Efterfrågedrivna lågkonjunkturer är de "normala" som vi har sett då och då under efterkrigstiden och de orsakas av att man i högkonjunkturen investerar för mycket i produktion så att man till slut får ett produktionsöverskott. När efterfrågan inte längre matchar produktionen så drabbas man av lågkonjunktur. Industrin tvingas att justera sin produktion neråt, folk blir arbetslösa, men till slut når man en botten när produktionen är lagom eller till och med för liten i förhållande till efterfrågan. Då har man rättat till problemet som orsakade lågkonjunkturen (nämligen överproduktionen) och man kan fortsätta in i en högkonjunktur. Man kan oftast snabba på återhämtningen efter en sådan lågkonjunktur genom att stimulera efterfrågan på olika vis, t.ex. genom räntesänkningar.
Kreditdrivna lågkonjunkturer däremot orsakas av att man i samhället i stort tagit på sig för mycket lån - privatpersoner och/eller företag. När lånebördan blir så stor att många inte längre klarar av att betala på sina lån så fortplantar sig effekterna av detta genom hela ekonomin. Bankerna som lånat ut pengar får problem med för stora kreditförluster och kan därför inte längre ge ut nya lån, åtminstone inte till samma låga räntor. Företagen får problem med att sätta om sina lån, eller så måste de betala mycket höga räntor. Överbelånade privatpersoner har inte längre lika mycket pengar för konsumtion. Alltihop driver en nedåtgående spiral i ekonomin. Denna typ av lågkonjunktur kommer man inte ur förrän man har åtgärdat grundproblemet, det vill säga de alltför höga kreditnivåerna i samhället. För att snabba på återhämtningen efter denna typ av lågkonjunktur måste man på olika vis försöka få ner lånenivåerna så att privatpersoner och företag kan använda sina pengar till att investera och konsumera istället för att betala på lånen. Om man inte gör det, utan istället försöker att pumpa upp krediterna så fastnar ekonomin i överbelåningen och kan stå och stampa i flera år tills kreditproblemen är lösta. Detta kan knappast illustreras tydligare än med ett diagram över Tokyobörsens Nikkei-index.
1990 (vid toppen till vänster i diagrammet) drabbades Japan av en kreditdriven lågkonjunktur och en sprucken fastighetsbubbla, men istället för att rensa ut problemkrediterna så försökte man att lösa det med "stimulans" till ekonomin genom att till exempel sänka till näranollränta. Samtidigt behöll bankerna de dåliga krediterna på sina balansräkningar. Hela ekonomin har sedan stagnerat under nästan två decennier, vilket man ser tydligt på börskurvan. Alla försök till återhämtning har hakat upp sig och det har vänt ner igen. Som en följdeffekt har den japanska staten nu gått in i den globala kreditkrisen med en statsskuld på runt 170% av BNP (som jämförelse hade Sverige runt 32% av BNP sist jag kollade).Vilken kategori tillhör då den nuvarande lågkonjunkturen? Ja, det råder väl inget tvivel om att den tillhör kategorin kreditdrivna lågkonjunkturer. Det var kreditproblemen som satte igång det hela sommaren 2007, inte någon brist på efterfrågan. Nej, tvärtom höll efterfrågan i sig ett bra tag in i krisen, liksom industriproduktionen. Det var först i höstas som dessa båda började vika neråt ordentligt.
Så hur ska man lösa den nuvarande krisen? Detta är ju inte en efterfrågedriven lågkonjunktur, så att stimulera efterfrågan och sänka räntan är inte rätt metod. Istället ska man försöka få ner lånenivåerna generellt, eftersom detta är en kreditdriven lågkonjunktur.
Och hur har man då hanterat denna kris? Jo, centralbankerna har sänkt till näranollränta och lånenivåerna är fortsatt höga. Hur tror ni fortsättningen kommer att se ut?
Men egentligen säger väl sunt bondförnuft allt. Man kan inte lösa en kris som orsakats av för mycket lån och för låga räntor med mer lån och lägre räntor. Det behövs istället en skuldsanering av hela ekonomin.
För att göra saken ännu allvarligare är den nuvarande lågkonjunkturen för det första global och för det andra ovanligt kraftig. Hur kraftig den är kan t.ex. illustreras med följande diagram över industriorder i EU, som kommer från dagens pressrelease från Eurostat, där man berättade att orderingången i industrin i euroländerna minskade i maj med 0,2% jämfört med månaden före, trots att analytikerna hade väntat sig en ökning på 1,9%. Klicka på diagrammet för att förstora det.
Som synes är hela uppgången från 2003 utraderad och nedgången runt år 2001 framstår som en västanfläkt i jämförelse. Visserligen ser det ut som om nedgångstakten har klingat av något, men om man tittar på kurvan för förra nedgången ser man att den brukar vara hackig. Den senaste biten av kurvan har därmed troligen ett antal hack kvar ner till botten. Industriorder är ju en indikator på vilken industriproduktion som kommer att finnas framöver, så det ser ännu inte ljust ut för arbetslösheten.


