Kreditdeflation i eurozonen

Idag presenterade Europeiska centralbanken (ECB) oktobers siffror för penningmängden och krediterna i eurozonen. De visade inte oväntat att det bredaste penningmängdsmåttet M3 växte med bara 1,4 procent i årstakt, vilket är det långsammaste på över två år och långt under den nivå på 4,5 procent som ECB sätter som referensnivå för att hålla ekonomin igång. Nu vet de som studerar detta med penningmängd att M3 innehåller en hel del "dubbelräkning", så det är möjligt att situationen är ännu värre än vad M3 visar på.

Värre är det i alla fall med lånen till den privata sektorn - hushåll och icke-finansiella företag. Den sjönk i oktober med 2,1 procent i årstakt, vilket är den högsta fallhastigheten i eurozonens historia.

Hushållen fortsätter med ett nödrop att låna mer (upp 0,1 procent i årstakt), men företagslånen sjunker snabbt (ner 3,7 procent i årstakt). Det är förstås olika mellan länderna - företagslånen sjönk i årstakt 19,3 procent (!) i Spanien, 6,6 procent i Portugal, 5,7 procent i Italien, 5 procent i Grekland och nästan 5 procent på Irland.

Som synes i diagrammet ovan sjönk företagens lån något även i Tyskland och Frankrike.

Detta hänger samman med de siffror som nyligen kom över att eurozonens "tillväxt" var oväntat svag under tredje kvartalet - BNP föll med 0,4 procent på ett år. Förutom de kända PIIGS-länderna så är även Frankrike på dekis, där BNP sjönk med 0,1 procent.

Även prisinflationen i eurozonen föll. Oktobersiffran var 0,7 procent, medan den för september var 1,1 procent. Detta ska jämföras med ECB:s inflationsmål på 2 procent. Tre av eurozonens länder hade prisdeflation (Grekland, Cypern och Irland), medan inflationstakten låg på noll i Spanien och Portugal. Det enda landet i eurozonen där inflationen var i närheten av tvåprocentsmålet var Estland.

För många tycks alla dessa siffror komma som en överraskning, men det var egentligen bara en tidsfråga innan euroländernas problem skulle titta fram från den matta de sopats in under. Även ECB:s räntesänkning från 0,5 procent till 0,25 procent i början av november var oväntad. Gissningsvis lär den sänkas igen vid nästa möte den 5 december. ECB ser alltså allvarliga problem i eurozonen, som i alla fall aktiemarknaderna inte ser ännu.

Jörg Asmussen, ledamot i ECB:s direktion, sade i tisdags att återhämtningen i euroområdet är fortsatt "svag, bräcklig, ojämn". Sanningen är snarare att återhämtningen är över för denna gång och att eurozonen går mot en ny recession.

Att läget är allvarligt visas också av att det nu nu spekuleras i att ECB ska sänka inlåningsräntan till negativ. Det skulle alltså kosta för bankerna att sätta in sina pengar där. ECB-representanter säger dock att det bara är aktuellt vid en extrem situation. Men bara att de nämner denna möjlighet visar att läget någonstans är allvarligt. Frågan är nu bara om vi får veta före eller efter jul var allvaret egentligen ligger.

Tillägg: ECB planerar att genomföra ett nytt "stresstest" av de europeiska bankerna i början av nästa år, men det kan visa sig bli överflödigt om det istället genomförs ett verkligt stresstest istället i form av en kris.

Riksbankens Skingsley om hushållskrediterna

Apropå debatten om Riksbankens räntesättning är det värt att lyssna på vad vice riksbankschef Cecilia Skingsley har att säga om bostadspriserna och hushållens skuldsättning. Intervjun är från programmet Agenda i den gångna helgen.

Räntedebatten politiseras och förvirras

Nu börjar Riksbankens enligt vissa debattörer alltför höga ränteläge användas som slagträ i den politiska debatten. På "Alliansfritt Sverige" skriver Robin Zachari en smått konspiratorisk artikel om hur "Moderaterna vill fylla Riksbankens ledning med ännu fler jasägare". Där hänvisar han först till debatten om att KPI-inflationen legat på 1,4 procent i genomsnitt, alltså en bra bit under Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Därefter kommer före detta riksbankschefen Lars E O Svenssons uttalande om att detta har orsakat 65000 uteblivna jobb, vilket Zachari missuppfattar och säger att siffran 65000 skulle vara varje år. Det Svensson sade då var att enligt hans beräkningar skulle 38000 personer per år ha sluppit arbetslöshet, vilket totalt under två år skulle ha inneburit 65000 personer.

Visst säger Lars E O Svensson en sak angående räntan och arbetslösheten utifrån sina ekonomiska modeller, men man kan utifrån den observerade utvecklingen av arbetslösheten ifrågasätta Svenssons uttalande, som jag gjorde nyligen, då jag för Sverige och ett antal jämförbara länder jämförde förändringen av arbetslösheten från juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan, fram till juli 2013. Jag kom fram till att Sverige klarat sig bra vad gäller arbetslösheten, även jämfört med andra länder som hållit sig närmare sina inflationsmål. Detta kan bero på att den svenska prisinflationen blivit alltför låg jämfört med målet av andra orsaker än penningpolitiken. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

Svensson sitter inte på hela sanningen angående ekonomi och styrräntor, även om han har en del bra synpunkter. Det finns fler ekonomer här i Sverige som är värda att lyssna på. Men det är klart att om man vill skriva en tendentiös politisk artikel så plockar man ut valda russin ur ekonomkakan.

Nå, åter till Zacharis artikel, där han frågar sig om Moderaterna genom Johan Gernandt, moderat och ordförande i Riksbanksfullmäktige (som utser dem som sitter i Riksbankens direktion), kanske försöker att "bakvägen styra riksbankens räntebana och därmed styra inflationen". Vi kan konstatera att detta inte kan vara sant, eftersom av de två senaste direktionsledamöterna som tillsattes av Riksbanksfullmäktige så var en Martin Flodén, som reserverade sig mot Riksbankens beslut att hålla räntan oförändrad på 1 procent och istället ville sänka till 0,75 procent. Om nu Moderaterna hade något slags ond plan att styra räntan bakvägen så skulle de knappast ha tillsatt Flodén.

Problemet med sådana här artiklar är att många läser dem och tar det som presenteras för sant. Därefter vidarebefordras meddelandet i diverse sociala medier, inklusive alla missuppfattningar.

Zachari bygger sin förvirrade artikel på en artikel på Politism av Agneta Berge, nationalekonom, projektledare och utredare på LO. Där sägs bland annat

Det verktyg Riksbanken har för att nå inflationsmålet är att den sätter reporäntan. Men Riksbanken har inte fullt ut använt räntevapnet för att höja inflationen, utan räntan har legat för högt. Riksbanken har dock inte bara fattat ”dåliga” räntebeslut, utan de har fattat beslut om räntan med hänsyn till en ny parameter, utöver inflation och arbetslöshet, nämligen hushållens skuldsättning. Av rädsla för att hushållen ska belåna sig mer vill Riksbanken hålla räntan hög. Detta är dock inget som Riksbanken är ålagd att hantera, utan är snarare en finanspolitisk fråga.

Riksbanken går utanför sitt mandat. Därav stormen.

Det Berge säger är tveksamt. I Riksbankslagen 1 kap. 2 § står det att "Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde". Detta har Riksbanken i sin tur tolkat som att den årliga förändringen i konsumentprisindex begränsas till 2 procent, med en tolerans om ± 1 procentenhet. Dessutom har Riksbanken i uppdrag att "stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en hållbar tillväxt och hög sysselsättning". Detta senare är för övrigt inget som står i Riksbankslagen, utan endast i förarbetena till lagen.

Men i Riksbankslagen 1 kap. 2 § står även att "Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende", vilket bland annat innefattar att se på obalanser inom exempelvis tillgångspriser och skuldsättning. Därmed ingår det faktiskt i uppdraget att oroa sig över hushållens belåning. Berge har alltså fel.

På sidan 11 i Riksbankens skrift Penningpolitiken 2010 kan man läsa följande:

En centralbank kan således inte höja tillväxt och sysselsättning på ett bestående sätt genom att bedriva en systematiskt expansiv politik. [...] Tillväxt och sysselsättning bestäms på lång sikt istället i huvudsak av andra faktorer som till exempel den tekniska utvecklingen, tillgången på arbetskraft och ekonomins funktionssätt.

Varför går då så många och hoppas på en "kvickfix" från Riksbanken i form av sänkt ränta? Den skulle ändå bara ha en tillfällig effekt.

I Penningpolitiken 2010 står på sidan 15:

Bankernas verksamhet är nära sammanflätad med den övriga finansiella sektorn. Därför uttrycks Riksbankens ansvar för betalningsväsendet ofta som ett uppdrag att värna finansiell stabilitet. En obalanserad utveckling av exempelvis tillgångspriser och skuldsättning kan ge bankerna problem och kan därmed i förlängningen riskera att hota den finansiella stabiliteten. Riksbanken är dock inte ensamt ansvarig på detta område. Finansdepartementet, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret har alla viktiga funktioner att fylla när det gäller att upprätthålla den finansiella stabiliteten.
[...]
En penningpolitik med inflationsmål, där vikt samtidigt läggs vid att stabilisera utvecklingen av realekonomin, bidrar till en balanserad utveckling även på de finansiella marknaderna. Erfarenheten visar dock att tillgångspriser och skuldsättning även med en sådan politik ibland kan utvecklas på ett sätt som inte är hållbart på längre sikt. Det kan innebära risker för kraftiga priskorrigeringar i framtiden som i sin tur kan få ogynnsamma och allvarliga återverkningar på realekonomin och inflationen. Erfarenheten visar att det i första hand är fluktuationer i fastighetspriser och kreditvolymer som skapar problem. Denna typ av
risker låter sig inte alltid enkelt siffersättas eller fångas i det normala analys- och prognosarbetet, men de kan ändå behöva vägas in vid de penningpolitiska besluten. Detta kan motivera en justering av reporäntebanan om sådana risker bedöms vara betydande. När det gäller att förebygga en alltför snabb ökning av tillgångspriser och skuldsättning spelar framförallt ett väl fungerande regelverk och en effektiv tillsyn en central roll. Penningpolitiken är enbart ett komplement.

Riksbanken verkar anse att Finansdepartementet och Finansinspektionen inte gjort tillräckligt på området hushållens skulder, varför Riksbanken använder sitt (om än trubbiga) räntevapen för att påverka skuldsättning och tillgångspriser (mer specifikt hushållens skulder och bostadspriserna). Även jag anser att detta inte är det bästa sättet att hantera situationen. Idealet vore att Finansdepartementet toge sitt ansvar genom att exempelvis avskaffa det av IMF och EU-kommissionen kritiserade ränteavdraget, samt att Finansinspektionen toge sitt ansvar genom att införa amorteringskrav - även det något som IMF och Ekofin föreslagit. Då skulle Riksbanken kunna sänka räntan utan större risk för att ytterligare underblåsa den svenska hushållskredit- och bostadsbubblan.

Berge går vidare med att skriva att "Riksbanken har därmed även åsidosatt sitt andra mål, om att hålla arbetslösheten på den lägsta hållbara nivån". Detta är alltså en missuppfattning - i Riksbankslagen finns bara två uppdrag, nämligen stabilt penningvärde samt ett säkert och effektivt betalningsväsende. I förarbetena till lagen står visserligen att de ska "stödja [...] en hållbar tillväxt och hög sysselsättning", men detta ska uttryckligen inte vara överordnat de två uppdragen i lagtexten.

Man kunde önska att en nationalekonom på LO tog sig tid att sätta sig in i sakförhållandena innan vederbörande skrev en debattartikel. Vederbörandes titel inger trots allt viss respekt vad gäller kunskaper om politik och ekonomi, varför det finns en uppenbar risk att många tar debattartikelns "faktauppgifter" för sanning.

En spik lös angående räntan?

SvD:s Per Lindvall frågar sig idag om Riksbanken har en skruv lös när det gäller räntepolitiken och hur de väger in hushållens skulder när de sätter styrräntan. Detta återigen på nyhetsplats, men i form av något som snarare liknar en illa skriven debattartikel.

Flera uttalanden i artikeln får mig att undra om istället Lindvall har en spik lös.
"Den svenska Riksbanken med sin jämförelsevis extrema högräntepolitik"
- Reporäntan ligger för närvarande på 1 procent, vilket knappast kan kallas för "extrem högräntepolitik". Visst är den högre än på vissa andra ställen, men "extrem högräntepolitik" känns som om Lindvall lägger in alltför känslomässiga värderingar.

"Med vårt profana lutherska arv så är vi som land extremt inriktat på att spara, trots den allmänna hysterin runt de svenska hushållens relativt höga bruttoskuldsättning."
- Hur kan ett lutherskt arv vara profant? "Profan" betyder "världslig" och står i motsats till svenska kyrkan, som ju bygger på den lutherska läran. "vårt profana lutherska arv" är en självmotsägelse.
- Är Sverige "extremt inriktat på att spara"? Nej, inte vad jag ser. Vi lever på en ständig ökning av mängden krediter.

"Riksbanken skulle behöva sänka räntan ytterligare och inte bara ta inflationsmålet på allvar utan sikta på att den ska nå 3–4 procent om Sverige ska spendera eller helst investera lika mycket som vi sparar."
- Problemet är att Riksbanken när de sänker räntan inte kan styra vad eventuella nyskapade krediter används till - konsumtion eller investeringar. Om de nu skulle användas för investeringar finns också en överhängande risk att dessa "investeringar" blir i form av lyxrenoveringar av bostäder eller att buda upp priserna på bostäder.
- Och varför ska Riksbanken plötsligt sikta på en årlig prisinflation på 3–4 procent? Vad jag vet ligger deras inflationsmål på 2 procent och det finns ingen som helst anledning att skjuta över det.
- Och en KPI-inflation på 3-4 procent skulle innebära betydligt högre bolåneräntor än idag. Är det vad Lindvall önskar sig?

Har Lindvall blivit helt desperat i sin argumentation? Så desperat att han inte längre kan formulera vettiga argument?

Lindvall har uppenbarligen Lars E O Svensson och Paul Krugman som sina stora ledstjärnor i räntedebatten. I mitt tycke borde han dock läsa lite av vad som sägs från den andra sidan också, exempelvis från Lars P. Syll eller Steve Keen.

Japan: Slutspel för Abenomin?

Igår rapporterades att Japans handelsunderskott ökade betydligt mer än väntat i oktober. Exporten ökade förvisso mer än förväntat, 18,6 procent jämfört med samma månad året före (mot förväntade 16,2 procent). Emellertid ökade importen betydligt mer än förväntat, med 26,1 procent mot förväntade 19,0 procent.

Detta ledde till ett underskott i handelsbalansen som var det tredje största månadsvisa hittills. Nedan ser ni Japans handelsbalans de senaste åren.

Att handelsbalansen plötsligt svängde över till underskott i början av 2011 beror förstås på att kärnkraftverken stängde ner och Japan istället var tvunget att importera en massa dyra fossila bränslen för att driva elkraftverk. Ser man på vad Japan importerar så står fossila bränslen (framförallt olja) för hela 32 procent av importkostnaderna.

För att sätta handelsunderskottet i ett historiskt perspektiv kan vi se på Japans export, import och handelsbalans sedan 1990.

Hela vägen genom Japans "förlorade årtionden" från 1990 hade landet ändå ett handelsöverskott. 2008 blev det underskott ett tag, troligen eftersom man inte hann att stoppa importen lika snabbt som exporten sjönk i samband med finanskrisens effekter. Under 2009 och 2010 repade sig exporten en bra bit, men har sedan legat ganska still, troligen eftersom världsekonomin inte har repat sig såpass att Japan kan lyckas exportera mer. Importen har dock fortsatt att öka i värde och var i oktober på den högsta nivån sedan september 2008.

Det som räddar Japan är att bytesbalansen fortfarande är positiv, även om den sjunkit ner på minus några månader de senaste åren. Bytesbalansen inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper). Det innebär att det fortfarande flyter in något mer pengar i Japan än vad det flyter ut, även om den långsiktiga trenden ser ut att vara oroväckande neråt och marginalen till underskott inte är stor.

När den nye premiärministern Shinzo Abe vann valet för snart ett år sedan lovade han det som kommit att kallas "abenomi" (engelska abenomics). Japan har med några korta undantag dragits med kronisk deflation sedan slutet av 1990-talet.

Abenomi i den nya tappningen skulle syfta till att driva upp (kärn)inflationen till 2 procent i ett försök att sparka igång ekonomin. Därför tillsatte Abe en ny centralbankschef i form av Haruhiko Kuroda. Hittills har han dock inte lyckats driva upp kärninflationen högre än 0,8 procent i årstakt. Senaste månaden sjönk den tillbaks och den 28 november får vi reda på om det var en tillfällig avvikelse eller om Japan åter går mot lägre prisinflation eller deflation.

Japanska statsobligationer visar inte heller någon större tendens att prisa in högre inflation. Visserligen steg räntorna på statsobligationerna ett tag i våras, men har därefter fallit tillbaks och närmar sig åter rekordlåga nivåer. Om inflationen hamnar på målet 2 procent borde räntan på statsobligationerna hamna en bit däröver - annars drabbas obligationsinnehavarna av förluster. En så hög ränta skulle innebära en katastrof för Japans statsfinanser. Där Japan verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det är endast tack vare att räntan på den japanska statsskulden är så oerhört låg som Japan klarar av sin osannolikt höga statsskuld.

Den inflation som Japan fått är i vilket fall som helst av "fel slag", driven av högre importpriser, delvis till följd av att yenen föll kraftigt under första halvåret.

Den japanska börsen steg i våras i ett bubbelliknande mönster för att därefter falla tillbaks kraftigt. Under sensommaren och hösten har den åter repat sig, men i betydligt långsammare takt och har ännu inte nått upp till nivån från i våras.

Japans BNP har faktiskt stigit lite det senaste året - årstakten var för andra kvartalet i år 2,7 procent, men tillväxttakten ser redan ut att mattas av - sista kvartalet förra året och första kvartalet i år växte Japans BNP med 1,0 respektive 0,9 procent jämfört med kvartalet innan, men andra kvartalet bara med 0,5 procent. Den 8 december får vi veta hur det gick tredje kvartalet i år. Det verkar inte finnas några större drivkrafter för att Japans BNP-tillväxt ska komma igång i hög fart annat än tillfälligt.

Trots att centralbanken Bank of Japan försöker stimulera ekonomin genom tillgångsköp (kvantitativa lättnader) ser det inte ut som om de "utpumpade" pengarna hittar ut i form av lån till företag. Istället hålls stora delar av pengarna trots usel ränta av bankerna på konton hos Bank of Japan, en siffra som har mer än fördubblats sedan i mars. Trots att utlåningen från stora banker faktiskt ökat de senaste månaderna har stora delar av de pengarna gått utomlands för att köpa upp utländska företag eller köpa in dyra fossila bränslen.

Min gissning är att vi snart får se ett slutspel för "abenomin". Vilken väg detta slut kommer är inte helt klart, men det går i vart fall inte att driva vidare Japan på nuvarande kurs utan att något går snett. Det stigande handelsunderskottet är en faktor som kan slå till om det blir så stort att landet även får underskott i bytesbalansen. Skulle ekonomin mattas av (t.ex. p.g.a. alltför höga energipriser) kan det bli deflation igen, varvid förtroendet för Kuroda och Abe blir närmast noll. Skulle Kuroda genom yenförsvagning lyckas driva upp prisinflationen till den önskade nivån 2 procent skulle statsobligationsräntorna följa efter med katastrofala följder för statsfinanserna.

Har Riksbankens högre ränta påverkat arbetslösheten?

Före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E.O. Svensson fortsätter med sina artiklar på Ekonomistas om Riksbankens räntepolitik de senaste åren haft alltför hög ränta och därigenom påverkat Sveriges ekonomi negativt. Den senaste handlar om Penningpolitiken i Sverige jämfört med den i euroområdet, Storbritannien och USA.

Man kan bedöma penningpolitiken efter vad inflationen och arbetslösheten blivit och hur prognoserna för inflation och arbetslöshet ser ut. Eftersom inflationen är långt under målet och arbetslösheten långt över en långsiktigt hållbar arbeslöshet, och detta lär fortsätta ett bra tag, så kan man med den måttstocken hävda att penningpolitiken i Sverige är kontraktiv, till och med starkt kontraktiv.
Ett annat sätt att bedöma penningpolitiken är att jämföra med vår omvärld.

Svensson tittar i artikeln på styrräntorna i Sverige och jämför med eurozonen, USA och Storbritannien. Räntan har varit en bit högre i Sverige jämfört med dessa, även om räntan faktiskt varit historiskt låg i Sverige (för närvarande 1 procent).
Svensson påpekar att realräntan är mer intressant och Sverige har från sommaren 2010 haft betydligt högre real styrränta än jämförelseobjekten.

Mätt på detta sätt har alltså penningpolitiken i Sverige varit betydligt mer kontraktiv än i de övriga ekonomierna, i synnerhet under 2011 och 2012 men också för närvarande.

Hur har då Sveriges mer kontraktiva penningpolitik påverkat arbetslösheten? Det är ju i detta ämne som Lars E.O. Svensson varit ute tidigare och sagt att enligt hans modeller så är 50000-70000 människor arbetslösa "helt i onödan" jämfört med om Riksbanken hade följt hans lägre räntelinje.
Svensson påpekar att arbetslösheten i Sverige är högre än i Storbritannien och USA och i de flesta jämförbara länderna i euroområdet (t.ex. Finland, Nederländerna, Tyskland och Österrike). Detta tycker jag inte är särskilt rättvisande, då arbetslösheten även beror på andra faktorer än penningpolitiken. De nämnda länderna hade redan i utgångsläget olika arbetslöshet och det är därför inte rimligt att jämföra de absoluta arbetslöshetstalen. Rimligare är att jämföra hur arbetslösheten har förändrats. Därför har jag med data från Eurostat sammanställt detta. Utgångspunkt är juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan. För att undvika säsongsberoende faktorer jämför jag med juli 2013.

	Arbetslöshet, procent
	juli 2010	juli 2013	skillnad
Sverige	8,2	7,2	-1,0
Tyskland	7,0	5,3	-1,7
Finland	7,5	6,6	-0,9
Nederländerna	4,2	6,8	+2,6
Österrike	4,5	5,0	+0,5
Danmark	7,5	7,0	-0,5
Norge	3,7	3,7	+0,0
Frankrike	9,1	10,5	+1,4
Luxemburg	4,2	5,6	+1,4
Storbritannien	7,8	7,8	+0,0
USA	9,7	7,7	-2,0

Att utgå från att arbetslösheten nu är högre än i jämförbara länder är som synes inte relevant, då arbetslösheten redan från början var högre (p.g.a. andra faktorer).
Jämför vi då skillnaderna så ser vi att arbetslösheten under perioden inte sjunkit lika mycket i Sverige som i Tyskland, men däremot sjunkit något mer än i Finland. I Nederländerna och Österrike har istället arbetslösheten ökat. Jag har även med ett antal andra länder att jämföra med och kontentan som jag ser det är att Sverige klarat sig väldigt bra vad gäller arbetslösheten - det är snarare Tyskland som sticker ut som ett undantag som klarat sig extremt bra. Detta alltså trots att penningpolitiken varit mer kontraktiv i Sverige än i övriga jämförelseländer, med Lars E.O. Svenssons metod.
Ser vi istället på ungdomsarbetslösheten så är Sverige bland de länder som klarat sig bäst. Endast Finland och USA har varit bättre vad gäller att sänka den.

	Ungdomsarbetslöshet, procent
	juli 2010	juli 2013	skillnad
Sverige	19,2	17,3	-1,9
Tyskland	10,7	9,6	-1,1
Finland	12,6	10,1	-2,5
Nederländerna	8,2	11,0	+2,8
Österrike	8,1	10,5	+2,4
Danmark	13,9	13,5	-0,4
Norge	9,3	9,6	+0,3
Frankrike	22,0	23,5	+1,5
Luxemburg	11,8	14,3	+2,5
Storbritannien	20,1	22,0	+1,9
USA	19,1	16,3	-2,8

Enligt Svenssons ekonomiska modeller har alltså den av Riksbanken förda penningpolitiken varit negativ för ekonomin och arbetslösheten i Sverige. Jag kan emellertid inte se detta vad gäller arbetslösheten när jag tittar på det verkliga utfallet. Det kanske inte var så farligt trots allt att prisinflationen blivit betydligt lägre än det av Riksbanken uppsatta inflationsmålet på 2 procent.

Vi vet att lägre ränta uppmuntrar hushållen till högre skuldsättning, vilket av många pekas ut som en riskfaktor. En något högre ränta har troligen bidragit till att mildra åtminstone något av bostadsprisernas uppgång.

Venezuela: Vikande oljeproduktion och hyperinflation

I helgen tog Venezuelas president Nicolas Maduro (efterträdaren till Hugo Chávez) till militär för att tvinga elektronikkedjor att sälja sina varor till samma priser som förra månaden i ett desperat försök att stävja den snabba prisinflation som nu råder i landet. Maduro varnar även för att han kan ta till liknande åtgärder mot andra affärsområden.

– Jag kommer sätta gränser för hur mycket vinst privata företag får göra på varor de säljer. Det kommer bli olika procentsatser för olika produkter. Det är så det funkar i alla länder i världen, säger president Nicolas Maduro efter ett extrainkallat regeringsmöte under gårdagskvällen.

Nej señor Maduro, det är inte så det funkar i andra länder! Maduro skyller de raskt stigande priserna på att affärsidkarna tar ut för stora vinster, när förklaringen till hög inflation snarare står att finna i politiken. Man håller inte "inflationen i schack" genom att införa priskontroller, utan genom att justera penningpolitiken. Prisinflationen är bara ett symtom på obalans i penningmängden och valutakursen.

Insatsen mot elektronikkedjorna kommer bara att leda till att ingen längre kommer att vilja importera sådana produkter annat än på den svarta marknaden.

I förra veckan rapporterades att Venezuela nu befinner sig i hyperinflation (enligt vissa definitioner). Priserna steg med 5,1 procent i oktober från september och har stigit med hela 54,3 procent under årets första tio månader. Det är med god marginal mer än de 40 procent i årlig inflationstakt som Goldman Sachs analytiker sätter som gräns för hyperinflation. Andra sätter dock gränsen högre, vid runt 50 procents inflation per månad. Hursomhelst kan vi ana att Venezuela är på god väg att hamna i en ond spiral som driver landet in i hyperinflation även med en striktare definition. Vi ser att inflationstakten ökar snabbt, då den för hela 2012 bara var 20,1 procent.

Som vanligt förstår inte makthavarna att deras åtgärder bara försämrar läget. Venezuela har olika valutakontroller och priskontroller, men det får bara effekten att det blir brist på vissa varor. Det är inte "onda" valutaspekulanter och affärsidkare som orsakar problemen, utan de ligger djupare än så.

96 procent av Venezuelas exportinkomster kommer från olja och eftersom oljeproduktionen sjunker, så drabbas även exporten och med den valutan, då man får brist på utländsk valuta för sin import. Detta leder i sin tur till brist på många importvaror, bland annat basvaror såsom toapapper, vilket i sin tur driver upp prisinflationen.

Så sent som i februari i år devalverade Venezuela sin valuta och många spekulerar i att det snart kan bli en devalvering till för att täppa till underskottet i statsfinanserna. Detta kommer förstås att driva upp inflationen ytterligare. En ond spiral, som sagt.

Vissa säger att det skulle vara Chávez som genom nationaliseringar orsakat nedgången i oljeproduktionen, men det är tveksamt hur mycket sanning det ligger i detta, då Venezuelas oljeindustri faktiskt nationaliserades redan 1976.

Det vi tydligt kan se är att Venezuelas oljeproduktion nådde en lokal topp år 1998 (den absoluta toppen var 1970) och sedan 2006 har produktionen varit stadd i nedgång på några procent per år. Det talas om att det skulle finnas potential för att öka produktionen kraftigt, men det handlar då om "tung olja", alltså oljesand, som är svår att utvinna, vilket talar för att denna "potential" mest finns i regeringens förhoppningar.

Det ser alltså ut som om Venezuelas oljeutvinning lär fortsätta att krympa, vilket leder till minskad export, vilket i sin tur leder till minskad mängd tillgängliga pengar för import av andra varor. Om de inte radikalt lägger om sin politik kommer det troligen att sluta i ordentlig hyperinflation.

Vi ska inte glömma att Venezuela är världens elfte största oljeproducentland och sjätte största oljeexportör. Därför är vad som händer där ytterst viktigt för hela världsmarknaden för olja och i förlängningen även för oss i Sverige som är beroende av att importera olja från andra länder.