Nytt steg i räntevansinnet i Japan

I förra veckan köpte Japans centralbank företagsobligationer till negativ ränta (-0,03 procent) för första gången. Vansinnet med negativa räntor sprider sig därmed gradvis vidare. Uppenbarligen kan det drivas mycket längre än vad någon sansad bedömare någonsin hade kunnat tro. Och baksmällan kommer att bli värre ju längre det hela drivs.

Japan på väg in i väggen?

I november skrev jag om hur Japans "abenomi" ser ut att ha misslyckats. Detta med anledning av att Japan då åter gick in i recession. Jag tog då upp bland annat valutakursen, inflationen, bytesbalansen och statsskulden.

Shinzo Abe blev inte oväntat omvald vid nyvalet i december. Det betyder dock inte att hans finanspolitik är särskilt lyckad, utan snarare att det är brist på politiska alternativ. Nu försöker Abe att gå vidare genom att komma med ett stort stimulanspaket. Detta kommer säkerligen inte att få fart på Japans BNP-tillväxt annat än tillfälligt. Dessutom kommer det såklart att finansieras med lånade pengar och ytterligare öka på Japans groteskt stora statsskuld. Fast det är ju förstås en definitionsfråga vad som är lånefinansierade statliga utgifter.

Enligt ekonomiminister Akira Amari kommer det att finansieras av skatteintäkter och icke använda medel, och det kommer inte att krävas ytterligare obligationsemissioner.

Men japanska staten gör av med betydligt mer pengar än vad den får in i skatter. Att man sen lyckas passa in något nytt utgiftsprogram i de "ordinarie" obligationsemissionerna hjälper inte mot grundproblemet att staten förbrukar omkring dubbelt så mycket pengar som sina skatteinkomster, vilket är ohållbart i längden, men en situation som kan dras ut mycket länge innan den slutliga kraschen.

Jag noterar för övrigt att japanska staten planerar att få in pengar inte bara genom att öka på statsskulden, utan även genom att sälja ut tillgångar. Nu handlar det om världens största bank Japan Post, som ska börsnoteras och alltså delvis säljas. Det kan blir en lika lyckad börsnotering som Telias.

Hursomhelst så har det nyligen kommit en hel del rejält dåliga data från Japan, som alla tyder på att landet slutligen kan vara på väg in i väggen.

För det första fortsätter den obevekliga demografiska utvecklingen och nativiteten sjönk 2014 till sin lägsta nivå någonsin, samtidigt som mortaliteten ökade till den högsta någonsin. Med 1 miljon födda och 1,27 miljoner döda krympte alltså Japans befolkning med 270 000 personer eller 0,2 procent. Detta samtidigt som antalet pensionärer fortsätter att öka och antalet i arbetsför ålder minskar. Detta är Japans ekonomiska grundproblem och inget de kan komma ur på ett lätt sätt (framförallt inte med hjälp av penningpolitik). Särskilt som de i princip vägrar invandring och knappt ens tar emot några flyktingar (hela 6 stycken beviljades asyl 2013).

Nästa dåliga nyhet var att de japanska hushållens sparande nu är negativt, d.v.s. att hushållen tar ut mer pengar än de sätter in. Detta för första gången sedan statistikens början 1955. Från att ha haft det högsta sparandet av alla OECD-länder (som högst var det 23 procent av inkomsten 1975) har nu alltså Japan sjunkit till negativt sparande. Orsaken är förstås den åldrande befolkningen - folk i arbetsför ålder sparar normalt pengar till sin pension, medan pensionärer tar ut pengar.

Samtidigt sjönk hushållens konsumtion med 2,5 procent på ett år från november 2013 till november 2014. Nedgången var förvisso inte lika stor som förväntat, men ändå sjunker konsumtionen och ger därmed inget bidrag till att dra igång Japans BNP. Även detta förklaras förstås i slutändan av att en åldrande befolkning inte konsumerar lika mycket.

Prisinflationen fortsätter att vara något högre än målet på en årstakt på 2 procent. I november var årstakten 2,7 procent.

Samtidigt faller reallönerna med 4,3 procent i årstakt, vilket är den snabbaste nedgången sedan 1998 (då vi såg Asienkraschen om ni minns den). Fallande reallöner är också en delförklaring till fallande sparande och sjunkande hushållskonsumtion.

I ett sista försök att hålla igång den statliga japanska skuldbubblan så säljer den statliga pensionsfonden GPIF en del av sitt innehav av statsobligationer till centralbanken Bank of Japan (BOJ). Samtidigt köper GPIF på sig aktier. Det kan inte gå annat än snett.

Men räntorna på japanska statsobligationer är fortfarande låga. Extremt låga. På alla löptider upp till två år är räntan negativ! Men med tanke på att japanska staten redan lägger 40 procent av sina utgifter på räntebetalningar så behövs inga stora räntehöjningar för att statsskuldsskeppet ska kapsejsa.

Japans bytesbalans ligger dock fortfarande på plus så skeppet kapsejsar inte ännu. Vi olyckskorpar får ge oss till tåls ytterligare ett tag, ehuru trenderna för Japan är obevekligt negativa.

Japan nedgraderat av Moody's

Kreditvärderingsföretaget Moody's sänker nu kreditbetyget för japanska staten, vilket är den första betygssänkningen sedan premiärminister Shinzo Abe tillträdde för två år sedan. Ännu ett tecken på att "abenomin" inte har lyckats särskilt bra.

Japanska statens kreditbetyg hos Moody's är efter denna sänkning ett steg sämre än för exempelvis Sydkorea, Saudiarabien och Taiwan.

Cervenka sågar också abenomin

Knappt hade jag hunnit publicera min beskrivning av vad som misslyckats i premiärminister Abes försök att sparka igång Japans ekonomi förrän SvD publicerade en teveintervju med Andreas Cervenka om Japans problem. Lyssna även på den!

Och läs vad Cervenka skrev i början av november om Japans kamp mot kollapsen.

Stödköpen motsvarar 15 procent av Japans BNP per år. Som jämförelse kan nämnas att Federal Reserves nyligen avslutade program som mest summerade till runt 6 procent av BNP per år.
[...]
Dessutom köper BoJ aktier och kommer inom ett halvår vara den näst största ägare på Tokyobörsen
[...]
Den statliga japanska pensionsfonden ska genomföra en stor förändring av sin portfölj som innebär att andelen inhemska obligationer ska minska från 60 procent till 35 procent, och andelen aktier ökas från 24 till 50 procent.

Cervenka tar också upp grundproblemen med demografin, statsskulden och bytesbalansen som jag skrev om (och har skrivit om flera gånger förut). Jag är dock ytterst tveksam till om Japan kommer att få se hyperinflation som Cervenka spekulerar i. Det finns många historiska exempel på hyperinflation, men inget av dessa har drabbat en ekonomi där större delen av penningmängden är skapad som krediter, utan har drabbat "sedelekonomier". Vi kan se vad som händer i en ekonomi med "kreditpengar" i t.ex. PIIGS-länderna, som drabbats av deflation istället för hyperinflation, även när deras ränteläge för något år sedan var mycket högt.

Har Japans abenomi lyckats?

I Japan har det som ni troligen vet bedrivits "abenomi" de senaste två åren sedan Shinzo Abe tillträdde som premiärminister i december 2012. "Abenomin" går ut på en kombination av penningpolitik, finanspolitik och strukturella reformer för att stimulera ekonomin till investeringar och tillväxt. Mer specifikt handlar det om ett inflationsmål på 2 procent per år, att försvaga valutakursen, negativ ränta och stora kvantitativa lättnader, utökning av de offentliga investeringarna,

Redan för ett år sedan kunde man se att abenomin inte lyckats så bra som det var tänkt. Så hur ser läget för Japans ekonomi ut nu efter två år av abenomi? Häromdagen kom en "chock" när det visade sig att Japans ekonomi nu gått in i sin fjärde recession sedan 2008! Abenomin sparkade alltså igång ekonomin i halvtannat år, därefter kom en recession igen. Ingen stor hjälp alltså.

Arbetslösheten har visserligen minskat sedan Abe tillträdde, men det är ingen revolutionerande förändring och dessutom bara en fortsättning av den trend som rått sedan 2009, vilket ni kan se i diagrammet nedan.

På en punkt har dock abenomin helt lyckats i sina föresatser, nämligen att försvaga valutakursen. I diagrammet nedan ser man dock att den försvagade yenen var en trend som påbörjades redan i början av 2012, nästan ett år innan Abe tillträdde. Det är också tveksamt hur pass positiva effekter valutans försvagning haft på ekonomin - den leder ju till att import blir dyrare och Japan är beroende av att importera råvaror inklusive bränslen.

Med tanke på behovet av att importera bränslen och råvaror så är det inte konstigt att inflationen tagit fart i Japan. Även här har ju då abenomin "lyckats", även om man faktiskt har skjutit en bra bit över inflationsmålet. Dessutom är inflationen inte av den "bra" sorten. Det handlar nämligen uteslutande om inflation i prisnivån. Lönerna har istället snarast stagnerat.

Sedan Abes tillträde har Japan även haft ett underskott i handelsbalansen. Detta var dock fallet redan innan Abe, men nu har underskottet permanentats, även om det blivit mindre än rekordet i början av detta år.

Bytesbalansen (som även inkluderar tjänster) är dock åter positiv, vilket troligen är orsaken till att vi ännu inte fått se någon spektakulär finanskrasch i Japan. Den långsiktiga trenden sedan 2007 ser dock inte särskilt kul ut, se diagrammet nedan.

Och så var det statsskulden... den har fortsatt att öka från absurda nivåer till ännu mer absurda nivåer. Senaste siffran är 227 procent av årlig BNP, vilket är ett svårslaget världsrekord. Så länge bytesbalansen är positiv kan Japan leva med det, eftersom större delen av statsskulden ägs inom landet, men bytesbalansen får inte bli negativ under någon längre tid om korthuset ska hålla ihop.

Japanska staten drivs sedan 2010 med ett årligt budgetunderskott på 8-9 procent av BNP. Om staten skulle tvingas kapa sitt budgetunderskott skulle det ge en åtstramning som skulle skicka Japans ekonomi in i en ond spiral.

Grundproblemet som alla ekonomiska stimulansförsök inte kan göra något åt är förstås att Japans befolkning minskar sedan 2011 och åldras sedan ännu längre tid. Antalet arbetande japaner toppade i slutet av 1990-talet och den längre trenden är sedan dess nedåt.

Japans försök att få en fortsatt BNP-ökning är alltså tämligen fruktlösa och framtidsutsikterna för BNP är inte goda. Det viktigaste måttet på samhällets välbefinnande är dock BNP per capita, och den har faktiskt ändå ökat i Japan de senaste åren. Recessionen 2009 var bara ett hack i kurvan. BNP per capita ökar förvisso inte lika snabbt efter 1990 som före 1990, men den ökar ändå.

Så man kan tycka att Japans regering och centralbank fokuserar på ett obefintligt problem när de försöker att driva upp landets BNP, när de istället borde se på BNP per capita och vara nöjda med hur den utvecklas. Det finns dock ett grundproblem och det är att BNP måste öka för att inte få en kreditkris - det räcker inte med att BNP per capita ökar.

Hittills har Japans styrande alltså lyckats hålla näsan över vattnet, men hur länge till klarar de det? Två hot hänger över Japans orimligt stora statsskuld, nämligen hotet om negativ bytesbalans och hotet om recession. Värst är förstås om de utlöses samtidigt.

Vi får se om abenomin fortsätter. Abe har utlyst nyval efter de dystra BNP-siffrorna. Vem som än kommer att styra Japan framöver kvarstår dock de hot jag påtalat samt den långsiktiga demografiska trend som ligger bakom problemen.

Japanska hushållen vill inte låna mer

Edward Hugh postade följande diagram, som visar hur de japanska hushållens efterfrågan på lån ökar eller minskar.

Notera den kraftiga nedgången för efterfrågan på bolån i Japan senaste kvartalet - den kraftigaste nedgången sedan indexets början år 2000. Från att efterfrågan ökade har den plötsligt minskat lika kraftigt som under krisåret 2009. Även konsumtionslånen har drabbats i viss mån, om än inte lika mycket. Är det nu som "abenomin" (alltså premiärminister Abes ekonomiska politik som skulle återuppliva Japans ekonomi) slutligen tappar sin effekt?

Medan världens blickar riktas mot olika krig så håller saker på att hända på kreditmarknaderna. Även Portugal, Argentina och Kina inger där oro.

Positiv deflation?

I torsdags kom siffrorna för mars för konsumentprisindex (KPI), som visade att KPI sjönk med 0,6 procent på årsbasis, alltså prisdeflation och detta tänkte jag nu kommentera lite. Som jag har påpekat många gånger förut så är KPI konstruerat så att när Riksbanken sänker styrräntan och bolåneräntorna följer efter, så sjunker KPI, varför KPIF, som inte räknar med räntan, i många fall kan vara mer rättvisande för den faktiska prisinflationen. Men KPIF låg i mars på 0,0 procent på årsbasis, alltså precis på gränsen till prisdeflation och definitivt långt under Riksbankens inflationsmål på 2 procent per år. Även HIKP, det harmoniserade konsumentprisindexet som möjliggör jämförelser inom EU, låg i mars på deflation (-0,4 procent) i årstakt, så nu anser jag att man med visst fog kan tala om äkta prisdeflation i Sverige. I februari låg HIKP straxt över nollan, men det blev alltså en dykning i mars. Dessutom verkar denna dykning ner i deflation ha varit oväntad för de flesta analytiker, även om trenden mot deflation varit uppenbar den senaste tiden och det bara var en tidsfråga när nollan skulle spräckas.

Notera att eurozonen i genomsnitt har en högre inflationstakt (+0,5 procent) än Sverige, även om det skiljer avsevärt mellan olika länder där. Dock är även trenden för eurozonen tydligt neråt och även där ligger inflationstakten en bra bit under centralbanken ECB:s mål.

Det har såklart kommit en mängd kommentarer av olika slag till deflationssiffran. En intressant sak är vad Knut Hallberg, ränteanalytiker på Swedbank, säger i intervju med SvD, nämligen att det inte är någon "deflationsfara" (en nedåtgående prisspiral med fallande ekonomisk aktivitet i samhället) utan att "I det här läget är det en positiv deflation". Positiv på så sätt att prylar och tjänster vi köper blir billigare.

Vi kan se på KPI-förändringen årsvis uppdelad per kategori, alltså en uppdatering av mitt diagram från förra månaden.

Vi ser att priserna i de flesta kategorier har sjunkit. Den bredaste kategorin med ökande priser, livsmedelspriserna, har bara ökat med 0,2 procent på ett år, vilket förstås är positivt framförallt för de hushåll som lägger en stor andel av sin inkomst på livsmedel, alltså de med lägst inkomst. Då övriga "vanliga utgifter" sjunker i pris får den nuvarande formen av prisdeflation ses som positiv för de flesta hushåll, inklusive dem med låg inkomst.

Då återstår att se på hur de lägre priserna påverkar företagen. Lägre priser skulle kunna medföra en press på inkomsterna för många företag. Dock ser det inte i dagsläget ut att finnas någon kris för det svenska näringslivet i genomsnitt. Fjärde kvartalet 2013 ökade Sveriges BNP med 3,1 procent jämfört med samma kvartal 2012. Det var även en bra ökning jämfört med tredje kvartalet 2013. Dessutom ökade antalet sysselsatta med 1,2 procent och antalet arbetade timmar ökade med 0,4 procent, vilket gjorde att medelarbetstiden i hela ekonomin ökade med 0,8 procent. Sista kvartalet 2013 såg det alltså bra ut för Sveriges ekonomi sett till BNP.

BNP-siffran för första kvartalet 2014 får vi inte veta förrän i slutet av maj, men att döma av exempelvis produktionsindex över näringslivet ser det fortfarande förhållandevis ljust ut för Sveriges ekonomi. Arbetslösheten har inte heller ökat sedan samma tid förra året, men har å andra sidan inte heller minskat. Arbetslösheten är dock något högre än vid samma tid 2011-2012, men fortfarande lägre än i början av 2010.

Hushållens lån ökar i en årstakt av omkring 5 procent, vilket är snabbare än BNP-tillväxten och alltså inte hållbart. Merparten av denna kreditökning går till att köpa bostäder eller konsumtion, alltså icke-produktiva ändamål. Krediter till icke-finansiella företag, vilka förhoppningsvis går till produktiva investeringar, växer dock betydligt långsammare än BNP med en årlig tillväxttakt på 1,6 procent. Detta är inte bra - Sverige behöver produktiva investeringar, inte felallokeringar till bostäder och konsumtion, vilket tyvärr med nuvarande agerande från exempelvis Finansinspektionen och regeringen verkar bli den största effekten när räntan sänks.

Hursomhelst ger den låga inflationstakten ytterligare bränsle till dem som vill sänka Riksbankens styrränta och de flesta tror nu att det blir styrräntesänkning vid nästa direktionsmöte. Den främste denna kamp för räntesänkning är inte oväntat före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E O Svensson, som idag kommenterar deflationen. Han anser att deflationen "beror på Riksbankens strama penningpolitik från sommaren 2010". En viss del av prisdeflationen kan nog förklaras av det, men flera delar av konsumentpriserna styrs av en mängd andra faktorer. Livsmedelspriserna, som har stor vikt i KPI, styrs exempelvis till stor del av världsmarknadspriserna på livsmedel, som i sin tur påverkas av skördarna globalt. Boendekostnaderna, som har störst vikt i KPI, styrs till stor del av ränteläget. Eftersom boräntorna under 2012 och 2013 har sjunkit gradvis, så har detta sänkt boendekostnaderna. Den viktmässigt tredje största posten i KPI, transporter, styrs till stor del av oljepriset, som legat förhållandevis still de senaste ett och ett halvt åren.

Däremot håller jag med Svensson när han skriver

Deflation medför att reala skulder ökar. Hushållens (och företagens) skuldbörda ökar således, i synnerhet jämfört med om inflationen hade varit 2 procent. Inflationen i Sverige har fallit långt under inflationsförväntningarna de senaste åren, och det medför att prisnivå blivit betydligt lägre än förväntat. Det betyder i sin tur att reala skulder blivit betydligt högre än låntagarna förväntat och räknat med.

Nu sitter ju inte vanliga svenskar och räknar på inflation, realränta och sånt. Däremot är det så att det fortfarande finns en myt att inflationen skulle äta upp bolånen på sikt - även 2 procents inflation skulle halvera det reala lånevärdet på 36 år. När vi inte längre har någon inflation får alltså vanliga bolåntagare inte den urgröpningseffekt de hade räknat med på sina bolån. Detta är min mer verklighetsnära förklaring av Svenssons mer teoretiska resonemang. Ska vi ha nollinflation eller deflation måste det till en stor informationskampanj för att få vanligt folk att förstå att deras bolån inte kommer att ätas upp av inflation, annars ökar riskerna för hushållen.

Svensson påpekar också att deflation ger högre reallöner, vilket kan drabba företag negativt och i förlängningen leda till att folk förlorar jobbet. Trots låg inflation och nu deflation ser det som jag påpekat ovan inte så dåligt ut för Sveriges ekonomi, men det hade kanske kunnat vara ännu bättre? Det lär dock bli svårt för fackförbund att kunna motivera och få igenom löneökningar i ett deflationsläge.

Men sedan börjar Svensson jämföra med Japan.

Deflation ökar också risken för att hamna i en lång period av en s.k. likviditetsfälla, en situation med nollränta, deflation och förväntningar om låg inflation eller till och med deflation, som i Japan.

Jämförelsen med Japan haltar betänkligt, då en viktig (troligen den viktigaste) underliggande orsaken till Japans problem är dess demografi. Antalet japaner i arbetsför ålder (15-64) planade ut i Japan i början av 1990-talet och har därefter minskat. Samtidigt har antalet barn yngre än minskat sedan omkring 1980, medan antalet pensionärer ökat konstant. Japan nådde sin högsta befolkning år 2010 och sedan dess har till och med landets befolkning minskat något. Allt detta förklaras i sin tur av den låga fertiliteten (antalet barn som varje kvinna föder). Sedan 1974 har fertiliteten i Japan legat under 2,1 barn per kvinna (vilket är vad som behövs för att hålla en konstant befolkning) och ligger nu runt 1,4 barn per kvinna. Sverige har istället en fertilitet på 1,9 barn per kvinna och räknas även invandringen in så ökar Sveriges befolkning.

Finansanalytikern Peter Malmqvist har istället en helt annan syn på deflationsriskerna.

Nej, Sverige är inte i närheten av en deflationsspiral av japansk modell. Vi ligger snarare ständigt på kanten till en överhettning av bostadssektorn och en alltför kraftig utlåning. Att sänka räntan nu riskerar därför att bli droppen som får bägaren att kantra över.

Kan bostadspriser mjuklanda?

En läsare skrev och tyckte att han inte kunde hitta något exempel på att bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång/bubbla. Detta är ett spännande ämne och jag tänkte rota lite i det. Särskilt aktuellt är det ju med avseende på de svenska bostadspriserna, där många verkar hoppas på en mjuklandning, där priserna rör sig i sidled framöver istället för att bryta neråt. Exempelvis anser före detta medlemmen i Riksbankens direktion Lars E O Svensson, numera Ekonomistas flitigaste skribent, att de svenska bostadspriserna gjort ett skifte till en högre nivå.

För att undersöka det hela använder jag The Economists interaktiva bostadsprisindex, där man kan jämföra bostadspriser i en mängd länder, både nominellt, realt, i förhållande till medelinkomst och i förhållande till hyror. Tesen som ska undersökas är alltså om bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång - kan vi hitta något exempel som motsäger vår tes?

Vi börjar med de mest extrema bostadsbubblorna (i reala priser, alltså bostadspriser i förhållande till konsumentprisindex): Irland, Spanien och Nederländerna. USA är med som jämförelse.

Här har vi extrema uppgångar följda av kraftiga nedgångar. Det ska påpekas att Irlands och Spaniens bostadspriser utvecklats mindre extremt på uppsidan när man ser på dem i förhållande till lönerna, men mönstret är ändå detsamma - kraftiga prisuppgångar följs av kraftiga prisnedgångar.

Mindre extrema är länderna i nästa diagram: Danmark, Italien och Japan. Japan kan i och för sig anses extremt genom nedgångens längd - hittills över 20 år av fallande reala bostadspriser.

Italiens bostadspriser har realt hittills fallit med 20 procent sedan toppen och visar inga som helst tecken på förnyad vändning uppåt. Övriga länder har fallit mer. Hittills inget som motsäger vår tes, alltså.

Lite knivigare blir det med nästa omgång länder: Australien, Storbritannien, Frankrike och Nya Zeeland.

Hur lång i tid ska en "platåfas" för priserna vara och hur stor får dess volatilitet vara för att den ska räknas som mjuklandning? Dessutom har vi inte sett slutfacit för bostadspriserna i länderna i detta diagram. Hursomhelst anser jag att volatiliteten bör hålla sig såpass måttlig att vi inte ser några prisfall större än 10 procent för att jag ska kalla det för mjuklandning.

Reala bostadspriser i Australien föll 9 procent från andra kvartalet 2010 till tredje kvartalet 2012 och därefter har de åter stigit. Tre år tycker jag dock är alltför kort tid för att kvalificera som mjuklandning.

Frankrike är isåfall ett bättre exempel på mjuklandning för bostadspriserna - de reala bostadspriserna har som mest svängt 10 procent sedan sista kvartalet 2005 - åtta år är kanske en mjuklandning? Eller ska man räkna från pristoppen sista kvartalet 2007? Isåfall är det sex år - kanske ändå en mjuklandning. Men med tanke på hur det ser ut för Frankrikes ekonomi har vi troligen inte sett slutet på sagan om Frankrikes bostadspriser. De mer än fördubblades realt från 1997 till 2007. Kan de hålla sig kvar på nuvarande höga nivå? Frankrike är dock än så länge ett exempel som eventuellt motsäger tesen om att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, åtminstone om man anser att åtta (eller sex) år räcker för en mjuklandning.

I Storbritannien föll bostadspriserna realt med omkring 15 procent 2007-2009, vilket jag anser är för mycket för att kvala in som mjuklandning. Detsamma gäller Nya Zeeland. För båda dessa ser det snarare ut som en upprekyl enligt den klassiska modellen av en sprucken bubbla, innan förnyad nedgång vidtar.

Slutligen ser vi på prisutvecklingen för tre länder som inte drabbats av spruckna bostadsbubblor de senaste åren: Kanada, Sverige och Schweiz.

Kanada ser ut att ha gjort en "pyspunka" på bostadsmarknaden 1989-1998. Det kan alltså också vara möjligt, men jag hittar alltså bara ett exempel bland de länder jag sett på. I gengäld har Kanada därefter haft en av de kraftigaste reala prisuppgångarna för bostäder av alla OECD-länder.

Schweiz uppvisar med prisnedgången under 1990-talet ännu ett exempel på hur det brukar se ut - ingen mjuklandning. Detsamma gäller Sveriges prisnedgång under 1990-talet.

Om man vill kan man se det (som Lars E O Svensson gör) som att Sverige också har nått ett slags platåfas för bostadspriserna från 2007 fram till nu, med svängningar mindre än 10 procent. Sex år skulle, liksom för Frankrike, kunna karakteriseras som mjuklandning. Då glömmer man emellertid en viktig sak - The Economists diagram visar småhuspriserna, som hämtats från SCB - den enklaste statistikkällan. Den största svenska bostadsbubblan finns i bostadsrättspriserna (denna statistik är inte lika lätt tillgänglig), som bloggrannen Cornucopia så passande just har ritat upp i ett diagram för hela tidsperioden 1970-2013. Sedan 1984 har reala bostadsrättspriser stigit med 882 procent! Och bostadsrättspriserna har inte gått in i någon platåfas sedan 2007 som småhuspriserna har gjort, utan har hela tiden fortsatt att stiga med endast smärre korrektioner nedåt. Se nu på Cornucopias diagram och säg sen om det inte är en bubbla!

Betänk även att en stor del av dessa uppblåsta bostadsrättspriser återfinns på våra svenska bankers balansräkningar som bolån. Samt vice versa att en stor del av våra svenska bankers balansräkningar på tillgångssidan består av bolån baserade på uppblåsta bostadsrättspriser.

Bostadsrättspriserna föll i Sverige realt med 41 procent under de sju åren 1989-1996 - den kända 90-talskrisen. Nominellt gick priserna bara ner 24 procent 1990-1996. Under 1990-talskrisen sjönk bostadsrättspriserna i Stockholms innerstad med omkring 45 procent nominellt. Sverige hade kraftig generell prisinflation under dessa år och det var till stor del den som åt upp de reala priserna. När den nuvarande bostadsrättsbubblan spricker lär vi inte ha hög inflation, utan snarare låg inflation eller deflation, om man jämför med hur det sett ut i andra länder vars bostadsbubblor spruckit det senaste årtiondet, så även de nominella bostadsrättspriserna lär sjunka rejält.

För att återgå till grundfrågan om tesen att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, så anser jag att man kan svara att det möjligen kan hända (motexemplet är isåfall Frankrike), men att det ser ut att vara osannolikt. Det beror dock på hur man definierar en mjuklandning. Vi ser även av exemplet Kanada (och kanske även Japan) att en pyspunka kan vara möjlig, men det verkar inte vara särskilt vanligt förekommande. Jag anser alltså att vi med största sannolikhet inte får någon mjuklandning för svenska bostadspriser, särskilt med tanke på bostadsrättsbubblans proportioner.

Japan: rekordstort underskott i bytesbalansen

I natt kom siffror för Japans bytesbalans, som visade på det största underskottet någonsin.

Jag har anat att detta skulle komma när jag bland annat skrev om slutspel för abenomin i november. Då var ännu bytesbalansen positiv, medan handelsbalansen hade svängt över till underskott i början av 2011 när kärnkraftverken stängde ner och Japan istället var tvunget att importera en massa dyra fossila bränslen för att driva elkraftverk. Fossila bränslen (framförallt olja) står för omkring 32 procent av landets importkostnader.

Nu har det alltså gått så långt som till underskott i bytesbalansen. Vi kan dock komma att se en vändning där snart, då den japanska yenen faktiskt stärkts i samband med den kris för framväxande marknader som nyligen uppstått. En starkare yen skulle göra det billigare för Japan att importera de nödvändiga råvarorna. Som jag visade i november är det framförallt ökade importkostnader som drivit upp underskottet.

Yen/Usd

En starkare yen skulle dock troligen även vara kopplad till svagare prisinflation, eftersom den har en koppling till importerade råvaror. Premiärminister Abe och hans centralbankschef Kuroda har ju lovat att driva upp inflationstakten till 2 procent i ett försök att sparka igång den japanska ekonomin. Skulle detta nu misslyckas och inflationstakten falla tillbaka från nuvarande 1,3 procent kommer Abe och Kuroda att tappa förtroende för sin ekonomiska politik.

"Abenomin" har visserligen drivit upp prisinflationen, men lönerna har inte ökat i motsvarande mån. I förra veckan kom siffror på att reallönerna har sjunkit till samma nivå som 2009, vilket i sin tur var samma nivå som 1993. Det kan alltså bli ett rejält missnöje när folk ser att den förda ekonomiska politiken inte ger dem något ökat välstånd, utan tvärtom minskande.

Japan: Slutspel för Abenomin?

Igår rapporterades att Japans handelsunderskott ökade betydligt mer än väntat i oktober. Exporten ökade förvisso mer än förväntat, 18,6 procent jämfört med samma månad året före (mot förväntade 16,2 procent). Emellertid ökade importen betydligt mer än förväntat, med 26,1 procent mot förväntade 19,0 procent.

Detta ledde till ett underskott i handelsbalansen som var det tredje största månadsvisa hittills. Nedan ser ni Japans handelsbalans de senaste åren.

Att handelsbalansen plötsligt svängde över till underskott i början av 2011 beror förstås på att kärnkraftverken stängde ner och Japan istället var tvunget att importera en massa dyra fossila bränslen för att driva elkraftverk. Ser man på vad Japan importerar så står fossila bränslen (framförallt olja) för hela 32 procent av importkostnaderna.

För att sätta handelsunderskottet i ett historiskt perspektiv kan vi se på Japans export, import och handelsbalans sedan 1990.

Hela vägen genom Japans "förlorade årtionden" från 1990 hade landet ändå ett handelsöverskott. 2008 blev det underskott ett tag, troligen eftersom man inte hann att stoppa importen lika snabbt som exporten sjönk i samband med finanskrisens effekter. Under 2009 och 2010 repade sig exporten en bra bit, men har sedan legat ganska still, troligen eftersom världsekonomin inte har repat sig såpass att Japan kan lyckas exportera mer. Importen har dock fortsatt att öka i värde och var i oktober på den högsta nivån sedan september 2008.

Det som räddar Japan är att bytesbalansen fortfarande är positiv, även om den sjunkit ner på minus några månader de senaste åren. Bytesbalansen inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper). Det innebär att det fortfarande flyter in något mer pengar i Japan än vad det flyter ut, även om den långsiktiga trenden ser ut att vara oroväckande neråt och marginalen till underskott inte är stor.

När den nye premiärministern Shinzo Abe vann valet för snart ett år sedan lovade han det som kommit att kallas "abenomi" (engelska abenomics). Japan har med några korta undantag dragits med kronisk deflation sedan slutet av 1990-talet.

Abenomi i den nya tappningen skulle syfta till att driva upp (kärn)inflationen till 2 procent i ett försök att sparka igång ekonomin. Därför tillsatte Abe en ny centralbankschef i form av Haruhiko Kuroda. Hittills har han dock inte lyckats driva upp kärninflationen högre än 0,8 procent i årstakt. Senaste månaden sjönk den tillbaks och den 28 november får vi reda på om det var en tillfällig avvikelse eller om Japan åter går mot lägre prisinflation eller deflation.

Japanska statsobligationer visar inte heller någon större tendens att prisa in högre inflation. Visserligen steg räntorna på statsobligationerna ett tag i våras, men har därefter fallit tillbaks och närmar sig åter rekordlåga nivåer. Om inflationen hamnar på målet 2 procent borde räntan på statsobligationerna hamna en bit däröver - annars drabbas obligationsinnehavarna av förluster. En så hög ränta skulle innebära en katastrof för Japans statsfinanser. Där Japan verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det är endast tack vare att räntan på den japanska statsskulden är så oerhört låg som Japan klarar av sin osannolikt höga statsskuld.

Den inflation som Japan fått är i vilket fall som helst av "fel slag", driven av högre importpriser, delvis till följd av att yenen föll kraftigt under första halvåret.

Den japanska börsen steg i våras i ett bubbelliknande mönster för att därefter falla tillbaks kraftigt. Under sensommaren och hösten har den åter repat sig, men i betydligt långsammare takt och har ännu inte nått upp till nivån från i våras.

Japans BNP har faktiskt stigit lite det senaste året - årstakten var för andra kvartalet i år 2,7 procent, men tillväxttakten ser redan ut att mattas av - sista kvartalet förra året och första kvartalet i år växte Japans BNP med 1,0 respektive 0,9 procent jämfört med kvartalet innan, men andra kvartalet bara med 0,5 procent. Den 8 december får vi veta hur det gick tredje kvartalet i år. Det verkar inte finnas några större drivkrafter för att Japans BNP-tillväxt ska komma igång i hög fart annat än tillfälligt.

Trots att centralbanken Bank of Japan försöker stimulera ekonomin genom tillgångsköp (kvantitativa lättnader) ser det inte ut som om de "utpumpade" pengarna hittar ut i form av lån till företag. Istället hålls stora delar av pengarna trots usel ränta av bankerna på konton hos Bank of Japan, en siffra som har mer än fördubblats sedan i mars. Trots att utlåningen från stora banker faktiskt ökat de senaste månaderna har stora delar av de pengarna gått utomlands för att köpa upp utländska företag eller köpa in dyra fossila bränslen.

Min gissning är att vi snart får se ett slutspel för "abenomin". Vilken väg detta slut kommer är inte helt klart, men det går i vart fall inte att driva vidare Japan på nuvarande kurs utan att något går snett. Det stigande handelsunderskottet är en faktor som kan slå till om det blir så stort att landet även får underskott i bytesbalansen. Skulle ekonomin mattas av (t.ex. p.g.a. alltför höga energipriser) kan det bli deflation igen, varvid förtroendet för Kuroda och Abe blir närmast noll. Skulle Kuroda genom yenförsvagning lyckas driva upp prisinflationen till den önskade nivån 2 procent skulle statsobligationsräntorna följa efter med katastrofala följder för statsfinanserna.

Japan spännande att följa

Den utveckling i den internationella ekonomin som just nu är mest intressant att följa är som jag ser det vad som händer i Japan. Nyligen skrev jag om den japanska börsbubbla som jag ansåg höll på att blåsas upp. Fler investerare tycks ha sett samma sak som jag och fått kalla fötter, för plötsligt sjönk den japanska börsen skarpt, se diagrammet nedan.

Nu är Tokyobörsen inte den enda japanska kurvan som är intressant att följa, utan räntan på statsobligationerna är minst lika spännande för ekonominördar. Nedan ser ni räntan på den tioåriga japanska statsobligationen. Notera den plötsliga uppgången sedan början av april.

Denna kurva över slutpriserna säger dock inte hela sanningen, då volatiliteten varit hög och handeln i de japanska statsobligationerna stoppats vid ett flertal tillfällen sedan början av april på grund av alltför stora prisrörelser inom dagen.

Japan håller som jag skrivit förut på med ett valutaexperiment som vi får se vart det leder - troligen inte till något gott. Den nye centralbankschefen Haruhiko Kuroda har på uppdrag av nye premiärministern Shinzo Abe bestämt sig för att driva upp inflationen till 2 procent på något års sikt från dagens deflationsnivåer. Jag förstår inte hur han räknar med att det ska kunna lyckas utan att räntorna på japanska statsobligationer samtidigt stiger. Är det någon annan som förstår det? Om inflationen hamnar på 2 procent borde räntan på statsobligationerna hamna en bit däröver - annars drabbas obligationsinnehavarna av förluster. En så hög ränta skulle innebära en katastrof för Japans statsfinanser.

Mycket riktigt har japanska banker nu tvingats minska sina innehav av japanska statsobligationer - i fredags rapporterades att mängden statsobligationer som hålls av landets storbanker föll kraftigt i april - ner med 10,8 procent från mars. Detta förklarar de kraftiga rörelserna på de japanska obligationsmarknaderna.

Centralbanken Bank of Japan har sagt att de ska köpa statsobligationer så att de ökar sin balansräkning med 135 biljoner yen fram till december 2014, vilket blir runt 6,4 biljoner yen per månad. Nu har alltså de japanska storbankerna minskat sina innehav av japanska statsobligationer med 11,7 biljoner yen - betydligt mer än vad Bank of Japan har köpt för. Detta förklarar varför räntorna stigit och vem som helst har kunnat räkna ut den troliga orsaken. I torsdags sade Kuroda att Bank of Japan ska försöka reducera volatiliteten på obligationsmarknaderna. Lycka till när bankerna säljer av nästan dubbelt så mycket obligationer som centralbanken köper!

Det är ett mycket farligt experiment som Kuroda nu satt igång. Även om han skulle backa och stoppa försöket, så är skadan redan skedd - förtroendet är rubbat. Instabila finansmarknader är det som Japan minst av allt behöver just nu. Men Kuroda sade i onsdags att "Det är viktigt med ett stabilt finansiellt system, men inget system är perfekt eftersom oväntade händelser alltid är möjliga". En fullständigt meningslös plattityd, med tanke på att hans penningpolitik verkar leda till instabilitet. Dessutom är det inte fråga om "oväntade händelser", utan fullständigt väntade effekter av den förda penningpolitiken.

Även IMF försöker att hålla skenet uppe och sade i förra veckan att "Så länge som de penningpolitiska lättnaderna görs för att uppnå inhemska mål, och åtföljs av omfattande finanspolitiska och strukturella reformer, ser vi inte den senaste tidens yenförsvagning som problematisk". Nej, inga problem alls!

Vad gäller det där med att driva upp inflationen syns än så länge inga tecken på att det skulle bli så, utan Japan fortsätter att vara fast i deflationsträsket - Japans KPI fortsatte att sjunka även i april.

Japan fortsätter även att ha ett handelsunderskott, vilket är en relativt ny företeelse för landet, som fram till 2010 vanligen haft överskott i handelsbalansen.

Japans osannolikt stora statsskuld på närmare 240 procent av årlig BNP kommer i ett helt annat läge när landet inte längre har ett överskott i sin handelsbalans, utan ett underskott. Hittills har det gått bra, men det är inte alls så säkert att det kommer att göra det framöver.

Japansk börsbubbla?

Den japanska centralbanken under nytillträdde Haruhiko Kuroda och den nya regeringen under Shinzo Abe håller som bekant på med ett intressant valutaexperiment där målet är att driva upp inflationen (mätt som prisinflationen i kärn-KPI) till 2 procent från dagens deflationsartade takt. De tror nämligen att detta ska få igång den japanska ekonomin.

Hittills syns inga som helst tecken på att de skulle ha lyckats driva upp kärn-KPI, som i mars fortsatte sitt fall med en nedgång på 0,5 procent. Vad man däremot har lyckats med att inflatera är dock den japanska börsen, där Nikkei225-indexet stigit med imponerande 70 procent sedan oktober 2012.

Sådana här plötsliga "paraboliska" uppgångar brukar leda till bakslag när det inte finns någon substans bakom dem, vilket man kan se av exempelvis Bitcoins uppgång och fall nyligen. Det är nämligen inte så att Japans ekonomi plötsligt blivit bättre i grunden, utan det är bara centralbanken som satt igång att pytsa ut "pengar" (skapade som skulder). De grundläggande problemen för Japan kvarstår och orsakas av den obevekliga demografin med åldrande befolkning och minskande andel och antal i förvärvsarbetande ålder.

En lite liknande uppgång som nu hade den japanska börsen under 2005, men den efterföljande urblåsningen startade inte förrän sommaren 2007. Historien brukar dock inte upprepa sig exakt, så den nuvarande börsuppgången kan mycket väl följas av en Bitcoin-liknande krasch. Den nuvarande uppgången skiljer sig från den 2005, som kom efter en paus på halvtannat år från en uppgång 2003. Nu kommer istället börsuppgången som en "blixt från klar himmel" efter tre och ett halvt års sidledes rörelse.

Jag måste förstås påminna om att den japanska yenen också försvagats kraftigt sedan oktober 2012, men denna försvagning kan endast förklara omkring 27 procent av börsuppgången på 70 procent. Men centralbankschefen Kuroda anser förstås inte att det föreligger någon bubbla på den japanska börsen. Nej, det är förstås helt normalt och fullständigt ofarligt att börsen stiger 70 procent på sju månader, utan att de underliggande företagens utsikter principiellt förbättrats.

Centralbankschefen Kuroda hade också räknat med att hans åtgärder skulle sänka marknadsräntorna på japanska statsobligationer, men istället har de stigit. Detta är illa både för japanska statens finanser samt för japanska banker och pensionsfonder, som sitter på stora mängder japanska statspapper. Och framförallt har experimentet lett till en oerhörd volatilitet för japanska statsobligationer, där handeln har stoppats vid flera tillfällen på grund av för stora kursrörelser.

Säga vad man vill om Kuroda, men det är i alla fall spännande att följa hans experiment!

Får Lagarde äta upp detta citat?

Chefen för Internationella valutafonden IMF, Christine Lagarde¹, sade i onsdags i ett tal att:

The good news is that after a particularly volatile period, financial conditions are showing signs of improvement. Thanks to the actions of policymakers, the economic world no longer looks quite as dangerous as it did six months ago.

Alltså på svenska:

Den goda nyheten är att efter en särdeles volatil period visar de finansiella förhållanden tecken på förbättring. Tack vare åtgärderna från beslutsfattarna ser den ekonomiska världen inte lika farlig ut som den gjorde för sex månader sedan.

Visst har centralbanker och politiker världen över genom diverse åtgärder lyckats att hålla nere de svåraste problemen i världsekonomin, fått världens aktiebörser att stiga jämnt och fint från november till mars, samt tryckt ner räntorna på riskfyllda tillgångar (t.ex. sydeuropeiska statsobligationer). I själva verket har de som jag ser det bara gjort det globala finansiella bygget mer instabilt. Det är snarare så att beslutsfattarna gjort den ekonomiska världen betydligt farligare än för sex månader sedan genom att under en tid vidta extraordinära åtgärder för att trycka ner riskerna.

Nu visar det sig att en mängd saker håller på att brista. PIIGS-länderna har blivit PICIGS när Cypern spruckit. Guldpriset har gjort sin största tvådagarsnedgång på 30 år. Räntorna på japanska 10-åriga statsobligationer har efter en lång period med mycket små dagliga rörelser de senaste sex handelsdagarna varje dag gjort så stora rörelser uppåt eller neråt att man tillfälligt stängt marknaden.

Alla faror som hållits nere under sex månader verkar nu komma fram på en gång. Jag väntar mig att vi får se fler exempel den närmaste tiden.

Det vi inte ska glömma är att finansmarknaderna idag har en stor andel ägande och handel från belånade hedgefonder. Blir det plötsliga upp- eller nedgångar förstärks dessa av att många fonder behöver komma ur sina positioner. Dessutom kan det vara så att en fond exempelvis belånat sitt guld (troligen "pappersguld") för att sedan spekulera i aktier med de lånade pengarna. Går guldpriset ner kraftigt sprider sig smittan snabbt till andra tillgångsslag.

1. Christine Lagarde måste dock få beröm för att hon inte färgar sitt hår, som många kvinnor i hennes ålder gör, utan vågar visa sitt tjusiga silvriga hår.

Japans valutaexperiment

Häromdagen skrev jag om Japans handelsunderskott och konstaterade att de nyligen även skaffat sig ett underskott i bytesbalansen. En sak som kan förvärra handelsbalansen är att den japanska valutan yenen har försvagats avsevärt.

I oktober gick det omkring 78 yen på en dollar, nu är det runt 93 - en valutaförsvagning på cirka 16 procent på fem månader! Försvagningen av yenen hade börjat redan innan valet i december, men tog sedan fart rejält. Detta innebär förstås att Japans kostnader för import av LNG (liquid natural gas) ökar kraftigt, eftersom det behövs fossilgas för att driva de kraftverk som ersätter den kärnkraft som fortfarande står still. Nu vill det till att regeringen Abes experiment lyckas och även exporten ökar, men så ser det ännu inte ut. För någon måste ju importera det som Japan exporterar och det går som bekant inte så bra för stora delar av världsekonomin.

Tillägg: Och oljan förstås. Japan importerar mängder av olja och oljepriset är fortfarande högt - ännu högre räknat i yen.

En förutsättning för att Japan ska kunna klara sin gigantiska statsskuld är att räntorna hålls låga.

De senaste åren har det ju varit så och räntan på tioåriga japanska statsobligationer ligger som ni ser fortfarande under en procent. Det ser alltså ut som om marknaden inte tror på att försöket att skapa inflation kommer att lyckas och obligationsmarknaderna brukar ha rätt. Men om vi får se prisinflation i Japan på grund av ökade energikostnader?

Ännu syns dock inga tecken på prisinflation, även om prisdeflationen inte är lika låg som förut.

Samtidigt fortsätter Japans statsskuld att öka snabbt på grund av de stora underskotten i statsfinanserna.

Hur länge kan detta hålla på? Troligen bara så länge Japan kan uppvisa ett överskott i bytesbalansen. Det kan därför vara värt att hålla koll på detta framöver.

Japans handelsunderskott och statsskuld

Jag skrev igår om bland annat Japans rekordstora handelsunderskott i januari. Nedan ser ni hur Japans handelsbalans utvecklats sedan 1980.

Ända sedan Japans långa sega period började 1990 lyckades landet ändå (med undantag av enstaka månader) att hålla sig på ett exportöverskott. Fram till finanskrisåret 2008 alltså. Vi zoomar in på de senaste åren nedan och förtydligar med lite färg.

Som ni ser så repade sig ändå handelsbalansen snabbt efter krisens 2008, om än inte till riktigt samma nivå som tidigare, men så kom tsunamin och Fukushima-haveriet i mars 2011. Landets kärnkraftverk stängdes ner och Japan tvingades importera dyra fossilbränslen till alternativa kraftverk. Som jag skrev då var detta det sista som Japan behövde. Sedan dess har Japan alltså haft ett underskott i handelsbalansen (med undantag av enstaka månader), nu senast alltså rekordstort på mer än 1500 miljarder yen per månad.

Handelsbalansen består som bekant av varuexport minus varuimport och det är därför intressant att se på dessa separat.

Exporten störtdök 2008 i samband med finanskrisen, men repade sig därefter till en något lägre nivå (observera att diagrammets y-axel inte börjar på noll, vilket även gäller diagrammet nedan). Sedan är det inte så dramatiskt för exporten sedan 2008.

Importkostnaderna ökade fram till sommaren 2008, främst på grund av oljepriset. Då hade Japan ett tag ett handelsunderskott. Därefter störtdök även importkostnaderna i samband med att oljepriset dök. Därefter återhämtade sig importen ungefär i samma takt som exporten, men fortsatte sedan uppåt trots att exporten låg ganska stilla. Importkostnaderna ökade dels på grund av ett högre oljepris, dels på grund av ökat importbehov av fossila bränslen efter Fukushima-olyckan. Bränslen står för drygt 30 procent av Japans importkostnader. De senaste två åren har som bekant oljepriset också varit rekordhögt vad gäller årsmedelvärdet.

Nu är inte handelsbalansen hela sanningen vad gäller ett lands ekonomiska interaktion med omvärlden. Det bredare begreppet bytesbalans inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper) och transfereringar (t.ex. stöd till eller från andra länder eller internationella organisationer). Ser man på bytesbalansen ser det fortfarande inte fullt så illa ut för Japan.

Bytesbalansen ser emellertid ut att befinna sig i en trend av utförsbacke sedan våren 2010. De senaste två månaderna har den slagit över till negativ, vilket den dock även gjorde som hastigast i januari 2012. Det allvarliga är dock den långsiktiga trenden. Så länge Japan har haft ett överskott i bytesbalansen har man kunnat komma undan med sin absurt höga statsskuld, men ett underskott i bytesbalansen under längre tid skulle ställa till det rejält.

Som jag skrev nyligen så ligger Japan i topp vad gäller statsskuldens storlek i förhållande till BNP och även vad gäller statens räntebetalningar i förhållande till skatteintäkterna, men där de verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det behövs inte någon stor förändring av räntan på statsskulden för att totalt tippa den balans som möjliggjort för Japan att under två decennier hålla sig med stora underskott i statsfinanserna, som i sin tur byggt upp den jättelika statsskulden.

---

Fotnot: Det är viktigt att hålla isär de båda begreppen handelsbalans (på engelska Balance of Trade) och bytesbalans (på engelska Current Account). Som minnesregel kan man tänka att handel är med varor. Byten kan man göra med både varor och tjänster, samt att jag kan ge dig ett lån i utbyte mot att jag får ränta.

Inget drag från Östasien

Tittar vi utanför EU noterar jag att i Japan var handelsunderskottet för januari rekordstort. Hittills har Japan lyckats komma undan med sin osannolikt stora statsskuld tack vare att de haft ett exportöverskott, men vänder det till ett underskott blir situationen en helt annan.

Den främsta orsaken till Japans handelsunderskott är förstås att nästan alla kärnkraftverk är nedstängda efter olyckan i Fukushima och landet därför tvingas importera en massa dyrt bränsle till sina fossilbränsledrivna kraftverk. Tsunamin var verkligen en "svart svan" som fört med sig en lång kedja av oväntade konsekvenser. Via kärnkraften till handelsunderskottet till troliga problem med statsskulden.

Från Kina rapporteras om att dess största teknikpryltillverkningsföretag Foxconn infört anställningsstopp på grund av den vikande efterfrågan på Ajfånar. Kinas "tigerekonomi" är fortfarande i detta nyligen påbörjade ormens år starkt beroende av export av prylar till västvärlden. Krymper denna export på grund av västvärldens ekonomiska kris så blir det allvarligt för Kinas ekonomi med dess höga skuldsättning hos många företag och hushåll.

Ingen draghjälp för världsekonomin att vänta från Östasien alltså, snarare tvärtom.

Det värsta testet kommer nu

ECB-chefen Mario Draghi 22 januari 2013:
"De mörkaste molnen över euroområdet har avlägsnat sig."

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble december 2012:
"Jag tror att det värsta är över"
"Det finns flera ljus vid horisonten"

Verkligheten 14 februari 2013:
BNP föll mer än väntat i eurozonen som helhet under fjärde kvartalet 2012 och eftersom det var andra kvartalet i rad så är nu eurozonen officiellt i recession. Eurozonens BNP föll med 0,6 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var mer än väntade 0,4 procent. Jämfört med samma kvartal 2011 föll BNP med 0,9 procent, mer än väntade 0,7 procent.

Värst var väl att även de stora euroländerna Tyskland och Frankrike drabbades av större BNP-fall än väntat, 0,6 respektive 0,3 procent jämfört med kvartalet innan. De flesta bedömare räknar emellertid med att det nu inte blir två kvartal i rad med sjunkande BNP för Tyskland, utan att ekonomin ska repa sig innevarande kvartal. Kanske Tyskland håller ut, men det ser inte bra ut för eurozonen som helhet. Dock var exporten en av de bitar av BNP som drabbades hårdast i Tyskland, vilket inte är bra för den exportberoende tyska ekonomin.

För Frankrike reviderades dessutom första och andra kvartalet 2012 ner till en krympning på 0,1 procent var, så landet var alltså i en svag recession då.

Även för Italien gick det sämre än väntat - 0,9 procents krympning jämfört med kvartalet innan och en nedgång på 2,7 procent jämfört med samma kvartal 2011. Italiens ekonomi har nu krympt sex kvartal i rad, vilket ger en längre recession än 2008-2009, om än inte lika stark. Inför valet 24-25 februari lovar alla de tre huvudkonkurrenterna skattesänkningar för att försöka sparka igång Italiens ekonomi.

Den största krympningen noterades från Portugal med minus 1,8 procent. Spaniens BNP krympte 0,7 procent.

I eurozonen var det endast Estlands och Slovakiens ekonomier som växte. Vi har ännu inte fått siffror för Irland, Grekland, Luxemburg, Malta och Slovenien, men dessa länder är små.

Det är nu det verkliga testet för eurozonen och dess räddningsinsatser kommer. Tidigare har det åtminstone funnits tillväxt i eurozonens starka länder och räddningarna av Grekland, Irland och Portugal har kunnat genomföras, men hur ska det gå när även Tysklands och Frankrikes ekonomi börjar hacka? Orkar de då hjälpa skuldkrisdrabbade länder? Dessutom blir det väl förr eller senare tvunget med något slags räddning av Spanien. Jag tror att Draghi och Schäuble har varit alldeles för snabba med att blåsa faran över.

Tittar vi utanför eurozonen så krympte Storbritanniens BNP med 0,3 procent sista kvartalet 2012, och nu börjar oron för fortsatt nedgång och recession.

Ser vi längre bort, så sjönk Japans bruttonationalprodukt med 0,1 procent under fjärde kvartalet jämfört med föregående kvartal och 0,4 procent i beräknad årstakt. Eftersom BNP tredje kvartalet sjönk med 1,0 procent är alltså nu även Japan officiellt i recession. Det blir nog svårt för Abes regering att få till den inflation de önskar sig.

Japans osannolika statsskuld

Vi vet alla att Japan har den största statsskulden i världen i förhållande till BNP - en procentsiffra som får alla andra länder, inklusive Grekland, att blekna i jämförelse.

Orsaken att Japan klarar detta medan Grekland får svåra problem är förstås att Japan har ett exportöverskott.

Japan ligger även i topp vad gäller statens räntebetalningar i förhållande till skatteintäkter. Visserligen är räntan i Japan löjligt låg, men samtidigt är statsskulden löjligt hög.

Hela 20 procent av japanska statens skatteintäkter går till räntebetalningar.

Räntorna är ändå som sagt löjligt låga. På tvååriga japanska statsobligationer ligger de på 0,05 procent, på femåriga på 0,15 procent och på tioåriga på 0,78 procent.

Nedan ser ni diagrammet som visar var Japan verkligen sticker ut, nämligen statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna.

Det är endast tack vare att räntan på den japanska statsskulden är så oerhört låg som Japan klarar sig. Skulle räntan bara stiga en aning skulle Japan raskt få oöverstigliga problem. Därför undrar jag (och många med mig) hur den nya regeringen under Abe ska klara sitt mål att öka inflationen. För om inflationen blir starkare än den deflation eller nollinflation som rått de senaste åren, så skulle räntorna också stiga rejält. Det går helt enkelt inte ihop och de kommer garanterat att få överge detta försök.

Diagram från ZeroHedge.

Regeringsskifte i Japan

En av helgens viktigaste nyheter hamnade i skymundan, nämligen att världens tredje största ekonomi Japan får en ny regering efter en jordskredsseger för högerkonservativa Liberaldemokratiska partiet (LDP), som kommer tillbaka till regeringsmakten efter tre års bortavaro.

LDP ser ut att få 294 platser av 480 i Japans parlament. Deras koalitionsparti New Komeito Party (NKP) ser ut att få 31 platser. Totalt har de alltså med 325 platser två tredjedels majoritet och kan därmed köra över parlamentets överhus, vilket bryter det politiska dödläge som rått i japansk politik sedan 2007.

LDP:s partiledare Shinzo Abe har lovat att spendera på offentliga projekt samt en mer expansiv penningpolitik för att få fart på landets tröga ekonomi. Det blir framöver alltså det som kallats för "Abenomics", en politik av statligt spenderande för lånade pengar som tidigare LDP-regeringar tillämpat utan att lyckas få fart på Japans ekonomi. Det verkar inte troligt att det kommer att lyckas denna gång heller, utan lär bara öka på Japans redan rekordstora statsskuld på en bra bit över 200 procent av årlig BNP. Läs vad jag skrev om det överbelånade Japan för två år sedan. Ingen kan förutse när den japanska skuldbubblan brister, men förr eller senare händer det. Demografin jobbar dessutom emot dem. Se i diagrammet nedan hur statsskulden ökat i Japan sedan 1990. Greklandsnivån passerades redan för över 10 år sedan.

De senaste åren har Japans ekonomi pendlat mellan svag tillväxt och krympning.

Tredje kvartalet 2012 var det åter dags för krympning, vilket lär fortsätta ett tag.

Japan lider också av kronisk prisdeflation. Sedan slutet av 1990-talet har man med något undantag haft prisdeflation eller nära noll i inflationstakt.

Abe har även lovat att stärka Japans försvar samt en tuffare hållning gentemot i Kina i dispyten om ögruppen Senkaku/Diaoyu i Östkinesiska havet. Där kan han säkert få stöd av det nybildade nationalistiska Upprättelsepartiet, som gick till val på upprustning av militären för att möta hotet från Kina och blev tredje största parti i helgens val. Vi kan alltså se fram mot mer politiska spänningar i östra Asien.

LDP kommer också att ändra på Japans politik i kärnkraftsfrågan. Den krassa ekonomiska verkligheten är att Japan har ett stort behov av kärnenergin och därför vill LDP dra igång den igen, trots det tveksamma i att placera kärnkraftverk i ett land som är en enda stor jordbävningszon. Japan har för övrigt en mycket smutsig energimix: 2008 kom 97% av energin från kol, olja, gas och kärnkraft. Dessutom importerar Japan lejonparten av sina råvaror, även för energibehoven. Dyrare energikostnader i världen påverkar landets ekonomi negativt.

Koalitionspartnern New Komeito Party är intressant, eftersom detta parti grundats av medlemmar i den Nichiren-buddhistiska organisationen Soka Gakkai och partiet har starka kopplingar till denna organisation, vars medlemmar utför en hel del gratis kampanjarbete för partiet. Soka Gakkai är en ekonomiskt mycket stark religiös organisation, som ägnar sig åt ett slags buddhistisk variant av framgångsteologi. Soka Gakkai International (SGI) har även förgreningar i många länder med mer än 12 miljoner medlemmar över hela världen. Jag har själv träffat på några medlemmar i svenska SGI, som dragit med mig på några möten och en sak som jag reagerat på är den personkult som omger deras ledare, framförallt den högste ledaren Daisaku Ikeda (vanligen kallad Sensei = lärare eller mentor). En annan sak jag reagerat på är det ständiga berättandet av medlemmars framgångssagor och hur de övervunnit sina svårigheter tack vare hängivet reciterande av mantrat. SGI klassificeras dock inte som en sekt, även om den har vissa sektlika drag.

Fukushimabarnen (uppdaterad)

Enligt en studie där 38000 barn från Fukushima-området testats hade hela 36 procent av barnen cystor eller noduler på sköldkörteln! Detta bara ett år efter katastrofen. Detta gör olyckan vid kärnkraftverket Fukushima Dai-ichi betydligt värre än Tjernobyl, där bara 1,74 procent av barnen hade noduler 5 till 10 år efter olyckan. Nodulerna orsakas av radioaktivt jod.

Orsaken till att det blev värre kan man spekulera över. Det sägs att de radioaktiva utsläppen efter Fukushima-olyckan bara var en sjundedel av de från Tjernobyl, men kan den högre andelen sköldkörtelförändringar bero på att Tjernobyls utsläpp spreds över ett större område? Eller döljer de japanska myndigheterna något?

Tillägg 2012-07-22
På allmän begäran kommer här lite uppdateringar.
Först lite bakgrund om noduler på sköldkörteln hos barn. För den som orkar läsa det finns en lång medicinsk text om tyroidnoduler hos barn här.

Thyroid nodules are uncommon in children before puberty (1.5% or less)

En kort beskrivning finns här.

True solitary nodules occur in 0.22-1.35% of the pediatric population as opposed to the adult population, in which the prevalence is closer to 4%. [...] Suspected thyroid nodules merit close attention, however, in the pediatric population because the presence of malignancy in such nodules in a child is much more likely than in an adult. This frequency of malignancy is estimated to be 15-25%. In addition, thyroid cancer is much more aggressive in children and is associated with early metastasis to regional lymph nodes and parenchymal organs, most commonly lung and bone.

Det är alltså viktigt att hålla koll på förekomsten av sköldkörtelförändringar hos barnen.

Michael Kelley som skrev den första artikeln på Business Insider har också skrivit en uppföljande artikel. Han har där bett några medicinska experter kommentera. Australisk barnläkaren Helen Caldicott säger:

1. "Det är extremt ovanligt att finna cystor och tyroidnoduler hos barn."
2. "Detta är ett extremt stort antal abnormiteter för att vara hos barn."
3. "Man skulle inte förvänta sig att abnormiteter skulle uppträda så tidigt - inom första året eller så - därför kan man anta att de måste ha mottagit en hög dos av [strålning]."
4. "Det är omöjligt att veta från vad [japanska myndigheter] säger, vad dessa förändringar är."

Caldicott är kritisk mot att japanerna inte delar med sig av sina undersökningar till internationella experter på tyroidnoduler. Här borde väl både kärnkraftsvänner och kärnkraftskritiker kunna enas om att det vore bra om resultaten av de japanska undersökningarna kunde granskas närmare av experter för att se om fynden beror på mer noggranna undersökningsmetoder eller om man verkligen har funnit något signifikant.

Kelley har också kontaktat Dr. Bryan Haugen, ordförande för American Thyroid Association. Även han vill titta närmare på resultaten för att kunna utvärdera och kritisera.

Det är fortfarande svårt att hitta mer oberoende information om den aktuella undersökningen, men det kommer säkert framöver, eftersom nyheten nu har spridits snabbt. Ni får gärna tipsa om ni hittar något framöver.