Visar inlägg med etikett statsskuld. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett statsskuld. Visa alla inlägg

2016-07-04

Italienska banker fortsätter neråt

Jag skrev i lördags om hur de italienska bankerna befinner sig i epicentrum för finansoro just nu. Idag fortsätter turbulensen när Italiens tredje största bank Monte dei Paschi di Siena (MPS) fått ett brev från ECB med krav på att skära ner de dåliga lånen från 47 till 33 miljarder euro fram till 2018. Det innebär troligen att banken kommer att tvingas till stora avskrivningar.

Därmed föll MPS aktie med ytterligare 13,3 procent idag, utöver fallet på 29 procent från Brexit-omröstningen till i fredags.

Andra italienska banker föll också, om än inte lika hårt som MPS. De två största bankerna UniCredit och Intesa SanPaolo föll -3,7% respektive -3,1%. Några övriga bankaktier: Banca Popolare dell'Emilia Romagna -6,3%, Banco Popolare -4,1%, Credito Valtellinese -4,1%.

Räntorna på italienska statsobligationer har dock inte noterat någon större ökning idag, så ännu är oron uppenbarligen begränsad till just bankerna och inte italienska statens finanser.

Men förr eller senare kommer bankernas problem att hamna i knät på den italienska staten, vars statsskuld redan ligger på närmare 140 procent av årlig BNP.

Betänk att Italiens BNP är omkring nio gånger större än Greklands för att förstå vilken påverkan en italiensk kris får på EU och eurozonen.

2016-07-02

Italienska banker i epicentrum

Så var Brexit-paniken över. Den blev inte särskilt lång vad gäller världens aktiebörser - två dagar av nedgångar följt av en kraftig uppstuds.

Men...

Brexit satte sökarljuset på Europas banker, även kallade "fragila avdelningen".

De italienska bankaktierna har inte återhämtat sig efter fallet efter Brexit-omröstningen, utan ligger kvar runt samma nivå som botten i början av veckan. UniCredit har fallit 30 procent, Intesa SanPaolo har fallit 25 procent och Banca Monte dei Paschi di Siena har fallit 29 procent sedan innan omröstningen. Sedan början av året har de italienska bankerna tappat mer än hälften av sitt börsvärde.

Skillnaden är slående mot exempelvis USA:s eller Sveriges banker, vars aktier har återhämtat större delen av fallet efter Brexit-omröstningen.

De italienska bankerna sitter på stora mängder dåliga lån (runt en femtedel av lånen eller 360 miljarder euro) och lider av dålig lönsamhet. Värst drabbade är Banco Popolare, Credito Valtellinese och Banca Popolare di Vicenza med runt en tredjedel dåliga lån och Banca dell'Emilia Romagna med runt en fjärdedel dåliga lån. Dessa (förhållandevis) mindre banker kommer att drabbas först och värst. För Monte dei Paschi di Siena (tredje största banken) är också nästan en fjärdedel av lånen dåliga och för de två största bankerna UniCredit och Intesa SanPaolo är omkring 20 procent av lånen dåliga.

EU-kommissionen har gett Italien tillstånd att använda statliga garantier på upp till 150 miljarder euro för att ge likviditetsstöd till sina banker. EU-kommissionen förväntar sig dock inte att stödet kommer att behövas. Nähä, varför ska det då finnas överhuvudtaget?

Italienska staten planerar också kapitalinjektioner på upp till 40 miljarder euro i landets banker. Det är dock tveksamt om de kan genomföra det, då det bryter mot EU:s nya strikta regler om bankräddningar, som föreskriver att man först ska göra en så kallad "bail-in", där innehavare av obligationer i banken och i sista hand konton med mer än 100 000 euro ska tas först vid en bankräddning.

Och hur ska ett land med en statsskuld på närmare 140 procent av årlig BNP klara av att rädda sina banker? Det enkla svaret är att det inte kommer att klara av det. Italien är som Grekland, fast många gånger större med omkring en tiondel av EU:s BNP.

Nu är det inte bara de italienska bankerna som är orosmoln. Många har länge påpekat att tyska bankjätten Deutsche Bank är världens mest systemkritiska bank på grund av dess många kopplingar till andra storbanker. Nu säger även IMF det: "Bland G-SIB (globalt systemviktiga banker) verkar Deutsche Bank vara den viktigaste nettobidragaren till systemrisker, följd av HSBC och Credit Suisse". En stor del i risken med Deutsche Bank är dess enormt stora exponering mot finansiella derivat - omkring en tredjedel av bankens tillgångar. Endast omkring en fjärdedel av tillgångarna är utlåning.

Bloggrannarna "Olja för blåbär" har idag skrivit om Deutsche Bank med utgångspunkt i Mike Shedlocks artikel om banken.

Deutsche Banks aktie har fallit cirka 22 procent sedan innan Brexit-omröstningen och har inte heller återhämtat sig sedan i måndags. Deutsche Bank värderas nu till endast 25 procent av det värde banken hade enligt årsredovisningen i slutet av 2015. Varför detta? Det tyder på att finansmarknaderna värderar Deutsche Bank som en gigantisk risk.

Och hur stor exponering har Deutsche Bank mot de italienska bankerna?

Så jag ser följande scenario:
  1. Några mindre italienska banker faller
  2. De större italienska bankerna får svåra problem
  3. Italienska staten får statsskuldskris
  4. Deutsche Bank krisar

2016-06-14

Negativa räntor på en tredjedel av statsskulderna

Nyligen rapporterade Fitch att nästan en tredjedel av världens utestående statspapper nu har negativ ränta! Det rörde sig per 31 maj om 10,4 biljoner dollar i statsobligationer och statsskuldsväxlar, varav 70 procent med långa löptider och 30 procent med korta.

Igår sällade sig Tyskland till Japan och Schweiz i klubben "negativ ränta på tioåriga statsobligationer". Större delen av de statspapper med positiv ränta som återstår är USA:s.

Negativa räntor var innan Finanskrisen 2008 otänkbara annat än teoretiskt. Gradvis har världen i spåren av centralbankernas försök att sparka igång ekonomin vant sig vid negativa räntor. Detta är världshistoriens största ekonomiska experiment - vi vet ännu inte vad slutresultatet kommer att bli, eftersom det bara pågått några år. Att ge sig ut på okänd mark på detta vis är ett tecken på desperation hos centralbankerna.

Detta ränteläge innebär på sikt svåra negativa effekter för vissa delar av det globala finanssystemet.

Framförallt får försäkringsbolag och pensionsfonder allt svårare att täcka upp sina framtida löften till pensionärer och kommer på sikt med negativa eller låga räntor att tvingas skriva ner dessa löften.

Ännu har inte bankerna i någon större skala vågat införa negativa räntor på kontoinnehav, vilket gör att deras räntenetto försämras och deras kapitalkostnader ökar. De negativa räntorna och kvantitativa lättnaderna ska i teorin stimulera bankernas kreditgivning och därmed ekonomin, men det kan alltså få motsatt effekt, då ett försämrat räntenetto kan göra bankerna mer ovilliga att låna ut. I alla fall så länge de inte vågar i stor skala införa negativa räntor på insättningar. Den första banken som går under noll i insättningsränta kommer troligen att straffas hårt av företag och privatpersoner som flyttar sina pengar till andra banker, även vid en minimal negativ ränta på säg 0,05 procent. Nollränta utgör här en mycket trolig absolut smärtgräns.

Negativa räntor på längre löptider kan också driva ner de långsiktiga inflationsförväntningarna, vilket är precis motsatsen till den effekt som centralbankerna hoppas på.

Låga eller negativa räntor kan också, genom att de minskar risken för att en låntagare inte kan betala sin ränta, skapa "zombie-banker", som väljer att inte ta tag i sina dåliga lån. Detta har vi sett i Japan, som haft ultralågt ränteläge länge.

Vad gäller svenska statspapper kan vi konstatera att räntorna på alla löptider upp till två år varit negativa sedan mer än ett år. I februari i år sjönk även räntan på femåriga svenska statsobligationer under noll och i förra veckan sjönk räntan även på de sjuåriga under noll. Vi väntar nu på tioåringen under noll (nu 0,48 procent och fallande).
Ingen inflation i sikte, men däremot en ny spännande finanskris.

2015-02-07

Ingen skuldminskning!

Senaste Credit Bubble Bulletin refererar en rapport från McKinsey med titeln "Debt and (Not Much) Deleveraging". Här några citat i min översättning samt kommentarer.
En rimlig förväntning under åren efter krisen och den efterföljande globala recessionen var att aktörer i hela ekonomin skulle minska sina skulder och minska sin hävstång. Emellertid har de globala skulderna istället för att minska fortsatt att öka. Totala globala skulder steg med 57 biljoner dollar från slutet av 2007 till andra kvartalet 2014 och nådde 199 biljoner dollar eller 286 procent av global BNP. Ökande statsskulder i avancerade ekonomier förklarar en tredjedel av den totala tillväxten, när fallande skatteintäkter och kostnaderna för att rätta den finansiella sektorn har ökat den offentliga sektorns lån. Ökande skulder i framväxande ekonomier står för hälften av tillväxten. Kinas totala skuld har fyrfaldigats sedan 2007 och har nått 28 biljoner dollar, vilket är 37 procent av den globala skuldtillväxten.
Just Kinas sanslöst snabba skuldtillväxt de senaste sju åren är ett av de största hoten i världsekonomin. I övrigt är det just det att man försökt att "bota" den finanskris med skulder i grunden som blommade ut 2008 med mera skulder som är det mest uppseendeväckande.
Statsskulderna har växt med 25 biljoner dollar sedan 2007 och kommer att fortsätta att stiga i många länder, givet nuvarande ekonomiska grunder [...] Statsskulderna i avancerade ekonomier har ökat med 19 biljoner dollar från 2007 till andra kvartalet 2014 och med 6 biljoner dollar i framväxande ekonomier.
För att råda bot på bristande efterfrågan på krediter från hushållssektorn har alltså många stater ökat sin skuldsättning sedan 2008.
Det globala värdet på utestående företagsobligationer har ökat med 4,3 biljoner dollar sedan 2007, jämfört med 1,2 biljoner dollar från 2000 till 2007.
Det är alltså skuldtillväxt som till stor del drivit den BNP-tillväxt som varit sedan 2008. Grundorsaken är något som varken McKinseys rapport eller Doug Noland nämner, nämligen att världen till stor del nått tillväxtens gränser, då det inte längre går att pumpa upp mer billig olja (peak cheap oil), industrisamhällets livsblod, utan den oljeproduktion som tillkommit är av det dyra slaget (djuphav, skifferolja med mera). Den dyrare oljan blir en black om foten på alla ekonomier som är nettoimportörer av olja. För att kompensera behöver skuldsättningen i ekonomin ökas.
Det finns få tecken på att den nuvarande banan av stigande hävstång kommer att förändras, särskilt med tanke på de minskande förväntningarna på ekonomisk tillväxt. Detta leder till att ifrågasätta grundläggande antaganden om skuld och minskning av hävstång och lämpligheten i de verktyg som finns tillgängliga för att hantera skulder och undvika framtida kriser.
Japan har många år före resten av världen visat vad som händer när BNP-tillväxten stagnerar och det kompenseras med ökande skulder.
En mängd vetenskaplig forskning visar att höga skulder hänger samman med långsammare BNP-tillväxt och högre risk för finanskriser. Givet magnituden av finanskrisen 2008 är det därför överraskande att inga större ekonomier och endast fem framväxande ekonomier har minskat sina skulder som andel av BNP i den "reala ekonomin" (hushåll, icke-finansiella företag och staten, vilket exkluderar den finansiella sektorns skulder). I motsats till detta har 14 länder ökat sina totala skulder som andel av BNP med mer än 50 procentenheter.
Man försökte undvika en repris på 1930-talets depression genom att pumpa in nya krediter i ekonomin. Det lyckades också till stor del, men den baksmälla som kommer att komma med nästa skuldkris blir desto allvarligare. Troligen kan inte världens centralbanker och stater upprepa detta "trick" en andra gång.
Framväxande ekonomier har stått för 47 procent av all tillväxt i de globala skulderna sedan 2007 och tre fjärdedelar av nya skulder inom hushålls- och företagssektorerna.
Detta är också allvarligt. Kina, Brasilien med flera länder i kategorin framväxande ekonomier har visserligen utgått från en i förhållande till västvärlden låg total skuldsättning, men den har alltså ökat snabbt sedan 2007. Snabb skuldökning är mer eller mindre en garanti för att det görs stora felinvesteringar, som kommer att exponeras den dag skuldbubblan spricker.

2015-01-04

Japan på väg in i väggen?

I november skrev jag om hur Japans "abenomi" ser ut att ha misslyckats. Detta med anledning av att Japan då åter gick in i recession. Jag tog då upp bland annat valutakursen, inflationen, bytesbalansen och statsskulden.

Shinzo Abe blev inte oväntat omvald vid nyvalet i december. Det betyder dock inte att hans finanspolitik är särskilt lyckad, utan snarare att det är brist på politiska alternativ. Nu försöker Abe att gå vidare genom att komma med ett stort stimulanspaket. Detta kommer säkerligen inte att få fart på Japans BNP-tillväxt annat än tillfälligt. Dessutom kommer det såklart att finansieras med lånade pengar och ytterligare öka på Japans groteskt stora statsskuld. Fast det är ju förstås en definitionsfråga vad som är lånefinansierade statliga utgifter.
Enligt ekonomiminister Akira Amari kommer det att finansieras av skatteintäkter och icke använda medel, och det kommer inte att krävas ytterligare obligationsemissioner.
Men japanska staten gör av med betydligt mer pengar än vad den får in i skatter. Att man sen lyckas passa in något nytt utgiftsprogram i de "ordinarie" obligationsemissionerna hjälper inte mot grundproblemet att staten förbrukar omkring dubbelt så mycket pengar som sina skatteinkomster, vilket är ohållbart i längden, men en situation som kan dras ut mycket länge innan den slutliga kraschen.

Jag noterar för övrigt att japanska staten planerar att få in pengar inte bara genom att öka på statsskulden, utan även genom att sälja ut tillgångar. Nu handlar det om världens största bank Japan Post, som ska börsnoteras och alltså delvis säljas. Det kan blir en lika lyckad börsnotering som Telias.

Hursomhelst så har det nyligen kommit en hel del rejält dåliga data från Japan, som alla tyder på att landet slutligen kan vara på väg in i väggen.

För det första fortsätter den obevekliga demografiska utvecklingen och nativiteten sjönk 2014 till sin lägsta nivå någonsin, samtidigt som mortaliteten ökade till den högsta någonsin. Med 1 miljon födda och 1,27 miljoner döda krympte alltså Japans befolkning med 270 000 personer eller 0,2 procent. Detta samtidigt som antalet pensionärer fortsätter att öka och antalet i arbetsför ålder minskar. Detta är Japans ekonomiska grundproblem och inget de kan komma ur på ett lätt sätt (framförallt inte med hjälp av penningpolitik). Särskilt som de i princip vägrar invandring och knappt ens tar emot några flyktingar (hela 6 stycken beviljades asyl 2013).

Nästa dåliga nyhet var att de japanska hushållens sparande nu är negativt, d.v.s. att hushållen tar ut mer pengar än de sätter in. Detta för första gången sedan statistikens början 1955. Från att ha haft det högsta sparandet av alla OECD-länder (som högst var det 23 procent av inkomsten 1975) har nu alltså Japan sjunkit till negativt sparande. Orsaken är förstås den åldrande befolkningen - folk i arbetsför ålder sparar normalt pengar till sin pension, medan pensionärer tar ut pengar.

Samtidigt sjönk hushållens konsumtion med 2,5 procent på ett år från november 2013 till november 2014. Nedgången var förvisso inte lika stor som förväntat, men ändå sjunker konsumtionen och ger därmed inget bidrag till att dra igång Japans BNP. Även detta förklaras förstås i slutändan av att en åldrande befolkning inte konsumerar lika mycket.

Prisinflationen fortsätter att vara något högre än målet på en årstakt på 2 procent. I november var årstakten 2,7 procent.

Samtidigt faller reallönerna med 4,3 procent i årstakt, vilket är den snabbaste nedgången sedan 1998 (då vi såg Asienkraschen om ni minns den). Fallande reallöner är också en delförklaring till fallande sparande och sjunkande hushållskonsumtion.

I ett sista försök att hålla igång den statliga japanska skuldbubblan så säljer den statliga pensionsfonden GPIF en del av sitt innehav av statsobligationer till centralbanken Bank of Japan (BOJ). Samtidigt köper GPIF på sig aktier. Det kan inte gå annat än snett.

Men räntorna på japanska statsobligationer är fortfarande låga. Extremt låga. På alla löptider upp till två år är räntan negativ! Men med tanke på att japanska staten redan lägger 40 procent av sina utgifter på räntebetalningar så behövs inga stora räntehöjningar för att statsskuldsskeppet ska kapsejsa.

Japans bytesbalans ligger dock fortfarande på plus så skeppet kapsejsar inte ännu. Vi olyckskorpar får ge oss till tåls ytterligare ett tag, ehuru trenderna för Japan är obevekligt negativa.

2014-12-01

Japan nedgraderat av Moody's

Kreditvärderingsföretaget Moody's sänker nu kreditbetyget för japanska staten, vilket är den första betygssänkningen sedan premiärminister Shinzo Abe tillträdde för två år sedan. Ännu ett tecken på att "abenomin" inte har lyckats särskilt bra.

Japanska statens kreditbetyg hos Moody's är efter denna sänkning ett steg sämre än för exempelvis Sydkorea, Saudiarabien och Taiwan.

2014-11-30

USA:s bostadsbubbla sedd från kreditsidan

Vi har väl alla vid det här laget sett diagrammen över hur USA:s bostadsbubbla såg ut - hur de reala bostadspriserna ökade fram till 2006 för att sedan sjunka. Egentligen är dock bostadsbubblor så som jag ser det följdeffekter av kreditbubblor, i detta fall en bubbla för hushållskrediterna. Därför är det intressant att se på hur det ser ut "från andra sidan", alltså kreditsidan. I diagrammet nedan ser ni mängden bolån i förhållande till årlig BNP för åren 1951-2014.
Bolånen i förhållande till BNP har en viss tidsförskjutning i förhållande till bostadspriserna - det var inte förrän i början av 2009 som de började sjunka. En tänkbar förklaring är att det var först hösten 2008 och den akuta finanskrisen som gjorde att de sedan 2006 sjunkande bostadspriserna fick genomslag även på bolånen.

Notera att detta är en lång tidsserie - den visar hur bolånen i USA växt som andel av BNP från 14,5 procent år 1951 till 73,5 procent i början av 2009 för att därefter gå igenom den största minskningen sedan tidsseriens början till nu omkring 54 procent av BNP. Det är ett exempel på den typiska bubbeldynamiken - i detta fall en bubbla i krediter för bostadsändamål som i några steg blåses upp, med en avslutande manisk fas (i detta fall 00-talet), för att därefter sjunka ihop när bubblan nått en ohållbar nivå. Eftersom det rör sig om bolån rör sig bubblan över en lång tid, då bostadsköp görs mer sällan än exempelvis köp av aktier eller tulpanlökar.

Det är generellt svårt att säga hur lång den sista maniska fasen i en bubbla kommer att bli och när den kommer att avslutas. Som ni ser i diagrammet ovan är det först en bit in på nedförsbacken som det verkligen bekräftas att bubblan spruckit.


Nu är bolånen inte den enda delen av hushållens krediter, utan det finns även konsumtionskrediter, som utgör en mindre andel av BNP. Dessa ser ni i diagrammet nedan. Observera att skalan här är annorlunda - data för konsumtionskrediterna finns endast från 1980.
Konsumentkrediterna i USA har åter ökat sedan 2010. Är även detta en bubbla? Jag vet inte, men ja kanske. Det ser dock inte riktigt ut som om det funnes en sista manisk fas, om det inte är så att vi på grund av tidsskalan inte ser det - det skulle kunna vara så att den maniska fasen är från 1993 och att vi sedan början av 00-talet ser den vacklande toppen. Det verkar som om det för varje kategori av krediter finns en gräns för hur stor andel av ekonomin de kan utgöra innan de blir ett problem. För bolånen låg denna gräns i USA på drygt 70 procent av BNP. För konsumentkrediter ligger gränsen rimligtvis lägre.

Så nu ska vi se på USA:s statsskuld (egentligen offentliga sektorns totala skuldsättning, varav statsskulden utgör absolut största delen). Hos FRED finns data från 1966 och framåt, se diagrammet nedan.
Här ser vi en uppenbart manisk fas från 2008 och framåt, som dock verkar ha börjat vackla nu när statsskulden nått över 100 procent av årlig BNP. Kommer vi att få se USA:s statsskuld falla? Isåfall när? Och hur? Vilka effekter får detta på världsekonomin (tips: inte bra).

2014-11-20

Har Japans abenomi lyckats?

I Japan har det som ni troligen vet bedrivits "abenomi" de senaste två åren sedan Shinzo Abe tillträdde som premiärminister i december 2012. "Abenomin" går ut på en kombination av penningpolitik, finanspolitik och strukturella reformer för att stimulera ekonomin till investeringar och tillväxt. Mer specifikt handlar det om ett inflationsmål på 2 procent per år, att försvaga valutakursen, negativ ränta och stora kvantitativa lättnader, utökning av de offentliga investeringarna,

Redan för ett år sedan kunde man se att abenomin inte lyckats så bra som det var tänkt. Så hur ser läget för Japans ekonomi ut nu efter två år av abenomi? Häromdagen kom en "chock" när det visade sig att Japans ekonomi nu gått in i sin fjärde recession sedan 2008! Abenomin sparkade alltså igång ekonomin i halvtannat år, därefter kom en recession igen. Ingen stor hjälp alltså.
Arbetslösheten har visserligen minskat sedan Abe tillträdde, men det är ingen revolutionerande förändring och dessutom bara en fortsättning av den trend som rått sedan 2009, vilket ni kan se i diagrammet nedan.
På en punkt har dock abenomin helt lyckats i sina föresatser, nämligen att försvaga valutakursen. I diagrammet nedan ser man dock att den försvagade yenen var en trend som påbörjades redan i början av 2012, nästan ett år innan Abe tillträdde. Det är också tveksamt hur pass positiva effekter valutans försvagning haft på ekonomin - den leder ju till att import blir dyrare och Japan är beroende av att importera råvaror inklusive bränslen.
Med tanke på behovet av att importera bränslen och råvaror så är det inte konstigt att inflationen tagit fart i Japan. Även här har ju då abenomin "lyckats", även om man faktiskt har skjutit en bra bit över inflationsmålet. Dessutom är inflationen inte av den "bra" sorten. Det handlar nämligen uteslutande om inflation i prisnivån. Lönerna har istället snarast stagnerat.
Sedan Abes tillträde har Japan även haft ett underskott i handelsbalansen. Detta var dock fallet redan innan Abe, men nu har underskottet permanentats, även om det blivit mindre än rekordet i början av detta år.
Bytesbalansen (som även inkluderar tjänster) är dock åter positiv, vilket troligen är orsaken till att vi ännu inte fått se någon spektakulär finanskrasch i Japan. Den långsiktiga trenden sedan 2007 ser dock inte särskilt kul ut, se diagrammet nedan.
Och så var det statsskulden... den har fortsatt att öka från absurda nivåer till ännu mer absurda nivåer. Senaste siffran är 227 procent av årlig BNP, vilket är ett svårslaget världsrekord. Så länge bytesbalansen är positiv kan Japan leva med det, eftersom större delen av statsskulden ägs inom landet, men bytesbalansen får inte bli negativ under någon längre tid om korthuset ska hålla ihop.
Japanska staten drivs sedan 2010 med ett årligt budgetunderskott på 8-9 procent av BNP. Om staten skulle tvingas kapa sitt budgetunderskott skulle det ge en åtstramning som skulle skicka Japans ekonomi in i en ond spiral.

Grundproblemet som alla ekonomiska stimulansförsök inte kan göra något åt är förstås att Japans befolkning minskar sedan 2011 och åldras sedan ännu längre tid. Antalet arbetande japaner toppade i slutet av 1990-talet och den längre trenden är sedan dess nedåt.

Japans försök att få en fortsatt BNP-ökning är alltså tämligen fruktlösa och framtidsutsikterna för BNP är inte goda. Det viktigaste måttet på samhällets välbefinnande är dock BNP per capita, och den har faktiskt ändå ökat i Japan de senaste åren. Recessionen 2009 var bara ett hack i kurvan. BNP per capita ökar förvisso inte lika snabbt efter 1990 som före 1990, men den ökar ändå.
Så man kan tycka att Japans regering och centralbank fokuserar på ett obefintligt problem när de försöker att driva upp landets BNP, när de istället borde se på BNP per capita och vara nöjda med hur den utvecklas. Det finns dock ett grundproblem och det är att BNP måste öka för att inte få en kreditkris - det räcker inte med att BNP per capita ökar.

Hittills har Japans styrande alltså lyckats hålla näsan över vattnet, men hur länge till klarar de det? Två hot hänger över Japans orimligt stora statsskuld, nämligen hotet om negativ bytesbalans och hotet om recession. Värst är förstås om de utlöses samtidigt.

Vi får se om abenomin fortsätter. Abe har utlyst nyval efter de dystra BNP-siffrorna. Vem som än kommer att styra Japan framöver kvarstår dock de hot jag påtalat samt den långsiktiga demografiska trend som ligger bakom problemen.

2013-12-10

Nu kan Grekland snart göra riktig statsbankrutt

Som ni säkert vet har Grekland en lång historia av statsbankrutter ända från sin självständighet 1830. Den senaste nedskrivningen av statsskulden med 100 miljarder euro skedde våren 2012.

Greklands statsskuld har sedan krisens början i slutet av 2009 stigit kraftigt till följd av den "hjälp" landet fått från IMF och övriga euroländer. Trots nedskrivningen är den nu uppe i omkring 320 miljarder euro, vilket motsvarar omkring 174 procent av årlig BNP - långt över gränsen för vad som anses hållbart.

Nyligen har dock läget för Grekland förändrats, eftersom landet nu för första gången på många många år uppvisar ett överskott i bytesbalansen. Detta kommer sig förstås av att landets ekonomi har kollapsat och med den efterfrågan på importerade varor. Arbetslösheten ligger på 27 procent och ungdomsarbetslösheten på hela 58 procent - inte konstigt att konsumtionen sjunkit kraftigt.

Detta får Mike "Mish" Shedlock att spekulera i att förutsättningarna för en grekisk statsbankrutt nu är betydligt bättre, eftersom de inte längre behöver låna från utlandet, utan kan lösa sina budgetproblem internt i landet genom exempelvis skatter. De kan därmed ge långfingret åt "trojkan" och bestämma över sitt öde (och sin egen budget) utan inblandning från utlandet. Om inte annat kan den förändrade situationen leda till att Grekland får ett övertag i förhandlingarna med Tyskland och övriga. Mish ser två möjligheter: antingen en statsbankrutt kopplad till att landet lämnar euron, eller att långivarna efterskänker en del av Greklands statsskuld. Jag förstår dock inte riktigt varför en ensidigt deklarerad statsbankrutt nödvändigtvis skulle innebära ett utträde ur eurosamarbetet. Euron är ett så stort prestigeprojekt för EU:s ledare att de kanske skulle kunna låta Grekland vara kvar i samarbetet trots att de gör statsbankrutt. EU-ledarna har exempelvis sagt att euron är "oåterkallelig" (men som bekant varar ingen valutaunion för evigt).

Greklands statsskuld ser helt annorlunda ut än 2009, efter ECB:s och ESM:s stödköp och nödlån samt den skuldnedskrivning som skedde 2012, som bara drabbade den privata delen av kreditorerna (med bieffekten att Cyperns banker gick under i våras). I början av 2010 ägdes omkring 85 procent av den grekiska statsskulden av den privata sektorn, framförallt utländska banker. Numera ägs omkring 84 procent av Greklands statsskuld direkt eller indirekt av stater, genom ECB, IMF och ESM. Om grekiska staten ställer in betalningarna på skulderna drabbas alltså framförallt eurozonens länder, som direkt eller indirekt sitter på grekiska statsobligationer för omkring 256 miljarder euro. Om vi fördelar detta på eurozonens övriga 16 länder enligt deras andelar blir det till exempel tiotals miljarder som Italien och Spanien sitter på. Hur skulle de klara detta?

Ovanpå de direkta effekterna av en grekisk betalningsinställelse kommer förstås de "smittoeffekter" denna skulle ha på Spanien, Irland, Portugal, Italien med flera.

Förutom bytesbalansen har den grekiska staten genom sin åtstramningspolitik lyckats med att för första gången på ett decennium skapa ett (om än litet) primärt överskott i statsfinanserna, alltså att skatteinkomsterna är större än utgifterna förutom betalningar på statsskulden. Det är bara räntebetalningarna som nu ger Grekland ett stort underskott i statsbudgeten. Med ett primärt budgetöverskott och ett överskott i bytesbalansen i ryggen kan alltså den grekiska regeringen bli betydligt kaxigare mot sina utländska kreditorer. Vi har redan sett det, då den grekiska regeringen överlämnade budgeten för nästa år till parlamentet utan att ha kommit överens med de utländska inspektörerna. I söndags antog parlamentet 2014 års statsbudget utan att först ha visat upp den för IMF eller EU-kommissionen, vilket reglerna kräver.

Det primära överskottet i Greklands statsfinanser är som sagt väldigt litet, men till nästa år räknar man med att det ska ha växt till någon procent av årlig BNP.

ZeroHedge uppmärksammar en studie som visar att länder i statsfinansiell kris löper störst risk att ställa in betalningarna just det år då de uppnår ett primärt överskott i statsbudgeten, vilket betyder att de inte längre är beroende av sina kreditorer för överlevnad.

Därmed inte sagt att en statsbankrutt skulle lösa alla Greklands problem - arbetslösheten är rekordhög, BNP sjunker fortfarande med 3 procent i årstakt och landet har en deflation där KPI sjunker med nästan 3 procent i årstakt. Emellertid skulle en statsbankrutt lätta den black om foten som den gigantiska statsskulden utgör.

Tillägg: Vid en eventuell grekisk statsbankrutt måste man förstås också ta med i beräkningen att EU som straff skulle kunna frysa alla bidrag till Grekland - landet är nettomottagare av bidrag från EU - de betalar mindre i årlig "EU-avgift" än vad de får tillbaks som bidrag.

2013-08-31

Kan skulderna i USA öka mer?

USA:s statsskuld ökar stadigt. Totalt ligger statsskulden enligt US Debt Clock på närmare 17 biljoner dollar, vilket är 106 procent av BNP och en explosionsartad ökning sedan 10 biljoner vid slutet av 2008. Statsskulden är drygt 53 000 dollar per invånare.

Omkring 29 procent av statsskulden innehas dock av olika statliga institutioner - mest fonder på den sociala sidan. Vissa anser att man bör räkna bort dessa, men då försvinner ju även "tillgångar" som nog dessa institutioner räknar med.

Centralbanken Federal Reserve (Fed) ägnar sig som bekant åt så kallade kvantitativa lättnader (QE), vilket innebär att de köper upp bland annat amerikanska statsobligationer. Denna QE innebär ett stöd för USA:s statsfinanser och också ett stöd till obligationsmarknaden, där räntorna på USA:s statsobligationer hålls konstgjort låga (och därmed priserna på dem höga). Det har varit mycket diskussion och oro på finansmarknaden för om Fed skulle avsluta denna QE på något sätt. Men kan QE fortsätta hur länge som helst?

ZeroHedge noterar åter att Feds andel av den totala marknaden för statsobligationer är mycket stor och ökar snabbt. Fed äger nu 31,9 procent av alla marknadens statsobligationer, och den senaste veckan ökade detta innehav med 0,3 procentenheter. Fortsätter denna trend skulle Fed om fyra år och fyra månader äga 100 procent av statsobligationerna, vilket förstås är orimligt. Därför är ett slut på QE vid något datum framöver något vi kan vara säkra på.

Stora andelar av USA:s statsobligationer ägs också av utländska centralbanker, med Kina och Japan i spetsen. Dessa innehav rubbas inte särskilt fort. Endast en vissa andel av obligationerna återstår därför på den "fria" marknaden. Statsobligationer behövs som "smörjmedel" på finansmarknaderna, då dessa "högkvalitativa" obligationer används som säkerheter vid exempelvis de viktiga repo-transaktionerna. Problemet nu är att det är brist på "högkvalitativa" obligationer som kan användas som säkerheter.

Vi kan alltså se att QE måste avslutas eller minskas någon gång framöver, men samtidigt är det inte särskilt attraktivt för USA att avsluta detta, då det kommer att ge en mängd negativa ekonomiska effekter. För vem ska då köpa statsobligationerna? USA har alltså målat in sig i ett finansiellt hörn.

Ett annat skuldproblem i USA är studieskulderna. Kostnaderna för att gå på högre utbildning har ökat med 538 procent sedan 1985, medan KPI under samma period bara ökat med 121 procent. Som jämförelse har sjukvårdskostnaderna i USA ökat med 286 procent sedan 1985 och det pekas mycket på hur detta gjort sjukvården alldeles för dyr. Högre utbildning har blivit absurt dyr i USA och detta gör att studieskulderna också blir mycket höga. Detta har i kombination med hög arbetslöshet de senaste åren lett till att andelen studielån där avbetalningarna inte sker som de ska ökat kraftigt, från omkring 9,5 procent 2010 till nu 12,4 procent. Särskilt det senaste året har ökningen gått snabbt. Till detta ska läggas att hela 43,5 procent av studielånen fått uppskov med betalningarna. Lån med uppskov har växt 70 procent från 2007 till 2012. Under den perioden växte också den totala mängden studielån med 30 procent. Vi väntar bara på att den ohållbara situationen för amerikanska studielån ska brisera på allvar.

Vad gäller de privata företagens lån i USA, så börjar de närma sig farliga nivåer igen. Dock har företagens obligationsutgivning drabbats av plötslig torka i augusti och globalt fallit till den lägsta nivån på fem år. Inte ett gott tecken.

Räntorna på bolån har den senaste tiden ökat i USA, vilket fått köparna att "trampa på bromsen". Sedan början av maj har bolåneansökningarna minskat 14 procent.

Och så har vi skulderna hos delstater och kommuner i USA, så kallade "munis". Där är situationen knappast ljusare efter Detroits stora betalningsinställning. Räntorna på obligationer från "munis" har stigit i augusti. Många fonder har alltså då gjort förluster på sina innehav av dessa obligationer.

Ett exempel på något som skulle kunna kallas "USA:s Grekland" kom upp nyligen, nämligen Puerto Rico. Ön tillhör USA, men är inte en delstat, utan ett självstyrande territorium.

Puerto Rico tvingas nu att betala höga räntor för att finansiera sitt offentliga underskott, vilket ytterligare spär på budgetunderskottet. Puerto Rico har också en hög arbetslöshet - 13,5 procent jämfört med ett genomsnitt på 7,4 procent för USA. Öns ekonomi har också krympt med 4,5 procent det senaste året, vilket knappast förbättrar skatteintäkterna och de offentliga finanserna. Politikerna har vidtagit åtgärder genom att höja skatterna och öka pensionsåldern. Vi känner igen detta från krisländerna i södra Europa och dessa åtgärder lär med största sannolikhet krympa öns BNP ytterligare.

Sammanfattningsvis ser det alltså åter ut som om USA nått ett stadium av skuldmättnad, med alla de implikationer detta har för finansmarknaderna och ekonomin i stort.

2013-07-18

EU:s statsfinanser 2006-2012

Det är dags för en uppdatering av diagrammen över var EU:s medlemsstater står ifråga om statsfinanserna - alltså statsskulden och statsbudgetens underskott (och i något enstaka fall överskott). Som bekant så är Maastricht-fördragets bestämmelser om högst 60 procent av årlig BNP i statsskuld och högst 3 procent av årlig BNP i budgetunderskott ett högtravande ideal som få EU-stater förmått att leva upp till de senaste åren. Det är snarare regel än undantag att EU-länderna bryter mot dessa bestämmelser.

Nå vi börjar med att se på läget för EU:s största (och därmed viktigaste) ekonomier.

Generellt sett har de rört sig åt höger, mot allt högre statsskuld. Inget av EU:s BNP-mässigt största länder har de senaste fyra åren uppfyllt kravet om statsskuldens storlek och endast Tyskland klarade 2012 av att hålla (ett litet) överskott i statsbudgeten.
Italien höll sig med ett nödrop på gränsen om tre procent av BNP i budgetunderskott, men har i gengäld en av EU:s (och världens) största statsskulder, både i absoluta tal och som andel av BNP.
Man ser tydligt hur Frankrike inte alls går samma väg som Tyskland.
Spanien ligger dock riktigt risigt till med budgetunderskott på runt 10 procent av BNP de senaste fyra åren. Ingen trendvändning i sikte!
Storbritanniens budgetunderskott har de senaste åren börjat stramas upp från sina rent spanska nivåer, men är fortfarande alldeles för stort och statsskulden börjar nå en farligt hög nivå.

Så är det dags att se på de riktiga krisländerna. Här får jag utvidga båda skalorna åt höger och nedåt för att få plats med extremfallen Grekland och Irland.

Italien och Belgien har båda stora statsskulder, men inga dramatiska förändringar har skett de senaste åren (i alla fall om man jämför med övriga krisländer).
Grekland fick tack vare skuldnedskrivningen häromåret en mindre statsskuld, men budgetunderskottet visar ändå inga tecken på att förbättras, så jag förväntar mig en fortsatt vandring åt höger i diagrammet ända tills det kommer nya skuldnedskrivningar.
Portugal har raskt vandrat iväg mot en statsskuld i italiensk klass, vilket förstås förutom budgetunderskott också beror på krympande BNP. Där syns inga tecken på trendvändning, utan jag förväntar mig en fortsatt försämring ända tills det blir dags för nytt räddningspaket snart. Det politiska läget är också instabilt där, vilket inte bådar gott.
Cypern har också sin kurs mot papperskorgen utstakad och årets siffror lär se betydligt sämre ut än förra årets, med tanke på den stora bankkrisen i våras och åtföljande BNP-kollaps. Första kvartalet i år föll Cyperns BNP med 4 procent på årsbasis, men bankkrisen kom först i slutet av det kvartalet. Vi får vänta till mitten av augusti för att få de första preliminära siffrorna för årets andra kvartal, då effekterna av bankkrisen slagit igenom fullt ut.
Mönstereleven i krisklassen är Irland, som faktiskt tagit en stor del av kostnaderna, som vi ser i det rekorddjupa budgetunderskottet för 2010. Sedan dess pekar det åt rätt håll vad gäller budgetunderskottet, även statsskulden förstås är ohållbart stor. Irland har som rapporteras idag klarat av alla kraven som ställts i stödpaketen, vilket inte kan sägas om de andra krisländerna. Visst har det drabbat hårt på många sätt, men irländarna har ändå bitit ihop och kämpat sig igenom en svår process och landet har trots allt en sportslig chans att klara sig hyfsat framöver. En skuldnedskrivning skulle dock inte vara ur vägen - kanske kan de passa på att göra det i medieskugga någon dag framöver när Spanien till slut går överstyr.

Så övergår vi till en exklusiv skara länder, nämligen förhållandevis rika EU-länder, mestadels i västra och norra Europa, som i någon mån uppfyller Maastricht-kriterierna.

Inget av dessa länder förutom Österrike har för stora statsskulder.
De små länderna Estland och Luxemburg har några av EU:s lägsta statsskulder och har dessutom klarar underskottskravet galant under hela krisen.
Sverige har klarat att hålla sig runt nollan vad gäller underskott och tack vare fortsatt växande BNP även lyckats får ner statsskulden i förhållande till BNP.
Finland har i jämförelse klarat sig sämre, med underskott de senaste fyra åren och därmed en växande statsskuld.
Danmark är också sämre än Sverige, då sviterna av deras spruckna bostadsbubbla påverkat statsfinanserna negativt och de hade ett alltför stort budgetunderskott förra året.
Österrike hade redan tidigare en alltför stor statsskuld, men de har rätat upp budgetunderskottet de senaste två åren, så det finns ändå hopp där.

Så över till länderna i Öst- och Centraleuropa.

Här är statskulderna i förhållande till BNP för det mesta ganska små (med det uppenbara undantaget Ungern) och de alltför stora budgetunderskotten har till stor del rätats upp, även om en del arbete återstår för Polen, Slovenien, Slovakien och Tjeckien. För Slovakien och Tjeckien ser dock trenden ut att vara på väg att vända neråt höger igen.
Notera särskilt hur Lettland, Litauen och Rumänien har lyckats kämpa sig upp från alltför stora budgetunderskott.

Hur de framtida statsfinanserna ser ut för dessa länder återstår att se, men de är ju åtminstone konkurrenskraftiga vad gäller löneläget. Dessutom har de flesta av dem fördelen att ha i EU-sammanhang låga statsskulder, samt den uppenbara fördelen att ha egna valutor, vars värde kan justeras efter ekonomins behov. Förstås med undantag av Slovenien som har euro, samt Lettland och Litauen, som i många år haft sina valutor knutna till euron och nu planerar införandet av euron 2014 respektive 2015.
På det stora hela anser jag att framtiden ser ljusare ut för dessa länder i Öst- och Centraleuropa än för skuldkrisens länder i södra och västra Europa.

Uppdatering: Jag har förtydligat diagrammen med tidsangiveleser.

2013-03-20

Skuldkedjor och krympande säkerheter

Fallet Cypern illustrerar tydligt vad som håller på att hända i vår överskuldsatta värld. Skulderna är alldeles för stora i förhållande till de underliggande säkerheterna som dessutom krymper.

En skuld har alltid någon form av underliggande antagande om något slags säkerhet. Ett enkelt fall är om en kompis ber att få låna 500 kronor som vederbörande lovar att betala tillbaka när nästa lön kommer. Min säkerhet för lånet är i detta fall att jag vet att kompisen har ett arbete och kommer att få lön den 25:e.

Ett bolån har en säkerhet dels i form av värdet på bostaden, som är pantsatt, dels i form av att bolåntagaren har en inkomst och i avtalet lovar att betala en viss summa på lånet varje månad - månadsbetalningen består av ränta och ofta även av amortering.

Ett konsumtionslån för att köpa exempelvis en bil eller en teve har i motsats till bolån ingen större säkerhet i form av påtagliga prylar, då andrahandsvärdet på bilen eller teven sjunker snabbt, men däremot en säkerhet i form av låntagarens lön. Ett företags lån har på liknande sätt en säkerhet i form av företagets lönsamhet och inkomster. En statsobligation har på samma vis en säkerhet i form av statens förväntade skatteintäkter.

Nu är det förstås så att varje skuld motsvaras av en tillgång för någon annan. Ditt bolån är en skuld för dig, men en tillgång för banken. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men en tillgång för mig.

I dagens värld är skulder och tillgångar hoplänkade till långa kedjor, där man ofta har svårt att se vad den underliggande reella säkerheten egentligen är. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men bankens inlåning (alltså bankkonton) och upplåning (t.ex. bostadsobligationer) motsvaras på andra sidan av bankens balansräkning av tillgångar i form av exempelvis bolån, företagslån och statsobligationer. Om man äger andelar i en penningmarknadsfond så består de av obligationer utgivna av banker, företag och staten. Bankens obligationer har som säkerhet bankens inkomstflöden från de lån den gett ut till privatpersoner och företag. Dessa inkomstflöden på lånen har i sin tur som säkerhet privatpersonernas respektive företagens inkomster. Ännu längre kedjor blir det när man börjar blanda in finansiella derivat.

I och med att en stor del av skulderna (krediterna) i vårt globala samhälle har underliggande inkomstflöden som säkerheter är krediternas värde i slutändan beroende av någons förmåga att betala ränta och amortering på sina skulder.

När inkomstflödena av någon anledning krymper, så rubbas balansen mellan mängden skulder och de underliggande säkerheterna i slutet av skuldkedjan. Om det till exempel blir en lågkonjunktur och många blir av med jobbet, så kommer många inte att kunna leverera de förväntade inkomstflödena som håller krediternas värde uppe. Detsamma gäller förstås företag som går i konkurs. En lågkonjunktur påverkar också statens skatteintäkter negativt och har staten stora skulder kan det uppstå en osäkerhet om hur mycket staten faktiskt förmår betala på sin statsskuld.

Krediter som har mer påtagliga säkerheter, exempelvis lån där en fastighet är pantsatt, kan också drabbas av att värdet på den underliggande säkerheten sjunker. Detta hänger också ofta samman med en lågkonjunktur, där folks möjligheter att buda upp priserna på fastigheter inte längre är lika stora.

Nicole Foss (som skriver The Automatic Earth och varit på föreläsningsturnéer bland annat i Sverige) brukar likna det som händer när de underliggande säkerheterna försvinner vid den kända leken "hela havet stormar". De som dansar runt är de som anser att de har finansiella tillgångar av något slag och stolarna är de underliggande säkerheterna. När en stol försvinner och musiken slutar spela blir någon utan stol. Så fortsätter det medan stolarna försvinner en efter en. Det finns fler krediter än vad det finns säkerheter, så i slutändan måste någon bli utan. Det blir kreditdeflation när krediterna försvinner, vilket i sin tur innebär en deflation av penningmängden (då pengar skapas som krediter).

Vad vi ser i fallet Cypern är att cypriotiska banker hade stora innehav av grekiska statsobligationer på tillgångssidan. Bankernas skulder var de pengar som satts in dels av Cyperns egna invånare, dels av utlänningar (exempelvis ryska oligarker). De grekiska statsobligationerna hade som säkerhet den grekiska statens skatteintäkter, som i sin tur var beroende av förmågan hos grekiska företag och hushåll att betala skatt. Grekiska staten hade emellertid tagit på sig alldeles för stora skulder i förhållande till samhällets skattebetalningsförmåga. Dessutom drabbades Grekland liksom övriga världen av en lågkonjunktur från 2008, vilket försämrade skatteintäkterna. Grekland har därefter bara fortsatt i en ond nedåtspiral av krympande ekonomi och därmed krympande skatteintäkter. Grekiska staten tvingades att skriva ner en stor del av sin statsskuld i mars 2012, vilket drabbade tillgångssidan för de cypriotiska bankerna hårt. I och med att Cypern har en så stor banksektor (sammanlagda tillgångar på över sju gånger årlig BNP) så klarar inte staten att rädda bankerna, ens om de tar över dem helt. Dessutom har Cypern redan en ganska stor statsskuld, som de inte kan skriva ner utan att sänka bankerna ännu mer, då bankerna (som i alla länder) även har stora innehav av det egna landets statsobligationer.

Om cypriotiska staten tar emot nödlån från andra EMU-länder och IMF (eller Ryssland) ökar det dock på landets statsskuld i en rent katastrofal omfattning. Det behövs i dagsläget runt 17 miljarder euro för att rädda bankerna, vilket är nästan lika mycket som Cyperns årliga BNP på drygt 18 miljarder euro! Med tanke på att landets statsskuld redan idag är över 80 procent av årlig BNP skulle de isåfall gå om Grekland och ligga tvåa i världen (efter Japan) vad gäller statsskuld i förhållande till BNP. Ekvationen blir omöjlig och därmed återstår inte så många andra utvägar.

En utväg är förstås den som föreslogs i helgen, nämligen att tala om för dem som har konton i bankerna att deras tillgångar saknar en del av sina underliggande säkerheter och att beslagta (eller skriva ner) en del av tillgångarna. Det var dock ganska korkat att ta med även småsparare i borttagandet av en stol i "hela havet stormar". Dessutom ger det kedjeeffekter då det raserar förtroendet för bankmedel och förtroende är grundbulten för bankernas verksamhet. Detta kan som jag skrev i förrgår även ge smittoeffekter på eurozonens övriga skuldkrisländer.

En annan utväg skulle vara att Cypern gör en nedskrivning av sin statsskuld. Detta skulle som sagt totalt sänka landets banker, så det är inte ett attraktivt alternativ. Det vi sett av tidigare statsbankrutter (t.ex. Argentina) är också att det leder till åratal av rättsliga processer från fordringsägare och en utfrysning ur de globala kreditmarknaderna. Det är också ytterst tveksamt om Cypern skulle kunna kvarstå i eurosamarbetet efter en statsbankrutt.

En tredje utväg är att Cypern lämnar eurosamarbetet. Detta vill förstås övriga euroländer till varje pris undvika, då det skulle förlöjliga alla prestigefyllda uttalanden om att eurosamarbetet är "oåterkalleligt". Dessutom skulle det rasera eventuellt kvarstående förtroende för eurosamarbetets övriga svaga länder, t.ex. Grekland. Kan ett land lämna euron, så kan fler göra det. Även om Cypern alltså är pyttelitet i sammanhanget, med 0,2 procent av EU:s totala BNP, så kan det ändå sätta igång en finansiell lavin.

Om Cypern skulle lämna eurosamarbetet och återinföra det cypriotiska pundet skulle de också tvingas att omnotera alla bankinnehav och statsobligationer i cypriotiska pund, som snabbt skulle tappa i värde. Annars skulle Cypern och dess banker stå med skulder till omvärlden noterade i euro, som skulle vara fullständigt omöjliga att återbetala. Även detta skulle leda till åratal av rättsliga processer samt en utfrysning från kreditmarknaderna.

Det finns dock en sista utväg, nämligen att andra länder inte ger lån till Cypern, utan istället skänker pengar. Så altruistiska lär dock inte Tyskland och Ryssland vara utan att få något tillbaka. Kan Ryssland skänka pengar mot att Gazprom får rättigheter till gasutvinning och prospektering? Vad skulle Tyskland kunna få i utbyte?

Cypernfrågan är alltså fortfarande öppen för spekulation och vi får se vartåt det barkar de närmaste dagarna. Vilken "lösning" det än blir lär den ge negativa effekter som sprider sig som ringar på vattnet via euroområdet och över hela världsekonomin. Den enda "lösningen" som möjligtvis skulle kunna undvika detta är den sista, men som jag skrev i förrgår är skadan på förtroendet redan gjord.

När Cyperns banker åter kommer att öppna är fortfarande osäkert. Den "bank holiday" som från början bara skulle ha innefattat måndagen förlängdes till att bankerna skulle öppna idag onsdag eller imorgon torsdag. Senaste beskedet är nu att de cypriotiska bankerna kommer att hålla stängt hela denna vecka, och då nästa måndag är en helgdag på Cypern innebär det att de inte kommer att öppna förrän på tisdag. Cyperns regering och parlament har därmed tid på sig att vidta diverse nödåtgärder såsom kapitalkontroller. De måste på något sätt begränsa de kapitalutflöden från bankerna som garanterat kommer den dag de åter öppnar. Men det brådskar också att hitta en "lösning". Ju längre det dröjer, desto mer osäkerhet som smittar av sig på övriga skuldkrisländer. Framförallt Grekland kan drabbas. Många greker har också konton i cypriotiska banker.

P.S. Cypern fanns på min "radar" redan i augusti 2011.


P.P.S. Jag söker fortfarande bostad i Stockholm. Jag har fått några bra tips, men ännu har jag inget klart erbjudande och ännu mindre något påskrivet kontrakt. Visserligen skrev jag att jag inte kommer att skriva något mer här på bloggen förrän jag löst min bostadssituation, men det som sker nu i världen är alldeles för intressant för att inte skriva något. Det kommer dock att bli glesare mellan blogginläggen än vad det varit tidigare.

2013-02-24

Japans valutaexperiment

Häromdagen skrev jag om Japans handelsunderskott och konstaterade att de nyligen även skaffat sig ett underskott i bytesbalansen. En sak som kan förvärra handelsbalansen är att den japanska valutan yenen har försvagats avsevärt.
I oktober gick det omkring 78 yen på en dollar, nu är det runt 93 - en valutaförsvagning på cirka 16 procent på fem månader! Försvagningen av yenen hade börjat redan innan valet i december, men tog sedan fart rejält. Detta innebär förstås att Japans kostnader för import av LNG (liquid natural gas) ökar kraftigt, eftersom det behövs fossilgas för att driva de kraftverk som ersätter den kärnkraft som fortfarande står still. Nu vill det till att regeringen Abes experiment lyckas och även exporten ökar, men så ser det ännu inte ut. För någon måste ju importera det som Japan exporterar och det går som bekant inte så bra för stora delar av världsekonomin.

Tillägg: Och oljan förstås. Japan importerar mängder av olja och oljepriset är fortfarande högt - ännu högre räknat i yen.

En förutsättning för att Japan ska kunna klara sin gigantiska statsskuld är att räntorna hålls låga.
De senaste åren har det ju varit så och räntan på tioåriga japanska statsobligationer ligger som ni ser fortfarande under en procent. Det ser alltså ut som om marknaden inte tror på att försöket att skapa inflation kommer att lyckas och obligationsmarknaderna brukar ha rätt. Men om vi får se prisinflation i Japan på grund av ökade energikostnader?
Ännu syns dock inga tecken på prisinflation, även om prisdeflationen inte är lika låg som förut.

Samtidigt fortsätter Japans statsskuld att öka snabbt på grund av de stora underskotten i statsfinanserna.
Hur länge kan detta hålla på? Troligen bara så länge Japan kan uppvisa ett överskott i bytesbalansen. Det kan därför vara värt att hålla koll på detta framöver.

2013-02-22

Japans handelsunderskott och statsskuld

Jag skrev igår om bland annat Japans rekordstora handelsunderskott i januari. Nedan ser ni hur Japans handelsbalans utvecklats sedan 1980.
Ända sedan Japans långa sega period började 1990 lyckades landet ändå (med undantag av enstaka månader) att hålla sig på ett exportöverskott. Fram till finanskrisåret 2008 alltså. Vi zoomar in på de senaste åren nedan och förtydligar med lite färg.
Som ni ser så repade sig ändå handelsbalansen snabbt efter krisens 2008, om än inte till riktigt samma nivå som tidigare, men så kom tsunamin och Fukushima-haveriet i mars 2011. Landets kärnkraftverk stängdes ner och Japan tvingades importera dyra fossilbränslen till alternativa kraftverk. Som jag skrev då var detta det sista som Japan behövde. Sedan dess har Japan alltså haft ett underskott i handelsbalansen (med undantag av enstaka månader), nu senast alltså rekordstort på mer än 1500 miljarder yen per månad.

Handelsbalansen består som bekant av varuexport minus varuimport och det är därför intressant att se på dessa separat.
Exporten störtdök 2008 i samband med finanskrisen, men repade sig därefter till en något lägre nivå (observera att diagrammets y-axel inte börjar på noll, vilket även gäller diagrammet nedan). Sedan är det inte så dramatiskt för exporten sedan 2008.
Importkostnaderna ökade fram till sommaren 2008, främst på grund av oljepriset. Då hade Japan ett tag ett handelsunderskott. Därefter störtdök även importkostnaderna i samband med att oljepriset dök. Därefter återhämtade sig importen ungefär i samma takt som exporten, men fortsatte sedan uppåt trots att exporten låg ganska stilla. Importkostnaderna ökade dels på grund av ett högre oljepris, dels på grund av ökat importbehov av fossila bränslen efter Fukushima-olyckan. Bränslen står för drygt 30 procent av Japans importkostnader. De senaste två åren har som bekant oljepriset också varit rekordhögt vad gäller årsmedelvärdet.

Nu är inte handelsbalansen hela sanningen vad gäller ett lands ekonomiska interaktion med omvärlden. Det bredare begreppet bytesbalans inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper) och transfereringar (t.ex. stöd till eller från andra länder eller internationella organisationer). Ser man på bytesbalansen ser det fortfarande inte fullt så illa ut för Japan.
Bytesbalansen ser emellertid ut att befinna sig i en trend av utförsbacke sedan våren 2010. De senaste två månaderna har den slagit över till negativ, vilket den dock även gjorde som hastigast i januari 2012. Det allvarliga är dock den långsiktiga trenden. Så länge Japan har haft ett överskott i bytesbalansen har man kunnat komma undan med sin absurt höga statsskuld, men ett underskott i bytesbalansen under längre tid skulle ställa till det rejält.

Som jag skrev nyligen så ligger Japan i topp vad gäller statsskuldens storlek i förhållande till BNP och även vad gäller statens räntebetalningar i förhållande till skatteintäkterna, men där de verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det behövs inte någon stor förändring av räntan på statsskulden för att totalt tippa den balans som möjliggjort för Japan att under två decennier hålla sig med stora underskott i statsfinanserna, som i sin tur byggt upp den jättelika statsskulden.

Fotnot: Det är viktigt att hålla isär de båda begreppen handelsbalans (på engelska Balance of Trade) och bytesbalans (på engelska Current Account). Som minnesregel kan man tänka att handel är med varor. Byten kan man göra med både varor och tjänster, samt att jag kan ge dig ett lån i utbyte mot att jag får ränta.

2013-02-21

Inget drag från Östasien

Tittar vi utanför EU noterar jag att i Japan var handelsunderskottet för januari rekordstort. Hittills har Japan lyckats komma undan med sin osannolikt stora statsskuld tack vare att de haft ett exportöverskott, men vänder det till ett underskott blir situationen en helt annan.

Den främsta orsaken till Japans handelsunderskott är förstås att nästan alla kärnkraftverk är nedstängda efter olyckan i Fukushima och landet därför tvingas importera en massa dyrt bränsle till sina fossilbränsledrivna kraftverk. Tsunamin var verkligen en "svart svan" som fört med sig en lång kedja av oväntade konsekvenser. Via kärnkraften till handelsunderskottet till troliga problem med statsskulden.

Från Kina rapporteras om att dess största teknikpryltillverkningsföretag Foxconn infört anställningsstopp på grund av den vikande efterfrågan på Ajfånar. Kinas "tigerekonomi" är fortfarande i detta nyligen påbörjade ormens år starkt beroende av export av prylar till västvärlden. Krymper denna export på grund av västvärldens ekonomiska kris så blir det allvarligt för Kinas ekonomi med dess höga skuldsättning hos många företag och hushåll.

Ingen draghjälp för världsekonomin att vänta från Östasien alltså, snarare tvärtom.

2013-02-06

Argentina, ekonomin och energin


Med anledning av kvällens fotbollsmatch (i Solnas nya skrytbygge) mellan Sveriges och Argentinas respektive landslag tänkte jag att det kunde vara värt att skriva lite mer om Argentina. Detta kommer dock inte att handla om Ibrahimovic och Messi utan mest om ekonomi och energi.

Som jag skrev igår befinner sig Argentina i en ekonomisk och politisk utförsbacke. Det pågår tvister om statsobligationer där Argentina ställde in betalningarna 2002, valutan faller, inflationen är hög och de styrande politikerna vidtar desperata åtgärder såsom valutakontroller och priskontroller.

Redan innan de priskontroller på varuhus som infördes häromdagen hade Argentina priskontroller på bland annat elektricitet och mejeriprodukter. Eftersom försäljningspriserna är låsta, men inte priserna på insatsvarorna, så har företagen inom de priskontrollerade sektorerna stora problem med att få ihop ekonomin. Detta kommer nu alltså att spridas till ytterligare sektorer.

Argentina hade 2012 en officiell årlig prisinflationstakt på drygt 10 procent, medan den verkliga takten troligen var drygt 25 procent. Denna siffermanipulation har pågått i flera år. Internationella valutafonden (IMF) har hotat landet med förlorad rösträtt alternativt uteslutning om de inte ändrar sina officiella metoder för beräkning av inflation och BNP. Eftersom inflationsberäkningar även påverkar (real) BNP genom den så kallade BNP-deflatorn är även tillväxttakten i landets ekonomi troligen grovt överskattad.

2010-2011 låg BNP-tillväxten på 9-10 procent per år, men med tanke på storleken på underdriften av inflationen låg den verkliga siffran troligen runt nolltillväxt. 2012 var den officiella tillväxten svagare, bara straxt över nollan, så troligen krympte Argentinas BNP egentligen ganska kraftigt i fjol.

Ett problem som skulle uppkomma om Argentina skulle revidera sin inflationsberäkningsmetodik är att staten har gett ut stora mängder inflationsskyddade obligationer, och en högre inflationstakt skulle öka på statens återbetalningsbörda. Det skulle alltså förvärra redan skakiga statsfinanser.

Under krisen 2001-2002 krympte Argentinas ekonomi kraftigt - som mest omkring 16 procent i årstakt. Ekonomin återhämtade sig emellertid snabbt under de följande åren, då tillväxttakten låg runt 7-8 procent per år fram tills Argentina liksom resten av världen drabbades av finanskrisens efterverkningar under 2009.

Under dessa år var Argentina fortfarande en oljeexportör, men landets produktion hade toppat redan 1999 och sjönk gradvis. Den ekonomiska återhämtningen gjorde samtidigt att den inhemska oljekonsumtionen steg. Därmed minskade landets oljeexport stadigt, tills Argentina 2011 förvandlades till oljeimportör. Med tanke på det höga världsmarknadspriset på råolja de senaste två åren var det en synnerligen olämplig tidpunkt att börja importera istället för att exportera.

Under åren 1999-2007 exporterade Argentina också fossilgas1, men även där ökade den inhemska förbrukningen snabbt, samtidigt som produktionen ser ut att ha toppat 2006. De senaste åren har Argentina tvingats importera ganska stora mängder fossilgas, eftersom landets förbrukning fortsatt att öka. Det är knappast positivt för handelsbalansen.

Argentina har dock en stor export av livsmedel och här har de senaste årens ökande världsmarknadspriser haft en positiv effekt för landet. 2000-2002 låg landets nettoexport av livsmedel på i genomsnitt 30 miljarder dollar per år, medan den 2008-2010 låg på 89 miljarder dollar per år. Detta överskott är ett litet ljus i det stora mörkret.

Totalt sett har Argentina fortfarande ett överskott i handelsbalansen mot omvärlden, vilket är positivt, men frågan är hur länge det finns kvar. Detta påverkas av mängden importerade fossila drivmedel och deras pris samt mängden exporterade livsmedel och deras pris. Vilket ökar eller minskar snabbast?

Det vi ser av exemplet Argentina är att det ser ut som om de flesta länder har mycket svårt att hantera en övergång från exportör av fossila bränslen till importör. Vi ser det även exempelvis i såpass olika länder som Egypten och Storbritannien.

Men tydligen kan Argentina fortfarande producera ett fotbollslag i toppklass.

1. Fossilgas kallas ofta eufemistiskt för "naturgas".

Japans osannolika statsskuld

Vi vet alla att Japan har den största statsskulden i världen i förhållande till BNP - en procentsiffra som får alla andra länder, inklusive Grekland, att blekna i jämförelse.
Orsaken att Japan klarar detta medan Grekland får svåra problem är förstås att Japan har ett exportöverskott.

Japan ligger även i topp vad gäller statens räntebetalningar i förhållande till skatteintäkter. Visserligen är räntan i Japan löjligt låg, men samtidigt är statsskulden löjligt hög.
Hela 20 procent av japanska statens skatteintäkter går till räntebetalningar.

Räntorna är ändå som sagt löjligt låga. På tvååriga japanska statsobligationer ligger de på 0,05 procent, på femåriga på 0,15 procent och på tioåriga på 0,78 procent.

Nedan ser ni diagrammet som visar var Japan verkligen sticker ut, nämligen statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna.
Det är endast tack vare att räntan på den japanska statsskulden är så oerhört låg som Japan klarar sig. Skulle räntan bara stiga en aning skulle Japan raskt få oöverstigliga problem. Därför undrar jag (och många med mig) hur den nya regeringen under Abe ska klara sitt mål att öka inflationen. För om inflationen blir starkare än den deflation eller nollinflation som rått de senaste åren, så skulle räntorna också stiga rejält. Det går helt enkelt inte ihop och de kommer garanterat att få överge detta försök.

Diagram från ZeroHedge.

2012-12-17

Regeringsskifte i Japan

En av helgens viktigaste nyheter hamnade i skymundan, nämligen att världens tredje största ekonomi Japan får en ny regering efter en jordskredsseger för högerkonservativa Liberaldemokratiska partiet (LDP), som kommer tillbaka till regeringsmakten efter tre års bortavaro.

LDP ser ut att få 294 platser av 480 i Japans parlament. Deras koalitionsparti New Komeito Party (NKP) ser ut att få 31 platser. Totalt har de alltså med 325 platser två tredjedels majoritet och kan därmed köra över parlamentets överhus, vilket bryter det politiska dödläge som rått i japansk politik sedan 2007.

LDP:s partiledare Shinzo Abe har lovat att spendera på offentliga projekt samt en mer expansiv penningpolitik för att få fart på landets tröga ekonomi. Det blir framöver alltså det som kallats för "Abenomics", en politik av statligt spenderande för lånade pengar som tidigare LDP-regeringar tillämpat utan att lyckas få fart på Japans ekonomi. Det verkar inte troligt att det kommer att lyckas denna gång heller, utan lär bara öka på Japans redan rekordstora statsskuld på en bra bit över 200 procent av årlig BNP. Läs vad jag skrev om det överbelånade Japan för två år sedan. Ingen kan förutse när den japanska skuldbubblan brister, men förr eller senare händer det. Demografin jobbar dessutom emot dem. Se i diagrammet nedan hur statsskulden ökat i Japan sedan 1990. Greklandsnivån passerades redan för över 10 år sedan.
De senaste åren har Japans ekonomi pendlat mellan svag tillväxt och krympning.
Tredje kvartalet 2012 var det åter dags för krympning, vilket lär fortsätta ett tag.

Japan lider också av kronisk prisdeflation. Sedan slutet av 1990-talet har man med något undantag haft prisdeflation eller nära noll i inflationstakt.

Abe har även lovat att stärka Japans försvar samt en tuffare hållning gentemot i Kina i dispyten om ögruppen Senkaku/Diaoyu i Östkinesiska havet. Där kan han säkert få stöd av det nybildade nationalistiska Upprättelsepartiet, som gick till val på upprustning av militären för att möta hotet från Kina och blev tredje största parti i helgens val. Vi kan alltså se fram mot mer politiska spänningar i östra Asien.

LDP kommer också att ändra på Japans politik i kärnkraftsfrågan. Den krassa ekonomiska verkligheten är att Japan har ett stort behov av kärnenergin och därför vill LDP dra igång den igen, trots det tveksamma i att placera kärnkraftverk i ett land som är en enda stor jordbävningszon. Japan har för övrigt en mycket smutsig energimix: 2008 kom 97% av energin från kol, olja, gas och kärnkraft. Dessutom importerar Japan lejonparten av sina råvaror, även för energibehoven. Dyrare energikostnader i världen påverkar landets ekonomi negativt.

Koalitionspartnern New Komeito Party är intressant, eftersom detta parti grundats av medlemmar i den Nichiren-buddhistiska organisationen Soka Gakkai och partiet har starka kopplingar till denna organisation, vars medlemmar utför en hel del gratis kampanjarbete för partiet. Soka Gakkai är en ekonomiskt mycket stark religiös organisation, som ägnar sig åt ett slags buddhistisk variant av framgångsteologi. Soka Gakkai International (SGI) har även förgreningar i många länder med mer än 12 miljoner medlemmar över hela världen. Jag har själv träffat på några medlemmar i svenska SGI, som dragit med mig på några möten och en sak som jag reagerat på är den personkult som omger deras ledare, framförallt den högste ledaren Daisaku Ikeda (vanligen kallad Sensei = lärare eller mentor). En annan sak jag reagerat på är det ständiga berättandet av medlemmars framgångssagor och hur de övervunnit sina svårigheter tack vare hängivet reciterande av mantrat. SGI klassificeras dock inte som en sekt, även om den har vissa sektlika drag.