Ekonomiprofessor visar okunskap om olja

Harry Flam, professor emeritus i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, är en ganska ny skribent på Ekonomistas och spekulerar där idag i ett inlägg om vad oljan kommer att kosta. Till att börja med konstaterar Flam att "för att få så stora svängningar måste utbudet vara oelastiskt", vilket är helt riktigt. Utbudet är idag oelastiskt eftersom det inte finns någon nämnvärd extra kapacitet att pumpa upp olja som snabbt kan sättas in. Inte heller finns några större incitament att sänka produktionen vid prisfall, eftersom de flesta oljeländer är beroende av sina oljeinkomster för att få statsbudgeten att gå ihop.

Men efter detta konstaterande visar Flam sin okunskap om olja.

"[OPEC] kan visserligen med relativt låga kostnader öka sin produktion, men har hållit den ganska konstant."

Detta stämmer inte. OPEC består av tolv väldigt olika länder. Venezuela, Iran och Libyen passerade sina nationella peak oil i början av 1970-talet, alla tre med troliga sekundära peakar 1998-2011. Algeriet passerade en tydlig nationell peak oil 2005 och produktionen minskar därefter. Irak och Kuwait kan ha haft sina nationella peak oil 1979 respektive 1972, med eventuella sekundära peakar 2013 och 2012. Inget av dessa länder kan "med relativt låga kostnader öka sin produktion".

Angola och Nigera kan kanske i viss mån öka sin produktion till en rimlig kostnad, men kan eventuellt ha passerat sina nationella peak oil 2008 respektive 2010, vilket dock är för tidigt för att avgöra ännu.

Ecuador, Förenade arabemiraten, Qatar och Saudiarabien är de enda OPEC-medlemmar som troligen kan öka sin oljeproduktion till relativt låg kostnad.

Därefter fortsätter Flam att åter säga vettiga saker, såsom att förändring i OPEC:s produktion är "förenad med fördelningsproblem inom kartellen", dels eftersom de har olika förutsättningar för att öka produktionen, dels eftersom de har olika prisgränser för problem med statsfinanserna. Han påpekar även att oljeproducenterna utanför OPEC pumpar olja till full kapacitet och har relativt höga fasta kostnader för att öka kapaciteten.

Sedan kommer dock Flams värsta blunder, där han avslöjar sin okunskap.

"Produktionen av skifferolja har ökat dramatiskt i Nordamerika och gjort USA nästan oberoende av oljeimport."

Detta är fullständigt felaktigt, då USA idag importerar nästan hälften av sin oljekonsumtion! Flam har uppenbarligen läst en mängd artiklar som hajpar den amerikanska skifferoljebubblan och talar om "Saudi America", utan att kolla upp basala fakta såsom hur mycket olja USA faktiskt importerar. Det går lätt att kolla på exempelvis Energy Export Databrowser, där man också kan se exempelvis den historiska produktionen för OPEC-länderna.

Flam fortsätter att skriva om skifferoljan:

"Till skillnad från konventionell utvinning till havs är investeringskostnaden vid skifferoljeutvinning låg. Dessutom är kostnaden för att öppna och stänga oljekranarna relativt liten. Tillsammans med de relativt låga fasta kostnaderna innebär det att utbudet av skifferolja är mycket elastiskt. Dagens låga oljepris har gjort att många producenter har stängt kranen. Av samma skäl kommer en ökning av priset sannolikt att leda till en betydande ökning av utbudet."

Ja, per borrad brunn är investeringskostnaden låg vid skifferoljeutvinning jämfört med utvinning till havs, men i procent av hur mycket olja man sedan får ut är investeringskostnaden betydligt högre. När man väl har borrat ett hål för konventionell olja till havs kan det producera olja i flera år, men borrhål för skifferolja passerar mycket raskt sin produktionstopp och faller därefter drastiskt. Det är endast tillgången till billiga krediter som möjliggjort boomen för skifferolja i USA.

Till sist resonerar Flam om hur skifferoljan skulle kunna sätta ett nytt tak för oljepriset och tror inte att priset åter kommer att stiga till 100 dollar eller mer och inte heller att oljepriset kommer att sjunka under dagens nivår runt 60 dollar per fat. Eftersom Flam utgår från felaktiga premisser i sitt resonemang om oljepriset kan vi anta att hans prognos för oljeprisets tak och golv är fullständigt felaktiga.

Norges olja och gas 2013

Cornucopia skriver idag om den vikande norska oljeproduktionen, men använder siffror från EIA, som bara är fram till september. Hos Oljedirektoratet finner man som vanligt de allra senaste siffrorna. Eftersom jag redan hade nedanstående halvfärdigskrivet, så putsade jag upp det och publicerar nu.

För någon vecka sedan kom siffrorna för Norges olje- och gasutvinning 2013. Sammanfattningsvis bekräftas bilden av den sjunkande produktionen och det ser ut som fallande EROEI (Energy Returned On Energy Invested). Rekordmånga fält är i drift, men ändå sjönk oljeproduktionen. Det blev under året funnet omkring hälften så mycket ny olja och gas som det utvanns. Det borrades under 2013 rekordmånga undersökningsbrunnar och antalet letningsbrunnar var det näst högsta någonsin.

Totalt producerades omkring 19 procent mindre olja och gas (räknat i oljeekvivalenter) än rekordåret 2004 och 4,9 procent mindre än 2012.

Det är kul att se hur Oljedirektoratet tror att framtiden ser ut - som vanligt antar man att nedgången kommer att plana ut - denna gång ser det ut att bli en tvär förändring från nedgång till stillastående produktion. Jag tror inte riktigt på detta. Norges oljeproduktion sjönk från 1,53 miljoner fat per dag 2012 till 1,46 miljoner fat per dag 2013 - en nedgång på omkring 5 procent. Visserligen är detta mindre än nedgången tidigare år på omkring 6 procent per år, men att nedgången skulle tvärstanna verkar inte sannolikt. Jag gissar därför på en nedgång i oljeproduktionen på 5 procent även i år. I januari 2015 får vi se vem som gissade rätt.

Det noterades även en nedgång i gasutvinningen. Oljedirektoratet anser att det är helt väntat efter "det uvanlig høye nivået i 2012", men Norges produktionstopp för oljan år 2000 kom som en överraskning, så varför inte även för gasen? Stigande gasexport är det som tillsammans med högre oljepriser räddat Norges ekonomiska tillväxt, så en topp i gasutvinningen skulle få svåra ekonomiska konsekvenser.

Intressant är också att läsa hur Oljedirektoratet ser på investerings- och kostnadsprognoser (min fetstil).

Det høye aktivitetsnivået i petroleumssektoren ventes å fortsette, men veksten opphører.
[...]
Investeringsveksten ventes å opphøre etter mer enn ti år med vekst, og om en korrigerer for utviklingen i kostnader ventes en noe redusert aktivitet.
[...]
Høye olje- og gasspriser har ført til en internasjonal oppgangskonjunktur innenfor petroleumssektoren med en betydelig kostnadsvekst som konsekvens.

Det høye kostnadsnivået kombinert med usikre olje- og gasspriser de nærmeste årene innebærer en betydelig utfordring for den videre utviklingen på norsk sokkel. Dette kan gjøre det utfordrende å oppnå tilstrekkelig lønnsomhet i prosjekter på felt i drift og nye feltutbygginger til at de besluttes av partnerskapene.
[...]
Det høye kostnadsnivået har bidratt til at prosjekter er blitt utsatt i den senere tid, med for lav lønnsomhet som en viktig begrunnelse. Dersom olje- og gassprisene faller og kostnadene holder seg stabile eller øker, vil dette få betydning for beslutning om oppstart av nye prosjekter og medføre lavere investeringer enn det som ligger i prognosen. Dette gjelder både for utbygging av nye felt og prosjekter på felt i drift. Motsatt vil høyere oljepris, kombinert med moderat kostnadsvekst, bidra til høyere investeringsnivå.

Det blir alltså på grund av den höga kostnadsnivån svårt att uppnå tillräcklig lönsamhet och vissa projekt har därför skjutits upp. Oljepriset måste också hålla sig kvar på hög nivå för att det ska bli fortsatta investeringar.

Norska bostadspriser föll 2013

Norska bostadspriser föll 2013 för första gången sedan finanskrisen. Under första halvåret steg priserna, men sedan maj har de sjunkit med 5,3 procent. Bostadspriserna har fallit varje månad sedan maj, med undantag av augusti. Från december 2012 till december 2013 noterades alltså totalt sett en nedgång på 0,6 procent.

Det är inte precis någon överraskning att detta skulle hända förr eller senare. Redan i augusti 2010 skrev jag om den norska bostadsbubblan. I februari 2012 gjorde jag en ordentlig genomgång av Norges bostadsbubbla och oljeintäkterna. Norges oljeproduktion har de senaste åren sjunkit med runt 6 procent per år och trenden visar ännu inga tecken på att vända - ännu har vi bara siffrorna för november och det ser ut som om oljeproduktionen även 2013 kommer att sjunka med runt 6 procent. Det är bara det ökade oljepriset som räddat de norska oljeinkomsterna, men nu har oljepriset legat ganska still i två år. Även ökad gasutvinning bidrar förstås till Norges exportinkomster.

Norska bloggen Tankeløse Plukk var en av de första att skriva om den norska bostadsbubblan i april 2007. Sedan dess har den förstås (liksom den svenska bubblan) blåsts upp ännu mer.

Nu förutspås fortsatt fallande bopriser i Norge under 2014.

Statistisk sentralbyrå spår fallende boligpriser i 2014. Det samme gjelder de fleste prognosemakere. Nå er også eiendomsmeglerbransjen selv negativt til prisutsiktene for 2014.

Mäklarförbundet EFF tror dock bara på en nedgång på 1-3 procent under 2014. Nordea däremot tror mer realistiskt på en nedgång med 7-8 procent under året och en nedgång på 15-20 procent över två år. Det låter rimligare med tanke dels på hur stor nedgången var i Danmark, dels på att det också går trögt att sälja bostäder nu (ett tecken på att toppen har passerats). I december 2013 var det 43 procent fler bostäder till salu på finn.no än i december 2014. Dessutom var omsättningen på bostäder väldigt låg under december jämfört med normalt och försäljningstiden ökade till 49 dagar mot 43 dagar för december 2012.

Flera kända ekonomer och institutioner har tidigare varnat för Norges höga bostadspriser och hushållens höga skuldsättning, bland annat Nouriel Roubini och Robert Shiller, liksom IMF och norska Finanstilsynet. Även Paul Krugman tycker att de kraftigt ökade priserna och skuldbördan är bekymrande och konstaterar att de norska hushållens skulder har passerat 200 procent av disponibel inkomst (i Sverige har vi bara passerat 170 procent), vilket är betydligt högre än de 110 procent som uppnåddes då USA:s bostadsbubbla sprack. Krugman säger att Norge är ett väldigt annorlunda land på grund av oljan, men oljan håller ju på att krympa. Det är dock fortfarande en skillnad mellan Norge och USA, nämligen positiv respektive negativ handelsbalans - tack vare det har Norge lyckats driva upp sin bostadsbubbla till högre nivåer.

Det finns dock obotliga optimister, t.ex. Baard Schumann, VD för en av Norges största byggare Selvaag Bolig. Han tror visserligen att priserna kommer att fortsätta fall första kvartalet i år, men sen tar de minsann fart uppåt igen till nya rekordnivåer! Han påpekar att byggkostnaderna i Norge är så höga att det inte går att komma ner i pris. Hur fel detta resonemang är har vi sett i andra länder. Byggkostnaderna följer med bostadspriserna uppåt, men när det sedan spricker så drabbas byggbranschen hårt. Selvaag Bolig försöker nu pressa ner byggkostnaderna istället för att sänka priserna på nybyggda bostäder. De ämnar fortsätta med alla byggen som planerats för året.

Christian Dreyer, VD för Eiendomsmeglerforetakenes Forening (EFF) tror dock att många byggprojekt kommer att läggas i malpåse istället för att prissänkas. Om han därmed även avser några av Selvaag Boligs projekt framgår inte.

- Kostnaden ved å bygge i Norge er blitt så høye samtidig som nye regler har gjort det dyrere. Underentreprenører har hatt samme lønnsvekst, så de økte kostnadene har ballet seg på. Jeg tror de heller vil legge prosjektene i skuffen enn å realisere de til lavere priser, sier han.

Även Jan Ludvig Andreassen, chefsekonom på finansgruppen Eika tror att det kommer att bli en inbromsning i byggaktiviteten.

- Flere av de store byutviklingsprosjektene i Oslo er bare luftspeilinger om ikke Norge Bank halverer renten, og boligprisene øker. Fortsetter denne trenden blir boligbygging en sport for idealister som man ikke kan tjene penger på det, sier han.

Han hoppas också på att centralbanken ska gå in och stötta upp situationen.

- Norges Bank må halvere renten for å unngå at Norge går inn i en unødvendig økonomisk tilbakegang, sier Andreassen.

Det ska bli mycket intressant att se hur bostadspriserna i Norge utvecklar sig framöver och vilka effekter en prisnedgång på 20 procent kommer att få på ekonomin. Byggbranschen lär drabbas hårt och vi kommer säkerligen att se problemen spilla över till Sverige.

Jag rekommenderar er även att läsa norska bloggen The Boom Bust som bland annat skrivit om norrmän och skuld. Norska bloggen thetruthno proklamerade redan i november att bostadsbubblan i Norge har spruckit och i augusti 2012 resonerade thetruthno en del om vad som sker när bostadspriserna faller igen.

Tillägg: Det är intressant att läsa hur även i Norge de som tror på sjunkande bostadspriser skildras som "boligpessimister" medan de som hoppas på stigande bostadspriser skildras som "boligoptimister". Är det bra med stigande bostadspriser?

Venezuela: Vikande oljeproduktion och hyperinflation

I helgen tog Venezuelas president Nicolas Maduro (efterträdaren till Hugo Chávez) till militär för att tvinga elektronikkedjor att sälja sina varor till samma priser som förra månaden i ett desperat försök att stävja den snabba prisinflation som nu råder i landet. Maduro varnar även för att han kan ta till liknande åtgärder mot andra affärsområden.

– Jag kommer sätta gränser för hur mycket vinst privata företag får göra på varor de säljer. Det kommer bli olika procentsatser för olika produkter. Det är så det funkar i alla länder i världen, säger president Nicolas Maduro efter ett extrainkallat regeringsmöte under gårdagskvällen.

Nej señor Maduro, det är inte så det funkar i andra länder! Maduro skyller de raskt stigande priserna på att affärsidkarna tar ut för stora vinster, när förklaringen till hög inflation snarare står att finna i politiken. Man håller inte "inflationen i schack" genom att införa priskontroller, utan genom att justera penningpolitiken. Prisinflationen är bara ett symtom på obalans i penningmängden och valutakursen.

Insatsen mot elektronikkedjorna kommer bara att leda till att ingen längre kommer att vilja importera sådana produkter annat än på den svarta marknaden.

I förra veckan rapporterades att Venezuela nu befinner sig i hyperinflation (enligt vissa definitioner). Priserna steg med 5,1 procent i oktober från september och har stigit med hela 54,3 procent under årets första tio månader. Det är med god marginal mer än de 40 procent i årlig inflationstakt som Goldman Sachs analytiker sätter som gräns för hyperinflation. Andra sätter dock gränsen högre, vid runt 50 procents inflation per månad. Hursomhelst kan vi ana att Venezuela är på god väg att hamna i en ond spiral som driver landet in i hyperinflation även med en striktare definition. Vi ser att inflationstakten ökar snabbt, då den för hela 2012 bara var 20,1 procent.

Som vanligt förstår inte makthavarna att deras åtgärder bara försämrar läget. Venezuela har olika valutakontroller och priskontroller, men det får bara effekten att det blir brist på vissa varor. Det är inte "onda" valutaspekulanter och affärsidkare som orsakar problemen, utan de ligger djupare än så.

96 procent av Venezuelas exportinkomster kommer från olja och eftersom oljeproduktionen sjunker, så drabbas även exporten och med den valutan, då man får brist på utländsk valuta för sin import. Detta leder i sin tur till brist på många importvaror, bland annat basvaror såsom toapapper, vilket i sin tur driver upp prisinflationen.

Så sent som i februari i år devalverade Venezuela sin valuta och många spekulerar i att det snart kan bli en devalvering till för att täppa till underskottet i statsfinanserna. Detta kommer förstås att driva upp inflationen ytterligare. En ond spiral, som sagt.

Vissa säger att det skulle vara Chávez som genom nationaliseringar orsakat nedgången i oljeproduktionen, men det är tveksamt hur mycket sanning det ligger i detta, då Venezuelas oljeindustri faktiskt nationaliserades redan 1976.

Det vi tydligt kan se är att Venezuelas oljeproduktion nådde en lokal topp år 1998 (den absoluta toppen var 1970) och sedan 2006 har produktionen varit stadd i nedgång på några procent per år. Det talas om att det skulle finnas potential för att öka produktionen kraftigt, men det handlar då om "tung olja", alltså oljesand, som är svår att utvinna, vilket talar för att denna "potential" mest finns i regeringens förhoppningar.

Det ser alltså ut som om Venezuelas oljeutvinning lär fortsätta att krympa, vilket leder till minskad export, vilket i sin tur leder till minskad mängd tillgängliga pengar för import av andra varor. Om de inte radikalt lägger om sin politik kommer det troligen att sluta i ordentlig hyperinflation.

Vi ska inte glömma att Venezuela är världens elfte största oljeproducentland och sjätte största oljeexportör. Därför är vad som händer där ytterst viktigt för hela världsmarknaden för olja och i förlängningen även för oss i Sverige som är beroende av att importera olja från andra länder.

Import Land Model

I somras skrev jag om Export Land Model, alltså hur den ökande oljeförbrukningen i de oljeexporterande länderna leder till en minskande mängd tillgänglig exportolja på världsmarknaden.

Det var ett inlägg från bloggrannen Galen? som inspirerade mig till att titta på "Import Land Model" också. Det är nämligen så att Kina och Indien de senaste åren ökat sin oljeimport snabbt.

I en värld där oljeproduktionen inte ökar eller bara ökar långsamt innebär utvecklingen i diagrammen ovan att Kina och Indien måste sno åt sig olja på andra länders bekostnad. De som minskar sin oljeimport är exempelvis Eurozonen och USA, se diagrammen nedan.

Europa och USA kan på grund av sina respektive ekonomiska kriser inte längre kapa åt sig lika stor bit av världsmarknaden för olja som förr, utan en del olja går istället till växande ekonomier som Indien och Kina. Notera vändpunkterna runt 2006 för Eurozonen och USA.

I förlängningen kommer kampen om exportoljan att bli värre och frågan är vem som drar det kortaste strået.

Tillägg: Diagrammet ovan är för eurozonen, där oljeproduktionen är så liten att det inte syns i diagrammet. Tittar vi istället på hela Europa (exklusive f.d. Sovjetunionen) ser det ut som nedan.

Större delen av oljan måste alltså, trots Norges stora export, importeras till Europa. Men importen har alltså sjunkit en aning den senaste tiden.

Norsk bostadsbubbla... gammal nyhet!

Idag läser jag att många toppekonomer varnar för bostadsbubbla i Norge, bland annat USA:s centralbank Federal Reserve, som drar paralleller till USA:s bostadsbubbla. En analytiker på storbanken BNY Mellon säger:

- De norska hushållens skuldsättning i förhållande till inkomsterna har ökat dramatiskt under det senaste decenniet och uppgår idag till runt 210 procent. Det är långt över den nivå som vi såg i USA innan bubblan sprack 2007, då var skulderna i förhållande till inkomster 130 procent, säger Mellor.

Robert Shiller, ekonomiprofessorn som tidigt varnade för den amerikanska bostadsbubblan, varnar också.

- Det finns all anledning att förvänta sig ett obehagligt slut på bostadsutvecklingen i Norge. Det här har jag även sagt till den norska regeringen

I förrgår kom också en rapport från Norska Finanstilsynet (finansinspektionen) som varnar för att de höga bostadspriserna och hushållens ökade skuldsättning utgör en risk för stabiliteten i den norska ekonomin och finanssektorn. IMF varnade redan i februari i år.

Här är detta gamla nyheter. Den som har följt denna blogg kunde redan i augusti 2010 läsa om den norska bostadsbubblan. Norska bloggen Tankeløse Plukk var en av de första att skriva om den i april 2007. I januari 2011 gjorde jag en jämförelse av de nordiska ländernas bostadsbubblor och kunde konstatera att Norges bostadspriser fortsatt att stiga de senaste åren - till och med lite mer än i Sverige, medan Danmarks bostadsbubbla sprack med besked redan 2007. Finland har haft en mer beskedlig utveckling av bostadspriserna, men även där har de fortsatt uppåt.

Med ökande bostadspriser följer ökande skuldsättning för hushållen och det är just där problemet ligger. När väl priserna sjunker börjar problemen, vilket man kan se i Danmark.

I februari i år gjorde jag även en ordentlig genomgång av Norges bostadsbubbla och oljeintäkterna. Norges oljeproduktion har de senaste åren sjunkit med runt 6 procent per år och trenden visar ännu inga tecken på att vända. Det är bara det ökande oljepriset som räddat de norska oljeinkomsterna, men någonstans finns en gräns för hur högt oljepriset kan drivas upp innan världsekonomin inte tål mer. När den gränsen nås kommer Norges oljeinkomster att sjunka i takt med oljeproduktionen (eller snabbare om oljepriset sjunker). Detta kommer troligen att bli spiken i kistan för den norska "boligboblen", om inte skuldsättningen i sig sätter punkt för den redan tidigare. Se nedan diagram över reala norska bostadsprisers utveckling sedan 1890 (från Tankeløse Plukk). Can you spot the bubble?

Och vi tar väl diagrammet över Norges oljeproduktion i repris också.

Notera hur Oljedirektoratet räknar med att den nedåtgående trenden magiskt kommer att plana ut.

Här hemma i Sverige ser ledande ekonomer äntligen ut att sansa sig. Riksbankschef Stefan Ingves skriver i SvD att det finns stora risker med alltför låg ränta. Lars E O Svensson lär väl gå i taket av detta.

Om Riksbanken inte tar hänsyn till skuldsättningen hos hushåll och företag kan konsekvenserna bli mycket allvarliga. Hög skuldsättning gör ekonomin skör, vilket kan få förödande konsekvenser i form av en krympande ekonomi och en skenande arbetslöshet.

Även Finanspolitiska rådets ordförande Lars Jonung uttalar sig och vill inte att Riksbanken sänker reporäntan, då det skulle kunna hota den finansiella stabiliteten. Jonung föreslår till och med en sänkning av inflationsmålet från nuvarande 2 procent. Även jag tror att det vore en smart anpassning till den verklighet vi nu lever i. Sedan 1995 har Riksbanken bedrivit penningpolitiken med ett inflationsmål på 2 procent per år. Varför de har valt just 2 procent förklaras så här.

Att det blev just 2 procent beror på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades. Dessutom var detta i linje med inflationsmålen i andra industriländer.

Riksbanken har i uppdrag av Riksdagen att verka för prisstabilitet (eller som det står i lagen "upprätthålla ett fast penningvärde"), vilket jag kan hålla med om att det är en god idé. De har tolkat det som att KPI-inflationen ska hållas på 2 procent i årstakt, vilket kan diskuteras. Varför just KPI? Varför inte KPIF, KPIX, HIKP eller något annat inflationsmått? Varför just 2 procent? De senaste 17 årens penningpolitik har ju definitivt inte lett till prisstabilitet vad gäller bostäder, även om KPI har hållits relativt stabilt.

Den onödiga förbifarten

Så var det åter dags för politikerna att blåsa ut lite propaganda för Förbifart Stockholm. Sten Nordin (M, finansborgarråd och Kommunstyrelsens ordförande i Stockholms stad) och Ulla Hamilton (M, trafikborgarråd i Stockholms stad) skriver idag i SvD.

Länsstyrelsen hoppas att arbetet kan sätta igång i slutet av 2013, men Nordin och Hamilton skriver att deras förhoppning är att bygget ska inledas 2014. Förhoppningsvis kan bygget skjutas fram tills det är uppenbart att Förbifart Stockholm inte kommer att behövas.

Vadå inte behövas? Jo, det förhåller sig nämligen så att den globala oljeproduktionen befinner sig på en platå sedan 2005. International Energy Agency säger att produktionen av konventionell olja troligen nådde sin kulmen år 2006. Troligen kommer nedgångsfasen i den globala oljeproduktionen att inledas på allvar inom några år.

De flesta av världens större oljeproducenter har redan passerat sin maximala oljeutvinning, exempelvis faller Norges oljeproduktion sedan millenieskiftet med i genomsnitt 6 procent per år och Storbritannien har gått från att vara oljeexportör till att importera en del av sitt oljebehov.

Därmed kan vi se fram emot minskande bilåkning och Förbifarten blir helt onödig.

Vi kan inte heller förvänta oss att vi ska hitta något annat sätt att driva biltrafik i samma omfattning som nu. Biobränslen kan inte ge någon ökad biltrafik. Verkligheten säger något annat. Vi kan inte ersätta mer än 10-15% av vår förbrukning av bensin och diesel med jordbruksbaserade råvaror, och som mest 25% om vi också använder skogsråvara.

Elbilar då? De är beroende av olika sällsynta ämnen för batterierna, t.ex. lantan eller litium. Detta gör att de blir väldigt dyra - alltför dyra för gemene man. Dessutom finns knappt något av den enorma infrastruktur som behövs och var den extra elen ska tas ifrån säger ingen. För att driva elbilar i större omfattning skulle vi behöva något nytt kärnkraftverk. Än så länge finns nya kärnkraftverk i Sverige inte ens på planeringsstadiet och kärnkraftverk tar många år att bygga och kostar väldigt mycket..

Debatten om Förbifart Stockholm har till stor del handlat om motorvägens miljöeffekter, men få har ens funderat på detta med den framtida tillgången till bränsle och därmed trafikvolymerna. Ökad trafik kräver mer energi, men snart står vi inför knappare energitillgång.

De cirka 30 miljarder som ska satsas på Förbifart Stockholm kan användas till betydligt mer framtidssmarta byggprojekt istället. Hur mycket spårväg eller tunnelbana skulle vi kunna få för dessa pengar?

Läs även vad jag skrivit tidigare om förbifarten och bilism:

• Jag tror på elbilar när...
• Vad ska driva bilarna?
• Carlgrens kappvändning
• Vägvansinnet fortsätter
• Varför en väg för minskad trafik?
• Olja, Förbifarten, Miljöbilar, Miljöminister
• Regeringen säger ja till vägidiotin

Medan vi väntar på att verkligheten knackar på hos politiker och trafikbyråkrater kan vi roa oss med att titta på Trafikverkets propagandafilm för Förbifart Stockholm. Notera särskilt det illa synkade ljudet när byråkraterna och politikerna pratar.

Norges bostadsbubbla och oljeintäkter

Jag har tidigare skrivit om Norges bostadsbubbla (boligboble), som i procent räknat är större än den svenska. Nu tänkte jag skriva lite mer om denna bubbla och dess kopplingar till oljan. Jag har anpassat texten lite för att försöka göra det lättare för norska läsare att förstå.

Till en början kan vi se hur norska bostadspriser (norske boligpriser) har utvecklats sedan 1985. Det är reala priser, justerade för inflationen (inflasjon) mätt med KPI. Diagrammet är baserat på "pris per m2 for eneboliger på ca 150 m2" som jag tagit från Norges Eiendomsmeglerforbund.

Som ni ser har priserna ökat långt över tidigare toppar sedan omkring år 2000. Efter en liten nedgång 2008-2009 fortsatte priserna uppåt till nya höjder. För drygt ett år sedan gjorde jag en jämförelse (sammenligning) av nordiska bostadsbubblor där jag visade följande diagram (bara fram till 2010).

Som ni ser har priserna i Norge ökat mer än i övriga nordiska länder, även om Sverige icke är långt efter. Bostadspriserna i oljelandet Danmark höll samma takt som i Norge fram tills den danska bubblan sprack år 2007. Som jämförelse (sammenligning) har jag även med USA:s bostadspriser och vi kan se att de nordiska bubblorna (boblene) i procent räknat är mycket större än den amerikanska.

På norska bloggen "Tankeløse Plukk" har jag funnit följande diagram över reala norska bostadspriser jämförda (sammenlignet) med amerikanska ända bak till 1890.

Där ser man att utvecklingen de senaste åren är helt annorlunda (annerledes) mot den tidigare historien. Även omkring 1975-1987 hade Norge något som ser ut som en bostadsbubbla (boligboble), som följdes av en stark nedgång 1987-1992, men det som skett de senaste åren är ännu större.

Nu är det icke bara en bostadsbubbla, utan egentligen en skuldbubbla (gjeldsboble). Hushållens skuld (husholdningenes gjeld) har i Norge ökat starkt och har ökat raskare än BNP sedan år 2000, se diagrammet nedan.

Vid slutet av 2011 låg i Norge hushållens totala skuld (husholdningenes samlede gjeld) på omkring 83 procent av BNP, vilket är ungefär samma nivå som i Sverige. Att Sverige har en skuldbaserad (gjeldsbasert) bostadsbubbla (boligboble) har jag visat tidigare.

Priserna på bostäder drivs icke enbart av "fundamental" efterfrågan (etterspørsel) på bostäder eller "fundamentala" faktorer som ökande reallöner (reallønn) eller låg arbetslöshet (lav arbeidsledighet) utan även möjligheten att få kredit. Kredittillgången driver bostadsprisutvecklingen (boligprisutviklingen) genom att lönen kan brukas för att få större bolån (boliglån). Här spelar också ränteutvecklingen in, då låga räntor gör det möjligt att kunna ta större lån. Både Japan och USA visar dock att det icke krävs höga räntor för att en bostadsbubbla ska spricka. I Norge har man också (liksom i Sverige) skatteavdrag (skattefradrag) för räntor, vilket gör det lönsamt att låna.

Förväntningar om högre bostadspriser driver också det upp priserna, då man ser bostaden som en god och riskfri (risikofri) investering. Skulle priserna falla så skulle det icke längre vara lika gynnsamt (gunstig) att låna en stor del av pengarna till bostaden.

Norge har också bland de högsta byggkostnaderna (byggekost) i Europa och de har ökat raskare än inflationen de senaste åren.

Norske bloggaren Trym Riksen tar också i artikeln "Bolig som businesscase" upp pris/hyresförhållandet (pris/leie-forholdet) på den norska bostadsmarknaden (boligmarkedet).

Detta antyder också att det är en prisbubbla. I en rationell marknad borde folk utnyttja den arbitragemöjlighet (arbitrasjemulighet) som ges genom att flytta till hyresmarknaden (leiemarkedet), men förväntningarna om prisuppgångar gör att folk istället köper sin bostad.

Det finns dock några i Norge som menar att det troligen är en bubbla. En är nationalekonomen (samfunnsøkonomen) Ole Røgeberg, som bland annat har skrivit "Boligprisene skal ned – og trolig har vi også en boble" på bloggen Tankeløse Plukk. På Youtube kan man också lyssna på ett mycket intressant lunchseminarium som han höll på Statistisk sentralbyrå i slutet av januari i år. Mycket av det som han säger där går också att överföra till den svenska bostadsmarknaden.

Också i Norge har finansinspektionen (Finanstilsynet) stramat åt riktlinjerna (retningslinjene) för bolån, senast i december 2011. Finanstilsynet kräver nu att bankerna ska ta höjd för en ränteökning på minst 5 procentenheter (prosentpoeng) vid värdering av kundernas betalningsförmåga (betjeningsevne). Vidare ska ett lån normalt icke överstiga 85 procent av bostadens marknadsvärde (markedsverdi).

Den norska bostadsbubblan är till stor del skuldfinansierad (gjeldsfinansiert), men en viktig faktor bakom att köparna har kunnat få så stora krediter är deras betalningsförmåga. Norge har haft stigande reallöner och låg arbetslöshet (ledighet) genom intäkterna från olja och gas.

Igår skrev jag om läget för norsk olje- och gasproduktion. Så här ser produktionen (1970-2011) och prognosen (2012-2016) ut för Norges olja och gas.

Oljedirektoratets prognos är som jag skrev igår och skrivit tidigare troligen alltför optimistisk och det är mer troligt att oljeproduktionen fortsätter att falla med omkring 6 procent per år de närmaste åren. Det kan vara så att prognosen för gasen också är för optimistisk. Vi kan i alla fall räkna med att den totala produktionen icke kommer att öka, utan istället falla.

Om vi ser på oljepriset ser det ut så här 2002-2011.

Oljepriset närmar sig nu igen en nivå där det förorsakar allvarliga problem för världsekonomin. Det är därmed icke troligt att priset kommer att öka så mycket mer, utan snarare att falla i takt med en global ekonomisk kris.

Kombinationen av fallande produktion och fallande priser ger att Norge troligen icke kommer att få ökande intäkter av petroleum i framtiden. Därmed kommer också norsk BNP och reallöner att falla. Det är icke bara de direkta oljeintäkterna, utan också all ekonomisk aktivitet som är kopplad till oljeindustrin. Denna koppling ser man tydligt när man ser på en karta över BNP per invånare (BNP per innbygger). Undantaget Oslo (huvudstaden har oftast högre BNP per invånare) så är BNP per invånare högst i sydvästra Norge, där oljeindustrin har sin tyngdpunkt.

Med undantag av 1988 har norsk BNP ökat varje år från 1970 till 2008, men därefter kom en nedgång 2009, följd av en ny uppgång 2010-2011.

Nu tror jag att det blir en nedgång i Norges BNP 2012, som det troligen kommer att bli i hela världen med den skuldkris (gjeldkrise) som är på väg att slå till på allvar.

De norska bostadsköparna (boligkjøpere) har så här långt kunnat ta stora lån till att köpa sin bostad, med grund i förväntningar om stigande intäkter, men när oljeintäkterna avtar, hur går det då med kredittillgången och därmed bostadspriserna? Och hur går det för norska banker och kreditinstitut?

Tillägg: Läs också "Den Store Norske Boligboblen" av Ole Røgeberg

Norges nya oljefynd täcker inte upp produktionsbortfallet

Idag skriver tidningarna om en ny stor norsk oljefyndighet som var större än väntat. Den är en av de tio största oljefyndigheterna på den norska kontinentalsockeln och uppskattas till mellan 500 miljoner och 1,2 miljarder fat oljeekvivalenter.

Vissa oljedebattörer gillar att såga sådana här nya fynd genom att sätta dem i relation till världens totala oljekonsumtion och påpeka att det norska fyndet bara motsvarar ett antal dagar av världens konsumtion. Jag tänkte vara snällare och sätta det nya stora fyndet i relation till Norges oljeproduktion.

En av Norges största fyndigheter någonsin var Ekofiskfältet med drygt 3 miljarder oljeekvivalenter. Ekofiskfältet producerar idag cirka 260 000 fat olja per dag och den nya fyndigheten (Aldous och Avaldsnes) ser ut att vara ungefär en tredjedel av Ekofisk, så den skulle kunna producera cirka 87 000 fat per dag. Det motsvarar ungefär 4 procent av Norges dagliga oljeproduktion och är inte så illa. Det krävs dock drygt två liknande fynd per år för att hålla takten med nedgången i Norges oljeproduktion - från år 2009 till 2010 föll den med 217 000 fat per dag.

Norges oljeproduktion nådde sin topp år 2000 och har sedan dess fallit. Läs bland annat det jag skrev om norska Oljedirektoratets prognoser.

Norska Oljedirektoratets prognoser

Tidigare idag skrev jag om Norges olja och EROEI och Norges olja i nedgång. Nu tänkte jag ta en titt på hur Oljedirektoratets prognoser sett ut jämfört med verkligheten. Jag tittade i gamla "Sokkelåret" och fick ut siffrorna till följande diagram.

Prognoserna från 2005-2007 var som ni ser rena glädjeprognoser. Därefter ser prognoserna ut att ha hamnat närmare verkligheten, men vi vet ännu inte facit för 2011-2015. Norges oljeutvinning har 2002-2010 sjunkit i en genomsnittlig takt av 5,9 procent per år. Oljedirektoratets prognoser har ju hittills ofta varit alltför optimistiska, så tänk om det är så även med den utplanande kurva man nu hoppas på. Fortsätter istället nedgången med 5,9 procent per år kommer det att se ut som den röda linjen i diagrammet nedan.

Med tanke på Oljedirektoratets tidigare prognosmissar kanske vi får se den röda linjen istället för den gröna. Det kan bli spännande att följa 2011 års oljeutvinning månadsvis i Norge för att se om det blir så illa eller om det finns utrymme för optimism. Eller om det blir lika illa som 2010, då Norges oljeutvinning sjönk 9,6 procent jämfört med året innan.

P.S. 1 Sm³ = 6,29 fat

Norges olja och EROEI

I morse skrev jag om nedgången i Norges oljeutvinning. I senaste årsrapporten från Oljedirektoratet finns fler intressanta saker att notera. Se t.ex. på diagrammet nedan över total produktion (olja + kondensat + NGL + gas) fram till 2010 samt prognos fram till 2015.

Framtidsprognosen är som synes optimistisk och Oljedirektoratet räknar med att utvinningen planar ut istället för att fortsätta neråt i samma takt. Som mer neutral bedömare kan man nog istället räkna med att produktionen fortsätter att falla i ungefär samma takt som tidigare.

Ett annat intressant diagram är det över kostnaderna för oljeutvinningen (ovan). De senaste åren har kostnaderna ökat kraftigt. Framförallt har kostnaden för att leta olja ökat starkt, men trots det har man som jag nämnde i morse inte funnit särskilt mycket mer olja. Kostnader innebär i detta fall energiförbrukning, för exempelvis borrning och bygge av anläggningar. Här får vi alltså en tydlig illustration av begreppet EROEI (Energy Returned On Energy Invested). Trots att Norges oljeutvinning stadigt sjunkit sedan 2001 så har kostnaderna ökat. Kostnaden (och därmed energiinsatsen) per utvunnet fat olja har alltså ökat ännu mer.

Vi har inte bara problemet med oljeproduktionstoppen, utan även ett problem med sjunkande EROEI. Den nettoenergi vi får ut blir alltså mindre och mindre. Allt större del av Norges BNP går åt till oljeletning och -utvinning.

Norges olja i nedgång

Häromdagen kunde vi läsa att det höjda oljepriset i spåren av oron i Libyen ger norska staten många extra oljemiljarder.

Det förtjänar dock att upprepas att Norges oljeproduktion minskar stadigt år för år, trots intensivt letande.

I år planerar oljebolagen att borra rekordmånga brunnar i de nordliga delarna av Norges vatten. Men hittills har försöken att hitta olja och gas misslyckats. Statistik från regeringen visar att inledningen på året är den sämsta sedan 1966.

Den minskande oljeutvinningen kommer också på sikt att drabba Norges ekonomi. Just nu ger oljan klirr i kassan, särskilt med höga oljepriser, men det finns en gräns för hur högt oljepriset kan bli innan det faller ihop som hösten 2008. Det finns alltså för Norge en gräns för hur länge högre oljepris kan kompensera för minskad utvinning.

Det kan i sammanhanget vara värt att komma ihåg att även Norge har en bostadsbubbla som är byggd på lån och säkert förväntningar om högre inkomster. I Norge har bopriserna stigit 9,2 procent på ett år. De ligger nominellt 11,9 procent över augusti 2007, men inflationsjusterat 1,6 procent under. Sett sedan starten i mitten av 1990-talet är den norska bostadsbubblan något större än den svenska.

Norges oljeutvinning torde vara den mest noggrannt bokförda i världen. Hos Oljedirektoratet kan man få all statistik man kan önska sig. Men en viss oro börjar breda ut sig där. I senaste årsrapporten står det så här i inledningen.

Aktivitetsnivået på norsk sokkel er høyt, og investeringene kommer til å øke i de nærmeste årene. Til tross for dette ser det ut til at mer enn 50 prosent av oljen blir liggende igjen i feltene. Det bekymrer Oljedirektoratet som nå etterlyser kraftigere tiltak fra selskapene for å sikre verdiene.
[...]
Produksjonen faller trass i stor aktivitet. Dagens produksjon av olje og gass erstattes i for liten grad av nye reserver.

Jo, kära grannar i väst - er olja börjar ta slut och det ser ut som om det inte finns särskilt mycket att göra åt detta faktum. 2010 utvanns 104,4 miljoner Sm³ (1,8 miljoner fat per dag) mot 115,5 miljoner Sm³ (2,0 miljoner fat per dag) året innan. En nedgång på nästan 10 procent!

Prognoserna är som vanligt optimistiska, men frågan är om de kan uppfyllas (man lyckades alltså inte förra året).

For 2011 anslår Oljedirektoratet at oljeproduksjonen blir noe lavere enn i 2010, 98,3 millioner Sm³ (1,7 millioner fat per dag).

Men för 2010 missade man alltså prognosen rejält.

Oljeproduksjonen i 2010 ser ut til å bli fire prosent lavere enn de anslagene Oljedirektoratet utarbeidet høsten 2009.

2009 sjönk oljeutvinningen bara med 6 procent mot året innan. Gasen däremot ökar faktiskt.

Det ble i 2010 solgt 106,4 milliarder Sm³ gass, 105,6 milliarder Sm³ (40 megajoule) gass. Det er en økning på 2,9 milliarder Sm³ i forhold til 2009 (+3 prosent). Gassalget forventes fortsatt å øke de nærmeste årene.

Peak oil

Fler "favoriter i repris", alltså äldre inlägg från bloggen som fortfarande är aktuella. Dagens ämne är Peak oil, även kallat oljetoppen, oljekrönet eller oljeproduktionstoppen.

• Peak oil kontra slutet på oljan
• Peak oil och förnekelsen
• Att inte tro på peak oil
• Abiotisk olja ingen räddning
• Peak oil och energialternativen
• Energiersättning - ett räkneexempel
• Skalbarhet och vikande horisonter
• Att vända på bevisbördan
• Oljetoppens nersida ser inte ut som uppsidan
• Peak oil - inflation eller deflation?
• Oljan som andel av världsekonomin
• IEA: konventionell olja toppade 2006

Biobränslena har begränsningar

I mitt inlägg nyligen om elbilar skrev jag att "det är uppenbart att biobränsledrivna bilar inte kan stå för någon större trafik, då den årliga produktionen av biomassa helt enkelt inte räcker till". En kommentator reagerade på detta och påpekade att produktionen av biomassa på jorden (enligt beräkningar av exempelvis Ralph Sims) är cirka 4500 EJ (exajoule) per år, vilket är nästan tio gånger mänsklighetens totala globala energikonsumtion (490 EJ år 2006). Det låter betryggande för ett framtida biobränsledrivet samhälle, men jag tänkte nu syna det hela i sömmarna. För det är mängden användbar biomassa och hur mycket nettoenergi man får ur den som är intressant.

De scenarier som skulle kunna ge stora mängder biobränslen är sådana som optimistiskt (eller naivistiskt) målas upp t.ex. i rapporten "Global Potential of Sustainable Biomass for Energy" som publicerades 2009 av Svetlana Ladanai och Johan Vinterbäck vid Institutionen för energi och teknik vid SLU. Där påpekas att endast 0,19% av världens totala landarea eller 0,5-1,7% av jordbruksmarken används för energigrödor. Det kan tyckas att det borde finnas stor potential för att öka detta. Men var ska all denna extra produktion komma ifrån? På sidan 19 i rapporten tar man fasta på det mest optimistiska scenariot från artikeln "Exploration of the ranges of the global potential of biomass for energy" av M. Hoogwijk m.fl. Artikeln ifråga kommer fram till att den globala potentialen för energi från biomassa om 50 år rör sig i det oerhört breda området 33-1135 EJ/år. Men SLU-rapporten tar alltså fasta på den högsta siffran, även om den troligaste siffran ligger betydligt lägre. Det finns nämligen en mängd brasklappar. Min översättning från artikelns sammanfattning:

Avgörande faktorer som avgör tillgängligheten av biomassa för energi är: (1) Den framtida efterfrågan på mat, som bestäms av befolkningstillväxten och den framtida dieten; (2) Typen av matproduktionssystem som kan införas globalt över de kommande 50 åren; (3) Produktiviteten för skog och energigrödor; (4) Den (ökande) användningen av biomaterial; (5) Tillgången till skadad mark; (6) Konkurrerande landanvändningar, t.ex. användning av överskott av jordbruksmark för återbeskogning.

Det är därför inte "givet" att biomassa för energi kan bli tillgänglig i en stor skala.

De där brasklapparna kan var och en för sig stoppa hela massproduktionen av bioenergi. Den framtida efterfrågan på mat lär exempelvis knappast bli mindre när världens befolkning fortfarande växer. Vad vi ser vad gäller dieten är också t.ex. att de flesta av världens invånare gärna vill äta mer kött, vilket de också gör så fort de får råd. Den globala efterfrågan på jordbruksmark lär alltså knappast minska, utan snarare öka.

Monique Hoogwijk finns också med i rapporten från en workshop från 2008 från IEA Bioenergy med titeln "The Availability of Biomass Resources for Energy". Där talar hon om förutsättningarna för de mest optimistiska siffrorna.

By contrast, in the most optimistic scenario for bioenergy, where population growth is low, diet becomes less meat-intensive, agricultural intensity increases significantly with a 100% increase in production per hectare) and there is less competition for resources, then bioenergy could increase very significantly, providing over 1000 EJ/year.

Tror verkligen någon att detta kommer att inträffa?

Dessutom tar hon upp den ojämna globala fördelningen.

There will be regional interdependence, because Europe will never meet its own demands and there will be a surplus in some regions such as Canada, Africa, and the former USSR. Therefore trade in biomass commodities will be required to sustain such an expansion.

Överskott på biomassa i Afrika? Det tror jag på när jag ser det. Redan idag tillhör den helt övervägande delen av Afrikas länder kategorin LIFDC (Low-Income Food-Deficit Countries). De kan ju börja med att föda sin egen befolkning innan de börjar exportera biobränslen.

Trots alla frågetecken kommer man fram till följande.

It was concluded that aiming to increase the contribution from biomass from the current level of 35 EJ/year to 200 EJ/year in 2050 would be a realistic but still challenging goal
(IEA Bioenergy, 2007).

Jag ställer mig högst tveksam till att det är ett realistiskt mål att omkring 40% av världens nuvarande energiförbrukning skulle kunna komma från biobränslen. Beräkningarna av biobränslenas bidrag till energiförsörjningen ignorerar nämligen den energisubvention från diesel som gör biobränsleproduktionen i stor skala möjlig. Biobränslena är nämligen utspridda över stora ytor. Det går åt mycket bränsle för traktorer, skördetröskor, skogsmaskiner och alla transporter. Biomassan ska odlas, skördas och fraktas till processanläggningen för att framställa flytande bränsle (eller gas). Därifrån ska bränslet distrubueras ut. Inte nog med det - restprodukter i form av aska och dylikt från processanläggningen måste fraktas tillbaka till odlingsmarken eller hyggena för att inte suga ut näringen ur marken. Det är nettoenergin som gäller, inte bruttoenergin. Här är vi tillbaks till EROEI (Energy Returned on Energy Invested). Förutom fossilenergin ska vi inte heller glömma den ändliga konstgödselns bidrag till biobränsleproduktionen.

Några som har gjort intressanta observationer vad gäller nettoenergin är Hillevi Helmfrid och Andrew Haden vid Centrum för uthålligt lantbruk vid SLU. De skrev våren 2006 en rapport med titeln "Efter oljetoppen - Hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär?" Bloggrannen Ylven tipsade nyligen om denna rapport. Jag läste den visserligen redan hösten 2006 när jag fick upp ögonen för detta med peak oil, men den hade fallit lite i glömska för mig, så det var bra att bli påmind.

Helmfrid och Haden går igenom förutsättningarna att utifrån Sveriges jordbruks- och skogsbruksproduktion försörja oss med bränsle. Så här säger de om transporterna från skogen.

Skogsbruket använder idag fossila drivmedel vid plantproduktion, skogsskötsel, avverkning och för transporten från skogen till massaindustrin, respektive sågverken. Transporten från skogen till industrin utgör hela 25% av det totala landbaserade transportarbetet i Sverige räknat som ton-km (Skogsstyrelsen 2004, Berg and Lindholm 2005). Idag finns ingen storskalig tillverkning av drivmedel från skogen, vilket innebär att skogssektorn är beroende av de fossila bränslena. Skogssektorn (från skog till grind) förbrukar idag 4,04 TWh diesel och 0,11 TWh bensin (Berg and Lindholm 2005).

Och vad gäller jordbrukssektorns drivmedelspotential så här.

Beräkningarna indikerar för att täcka livsmedelssystemets eget drivmedelsbehov skulle nära 40% av Sveriges åkermark (1 av 2,6 miljoner hektar) behöva upplåtas för produktion av drivmedel, mark som nu används till livsmedelsproduktion. Annorlunda uttryckt skulle vi behöva återta den ca 1,1 miljon hektar åkermark som lagts ner sedan toppåret 1927 (Sveriges Nationalatlas Jordbruket). Detta skulle dock minska arealen skog med motsvarande yta, och fortfarande bara räcka för att täcka livsmedelssystemets eget drivmedelsbehov.

För att täcka enbart jordbrukets eget behov skulle 13% av åkermarken behöva avsättas för drivmedelsproduktion, alternativt skulle 340 000 nya hektar behöva tillkomma. Vid ekologisk produktion skulle arealbehovet vara avsevärt större.

Om vi använder trädad åkermark och dessutom återtar nedlagd jordbruksmark och/eller minskar odlingen av fodergrödor (och därmed vår köttkonsumtion) skulle mark teoretiskt kunna göras tillgänglig för jordbruket att producera sitt eget drivmedel.

Men även om vi lyckades göra dessa omprioriteringar kan vi av andra skäl inte odla mer än ca 180 000 – 200 000 ha raps i Sverige. Dels begränsas rapsodlingarna klimatmässigt och jordmånsmässigt till de södra delarna av landet. Dels bör man inte odla raps oftare än vart femte till sjunde år för att förebygga växtföljdssjukdomar. Slutsatsen blir att inte ens jordbrukets eget drimedelsbehov kan täckas av RME från åkermark.

Vidare om skogen som biobränsleleverantör.

Uppskattningen visar att det skulle räcka med ca 3,7% av den svenska skogsarealen för att göra skogssektorn självförsörjande med drivmedel (från skog till grind). Här ska man dock tillägga att drivmedelsbehovet för transporten av skogsprodukterna när de lämnar sågverk och pappersbruk inte är medräknat. Denna analys är alltså inte lika komplett som den för livsmedelssystemtet, vilken sträcker sig ända fram till konsumentledet. Likaså saknas i det här fallet energiåtgången för att bygga, underhålla och driva de anläggningar som omvandlar skogsråvaran till DME respektive etanol, och energiåtgången för transport och lagring etc. före och efter konverteringen. Ska hela processen drivas med eget bränsle blir arealbehovet större.

Sammanfattningsvis kommer de fram till att en svensk fordonspark driven på inhemska biobränslen är fullständigt orealistisk.

Uppskattningen visar att 6,3 miljoner hektar skulle behövas för att framställa ersättning till dagens svenska konsumtion av diesel och bensin med drivmedel från åkern. Även om arealbehovet i absoluta tal är mindre på åkern än i skogen (15,1 miljoner hektar) så betyder 6,3 miljoner hektar nästan dubbelt så mycket åker som odlades under toppåret 1927 (3,7 miljoner hektar), vilket visar att detta alternativ står utom all realism.

Låter vi istället skogen stå för hela drivmedelsproduktionen skulle nästan 80% av de årliga avverkningarna åtgå till drivmedelsproduktion, om vi vill ersätta hela dagens svenska drivmedelskonsumtion med DME och etanol från skogen, med känd teknik. I ett sådant scenario blir det inte mycket skog kvar för att täcka vårt behov av uppvärmning, papper och byggnadsmaterial vilket 99% av skogsråvaran idag används till.

Liknande resultat som i den överslagsberäkning jag gjorde förra sommaren. Så jag fortsätter att hävda att biobränsledrivna fordon bara kan ersätta en liten andel av dagens fossildrivna fordonsflotta.

[Andra bloggar om biobränslen, energi, oljeproduktionstoppen, peak oil]

Oljan som andel av världsekonomin

Bloggrannen Cornucopia fick tack vare ASPO Sverige igår upp ögonen för något som kallas Energy Intensity Ratio (EIR) och ritade idag upp kurvor för det vad gäller Sverige.

Nu plockade jag fram lite data och ritade upp den motsatta indikatorn, alltså råoljans andel av världsekonomin. Data för oljepris och global oljeproduktion från EIA, BNP-data från Världsbanken.

Råoljekostnadens andel av världsekonomin var som ni ser hög i början av 1980-talet, för att sedan sjunka och hålla sig på en låg nivå fram till år 1998-2000, då den skenade iväg igen. Världsekonomin hanterade som vi vet oljeprischocken i början 1980-talet hyfsat bra. Kommer det att gå bra även denna gång? Det här kanske liknar hädelse för alla peak-oilare, men man måste ändå ställa frågan. Några följdfrågor måste också ställas. Vid vilken nivå börjar egentligen världsekonomin att halta p.g.a. oljepriset? Är världsekonomin känsligare eller okänsligare nu än för 30 år sedan vad gäller oljepriset? Påverkar den oerhört mycket högre skuldnivån i världsekonomin hur utfallet blir? Jag tror inte någon kan ge några svar egentligen. Det blir ett jättestort och mycket intressant experiment.

Det kan också vara intressant att betänka att den globala oljeproduktionen faktiskt föll under första halvan av 1980-talet.

Från 1979 till 1985 föll den globala oljeproduktionen med 14% utan att domedagen inträffade. Frågorna är återigen desamma. Kommer det att gå bra även denna gång? Vid vilken nivå börjar egentligen världsekonomin att halta p.g.a. lägre oljeproduktion? Är världsekonomin känsligare eller okänsligare nu än för 30 år sedan vad gäller oljeproduktionen? Påverkar den oerhört mycket högre skuldnivån i världsekonomin hur utfallet blir? Det blir som sagt ett jättestort och mycket intressant experiment. Men jämförelsen med 1980-talet tycker jag tyder på att de mer katastrofala effekterna av peak oil kommer att dröja åtminstone något decennium. Då anser jag just nu att "peak credit", alltså toppen på den globala kreditbubblan är betydligt mer oroande i det kortare perspektivet.

[Andra bloggar om oljepris, oljeproduktionstoppen, peak oil, energi, olja]

Yrke: Spinndoktor

Svenska petroleuminstitutet har som chef spinndoktorn Ulf Svahn, som ägnar sig åt att försöka få positiv mediauppmärksamhet kring olja och förringa oljetoppen. Cornucopia uppmärksammar att han intervjuats av E24 om det senaste oljefyndet i Brasilien. Det kommer ut en massa "spinn" i artikeln.

Oljefyndet har av ANP själva angetts till mellan 3,7 och 15 miljarder fat, med 7,9 miljarder som mest sannolikt. Självklart tar spinndoktor Svahn fasta på den övre gränsen, spär på den lite till 16 miljarder fat olja och hoppas att ingen ska märka. Sedan säger han att fyndet betyder att Brasilien på sikt "blir en stor oljeproducent och exportör". Brasilien är redan en stor oljeproducent (i samma storlek som Norge). Men en stor exportör lär de inte bli av detta fynd, då de också är en stor oljekonsument. Visserligen har de nyss blivit en nettoexportör av olja, men förbrukningen är nästan lika stor som produktionen och ökande, så några stora exportmängder kan det inte bli - de lär inte hamna på petroleumexportörernas tio i topp.

Vi ska inte heller glömma att det brasilianska fyndet inte heller är trivialt att utvinna. Det ligger 183 km från kusten på 1964 meters havsdjup. Hittills har man borrat 5410 meter djupt och räknar med ett slutgiltigt djup på fantastiska 6500 meter.

Ulf Svahn talar även om peak oil. "Alla sådana här stora fynd som dyker upp skjuter det här datumet längre och längre fram". Vilka är "alla" sådana här stora fynd? Så här stora fynd är vi inte bortskämda med de senaste åren. Det brasilianska fyndet motsvarar dessutom bara ett halvårs global oljeförbrukning. Nej, istället handlar det nuförtiden ofta om nedskrivna reserver, t.ex. i Alaska nyligen, där det "tappades bort" ungefär lika mycket olja som Brasilien just hittade. Om det som många av de främsta experterna tror är så att vi redan passerat peak oil (2005 eller 2008 beroende på definitionen av "oil") så finns det heller inget datum som kan skjutas fram.

Enligt Ulf Svahn ligger de flesta experters prognoser i intervallet mellan idag och 2050 - själv tror han på mellan 2025 och 2035.

Mer spinn. De experter som jag ser som mest trovärdiga, t.ex. Kjell Aleklett, Kenneth Deffeyes, Matthew Simmons, T. Boone Pickens, förlägger alla peak oil till 2005-2008. Det finns dessutom ytterst få som prognosticerar global peak oil efter 2030. Det spinndoktor Svahn säger är alltså rentav fel. De flesta experters prognoser ligger i intervallet mellan för några år sedan och 2030. Men Svahn spär på här också och får 2005-2008 att bli "idag" och 2030 att bli 2050.

Intressant i sammanhanget är ett citat ur DI:s artikel om oljefyndet utanför Brasilien.

"Just nu gör ingen sådana här fynd någon annanstans", säger en Parisbaserad oljeanalytiker till Bloomberg.

Just vad jag också observerade. Det handlar inte som Ulf Svahn säger om "Alla sådana här stora fynd som dyker upp" utan om ett fynd som är rekordstort för de senaste åren, trots att detta fynd bara täcker upp ett halvårs global oljeförbrukning.

Risken med spinndoktorer på inflytelserika positioner (såsom Ulf Svahn) är att de virrar bort beslutsfattarna så att de inte prioriterar förberedelser för samhällets kommande påtvingade energiomställning.

[Läs även andra bloggares åsikter om peak oil, oljekrönet, oljeproduktionstoppen, brasilien]

Vad ska driva bilarna?

Idag skriver DN om hur dyrt det kommer att bli utan Förbifart Stockholm.

Kraftigt höjd trängselskatt, avstängda körfält på Essingeleden, höjd bensinskatt – och en kommunal avgift på privata parkeringar. Om motorvägen Förbifarten inte byggs måste det bli både dyrare och svårare för privatbilister att köra i Stockholm.

Det handlar alltså om hur man ska undvika köer och trafikinfarkt.

Men jag frågar mig fortfarande vad man ska driva alla bilar med som ska köra på Förbifart Stockholm. Världen ser ut att ha passerat global peak oil, även om de flesta politiker och debattörer inte verkar vilja förstå det. Det innebär att det kommer att bli minskad global konsumtion av oljeprodukter framöver, inklusive bensin och diesel. Därmed lär bilkörningen minska. Det handlar inte längre om vad folk vill. Folk vill köra bil, men det kommer inte att vara ekonomiskt möjligt för lika många som idag.

Och biobränslen kan inte heller ge någon ökad biltrafik. verkligheten säger något annat. Vi kan inte ersätta mer än 10-15% av vår förbrukning av bensin och diesel med jordbruksbaserade råvaror, och som mest 25% om vi också använder skogsråvara.

Elbilar då? De är beroende av olika sällsynta ämnen för batterierna, t.ex. lantan eller litium. Detta gör att de blir väldigt dyra - alltför dyra för gemene man. Dessutom finns knappt något av den enorma infrastruktur som behövs och var den extra elen ska tas ifrån säger ingen.

Jag frågade mig i mars varför man ska bygga en ny väg för minskad trafik och redan i september förra året skrev jag en ordentlig genomgång om de dåliga förutsättningarna för Förbifarten. Skriver man som jag om hur verkligheten ser ut vad gäller vår energiframtid blir man raskt kallad för "miljötaliban" eller liknande tillmälen. Men som jag påpekade för ett tag sedan - jag är varken teknikfientlig eller tillvaxtfientlig. Jag konstaterar bara att fortsatt tillväxt i biltrafiken inte är möjlig särskilt mycket längre till.

Därför framstår Förbifart Stockholm som ett sällsynt onödigt 29-miljardersbygge. Dyrare att köra bil lär det bli, men mest på grund av oljeproduktionstoppen "peak oil".

[Andra bloggar om bilism, peak oil, politik, vägar, förbifart stockholm]

Att vända på bevisbördan

Så fort man ordar om peak oil börjar motargumenten komma. Jag har vid flera tillfällen skrivit på denna blogg om varför peak oil blir ett problem som leder till global energikris. Ofta får jag kommentarer som säger att t.ex. det finns stora oljereserver kvar att utvinna eller upptäcka. Eller så får jag kommentarer om att det kommer att gå att ersätta oljan med energikälla X eller en kombination av X, Y och Z. Jag börjar tröttna lite på att ständigt bemöta dessa ofta illa underbyggda argument.

Till alla som tror att det finns stora oljereserver kvar att upptäcka dedikerar jag följande diagram över upptäckter globalt per år, som kommer från Energy Bulletins utomordentliga introduktion till peak oil.
Som synes minskar upptäckterna sedan toppen på 1960-talet och ser ut att fortsätta att göra det. Detta trots allt mer avancerad oljeprospekteringsteknik och allt mer febrilt oljeletande över hela jordklotet. Vad gäller oljereserver har mänskligheten alltså till största delen det vi har hittat fram till nu, med ett litet framtida tillskott. "Geobastard" skrev igår i en kommentar att "Vi har inte den blekaste aning om hur mycket olja det finns som inte är kartlagd". Jo, det vet vi ganska väl. Ungefär de gula staplarna i högra delen av diagrammet. Även om det (optimistiskt) skulle finnas dubbelt så mycket är det alldeles för lite för att göra någon större skillnad. Större delen av världens kända oljereserver upptäcktes före mitten av 1990-talet.

Så till frågan hur stor del av dessa oljereserver som går att utvinna. "Geobastard" skrev igår i en kommentar att "Ny teknik kommer hela tiden som gör utvinning av större kvantiteter möjliga". Visst kommer det ny teknik, men den förmår inte uppväga nedgången i oljefältens produktion. Ett praktexempel finns i Norge, där man utnyttjat all den senaste tekniken, men trots det fortsätter Norges oljeproduktion att falla. Ett annat liknande exempel är Mexikos fallande oljeproduktion. Det verkar också som att ju mer avancerad teknik man använt för att utvinna oljan (horisontell borrning, vatteninjektion med mera), desto snabbare blir produktionsfallet när man väl passerat toppen.

"Geobastard" tycker också att "begreppet [peak oil] är rätt kasst då det får det att framstå som om det är oljan som håller på att ta slut". Jag håller inte med. Jag tog upp och redde ut skillnaden redan i ett av mina tidigaste blogginlägg "Peak oil kontra slutet på oljan". Men man får gärna kalla "peak oil" för något annat, t.ex. oljekrönet, oljetoppen eller "den globala oljeproduktionstoppen". Det ändrar dock inte sakförhållandena.

"Brodeur" skrev igår i en kommentar att "Det blir ingen energiransonering, Vind-, vatten-, våg-, kärnkraft mm byggs ut i snabb takt för att öka energiutbudet". Jag har redan förklarat hur det inte finns någon rimlig möjlighet att hinna med en utbyggnad i den takt som skulle behövas. Läs "Peak oil och energialternativen", "Energiersättning - ett räkneexempel" samt "Skalbarhet och vikande horisonter".

I fortsättningen kommer jag därför inte att fylla på med mer argument för peak oil (om jag inte har missat något), utan vänder istället på bevisbördan. Istället för att hålla på och ta fram argumenten för peak oil för varje kommentator så säger jag istället tvärtom. Om du tror något annat än jag måste du komma med hållbara argument för varför du tror det. Exempel:

• Det finns en massa mer oljereserver. Var då? Hur mycket i förhållande till världens årsförbrukning? Vilka är dina källor?
• Det går att ersätta oljan med energikälla X. Jag vill då se en uträkning på materialåtgång, tidsplaner, underhåll, med mera.

Vill du inte tro att peak oil kommer att leda till den största omställningen i mänsklighetens historia, utan tror att du kommer att kunna fortsätta med ditt liv ungefär som förut är det ditt problem att du inte är förberedd den dag förändringarna kommer.

[Andra bloggar om peak oil, oljekrönet, oljeproduktionstoppen]

Peak Gold

Jean Laherrére, känd för att ha skrivit den epokgörande artikeln "The End of Cheap Oil" i Scientific American våren 1998 tillsammans med Colin Campbell, har även gett sig på att försöka titta på den globala guldproduktionen historiskt och i framtiden utifrån samma metoder han använt för oljeproduktion. Läs del 1 och del 2.

Ett intressant historiskt faktum är att den globala årliga guldproduktionen nådde sin topp år 2000 och sedan dessa har produktionen fortsatt att falla trots de kraftigt ökande priserna. Jag skrev för drygt ett år sedan om guldprisets historia, men tog aldrig upp produktionen.

Den totala mängden guld som genom historien utvunnits av människan är drygt 150000 ton, vilket bara är en kub med en sida på runt 20 meter! Eller drygt 20 gram guld per nu levande människa.

Nu kan ju detta med fallande guldproduktion trots ökande priser tyckas gå stick i stäv med "lagen" om tillgång och efterfrågan. Enligt klassisk ekonomisk teori borde ju guldproduktionen öka när priserna ökar kraftigt. Men förklaringen finns i följande diagram som Laherrére hämtat från Erste Banks specialrapport om guld.
Som synes har den genomsnittliga guldhalten i malmen i världens gruvor sjunkit från 2,2 gram/ton år 2000 ner till 1,1 gram/ton första kvartalet 2009. Lägre guldhalt i malmen innebär för det första att det blir dyrare att utvinna guldet (det går åt mer energi). För det andra innebär det att man helt enkelt inte lyckas producera lika mycket guld per dag som förut, eftersom man måste processa dubbelt så mycket malm för detta. Men "lagen" om tillgång och efterfrågan gäller fortfarande. Minskar tillgången, men efterfrågan kvarstår, så måste priset gå upp.

"Peak gold" är intressant som referensscenario för jämförelser med hur det kan komma att se ut för oljan. Men det finns också avgörande skillnader mellan det glimmande guldet och det svarta guldet. Guld är vackert, värdesatt och eftertraktat, men inte livsnödvändigt. Olja däremot är nödvändigt för att driva runt hela vårt samhälle. Därmed får ökat oljepris drastiska effekter på hela ekonomin, vilket inte ökat guldpris har. Därmed är det inte så säkert att oljepriset kan öka hur mycket som helst när produktionen avtar, utan det kommer snarare att gå i stora vågor, där ett högt pris utlöser krasch i ekonomin med efterföljande oljeprisfall. Men det är hursomhelst intressant att en eftertraktad råvaras produktionstakt kan minska trots att priset ökar kraftigt.

[Andra bloggar om guld, olja, peak oil, oljeproduktionstoppen, råvaror]