Vägidioti från regeringen?

Vad ska jag säga - pengar i sjön? Regeringen kommer tydligen med största sannolikhet att ge klartecken för vansinnesprojektet "Förbifart Stockholm" som beräknas kosta 28 miljarder kronor. Det handlar om att lägga en motorväg i tunnel från Skärholmen till Häggvik väster om Stockholm. Allt bygger förstås på kalkyler om fler bilar, mer trafik, evig tillväxt...

Det handlar om ett gigantiskt resursslöseri. KTH påpekar i ett pressmeddelande att Förbifart Stockholm kommer att

"ge upphov till trafikökningar och trängseln i stockholmstrafiken blir större än i dag. Vägverket har underskattat detta i sina bedömningar. Restiderna blir inte kortare med Förbifart Stockholm jämfört med andra alternativ"

Regeringen går också emot alla fagra klimatlöften när man satsar många miljarder på vägar istället för spårbunden kollektivtrafik. Dessutom kommer den aktuella vägen att påverka flera viktiga miljökänsliga områden, bland annat på vackra Lovön. Många remissinstanser har varit kritiska, bland annat Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet.

Nya gigantiska vägprojekt är också fel väg att gå när vi framöver står inför en krympande global oljeproduktion med åtföljande högre bränslepriser och minskande trafik. Regeringen saknar uppenbarligen medvetenhet om detta. Nu ska i och för sig bygget av Förbifart Stockholm inte börja förrän 2012, så man kan hoppas att effekterna av det globala oljekrönet innan dess ska bli så uppenbara att projektet skrinläggs.

Men det går att stoppa stora vägprojekt. Jag var i min ungdom med och stoppade den vansinniga Vallaleden i Linköping för tjugo år sedan. Det var en lyckad gräsrotsrörelse som gick tvärs över partigränserna. Om politikerna framhärdar ifråga om Förbifart Stockholm får man dra igång något liknande här.

Några andra bloggare som skrivit om detta: Christian Valtersson, Alliansfritt Sverige, Effekt, Svensson, August Ekman.

Fackets roll i en krympande ekonomi

Daniel Berg, doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och sekreterare i ASPO Sverige, intervjuas i senaste LO-tidningen. Man kan undra hur läsarna och LO:s ledning kommer att reagera på att Daniel helt frankt påpekar att fortsatt tillväxt inte är möjlig när oljeproduktionen minskar och därmed inga fler löneökningar.

Daniel funderar på en ny roll för facken i en krympande ekonomi:

- Facken måste fort omvärdera sin roll som i första hand ekonomiska intresseaktörer till att förvalta demokrati, medbestämmande och fördelning i produktionsprocessen.

Det blir intressant att se om fackföreningarna kan ta till sig detta med att löneökningarna inte kommer att kunna fortsätta, utan att det kommer lönesänkningar. En krympande ekonomi och sjunkande levnadsstandard finns helt enkelt inte i deras världsbild. Jag skulle tro att de nuvarande ledarna inom fackföreningarna helt behöver ersättas innan det kan ske någon förändring. Kanske behöver hela fackföreningarna bytas ut eftersom de troligen kommer att slåss med näbbar och klor för att klamra sig fast vid den tillväxtekonomi som inte längre är möjlig.

Att bara slåss för högre löner är meningslöst. Det skapar i framtiden bara missnöje bland medlemmarna eftersom det misslyckas när den kaka som alla ska dela på inte längre växer, anser Daniel Berg.

Daniel gör dock ett försök att presentera en morot för att få med facken på peak-oil-tåget:

- I framtiden måste vi ha mycket längre perspektiv på vår produktion, och då tror jag facken snarare än aktieägarna är lämpade att styra produktionen, för facken har mycket större sociala insatser i företagen än vad ägarna har. Ägarna bara köper och säljer företag. Om facken verkligen skulle bli en offensiv kraft tror jag det skulle rädda stora delar av svensk ekonomi.

Frågan är om nedgången blir bättre med någon form av socialism? Det är ju i princip vad Daniel indirekt förespråkar här. Jag tror att varken socialismen eller kapitalismen har några lösningar på de problem som en krympande ekonomi kommer att medföra. Frågan är vad som kan komma istället? Men det vore ju bra om man kunde väcka åtminstone några i de fackliga leden till medvetenhet om de problem vårt samhälle står inför.

Människor som har makt tenderar dock att vilja hålla kvar denna makt. Facken har idag en bit av makten i det svenska samhället och kommer troligen att vidta åtgärder för att hålla kvar sin bit av maktkakan. Många av dessa åtgärder kommer troligen att gå på tvärs mot vad som vore vettigt i perspektivet av en krympande ekonomi. Detsamma gäller troligen Sveriges övriga makthavargrupper - företagsledare och politiker t.ex.

Hursomhelst är det viktigt att ta upp frågan om fackets framtid i ett peak-oil-perspektiv och det är bra att Daniel Berg och reportern Martin Klepke väcker denna fråga.

Skogens röda guld

I helgen tog jag med mig familjen ut i skogen för att plocka lingon. Efter att ha läst att SLU varnat för att det skulle vara dåligt med lingon i år räknade jag inte med någon större skörd.

Döm om min förvåning när det visade sig finnas massor av lingon i skogen. Tydligen är problemet med dålig lingontillgång begränsat till vissa delar av landet, t.ex. Värmland där vietnamesiska bärplockare strejkat. Å andra sidan var de rika lingonmarker som vi hittade på cykelavstånd från vår förort inte av den sort som inhyrda bärplockare kan gå igenom snabbt och få ihop flera hinkar per dag. Nej, här växte lingonen i fläckar om några kvadratmeter, uppblandat med en massa blåbär eller ljung däremellan. Men det gick ändå ganska snabbt att få ihop flera liter lingon, fastän vi inte hade några såna där små lådor med kam där fram. Min son visade sig vara en entusiastisk och för sin ålder förvånansvärt effektiv lingonplockare. Lillasyster tyckte dock att det var roligare att plocka buketter av ljungblommor.

Vad som förvånade mig var dock att det inte var några andra ute i skogen för att plocka bär en sådan vacker augustidag. Trots att området låg ungefär hundra meter från närmsta villaområde var de enda människor vi såg några svampplockare som av språket att döma troligen var polacker. Och lingonriset var uppenbarligen inte avplockat av någon annan. Tydligen är lingonplockning inget som dagens svenskar ägnar sig åt. Istället köper man lingonsylt i affären, av bär plockade av hitresta bärplockare, mest thailändare. 6000 personer reser tydligen varje år hit från Sydostasien för att plocka bär.

Självklart vill inga svenskar ta detta jobb. Om man får 14 kronor per kilo behöver man plocka rätt mycket för att komma upp i en rimlig svensk inkomst. Jag vet inte hur många timmar det tar att plocka 60 kilo bär, men det är nog fler än åtta timmar om inte lingonmarken är osedvanligt rik.

Många av de importerade bärplockarna verkar också ha blivit lurade av thailändska bemanningsföretag som utlovat orimligt stora inkomster från bärplockningen. Det verkar dock som om det rett upp sig för några av de värst drabbade.

Jag har svårt för att få kalkylen att gå ihop. Om man som en bärplockare i en av artiklarna betalat 17000 för att komma hit plus 150 kronor per dag för mat och uppehälle måste man plocka nästan 11 kilo bär per dag bara för mat och uppehälle. Utöver det måste man plocka 1214 kilo bär för att betala resan. Med optimistiska totalt 91 kilo bär per dag blir det ändå femton dagars heltidsplockande, och då har man bara gått plus minus noll. För att få några pengar över måste man plocka ännu mer! Nej, något är sjukt i hela bärbranschen när det ser ut så här. Dessutom känns det absurt att frakta okvalificerad arbetskraft över halva jordklotet för några veckors gästarbete.

Bättre då att plocka sina egna bär istället för att gynna en skum bransch. Nu fick vi till slut ihop sju stora burkar lingonsylt i helgen. Om vädret tillåter och lingonen inte hunnit bli övermogna kanske vi gör lika mycket nästa helg. Tillsammans med all annan sylt vi gör (krusbär, vinbär, fläderbär) borde det räcka ett bra tag. Jag älskar pannkakor med sylt! Dessutom blir hemgjord lingonsylt godare än även den lyxigaste köpesylten. Jag vet inte riktigt varför - det är ju samma råvaror.

Läs andra bloggar om bärplockare

Alltför exakta prognoser

Konjunkturinstitutet levererade i veckan en prognos för Sveriges ekonomi några år framåt. Man ser där något ljusare på framtiden än vad man gjorde i förra prognosen. Man räknar nu med att Sveriges BNP ska öka med 1,5% år 2010. I förra prognosen från juni räknade man bara med 0,8% BNP-tillväxt. För 2011 räknar man med hela 2,9% BNP-tillväxt. Krisen snabbt överblåst med andra ord, även om Konjunkturinstitutet räknar med att den höga arbetslösheten håller i sig.

Det som slår mig när jag läser dessa prognossiffror är att de är angivna med så hög noggrannhet. Den förväntade procentuella BNP-tillväxten anges med en decimal - två gällande siffror! Detta ger ett sken av att det är något slags exakt vetenskap som Konjunkturinstitutet sysslar med.
Tittar man på hur Konjunkturinstitutets BNP-prognoser har förändrats från kvartal till kvartal så ser man att förändringarna har varit enorma. Att då ange siffrorna med så hög noggrannhet blir bara löjligt. Denna noggrannhet får det också att vända sig i min naturvetarsjäl. Så stor som osäkerheten i prognoserna uppenbarligen är skulle det inte ens räcka med att gissa BNP-tillväxten med en gällande siffra, utan Konjunkturinstitutet skulle behöva ange ett intervall, t.ex. "Sveriges BNP-tillväxt för år 2010 förväntas ligga i intervallet 1 till 2 procent". Sedan skulle man förstås snäva till intervallet allteftersom man närmar sig årets slutdatum och har säkrare siffror.

Problemet är också att Konjunkturinstitutets prognossiffror tjänar som underlag för diverse myndigheters planer. Här kan en felräkning på en procentenhet få katastrofala effekter för vissa myndigheters budgetar.

Men framförallt - hur ska man framöver kunna lita på Konjunkturinstitutets prognoser, när de från början så totalt har missat prognoserna både för 2008 och 2009? I augusti 2008 förutspådde man fortfarande 1,4% BNP-tillväxt för 2009, trots prognosens titel "Svensk ekonomi går in i en lågkonjunktur". Juniprognosens titel "Svensk ekonomi tappar fart 2008 men ljusning i sikte 2009" ter sig idag närmast parodisk. Fortfarande i december 2008, tre månader efter Lehmans konkurs, trodde man att Sveriges BNP bara skulle sjunka med 0,9% i år. Därmed anser jag Konjunkturinstitutets prognoser för 2010 och 2011 är totalt opålitliga. För 2009 ligger de troligen närmare verkligheten, men endast tack vare att mer än halva året redan har gått.

Jag tänker härmed presentera min egen prognos. Jag gissar att Sveriges BNP till marknadspris sjunker med mellan 5 och 6 procent för helåret 2009. Jag gissar också att Sveriges BNP till marknadspris fortsätter att sjunka år 2010. Visserligen kan vi få se en viss återhämtning i ekonomin i början av året, men för hela året 2010 räknar jag med att Sveriges BNP sjunker med mellan 3 och 6 procent. Skillnaden mot Konjunkturinstitutets prognos är som ni ser enorm. Vi får väl se vem som hamnar närmast verkligheten. Facit kommer i slutet av 2010, fast redan om ett år borde vi ha en ganska klar bild av var 2010 hamnar.

Bankdöden i USA ökar i volym

Igår stängdes ytterligare tre amerikanska småbanker ner och överlämnades till bankgarantin FDIC. Därmed har hittills i år 79 banker gått under i USA. Jag räknar inte med 84 som DN, eftersom sex av bankerna i juli var dotterbolag i samma koncern (Security Bank). De två största bankfallissemangen hittills i år har båda inträffat under augusti - Colonial Bank med 25 miljarder dollar i tillgångar samt Guaranty Bank med 13 miljarder dollar.
Därmed kvalificerar sig augusti med god marginal som rekordmånad vad gäller summan av de fallerade bankernas tillgångar. För att göra bankernas storlek gripbar så var Colonial Bank ungefär en tiondel av Swedbank, räknat på tillgångarnas storlek. Guaranty Bank var ungefär en tjugondel av Swedbank. Det är alltså inga stora banker som går under, men de är många. De tre banker som stängdes igår var alla fjuttiga - den största var mindre än 0,5% av Swedbank.

Juli var i gengäld rekordmånad vad gäller antalet stängda banker. Som synes ser båda trenderna i princip stigande ut i ett lite längre perspektiv.

Många, t.ex. Chris Martenson, säger att FDIC är bankrutt efter alla dessa bankkrascher. I och för sig tryter pengarna i deras kassa, men de ska också ta ut en extra avgift för medverkande banker för att stärka sin kassa. Bra, va, att belasta de friskare bankerna med avgifter för att det har kostat för mycket att rädda de sjuka. Denna avgift täcker dock bara två-tre månaders bankgarantier med nuvarande takt. Men FDIC får säkert låna pengar från amerikanska staten om det blir kris. Allting annat vore politisk självmord. Och bankkrisen ser ut att fortsätta ett bra tag till. Det finns en massa (kanske över 1000) illa skötta banker i USA som bara väntar på sin tur att gå under.

Fraktraterna sjunker tillbaka

Torrfraktindexet Baltic Dry Index har sedan början av juni fallit tillbaka igen, efter att ha stigit under våren.
Förvisso är fallet inte lika dramatiskt som det från juni-november 2008, då fraktraterna kollapsade totalt, men det kan ändå ge en antydan om att de gröna skotten i världsekonomin inte är så livaktiga som man kunde hoppas. Baltic Dry Index har nu fallit över 40% på knappt tre månader, vilket tyder på att efterfrågan på torrfrakter har avtagit. Detta kan ses som en tidig ekonomisk indikator, då de råvaror vars fraktpriser indexet visar utgör basen för produktionen. Malm blir till exempel till stål, som i sin tur används för industriprodukter. Lägre fraktpris betyder lägre efterfrågan på frakter.

Det går såklart inte särskilt bra för rederierna i dessa tider, då det finns en stor överkapacitet efter fraktboomen 2003-2008.

Oljelagring
Intressant att notera i rederisammanhang är också att det just nu lagras en massa råolja på olika håll i världen på jättestora oljetankfartyg, en trend som jag uppmärksammade redan i januari. Det rör sig nu om runt 50 supertankrar fulla med råolja som lagras i hopp om fortsatt stigande priser. När man slutar med denna oljelagring kommer marknaden för oljetransporter att prispressas ytterligare med den ökade kapaciteten.

Frågan är var gränsen går för att investerarna ska börja sälja av sin råolja. Hittills har oljeprisets faktiska utveckling överträffat vad oljefutures visade i januari och därmed givit goda vinster till oljelagrarna. Råoljepriset har fördubblats sedan årets början (se diagrammet nedan), men om uppgången ser ut att klinga av kan vi få se utförsäljningar av dessa oljelager. Det kan också ske om oljepriset går upp tillräckligt mycket, då investerarna i så fall tar hem sina vinster.
En sådan utförsäljning av lagrad olja kan också förstärka en kommande prisnedgång i oljan, så att den blir kraftigare än vad den annars skulle ha blivit. Som det ser ut nu visar oljefutures på Nymex på nästan inga förväntningar om prisökningar under det närmsta halvåret, så det finns risk att oljepriset nu faller tillbaka.

Pundet försvagas

Jag noterar att det brittiska pundet sedan början av augusti har vänt sin trend och nu börjat försvagas igen mot t.ex. euron.
Detta torde orsakas av att Storbritanniens ekonomi inte går särskilt bra samt att investerarna inte gillar vad Bank of England håller på med. Enligt OECD väntas Storbritannien få budgetunderskott motsvarande 12,8 respektive 14,0 procent av BNP under 2009 och 2010. Betydligt värre än exempelvis EMU-området med 5,6 och 7,0 procent av BNP, och till och med värre än USA med 10,2 och 11,2 procent av BNP för 2009 respektive 2010. Det stora budgetunderskottet orsakas till stor del av att man försöker fylla de svarta hålen i de nu delvis förstatligade storbankerna.

Bank of England då? De roar sig med så kallad quantitative easing, alltså pengatryckning. Inflationsdrivning, med andra ord. På senaste direktionsmötet bestämde de sig för att höja taket i sitt program för obligationsköp med 50 miljarder pund till sammanlagt 175 miljarder pund. Frågan är om programmet kommer att ha några effekter förutom att kraftigt försvaga valutan.

Apropå pundets försvagning kan man såklart undra om det är en del av en trend vad gäller svagare valutor över huvud taget. Men tittar man på till exempel svenska kronan mot euron ser man ingen försvagning, utan den fortsätter i princip sin förstärkningstrend.
Inte heller en riktigt svag valuta som den ungerska forinten visar någon trendvändning, utan ligger förhållandevis still mot euron.
Därmed är det just nu specifikt för Storbritannien som de finansiella varningsklockorna ringer.