2009-07-22

Olika slags lågkonjunkturer

Ofta ser man olika jämförelser av den lågkonjunktur vi nu befinner oss i med tidigare lågkonjunkturer (recessioner eller till och med depressioner). För att kunna bedöma dessa jämförelser måste man se lite på olika typer av lågkonjunktur. Det finns nämligen två typer av lågkonjunkturer - efterfrågedrivna och kreditdrivna.

Efterfrågedrivna lågkonjunkturer är de "normala" som vi har sett då och då under efterkrigstiden och de orsakas av att man i högkonjunkturen investerar för mycket i produktion så att man till slut får ett produktionsöverskott. När efterfrågan inte längre matchar produktionen så drabbas man av lågkonjunktur. Industrin tvingas att justera sin produktion neråt, folk blir arbetslösa, men till slut når man en botten när produktionen är lagom eller till och med för liten i förhållande till efterfrågan. Då har man rättat till problemet som orsakade lågkonjunkturen (nämligen överproduktionen) och man kan fortsätta in i en högkonjunktur. Man kan oftast snabba på återhämtningen efter en sådan lågkonjunktur genom att stimulera efterfrågan på olika vis, t.ex. genom räntesänkningar.

Kreditdrivna lågkonjunkturer däremot orsakas av att man i samhället i stort tagit på sig för mycket lån - privatpersoner och/eller företag. När lånebördan blir så stor att många inte längre klarar av att betala på sina lån så fortplantar sig effekterna av detta genom hela ekonomin. Bankerna som lånat ut pengar får problem med för stora kreditförluster och kan därför inte längre ge ut nya lån, åtminstone inte till samma låga räntor. Företagen får problem med att sätta om sina lån, eller så måste de betala mycket höga räntor. Överbelånade privatpersoner har inte längre lika mycket pengar för konsumtion. Alltihop driver en nedåtgående spiral i ekonomin. Denna typ av lågkonjunktur kommer man inte ur förrän man har åtgärdat grundproblemet, det vill säga de alltför höga kreditnivåerna i samhället. För att snabba på återhämtningen efter denna typ av lågkonjunktur måste man på olika vis försöka få ner lånenivåerna så att privatpersoner och företag kan använda sina pengar till att investera och konsumera istället för att betala på lånen. Om man inte gör det, utan istället försöker att pumpa upp krediterna så fastnar ekonomin i överbelåningen och kan stå och stampa i flera år tills kreditproblemen är lösta. Detta kan knappast illustreras tydligare än med ett diagram över Tokyobörsens Nikkei-index.
1990 (vid toppen till vänster i diagrammet) drabbades Japan av en kreditdriven lågkonjunktur och en sprucken fastighetsbubbla, men istället för att rensa ut problemkrediterna så försökte man att lösa det med "stimulans" till ekonomin genom att till exempel sänka till näranollränta. Samtidigt behöll bankerna de dåliga krediterna på sina balansräkningar. Hela ekonomin har sedan stagnerat under nästan två decennier, vilket man ser tydligt på börskurvan. Alla försök till återhämtning har hakat upp sig och det har vänt ner igen. Som en följdeffekt har den japanska staten nu gått in i den globala kreditkrisen med en statsskuld på runt 170% av BNP (som jämförelse hade Sverige runt 32% av BNP sist jag kollade).

Vilken kategori tillhör då den nuvarande lågkonjunkturen? Ja, det råder väl inget tvivel om att den tillhör kategorin kreditdrivna lågkonjunkturer. Det var kreditproblemen som satte igång det hela sommaren 2007, inte någon brist på efterfrågan. Nej, tvärtom höll efterfrågan i sig ett bra tag in i krisen, liksom industriproduktionen. Det var först i höstas som dessa båda började vika neråt ordentligt.

Så hur ska man lösa den nuvarande krisen? Detta är ju inte en efterfrågedriven lågkonjunktur, så att stimulera efterfrågan och sänka räntan är inte rätt metod. Istället ska man försöka få ner lånenivåerna generellt, eftersom detta är en kreditdriven lågkonjunktur.

Och hur har man då hanterat denna kris? Jo, centralbankerna har sänkt till näranollränta och lånenivåerna är fortsatt höga. Hur tror ni fortsättningen kommer att se ut?

Men egentligen säger väl sunt bondförnuft allt. Man kan inte lösa en kris som orsakats av för mycket lån och för låga räntor med mer lån och lägre räntor. Det behövs istället en skuldsanering av hela ekonomin.

För att göra saken ännu allvarligare är den nuvarande lågkonjunkturen för det första global och för det andra ovanligt kraftig. Hur kraftig den är kan t.ex. illustreras med följande diagram över industriorder i EU, som kommer från dagens pressrelease från Eurostat, där man berättade att orderingången i industrin i euroländerna minskade i maj med 0,2% jämfört med månaden före, trots att analytikerna hade väntat sig en ökning på 1,9%. Klicka på diagrammet för att förstora det.
Som synes är hela uppgången från 2003 utraderad och nedgången runt år 2001 framstår som en västanfläkt i jämförelse. Visserligen ser det ut som om nedgångstakten har klingat av något, men om man tittar på kurvan för förra nedgången ser man att den brukar vara hackig. Den senaste biten av kurvan har därmed troligen ett antal hack kvar ner till botten. Industriorder är ju en indikator på vilken industriproduktion som kommer att finnas framöver, så det ser ännu inte ljust ut för arbetslösheten.

Något lägre boräntor

Efter Riksbankens räntesänkning kommer såklart sänkningar av bolåneräntorna, om än små. Det är framförallt räntorna med kortare bindningstider som sjunker. Idag meddelade SBAB att man sänker sina boräntor. Efter detta ser årets kurvor för bolåneräntorna ut så här:

Jag har ringat in de lägsta bolåneräntorna för respektive bindningstid. Som synes var bottenläget för de längre bindningstiderna i januari i år. Bara de kortare bindningstiderna (upp till 4 år) har lägre räntor nu. Med tanke på utvecklingen av de olika räntorna är det inte konstigt att de flesta bostadsköpare nu väljer den kortaste bindningstiden (tre månader) nuförtiden. Av SBABs kunder valde 89% tremånadersränta under maj, vilket är den högsta andelen sedan mätningarna började år 2000. Under början av året låg denna andel på 87-88%, vilket var en rejäl ökning från 78% i november och framförallt från 55% i maj förra året.

Dessa låga räntor gör risken stor att trots kris och arbetslöshet kommer bostadsköparna att fortsätta bjuda upp priserna. Den nödvändiga korrigeringen av bopriser kommer därmed kanske att dröja ett litet tag till.

I slutet av maj ökade räntorna lite överallt, från svenska bolån till amerikanska statsobligationer, men det gick visst snabbt över. Nu har räntorna på amerikanska statsobligationer stabiliserat sig på en nivå strax under den som rådde då. Dock ligger räntan på de amerikanska statsobligationerna kvar på en nivå som är högre än i början av året. Räntorna på svenska statsobligationer har följt ungefär samma mönster och på längre löptiderna har räntorna sjunkit tillbaka något, men är fortfarande en bra bit över de nivåer som rådde i början av året. För de kortare löptiderna är däremot räntorna rekordlåga.

2009-07-21

Lettland behöver IMF-lånen

Tydligen är budgetläget för den lettiska regeringen inte alls så lugnt som regeringen påstår. I en analys från Lars Christensen på Danske Bank idag sägs följande (min kursivering).
Most notable is that out of the EUR 1.2bn that the EU is paying out to Latvia as the second instalment on the EU loan, half has been earmarked for propping up the financial sector. [...] The fact that half of the money will have to be used to prop up the banking sector leaves less money to cover the gap in the central government budget and means that the Latvian government might very well be running out of money if it fails to get the next instalment on its IMF loan.
Ojdå, det lät inte så bra! Knäckfrågan är nu vilka villkor som IMF egentligen ställer upp som gör att man ännu inte har lyckats komma överens med den lettiska regeringen. Lars Christensen har också gjort en överslagsberäkning.
In June, central government spent about EUR 125m more than came in revenues and funding. Assuming that this "burn rate" continues for the rest of the year (August-December) then that adds up to EUR 625m for the rest of the year. Furthermore, during the rest of the year EUR 715m worth of t-bills are maturing which need to be rolled over. Hence, the refinancing of maturing debt and the monthly cash burn adds up to EUR 1,340m. In our assessment the Latvian state treasury probably has EUR 540m in liquidity at the moment. That leaves the Latvian central government with a funding need of EUR 799m.
Lettiska staten kommer alltså att ha en likviditetsbrist på cirka 200 miljoner euro vid årets slut om man inte genom något slags mirakel lyckas att sätta om en del av de lån som löper ut under året. Men att en mer eller mindre konkursmässig stat skulle lyckas låna 200 miljoner euro på de mer eller mindre frysta marknaderna ter sig ytterst osannolikt. Alternativet är ytterligare budgetåtstramningar, alltså höjda skatter och sänkta utgifter. Och hur ser det sen ut inför år 2010? Resonemanget ovan gäller ju bara årets budget. Och vad händer om det dyker upp oväntade utgifter, eller om skatteinkomsterna visar sig inte bli så stora som väntat?

Apropå Lettland så skriver Financial Times Alphaville lite om oegentligheter på lettiska Parex Bank, som övertogs av lettiska staten i slutet av förra året för att förhindra en uttagsanstormning som var på väg att fälla banken. Tydligen så har åklagare satts på att utreda vad som har hänt och om någon eller några har stoppat pengar i egen ficka. Frågan är också hur det egentligen står till med numera statliga Parex Bank? Hur sunda är egentligen deras finanser?

Och hur påverkar allt detta de två svenska banker som har tyngst engagemang i Baltikum, nämligen Swedbank och SEB?

Det verkar just nu vara mer frågor än svar omkring Lettland.

Lettland och IMF

Jag skrev igår om Swedbank och SEB som ju båda har stor exponering mot Baltikum. Därför kan det vara på sin plats att ta en liten titt på hur situationen nu ser ut i Lettland, det baltiska land som drabbats värst av krisen.

Lettland har som bekant fått stödlån från IMF och EU och väntar nu på en andra utbetalning, som dock har försenats av att man inte lyckats övertyga långivarna med sina försök att få ner budgetunderskottet. Fortfarande tycks det finnas oenigheter som gör att man inte kan få åtgärderna genom parlamentet. Det är inte underligt att det finns oenighet om budgetnedskärningarna, som bland annat handlar om att minska offentliganställdas löner med 40%.

Frågan är hur länge detta kan fortsätta innan situationen blir ohållbar och Lettland trots allt tvingas devalvera. EU har redan ställt sig positiva till en andra utbetalning på 1,2 miljarder euro, men IMF trilskas. Den lettiske premiärministern Valdis Dombrovskis betonade i fredags att Lettland inte är direkt beroende av lånet på 200 miljoner euro från IMF, utan att diskussionerna snarare handlar om att säkra IMF:s fortsatta stöd. Fast livet skulle nog bli bra mycket lättare för den lettiska regeringen med det där lånet!

Ett grundproblem är att Lettland har låst sin valuta till euron inför en planerad övergång till euron år 2012. Men för att kunna gå över till euron måste man uppfylla konvergenskriterierna, som bland annat säger att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP och budgetunderskottet inte får överstiga tre procent av BNP. Dessutom får den femåriga obligationsräntan inte vara mer än två procent högre än i de tre medlemsländer som har lägst inflation. Frågan är nu hur realistiskt det är att tro att Lettland lyckas uppfylla dessa kriterier på bara några få år. Just nu pekar ju siffrorna åt helt fel håll. Det är troligen detta som gör IMF tveksamma om det är någon vits med att låna ut mer pengar, när Lettland istället skulle kunna delvis lösa sina problem genom att devalvera.

Visserligen finns det ju flera nuvarande medlemmar i eurosamarbetet som bryter mot konvergenskriterierna varje år, t.ex. Italien som har en statsskuld över 100% av BNP, men man kommer säkert inte att tumma på reglerna för nya medlemmar.

Förutom budgetnedskärningarna måste också Lettland förnedra sig lite för att få nödlånen.
Men fortsatta utbetalningar kommer bara att ske på villkoret att "alla betydande regeringsbeslut eller andra beslut med fiskala konsekvenser" fattas först "efter diskussioner med EU-kommissionen och IMF", heter det i ett uppdaterat samförståndsdokument mellan Lettland och EU, publicerat på måndagen.
Är det verkligen värt allt detta att gå med i eurosamarbetet? Risken verkar överhängande att de hårt prövade lettiska medborgarna inte står ut, utan att det utbryter mer eller mindre våldsamma protester. Kanske inte just nu, men om några månader, när budgetnedskärningarna börjar kännas av på allvar.

Det ser dock för tillfället lugnare ut på de finansiella marknaderna i Lettland. Interbankräntan RIGIBOR är tillbaks på mer normala nivåer, åtminstone på löptider upp till en vecka. Den lettiska centralbanken har inte heller behövt stödköpa lat för att upprätthålla den fasta växelkursen mot euron, utan har tvärtom sålt av lat den senaste månaden.

Åtminstone något positivt. Sen behöver ju förstås den reala ekonomin börja snurra igen, vilket lär ta betydligt längre tid.

Hur ska man placera sina pengar?

"Harry Schultz Letter", en ansedd investeringsrådgivare sedan decennier tillbaka som dessutom förutsåg förra årets krasch, rekommenderar följande placering:
  • 35%-45% statspapper (ej USA)
  • 8%-10% aktier (ej guldbolag)
  • 10%-30% råvaror via terminer, råvarubolagsaktier eller fysiska innehav
  • 35%-45% guldbolagsaktier och fysiskt guld
  • 0-5% "björnskydd" för aktier i form av "inverterade" börshandlade fonder
Råvaruterminer och fysiska råvaruinnehav ligger utom räckhåll för de flesta, så här har jag översatt Harry Schultz' rekommendationer till hur en svensk småsparare skulle kunna investera sina besparingar:
  • 35%-45% på Riksgäldsspar
  • 8%-10% i aktier eller aktiefond
  • 10%-30% i råvarufond eller råvarucertifikat
  • 35%-45% i fysiskt guld och/eller silver samt eventuellt en del av detta i en guldbolagsaktiefond
  • 0-5% i Xact Bear, fonden som går upp när börsen går ner
Som synes alltså en placeringsfilosofi som prioriterar säkerhet framför avkastning, vilket är vad som gäller i dagens läge. Vad gäller aktier, tänk på att vi har haft en sanslös uppgång sedan i mars, så just nu är kanske inget bra köpläge. Detsamma gäller råvaror. Grundprincipen för placeringarna stämmer i alla fall med det jag skrev häromdagen.

Var och en är dock ansvarig för sina egna investeringar. Jag tar inget ansvar för era beslut. Jag har bara förmedlat och anpassat det som Harry Schultz rekommenderar. Jag kan tillägga att jag inte har mina egna pengar placerade enligt fördelningen ovan, utan har mer övervikt på Riksgäldsspar. Men jag ska fundera på att vikta om lite.

Går du till banken för placeringsrådgivning får du säkert helt andra råd. Tänk dock alltid på att bankerna mest rekommenderar placeringar som är bra för dem själva. Visserligen kan dessa placeringar också ge en vinst för dig, men det viktigaste är att banken tjänar på saken.

Tack till In the End We're All Debt för tipset om Harry Schultz!

2009-07-20

Falkengren säger några kloka saker

I en intervju med E24.se varnar SEBs VD Annika Falkengren idag för att boräntorna troligen kommer att stiga. En varning som verkligen är på sin plats i dagens lågränte-Sverige, även om hennes prognos om vilken ränta man ska vara beredd på att kunna betala för mig känns som lite för snäll - "Om tre år kanske boräntan ligger på 6,75 procent igen". Jag brukar i dagens läge säga till vänner och bekanta som är på väg att köpa bostad att man ska ha marginal så att man kan betala en boränta på 10 procent samtidigt som du eller din partner blir arbetslös. Så allvarlig är denna kris, anser jag.

Trots det Annika Falkengren säger i intervjun om 6,75 procents boränta så kräver enligt artikeln SEB tydligen bara att man ska ha marginal att betala 4 procentenheter högre ränta än idag, alltså knappt 6 procents ränta. Varför inte kräva 5 procentenheter högre, så att VDs uttalande stämmer överens med den dagliga verksamheten?

Vidare sade Annika Falkengren:
Annika Falkengren är mycket tydlig med att hon tror att att det finns en stor risk för bakslag på börsen som nu rusat runt 27 procent sedan årsskiftet.

- Jag tror att det kommer ett bakslag. Det finns ett produktionsgap därute, företagen har tömt sina lager, sedan går de på semester och när de återvänder upptäcker de: "Oj, orderboken är fortfarande tom". Det känns inte som att orderna haglar in i de här företagen. Titta på Nokia, Sony Ericsson, det ser inte jättepositivt ut, säger Annika Falkengren till E24.
Jag håller med. Visserligen drog många företag väl hårt i nödbromsen i vintras och därav kommer väl den uppgång i flera olika ekonomiska indikatorer vi sett de senaste månaderna, med åtföljande börsuppgång, men trots allt är det en allvarlig kris och nu kanske man istället har tagit lite för lätt på neråtriskerna för ekonomin. Risken är stor för bakslag efter sommaren.

I en annan artikel på E24 säger Annika Falkengren:
- Även om de första gröna skotten kan skönjas nu blir återhämtningen väldigt lång tror vi. Vi har stor respekt för att återhämtningen kan bli både lång och besvärlig och det kan komma bakslag på finansmarknaderna, sade hon.
Det känns skönt att en av Sveriges främsta företagsledare kommer med en sådan realistisk syn på återhämtningen efter krisen. Även om vi nu har sett botten (vilket jag personligen i och för sig inte tror) så kommer återhämtningen efter denna kris att ta lång tid, dels eftersom krisen är global, dels eftersom den skadat så många sektorer av ekonomin så allvarligt. Alla som hoppas på en snabb uppgång hoppas nog förgäves. Det talas om att den nuvarande recessionen skulle bli U-formad eller V-formad, eller möjligtvis W-formad. Men risken är överhängande att den istället blir L-formad.

Åter till den första artikeln:
På frågan varför man nu skriver av hela sin goodwill för verksamheten i Baltikum för över 2,3 miljarder, svarar hon:

- När lönsamheten är helt borta under ett antal kvartal så känner vi att det är ett ganska bra tillfälle att ta bort den här goodwillen eftersom vi gör ett så bra kvartal. Vi är en konservativ bank och det vill vi fortsätta vara. Nu river vi av det här plåstret och då kan vi slippa få den här frågan längre fram.
Som jag sade tidigare idag tycker jag att detta var ett mycket klokt beslut, som faktiskt kan återställa en hel del av förtroendet för SEB. Visst har de klantat sig rejält i Baltikum, men de erkänner nu det och försöker att reda upp saken på bästa sätt. Man kunde bara önska att Swedbank vore lika kloka.

Jag måste förresten säga att jag tycker att E24.se blir allt bättre. Från början läste jag sällan artiklar där, men numera har jag börjat tycka om allt fler av deras artiklar. Som synes länkar jag till och med till dem ibland, trots att E24 inte har någon Twingly-koppling tillbaka till min blogg, vilket SvD.se och DN.se har.

Som man frågar får man svar

Knappt hade jag hunnit publicera min kommentar till Aftonbladet/United Minds' opinionsundersökning så läste jag på webben att SKOP idag publicerat en väljarundersökning som ger ett ganska annorlunda resultat:
Vad ska man tro nu då? Enligt SKOPs undersökning skulle varken Sverigedemokraterna eller Piratpartiet nå riksdagen om det vore val idag. Piratpartiet redovisas inte ens separat, utan hamnar i SKOPs undersökning bland "övriga partier" som får dela på 1,7% av väljarna.

En annan viktig skillnad är att det borgerliga blocket enligt SKOPs undersökning är betydligt starkare än i United Minds' undersökning. Framförallt Folkpartiet och Kristdemokraterna får fler röster.

Men några gemensamma nämnare för undersökningarna kan man notera. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har stärkts och får ungefär samma andel röster. Moderaterna och Socialdemokraterna får ungefär lika stora potter i båda undersökningarna. Centerpartiet försvagas.

Nu kan man fråga sig varför dessa undersökningar kommer fram till så olika resultat. Inläggets rubrik ger väl en del av svaret - som man frågar får man svar. United Minds frågade "Vilket parti skulle du rösta på om det vore val till riksdagen i dag?" medan SKOP frågade "Vilket parti tycker du bäst om i rikspolitiken?" Man kan tycka att den första frågan är mer traditionellt ställd, så som väljarundersökningar brukar vara. Men det är definitivt en skillnad på frågorna. Om jag fick dem skulle jag kanske svara olika. Jag taktikröstar nämligen oftast, för att lyfta fram partier som driver frågor som jag anser viktiga, men som jag inte tycker får tillräckligt utrymme i politiken. Om jag däremot får frågan vilket parti som jag tycker bäst om svarar jag istället utifrån hur väl de olika partiernas politiska idéer överensstämmer med mina egna. På så sätt kan man kanske förstå en del av Piratpartiets styrka i United Minds' undersökning - det kan vara fråga om proteströster, även om man inte tycker att Piratpartiet egentligen är det bästa partiet.

En annan skillnad är att United Minds genomförde sin undersökning via webben, medan SKOP kör mer traditionellt (telefon eller brev, jag hittar just nu ingen uppgift om vilket de använder, men jag antar av artiklarnas formuleringar att det är telefon). United Minds' webbmetod borde rimligtvis ge en övervikt av yngre väljare, varför det inte är så konstigt att Piratpartiet blev starka. Bara det att den görs via webben borde också ge fler röster till Piratpartiet. Om United Minds har en övervikt av yngre väljare kanske det också förklarar att Folkpartiet och Kristdemokraterna fick så svagt resultat hos dem. Skrämmande är i så fall att Sverigedemokraterna fick så starkt resultat hos dem. Men det är inte otänkbart med tanke på att det borde finnas starka missnöjeskänslor hos unga väljare, delvis orsakade av den ekonomiska krisen och bristen på jobb.

Hursomhelst kan man väl konstatera att både Piratpartiet och Sverigedemokraterna troligen fick sig en rejäl push framåt av söndagens väljarundersökning. Men låt oss innerligt hoppas att vi slipper Sverigedemokraterna i riksdagen. Vilket annat parti som helst går egentligen bra för min del, bara jag slipper Sverigedemokraterna.