MPS epicentrum i epicentrum

Världens äldsta ännu verksamma bank, italienska Banca Monte dei Paschi di Siena (MPS) grundades år 1472 i staden Siena i Toscana. Det ser dock ut som om den inte kommer att bli så mycket äldre än sina nu 544 år.

Jag skrev igår om hur de italienska bankaktierna fortsätter neråt och i lördags om hur de italienska bankerna är epicentrum för den finanskris vi just ser utvecklas. Idag har dock utvecklingen för italienska bankaktier varit lite annorlunda. MPS aktier har fullständigt slaktats ner 19,4 procent och bara under handelsdagens sista 45 minuter föll den 10 procent när handeln återupptogs efter tidigare stopp.

Däremot har inte övriga italienska bankaktier gått ner på samma sätt idag, till skillnad mot hur det sett ut vid övriga nedgångsdagar sedan 24 juni, då de också slaktats hårt (om än inte lika hårt som MPS). UniCredit +0,7%, Intesa SanPaolo -2,2%, Banco Popolare -3,8%, UBI +1,4% idag. Det ser alltså ut som om MPS är epicentrum i den italienska bankkrisen och finansmarknaderna har uppenbarligen tappat förtroendet för denna bank. Aktien har nu tappat över 95 procent i värde på två år. Bara sedan augusti förra året har aktien tappat 87 procent.

Kravet som offentliggjordes igår från ECB på att minska bankens berg av dåliga lån med 10 miljarder euro fram till 2018 var troligen det som avgjorde. Med tanke på att MPS senaste kvartalet bara hade en nettovinst på 93 miljoner euro kommer nedskrivningar av några miljarder för dåliga lån att ge en brakförlust. MPS har en balansräkning på 174 miljarder euro, så 47 miljarder i dåliga lån är ytterst kännbart och att försöka bli av med 10 miljarder av dessa ger en som jag ser det omöjlig ekvation, särskilt som vad jag kan utläsa av balansräkningen de bara har 9,7 miljarder i eget kapital och reserver.

Så italienska staten måste hjälpa MPS på något vis, frågan är bara hur. Kapitaltillskott skulle kunna komma ifråga genom ett kryphål i EU:s nya strängare bankregler att det får göras om en bank fallerar ett stresstest. Någon gång i slutet av juli ska resultatet av årets stresstest av EU-bankerna komma och MPS lär troligen inte klara det. Frågan är bara om det aktuella stresstestet hinner publiceras innan situationen för MPS blir akut. För övrigt har italienska staten redan hjälpt MPS med kapitaltillskott två gånger.

En annan möjlighet är att man på något sätt genom en fond köper ut de dåliga lånen från MPS. Frågan är bara vad "rätt" värde på dessa är. I bankens bokföring står de runt 40 procent av det nominella värdet, medan marknadsvärdet bara verkar vara runt 20 procent. Köper staten genom en fond ut de dåliga lånen kan de knappast göra det till alltför högt värde utan att få bassning från EU.

Grunden i just Italiens bankers problem är att landet till skillnad från Spanien och Irland inte varit under något internationellt räddningsprogram och därför inte tvingats radikalt rensa upp sin banksektor. Nu kommer efterräkningen. WolfStreet ser en risk för för uttagsanstormning och/eller bankkollaps i Italien. Och hade jag pengar i en italiensk bank (och särskilt MPS) skulle jag flytta dem omgående. De flesta mer informerade aktörer tänker troligtvis också så.

Det är en imponerande mängd dåliga lån som Italiens banker samlat på sig. Siffrorna varierar mellan olika källor, men mellan 17 och 20 procent av bankernas lån är dåliga. Detta kan jämföras med att i finanskrisen 2008-2009 var som högst endast 5 procent av USA:s bankers lån dåliga. Detta beror på att de italienska bankerna varit slappare med att ta tag i dåliga lån. Under finanskrisen rullade de italienska bankerna i många fall bara vidare lån vars låntagare inte betalade i tid i hopp om att ett ekonomiskt uppsving efter krisen skulle lösa problemen.

Men när EU-myndigheter började övervaka eurozonens största banker 2014 blev reglerna hårdare och de dåliga lånen tvingades fram i ljuset.

Ett annat problem är att det på grund av Italiens tröga rättssystem är mycket svårt att tvinga igenom betalning eller säkerheter på dåliga lån. I genomsnitt tar de italienska domstolarna åtta år för att klara av en sådan process.

Skulle någon italiensk storbank gå omkull skulle det få svåra konsekvenser för många italienare, då det till skillnad från i andra länder är vanligt att privatpersoner äger bankobligationer. Omkring 187 miljarder euro i bankobligationer innehas av privata investerare, som skulle se dessa sparpengar försvinna om en italiensk bank gjorde en bail-in enligt EU-reglerna.

Investerarnas brist på förtroende för MPS visas sig inte bara i aktiekursen. Kreditswappar (CDS) på MPS obligationer ligger nu på 1633 punkter, vilket är betydligt högre än exempelvis grekiska statens 922 punkter, och indikerar en risk på 67 procent att MPS ställer in betalningarna.

Och nyss meddelade den italienska finansinspektionen Consob att de förbjuder blankning av MPS aktie från och med imorgon. Som vi alla vet av tidigare blankningsförbud så är dessa helt verkningslösa och ger snarare motsatt effekt, då de signalerar "panik". Detta gör att jag förväntar mig att MPS går under på något vis den närmsta veckan.

Det vi väntar på nu är bara en uttagsanstormning mot MPS, vilken även kan ske genom överföringar till andra banker, och/eller att andra banker stänger av sina kontakter med MPS (som skedde för Lehman).

P.S. 2193 miljarder euro är Italiens statsskuld på just nu.

P.P.S. Läs även vad SvD skriver om italienska banker.

ECB kan väldigt snart inte bedriva QE

Som jag skrev för någon vecka sedan blir det snart brist på obligationer för Europeiska centralbanken (ECB) att köpa för sitt program med kvantitativa lättnader (QE). Detta dels på grund av regeln att obligationsköpen ska fördelas enligt storleken på eurozonens ekonomier, dels på grund av regeln om lägsta tillåtna ränta på obligationerna.

Det brittiska folkomröstningsresultatet har drivit ner räntorna på bland annat tyska statsobligationer, så situationen för ECB:s fortsatta obligationsköp blir snart akut med nuvarande regler. Jag gissade då att ECB kommer att ändra sina regler för obligationsköpen och mycket riktigt dök sådana rykten upp nu i veckan. Det ryktas att vissa medlemmar av ECB:s direktion inte längre vill fördela obligationsköpen efter ekonomiernas storlek, utan efter statsskuldens storlek.

En sådan omfördelning skulle framförallt leda till att ECB köpte mer italienska statsobligationer, något som blir ytterst tveksamt med tanke på att Italien har världens tredje största statsskuld (efter USA och Japan) och även som andel av årlig BNP är en av världens högst skuldsatta stater med närmare 140 procent. Italien har också som jag skrev igår en bankkris på gång.

En sådan omfördelning av obligationsköpen kan också leda till att legitimiteten (och legaliteten) för ECB:s kvantitativa lättnader ifrågasätts, då det skulle kunna ses inte bara som penningpolitik, utan som att stötta upp stater som lever över sina tillgångar. ECB har också förnekat att någon diskussion pågått om omfördelning mellan länderna. Jag gissar att det blir politiskt omöjligt att göra en omfördelning, framförallt eftersom det kommer att bryta mot EU-lagar och ECB ganska snart skulle få en stämning på halsen.

Snarare tror jag att ECB kommer att ändra regeln om lägsta tillåtna ränta, med motivationen att det är en anpassning till det rådande ränteläget. Detta kommer förstås att bidra till att förstärka det vanvettiga experimentet med negativa räntor.

Efter Brexit har mängden statspapper med negativ ränta ökat till 11,7 biljoner dollar globalt. I slutet av maj hade "bara" 10,4 biljoner dollar i statspapper negativ ränta.

Räntan är för övrigt negativ på alla svenska statsobligationer utom den tioåriga, som nu ligger på 0,22 procent och raskt närmar sig nollan - för två veckor sedan låg den runt 0,5 procent.

Storbritannien kommer säkerligen också snart att sälla sig till klubben av centralbanker med negativ styrränta. Bank of Englands (BoE) chef Mark Carney signalerade häromdagen att styrräntan kan komma att sänkas snart - den har legat still på 0,5 procent sedan 2009.

ECB kan snart inte köpa fler obligationer

Med nuvarande regler för Europeiska centralbankens (ECB) obligationsköp, så kallade kvantitativa lättnader (QE), kommer ECB snart att få slut på statsobligationer som de kan köpa. Därmed kommer QE-programmet inte att kunna fortsätta hur länge som helst - Bloombergs artikel sätter tidsgränsen vid mars 2017.

För det första finns en regel att köpen av statsobligationer ska vara fördelade enligt euroländernas storlek mätt med BNP. Därmed blir det en övervikt för statsobligationer från eurozonens största ekonomi Tyskland.

För det andra finns det en regel att ECB inte får köpa statsobligationer med lägre ränta än -0,4 procent. Alla tyska statsobligationer upp till och med fem års löptid har för närvarande lägre ränta än -0,4 procent. Eftersom så stora delar av de tyska statsobligationerna har lägre ränta begränsar det hur mycket tyska statsobligationer som ECB kan köpa. Dessutom driver ECB:s obligationsköp ner räntorna (vilket i och för sig är meningen), vilket gör att allt färre statsobligationer kan köpas med nuvarande regler.

ECB kommer säkerligen att ändra sina regler om behov uppstår. Genom hela eurokrisen har ett genomgående tema varit att regler som ställts upp för att förhindra finansiell lössläppthet har ändrats efter hand, trots att EU:s makthavare ständigt försäkrat att det är otänkbart att reglerna skulle brytas.

Apropå centralbanker så träffas världens centralbankschefer nu i helgen efter Brexit-omröstningen hos Bank for International Settlements (BIS) för sitt årliga möte.

Grekland mot okända vatten

Nu ser det ut som om grekerna röstat nej till kreditorernas bud. När 64 procent av rösterna är räknade leder nejsidan med 61 procent mot jasidans 39 procent.

Vad innebär ett nej? Det vet vi ännu inte riktigt ikväll, utan vi får se imorgon när finansmarknaderna åter öppnar. De grekiska bankerna ska enligt planen inte öppna förrän på tisdag, men det är i dagsläget högst tveksamt om de kommer att öppna då heller och isåfall med vilka begränsningar.

Det grekiska banksystemet har bara cirka 500 miljoner euro kvar i kontanter - sen är det slut på kontantuttag. Många bankomater har sänkt uttagsgränsen från 60 euro per dag till 50 euro, eftersom 20-eurosedlarna börjar ta slut.

Grekland har alltmer gått över till att vara ett samhälle som använder kontanter, då många bensinstationer, restauranger och mindre affärer slutat ta kortbetalningar.

Det rapporteras även om ett pappersbruk i Thessaloniki, som planerar att börja ge de anställda betalt i skuldsedlar, som de sedan kan använda på de lokala snabbköpen. Vägen mot parallella valutor börjar. Vilka fler kommer att ge ut skuldsedlar? Kommer lokala handlare att låta folk handla på kredit? Hur länge håller det? Alltmer av det grekiska samhället lär stängas ner allt eftersom situationen förvärras.

En annan sak som händer är att alla försöker betala sina räkningar och fakturor så snabbt som möjligt, eftersom man vill ha så lite pengar som möjligt på sitt bankkonto i händelse av en bankkris. Det spekuleras nämligen i att man för att rädda bankerna kommer att ta 30 procent av alla bankkonton med innehav större än 8000 euro. Detta skulle dock vara ett solklart brott mot EU:s insättningsgaranti på 100 000 euro, men Cornucopia spekulerar i att det kan göras som en engångsbeskattning för att därmed gå runt insättningsgarantin. Siffrorna på 30 procent och 8000 euro är dock än så länge rena spekulationer - hur mycket av kontoinnehaven som måste beslagtas beror på hur mycket Europeiska centralbanken ECB stramar åt likviditetsstödet till de grekiska bankerna.

Cypern gjorde ju för drygt två år sedan så att de tog en viss andel av alla konto med innehav över 100 000 euro. I Greklands fall skulle det dock troligen inte räcka till - i de cypriotiska bankerna fanns bland annat stora innehav från ryska oligarker. Vi vet inte hur det nu ser ut i de grekiska bankerna, men vid slutet av 2012 stod konton med mindre än insättningsgarantins 100 000 euro för 75 procent av kontoinnehaven i de grekiska bankerna. Sedan dess lär knappast konton med stora innehav ha ökat. Det ser alltså ut som man kommer att bli tvungen att ta även av konton med mindre innehav.

Det är inte heller säkert att ECB kommer att strama åt eller stänga av likviditetsstödet till de grekiska bankerna, eftersom ECB faktiskt har ett uppdrag att upprätthålla den finansiella stabiliteten i euroländerna. Så länge Grekland är kvar i euron kvarstår även detta ECB:s uppdrag. Skulle ECB gå fram alltför hårt så skulle de för det första förlora förtroende, och för det andra även bryta mot sina regler, något som Greklands premiärminister Tsipras har meddelat att han isåfall kommer att dra till EU-domstol.

Man kan också spekulera i vad som händer om den grekiska regeringen hanterar bankkrisen utan att ta hänsyn till ECB. De grekiska bankerna har fått likviditetsstöd (ELA) på sammanlagt 120 miljarder euro från ECB och man kan tänka sig en omstrukturering av bankernas skulder där man räcker långfingret åt ECB och säger att det grekiska folkets insättningar är viktigare än ECB:s fordringar. Då skulle man dock vara i öppen strid mot ECB och därmed sannolikt också bli avklippt från eurosamarbetet. Ett legalt problem är dock att det inte finns några utträdesparagrafer för euron, men skulle Grekland bryta mot sina åtaganden kan säkerligen EU och ECB komma undan med att bryta mot andra åtaganden.

Ännu är dock inte en "grexit" (grekiskt utträde ur euron) på bordet, men allt eftersom situationen i landet förvärras och framförallt när staten om några veckor tvingas börja betala i skuldsedlar, så ökar risken för "grexit".

Greklands finansminister Yanis Varoufakis sade häromdagen att Grekland har lager av olja för sex månader och mediciner för fyra månader, så att man klarar en krisperiod. Något slags ransonering är dock troligen oundviklig och frågan är också hur distributionen kommer att fungera i ett samhälle med hårda finansiella restriktioner.

Pappersbruket i Thessaloniki har också snart har slut på råvaror, eftersom den senaste lasten med pappersmassa ligger i hamnen utan att kunna hämtas, då pappersbruket inte kan betala för lasten även fast de har pengar i den stängda banken. Snart tvingas de stänga ner verksamheten och permittera de anställda. Liknande situationer ses troligen på många företag i Grekland.

Jag läser också att grekiska forskare förlorar tillgång till digitala journaler, eftersom det inte längre finns pengar till detta. Här hoppas jag att forskningsjournalerna ka vara frikostiga mot ett land i kris och ge dem gratis tillgång tills situationen stabiliserats. Det kan inte vara alltför stor del av deras inkomster som kommer från Grekland.

Det talas ibland om att grekerna skulle vara lata, men som Den Hälsosamme Ekonomisten påpekar stämmer inte det.

Enligt OECD är årsarbetstiden i Grekland 2 037 timmar. I Sverige är den 1 607 timmar. Grekerna borde kalla oss för lata - bara 1 607 timmar! Och ändå tjänar vi avsevärt mer. Faktum är att grekerna har den längsta veckoarbetstiden i EU. En grek som arbetat heltid fram till 62 har arbetat avsevärt mer än en svensk som arbetat heltid till 66.

Och då har vi inte tagit hänsyn till att greker börjar arbeta tidigare.

Nej, problemen i Grekland ligger i att deras utbredda korruption och byråkratiska krångel, samt att deras industrier till stor del inte är konkurrenskraftiga i en globaliserad värld.

ECB kapar livlinan till grekiska banker

Så, nu börjar allvaret efter att förhandlingarna mellan Grekland och Eurozonens övriga länder bröt samman i lördags. ECB beslöt under söndagen att inte höja gränsen för nödlikviditet (ELA) till de grekiska bankerna, vilket särskilt efter helgens uttagsanstormning torde innebära att alla grekiska banker nu är konkursmässiga. Därför rekommenderade Greklands finansiella stabilitetsråd att bankerna ska hålla stängt på måndagen och sex bankdagar framåt. Atenbörsen kommer troligen också att hålla stängt.

Stabilitetsrådet rekommenderade även ett tak för bankomatuttag på 60 euro per dag, vilket det också ser ut att bli - regeringen verkar ha godkänt det, men jag har ännu inte sett någon nyhet om presidentdekret, vilket krävs.

Ett av de bästa ställena att följa händelseutvecklingen i Grekland är just nu The Guardians flitigt uppdaterade rapportering.

Det rapporteras om väldigt långa köer till bankomaterna överallt, särskilt på de grekiska öarna.

Hur allvarlig den grekiska krisen är framgår av att USA:s president Obama hade ett telefonsamtal med Tysklands förbundskansler Angela Merkel för att diskutera frågan.

Det hålls olika demonstrationer och manifestationer i Aten, men de har än så länge varit fredliga, även om kravallpolis finns på plats.

Cornucopia ställer en läsarfråga hur finansmarknaderna kommer att gå nu i veckan. Där lutar det just nu åt en viss nedgång på världens aktiebörser.

Euron har hittills fallit 2 procent mot USA-dollarn, vilket är mycket för en valuta. För att sätta det i perspektiv ska vi dock komma ihåg att euron försvagades 2 procent mot USA-dollarn i tisdags. Men vi kan med ledning av detta förvänta oss en ganska stor börsnedgång under måndagen - den amerikanska SPX-terminen är i skrivande stund ner omkring 2 procent. Nya Zeelands och Australiens börser kommer som de som öppnar först att visa vägen, men det mest intressanta blir att se hur det går för Shanghai-börsen. I fredags sjönk den nämligen hela 7,4 procent och frågan är nu om aktörerna där får ännu kallare fötter efter den svindlande börsuppgången. Om Kinas börser sjunker kraftigt ger det ytterligare näring åt en världsvid börsnedgång som redan satts igång av Greklandsoron.

Europas börser kommer säkerligen att gå ner mer än USA:s och på IG markets ser det just nu ut som om London-börsen kommer att gå ner drygt 3 procent och den tyska börsen drygt 4 procent.

Stoppet för stödet till Grekland nu i helgen kom som en överraskning för de flesta, även de med insideskunskap. Till och med Greklands förhandlingsdelegation i Bryssel blev överraskade av Tsipras krav på folkomröstning, liksom Eurozonens förhandlingsdelegation. Det såg nämligen i fredags kväll ut som om en överenskommelse skulle kunna komma i helgen.

Vad gäller spridningseffekter så blir det nog en hel del. Värst kan det bli för närliggande länder såsom Cypern, Makedonien, Bulgarien, Rumänien, Serbien och Albanien, där grekiska banker har stora marknadsandelar. Makedoniens centralbank har beordrat makedonska banker att stänga ner sina exponeringar mot grekiska banker och liknande åtgärder lär vidtas av övriga länder.

Sedan kommer det säkerligen att bli en oro i övriga PIIGS-länder Portugal, Spanien, Italien och Irland och i Eurozonen överhuvudtaget. En av de viktigaste frågorna här är om även något av dessa länders banker kommer att drabbas av kapitalflykt.

Vid en grekisk statsbankrutt (som vi dock ännu inte faktiskt sett, men som i dagsläget ter sig oundviklig) kommer övriga euroländer genom EFSF och ECB att sitta med en mängd värdelösa grekiska statsobligationer. Europeiska centralbanken ECB har också den senaste tiden gett en hel del nödlikviditet till de grekiska bankerna och det spekuleras i att det för den grekiska regeringen skulle vara fördelaktigt att prioritera inhemska fordringsägare till bankerna och låta ECB ta den största smällen. Det skulle i sin tur leda till att ECB skulle få förluster större än sitt egna kapital, vilket i sin tur skulle kräva kapitaltillskott från euroländerna.

Grekiska staten kommer i det närmaste helt säkert alltså att missa betalningen till IMF på tisdag 30 juni, men det innebär inte att de ännu kommer att ställa in betalningarna på övriga statsobligationer, utan det behöver inte ske förrän de förfaller till betalning. Grekiska staten ser ut att ha pengar till de närmaste betalningarna av pensioner och statsanställdas löner, men över sommaren kommer pengarna att ta slut och staten tvingas betala med skuldsedlar. Det är först då som det obevekligen börjar närma sig en "grexit", alltså att Grekland lämnar euron, om inte regeringen tar ett sådant beslut redan innan.

Kanske det viktigaste är att ECB och EU genom det som hänt i Grekland nu tappat så mycket förtroende, både från finansmarknaderna och från vanligt folk i EU.

Tillägg: Grekerna har tydligen också i viss mån börjat hamstra varor och drivmedel. Självklart - kan man inte få ut pengar ur bankomaten känns det nog säkrast att handla upp sina pengar på kortet innan bankkontona låses.

Uttagsanstormning i Grekland

I morse skrev jag om senaste utvecklingen i Grekland och skrev då även om köer vid bankomaterna, med hänvisning till ZeroHedge. Dock måste man ofta ta vad ZeroHedge skriver med en nypa salt, men nu bekräftas även de grekiska bankomatköerna av etablerade media, exempelvis Bloomberg och The Hindu Businessline, som berättar om köer ända sedan mitt i natten efter att premiärminister Tsipras kom med beskedet om folkomröstningen.

I morse var redan 500 av landets 7000 bankomater tomma. Resten lär tömmas under dagen, för har en uttagsanstormning väl satt igång är den mycket svår att stoppa. Nu är det dock så att i dagens värld så går det inte att göra en total uttagsanstormning mot banksystemet, då det helt enkelt inte finns tillräckligt med kontanter. Uttagsanstormningen stannar därför av sig själv när kontanterna tagit slut, men redan då kan den ha skadat bankerna svårt.

Dock finns möjligheten att överföra pengar till utländska banker, men det förutsätter förstås att man redan har ett konto där, så även denna möjlighet är begränsad.

Man ska inte heller underskatta den folkliga ilska som kan uppkomma när alla landets bankomater har tömts. Det kan bli kravaller, även om köandet framför bankomaterna ännu går lugnt till.

Det har tydligen även varit köer framför de banker som har lördagsöppet - Bloomberg berättar om kö framför ett bankkontor tre timmar innan de skulle öppna, men att de sedan beslöt sig för att hålla stängt idag. De berättar även om andra bankkontor som håller stängt idag fastän de normalt skulle ha öppet.

Politikern Panos Kammenos, ledare för Syrizas koalitionspartner, har sett sig nödgad att gå ut offentligt och lugna ner folket och lova att bankerna ska vara öppna som vanligt på måndag. "Bankerna kommer inte att stänga, bankomaterna kommer att ha kontanter. Allt detta är en överdrift." Sådana försäkranden brukar förstås ha noll effekt vad gäller att stoppa en uttagsanstormning, då folkets förtroende redan försvunnit. Dessutom har som sagt flera bankkontor stängt idag fastän de skulle ha öppet, så det blir svårt att ta försäkrandet på allvar.

Grekiska nationalbankens chef säger att bankomaterna håller på fyllas på, men även det lär inte räcka.

Det ryktas att vissa banker inte kommer att kunna öppna på måndag utan nödlikviditet från Greklands centralbank.

Samtidigt samlas Eurozonens finansministrar i Bryssel för en diskussion som redan kan vara överspelad om den når till ett resultat. Det ser nämligen ut som om det redan är på väg med full fart mot en "grexident".

Då är förstås frågan hur mycket oro som kommer att sprida sig till övriga PIIGS-länder. 

Grekland hotar med folkomröstning - risk för "grexident"

Grekland har (som säkert ingen missat) nu sagt nej till senaste förhandlingsbudet från EU och IMF och kallar det "utpressning" då de fortfarande kräver både momshöjning och pensionssänkning.

Nu på sluttampen inför tisdagens betalning till IMF tar den grekiska regeringen under Tsipras till storsläggan i förhandlingarna och meddelar att man ska låta grekerna avgöra frågan i en folkomröstning nästa söndag (5 juli). Detta datum ligger förstås efter den 30 juni när skulden till IMF ska vara betald, vilket bådar för mycket spänning och osäkerhet. En folkomröstning är också ett sätt för Tsipras att frånsvära sig ansvar, då ett alltför dåligt förhandlingsresultat skulle leda till en politisk kris i Grekland, om tillräckligt många av regeringspartiet Syrizas politiker gör uppror mot sin egen regering.

Idag ska euroländernas finansministrar träffas och fortsätta förhandlingarna om stödpaket till Grekland. Det måste verkligen till en uppgörelse idag, eftersom frågan också ska hinna igenom parlamenten i Eurozonens länder.

Så vad händer nu? Antingen blir det en uppgörelse idag och då ska allt hastas igenom på några dagar, eller så blir det ingen uppgörelse och då bryter det lös i nästa vecka.

ECB kommer ifall det inte blir någon uppgörelse med säkerhet att dra in likviditetsstödet ELA som de grekiska bankerna just nu har som livlina. Då får Grekland en omedelbar bankkris, vilket i sin tur leder till att staten tvingas gå in och ta över bankerna. Dessutom kommer Grekland att tvingas till en statsbankrutt.

Om det skulle bli en uppgörelse idag är frågan om Tsipras drar tillbaks sitt hot om folkomröstning. Ifall folkomröstningen kvarstår så är läget fortfarande lika illa som om ingen uppgörelse nåtts. Hotet om folkomröstning får dock ses som ett led i förhandlingarna och dras troligen tillbaka om en uppgörelse nås. Emellertid kan det om förhandlingsresultatet blir alltför dåligt för Grekland bli en politisk kris och då ökar osäkerheten åter för Grekland.

Grekerna själva verkar dock inte lita på att allt går väl och köar nu vid bankomaterna, samtidigt som den mest bräckliga av de grekiska bankerna, Alpha Bank, infört begränsningar i överföringar nu över helgen.

Det har sedan årsskiftet pågått en uttagsanstormning i slow motion mot de grekiska bankerna, där den privata sektorns innehav nu är tillbaks på samma nivå som i juni 2004.

Om denna uttagsanstormning tar ytterligare fart, vilket det finns risk för, ökar sannolikheten för en "grexident", alltså att Grekland trots ett lyckat förhandlingsresultat tvingas till "grexit" från euron på grund av utvecklingen för bankerna.

För varje dag som går ökar risken för "grexident".

Den som har tänkt att resa till Grekland bör i dagsläget läsa vad jag skrev 2012 om vad man bör tänka på vid en resa till ett krisande Grekland.

Grekland - icke-betalning och eventuell regeringskris

Så var det då åter dags för Grekland att få medial uppmärksamhet. Blir det allvar denna gång, eller är det bara ett skrämskott?

Greklands regering under Tsipras har nämligen just begärt att skjuta upp morgondagens betalning på 300 miljoner euro till IMF och istället (som reglerna tillåter) slå samman alla junis fyra betalningar på totalt 1,5 miljarder euro och betala dem i slutet av månaden. Därmed skulle Grekland få några veckors respit för fortsatta förhandlingar med EU.

Glöm dock inte att Grekland fuskade sig igenom senaste betalningen till IMF i mitten av maj genom att betala med landets SDR-reserver hos IMF. Enligt IMF:s regler måste dock SDR-reserver fyllas på inom en månad när ett land använt dem och det blir i slutet av nästa vecka.

Detta kommer efter att grekiska regeringen inte kommit överens med EU om villkoren för vidare låneutbetalningar till landet. Även om det skulle bli en överenskommelse i sista minuten ska vi inte heller glömma att detta nu handlar om lån på ett antal miljarder euro som Grekland skulle få enligt det senaste räddningspaketet, men som de inte fått eftersom de inte uppfyllt EU:s drakoniska villkor. För att få ytterligare lån efter denna utbetalning krävs att Grekland och EU förhandlar fram ett nytt räddningspaket och dit är det ännu långt kvar, med tanke på att till och med det nuvarande räddningspaketets villkor är ifrågasatta.

Dessutom spekuleras nu i att premiärminister Tsipras kan komma att begära en förtroendeomröstning i parlamentet imorgon, vilket i sin tur kan leda till en regeringskris.

Om den grekiska regeringen istället väljer att vika sig alltför mycket för EU:s diktat riskerar Tsipras att tappa förtroendet från åtminstone vänsterflygeln inom sitt parti Syriza. Det kan också leda till en allvarlig politisk kris.

Vad gäller förhandlingsläget mellan Grekland samt EU och IMF så kräver EU och IMF sänkta pensioner och höjd moms, vilket säkerligen av de grekiska väljarna skulle uppfattas som ett svek, då båda åtgärderna drabbar fattiga greker mest. Framförallt vill EU och IMF att grekiska staten sparar in på de särskilda förmånerna för låginkomstpensionärer. Jag kan förstå att Tsipras och Syriza inte vill detta.

Vidare ställs krav på ytterligare privatiseringar av statliga företag. Det är förstås ingen långsiktig lösning, utan endast ett sätt att kortsiktigt få in pengar, för när alla statliga företag sålts ut finns inga pengar kvar att hämta genom privatiseringar.

Det kan alltså bli mycket spännande imorgon och de närmaste veckorna hur det kommer att gå för Grekland. Finansmarknaderna tycker inte om osäkerhet, så jag gissar att så länge inget avtal slutits kan det gå utför på världens aktiebörser.

En politisk kris imorgon i Grekland vore direkt illa. Inte lika illa som en "grexit" (att Grekland lämnar euron) eller statsbankrutt (att Grekland ställer in betalningarna på statsobligationer), men väldigt illa ändå.

Även om Grekland mot förmodan lyckas undvika en politisk kris de närmsta dagarna återstår dock IMF:s krav att Grekland ska fylla på sitt reservkonto hos IMF i slutet av nästa vecka med de 650 miljoner euro man tog därifrån i maj. Därmed är det en vecka kvar för förhandlingar tills Greklandskrisen bryter ut på allvar - i och för sig beroende på hur IMF kommer att hantera frågan med icke-påfyllningen av Greklands reservkonto.

"Grexit" kan vara närmare än vad många tror och hoppas. Isåfall blir det ett intressant test av hur robusta finansiella "brandväggar" som har byggts upp mot Grekland.

Alltmer desperat för grekiska staten

Idag kunde vi läsa att Greklands premiärminister Alexis Tsipras beordrat lokala myndigheter att deponera sina banktillgodohavanden hos Greklands centralbank. Grekiska staten är i desperat likviditetskris och behöver nu alla pengar de kan få tag på. Redan tidigare har de "lånat" pengar från pensionsfonder och andra delar av offentliga sektorn.

Grekland har 313 miljarder euro i skulder, som vi med säkerhet kan säga inte kommer att betalas tillbaks i sin helhet. Finansminister Yanis Varoufakis träffade i fredags juristen Lee Buchheit, som hjälpte Grekland att skriva ner sin statsskuld 2012. Man kan nog ana vad de diskuterade...

IMF har meddelat att de inte tänker låta Grekland skjuta på skuldbetalningarna till dem. Nästa betalning förfaller 12 maj - förra betalningen som var 9 april klarades med ett nödrop.

Det kan gå att skrapa ihop tillräcklig likviditet för att grekiska staten ska klara sig förbi 12 maj, men det blir inte lätt. Vi ska dock vara medvetna om att den grekiska regeringen har allt att vinna på att framställa situationen som så dålig som möjligt. Med sådan skrämseltaktik kan man försöka bättra på förhandlingsläget mot övriga euroländer. Finansminister Varoufakis varnar också för effekterna för övriga eurozonen av ett grekiskt utträde.

Redan nu görs säkerligen förberedelser för åtgärder att vidta vid ett grekiskt utträde ur euron. Exempelvis utreder ECB vad som skulle hända om Grekland börjar betala löner, pensioner med mera i skuldväxlar, som då de facto blir ett slags andra valuta i landet. ECB skulle då kunna ta det som ursäkt för att med hänvisning till regelbrott sparka ut Grekland ur euron. Om inte Grekland hinner före och lämnar euron själva.

Det ser alltmer ut som om det blir en statsbankrutt och utträde ur euron för Greklands del. Till och med Carl Bildt tar bladet från munnen nu när han inte längre är utrikesminister och säger att en grekisk statsbankrutt ser ut att vara oundviklig. Han borde veta, så insyltad som han är i maktens korridorer.

Så vad ska vi tro - när händer det och hur?

Datumet är svårt att säga - troligen kan grekiska staten fortsätta att skrapa ihop likviditet ett tag till genom att "råna" olika offentliga institutioner och statsägda företag. Som det ser ut nu kan Grekland klara sig över 12 maj, men kanske inte så länge till. Som sagt var så har dock grekiska staten allt att vinna på att som skrämseltaktik överdriva likviditetskrisen. Jag gissar att den grekiska regeringen inte kommer att låta sig sparkas ut ur euron av ECB, utan istället kommer att ta initiativet själva. På så sätt vinner de fördelen att de själva är förberedda men inga andra.

Tillvägagångssättet blir troligen att stänga alla bankkontor och stänga gränserna för valutarörelser, samtidigt som man deklarerar att man skriver ner statsskulden. Jämför hur det gick till när Cypern fick bankkris för drygt två år sedan. Då var dock eurozonens styrande de som dikterade villkoren - denna gång tror jag inte att det kommer att bli så, utan att den grekiska regeringen vill visa sig handlingskraftig och behålla initiativet själva. Att de visar handlingskraft är nämligen det enda som kan rädda dem undan den folkliga vrede som ofelbart kommer att utbryta när bankerna stänger. Som sagt är det också fördelaktigt för regeringen att vara förberedda medan övriga EU drabbas av en obehaglig överraskning.

De flesta förväntar sig nog att Grekland kommer att utnyttja någon långhelg till att göra statsbankrutt (spekulationerna gick om att det kunde ske under den ortodoxa påsken för drygt en vecka sedan), men det tror inte jag. 1 till 3 maj eller 30 maj till 1 juni skulle vara "passande" långhelger enligt denna teori. Snarare kommer man (tror jag), i syfte att behålla initiativet att låta beskedet komma vid någon helt överraskande tidpunkt, exempelvis en tisdagskväll i mitten av maj. En statsbankrutt och bankstängning är nämligen redan en så brutal chock för landet att det inte kommer att göra någon större skillnad om man håller stängt några vardagar istället för att utnyttja en helg.

En fördel för den grekiska regeringen att göra något överraskande vid en oväntad tidpunkt är förstås att man kommer att ställa till en rejäl oreda på övriga Europas finansmarknader och därmed kan säga "vad var det vi sade - ni skulle inte ha låtit det gå så här" och därmed också kunna skylla på en extern "fiende".

Carl Bildt uttrycker också oro för att Grekland ska bli en "failed state" (kollapsad stat) och det är inte utan att även jag hyser en oro för att det kan bli så. För vad kommer militären att göra? De kan rida på den folkliga vreden och ta över. Det vore minst sagt "intressant" med en kollapsad stat inom EU, något som skulle gå på tvärs mot alla EU-nomenklaturans stora ord om det goda och demokratiska Europa. Lägg till detta att Grekland är med i försvarssamarbetet NATO. Hur skulle NATO hantera en kollapsad stat bland sina medlemsländer?

Grekland igen

2015 lär inte bli mindre intressant än 2014 för oss som studerar den globala ankdammen. En politisk händelse i närtid som ser lovande ut för popcorn-kvällar är Greklands nyval till parlamentet 25 januari. Enligt opinionsundersökningarna ser det utan tvekan ut som om vänsterpartiet Syriza (under partiledaren Alexis Tsipras) kommer att bli största parti - de har ett stabilt försprång på flera procent mot tvåan, regerande Nea Dimokratia (vars ledare Antonis Samaras är Greklands nuvarande premiärminister). Eftersom det grekiska valsystemet ger en 50 mandats "bonus" till det parti som får flest röster kommer Syriza att få många fler mandat än något annat parti, men troligen kommer det att fattas 5-10 mandat för att få absolut majoritet (för vilket det krävs 151 mandat). Med hjälp av stalinistiska KKE kan de dock få ihop en majoritet.

Syriza i regering med KKE som stödparti torde vara EU-styrets skräck. Syriza är nämligen uttalat fientliga till den nuvarande politiken och ytterst kritiska till EU:s inblandning i Greklands angelägenheter (eufemistiskt kallade räddningspaket). Med tanke på att grekiska staten numera har ett primärt överskott (alltså att skatteintäkterna täcker utgifterna förutom räntebetalningar) kan det vara oerhört frestande för en grekisk regering att ställa in betalningarna på statsskulden och därmed "lösa" landets fiskala problem. Vad exakt detta skulle betyda för Grekland, eurozonen, EU och världsekonomin är oklart.

Mike Shedlock har en diskussion om olika scenarier för vad en "Grexit" skulle innebära. Vissa anser att en Grexit skulle leda till en finanskris värre än den efter Lehmans kollaps hösten 2008. Andra anser att en Grexit visserligen skulle vara dålig för Grekland, men ha begränsade följdverkningar för övriga länder.

En sak är dock tämligen säker - om den grekiska staten ställer in betalningarna (statsbankrutt) kommer de grekiska bankerna att gå omkull eller behöva omfattande räddningspaket, då de sitter på stora innehav av grekiska statsobligationer.

Tillägg: Som en kommentator påpekar krävs minst 180 röster i parlamentet för att välja en ny president, vilket det alltså är överhängande risk att även det nyvalda parlamentet misslyckas med, vilket i sin tur leder till ännu ett nyval, och så vidare. Grekland ser ut att hamna i politiskt limbo tills militären tröttnar och tar över.

Rekordmycket dåliga lån i Spanien

Igår rapporterades att andelen dåliga lån hos spanska banker har nått en ny rekordnivå i december. 13,6 procent av lånen räknas som "dåliga" mot 13,1 procent i november och 10,4 procent ett år tidigare.

Spaniens problem är alltså på intet sätt lösta, utan vi väntar bara på nästa fas av krisutbrott där. De dåliga lånen beror helt enkelt på att hushåll och företag inte kan betala på dem, vilket inte är underligt när landet plågas av en arbetslöshet på 25,8 procent (ungdomsarbetslösheten är 54,3 procent).

Spaniens styrande försöker dock släta över problemet och måla upp en positiv framtidsbild. Ekonomiminister Luis de Guindos säger att det är den krympande utlåningen som gör att andelen dåliga lån är högre, vilket är en ren lögn, då mängden dåliga lån ökar även i absoluta tal - en ökning med 4,57 miljarder euro till totalt 197 miljarder euro, vilket motsvarar omkring 19 procent av Spaniens årliga BNP - sanslöst mycket. Guindos förutspår att andelen dåliga lån kommer att "modereras" de kommande kvartalen och sade förra månaden även att det finns tecken på att utlåningen håller på att återhämta sig.

Jag ser inga sådana tecken. Utlåningen föll med 1,6 procent från november till december och med 9,8 procent från ett år tidigare.

Även Spaniens ECB-representant Luis Maria Linde tror att Spanien är nära slutet på ökningen av dåliga lån. Nej, vi är bara nära slutet av början.

Samtidigt håller EU:s politiker på att käbbla om detaljerna i bankunionen som ska träda i kraft i början av 2015. Den planerade avvecklingsfonden för banker ska fyllas på och till slut bli 55 miljarder euro. Som Irlands finansminister Michael Noonan påpekar är det alldeles för lite då de europeiska bankerna har tillgångar på tusentals miljarder euro i sina balansräkningar.

Jag gissar att bankunionen inte kommer att bli färdig förrän det uppstår ett akut behov av den ännu obefintliga unionen. Ty först ska finansministrarna komma överens och därefter ska beslutet igenom EU-parlamentet. Under tiden tickar eurozonens kris på, som jag till exempel skriver om ovan.

Det enda ljusa jag ser i rapporteringen är att vår finansminister Anders Borg upprepar att Sverige inte kommer att delta i bankunionen på ett bra tag.

EU-banker behöver 8, nej 6, nej 5,5 procent i kapital

Nu ska det genomföras ännu ett intetsägande "stresstest" av de europeiska bankerna. Den europeiska banktillsynsmyndigheten EBA kommer att påbörja stresstestet i maj och presentera resultaten i slutet av oktober.

Kommer det måhända att hinna inträffa ett verkligt stresstest under tiden? Vi har den senaste tiden sett hur skakiga "tillväxtmarknader" har skapat osäkerhet på finansmarknaderna. Skulle denna marknadsbävning avta finns för de europeiska bankerna andra faror såsom t.ex. att inflationen i eurozonen är på väg mot noll efter att KPI bara steg med 0,7 procent mot 0,8 procent månaden före, vilket är mindre än hälften av ECB:s inflationsmål. Att prisinflationen blir långsammare och rentav är på väg mot deflation är en följdeffekt av den kreditdeflation som råder i euroområdet, där utlåningen till den privata sektorn (företag och hushåll) sjönk i december för tjugonde månaden i rad. Arbetslösheten är också fortsatt hög, vilket knappast driver på konsumtionen.

Nu har EBA och ECB bestämt sig för att det är en kärnprimärkapitalnivå på 5,5 procent som bankerna behöver klara vid stresstesterna. Detta är en sänkning från de 6 procent som det talades om för någon vecka sedan och betydligt lägre än de 8 procent som det talades om i oktober. Allt för att bankerna ska klara "testen".

I de stresstester som EBA genomförde 2011 tillämpades en nivå på 5 procent. Dessa stresstester får väl anses vara tämligen meningslösa eftersom två av bankerna som klarade testet, spanska Bankia och belgiska Dexia inom ett år därefter vände magen i vädret.

Årets stresstester lär vara lika menlösa som förra omgången och kan som sagt komma att förekommas av ett "skarpt stresstest".

Tillväxtens gränser för EU?

I torsdags kom ett första preliminärt BNP-estimat för första kvartalet 2013 för EU. Det var inte särskilt muntert. För första kvartalet 2013 föll BNP med 0,2 procent i euroområdet och 0,1 procent i EU som helhet jämfört med sista kvartalet 2012. Sista kvartalet 2012 var "tillväxttakten" -0,6 respektive -0,5 procent. (Intressant detta med en "tillväxttakt" som är negativ.) Jämfört med första kvartalet 2012 föll BNP med 1,0 procent i euroområdet och 0,7 procent i EU som helhet.

Det ser onekligen ut som om delar av världen redan sprungit in i tillväxtens gränser. Lyssna även på storbanken HSBC:s chefsekonom som påpekar detta - tips från Cornucopia.

Vi kan se på hur BNP har utvecklats sedan 2007 för euroområdet:

och för EU som helhet:

Ganska likartade diagram, som synes. Efter den brutala nedgången 2008-2009 kom alltså en viss återhämtning, men den räckte inte särskilt länge utan har sedan början av förra året övergått i en svag kräftgång för EU:s BNP. Inte konstigt att det krävs ständigt återkommande räddningspaket. En krympande ekonomi gör nämligen att många lån inte kommer att betalas tillbaka.

EU som helhet blir allt mindre konkurrenskraftigt på världsmarknaden, även om vissa länder och företag självklart kan vara undantag. Idag kan företag välja att lägga sin produktion i princip var som helst i världen och beslutet om produktionsplatsen handlar bara om att väga samman lönekostnader, produktivitet, transportkostnader, avstånd till konsumentmarknaden med mera. I den sammanvägningen kan ofta inte EU konkurrera. Företag behöver inte heller etablera någon egen fabrik i låglöneländerna, utan det finns mängder av lokal underleverantörsföretag som de kan anlita.

Cypern, Ryssland, Italien, Ukraina m.fl.

Vi har säkerligen inte sett de slutgiltiga effekterna av bankkaoset på Cypern. Jag anser att händelsen går att klassa som en "svart svan". Det var inte oväntat att Cyperns överdimensionerade banksektor skulle förorsaka problem, men sättet på vilket "räddningsaktionen" genomfördes var fullständigt överraskande och ger svåröverblickbara spridningseffekter.

Några av effekterna har jag redan berört tidigare. En av de värsta effekterna blir troligen att många cypriotiska företag inte kan betala ut löner eller tvingas i konkurs. Händelseförloppet illustrerar tydligt att Europas ledare inte har koll på vad de håller på med. Det är lite av en desperat experimentverkstad i eurozonen. Man kan tycka att de borde försöka genomföra åtgärder som ställer till minsta möjliga skada, men de tycks inte vara förmögna att bedöma konsekvenserna av sina åtgärder - kanske eftersom det absolut måste bli så få läckor som möjligt innan åtgärderna vidtas och de därför måste hålla kretsen av invigda så liten som möjligt, vilket i sin tur minskar antalet potentiella varnande röster. Nu verkar i och för sig läckor på förhand om åtgärderna på Cypern ha varit ett stort problem, då många fört ut pengar ur landet strax innan, bland annat många med anknytning till presidenten. Fast man kan fråga sig vad som var hönan och vad som var ägget. Vidtogs de panikartade åtgärderna på grund av plötsliga penningutflöden, eller skapades penningutflödena av förhandsinformation om vilka åtgärder som skulle vidtas? Jag gissar på en kombination av de båda.

Via ZeroHedge läser jag om hur Ryssland nu tonat ner retoriken runt Cypern och snarast tillämpar en strikt "kapitalistisk" hållning om att den som sätter in pengar i en osäker bank i utlandet får skylla sig själv. Kanske har de insett att cypernkrisen snarare kan leda till fördelar för Ryssland, då ryskt kapital kommer att flöda tillbaka "hem" när oligarker börjar tycka att det är för osäkert att ha det i EU-banker. Därmed blir det en större beskattningspotential för ryska staten.

Ett annat euroland som har funnits på listan över potentiellt drabbade av cypernkrisen är Slovenien, som även det behöver EU-lån för att rädda sina banker. Där är det företagens höga skuldsättning som är problemet, inte statens eller hushållens som i andra skuldkrisländer.

Men det finns andra euroländer som skulle kunna vara i riskzonen. Malta har en finanssektor på runt 800 procent av landets årliga BNP, men det inkluderar annat än banker. Enligt centralbankschefen motsvarar de största maltesiska bankerna bara 300 procent av årlig BNP. Luxemburg är ett extremt fall, med en banksektor vars sammanlagda balansräkning är på hisnande 2000 procent av årlig BNP. Större delen (92 procent) av Luxemburgs banksektor består dock av filialer till utländska banker.

Då är det nog mer befogat att oroa sig för Italien (som ännu drygt en månad efter valet inte har någon ny regering), Grekland och Spanien. Italiens splittrade parlament måste dessutom utse en ny president senast 10 maj, då nuvarande presidenten Giorgio Napolitanos mandatperiod löper ut. Kommer de att lyckas enas om en ny president? Vem skulle kunna bli kompromisskandidat? Annars står Italien inför en allvarlig konstitutionell kris - utan president och utan ny regering. Presidentens roll tas visserligen isåfall över av talmannen i senaten, som just nu är Demokratiska partiets Pietro Grasso, men just hans partiroll skulle kunna skada hela den politiska processen ytterligare.

I Italien ska vi inte heller glömma den pågående skandalen kring världens äldsta bank Monte dei Paschi di Siena, en av Italiens största banker.

Ett land utanför eurozonen som kan drabbas allvarligt av cypernkrisen är Ukraina, där företagen tydligen av skatteskäl och andra skäl till stor del använt cypriotiska banker för sina transaktioner. 30 procent av de utländska direktinvesteringarna i Ukraina kommer från Cypern. Ukraina har redan i slutet av förra året fallit tillbaks i recession, bytesbalansen är negativ och ökande, samt att centralbankens reserv av utländsk valuta är liten och krympande. Dessutom har landet redan stora skulder kvar från tidigare kriser.

Jag noterar för övrigt att Swedbank avvecklar de sista resterna av sin verksamhet i Ukraina, då de inte ser positivt på landets framtid, utan istället anser att det blivit allt svårare att göra affärer där.

Ukraina har inte stora utsikter att lyfta sig ur sin kris på sikt, då deras befolkning minskar, särskilt den i arbetsför ålder. Dels på grund av utflyttning, dels på grund av de små generationerna efter Sovjetunionens fall.

Eventuellt är det positivt för Ukraina att de har lyckats förbilliga sin gasimport genom att importera från övriga Europa istället för från Ryssland och Gazprom. Återstår att se vad storebror Ryssland/Gazprom tycker om detta.

Kan detta ha något samband med den överraskningsövning som ryska militären genomförde i Svarta havet i torsdags? Detta var bara den andra gången på tjugo år som den ryska militären genomförde en oplanerad övning! Eller var det bara så att ryssarna kände ett behov av att visa lite militära muskler? Den ryska Svartahavsflottan är för övrigt inte i bästa skick - de flesta av skeppen är över trettio år gamla och större delen av denna flotta kommer att vara i obrukbart skick om några år. Visserligen har ett utbytesprogram satts igång, men det lär ta sin tid.

Ukraina är för övrigt en av världens större spannmålsexportörer och en av de få ljuspunkterna på en ansträngd världsmarknad för spannmål.

Cypern: Så lät det 2008

Jean-Claude Trichet på konferensen i Nicosia i januari 2008. Foto: ECB

Cypern övergick till euron 1 januari 2008 och i samband med det hölls en konferens i Nicosia 18 januari, där bland annat dåvarande chefen för Europeiska centralbanken Jean-Claude Trichet höll ett tal där han gratulerade Cypern. Följande citat är särskilt intressant (min fetstil):

The entry of Cyprus into the euro area implies that the benefits of the Single Market will be further enhanced by the single currency. The euro offers a credible framework for price stability in an environment characterised by the absence of exchange rate uncertainty within the euro area. Cyprus will benefit from the stability-oriented policy of the ECB, which will help anchor inflation expectations. Furthermore, for a small open economy such as Cyprus, the euro adoption provides protection against international financial turmoil, which often has a disproportionate effect on smaller economies.

Uttalandet framstår idag som grym ironi. Om Cypern hade haft kvar en egen valuta hade de visserligen troligen inte undvikit en kris på grund av sina alltför stora banker (jämför Island), men de hade kunnat krångla sig ur krisen på ett enklare vis. Nu är de uppbundna av en massa avtal och hur de än gör kommer de att bryta något av dem.

Det var från början Zero Hedge som tipsade om detta citat, men källkritisk som jag är letade jag upp originalet.

I mitt förra inlägg skrev jag bland annat om Cyperns olika möjliga "utvägar" ur sitt predikament, men missade faktiskt en "utväg", nämligen en variant på den isländska. Låt helt enkelt bankerna gå i konkurs. Det blir en jäkla oreda, men det är kanske bättre än att försöka rädda bankerna.

Skuldkedjor och krympande säkerheter

Fallet Cypern illustrerar tydligt vad som håller på att hända i vår överskuldsatta värld. Skulderna är alldeles för stora i förhållande till de underliggande säkerheterna som dessutom krymper.

En skuld har alltid någon form av underliggande antagande om något slags säkerhet. Ett enkelt fall är om en kompis ber att få låna 500 kronor som vederbörande lovar att betala tillbaka när nästa lön kommer. Min säkerhet för lånet är i detta fall att jag vet att kompisen har ett arbete och kommer att få lön den 25:e.

Ett bolån har en säkerhet dels i form av värdet på bostaden, som är pantsatt, dels i form av att bolåntagaren har en inkomst och i avtalet lovar att betala en viss summa på lånet varje månad - månadsbetalningen består av ränta och ofta även av amortering.

Ett konsumtionslån för att köpa exempelvis en bil eller en teve har i motsats till bolån ingen större säkerhet i form av påtagliga prylar, då andrahandsvärdet på bilen eller teven sjunker snabbt, men däremot en säkerhet i form av låntagarens lön. Ett företags lån har på liknande sätt en säkerhet i form av företagets lönsamhet och inkomster. En statsobligation har på samma vis en säkerhet i form av statens förväntade skatteintäkter.

Nu är det förstås så att varje skuld motsvaras av en tillgång för någon annan. Ditt bolån är en skuld för dig, men en tillgång för banken. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men en tillgång för mig.

I dagens värld är skulder och tillgångar hoplänkade till långa kedjor, där man ofta har svårt att se vad den underliggande reella säkerheten egentligen är. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men bankens inlåning (alltså bankkonton) och upplåning (t.ex. bostadsobligationer) motsvaras på andra sidan av bankens balansräkning av tillgångar i form av exempelvis bolån, företagslån och statsobligationer. Om man äger andelar i en penningmarknadsfond så består de av obligationer utgivna av banker, företag och staten. Bankens obligationer har som säkerhet bankens inkomstflöden från de lån den gett ut till privatpersoner och företag. Dessa inkomstflöden på lånen har i sin tur som säkerhet privatpersonernas respektive företagens inkomster. Ännu längre kedjor blir det när man börjar blanda in finansiella derivat.

I och med att en stor del av skulderna (krediterna) i vårt globala samhälle har underliggande inkomstflöden som säkerheter är krediternas värde i slutändan beroende av någons förmåga att betala ränta och amortering på sina skulder.

När inkomstflödena av någon anledning krymper, så rubbas balansen mellan mängden skulder och de underliggande säkerheterna i slutet av skuldkedjan. Om det till exempel blir en lågkonjunktur och många blir av med jobbet, så kommer många inte att kunna leverera de förväntade inkomstflödena som håller krediternas värde uppe. Detsamma gäller förstås företag som går i konkurs. En lågkonjunktur påverkar också statens skatteintäkter negativt och har staten stora skulder kan det uppstå en osäkerhet om hur mycket staten faktiskt förmår betala på sin statsskuld.

Krediter som har mer påtagliga säkerheter, exempelvis lån där en fastighet är pantsatt, kan också drabbas av att värdet på den underliggande säkerheten sjunker. Detta hänger också ofta samman med en lågkonjunktur, där folks möjligheter att buda upp priserna på fastigheter inte längre är lika stora.

Nicole Foss (som skriver The Automatic Earth och varit på föreläsningsturnéer bland annat i Sverige) brukar likna det som händer när de underliggande säkerheterna försvinner vid den kända leken "hela havet stormar". De som dansar runt är de som anser att de har finansiella tillgångar av något slag och stolarna är de underliggande säkerheterna. När en stol försvinner och musiken slutar spela blir någon utan stol. Så fortsätter det medan stolarna försvinner en efter en. Det finns fler krediter än vad det finns säkerheter, så i slutändan måste någon bli utan. Det blir kreditdeflation när krediterna försvinner, vilket i sin tur innebär en deflation av penningmängden (då pengar skapas som krediter).

Vad vi ser i fallet Cypern är att cypriotiska banker hade stora innehav av grekiska statsobligationer på tillgångssidan. Bankernas skulder var de pengar som satts in dels av Cyperns egna invånare, dels av utlänningar (exempelvis ryska oligarker). De grekiska statsobligationerna hade som säkerhet den grekiska statens skatteintäkter, som i sin tur var beroende av förmågan hos grekiska företag och hushåll att betala skatt. Grekiska staten hade emellertid tagit på sig alldeles för stora skulder i förhållande till samhällets skattebetalningsförmåga. Dessutom drabbades Grekland liksom övriga världen av en lågkonjunktur från 2008, vilket försämrade skatteintäkterna. Grekland har därefter bara fortsatt i en ond nedåtspiral av krympande ekonomi och därmed krympande skatteintäkter. Grekiska staten tvingades att skriva ner en stor del av sin statsskuld i mars 2012, vilket drabbade tillgångssidan för de cypriotiska bankerna hårt. I och med att Cypern har en så stor banksektor (sammanlagda tillgångar på över sju gånger årlig BNP) så klarar inte staten att rädda bankerna, ens om de tar över dem helt. Dessutom har Cypern redan en ganska stor statsskuld, som de inte kan skriva ner utan att sänka bankerna ännu mer, då bankerna (som i alla länder) även har stora innehav av det egna landets statsobligationer.

Om cypriotiska staten tar emot nödlån från andra EMU-länder och IMF (eller Ryssland) ökar det dock på landets statsskuld i en rent katastrofal omfattning. Det behövs i dagsläget runt 17 miljarder euro för att rädda bankerna, vilket är nästan lika mycket som Cyperns årliga BNP på drygt 18 miljarder euro! Med tanke på att landets statsskuld redan idag är över 80 procent av årlig BNP skulle de isåfall gå om Grekland och ligga tvåa i världen (efter Japan) vad gäller statsskuld i förhållande till BNP. Ekvationen blir omöjlig och därmed återstår inte så många andra utvägar.

En utväg är förstås den som föreslogs i helgen, nämligen att tala om för dem som har konton i bankerna att deras tillgångar saknar en del av sina underliggande säkerheter och att beslagta (eller skriva ner) en del av tillgångarna. Det var dock ganska korkat att ta med även småsparare i borttagandet av en stol i "hela havet stormar". Dessutom ger det kedjeeffekter då det raserar förtroendet för bankmedel och förtroende är grundbulten för bankernas verksamhet. Detta kan som jag skrev i förrgår även ge smittoeffekter på eurozonens övriga skuldkrisländer.

En annan utväg skulle vara att Cypern gör en nedskrivning av sin statsskuld. Detta skulle som sagt totalt sänka landets banker, så det är inte ett attraktivt alternativ. Det vi sett av tidigare statsbankrutter (t.ex. Argentina) är också att det leder till åratal av rättsliga processer från fordringsägare och en utfrysning ur de globala kreditmarknaderna. Det är också ytterst tveksamt om Cypern skulle kunna kvarstå i eurosamarbetet efter en statsbankrutt.

En tredje utväg är att Cypern lämnar eurosamarbetet. Detta vill förstås övriga euroländer till varje pris undvika, då det skulle förlöjliga alla prestigefyllda uttalanden om att eurosamarbetet är "oåterkalleligt". Dessutom skulle det rasera eventuellt kvarstående förtroende för eurosamarbetets övriga svaga länder, t.ex. Grekland. Kan ett land lämna euron, så kan fler göra det. Även om Cypern alltså är pyttelitet i sammanhanget, med 0,2 procent av EU:s totala BNP, så kan det ändå sätta igång en finansiell lavin.

Om Cypern skulle lämna eurosamarbetet och återinföra det cypriotiska pundet skulle de också tvingas att omnotera alla bankinnehav och statsobligationer i cypriotiska pund, som snabbt skulle tappa i värde. Annars skulle Cypern och dess banker stå med skulder till omvärlden noterade i euro, som skulle vara fullständigt omöjliga att återbetala. Även detta skulle leda till åratal av rättsliga processer samt en utfrysning från kreditmarknaderna.

Det finns dock en sista utväg, nämligen att andra länder inte ger lån till Cypern, utan istället skänker pengar. Så altruistiska lär dock inte Tyskland och Ryssland vara utan att få något tillbaka. Kan Ryssland skänka pengar mot att Gazprom får rättigheter till gasutvinning och prospektering? Vad skulle Tyskland kunna få i utbyte?

Cypernfrågan är alltså fortfarande öppen för spekulation och vi får se vartåt det barkar de närmaste dagarna. Vilken "lösning" det än blir lär den ge negativa effekter som sprider sig som ringar på vattnet via euroområdet och över hela världsekonomin. Den enda "lösningen" som möjligtvis skulle kunna undvika detta är den sista, men som jag skrev i förrgår är skadan på förtroendet redan gjord.

När Cyperns banker åter kommer att öppna är fortfarande osäkert. Den "bank holiday" som från början bara skulle ha innefattat måndagen förlängdes till att bankerna skulle öppna idag onsdag eller imorgon torsdag. Senaste beskedet är nu att de cypriotiska bankerna kommer att hålla stängt hela denna vecka, och då nästa måndag är en helgdag på Cypern innebär det att de inte kommer att öppna förrän på tisdag. Cyperns regering och parlament har därmed tid på sig att vidta diverse nödåtgärder såsom kapitalkontroller. De måste på något sätt begränsa de kapitalutflöden från bankerna som garanterat kommer den dag de åter öppnar. Men det brådskar också att hitta en "lösning". Ju längre det dröjer, desto mer osäkerhet som smittar av sig på övriga skuldkrisländer. Framförallt Grekland kan drabbas. Många greker har också konton i cypriotiska banker.

P.S. Cypern fanns på min "radar" redan i augusti 2011.

---

P.P.S. Jag söker fortfarande bostad i Stockholm. Jag har fått några bra tips, men ännu har jag inget klart erbjudande och ännu mindre något påskrivet kontrakt. Visserligen skrev jag att jag inte kommer att skriva något mer här på bloggen förrän jag löst min bostadssituation, men det som sker nu i världen är alldeles för intressant för att inte skriva något. Det kommer dock att bli glesare mellan blogginläggen än vad det varit tidigare.

Cyperns bankmedelskonfiskation - dummast hittills

Jag har visserligen sagt att jag inte kommer att skriva några fler inlägg på denna blogg förrän min bostadssituation är löst, men det har inträffat en mycket viktig händelse som jag gärna vill kommentera.

Helgens åtgärd att föreslå att staten ska konfiskera delar av banktillgodohavandena i cypriotiska banker kvalificerar utan tvekan som den mest korkade åtgärd som EU-nomenklaturan hittills genomfört i sin hantering av den europeiska skuldkrisen. Åtgärden är direkt farlig, då den rubbar det förtroende som är själva grundbulten för att bedriva bankverksamhet. EU:s ledare har nu skjutit sig själva i foten.

Just nu är det oklart om det ursprungliga förslaget kommer att passera Cyperns parlament, då omröstningen har skjutits upp till tisdag klockan 17 svensk tid. Under tiden pågår ett förhandlande om hur förslaget ska se ut. Originalförslaget var en "engångsskatt" på 6,75 procent för innehav under €100 000 euro och 9,9 procent på innehav därutöver. Den folkliga vreden är förstås stor och ett förslag är att tillgångar på upp till 20 000 euro befrias från engångsskatten, för att skydda "vanligt folk". I "värsta fall" (för de rika alltså) skulle innehav över €100 000 euro beskattas med 15,26 procent och de därunder inte beskattas alls.

Den österrikiska ledamoten i Europeiska centralbankens (ECB:s) direktion Ewald Nowotny påpekar att Cypern är "ett undantag" som beror dels på att banksektorn i Cypern är så gigantisk i förhållande till landets BNP, dels på att stora delar av bankinnehaven kommer från utlandet. Samma åtgärd skulle alltså enligt Nowotny inte vidtas i andra krisländer.

Men skadan är redan skedd. Förtroendet bör bankerna och staten är rubbat. Folket i andra krisländer lär inte lita på Nowotny. De som har kapital placerat i cypriotiska banker, och framförallt cyprioterna själva, lär inte heller lita på att detta skulle vara en engångsföreteelse. När bankerna väl öppnar igen (på torsdag?) lär det hursomhelst bli kapitalflykt från Cyperns banker. Risken är också överhängande att det sker förnyad kapitalflykt från skuldkrisens övriga länder, både från storkapital och småsparare. Denna kapitalflykt lär bland annat ytterligare öka obalanserna inom eurozonen och destabilisera krisländerna.

Dessutom raserar bankmedelskonfiskationen förtroendet för bankernas insättningsgaranti, inte bara i Cypern, utan i hela världen. Bankerna bygger på att allmänheten har förtroende för dem och hellre sätter in sina pengar där än att förvara dem "i madrassen". Nu rubbas den balans som tidigare vägt över till bankernas fördel, i och med att man ser att insättningsgarantin kan tas bort genom ett penndrag från politikerna.

Att banker och bankomater hålls stängda rubbar också förtroendet. Visserligen var måndagen redan en planerad helgdag (fastlagsmåndagen), men nu har detta alltså utvidgats med (minst) en dag.

I och med att beslutet inte tas förrän imorgon (om det tas) innebär det också retroaktiv lagstiftning, då bankmedlen redan är låsta.

Förtroendet för politikerna (i den mån de fortfarande har något) får sig förstås en mycket allvarlig törn.
Risken är också stor för att ryktesspridning framöver kan komma att skapa panik bland banksparare med uttagsanstormningar som följd.

Det talas mycket om de ryska oligarker som placerat sina pengar i cypriotiska banker för tvätt och inte oväntat har Rysslands president Putin reagerat starkt på bankmedelsskatten. Man kan för övrigt undra hur många miljarder som Vladimir Putin själv placerat i cypriotiska banker.

Därmed öppnas för att Ryssland som "straff" inte skulle förlänga sina lån till Cypern, vilket skulle spä på landets problem.

Cyperns sedan tre veckor nytillträdde president försvarar uppgörelsen om bankmedelskonfiskationen och säger att "alternativet var statsbankrutt och att Cypern skulle ha tvingas lämna eurozonen". Kanske var det så, men till sist handlar det om ett ultimatum som han ställts inför av EU-nomenklaturan. Denna konfiskation är anmärkningsvärd såtillvida att den inte föreslagits på initiativ av Cyperns folkvalda, utan tillkommit genom drakoniska villkor dikterade av andra stater.

Det fanns förstås inte så många andra alternativ än statsbankrutt för Cypern, då deras banker är så stora. En nedskrivning av Cyperns statsskuld skulle också förvärra situationen för Cyperns banker, då dessa har stora innehav av cypriotiska statsobligationer. En av grundorsakerna bakom Cyperns bankkris är förstås att landets banker drabbades hårdast av alla EU-länders av krisen och statsbankrutten i Grekland, på grund av landets (och dess bankers) starka kopplingar till Greklands ekonomi.

Cyperns engångsskatt på bankmedel har alltså öppnat upp en Pandoras ask av negativa konsekvenser. Helt "nya" risker har plötsligt dykt upp på de globala finansmarknaderna, vilket knappast lär tolkas positivt, även om man backar om den nya engångsskatten.

Läs även Jonas Sjöstedt och Benny Åsman om saken. Sjöstedt skriver bland annat:

Det rimliga är att bankernas förluster i första hand betalas av bankernas ägare, i andra hand av bankernas fordringsägare dvs de som har lånat ut till bankerna. Om detta inte räcker måste staten ta över och nationalisera banken. Problemet med att bankägare och de som har lånat ut pengar till banker går fria är något av eurokrisens kärna. Spekulanter och bankkapital undantas från marknadsekonomin och deras förluster vältras över på skattebetalarna. Det är den egentliga innebörden av EU:s krispolitik.

Tillägg: läs även
Musik@Centrifugen "Först kom de för cypriotiska spararnas pengar men jag brydde mig inte för jag hade inga pengar på Cypern".

Dåliga EU-nyheter igen

Så verkar det åter vara dags för en period av dåliga nyheter efter den senaste tidens EU-fori över att "det värsta är över" för eurozonen.

Som jag skrev häromdagen så befinner sig nu eurozonen i kreditdeflation och eftersom mer än 90 procent av pengarna idag skapas som krediter och motsvarande banktillgodohavanden kommer kreditdeflationen helt enkelt att leda till mindre pengar i omlopp, alltså penningmängdsdeflation. Detta har förstås varit så i vissa länder ett tag nu, t.ex. Grekland, Portugal, Irland och Spanien. Detta har ändå kunnat kompenseras av att eurozonen som helhet fortfarande haft kredittillväxt tack vare de starkare länderna, framförallt Tyskland. De starka länderna har kunnat hjälpa de svaga med diverse räddningspaket, men hur bra kommer detta att gå nu?

Från euroländerna kom de senaste dagarna kommit en mängd nyheter som visar att optimismen varit obefogad. Från Grekland läser vi att strejksäsongen (som numera varar större delen av året) nu kommit igång på allvar med generalstrejk igår och tårgas mot demonstranter på Syntagma-torget. Journalisterna deltog inte i generalstrejken, utan hade sin egen sympatistrejk dagen innan, för att sedan kunna rapportera från gårdagens demonstrationer.

I Italien är det som bekant parlamentsval söndag-måndag och osäkerheten är stor om hurpass livskraftig regering detta kommer att kunna frambringa. Till råga på allt har de italienska politikerna hamnat i medieskugga på grund av påvens avgång.

Igår kom även dystra siffror för industrins omsättning i Italien, som i fjol sjönk 4,3 procent mot 2011. Industriordrarna sjönk med 9,8 procent, vilket visar att framtiden inte är ljusare utan snarare mörkare. Denna farhåga stärks av att industriordrarna sjönk ännu mer i december - ett fall på 15,3 procent gentemot december 2011. Även industrins omsättning sjönk snabbare i årets slut än i dess början - 6,3 procent för december mot 4,3 procent för året som helhet. Byggsektorn föll med 14 procent jämfört med året innan, vilket är det största fallet sedan statistikens början 1995.

Från Italien rapporterades häromdagen också att bankernas lån till den privata sektorn (hushåll och företag) minskade rekordmycket i januari enligt bankföreningen ABI. Lånen sjönk med 2,5 procent från december till januari - ännu ett tecken på den kreditdeflation jag talat om. ABI ser också behov av att revidera sin prognos för årets BNP-krympning till det sämre. ABI påtalar också att andelen dåliga lån fortsätter att öka, från 2,7 procent av banklånen i december 2011 till 3,3 procent i december 2012.

Från Spanien läste jag häromdagen att de haft den näst största konkursen sedan krisens början. Det gäller fastighetsbolaget Reyal Urbis. Man väntar sig nu fler konkurser, då bankerna blivit mer försiktiga med att förlänga lån.

"Många lån sattes om för ett eller två år sedan, med förhoppningen att saker skulle bli bättre, men det har inte varit fallet och det finns nu mer realism om situationen. Varför skulle man idag ge ett nytt lån?"

Spanien har ju också roat sig med att sanera sina banker genom att flytta över delar av deras dåliga lån till sin "bad bank" Sareb. Emellertid återstår en hel del att göra där. Frågan är också hur mycket statliga pengar (i förlängningen EU-pengar) som kommer att behöva pytsas in i Sareb framöver.

Från eurozonens motor Tyskland läser jag idag att inköpschefsindex var 50,1 i februari (en liten uppgång från 49,8 i januari), vilket var något lägre än väntat och dessutom balanserar precis på gränsen till negativt (under 50 betyder krympning). Just inköpschefsindex är intressant att titta på då det är en av de mest framåtblickande ekonomiska indikatorerna.

För eurozonen som helhet sjönk inköpschefsindex till 47,3 i februari, från 48,6 i januari, vilket också var betydligt lägre än väntat. Särskilt svagt var det för Frankrike, där industrins inköpschefsindex visserligen steg till 43,6 i februari från 42,9 föregående månad, men där siffrorna visar på en krympande fransk ekonomi. Nästa krisland? Frankrike har förhoppningar om nolltillväxt i år, vilket ändå skulle ge ett budgetunderskott på 3,6 procent, vilket är större än EU:s gräns på 3 procent av BNP. Med en ekonomi som istället ser ut att krympa blir det troligen ännu värre.

Eurozonen i deflation

På Nicole Foss "Automatic Earth" läser jag att eurozonen nu befinner sig i kreditdeflation.

Årstillväxten i krediterna är nu negativ - alltså årskrympning. Detta är inte något gott tecken för ekonomin i eurozonen.

Artikeln tittar även på länderna individuellt. Då framgår Grekland delvis p.g.a. statsbankrutten förra året gått igenom en dramatisk kreditdeflation. Irländska banker har skrivit ner stora delar av sina dåliga lånportföljer och landet har därför också kraftig deflation. Att spanska banker ännu inte skrivit ner större delen sina dåliga lån gör att Spaniens situation ser bättre ut än vad den egentligen är. Spanien skulle alltså ha mindre deflation än Tyskland om man ska tro de officiella siffrorna.

I tabellen nedan betyder D/GDP totala skulder i förhållande till BNP. 3M, 1Y, 3Y, 10Y är årstakten i kredittillväxten över tidsperioden. TCMDO betyder totala mängden krediter.

Det värsta testet kommer nu

ECB-chefen Mario Draghi 22 januari 2013:
"De mörkaste molnen över euroområdet har avlägsnat sig."

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble december 2012:
"Jag tror att det värsta är över"
"Det finns flera ljus vid horisonten"

Verkligheten 14 februari 2013:
BNP föll mer än väntat i eurozonen som helhet under fjärde kvartalet 2012 och eftersom det var andra kvartalet i rad så är nu eurozonen officiellt i recession. Eurozonens BNP föll med 0,6 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var mer än väntade 0,4 procent. Jämfört med samma kvartal 2011 föll BNP med 0,9 procent, mer än väntade 0,7 procent.

Värst var väl att även de stora euroländerna Tyskland och Frankrike drabbades av större BNP-fall än väntat, 0,6 respektive 0,3 procent jämfört med kvartalet innan. De flesta bedömare räknar emellertid med att det nu inte blir två kvartal i rad med sjunkande BNP för Tyskland, utan att ekonomin ska repa sig innevarande kvartal. Kanske Tyskland håller ut, men det ser inte bra ut för eurozonen som helhet. Dock var exporten en av de bitar av BNP som drabbades hårdast i Tyskland, vilket inte är bra för den exportberoende tyska ekonomin.

För Frankrike reviderades dessutom första och andra kvartalet 2012 ner till en krympning på 0,1 procent var, så landet var alltså i en svag recession då.

Även för Italien gick det sämre än väntat - 0,9 procents krympning jämfört med kvartalet innan och en nedgång på 2,7 procent jämfört med samma kvartal 2011. Italiens ekonomi har nu krympt sex kvartal i rad, vilket ger en längre recession än 2008-2009, om än inte lika stark. Inför valet 24-25 februari lovar alla de tre huvudkonkurrenterna skattesänkningar för att försöka sparka igång Italiens ekonomi.

Den största krympningen noterades från Portugal med minus 1,8 procent. Spaniens BNP krympte 0,7 procent.

I eurozonen var det endast Estlands och Slovakiens ekonomier som växte. Vi har ännu inte fått siffror för Irland, Grekland, Luxemburg, Malta och Slovenien, men dessa länder är små.

Det är nu det verkliga testet för eurozonen och dess räddningsinsatser kommer. Tidigare har det åtminstone funnits tillväxt i eurozonens starka länder och räddningarna av Grekland, Irland och Portugal har kunnat genomföras, men hur ska det gå när även Tysklands och Frankrikes ekonomi börjar hacka? Orkar de då hjälpa skuldkrisdrabbade länder? Dessutom blir det väl förr eller senare tvunget med något slags räddning av Spanien. Jag tror att Draghi och Schäuble har varit alldeles för snabba med att blåsa faran över.

Tittar vi utanför eurozonen så krympte Storbritanniens BNP med 0,3 procent sista kvartalet 2012, och nu börjar oron för fortsatt nedgång och recession.

Ser vi längre bort, så sjönk Japans bruttonationalprodukt med 0,1 procent under fjärde kvartalet jämfört med föregående kvartal och 0,4 procent i beräknad årstakt. Eftersom BNP tredje kvartalet sjönk med 1,0 procent är alltså nu även Japan officiellt i recession. Det blir nog svårt för Abes regering att få till den inflation de önskar sig.