2015-01-11

Felslagen bopolitik

SvD:s Per Lindvall skrev igår om hur hyresmarkaden är oduglig på grund av den förda bostadspolitiken.
Det finns nämligen starka argument för att det just är den sedan 90-talet förda bostadspolitiken, med slopade räntesubventioner för nyproduktion men bibehållna ränteavdrag, och senare kristdemokraternas bidrag med den kraftigt reducerade fastighetsskatten, som har varit en starkt drivande faktor till hushållens allt större skuldsättning.
Politiken för räntesubventioner och ränteavdrag har alltså gynnat ägda bostäder (småhus och bostadsrätter) framför hyresbostäder. Detta har lett till att bland annat Stockholms bostadsmarknad som jag skrivit förut är fullständigt dysfunktionell.

Lindvall tar också upp en annan intressant bieffekt av denna bostadspolitik.
Situationen för landets studenter är belysande. Sveriges Förenade Studentkårers bostadsrapport från i höstas visar att det råder akut brist. Studenter har svårt att överhuvudtaget hitta ett boende under den första terminen. Problemen är störst i de välrenommerade studieorterna, som Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund, Umeå, Linköping och Malmö.

På den populära ekonomutbildningen på Handelshögskolan i Stockholm kommer nu 60 procent av eleverna från gymnasieskolor i Stockholms innerstad, vilket är en dramatisk förändring under de senaste 30 åren.

Det handlar inte bara om lokal betygsinflation utan också om att möjligheterna att ta del av studierna beror på föräldrarnas bostadsort, plånbok och kontaktnät.
Och bostadspriserna fortsätter att tuffa uppåt. Så här ser diagrammet ut för de reala småhuspriserna fram till och med tredje kvartalet 2014. (Reallönerna ligger med som jämförelse.)
Det ser ut som om bostadsmarknaden den senaste tiden övergått i en manisk uppgångsfas. När denna tar slut är förstås svårt att sia om, men att den kommer att göra det är säkert.

Diagrammet visar för övrigt småhuspriserna. Bostadsrättspriserna har stigit ännu snabbare och det är definitivt där som bubblans epicentrum finns. Hur går det förresten med de progressiva avskrivningarna i bostadsrättsföreningarna? Jag har inte hört mycket om frågan sedan i mars när Bokföringsnämnden slog fast att progressiv avskrivning är olagligt vad gäller bostadsrättsfastigheter. I september meddelade FAR att det går bra att inte höja avgifterna, utan att en bostadsrättsförening kan gå med förlust. "Business as usual" verkar alltså kunna fortsätta ett tag till - tills verkligheten kommer och knackar på.

Notera hur bostadspriserna relaterar till reallönerna. När reallönerna faller, till exempel 1977-1983 eller 1991 och 1993, så verkar det korrelera (om än med viss förskjutning tidsmässigt) med fall i de reala bostadspriserna. 2010-2011 stagnerade uppgången i  reallönerna och bostadsprisernas uppgång vacklade då något. Därefter fortsatte dock reallönerna att öka och bostadspriserna fortsatte att skjuta i höjden.

Jag får säkert orsak att återkomma till de svenska bostadspriserna under året. Närmast blir det väl i samband med att ValueGuard 16 januari släpper bostadsprisdata för december, så att man kan summera helåret 2014 inklusive bostadsrätterna.

2015-01-10

Verkligheten på USA:s jobbmarknad

De som rapporterar arbetslöshetsstatistik verkar ha ett statligt uppdrag att försöka visa upp så positiva siffror som möjligt och media sväljer oftast siffrorna tämligen okritiskt. USA:s arbetslöshetsstatistik, där senaste siffrorna kom igår är inget undantag. Glatt rapporteras att arbetslösheten sjönk något i december till 5,6 procent, mot 5,8 procent i november och rubriken sätts till "Fler nya jobb i USA under 2014 än på femton år". Så här ser diagrammet över arbetslösheten ut för USA:

Det ser ju snyggt ut att arbetslösheten sjunkit tillbaks så långt.

Lite i parentes nämns dock smolket i glädjebägaren - "de glada USA-siffrorna störs av ett fortsatt stagnerat löneläge" och att sysselsättningsgraden "ligger envist kvar runt 62-63 procent eller de lägsta nivåerna på 35 år". Så låt oss se på andelen av USA:s befolkning som tillhör arbetskraften (alltså anställda plus arbetslösa):
Det var ingen kul långsiktig nedåttrend där! Jag skulle inte säga att den "ligger envist kvar", utan att den går stadigt neråt. Förresten misstolkar SvD detta som "sysselsättningsgraden", alltså andelen av befolkningen som faktiskt har ett jobb. Den är såklart lägre (för närvarande drygt 59 procent) och ser ut såhär:
Sysselsättningsgraden anser jag vara den säkraste indikatorn, då den är väldigt svår att manipulera genom olika definitioner av "arbetskraft" eller "arbetslöshet". Ingen särskilt imponerande återhämtning sedan 2009 där. Snarare den sämsta återhämtningen sedan 1960-talet.

Den genomsnittliga tiden som arbetslös är också fortfarande lång och har inte alls återhämtat sig till nivåerna innan finanskrisen:
Så var det lönerna. Hushållens reala medianinkomst fortsatte att sjunka flera år efter 2009 och har ännu bara uppvisat en mycket svag återhämtning sedan botten:
Illa ser det också ut om man tittar på de reala timlönerna, som stagnerat sedan 2007:
USA:s arbetsmarknad har alltså återhämtat sig oerhört svagt sedan 2009 - nästan inte återhämtat sig alls. Detta trots de aldrig tidigare skådade enorma stimulanser som centralbanken Federal Reserve öst ut. Kikar man på börsindex är det dock ganska uppenbart vart dessa stimulanser har gått:
Är detta en lyckad penningpolitik? Lyckad för vem isåfall?

2015-01-07

Nu empiriskt bevisat: banker skapar pengar ur tomma intet!

Bloggrannen Lars P. Syll uppmärksammar en oerhört intressant vetenskaplig artikel från Richard A. Werner, ekonom och professor vid University of Southampton (specialiserad på centralbanker och penningpolitik och den som myntat begreppet "kvantitativa lättnader"), med titeln "Can banks individually create money out of nothing? - The theories and the empirical evidence". I denna artikel visar Werner genom ett empiriskt försök att banker faktiskt skapar pengar ur tomma intet när de ger ut krediter (vanligen förvillande kallade "lån").

Kort sammanfattat så lånade Werner 200 000 euro från en tysk bank samtidigt som bankens bokföring med mera övervakades.

Slutsatsen av experimentet är att övriga teorier om bankers roll i det ekonomiska systemet (teorin om fractional-reserve banking samt teorin om banker som finansiella mellanhänder) är felaktiga baserade på det empiriska underlaget.

Werner har tidigare formulerat en kvantitetsteori för krediter (Quantity Theory of Credit) där han bland annat argumenterar för att
  1. Krediter för produktiva användningsområden för produktion av varor och tjänster är hållbara och icke inflationsdrivande, samt även har mindre sannolikhet att bli "dåliga lån".
  2. Krediter för icke-produktiva användningsområden i form av konsumtion leder till prisinflation.
  3. Krediter för icke-produktiva användningsområden i form av värdepapperstransaktioner leder till inflation inom finansiella tillgångar och om de är tillräckligt stora till bankkriser.
Den aktuella artikeln är obligatorisk läsning för alla som är intresserade av banker, pengar och krediter. Jag sammanfattar lite av den nedan för dem som inte orkar, hinner eller kan läsa den själva (t.ex. på grund av otillräckliga färdigheter i engelska språket).

För att förstå det hela måste man förstås veta att pengar finns i tre former. För det första kontanter, som tidigare utgjorde en betydligt större del av penningmängden än dagens få procent. För det andra banktillgodohavanden (pengarna på ditt bankkonto), som numera står för en bra bit över 90 procent av penningmängden. För det tredje bankers tillgodohavanden hos centralbanken "centralbankspengar".

Artikeln börjar med att gå igenom historien om teorier för penningskapande. Från början var den förhärskande teorin att pengar (då inte kontanter utan banktillgodohavanden) skapades av bankerna när de skapade krediter, alltså en kreditskapandeteori.

Under 1920- och 1930-talen skiftade de ledande ekonomernas syn på denna teori över till att istället förespråka fractional-reserve-teorin. Keynes förespråkade ursprungligen kreditskapandeteorin, men skiftade senare till fractional-reserve-teorin. Under 1960-talet framförde ledande ekonomer istället teorin om banker såsom finansiella mellanhänder (financial intermediation theory of banking). Framförallt var det James Tobin som fick stort genomslag. Teorin om banker som finansiella mellanhänder (intermediärer) går ut på att bankerna inte skapar pengar utan (i likhet med andra finansiella företag) bara vidarebefordrar dem från sparare till lånare. Bland kända ekonomer som håller på denna teori kan nämnas Paul Krugman och Ben Bernanke. Det är denna teori om bankers funktion som lärs ut i ekonomiläroböcker och som presenteras bland annat på Europeiska centralbankens och Riksbankens hemsidor.

Att banker är speciella som företag och skiljer sig från andra typer av finansbolag framgår klart av att man hör talas om "bank runs" (uttagsanstormningar) men aldrig om "insurance runs" eller "finance company runs", även fast försäkringsbolag och finansbolag också sitter illikvida tillgångar och ger ut lån.

Teorin om banker som finansiella intermediärer har gjort att många av dagens ekonomiska modeller ignorerar bankers speciella funktion och makroekonomiska påverkan. Även de prognosmodeller som styr politiska beslut tar inte med bankerna.

Så till själva det empiriska försök som professor Werner genomfört. (Man kan förresten fråga sig varför ingen ekonomiforskare tidigare gjort ett sådant försök.)

Först frågade han ett antal storbanker i Storbritannien och Tyskland om de ville hjälpa till att genomföra hans experiment. De nekade med hänvisning till att det skulle kräva att de visade upp interna bokföringsdata och att proceduren skulle bryta mot deras sekretess- och IT-säkerhetsregler, samt inte minst att de dagliga transaktionsvolymerna hos dessa banker skulle göra försöket mycket svårt att genomföra med en kredit av rimlig storlek. Därför kontaktade istället Werner mindre banker i Tyskland, där det finns många sådana (omkring 1700 lokala små banker), men de som först kontaktades var även de alltför stora och nekade till att delta i försöket av samma skäl som storbankerna. En av dem föreslog dock att en mycket mindre bank skulle kunna genomföra försöket. Detta skulle även ha fördelen att det skulle finnas mycket färre transaktioner per dag, vilket skulle göra det mycket enklare att identifiera de transaktioner som härrörde från det empiriska försöket. Samtidigt skulle det empiriska resultatets informationsvärde inte minska med bankens storlek, eftersom alla banker i EU oavsett storlek måste hålla sig till identiska europeiska bankregler.

Werner fick slutligen den lilla Raiffeisenbank Wildenberg (med endast åtta anställda i en liten stad i Bayern) att gå med på att genomföra försöket. De gick också med på att dela med sig av all intern bokföring och dokumentation av deras procedurer.

Werner fick också skriva på ett avtal att den information han fick skulle vara del av ett vetenskapligt försök, att han inte skulle "ta pengarna och sticka", samt att han skulle återbetala krediten så fort försöket var färdigt.

Werner tog alltså ett "banklån" (en kredit) på 200 000 euro, som vid påskrivandet av lånepapperet omedelbart krediterades till hans konto i banken. Det enda som hände i bankens bokföring var att Werner fick dels en skuld till banken på 200 000 euro, dels ett kontotillgodohavande på samma belopp. Inga andra konton hos banken rördes - inga "centralbankspengar", inga "reserver". Inga kontroller gjordes heller av bankens tillgängliga insättningar eller övriga tillgångar.

Det står alltså utan tvekan klart att banken skapade dessa 200 000 euro på Werners konto "ur tomma intet".

De empiriska resultaten pekar alltså mot att teorin om att banker skapar pengar när de skapar krediter är korrekt och de andra teorierna felaktiga.
Enligt denna teori uppför sig banker väldigt annorlunda än finansiella mellanhänder, till exempel börsmäklare, eftersom de inte håller kundernas tillgångar separerade från sina egna. Pengar som "sätts in" på banken blir bankens lagliga egendom och "insättaren" är egentligen en utlånare till banken, inordnad blan övriga kreditorer. När bankkrediter ges ut skapar banker en imaginär insättning genom att registrera lånebeloppet på låntagarens konto, fastän ingen nu insättning har skett (kreditskapande ur ingenting). Balansräkningen blir större. Kontanter, centralbanksreserver eller saldon hos andra banker behövs inte omedelbart, eftersom reserv- och kapitalkraven endast behöver tillfredsställas vid vissa mätintervall.
Detta emotsäger teorin om banker som finansiella mellanhänder, som antar att banker inte är speciella och i princip inte skiljer sig mot andra finansiella företag som måste hålla kunders insättningar utanför sin egen balansräkning. Att banken skapar krediterna (och pengarna) ur tomma inte och först senare kontrollerar reserv- och kapitalkrav är också något som påpekats av den australiensiske ekonomiprofessorn Steve Keen.

Teorin om kreditskapande av pengar har fått nytt liv på senare tid, efter den japanska bankkrisen i början av 1990-talet och framförallt under och efter finanskrisen från 2007.

Att det nu ovedersägligen är så att pengar skapas av bankerna ur intet har förstås djupgående implikationer för ekonomiska modeller (inklusive dem för prognoser), penningpolitik, finanspolitik samt tillsyn och regler för finansbranschen.
modern nationell och internationell banktillsyn bygger på antagandet att teorin om banker som finansiella intermediärer är korrekt. Eftersom det är ett faktum att banker kan skapa pengar ur ingenting, så kommer högre kapitalkrav för banker inte nödvändigtvis att göra att man kan undvika cykler av "boom-bust" och bankkriser, eftersom banker även med högre kapitalkrav kan fortsätta att utöka penningmängden och därigenom driva upp tillgångspriser, varigenom en del av dessa nyskapade pengar kan användas för att öka bankkapitalet.
På slutet föreslår även Werner hur han tänker sig en reform av penning- och bankväsendet. Han föreslår istället för dagens system med dominerande storbanker ett system med mindre icke vinstdrivande lokala banker. Han föreslår även lokala pengar som ges ut av de lokala myndigheterna. Huruvida dessa förslag är bra är svårt att utvärdera utifrån Werners kortfattade beskrivning i denna artikel, som har ett annat huvudämne. Grundidéerna låter dock sunda och hur väl de skulle fungera beror säkerligen på detaljerna i hur de implementeras. Jag skulle dock tro att det finns ett starkt motstånd bland finansmarknadernas stora aktörer mot denna typ av reformer och dessa dinosaurier är starka lobbygrupper i politiken.

Tillägg: Följande film från 1948 beskriver utan omsvep hur det går till när banker skapar pengar som krediter.

2015-01-06

WTI-oljan under 50$/fat!

Oljeprisets ras fortsätter obevekligt. Idag föll den amerikanska WTI-oljan under 50 dollar per fat och ligger i skrivande stund på 48 dollar per fat. Brentoljan ligger runt 51 dollar per fat. Svår smärta för alla oljeproducenter.

Det kan då vara nyttigt att läsa Naked Capitalisms intervju med Arthur Berman om oljepriset. Några tänkvärda citat i översättning:
Den nuvarande situationen med oljepriset är egentligen väldigt enkel. Efterfrågan har gått ner på grund av ett högt pris alltför länge. Tillgången har gått upp på grund av USA:s skifferolja och att Libyens produktion är tillbaka. Minskad efterfrågan och ökad tillgång är lika med lågt pris.

Vad gäller Saudiarabien och dess motiv är det också väldigt enkelt. Saudierna är bra på pengar och matematik. När de står inför det smärtsamma valet mellan att förlora pengar genom att bibehålla nuvarande produktion vid 60 dollar per fat eller att ta bort 2 miljoner fat per dag från marknaden och förlora mycket mer pengar - det är ett enkelt val: ta den minst smärtsamma vägen. Om det finns sekundära skäl såsom att skada USA:s producenter av "tight oil" eller att skada Iran och Ryssland är det bra, men det handlar egentligen bara om pengarna.

[...]

Vi har sedan oljepriset började falla läst många korkade artiklar om hur USA:s skifferoljeområden kan gå ihop sig ekonomiskt vid vadhelst det senaste lägsta priset på olja råkar vara. Förstår ingen att investment-bankerna som gör efterforskningarna bakom dessa artiklar har ett egenintresse av att få folk att tro att företagen som de har investerat miljarder dollar i inte kommer att gå bankrutt eftersom priserna har fallit? Detta är total propaganda.

[...]

Oljepriset behöver vara runt 90 dollar för att attrahera investeringskapital. Så mår företagen bra vid nuvarande oljepris? I helvete heller! De håller på att dö vid detta pris.

[...]

Oljepriset kommer att återhämta sig. Åsikter om att det kommer att hålla sig lågt en lång tid tar inte med i beräkningen att alla producenter behöver omkring 100 dollar per fat. De stora exportländerna behöver detta pris för att balansera sina statsbudgetar. Producenter av djuphavs-, skiffer- och tung olja behöver 100-dollarsolja för att göra en liten vinst på sina dyra projekt. Om oljepriset stannar kvar på 80 dollar eller lägre kan endast producenter av konventionell olja fortsätta sin verksamhet genom att ignorera kostnaden för de sociala utgifterna som håller kvar deras regimer. Om detta händer kommer det globala utbudet av olja att falla och priset kommer att öka till över 80 dollar per fat. Endast en global ekonomisk kollaps skulle tillåta låga oljepriser att kvarstå under längre tid.
Kjell Aleklett skriver idag också om oljeprisets bergochdalbana.
Då vi hade vår första Peak Oil konferens i Uppsala 2002 var priset runt 25 dollar per fat och ett pris över 50 dollar per fat var då chockerande. I september 2004 var jag på en konferens i Abu Dhabi och då passerade priset just 50 dollar per fat. Radio och TV ringde och ville ha min kommentar, ja till och med BBC. Nu tio år senare är det chockerande att priset har sjunkit ner mot 50 dollar per fat. För sex år sedan hade vi samma prisras som vi haft under hösten och då tog det några månader innan priset började att stiga på nytt.
Det är alltid nyttigt att se på ett lite längre tidsperspektiv, se diagrammet nedan över oljepriset (Brent).
Som ni ser är det nuvarande prisraset för oljan det skarpaste sedan 2008, men inte riktigt lika brant som då. Nu är det inte alltför långt kvar till den botten på 33 dollar per fat för Brentoljan som sattes då. Där någonstans finns kanske möjligheten till en uppstuds för oljepriset.

2015-01-04

Grekland igen

2015 lär inte bli mindre intressant än 2014 för oss som studerar den globala ankdammen. En politisk händelse i närtid som ser lovande ut för popcorn-kvällar är Greklands nyval till parlamentet 25 januari. Enligt opinionsundersökningarna ser det utan tvekan ut som om vänsterpartiet Syriza (under partiledaren Alexis Tsipras) kommer att bli största parti - de har ett stabilt försprång på flera procent mot tvåan, regerande Nea Dimokratia (vars ledare Antonis Samaras är Greklands nuvarande premiärminister). Eftersom det grekiska valsystemet ger en 50 mandats "bonus" till det parti som får flest röster kommer Syriza att få många fler mandat än något annat parti, men troligen kommer det att fattas 5-10 mandat för att få absolut majoritet (för vilket det krävs 151 mandat). Med hjälp av stalinistiska KKE kan de dock få ihop en majoritet.

Syriza i regering med KKE som stödparti torde vara EU-styrets skräck. Syriza är nämligen uttalat fientliga till den nuvarande politiken och ytterst kritiska till EU:s inblandning i Greklands angelägenheter (eufemistiskt kallade räddningspaket). Med tanke på att grekiska staten numera har ett primärt överskott (alltså att skatteintäkterna täcker utgifterna förutom räntebetalningar) kan det vara oerhört frestande för en grekisk regering att ställa in betalningarna på statsskulden och därmed "lösa" landets fiskala problem. Vad exakt detta skulle betyda för Grekland, eurozonen, EU och världsekonomin är oklart.

Mike Shedlock har en diskussion om olika scenarier för vad en "Grexit" skulle innebära. Vissa anser att en Grexit skulle leda till en finanskris värre än den efter Lehmans kollaps hösten 2008. Andra anser att en Grexit visserligen skulle vara dålig för Grekland, men ha begränsade följdverkningar för övriga länder.

En sak är dock tämligen säker - om den grekiska staten ställer in betalningarna (statsbankrutt) kommer de grekiska bankerna att gå omkull eller behöva omfattande räddningspaket, då de sitter på stora innehav av grekiska statsobligationer.

Tillägg: Som en kommentator påpekar krävs minst 180 röster i parlamentet för att välja en ny president, vilket det alltså är överhängande risk att även det nyvalda parlamentet misslyckas med, vilket i sin tur leder till ännu ett nyval, och så vidare. Grekland ser ut att hamna i politiskt limbo tills militären tröttnar och tar över.

Japan på väg in i väggen?

I november skrev jag om hur Japans "abenomi" ser ut att ha misslyckats. Detta med anledning av att Japan då åter gick in i recession. Jag tog då upp bland annat valutakursen, inflationen, bytesbalansen och statsskulden.

Shinzo Abe blev inte oväntat omvald vid nyvalet i december. Det betyder dock inte att hans finanspolitik är särskilt lyckad, utan snarare att det är brist på politiska alternativ. Nu försöker Abe att gå vidare genom att komma med ett stort stimulanspaket. Detta kommer säkerligen inte att få fart på Japans BNP-tillväxt annat än tillfälligt. Dessutom kommer det såklart att finansieras med lånade pengar och ytterligare öka på Japans groteskt stora statsskuld. Fast det är ju förstås en definitionsfråga vad som är lånefinansierade statliga utgifter.
Enligt ekonomiminister Akira Amari kommer det att finansieras av skatteintäkter och icke använda medel, och det kommer inte att krävas ytterligare obligationsemissioner.
Men japanska staten gör av med betydligt mer pengar än vad den får in i skatter. Att man sen lyckas passa in något nytt utgiftsprogram i de "ordinarie" obligationsemissionerna hjälper inte mot grundproblemet att staten förbrukar omkring dubbelt så mycket pengar som sina skatteinkomster, vilket är ohållbart i längden, men en situation som kan dras ut mycket länge innan den slutliga kraschen.

Jag noterar för övrigt att japanska staten planerar att få in pengar inte bara genom att öka på statsskulden, utan även genom att sälja ut tillgångar. Nu handlar det om världens största bank Japan Post, som ska börsnoteras och alltså delvis säljas. Det kan blir en lika lyckad börsnotering som Telias.

Hursomhelst så har det nyligen kommit en hel del rejält dåliga data från Japan, som alla tyder på att landet slutligen kan vara på väg in i väggen.

För det första fortsätter den obevekliga demografiska utvecklingen och nativiteten sjönk 2014 till sin lägsta nivå någonsin, samtidigt som mortaliteten ökade till den högsta någonsin. Med 1 miljon födda och 1,27 miljoner döda krympte alltså Japans befolkning med 270 000 personer eller 0,2 procent. Detta samtidigt som antalet pensionärer fortsätter att öka och antalet i arbetsför ålder minskar. Detta är Japans ekonomiska grundproblem och inget de kan komma ur på ett lätt sätt (framförallt inte med hjälp av penningpolitik). Särskilt som de i princip vägrar invandring och knappt ens tar emot några flyktingar (hela 6 stycken beviljades asyl 2013).

Nästa dåliga nyhet var att de japanska hushållens sparande nu är negativt, d.v.s. att hushållen tar ut mer pengar än de sätter in. Detta för första gången sedan statistikens början 1955. Från att ha haft det högsta sparandet av alla OECD-länder (som högst var det 23 procent av inkomsten 1975) har nu alltså Japan sjunkit till negativt sparande. Orsaken är förstås den åldrande befolkningen - folk i arbetsför ålder sparar normalt pengar till sin pension, medan pensionärer tar ut pengar.

Samtidigt sjönk hushållens konsumtion med 2,5 procent på ett år från november 2013 till november 2014. Nedgången var förvisso inte lika stor som förväntat, men ändå sjunker konsumtionen och ger därmed inget bidrag till att dra igång Japans BNP. Även detta förklaras förstås i slutändan av att en åldrande befolkning inte konsumerar lika mycket.

Prisinflationen fortsätter att vara något högre än målet på en årstakt på 2 procent. I november var årstakten 2,7 procent.

Samtidigt faller reallönerna med 4,3 procent i årstakt, vilket är den snabbaste nedgången sedan 1998 (då vi såg Asienkraschen om ni minns den). Fallande reallöner är också en delförklaring till fallande sparande och sjunkande hushållskonsumtion.

I ett sista försök att hålla igång den statliga japanska skuldbubblan så säljer den statliga pensionsfonden GPIF en del av sitt innehav av statsobligationer till centralbanken Bank of Japan (BOJ). Samtidigt köper GPIF på sig aktier. Det kan inte gå annat än snett.

Men räntorna på japanska statsobligationer är fortfarande låga. Extremt låga. På alla löptider upp till två år är räntan negativ! Men med tanke på att japanska staten redan lägger 40 procent av sina utgifter på räntebetalningar så behövs inga stora räntehöjningar för att statsskuldsskeppet ska kapsejsa.

Japans bytesbalans ligger dock fortfarande på plus så skeppet kapsejsar inte ännu. Vi olyckskorpar får ge oss till tåls ytterligare ett tag, ehuru trenderna för Japan är obevekligt negativa.

2015-01-03

Sparmat för fattiga månaden (1)

Bloggrannen Swedish Prepper skrev igår om hur man ska hantera att bankkontot kan vara ganska tomt så här efter att man festat loss under jul och nyår. Inspirerad av detta kommer här ett recept på billig mat för dem som vill ta fasta på Swedish Preppers råd att "I första hand ska du försöka använda dig av de pengar du har så klokt som möjligt och inte köpa dyr mat, utan välja havregryn, pasta, rotfrukter och det som är billigt".

Orange linssoppa
4 dl röda linser
12 dl vatten
3 normalstora morötter
1-4 vitlöksklyftor
2 msk tomatpuré
1½ tsk salt
½ tsk gurkmeja
½-1 chilifrukt
½ tsk malen koriander
½ tsk oregano

Skala och skiva morötterna. Häll röda linser, morotsskivor, vatten, tomatpuré, salt och gurkmeja i en gryta. Koka upp och låt därefter koka på svag värme 30 minuter. Rör om då och då (framförallt i början) så att det inte sätter sig fast i botten. Under tiden det kokar skalar du vitlöksklyftorna och pressar i dem i soppan - hur mycket du tar i beror på dina smakprefenser. Dela sedan chilifrukten, ta ur kärnorna, finhacka den och tillsätt den till soppan - hur mycket chili du använder beror förstås också på dina smakpreferenser. Efter halva koktiden tillsätter du koriander och blandar ner den. När det hela kokat klart tillsätter du ½ tsk finsmulad oregano och blandar om.
Serveras med smörgåsar till.

Röda linser är proteinrika och tillsammans med spannmål (t.ex. bröd) ger baljväxter som bekant fullvärdigt protein. Röda linser är också löjligt billiga. Ett 400-gramspaket kostar i första bästa nätbutik jag hittar 15 kronor och vill man kosta på sig ekologiska (vilket man gott kan göra med en så billig råvara) kostar en 500-gramspåse endast 25 kronor. Morötter är också löjligt billiga. Ett kilo kostar i nätbutik 16 kronor. Ett kilo ekologiska kostar 25 kronor. Båda dessa huvudingredienser går säkert att hitta betydligt billigare om man letar i billighetsbutiker.

Morötter kan man ju lätt odla själv, men har man ingen jordkällare eller stuka blir vinterförvaringen problematisk.

Linser går också att odla i Sverige, men är kanske inget man ger sig på att odla själv om man inte är entusiast med tillgång till en större bit odlingsmark. I princip finns det bara importerade linser att köpa i Sverige, men det beror nog i huvudsak på att svenska lantbrukare ännu inte har sett en marknad för detta och inte sett det som intressant att konkurrera med billig import från bland annat Kanada. Dock odlar gården Fagraslätt i Skåne linser och säljer i mindre omfattning.

Kryddorna och tomatpurén kostar inte heller många kronor.

Koriander kan man till och med lätt odla själv - utsäde behöver du bara köpa första året - därefter sparar du frön från dina egna plantor.

Oregano är flerårig och självskriven för husbehovsodlaren. Den brukar föröka sig närmast som ett ogräs i trädgården. Skär av topparna precis innan blommorna slår ut och häng upp dem på tork. Dessutom är oregano vacker i trädgården när den blommar.

Vitlök är också lätt att odla själv från klyftor som man sätter i jorden på senhösten.

En eller flera chiliplantor är lätta att odla på fönsterbrädet och om man sköter om dem lever de i flera år.

Gurkmeja är den enda kryddan som inte går att odla i Sverige. Eventuellt går den att odla inomhus i krukor, men ger då troligen inte så stor skörd att det är värt besväret. Gurkmejan ger mest färg till soppan, även om den också har en viss smak.

Jag återkommer med fler sparmatsrecept under "fattiga" januari.