Azar målar upp en bild av kraftig tillväxt inom solcells- och vindindustrin.
År 2005 installerades drygt 1 gigawatt (GW) solceller i världen. Bara fem år senare installerades cirka 20 gånger så mycket. Inom några år uppskattas världens solcellsindustri klara av att producera 100 GW solceller per år. Vind har kommit ännu längre, år 2011 installerades cirka 40 GW. Sammantaget finns nu cirka 240 GW vind och 60 GW solceller installerade i världen, nästan allt har tillkommit sedan 2005. Kärnkraften har under denna period inte expanderat alls.Alla såna här framtidsvisioner som prognosticerar hur mycket mer av någonting som kommer att produceras inom ett antal år gör mig skeptisk, särskilt när det handlar om en tänkt tillväxttakt på kanske 30-40 procent per år. Visst, det kan bli så, men just den höga tillväxttakten stjälps lätt av "oväntade" händelser.
1 GW motsvarar ungefär ett kärnkraftverk, men siffrorna för vind och sol blåses alltid upp av att man talar om installerad kapacitet, inte den faktiskt levererade elektriciteten per år, som på grund av enkla faktorer såsom natt, stiltje och moln är en faktor 3-7 lägre. Visserligen påpekar Azar detta i artikeln, men det vore ärligare att inte tala om installerad kapacitet, utan om faktisk realistisk kapacitet. Nu har å andra sidan den svenska kärnkraften de senaste åren inte heller levererat alls så mycket som skulle vara teoretiskt möjligt.
Däremot har Azar en poäng när han påpekar att sol och vind ökat kraftigt de senaste åren, medan kärnkraften stått still. Kärnkraftens framtid ser ju också högst tveksam ut med tanke på utvecklingen i katastrofområdet Fukushima.
Visst finns en stor potential och vinst i att bygga ut solenergi och vindkraft, men det är absolut ingen frälsning för mänskligheten som Azar målar upp när han säger att solenergianläggningar på några procent av världens öknar skulle räcka för att möjliggöra välfärd för 10 miljarder människor. Där blir det för långt mellan teori och verklighet och den stora stötestenen är skalbarheten. Detta drömsystem i öknen har redan beskrivits flera gånger i olika varianter. När det stod så här i Expressen
Om man placerar solceller i Sahara skulle hela Europas nuvarande elenergi, motsvarande 700 kärnkraftverk, kunna produceras på en yta av 70 gånger 70 km eller en procent av Sveriges yta eller en tvåtusendel av Saharas yta.så skrapade jag lite på ytan och skrev
Om vi glömmer triviala problem som sandstormar eller att solceller bara producerar el på dagen, så är det typiskt för sådana här projekt att man glömmer en viktig punkt, nämligen skalbarhet. Visst, solceller fungerar bra i liten skala, men ett projekt i denna skala kräver så enorma mängder solceller att det blir helt orimligt. Om vi antar att varje solpanel är fem kvadratmeter handlar det om att tillverka och installera omkring två solpaneler per sekund dygnet runt under femton års tid. Vilken enorm organisation och logistik det skulle krävas för något sådant! Om vi optimistiskt antar att solcellerna i Saharas hårda ökenklimat har en livslängd på femton år skulle man sen behöva börja om igen.Vi kan lägga till några ytterligare icke-triviala problem:
- solkraftsanläggningarna skulle ligga i det politiskt instabila Nordafrika
- solkraftsanläggningar producerar el (eller värme), inte flytande bränslen. Tillgången till flytande bränsle är den största stötestenen för framtidens energisystem
- sandstormar skulle vara ett stort problem, inte bara för solceller, utan även för projekt som Desertec, som går ut på att koncentrera solstrålarna med speglar
I övrigt kan vi konstatera att vindkraft bara producerar el när det blåser och solceller bara dagtid - det finns idag inga vettiga lagringslösningar för el i så stor skala och det verkar inte sannolikt att det skulle dyka upp någon. Läs t.ex. Pump up the Storage och Nation Sized Battery från Do the Math. Jag skulle bra gärna vilja veta vad Azar specifikt menar när han talar om "förbättring och utveckling av olika metoder för att hantera vindens och solens variabilitet".
Det är inte osannolikt med en vindstilla natt över större delen av Europa och för sådana tillfällen behövs reglerkraft. I Sverige kan vi troligen bygga ut ganska mycket vindkraft och solenergi, då vi har gott om reglerkraft i form av vattenkraft, men detta gäller absolut inte för större delen av Europa. Där gäller reglerkraft i form av den ändliga energiråvaran fossilgas (gärna rysk). I ett tidsperspektiv längre än något decennium blir detta ytterst problematiskt. Måste Europa istället för flertalet användningsområden överge principen om att elektricitet är tillgänglig 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan, och istället köra industrierna när det blåser eller är soligt?
Ett stort plus får Azar dock för att han presenterar realistiska tidsperspektiv, vilket vi alltför sällan ser i såna här sammanhang.
Att ställa om det globala energisystemet mot nollutsläpp kommer ta tid, mer än ett halvt sekel, kanske hundra år.De flesta verkar tro att vi kommer att ha klarat av omställningen på något decennium högst.
Läs även Cruel Crudes kommentar.



