Alla sågar QE2

Som de flesta som är det minsta intresserade av ekonomi vet vid det här laget så offentliggjorde USA:s centralbank Federal Reserve igår beslutet att köpa på sig amerikanska statspapper för ytterligare 600 miljarder dollar under de närmaste åtta månaderna. Detta kallas som bekant QE2, vilket står för "Quantitative Easing 2", alltså "kvantitativa lättnader version 2". Som Cornucopia påpekar kommer Fed därmed att "finansiera" större delen av USA:s budgetunderskott och snart bli störste innehavare av USA:s statsskuld när de går om Kina.

Hur kan någon tro på att USA:s ekonomi skulle ha något slags återhämtning framför sig när centralbanken tar till såna här extrema åtgärder? Och de kommer inte heller med några muntra framtidsutsikter.

Fed behöll sitt budskap om att omständigheterna talar för "exceptionellt låg" ränta under en utdragen (extended) period.

Men kommer inte QE2 att bidra till någon återhämtning i USA? En av Sveriges främsta analyserande ekonomijournalister, E24:s Per Lindvall, skriver följande.

Frågan är bara om ytterligare sänkningar av den femåriga statsobligationsräntan, som redan ligger på rekordlåga 1,17 procent, eller för den delen den tioåriga räntan, som ligger på 2,58 procent, kommer att ha någon märkbar effekt på de realekonomiska aktiviteterna hos amerikanska företag och hushåll. För det är knappast ränteläget som avskräcker företagen från att investera och hushållen från att konsumera.

I stället finns det en inte obetydlig risk att den tillförda likviditeten bara fungerar som en prispump på de finansiella marknaderna, där priset på aktier, obligationer och råvaror pressas upp av dessa nytryckta pengar, men att ”välståndseffekterna”, att hushållen skulle vilja konsumera en del av denna värdeuppgång begränsas av en insikt om att detta är en något artificiell uppgång.

En annan sannolik konsekvens är att likviditeten i sin jakt på avkastning letar sig till de hetare ekonomierna i tillväxtländerna och leder till att pressa upp dessa länders valutor, där dollarn försvagas i motsvarande grad. USA är visserligen betjänt av en svagare dollar för att befrämja sin export för att på så sätt minska sitt ohållbara bytesbalansunderskott.

Ungefär vad jag också sagt tidigare. QE2 kan tyckas vara en inflatorisk åtgärd, men var kommer inflationen att yttra sig i prisstegringar? Som Lindvall säger troligen på de finansiella marknaderna och då kanske framförallt i "tillväxtländerna". Så ökas i alla fall känslan av rikedom för dem som råkar äga aktier och sånt.

Claes Måhlén, Handelsbankens chefsstrateg för ränte- och valutaanalys, intervjuades av E24 inför Fed:s beslut och uttrycker liknande åsikter.

- Att bankernas utlåning skulle öka tror jag är osannolikt. Kreditefterfrågan på den amerikanska marknaden är och kommer att vara fortsatt låg, säger han.

Han tror istället att den mest positiva effekten av åtgärderna blir en svagare dollar. Något som i sin tur kommer att ha efterklang på den globala penningmarknaden.

- Fed exporterar sin penningpolitik till övriga länder. Också länder med fria växelkurser som Sverige tvingas sänka de egna räntorna för att behålla exportbalansen. Vi såg redan förra veckan att riksbankens agerande avspeglar förväntningarna på Fed.

Det sista stycket är en högst intressant observation. Hela världens centralbanker tvingas dansa efter Feds pipa! Snacka om USA-imperialism! Det är inte Coca Cola eller McDonald's som är de värsta USA-imperialisterna, utan Federal Reserve!

Till kritikerna sällar sig också ingen mindre än Bill Gross, VD för världens största obligationsfondföretag PIMCO. Trots att hans fonder är några av de stora vinnarna på QE2 varnar han i sitt senaste månadsbrev för att QE2 riskerar att vara helt bortkastat.

We at PIMCO join with Ben Bernanke in this diagnosis, but we will tell you, as perhaps he cannot, that the outcome is by no means certain. We are, as even some Fed Governors now publically admit, in a "liquidity trap," where interest rates or trillions in QEII asset purchases may not stimulate borrowing or lending because consumer demand is just not there. Escaping from a liquidity trap may be impossible, much like light trapped in a black hole. Just ask Japan.

Det finns helt enkelt ingen möjlighet för de amerikanska konsumenterna att låna mer, vilket leder till "likviditetsfällan" - ett svart hål som man inte kan ta sig ur. Trots att centralbanken tillför mer likviditet har det ingen effekt på den reala ekonomin. Han tar upp skräckexemplet Japan och betecknar till och med den amerikanska statsskulden som ett pyramidspel (Ponzi scheme).

Cheque writing in the trillions is not a bondholder’s friend; it is in fact inflationary, and, if truth be told, somewhat of a Ponzi scheme. Public debt, actually, has always had a Ponzi-like characteristic. Granted, the US has, at times, paid down its national debt, but there was always the assumption that as long as creditors could be found to roll over existing loans – and buy new ones – the game could keep going forever. Sovereign countries have always implicitly acknowledged that the existing debt would never be paid off because they would "grow" their way out of the apparent predicament, allowing future’s prosperity to continually pay for today’s finance.

Det är nämligen statsskulden som procent av årlig BNP som egentligen är det mest intressanta. BNP talar ju om hur mycket skatteunderlag det finns, vilket är vad som ska betala räntan på statsskulden. Om BNP växer tillräckligt snabbt växer också skatteunderlaget och statsskulden kan fortsätta att växa. Problemet kommer när BNP inte längre växer eller växer för långsamt. Bill Gross ifrågasätter till och med tillväxten och frågar sig om det någonsin funnits ett lika fräckt pyramidspel.

Now, however, with growth in doubt, it seems that the Fed has taken Charles Ponzi one step further. Instead of simply paying for maturing debt with receipts from financial sector creditors – banks, insurance companies, surplus reserve nations and investment managers, to name the most significant – the Fed has joined the party itself. Rather than orchestrating the game from on high, it has jumped into the pond with the other swimmers. One and one-half trillion in cheques were written in 2009, and trillions more lie ahead. The Fed, in effect, is telling the markets not to worry about our fiscal deficits, it will be the buyer of first and perhaps last resort. There is no need – as with Charles Ponzi – to find an increasing amount of future gullibles, they will just write the cheque themselves. I ask you: Has there ever been a Ponzi scheme so brazen? There has not. This one is so unique that it requires a new name. I call it a Sammy scheme, in honour of Uncle Sam and the politicians (as well as its citizens) who have brought us to this critical moment in time. It is not a Bernanke scheme, because this is his only alternative and he shares no responsibility for its origin. It is a Sammy scheme – you and I, and the politicians that we elect every two years – deserve all the blame.

Detta pyramidspel är så unikt att det behöver ett eget namn "Sammy scheme". För det är hela USA (Uncle Sam) som bär skulden för att man hamnat i denna situation, där Fed ser sig tvungna att ta till dessa åtgärder. Politiker och folket som väljer dem - alla är medskyldiga. Fast frågan är hur medskyldiga folket egentligen är, då de flesta inte förstår i vilket pyramidspel de varit medspelare.

Frågan är när detta gigantiska pyramidspel (eller världshistoriens största bubbla om man så vill) spricker. Alla vet egentligen att det är ohållbart, men dansar vidare så länge orkestern spelar.

Under tiden får resten av världen leva med de gigantiska ekonomiska obalanser som orsakas av USA:s finans- och penningpolitik. Vi får nog se en mycket svajig tid framöver.

Teoretiskt borde en sjunkande dollar göra amerikanska varor billigare och därmed gynna USA:s exportindustri. Problemet är bara att USA inte längre har någon exportindustri att tala om. De har inte ens någon industri att tala om, i varje fall inte som andel av den totala ekonomin. Det den sjunkande dollarn istället kan göra är att försämra de amerikanska konsumenternas köpkraft, då de till stor del köper importerade varor. Detta kommer isåfall att slå tillbaka mot alla som exporterar till USA, exempelvis Kina. Var det inte Kinas snabbväxande ekonomi som skulle vara en av drivkrafterna i den globala ekonomiska återhämtningen?

[Andra bloggar om usa, centralbanker, federal reserve, kvantitativa lättnader, dollar, kina, pyramidspel, bubbla, statsskuld]