Visar inlägg med etikett storbritannien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett storbritannien. Visa alla inlägg

2016-07-08

Spännande val 2016 - uppdatering

I maj skrev jag om några av de spännande val och folkomröstningar som skulle hållas i år. Nu kan vi bocka av de två första och även tillföra två på listan.
  • 23 juni: Storbritannien röstade i folkomröstningen ja till Brexit, alltså brittiskt utträde ur EU. ✔
  • 26 juni: Spanien lyckades inte heller vid nyvalet få ihop ett parlament som kan bilda en majoritetsregering. Regeringsbildningsförsök pågår, men stor risk att det blir nytt nyval. ✔
  • 2 oktober: Eftersom Österrikes presidentval i maj underkändes av konstitutionsdomstolen kommer en ny andra omgång av presidentvalet att hållas. Särskilt spännande eftersom det finns risk att EU-kritiska FPÖ:s kandidat vinner. Resultatet i förra omgången blev 50,3% mot 49,7% och det behövs ingen stor opinionssvängning för att FPÖ:s kandidat ska vinna.
  • Oktober: Italiens premiärminister Renzi har utlyst en folkomröstning i oktober (exakt datum ännu ej bestämt) om förslaget till ändring av konstitutionen. Han har också sagt att han kommer att avgå om det blir ett nej. Folkomröstningen kan därmed komma att bli som ett folkligt misstroendevotum mot premiärministern. Särskilt om Italien drabbas av en bankkris under tiden kan det folkliga missnöjet bli kraftigt. Nej-sidan leder för övrigt redan med knapp marginal i opinionsundersökningarna. Intressant i sammanhanget är att flera opinionsundersökningar nyligen pekat på att etablissemangs- och EU-kritiska Movimento Cinque Stelle (M5S) som största parti i Italien med knapp ledning över Renzis PD. Detta är en klar ökning jämfört med januari då PD var sex procentenheter större än M5S.
  • 8 november: USA väljer troligen Donald Trump till president. Som jag ser det har varken Clinton eller Sanders en chans mot Trump, då de representerar etablissemanget och missnöjesröstningen kommer att avgöra.

Vad gäller Brexit ska man för övrigt komma ihåg att det endast var en rådgörande folkomröstning. Nu måste först en ny statsminister utses i Storbritannien, som därefter kan föreslå Brexit för parlamentet, som därefter ska rösta ja till det. Inget är alltså klart ännu.

2016-07-05

Brittiska fastighets- och byggbranschen drabbas

Som jag skrev har tre av de sex största fastighetsfonderna i Storbritannien stoppat utbetalningar på grund av en uttagsanstormning mot dem i efterdyningarna av Brexit-omröstningen.

Det är inte bara fastighetsfonderna som fått problem. Byggbolagens aktier har fått storstryk på börsen. Berkeley -6,4% idag (-29% sedan 23/6), Taylor Wimpey -7,0% idag (-37% sedan 23/6), Persimmon -7,2% idag (-36% sedan 23/6), Barratt -9,8% idag (-39% sedan 23/6).

Flera av de största bankernas aktier har också handlats ner rejält. RBS -5,4% idag (-37% sedan 23/6), Lloyds -4,0% (-29% sedan 23/6), Barclays betydligt mildare -0,5% (-23% sedan 23/6).

Detta var bara aktiekurserna, vilka speglar förväntningarna om företagens framtid. På lite längre sikt lär Storbritannien se neddragningar inom byggbranschen. Detta kommer att bero på att fastighetsbolagen drar in på allt de kan av byggen, då det ser ut som om det kommer att bli en fastighetskrasch i Storbritannien när fastighetsfonderna tvingas sälja ut. Den utförsäljningen kommer i sin tur att sätta i gång ett skifte i sentimentet vad gäller brittiska fastigheter.

Förutom kommersiella fastigheter ser det ut som om bostadspriserna kommer att bryta sin uppgång och många bedömare förutspår prisfall på 5 procent andra halvan av detta år och 5-7 procent nästa år. Det senaste året har de brittiska bostadspriserna stigit med 5 procent och med 10 procent i London. Sedan bottnen i samband med finanskrisen har bostadspriserna stigit med 38 procent och är nu högre än 2007. Inflationsjusterat har dock bostadspriserna inte nått tillbaks till 2007 års topp.
Men notera att de reala bostadspriserna steg kraftigt 1995-2007. Den bubblan är inte färdigspräckt.

Ett boprisfall verkar hursomhelst vara vad byggbolagsaktiernas fall prisar in.

Samtidigt har förstås hushållens lån stigit för att kunna köpa de allt dyrare bostäderna - senaste siffrorna anger en årstakt på 10 procent, vilket var den snabbaste takten på över tio år. Därmed förklarar förväntat boprisfall också förväntade problem för bankerna med bolån.

Det ser alltså ut som om Storbritannien kommer att drabbas av sitt andra bopris- och fastighetsprisfall på mindre än tio år och i förlängningen den bankkris som kommer en tid efter fastighetsprisfall.

Brittisk fastighetsfond stoppar uttag

Igår stoppade brittiska Standard Life uttagen från sin tremiljarderpunds fastighetsfond under minst en månad, efter att uttagen stigit kraftigt efter Brexit-omröstningen. Detta är det första större brittiska offret för de finansmarknadssvängningar vi sett efter Brexit-omröstningen.

Detta känns som ett eko från sommaren 2007, då Bear Stearns stoppade uttagen från två bolånerelaterade fonder. Det är också första gången sedan finanskrisen 2008 som Standard Life tvingas stoppa uttag ur denna fond.

Den aktuella fonden äger en blandning av "förstklassiga" kommersiella fastigheter såsom kontor, köpcentrum och lagerlokaler.

Förra veckan skrev Standard Life ner värdet på de underliggande fastigheterna med fem procent, vilket säkert bidragit till uttagsanstormningen mot fonden.

En sådan här fastighetsfond kan i goda tider handlas som vilken likvid tillgång som helst, men de underliggande tillgångarna är mycket illikvida - det tar lång tid att sälja fastigheter. Om alltför många vill ta ut sina pengar måste man stoppa uttagen och då blir fonden lika illikvid som de underliggande fastigheterna.

En lärdom är att en till synes likvid investering snabbt kan bli illikvid om de underliggande tillgångarna är illikvida. Det finns i Sverige flera liknande fastighetsfonder, som investerar i hyresfastigheter eller kommersiella fastigheter. Vid en kris i Sverige skulle de snabbt bli illikvida.

En annan lärdom är att om du ska panika, så se till att panika först. De som tog ut sina pengar ur fastighetsfonden den första veckan efter Brexit-omröstningen drog en vinstlott, medan övriga investerare i fonden blir sittande med Svarte Petter.

En tredje lärdom är att som vanligt att relativt hög avkastning betyder relativt högre risk. De senaste åren har brittiska investerare i sin jakt på avkastning lockats till fastighetsfonder, som kanske inte gav en med historiska mått god avkastning, men ändå bättre än många av de alternativa investeringarna idag ger.

Fastighetsbolag behåller förresten sin likviditet bättre, då man istället för att köpa fondandelar köper bolagets aktier via börsen och därför också lätt kan sälja dem. Även om aktiens värde gått ner kan man ändå begränsa sin förlust, till skillnad mot en fastighetsfond där man som i fallet med Standard Lifes fond blir sittande i osäkerhet om när man kan få pengarna tillbaka och hur mycket man isåfall får tillbaks.

När Standard Lifes fastighetsfond åter öppnas för uttag vet ingen - de kommer att vid behov förlänga stängningsperioden med 28 dagar i taget.

Denna fondstängning kan förstås leda till "smittspridning" till andra fastighetsfonder och till fastighetsmarknaden i stort. Standard Lifes fastighetsfond kommer förstås att behöva sälja av fastigheter också, vilket påverkar priserna nedåt. Det talas redan om att det ser ut att bli en upprepning av 2007, innan den brittiska fastighetsmarknaden den gången kollapsade.

Till slut kan vi gissa att det också säkerligen finns många andra delar av finansbranschen där man lånat in på kort tid och lånat ut på lång tid, såsom fastighetsfonder där inlåningen kan tas ut när som helst, men "utlåningen" var i långsiktiga investeringar (fastigheter). Det funkar oftast, men med fel upplägg kan det slå katastrofalt fel. Hur många felaktiga upplägg finns det i denna tid av ultralåga räntor, som uppmuntrar till felinvesteringar?

Uppdatering: Idag har även brittiska Aviva stoppat uttag i en fastighetsfond på 1,8 miljarder pund. Andra fastighetsfonder säger att de inte kommer att inte stoppa uttag, väljer att inte kommentera, eller säger att de är "välpositionerade" vad gäller likviditet och innehav. Vi får se hur länge det varar.

Uppdatering 2: Här går det undan! En tredje brittisk fastighetsfond har stoppat utbetalningarna idag, nämligen en som tillhör M&G Investments och har 4,4 miljarder pund i sig. M&G:s fond är Storbritanniens största fastighetsfond. Tre av de sex största fastighetsfonderna har nu stängt uttag.

2016-06-25

Förrädare!!

Så hava då de svekfulla och föraktliga britterna fegeligen förrått oss genom att rösta för utträde ur vår ärorika Europeiska union! Skam över deras röstande! Huru kunna de med gott samvete avsäga sig det samarbete som där finnes för alla européers båtnad? Veta de icke huru byrå- och eurokraterna i Bryssel slita i sitt anletes svett för Europas bästa? Allt detta digra arbete hava britterna mage att förkasta! Det är en imponerande mängd förnuftiga och nyttiga regler som byrå- och eurokraterna dagligen i sin vishet producera, men detta inse uppenbarligen icke de skamlösa britterna! Nej, de vilja tydligen hellre ägna sig åt sina egna inskränkta lagar! Säkerligen komma de att drabbas av något gruvligt straff för detta deras nesliga handlande!

Nu glunkas det här och där icke blott om "Brexit", utan även om att andra länder i vår ärofulla union skulle vilja rösta om medlemskapet. Nå, de må utträda ur unionen om deras oupplysta befolkningar så vilja, men vi kunna vara säkra på att Sverige för evigt kommer att kvarstå i denna storslagna union, ty det står inskrivet i vår grundlag! Hurrom för detta kloka och förutseende beslut av våra evigt välvilliga politiker! Även om alla andra medlemsländer i den Europeiska unionen skulle svika och lämna densamma, kunna vi vara säkra på att Sverige kommer att stå kvar! Om så Sverige skulle visa sig till slut bliva det enda kvarvarande landet i unionen, komma vi att kvarbliva där ensamma och stolta och med förakt se huru de andra länderna förgås i plågor utanför unionen, medan vi ensamma och starka kvarstå i denna trygga union!

2016-06-24

Brexit politisk chock

Lång näsa fick premiärminister Cameron
Det var nog många som satte kaffet i halsen nu på fredagsmorgonen, när det visar sig att den svarta svanen har landat och Brexit vinner folkomröstningen om brittiskt EU-medlemskap. Slutresultatet blev 51,9 procent för Brexit mot 48,1 procent för Bremain.

Valdeltagandet på 72 procent var det högsta sedan parlamentsvalet 1997.

Valresultatet visar också hur värdelösa oddsen på vadslagningsmarknaderna var som indikatorer på hur det skulle gå. Igår låg oddsen på 84 procent för Bremain.

Storbritanniens premiärminister David Cameron meddelar att han avgår. Han lovar att "hålla skutan stadig" de närmaste månaderna tills han avgår i oktober. Det var han som i januari 2013 meddelade att Storbritannien skulle hålla en folkomröstning om EU-medlemskapet. Han hoppades kunna använda detta hot för att förhandla bättre villkor mot EU, men han hade nog inte trott att det skulle gå som det nu gick.

Frågan är om det även blir nyval i Storbritannien senare i år. Det är inte otänkbart.

Vadslagningsmarknaderna gissar nu på att det blir Londons före detta borgmästare och Brexit-förespråkaren Boris Johnson som kommer att efterträda Cameron som premiärminister, men med tanke på hur "bra" de var på att förutsäga folkomröstningsresultatet gissar jag att det blir någon annan.

Nu väntar för Storbritannien två år av röriga utträdesförhandlingar med EU. EU-parlamentets talman Martin Schulz säger att han räknar med att förhandlingarna om Brexit kommer att starta snabbt, eftersom en segdragen process varken är i Storbritanniens eller EU:s intresse. Men det är väldigt många oklara frågor som ska lösas, så jag räknar inte med någon snabb process.

EU-kritiker vädrar morgonluft

Detta får anses vara det hårdaste slag som EU hittills drabbats av. Omedelbart kom reaktioner från EU-kritiska partier i andra länder.

Nederländernas ledare för Partiet För Frihet Geert Wilders förespråkar nederländsk folkomröstning om EU-medlemskapet och påpekar att enligt en opinionsundersökning nyligen vill en majoritet av väljarna ha en sådan folkomröstning och att en majoritet förespråkar "Nexit".

Marine Le Pen, ledare för franska Front National, lovordade det brittiska omröstningsresultatet och sade att hon vill ha folkomröstning om Frankrikes EU-medlemskap och ser gärna att även andra EU-länder ordnar folkomröstningar.

Matteo Salvini, ledare för italienska Lega Nord skriver på Twitter "Tack Storbritannien, nu är det vår tur" och antyder därmed att han skulle vilja se en folkomröstning även i Italien.

En representant för tyska AfD kräver att EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EU-parlamentets talman Martin Schulz avgår. Nu kanske inte EU:s ledare tar henne på så mycket allvar, men i förlängningen kan den politiska kris som EU nu kastats in i leda till att Juncker och Schulz tvingas avgå i förtid.

EU-ledare nu självkritiska

Flera EU-positiva EU-ledare kommer nu på morgonen ut med kritik mot EU i nuvarande form. Polens utrikesminister Witold Waszczykowski säger att Brexit är dåliga nyheter för Europa och Polen och att det är en signal att vissa koncept i unionen måste förändras. "Detta är ett stort dilemma för eurokraterna, vi vill alla behålla EU, frågan är i vilken form. Vi kommer att försöka att använda denna situation för att få de europeiska politikerna att förstå varför detta hände. Och det hände därför att detta koncept, som skapades för ett bra tag sedan, inte längre är populärt i Europa".

Ungerns premiärminister Viktor Orbán säger att "Bryssel måste lyssna till folkets röst, detta är den största lektionen från detta beslut".

Så kommer denna unionens hittills kraftigaste politiska chock att leda till något slags reformarbete inom EU? Nej, det tror jag inte. Troligen kommer man att tillsätta utredningar och om det blir några förändringar blir de troligen mest av kosmetisk art. Centralbyråkratin är alldeles för ingrodd i EU för att den ska gå att förändra utan att först rasera den.

Idag ska EU-ländernas EU-ministrar träffas i Luxemburg. Det blir nog inget muntert möte.

Upplösning av Förenade kungadömet?

Men det är inte bara inom EU som upplösningsförespråkare nu stärks, utan även inom Förenade kungadömet Storbritannien och Nordirland. I England och Wales röstade de flesta för att lämna, men i Skottland och på Nordirland röstade en majoritet på 62 respektive 56 procent för att stanna i EU.

Redan idag sade Skottlands försteminister Nicola Sturgeon att Skottland har gjort klart att de ser sin framtid i EU. Skottlands Green Party har också startat en namninsamling för att Skottland ska stanna i EU, som en av mina skotska vänner länkade till i morse. Denna namninsamling är uppenbarligen mycket populär, eftersom deras hemsida nu kraschat.

Och irländska Sinn Féin säger idag att det måste bli en omröstning om Irlands enande och att "Den brittiska regeringen nu har förverkat sitt mandat att representera Nordirland i förhållande till den Europeiska unionen".

Dessa slitningar inom det Förenade kungadömet kan i förlängningen leda till dess upplösning. En upplösning av Förenade kungadömet skulle förstås också göra förhandlingarna om landets EU-utträde oerhört mycket mer komplicerade.

Som jag skrev i förra veckan så blir Brexit en milstolpe på EU:s vandring mot historiens komposthög.

2016-06-18

Brexit en milstolpe

Med mindre än en vecka kvar till Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU ser vi troligen en historisk milstolpe i antågande. Som jag skrev häromdagen så ser opinionen ut att vända allt mer till Brexit, alltså brittiskt EU-utträde. Det ser allt svårare ut för stanna-sidan att lyckas få en majoritet av rösterna.

Tecknen blir allt fler på att EU passerat sitt bäst före-datum och sedan några år påbörjat marschen mot historiens komposthög.

Jag noterar därför med intresse att det schweiziska parlamentet i veckan beslutat att efter 24 år dra tillbaks landets ansökan om EU-medlemskap. En parlamentsledamot sade i debatten innan beslutet att idag vill endast "några galningar" gå med i EU. Schweiz följer därmed i fotspåren på Island, som förra året drog tillbaks sin ansökan om EU-medlemskap.

EU presenterades som ett projekt för fred och samarbete i Europa, men har förutom det gett en stark centralstyrning och byråkrati. Mot detta reagerar nu medborgarna och de styrande har inte förstått varför. Brexit-omröstningen är bara ett tecken på ett bredare fenomen.

Håkan Boström påpekar i en ledare i GP att historien inte vandrar obönhörligt i en riktning mot framsteg och välstånd, utan att den går i vågor.
"I svensk debatt kan man ibland få höra uttalanden i stil med "Hur kan detta hända 2016?". Men det finns ingen automatik i att världen blir mer förnuftig, välordnad och upplyst. Framstegstanken tenderar i värsta fall att skapa fördumning och historielöshet, en bristande insikt om att inget är för evigt och att sanningar förändras."
Vi kommer framöver att få se allt mer utbrett missnöje mot de styrande politikerna, då de inte lyckas leverera det som de lovat. Oavsett utgången av Brexit-omröstningen är det en milstolpe att den överhuvudtaget kom till stånd. Skulle britterna dessutom rösta för utträde blir det en av historiens mest omvälvande vändningar. Brexit kommer säkert att inspirera fler uppror mot makthavarna - på den fredliga vägen via valurnorna. Jag tror att det blir en rejäl väckarklocka för den styrande politiska klassen.

Sedan kommer i höst en uppföljning när Donald Trump troligen väljs till USA:s president. Hillary Clinton har inte en chans mot honom och det förstår hon inte - lika lite som alla välutbildade förståsigpåare förstår sig på fenomenet Trump. Clinton är en hycklare som gärna står och med socialt patos talar om rättvisa iklädd lyxkläder från Armani, något som visar hur bortkopplad hon är från verkligheten.

Det är alltså inte bara ett EU-fenomen utan ett globalt fenomen i hela den rika världen att folket gör uppror mot den styrande politiska klassen.

Brexit-omröstningen är inte viktigast för sina omedelbara följdverkningar (även om de kan bli kännbara), utan mer för de långsiktiga skeendena där den är en milstolpe i EU:s sönderfall. Efter Brexit kommer alla EU-kritiker att vädra morgonluft och en av de viktigaste trenderna att hålla koll på är hur det går för Frankrikes EU-kritiska Front National under ledning av Marine Le Pen. De fick 25 procent av rösterna i EU-parlamentsvalet 2014 och risken finns att Frankrike liksom Spanien kommer att få ett parlamentariskt dödläge i nästa nationella val, alternativt att man tar med Front National i regeringen, vilket kräver att man driver en mer EU-kritisk linje. Frankrike är ett av kärnländerna i EU och om de blir mer kritiska är det ett rejält avbräck.

Även om vi ser milstolpar ska vi komma ihåg att EU:s sönderfall är en lång lång process, som tog sin början i slutet av 2009 med Greklands första kris, och som kommer att pågå i många år innan de styrande ger upp.

2016-06-14

Brexit-förespråkare för alla klasser

De senaste dagarna har opinionsundersökningarna visat på en övervikt för "Brexit", alltså att britterna i folkomröstningen nästa torsdag (23 juni) röstar för brittiskt utträde ur EU.

Storbritannien är, som ni säkert känner till, ett samhälle där klassklyftorna är mycket större och tydligare än i exempelvis Sverige. Dessa klassklyftor manifesterar sig inte bara genom inkomster, utbildning och yrken, utan även exempelvis genom dialekter (eller snarare sociolekter), där en britt omedelbart kan höra vilken klass en annan britt tillhör bara på grundval av hur denne talar.

Därför är det intressant att The Sun, Storbritanniens största dagstidning som mest läses av arbetarklassen, idag förespråkar att läsekretsen ska rösta för Brexit.

Men även Ambrose Evans-Pritchard, känd kommentator och internationell ekonomiredaktör på The Telegraph, som framförallt vänder sig till över- och medelklass, beskrev igår varför han kommer att rösta för Brexit.

Därmed finns för alla Storbritanniens klasser inflytelserika Brexit-förespråkare i media. Det kan bli det slutgiltiga dråpslaget för kampanjen att rösta för "Bremain" (alltså att kvarstå i EU) som drivs av merparten av de etablerade brittiska politikerna (med gästspel nyligen av utländska politiker såsom Barack Obama).

Världens styrande bland politiker och näringsliv samlas som bekant varje år till det så kallade Bilderberg-mötet och Brexit var säkerligen ett av de mest framträdande samtalsämnena på årets möte, som hölls i helgen i Dresden i Tyskland. Ordförande för Bilderberg-gruppen är för tillfället Henri de Castries, adelsman och vd för franska försäkringsbolaget Axa, och han varnar nu för en hög sannolikhet för Brexit och de osäkerheter det kommer att föra med sig. Han varnar också för att andra länder, inspirerade av Storbritannien, kan vilja förhandla om ändringar av villkoren för EU-medlemskapet, vilket hotar att "accelerera upplösningen av Europa".

Som jag konstaterade häromdagen så tycker medborgarna inte om EU. Unionen har passerat bäst före-datum och befinner sig i en utförsbacke som den styrande nomenklaturan inte räknat med och som de inte heller vet vad de ska göra åt.

Situationen med ett styrande politikerskikt i EU som inte förstår vad som håller på att hända och vars agenda alltmer fjärmar sig från befolkningens önskemål påminner inte så lite om vad som håller på att hända i USA, där Donald Trump som jag skrivit förut är på väg att bli landets näste president, alltmedan de styrande står som frågetecken inför denna folkliga "revolutionsröstning" och inte förstår varför det händer eller vilken taktik de borde använda om de vill behålla makten.

För Sveriges och Finlands finansmarknader kan Brexit förresten bli extra spännande, då resultatet presenteras 24 juni, vilket råkar vara midsommarafton och finansmarknaderna då är stängda. Därmed måste aktörerna i förväg positionera sig för den oerhörda osäkerhet som Brexit-omröstningen innebär, utan att kunna agera förrän måndagen den 27 juni om de globala finansmarknaderna (som har öppet under fredagen) skulle gå "åt fel håll" jämfört med de positioner man tagit.

Ett ja till Brexit skulle nämligen inte nödvändigtvis innebära "risk off", där exempelvis aktiebörserna sjunker, eftersom centralbankerna nu i förväg utlovar stöd till finansmarknaderna ifall det skulle bli ett ja, vilket skulle kunna driva finansmarknaderna in i läget "risk on" med stigande aktiebörser.

P.S. På Bilderberg-mötet deltog från Sverige finansminister Magdalena Andersson, EQT:s styrelseordförande Conni Jonsson, styrelseordföranden för BP och Volvo Carl-Henric Svanberg, samt Investors styrelseordförande Jacob Wallenberg. Svenska media har i år såvitt jag kan se helt undvikit att över huvud taget nämna Bilderberg-mötet.

P.P.S. Förutom Brexit blir det ännu ett för EU högintressant val 26 juni, då spanjorerna går till nyval. Opinionsundersökningarna pekar mot att det även denna gång kommer att bli ett politiskt dödläge i landet, då styrande högerpartiet PP bara får ihop drygt 29 procent och socialdemokraterna PSOE får drygt 21 procent. Uppstickarna Podemos, som (liksom grekiska Syriza) kanaliserar mycket av det folkliga missnöjet, ser ut att få närmare 25 procent av rösterna. Liberala Ciudadanos ser ut att få 14-15 procent av rösterna. Därmed finns återigen ingen vettig möjlighet att få ihop en majoritetsregering i Spanien.

2016-05-21

Spännande val 2016

Vi kan för i år tänka oss följande spännande inte helt otänkbara tidslinje för val och folkomröstningar i år:
  • 23 juni: Storbritannien röstar i folkomröstningen ja till Brexit, alltså brittiskt utträde ur EU
  • 26 juni: Spanien lyckas inte heller vid nyvalet få ihop ett parlament som kan bilda en majoritetsregering och det blir nytt nyval i november eller december
  • 8 november: USA väljer Donald Trump till president
Framförallt den första och den sista kommer att leda till en ganska annorlunda värld.

2014-12-19

Nordsjöoljans problem

Vårt grannland Norge har som bekant en stor oljeutvinning i Nordsjön, men Norges oljeproduktion har minskat med nästan 50 procent sedan de passerade nationell "peak oil" år 2001. Norges ekonomi har hittills räddats av att den minskade oljeexporten i fat räknat kompenserats med ett högre pris per fat. Nu ger dock det sjunkande oljepriset lägre exportintäkter för Norge - på ett år har Norges exportintäkter fallit 14 procent. Importen ligger dock kvar på samma nivå som för ett år sedan. Denna obalans leder dels till att den norska kronan fallit i värde, dels till att ekonomin riskerar att gå in i recession. Detta fick Norges centralbank att nyligen oväntat sänka styrräntan.

Idag rapporteras också att indexet över de norska konsumenternas förtroende är det lägsta sedan finanskrisen och har nu fallit tre månader i rad. Även indexets delkomponent "förtroende för arbetsmarknaden" har fallit. Det mesta tyder alltså på att Norge verkligen är på väg mot recession. En norsk recession är inte oviktig för oss svenskar, då den kommer att få spridningseffekter till Sverige - bland annat är Norge numera vår största exportmarknad.

För att blicka lite in i framtiden så kan man se på hur det ser ut med investeringarna i Norge. Hittills har investeringarna i letning och utvinning av olja och gas stigit i Norge även sedan den nationella "peak oil" passerades. De tre senaste åren ökade investeringarna med över tio procent per år. Detta på grund av höga oljepriser som gjort det attraktivt att investera i ny oljeproduktion. Nu ser det dock enligt NOROGs konjunkturrapport ut som om toppen för investeringarna i olja och gas passerades i år med 221 miljarder NOK och nästa år kommer att minska till runt 197 miljarder NOK. Ända fram till 2019, vilket är så långt som rapporten blickar, så kommer investeringarna att vara på en lägre nivå än i år. Även Norges centralbank förväntar sig lägre investeringar i olja och gas framöver.

Sammantaget kommer alltså Norges näringsliv att drabbas dels av minskad oljeproduktion, dels av minskade olje- och gasinvesteringar. Vi kan alltså förvänta oss sjunkande BNP och det är svårt att se något som skulle vända situationen, förutom ett stigande oljepris. Det finns dock en smärtgräns för hur högt oljepriset kan stiga, varför vi troligen inte kommer att se några större lyft för Norges BNP.

Från andra sidan Nordsjön i Storbritannien varnas det nu för att oljeindustrin är nära kollaps efter den senaste tidens prisfall. Även där kommer det att bli lägre investeringar framöver. Robin Allan, ordförande för de oberoende oljeletarnas förening Brindex säger att det är "nästan omöjligt att tjäna pengar" med oljepriset under 60 dollar per fat. Han säger att
"Det är en enorm kris. Detta har hänt förut och industrin anpassar sig, men anpassningen består i att säga upp folk, skära bort projekt och reducera kostnader där det är möjligt, och det är smärtsamt för våra anställda, smärtsamt för företagen och smärtsamt för landet."
"Det är nära kollaps. I termer av nya investeringar - det kommer inte att bli några, alla drar sig tillbaka, folk blir uppsagda på de flesta företag denna vecka och kommande veckor."
Tiotusentals jobb kan vara i fara. Oljeindustrin börjar nu kräva att politikerna stöttar upp oljeindustrin genom exempelvis skattesänkningar, ekonomiskt stöd till oljeletning och förmånligare investeringsvillkor.

2014-07-30

Intressant att följa Katalonien

Jag läser att Kataloniens ledare Artur Mas håller fast vid att hålla en folkomröstning om självständighet 9 november, trots att Madrid-regeringen säger nej. Idag har Mas träffat Spaniens premiärminister Mariano Rajoy i två och en halv timme och diskuterat saken, men det enda som verkar ha kommit ut av detta möte är att de fortfarande inte är överens.

Jag bara undrar hur frågan kommer att drivas vidare. Om den spanska centralregeringen fortsätter att anse att folkomröstningen är olaglig - kommer de att försöka stoppa den med polis? Hur långt kommer det att gå? Detta blir en av höstens rysare.

Dessförinnan ska vi förstås se hur det går med Skottlands folkomröstning om självständighet 18 september. Där ser det dock enligt opinionsundersökningarna ut som att det kommer att bli ett tydligt nej om inget sensationellt inträffar fram till omröstningsdagen.

2014-04-02

Kol under Nordsjön = godnatt för klimatet?

Via Ny Teknik nås jag av nyheten att Storbritannien har hittat en gigantisk kolfyndighet under Nordsjön. Problemet är förstås bara att kolet ligger under havet och därmed är mycket svårt att utvinna.

Det är förstås inte oväntat att de kolbäddar som ligger under Storbritannien även sträcker sig ut under omgivande hav. Det som idag är Nordsjön var fram till för 7000 år sedan ett landområde som brukar kallas Doggerland och som översvämmades när inlandsisarna smälte och havsytan steg.

Att det finns kol under Nordsjön har vad jag förstår varit känt länge, men inte att det var så mycket. Det har nu blivit aktuellt i och med att det nu finns teknik för att utvinna detta kol. För att utvinna denna åtråvärda fyndighet av fossilt bränsle tänker man sig förgasning in situ. Vattenånga och luft ska pumpas ner via ett rör och med det höga tryck som råder på detta djup kommer de att reagera med kolet och bilda gaser, som sedan kommer tillbaks via ett annat rör, för att sedan renas till användbar gas.

Man planerar redan att sätta igång en testanläggning vid Tynemouth inom detta år. Anläggningen får stöd från brittiska staten, som förstås är väl medvetna om det energipredikament som Storbritannien är på väg mot då utvinningen av olja och gas sedan 1999 respektive 2000 är stadd i minskning och Storbritannien sedan 2006 respektive 2004 tvingats börja importera olja och gas efter att tidigare under ett antal år ha varit en nettoexportör.

Det finns även liknande kolfyndigheter på den norska sidan av Nordsjön, men de är betydligt svårare att komma åt - med nuvarande teknik sägs de inte vara lönsamma.

För den antropogena globala uppvärmningen är sådana här nya fyndigheter förstås ytterst dåliga nyheter. Det räcker uppenbarligen med den mängd koldioxid mänskligheten hittills har släppt ut för att orsaka kraftiga klimatförändringar - se till exempel på vad som händer med isen i Arktis. Man hade kunnat hoppas att det skulle bli en nedgång ganska snart i förbränningen av fossila bränslen (även om den ännu fortfarande ökar) för att dämpa den växthuseffekt som koldioxiden orsakar. Men ju mer desperat mänskligheten blir i jakten på energikällor, desto mer svåråtkomliga fyndigheter av fossila bränslen ger man sig på och ökar därmed mängden koldioxid som totalt kommer att släppas ut. Godnatt!

2014-02-19

Kan bostadspriser mjuklanda?

En läsare skrev och tyckte att han inte kunde hitta något exempel på att bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång/bubbla. Detta är ett spännande ämne och jag tänkte rota lite i det. Särskilt aktuellt är det ju med avseende på de svenska bostadspriserna, där många verkar hoppas på en mjuklandning, där priserna rör sig i sidled framöver istället för att bryta neråt. Exempelvis anser före detta medlemmen i Riksbankens direktion Lars E O Svensson, numera Ekonomistas flitigaste skribent, att de svenska bostadspriserna gjort ett skifte till en högre nivå.

För att undersöka det hela använder jag The Economists interaktiva bostadsprisindex, där man kan jämföra bostadspriser i en mängd länder, både nominellt, realt, i förhållande till medelinkomst och i förhållande till hyror. Tesen som ska undersökas är alltså om bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång - kan vi hitta något exempel som motsäger vår tes?

Vi börjar med de mest extrema bostadsbubblorna (i reala priser, alltså bostadspriser i förhållande till konsumentprisindex): Irland, Spanien och Nederländerna. USA är med som jämförelse.

Här har vi extrema uppgångar följda av kraftiga nedgångar. Det ska påpekas att Irlands och Spaniens bostadspriser utvecklats mindre extremt på uppsidan när man ser på dem i förhållande till lönerna, men mönstret är ändå detsamma - kraftiga prisuppgångar följs av kraftiga prisnedgångar.

Mindre extrema är länderna i nästa diagram: Danmark, Italien och Japan. Japan kan i och för sig anses extremt genom nedgångens längd - hittills över 20 år av fallande reala bostadspriser.

Italiens bostadspriser har realt hittills fallit med 20 procent sedan toppen och visar inga som helst tecken på förnyad vändning uppåt. Övriga länder har fallit mer. Hittills inget som motsäger vår tes, alltså.

Lite knivigare blir det med nästa omgång länder: Australien, Storbritannien, Frankrike och Nya Zeeland.

Hur lång i tid ska en "platåfas" för priserna vara och hur stor får dess volatilitet vara för att den ska räknas som mjuklandning? Dessutom har vi inte sett slutfacit för bostadspriserna i länderna i detta diagram. Hursomhelst anser jag att volatiliteten bör hålla sig såpass måttlig att vi inte ser några prisfall större än 10 procent för att jag ska kalla det för mjuklandning.

Reala bostadspriser i Australien föll 9 procent från andra kvartalet 2010 till tredje kvartalet 2012 och därefter har de åter stigit. Tre år tycker jag dock är alltför kort tid för att kvalificera som mjuklandning.

Frankrike är isåfall ett bättre exempel på mjuklandning för bostadspriserna - de reala bostadspriserna har som mest svängt 10 procent sedan sista kvartalet 2005 - åtta år är kanske en mjuklandning? Eller ska man räkna från pristoppen sista kvartalet 2007? Isåfall är det sex år - kanske ändå en mjuklandning. Men med tanke på hur det ser ut för Frankrikes ekonomi har vi troligen inte sett slutet på sagan om Frankrikes bostadspriser. De mer än fördubblades realt från 1997 till 2007. Kan de hålla sig kvar på nuvarande höga nivå? Frankrike är dock än så länge ett exempel som eventuellt motsäger tesen om att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, åtminstone om man anser att åtta (eller sex) år räcker för en mjuklandning.

I Storbritannien föll bostadspriserna realt med omkring 15 procent 2007-2009, vilket jag anser är för mycket för att kvala in som mjuklandning. Detsamma gäller Nya Zeeland. För båda dessa ser det snarare ut som en upprekyl enligt den klassiska modellen av en sprucken bubbla, innan förnyad nedgång vidtar.

Slutligen ser vi på prisutvecklingen för tre länder som inte drabbats av spruckna bostadsbubblor de senaste åren: Kanada, Sverige och Schweiz.

Kanada ser ut att ha gjort en "pyspunka" på bostadsmarknaden 1989-1998. Det kan alltså också vara möjligt, men jag hittar alltså bara ett exempel bland de länder jag sett på. I gengäld har Kanada därefter haft en av de kraftigaste reala prisuppgångarna för bostäder av alla OECD-länder.

Schweiz uppvisar med prisnedgången under 1990-talet ännu ett exempel på hur det brukar se ut - ingen mjuklandning. Detsamma gäller Sveriges prisnedgång under 1990-talet.

Om man vill kan man se det (som Lars E O Svensson gör) som att Sverige också har nått ett slags platåfas för bostadspriserna från 2007 fram till nu, med svängningar mindre än 10 procent. Sex år skulle, liksom för Frankrike, kunna karakteriseras som mjuklandning. Då glömmer man emellertid en viktig sak - The Economists diagram visar småhuspriserna, som hämtats från SCB - den enklaste statistikkällan. Den största svenska bostadsbubblan finns i bostadsrättspriserna (denna statistik är inte lika lätt tillgänglig), som bloggrannen Cornucopia så passande just har ritat upp i ett diagram för hela tidsperioden 1970-2013. Sedan 1984 har reala bostadsrättspriser stigit med 882 procent! Och bostadsrättspriserna har inte gått in i någon platåfas sedan 2007 som småhuspriserna har gjort, utan har hela tiden fortsatt att stiga med endast smärre korrektioner nedåt. Se nu på Cornucopias diagram och säg sen om det inte är en bubbla!

Betänk även att en stor del av dessa uppblåsta bostadsrättspriser återfinns på våra svenska bankers balansräkningar som bolån. Samt vice versa att en stor del av våra svenska bankers balansräkningar på tillgångssidan består av bolån baserade på uppblåsta bostadsrättspriser.

Bostadsrättspriserna föll i Sverige realt med 41 procent under de sju åren 1989-1996 - den kända 90-talskrisen. Nominellt gick priserna bara ner 24 procent 1990-1996. Under 1990-talskrisen sjönk bostadsrättspriserna i Stockholms innerstad med omkring 45 procent nominellt. Sverige hade kraftig generell prisinflation under dessa år och det var till stor del den som åt upp de reala priserna. När den nuvarande bostadsrättsbubblan spricker lär vi inte ha hög inflation, utan snarare låg inflation eller deflation, om man jämför med hur det sett ut i andra länder vars bostadsbubblor spruckit det senaste årtiondet, så även de nominella bostadsrättspriserna lär sjunka rejält.

För att återgå till grundfrågan om tesen att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, så anser jag att man kan svara att det möjligen kan hända (motexemplet är isåfall Frankrike), men att det ser ut att vara osannolikt. Det beror dock på hur man definierar en mjuklandning. Vi ser även av exemplet Kanada (och kanske även Japan) att en pyspunka kan vara möjlig, men det verkar inte vara särskilt vanligt förekommande. Jag anser alltså att vi med största sannolikhet inte får någon mjuklandning för svenska bostadspriser, särskilt med tanke på bostadsrättsbubblans proportioner.

2013-02-14

Det värsta testet kommer nu

ECB-chefen Mario Draghi 22 januari 2013:
"De mörkaste molnen över euroområdet har avlägsnat sig."

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble december 2012:
"Jag tror att det värsta är över"
"Det finns flera ljus vid horisonten"

Verkligheten 14 februari 2013:
BNP föll mer än väntat i eurozonen som helhet under fjärde kvartalet 2012 och eftersom det var andra kvartalet i rad så är nu eurozonen officiellt i recession. Eurozonens BNP föll med 0,6 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var mer än väntade 0,4 procent. Jämfört med samma kvartal 2011 föll BNP med 0,9 procent, mer än väntade 0,7 procent.

Värst var väl att även de stora euroländerna Tyskland och Frankrike drabbades av större BNP-fall än väntat, 0,6 respektive 0,3 procent jämfört med kvartalet innan. De flesta bedömare räknar emellertid med att det nu inte blir två kvartal i rad med sjunkande BNP för Tyskland, utan att ekonomin ska repa sig innevarande kvartal. Kanske Tyskland håller ut, men det ser inte bra ut för eurozonen som helhet. Dock var exporten en av de bitar av BNP som drabbades hårdast i Tyskland, vilket inte är bra för den exportberoende tyska ekonomin.

För Frankrike reviderades dessutom första och andra kvartalet 2012 ner till en krympning på 0,1 procent var, så landet var alltså i en svag recession då.

Även för Italien gick det sämre än väntat - 0,9 procents krympning jämfört med kvartalet innan och en nedgång på 2,7 procent jämfört med samma kvartal 2011. Italiens ekonomi har nu krympt sex kvartal i rad, vilket ger en längre recession än 2008-2009, om än inte lika stark. Inför valet 24-25 februari lovar alla de tre huvudkonkurrenterna skattesänkningar för att försöka sparka igång Italiens ekonomi.

Den största krympningen noterades från Portugal med minus 1,8 procent. Spaniens BNP krympte 0,7 procent.

I eurozonen var det endast Estlands och Slovakiens ekonomier som växte. Vi har ännu inte fått siffror för Irland, Grekland, Luxemburg, Malta och Slovenien, men dessa länder är små.

Det är nu det verkliga testet för eurozonen och dess räddningsinsatser kommer. Tidigare har det åtminstone funnits tillväxt i eurozonens starka länder och räddningarna av Grekland, Irland och Portugal har kunnat genomföras, men hur ska det gå när även Tysklands och Frankrikes ekonomi börjar hacka? Orkar de då hjälpa skuldkrisdrabbade länder? Dessutom blir det väl förr eller senare tvunget med något slags räddning av Spanien. Jag tror att Draghi och Schäuble har varit alldeles för snabba med att blåsa faran över.

Tittar vi utanför eurozonen så krympte Storbritanniens BNP med 0,3 procent sista kvartalet 2012, och nu börjar oron för fortsatt nedgång och recession.

Ser vi längre bort, så sjönk Japans bruttonationalprodukt med 0,1 procent under fjärde kvartalet jämfört med föregående kvartal och 0,4 procent i beräknad årstakt. Eftersom BNP tredje kvartalet sjönk med 1,0 procent är alltså nu även Japan officiellt i recession. Det blir nog svårt för Abes regering att få till den inflation de önskar sig.

2013-01-23

Reformera EU eller lämna EU?

Dagens snackis var förstås att Storbritanniens premiärminister David Cameron höll ett tal där han sade att han vill omförhandla Storbritanniens medlemsvillkor i EU och sedan hålla en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet någon gång efter 2015. Det går ju numera enligt Lissabonfördraget att gå ur EU.

Nu tror jag inte att Cameron (ännu) på allvar menar att Storbritannien skulle lämna EU, utan det är nog mer ett utspel för att dels trycka på mot den centralisering av EU som pågår, dels motverka UK Indepence Party (UKIP), som i de senaste opinionsundersökningarna fått över tio procent.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt ser det som en möjlighet att förändra villkoren för det svenska EU-medlemskapet.
Den europeiska unionen är väg åt fel håll. Euron och hanteringen av den ekonomiska krisen skapar en social katastrof i många länder. Samtidigt räddar EU banker med enorma belopp. Utvecklingen inom euroområdet leder till att makten över den ekonomiska politiken allt mer centraliseras till Bryssel. EU är på väg att omvandlas till en statsbildning. Det är en oacceptabel utveckling som Sverige inte bör delta i.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ser Camerons tal som historiskt och tycker att även svenskarna bör få tycka till om EU-medlemskapet.
Under årtionden har svenska regeringar utan större protester accepterat att Sveriges villkor ständigt försämras. Medlemsavgiften blir ständigt dyrare, allt mer makt förskjuts till Bryssel och det svenska inflytandet minskar. Den brittiska premiärministern visar med sitt tal att detta inte är något vi måste fortsätta att acceptera.
De största övriga partierna är däremot inte oväntat negativa. Folkpartiets EU-minister Birgitta Ohlsson, Socialdemokraternas Stefan Löfven, Moderaternas statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt kritiserar alla Camerons utspel. En poäng de har är att man inte kan ha ett EU med olika villkor för alla medlemsstater. Från Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har jag ännu inte läst någon reaktion.

Om Storbritannien skulle gå ur EU skulle det förstås rubba maktbalansen mellan de länder som vill centralisera och de som inte vill det. Ett brittiskt EU-utträde skulle helt förändra förutsättningarna för det svenska EU-medlemskapet.

Mats Persson (från någon "tankesmedja") tycker att man bör satsa på att reformera EU och begränsa EU:s makt. Han verkar också tycka att det är en bra idé med olika villkor för olika stater.

Alltihopa får förstås EU-fanatikern och folkpartisten Carl B Hamilton att gå i taket och raskt skriva en debattartikel där han som vanligt pläderar för ett fördjupat EU-samarbete.

Som jag har skrivit för ett år sedan är EU ett imperium på dekis och sönderfallet pågår gradvis samtidigt som EU-centralmakten försöker att stärka sin makt genom nya påfund. Vi kommer säkerligen att få se dessa motstridiga tendenser under flera år framöver.

Skulle jag få önska skulle man slopa EU:s klåfingriga centralstyrda påbud, medan man behöll de goda bitarna såsom fri rörlighet och tullfrihet, samtidigt som man decentraliserade besluten. Utsikterna att EU skulle reformeras enligt mina önskningar ser jag dock som i det närmaste obefintliga. Därför förordar jag det i mitt tycke näst bästa alternativet, nämligen svenskt EU-utträde. Det EG som svenska folket röstade in oss i 1994 är inte detsamma som det EU som vi nu är medlemmar i. Därför är det dags för en svensk folkomröstning för att se om folket vill ha det nuvarande EU.

Läs även Cornucopia "Rule Britannia", Den Hälsosamme Ekonomisten "Vi vill också rösta om EU", Göte Kildén som frågar sig om vänstern ska välkomna Camerons utspel, samt Stefan Karlsson som resonerar utifrån ett marknadsliberalt perspektiv.

2012-11-10

Industriproduktionen faller brett

De senaste dagarna har det kommit dåliga nyheter om industriproduktionen i Europa.

Bland de värsta är förstås Grekland, där industriproduktionen sjönk med rekordstora 7,3 procent från september 2011 till september 2012. Att den ökade med 2,2 procent från augusti till september förklaras av att semestern var slut för de greker som ännu inte är arbetslösa.

Spanien ligger inte långt efter med en nedgång på 7 procent på årsbasis. Den sedvanliga ökningen efter semestern från augusti till september var den lägsta som registrerats under de senaste fem åren.

I Italien sjönk industriproduktionen i september med 4,8 procent jämfört med förra året och med 1,5 procent jämfört med augusti (som var semestermånad). Detta var dock ungefär som analytikernas förväntningar.

Även i Frankrike sjönk industriproduktionen i september, med 2,1 procent jämfört med förra året och med 2,7 procent jämfört med augusti. Frankrikes centralbank väntar sig nu en krympning av Frankrikes BNP med 0,1 procent under fjärde kvartalet, och med en krympning på 0,1 procent även för tredje kvartalet skulle det innebära officiell recession i Frankrike. Detta har inte regeringen Hollande räknat med. Deras prognoser talar istället om en svag tillväxt. Hollande tvingas troligen lägga om sitt politiska program för Frankrike p.g.a. detta, då det borde ge mindre skatteintäkter.

För att övergå till Tyskland, så sjönk industriproduktionen där med 1,8 procent i september jämfört med augusti, och med 1,2 procent jämfört med föregående år, vilket var betydligt under analytikernas förväntningar.

Även Storbritanniens industriproduktion sjönk 1,7 procent i september, jämfört med föregående månad. Jämfört med samma månad föregående år minskade produktionen med 2,6 procent. Även detta var mycket sämre än analytikernas gissningar.

Därför ser vi att den stora nedgången för svensk industriproduktionen i september är en del av en mer utbredd europeisk trend. Sveriges industriproduktion sjönk i september med 4,1 procent jämfört med augusti (korrigerat för säsongseffekter). Analytikerna förväntade sig en nedgång med enbart 1,0 procent. Jämfört med september 2011 var minskningen 5,0 procent (kalenderkorrigerat). Enligt SCB så är nedgången "den största sedan januari 2009, bortsett från en tillfällig produktionsstörning i februari tidigare i år". Nu var nedgången i Sverige betydligt större än den i Tyskland - ett land vi gillar att jämföra oss med - och kan snarare jämföras med Italien.

Sammanfattningsvis ser det alltså ut som om även de delar av Europa som ännu inte drabbats nu är på väg in i recession. Hur går det då med alla räddningspaket, som bygger på prognoser om att framtida tillväxt ska dra krisekonomierna ur träsket?

Tittar vi däremot österut ser vi att Kinas industriproduktion ökade 9,6 procent under oktober, jämfört med samma månad föregående år - även om man ska ta kinesisk statistik med en nypa salt. De europeiska länderna kom med sina industriproduktionssiffror för september i veckan, medan Kina lyckade med konststycket att bara drygt en vecka efter månadens slut komma med siffrorna för oktober. Den kinesiska statistikmyndigheten kanske kan lära de europeiska hur man får fram statistiken så snabbt...

2012-05-10

Vilka åtstramningar?

Det talas mycket om den åtstramningspolitik som förts i eurozonens länder och många ekonomer anser att den är felaktig.
Hittills har euro-krisen bekämpats med hårda åtstramningar. Men helgens valresultat ses av många som ett underkännande av den politiken. Och nu hörs även allt fler namnkunniga ekonomer förespråka mer expansiv finanspolitik. "Europa utvecklas mot sin avgrund om åtstramningarna fortsätter", säger nationalekonomen Stefan de Vylder.
Men hur förhåller det sig i verkligheten? Görs det några åtstramningar? En artikel på ZeroHedge visar att det inte görs några nämnvärda åtstramningar i staternas utgifter, och i de flesta euroländerna har istället utgifterna ökat. I Frankrike ökade statens utgifter från 1095 miljarder euro 2010 till 1118 miljarder euro 2011. Statsskulden ökade också från 1932 miljarder euro 2010 till 1987 miljarder euro 2011. Så nyvalde presidenten Hollandes tal om en "kampanj för att övertyga europeiska partner om att skifta kurs i den ekonomiska politiken från åtstramningar till tillväxt" bygger alltså på en lögn. Visserligen minskade Frankrike sitt underskott i statsfinanserna 2011 med 34 miljarder euro jämfört med året innan, men det berodde på att skatteintäkterna ökade med 57 miljarder och inte på några nedskärningar.

Spanien skar visserligen ner de statliga utgifterna med 11 miljarder euro förra året, men det är bara en minskning på 2,3 procent. Italien däremot ökade sina statliga utgifter med 4,3 miljarder euro. Samtidigt ökade båda ländernas statsskulder.

Mer om de obefintliga åtstramningarna kan man läsa i en artikel av Veronique de Rugy som ZeroHedge tipsade om häromdagen.
Efter flera år av stora utgiftsökningar har Spanien, Storbritannien, Frankrike och Grekland - länder som ofta nämns som för att de har vidtagit åtstramningsåtgärder - inte signifikant minskat sina utgifter sedan 2008. Som ni kan se i diagrammet:
  • Dessa länder spenderar fortfarande mer än nivån innan recessionen
  • Frankrike och Storbritannien har inte skurit ner på utgifterna
  • I Grekland och Spanien, där utgifterna faktiskt har reducerats - under 2009-2011 - har nedskärningarna varit relativt små jämfört med vad som behövs. Dessutom har meningsfulla strukturella reformer sällan genomförts.
  • Italien minskade utgifterna 2010, men de ökade 2011. Ökningen är större än den tidigare nedskärningen.
Nedan ser ni diagrammet för Frankrike, Italien, Storbritannien, Spanien och Grekland.


Någon kanske invänder att det är inflationen som drivit på utgifterna, men de Rugy visar också samma diagram med inflationsjusterade siffror. Där ser man att justerat för inflationen (deflationen) har inte heller Spanien och Grekland skurit i statens utgifter. Ingen annan heller, för den delen.

De Rugy påpekar också att de tafatta försöken till sanering av statsfinanserna istället har bedrivits genom skatteökningar, vilket oftast inte nämns.

Vi kan alltså konstatera att någon verklig åtstramningspolitik har inte genomförts i största delen av de krisdrabbade EU-länderna. Hittills har "åtstramningen" genomförts genom ökad statlig skuldsättning. Vi vet alltså inte ens vad effekterna av verklig åtstramning skulle bli.

2012-04-25

Håller EU-kärnan ihop?

I söndags hölls första omgången i årets franska presidentval, och utgången blev att François Hollande (nästan 29% av rösterna) och Nicolas Sarkozy (drygt 27%) går vidare till andra omgången 6 maj. Det ser ut som om Sarkozy behöver ett mirakel för att lyckas vinna över Hollande, så som det ser ut i opinionsundersökningarna. De flesta fransmän kommer i första hand att rösta mot Sarkozy, även om det innebär en röst på socialisternas Hollande.

Marine Le Pen från högernationalistiska Front National fick hela 18% av rösterna. Nästan var femte fransman röstade alltså för ett uttalat främlingsfientligt och EU-kritiskt parti. De flesta av dessa väljare lär inte rösta på EU-vännen Sarkozy.

Vi får se om Le Pens framgångar håller i sig i valet till den franska Nationalförsamlingen i juni. Ett problem för henne är att det franska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar kraftigt missgynnar alla partier utom de största. Skulle de behålla runt 18% av rösterna kan dock Front National eventuellt lyckas få in några mandat.

Den stora frågan efter det franska presidentvalet blir hur EU-samarbetet ska se ut och hålla ihop framöver. Trolige vinnaren Hollande har nyligen sagt att budgetåtstramningarna runt om i Europa håller på att "bringa desperation till folket" och att han kommer att fokusera om ekonomin på tillväxt om han vinner. Därmed tycks Hollande redan vara på kollisionskurs med Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som igår svarade att balanserade budgetar är bästa svaret på skuldkrisen. Hittills har Frankrike och Tyskland genom "Merkozy" gemensamt drivit en linje gentemot PIIGS-länderna, men detta kan alltså förändras rejält efter 6 maj.

För att ytterligare spä på EU:s problem föll den holländska koalitionsregeringen i helgen, då de inte lyckades komma överens om budgetnedskärningar för att få ner underskottet från 4,6% till de stadgade 3%. Det blir troligen nyval i september, men det är svårt att få ihop en majoritetsregering i Nederländerna, då landet har en lågt satt spärr för småpartier. Därmed ser ännu ett av Tysklands stödländer ut att falla ifrån och hamna i en politiskt osäker situation samtidigt som de fortfarande har ett alltför stort underskott i statsfinanserna att hantera. Dessutom riskerar Holland nedgradering av sitt AAA-kreditbetyg.

Idag kom siffror på att Storbritannien åter gått in i recession, vilket blir den första "dubbeldippen" sedan 1970-talet. Inte oväntat att det skulle hända. Därmed kommer Storbritannien att få fullt upp med interna problem och kommer att vara betydligt mindre intresserade att vara med på tyskarnas EU-planer.

2012-04-23

Statsskuldsoro igen i EU

Idag publicerade Eurostat 2011 års siffror för underskott i statsfinanserna och statsskuld, så det är dags att uppdatera diagrammen för detta och fundera lite över innebörden i siffrorna. Vi börjar med de största EU-länderna sett till BNP.
Alla länderna börjar uppe till vänster och vandrade 2008-2009 neråt höger (alltså försämring) för att sedan genomgå en viss återhämtning 2010-2011. Notera hur liten återhämtningen varit jämfört med nedgången, med Tyskland som lysande undantag. Tre värstingländer sticker ut: Italien genom sin höga statsskuld, samt Spanien och Storbritannien genom sina stora budgetunderskott. Italien har haft hög statsskuld i många år innan 2007, så det är snarare förvånande att de har klarat sig såpass bra genom skuldkrisen som de har gjort. De och marknaderna är väl helt enkelt vana sedan många år vid deras stora statsskuld. Oron den senaste tiden har framförallt gällt Spanien, men tittar man på dessa siffror ser man att Storbritannien kanske egentligen är den stora elefanten i vardagsrummet. Deras budgetunderskott har legat i klass med Spaniens, men statsskulden är högre i förhållande till BNP. Dessutom är Storbritanniens ekonomi ungefär 60 procent större än Spaniens. Å andra sidan har Spanien en katastrofalt hög arbetslöshet.

Både Storbritannien och Spanien har stora banksektorer, som troligen har stora dolda problem kvar. Storbritanniens banksektor är betydligt större i förhållande till BNP - de tre största bankerna har tillgångar på över 300 procent av BNP. De två största spanska bankerna har bara tillgångar på 160 procent av BNP.

Bara Tyskland av de största EU-länderna klarar något av Maastricht-kraven, då de har ett underskott i statsfinanserna mindre än 3 procent av BNP.

Holland hamnade i fokus i helgen, då det ser ut att bli nyval, sedan förhandlingarna om budgetnedskärningar strandat. De fick också en varning från Fitch i förra veckan att deras kreditbetyg kan komma att sänkas. Den nederländska bostadsbubblan har tydligen spruckit på allvar nu och antalet osålda bostäder har fördubblats sedan 2008. Holland har lägst statsskuld av EU:s största ekonomier, men i gengäld har landet utan konkurrens de högst skuldsatta hushållen i EU. Här är det upplagt för en negativ utveckling.


Så tittar vi på Sverige och några andra länder.
Med undantag av Österrike ser det riktigt bra ut här. Österrike klarade dock att hålla budgetunderskottet inom de stadgade 3 procenten, även om statsskulden är för stor, men inte alarmerande stor.

Estland framstår som EU:s mönsterekonomi nummer ett vad gäller statsfinanserna.
Danmark håller sig fortfarande inom gränserna, men vandrade snabbt neråt höger 2008-2009, med endast en svag återhämtning för statsfinanserna 2010-2011. Här finns skäl att oroa sig för framtiden, särskilt som effekter av den spruckna bostadsbubblan fortfarande finns kvar.
Sverige har hittills klarat sig bra, men det gäller verkligen att nuvarande och framtida finansministrar navigerar rätt när vår bostadsbubbla spricker på allvar. Detsamma gäller i princip Finland. Deras bostadsbubbla är dock mildare än den svenska, men i gengäld är statsfinanserna något sämre.

Så tittar vi på de riktiga problembarnen: BIGPISS-länderna.
Av diagrammet framgår tydligt att Storbritannien verkligen platsar i denna klubb, då deras statsskuld följt en kurva liknande den för Spanien och Portugal.
Irland och Grekland sticker ut som extrema. Irland räddade 2010 banker för rekordstora belopp, men utvecklingen är i alla fall på väg åt någorlunda rätt håll 2011. Dock ännu alldeles för tidigt för att blåsa faran över för Irland. Grekland är som vi alla vet bortom all räddning. De missade dessutom till och med det generöst satta målet för budgetunderskottet med en bra bit.
Både Belgien och Italien har höga statsskulder, men som jag skrivit förut är detta inget nytt utan har varit så långt innan finanskrisen, så det orsakar än så länge ingen panik.

Till sist tar vi en snabb titt på Öst- och Centraleuropa.
Här ser vi för de flesta länder låga statsskulder, även om underskotten kan vara ganska stora. Bulgarien har dock ett underskott inom treprocentsgränsen och Tjeckien har det nästan på -3,1%.
Det ser dock inte ut att vara någon fara för en negativ skuldspiral för något av länderna.
Ungern sticker ut rejält med sin smått fantastiska övergång från ett underskott på -4,2% för 2010 till ett överskott på +4,3% för 2011. Det är så man börjar misstänka att inte allt står rätt till med siffrorna, särskilt med tanke på alla underligheter som Ungerns regering ägnat sig åt. Å andra sidan är det en fortsättning på den återhämtningstrend som landets statsfinanser hade redan förut.

EU-kommissionen underkände idag fem EU-länder (Grekland, Irland, Spanien, Cypern och Nederländerna) för att de hade missat målen för budgetunderskotten. Målen verkar alltså vara väldigt godtyckligt satta. Egentligen är det enligt de sedan länge undangömda Maastricht-kriterierna -3% som gäller, men bara Bulgarien, Ungern, Danmark, Tyskland, Estland, Luxemburg, Malta, Österrike, Finland och Sverige klarade detta för 2011. Egentligen borde alla andra få underkänt.

2012-04-19

Mer om Argentina och EU

Argentinas förstatligande av oljebolaget YPF skrev jag om i förrgår. Eftersom man planerar att ta aktierna från största ägaren spanska Repsol, så blev förstås spanska regeringen arga. Britterna är som bekant fortfarande arga på Argentina efter Falklandskriget för 30 år sedan, och jag gissade därför att vi skulle höra mer om Argentinas förehavanden från EU:s makthavare. Mycket riktigt kom uttalanden både från EU-kommisionens ordförande José Manuel Durão Barroso, EU:s utrikestaleskvinna Catherine Ashton och två av EU-kommissionens talespersoner.

Även Italiens premiärminister Mario Monti har uttalat sig i saken genom ett formellt protestbrev till Argentina, där han sade att landets president Cristina Fernández Kirchner struntar i reglerna och marknaden. Man kan i förstone tro att det handlar om en sympatiåtgärd för den olycksdrabbade EU-brodern Spanien. Förutom förstatligandet av YPF uttryckte Monti oro över Argentinas utökade importhinder. Bakom detta ligger dock varken frihandelsvurmande eller EU-broderlig sympati, utan det handlar helt krasst om italienska energijätten Enel. Enel äger det sydamerikanska energibolaget Endesa, som i Argentina står för drygt en sjättedel av elproduktionen och genom dotterbolaget Edesur också står för en stor del av elförsäljningen till konsument. Även om inte Endesa och Edesur skulle förstatligas direkt, så drabbas ändå de och Enel av Argentinas prisregleringar på el, vilket gör att bolagen enligt Monti fått likviditetsproblem som kan leda till att de blir insolventa. Om bolagen blir insolventa kan det bli en utmärkt ursäkt för argentinska staten att ta över dem. En viss oro verkar alltså sprida sig för att Argentina ska nationalisera fler utlandsägda bolag och kanske då framförallt i den viktiga energibranschen.

Jag skrev i förrgår att priset som argentinska staten tänker betala för YPF är en öppen fråga. Spanska Repsol kräver minst 10 miljarder dollar för aktierna i YPF, baserat på ett totalt värde på 18 miljarder dollar, vilket är långt över YPF:s nuvarande börsvärde på 5,6 miljarder dollar, men stämmer ganska väl med bolagets börsvärde innan spekulationerna om förstatligande satte igång. Argentinas vice finansminister Axel Kicillof deklarerade dock tydligt i parlamentsdebatten om förstatligandet att man "inte tänker betala vad de [Repsol] begär". Spanien å sin sida hotar med snabba ekonomiska hämndåtgärder mot Argentina.

Storbritannien har som bekant ett horn i sidan till Argentina och därför var det inte underligt att den brittiske utrikesministern William Hague gick till hård verbal attack angående YPF och Argentinas protektionistiska handelshinder.

Utvecklingen kring Falklandsöarna och oljefynden där har också tagit en intressant vändning när USA:s president Obama vid ett besök i Colombia i helgen sade att USA kommer att förhålla sig neutrala i frågan, då de vill ha goda relationer med både Argentina och Storbritannien. Det är inte längre så självklart att USA kommer att hjälpa sina allierade.

Världspolitiken håller på att förändras och det vi ser kring Argentina är som jag ser det exempel på sånt vi kommer att få se mer av framöver. Därför tycker jag att det är mycket intressant att se hur denna som man kan tycka i det globala sammanhanget lilla och oviktiga konflikt utvecklas.

Jag påminner om vad jag skrev i somras om trender jag förutser de närmaste åren:
Alla länder kommer till slut att ha så fullt upp med sina egna problem att de inte har tid att bry sig om övriga världen, så länge det inte påverkar deras nationella intressen negativt. Även då kommer länderna i många fall inte att ha förmåga att göra nånting praktisk åt det.

Protektionismen kommer att få en renässans när alla länder försöker att skydda just sina inhemska näringar genom importtariffer.

2012-04-10

Torka driver matpriserna

Problemet med höga matpriser (jämfört med 1985-2005) kvarstår, men nu med nya varianter. Från Indien rapporteras ökande priser på grönsaker, frukt och baljväxter. Det gäller bland annat priserna på potatis och kål. Potatisskörden i Indien har till stora delar drabbats av sjukdomsangrepp. Grönsaksskörden har försämrats av kyla i början av året, nu följd av värme och torka.

Priset på kikärter, den mest konsumerade baljväxten i Indien, har stigit till rekordnivå på grund av att skörden blivit 7 procent mindre. Produktionen av alla viktiga baljväxter har fallit i Indien i år och lagren från förra året är små. Detta drabbar ett land som Indien, där stora delar av befolkningen är vegetarianer, hårt.

Priset på sojaolja har också nått rekordnivå i Indien, vilket beror på minskat utbud på världsmarknaden, då sojaskörden i Argentina och Brasilien blivit lägre på grund av torka. Sojaproduktionen har fallit med 9 procent i Brasilien och 11 procent i Argentina. Detta borde även påverka priset på den soja som importeras som djurfoder till Europa. Även majsskörden har drabbats i Argentina, som är världens näst största majsexportör.

Matprisinflationen gör det svårare för Indiens centralbank att sänka räntan, som just nu är så hög att den försvårar investeringar i landet.

Sockerskörden i Brasilien har också sjunkit med 6 procent sedan februari och är den lägsta på fyra år, vilket borde påverka priset och tillgången på etanol.

Från Spanien rapporteras att det varit den torraste vintern sedan mätningarna började i Andalusien, Kastilien-La Mancha och Aragonien, vilket drabbat höstvetet. Portugal och Frankrike har också haft onormalt vinterväder och i Marocko kommer veteskörden att bara bli hälften av den förväntade om nederbörden fortsätter att vara låg.

I sydöstra England och delar av Yorkshire råder också torka och myndigheterna i sydöstra England har infört förbud mot att vattna med slang, t.ex. i trädgården. De senaste två åren har i delar av England varit de torraste sedan mätningarna började. Ölpriserna väntas öka. Storbritannien är en stor livsmedelsimportör och borde fundera lite mer över framtiden.

De höga livsmedelspriserna driver också upp priserna på gräsfrö, dels eftersom det konkurrerar om odlingsareal med andra mer lönsamma grödor, dels eftersom förra årets skörd i nordvästra Europa blev mindre på grund av torka. Detta kan leda till minskad sådd av vall i många länder.

Efter förra årets allvarliga torka i Texas och grannstaterna har tydligen många gjort sig av med sina åsnor genom att släppa dem fria, vilket ställt till problem. Många åsnor har inget "jobb" längre efter att många minskat sina boskapshjordar på grund av torkan.

På den ljusare sidan för världens livsmedelsförsörjning rapporteras att Ukraina troligen ökar sin majsskörd och -export kraftigt i år.

Fortfarande är det också så att hela 40 procent av majsskörden i USA går till etanoltillverkning, vilket driver upp livsmedelspriserna globalt. Amerikanerna får tanka sina bilar, medan många i tredje världen får svårare att få pengarna att räcka till maten.

Det är en oroande utveckling där flera faktorer hotar världens livsmedelsförsörjning. Väderanomalier på grund av "global weirding", en ständigt ökande befolkning och biobränsletrenden. Den globaliserade marknaden gör att problem i ett land raskt sprider sig som prisstegringar över hela världen.