Visar inlägg med etikett finansinspektionen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett finansinspektionen. Visa alla inlägg

2014-07-03

Sista urladdningen för svenska bostadsbubblan?

Ni har säkert inte missat att Riksbanken idag sänkte styrräntan från 0,75 till 0,25 procent, vilket var mer än de väntade 0,25 procentenheterna. Nu finns alltså inte mycket marginal kvar för att sänka räntan. Räntesänkningen kom på grund av att vi under lång tid nu har haft en prisinflation (mätt med KPI) långt under Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Räntesänkningen till "krisnivå" kom trots att vi inte har någon kris i den svenska ekonomin, utan enbart på grund av den låga prisinflationen och de effekter den sägs ha. Sverige har därmed också sällat sig till de länder som har "näranollränta".

Inte oväntat försvagades kronan kraftigt, vilket i och för sig bara är en fortsättning av en trend med svagare krona som startat långt tidigare. Sommaren 2012 gick det som lägst 8,17 kronor på en euro (idag 9,29 kronor/euro). I mars i år gick det som lägst 6,33 kronor på en dollar (idag 6,82 kronor/dollar). De senaste nästan två åren har kronan rört sig i ett förhållandevis litet intervall på 6,30-6,80 kronor per dollar, men det ser idag ut att ha blivit ett utbrott ur detta intervall mot svagare krona. Det var emellertid inget jätteöverraskande som hände idag, då marknaderna via försvagad krona redan sedan ett bra tag ser ut att ha prisat in att Riksbanken skulle sänka räntan. Det som var mest överraskande var väl att detta hände så plötsligt. Å andra sidan har det dragit ut på tiden innan Riksbanken blev övertygad om att de skulle sänka räntan.

Förre vice riksbankschefen Lars EO Svensson, som länge argumenterat starkt för att Riksbanken borde sänka räntan, tycker förstås att dagens sänkning "kommer alldeles för sent", men "bättre sent än aldrig".

En effekt av räntesänkningen är förstås att bolåneräntorna går ner. Detta ger i sin tur nytt bränsle till den svenska bostadsbubblan, då man nu kan låna mer pengar till samma månadskostnad och för dessa pengar gå ännu högre i budgivningarna på bostäder.

Eftersom det är valår väljer oppositionen att lägga skulden för höga hushållsskulder och bostadspriser på sittande regering. Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson säger:
"Oavsett detta så vet vi att det som driver hushållens skuldsättning är de ökade bostadspriserna som det finns två orsaker till. Dels att regeringen har avskaffat fastighetsskatten utan att göra något åt ränteavdragen, dels att det byggs för lite."
Jag håller för det första inte med henne om orsak och verkan. Det är inte de ökade bostadspriserna som driver upp hushållens skuldsättning, utan det är tvärtom - möjligheten för hushållen att öka sina skulder gör att de kan buda upp bostadspriserna. Sedan har hon rätt i att den avskaffade fastighetsskatten är en faktor som drivit upp priserna, men det finns flera andra faktorer, där Socialdemokraterna själva inte heller går fria, då de varit med om att inrätta det statliga bolåneinstitutet SBAB som drivit på en osund utveckling på bolånemarknaden.

Nu går det inte att sänka Riksbankens styrränta särskilt mycket mer (som mest något tiotal räntepunkter) så vi lär relativt snart se en botten även för bolåneräntorna, även om de kan fortsätta att sjunka ett tag till efter denna Riksbankens med största sannolikhet sista signifikanta räntesänkning. Då återstår inte många faktorer som kan fortsätta att driva på de svenska bostadspriserna uppåt. Bostadspriserna kommer troligen att öka åtminstone under början av hösten, eftersom bostadsmarknaden inte kommer igång förrän då efter sommarens stiltje och det alltså är först då som räntesänkningen får effekt på bostadspriserna.

En annan faktor som kan driva bostadspriserna uppåt är att Bostadsrättslagen har ändrats från 1 juli, så att det inte länger krävs "beaktansvärda skäl" för andrahandsuthyrning, utan bara "skäl". Hur detta ska tolkas kommer vi att få se genom beslut från hyresnämnderna framöver, men det är i alla fall säkert att det blir lättare att hyra ut sin bostad i andra hand. Redan förra året underlättades andrahandsuthyrning genom en ny lag.

Tidigare har den svenska bostadsrättsmarknaden varit förskonad från den företeelse "buy to let" (köp för att hyra ut) som bidragit till bostadsbubblorna i många andra länder. Genom de lagändringar som gjorts har det dock blivit lättare att under vissa omständigheter köpa en lägenhet för uthyrning.

Räntesänkningen och underlättandet av andrahandsuthyrning kan som jag ser det alltså tillsammans leda till en sista urladdning uppåt för den svenska bostadsbubblan innan det är dags för fallet.

En intressant sak är för övrigt att bostadsrättsföreningar genom lagändringen från 1 juli får rätt att ta ut en avgift av den som hyr ut i andra hand, dock under förutsättning att stadgarna ändras. Jag undrar hur många föreningar som kommer att tillämpa detta. För vissa områden i Stockholms innerstad kan detta bli högst intressant för bostadsrättsföreningar som vill stävja andrahandsuthyrning.

Nå, vi kan konstatera att de svenska bostadspriserna fortsätter sin uppgång redan innan räntesänkning och lagändring. Även tillväxttakten för hushållens lån har de senaste två åren ökat något och ligger nu på en årstakt på 5,3 procent, alltså fortfarande en i längden ohållbart hög nivå.

Vi kan alltså efter dagens räntebeslut konstatera att hushållen fortfarande lånar för mycket, men att Riksbanken nu konstaterat att det inte är deras sak att stävja detta, eller åtminstone att inflationsmålet har högre prioritet. Vad gäller andra aktörer som skulle kunna göra något åt saken sätter jag inte mycket tilltro till att Finansinspektionen kommer att försöka dämpa bostadsprisökningarna, då de hittills under denna bostadsbubbla inte visat något som helst intresse för att göra allvarliga försök att stoppa denna farlig finansiella utveckling. Tvärtom producerar de med jämna mellanrum rapporter som kommer fram till att de svenska hushållens ökande skulder och de stigande bostadspriserna inte utgör några faror. "Det finns inget att se här, var goda gå vidare."

2013-11-26

Räntedebatten politiseras och förvirras

Nu börjar Riksbankens enligt vissa debattörer alltför höga ränteläge användas som slagträ i den politiska debatten. På "Alliansfritt Sverige" skriver Robin Zachari en smått konspiratorisk artikel om hur "Moderaterna vill fylla Riksbankens ledning med ännu fler jasägare". Där hänvisar han först till debatten om att KPI-inflationen legat på 1,4 procent i genomsnitt, alltså en bra bit under Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Därefter kommer före detta riksbankschefen Lars E O Svenssons uttalande om att detta har orsakat 65000 uteblivna jobb, vilket Zachari missuppfattar och säger att siffran 65000 skulle vara varje år. Det Svensson sade då var att enligt hans beräkningar skulle 38000 personer per år ha sluppit arbetslöshet, vilket totalt under två år skulle ha inneburit 65000 personer.

Visst säger Lars E O Svensson en sak angående räntan och arbetslösheten utifrån sina ekonomiska modeller, men man kan utifrån den observerade utvecklingen av arbetslösheten ifrågasätta Svenssons uttalande, som jag gjorde nyligen, då jag för Sverige och ett antal jämförbara länder jämförde förändringen av arbetslösheten från juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan, fram till juli 2013. Jag kom fram till att Sverige klarat sig bra vad gäller arbetslösheten, även jämfört med andra länder som hållit sig närmare sina inflationsmål. Detta kan bero på att den svenska prisinflationen blivit alltför låg jämfört med målet av andra orsaker än penningpolitiken. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

Svensson sitter inte på hela sanningen angående ekonomi och styrräntor, även om han har en del bra synpunkter. Det finns fler ekonomer här i Sverige som är värda att lyssna på. Men det är klart att om man vill skriva en tendentiös politisk artikel så plockar man ut valda russin ur ekonomkakan.

Nå, åter till Zacharis artikel, där han frågar sig om Moderaterna genom Johan Gernandt, moderat och ordförande i Riksbanksfullmäktige (som utser dem som sitter i Riksbankens direktion), kanske försöker att "bakvägen styra riksbankens räntebana och därmed styra inflationen". Vi kan konstatera att detta inte kan vara sant, eftersom av de två senaste direktionsledamöterna som tillsattes av Riksbanksfullmäktige så var en Martin Flodén, som reserverade sig mot Riksbankens beslut att hålla räntan oförändrad på 1 procent och istället ville sänka till 0,75 procent. Om nu Moderaterna hade något slags ond plan att styra räntan bakvägen så skulle de knappast ha tillsatt Flodén.

Problemet med sådana här artiklar är att många läser dem och tar det som presenteras för sant. Därefter vidarebefordras meddelandet i diverse sociala medier, inklusive alla missuppfattningar.

Zachari bygger sin förvirrade artikel på en artikel på Politism av Agneta Berge, nationalekonom, projektledare och utredare på LO. Där sägs bland annat
Det verktyg Riksbanken har för att nå inflationsmålet är att den sätter reporäntan. Men Riksbanken har inte fullt ut använt räntevapnet för att höja inflationen, utan räntan har legat för högt. Riksbanken har dock inte bara fattat ”dåliga” räntebeslut, utan de har fattat beslut om räntan med hänsyn till en ny parameter, utöver inflation och arbetslöshet, nämligen hushållens skuldsättning. Av rädsla för att hushållen ska belåna sig mer vill Riksbanken hålla räntan hög. Detta är dock inget som Riksbanken är ålagd att hantera, utan är snarare en finanspolitisk fråga.

Riksbanken går utanför sitt mandat. Därav stormen.
Det Berge säger är tveksamt. I Riksbankslagen 1 kap. 2 § står det att "Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde". Detta har Riksbanken i sin tur tolkat som att den årliga förändringen i konsumentprisindex begränsas till 2 procent, med en tolerans om ± 1 procentenhet. Dessutom har Riksbanken i uppdrag att "stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en hållbar tillväxt och hög sysselsättning". Detta senare är för övrigt inget som står i Riksbankslagen, utan endast i förarbetena till lagen.

Men i Riksbankslagen 1 kap. 2 § står även att "Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende", vilket bland annat innefattar att se på obalanser inom exempelvis tillgångspriser och skuldsättning. Därmed ingår det faktiskt i uppdraget att oroa sig över hushållens belåning. Berge har alltså fel.

På sidan 11 i Riksbankens skrift Penningpolitiken 2010 kan man läsa följande:
En centralbank kan således inte höja tillväxt och sysselsättning på ett bestående sätt genom att bedriva en systematiskt expansiv politik. [...] Tillväxt och sysselsättning bestäms på lång sikt istället i huvudsak av andra faktorer som till exempel den tekniska utvecklingen, tillgången på arbetskraft och ekonomins funktionssätt.
Varför går då så många och hoppas på en "kvickfix" från Riksbanken i form av sänkt ränta? Den skulle ändå bara ha en tillfällig effekt.

I Penningpolitiken 2010 står på sidan 15:
Bankernas verksamhet är nära sammanflätad med den övriga finansiella sektorn. Därför uttrycks Riksbankens ansvar för betalningsväsendet ofta som ett uppdrag att värna finansiell stabilitet. En obalanserad utveckling av exempelvis tillgångspriser och skuldsättning kan ge bankerna problem och kan därmed i förlängningen riskera att hota den finansiella stabiliteten. Riksbanken är dock inte ensamt ansvarig på detta område. Finansdepartementet, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret har alla viktiga funktioner att fylla när det gäller att upprätthålla den finansiella stabiliteten.
[...]
En penningpolitik med inflationsmål, där vikt samtidigt läggs vid att stabilisera utvecklingen av realekonomin, bidrar till en balanserad utveckling även på de finansiella marknaderna. Erfarenheten visar dock att tillgångspriser och skuldsättning även med en sådan politik ibland kan utvecklas på ett sätt som inte är hållbart på längre sikt. Det kan innebära risker för kraftiga priskorrigeringar i framtiden som i sin tur kan få ogynnsamma och allvarliga återverkningar på realekonomin och inflationen. Erfarenheten visar att det i första hand är fluktuationer i fastighetspriser och kreditvolymer som skapar problem. Denna typ av
risker låter sig inte alltid enkelt siffersättas eller fångas i det normala analys- och prognosarbetet, men de kan ändå behöva vägas in vid de penningpolitiska besluten. Detta kan motivera en justering av reporäntebanan om sådana risker bedöms vara betydande. När det gäller att förebygga en alltför snabb ökning av tillgångspriser och skuldsättning spelar framförallt ett väl fungerande regelverk och en effektiv tillsyn en central roll. Penningpolitiken är enbart ett komplement.
Riksbanken verkar anse att Finansdepartementet och Finansinspektionen inte gjort tillräckligt på området hushållens skulder, varför Riksbanken använder sitt (om än trubbiga) räntevapen för att påverka skuldsättning och tillgångspriser (mer specifikt hushållens skulder och bostadspriserna). Även jag anser att detta inte är det bästa sättet att hantera situationen. Idealet vore att Finansdepartementet toge sitt ansvar genom att exempelvis avskaffa det av IMF och EU-kommissionen kritiserade ränteavdraget, samt att Finansinspektionen toge sitt ansvar genom att införa amorteringskrav - även det något som IMF och Ekofin föreslagit. Då skulle Riksbanken kunna sänka räntan utan större risk för att ytterligare underblåsa den svenska hushållskredit- och bostadsbubblan.

Berge går vidare med att skriva att "Riksbanken har därmed även åsidosatt sitt andra mål, om att hålla arbetslösheten på den lägsta hållbara nivån". Detta är alltså en missuppfattning - i Riksbankslagen finns bara två uppdrag, nämligen stabilt penningvärde samt ett säkert och effektivt betalningsväsende. I förarbetena till lagen står visserligen att de ska "stödja [...] en hållbar tillväxt och hög sysselsättning", men detta ska uttryckligen inte vara överordnat de två uppdragen i lagtexten.

Man kunde önska att en nationalekonom på LO tog sig tid att sätta sig in i sakförhållandena innan vederbörande skrev en debattartikel. Vederbörandes titel inger trots allt viss respekt vad gäller kunskaper om politik och ekonomi, varför det finns en uppenbar risk att många tar debattartikelns "faktauppgifter" för sanning.

2010-08-30

Klantig FI-stängning av HQ

Ingen har väl vid det här laget missat att HQ Bank tvångslikvideras. Jag råkade för en gångs skull titta lite på teve i lördags och noterade att till och med vanliga TV4-nyheterna hade Finansinspektionens stängning av HQ Bank på andra plats (efter den "viktigaste" nyheten - att Zlatan går till Milan).

HQ Bank har uppenbarligen varit klantiga, då någon eller några traders lyckats slarva bort så mycket pengar. Framförallt verkar ledningen ha varit klantiga, då de uppenbarligen haft dålig kontroll över sin trading. Ska man ägna sig åt sådana riskfyllda verksamheter ska man inte göra det för så stora summor att de riskerar att välta hela banken. Och man måste snabbt stoppa "surnade" värdepapper. Men ledningen verkar också ha varit okunniga om hur tradingen gick till, vilket leder mig till att påminna om att man aldrig ska handla i finansiella instrument man inte förstår sig på till fullo. Även om det är en underhuggare som sköter själva handeln och säger sig förstå instrumenten - underhuggaren måste också kunna förklara instrumenten för chefen. Ledningens kontroll har inte funkat trots att en styrelseledamot redan i maj varnade de övriga för att HQ Banks tradingportfölj var kraftigt övervärderad. All respekt åt henne för att hon lämnade styrelsen då varningen ignorerades.

Men förutom HQ Bank så har Finansinspektionen (FI) varit klantiga. För det första för att de inte lyckats se vad som var fel. FI ska ju hålla koll på banker och finansbolag, men har uppenbarligen fattat alldeles för sent att något var på tok i HQ Bank. En översyn av FI:s kontrollrutiner kanske vore på sin plats.

För det andra anser jag att FI skött själva stängningen på ett klantigt sätt. De borde ha lärt av hur kontrollmyndigheterna i USA gör när de stänger banker - de har nu erfarenhet av över 200 bankstängningar sedan finanskrisens början. Där brukar det gå till så att man redan på fredagkvällen när man lämnar beskedet om en stängd bank har klart med en köpare så att allt kan flyta på lugnt redan på måndag morgon. Finns ingen köpare övertar amerikanska bankgarantin FDIC. Så smidigt går det nu inte för HQ Banks stackars kunder. Avanzas Claes Hemberg tycker ungefär som jag.
- För spararnas skull är det ju en katastrof. De vill ju kunna använda sina pengar, och om de vill köpa aktier eller segelbåt är ju upp till dem. Men nu stoppas banken och det är allvarligt. En bank ska fungera - det är som motorvägar, järnvägar och flygtrafik.

Hemberg menar att beslutet inte kan motiveras med att man är rädd för en bankrusning, där sparare i panik tar ut pengar.

- Det är ingen ursäkt. Det viktiga är att öppna banken för då lugnar man folk och säger att det fungerar precis som vanligt. Du kan göra samma aktieaffärer, samma uttag. Det är då folk blir lugna. Det här stressar ju folk.
Nu måste istället en hastigt tillsatt likvidator leta köpare medan HQ Banks sparare sitter i knipa. Avanza har redan meddelat att man inte vill köpa och Carnegie får inte köpa. Bättring, FI! Hittade man nu ingen köpare borde Riksgälden ha satts som tillfällig ägare, liksom för Carnegie hösten 2008.

Bloggrannen Stockman har fler funderingar kring HQ och en fin liknelse.
Man kan likställa det med en korvkiosk på stans bästa adress som fått ett oanmält besök av kommunens miljö och hälsoskyddsinspektörer som funnit att hygienen i korvkiosken var gravt eftersatt till den milda grad att man inte kan få bedriva korvkiosk om det ser ut så. Då räcker det inte med att man efteråt kallar in en städfirma som gör det kliniskt rent i kiosken och lovar bot och bättring.
Läs även Svensson 1 2 samt Cornucopia 1 2.

P.S. Jag har inga pengar i HQ bank. Äger heller inga aktier i HQ. För att minimera risken för att jag plötsligt inte kan komma åt mina pengar har jag konton i två olika banker. Sambon har sina pengar i en tredje bank. För vi vill inte vänta upp till i värsta fall tre månader på statlig insättningsgaranti.

[Andra bloggar om , , , , , ]

2010-07-24

Ingen allvarlig stress

Bloggsemester tre veckor skrev jag, men lyckades nu mitt i komma åt Internet ett tag. Det löjliga stresstestet som europeiska banker utsatts för måste jag bara kommentera.

Stresstestets förutsättningar och resultat finns beskrivna hos CEBS. "Värsta" scenariot med ett dubbeldopp för ekonomin antar fjuttiga BNP-minskningar på 0,0% för 2010 och -0,4% för 2011. Arbetslösheten skulle öka i liknande fjuttig mån. Kom igen nu! Med tanke på hur stort doppet 2008-2009 för BNP var så kan vi anta att dubbeldoppet blir runt -5% för BNP. Och kanske ökad arbetslöshet med runt 5%. Lägg därtill sprucken svensk bostadsbubbla, haircut på hälften på grekiska statsobligationer, spansk bankkris, amerikansk delstats- och kommunkris, samt tappat förtroende för brittiska pundet. Då kan vi snacka ett mer realistiskt scenario. Men meningen med testet var ju att man skulle upprätthålla illusionen ett tag till - "all is well, move along now", som Musik@Centrifugen säger.

Svenska Finansinspektionen rapporterar stolt att de svenska bankerna klarade testet. Jag vill se om de klarar mitt test.

Värre är att 5 av 27 testade spanska banker inte klarade stresstestet. Helt klart var en hel del fokus kommer att ligga i fortsatt finanskris. Dessutom en av 14 testade tyska banker - inte oväntat Hypo real estate.

Bloggaren Mengerian anser att stresstesterna bör ifrågasättas.
När man tittar på själva balansräkningarna ser det dock otrevligare ut även för många av dem som klarade sig. För Deutsche Postbank, som är en av Tysklands största banker, ser det ut som att hälften av tillgångarna är skräp
Läs även Cornucopias kommentarer om skämttestet.

Slut för idag. Nu åter till semestrandet!

[]

2010-07-09

FI:s bolånetak enligt bankernas önskemål

När det tidigare i år började ordas från Finansinspektionen (FI) om att det skulle bli någon form av begränsningar på bolån, så tyckte bankerna att ett bolånetak var bättre än amorteringskrav. För bankerna tjänar pengar på räntorna, så de vill inte att deras låneslavar ska tvingas minska sina bolån. Därför tyckte även FI, som uppenbarligen går i bankernas ledband, att bolånetak var bättre. Man kunde tro att det skulle vara bankerna som gick i FI:s ledband, men så är det tydligen inte. Förslaget var från början någonstans 75-90%. 75% gav bankerna skrämselhicka, så inte oväntat gladde FI bankerna med att välja mer "lagom" 85% i de tandlösa "regler" för bolånetak som FI idag meddelade.
Finansinspektionen har beslutat om ett allmänt råd för lån med bostaden som pant. Nya lån bör inte överstiga 85 procent av bostadens marknadsvärde. De nya reglerna börjar gälla den 1 oktober 2010.
Observera "bör" och inte "skall". Och "reglerna" är bara av kategorin "allmänt råd".
De nya reglerna gäller enbart nya lån eller utökning av befintliga lån med bostad som pant. Omskrivning av befintliga lån eller nya krediter som ersätter tidigare som lämnats av ett annat företag omfattas inte, så länge krediten inte utökas.
Kritiker (de som har ekonomiska intressen av höga bopriser) har befarat att bolånetaket skulle få stora priseffekter (alltså prisras) på bomarknaden. Men FI tror att effekterna av åttiofemprocentstaket blir synnerligen begränsade, och jag håller nog med. Detta skalar bara bort de värsta excesserna. "Mycket skrik för lite ull", som bloggrannen Cornucopia skriver.

Intressant förresten att det alltid är fallande bostadspriser som utmålas som ett hot. När det tas finansiella beslut som eldar på bostadspriserna är parterna i målet (banker och mäklare) nöjda. Den verkliga faran är istället att förstagångsköpare måste skuldsätta sig upp över öronen för att överhuvudtaget ha möjlighet att skaffa en bostad.

E24:s Annika Creutzer skriver att Finansinspektionens bolåntak missgynnar unga förstagångsköpare - amorteringskrav hade varit bättre. Hon påpekar också att förslaget faktiskt kan gynna bankerna genom högre ränteintäkter.
Taket gäller bara bolån, lån med bostaden som säkerhet. Det står fortfarande bankerna fritt att låna ut mer pengar men då i form av blancolån, lån utan säkerhet. Detta brukar kallas topplån och räntorna är högre. Så troligen blir det nya bolånetaket ingen dålig affär totalt sett för bankerna.
Möjligheten till topplån gör också att man fortfarande egentligen inte behöver ha någon kontantinsats vid bostadsköp.

Jeanette Gustafsdotter, vd på Mäklarsamfundet, uttalar sig också i E24 och säger att "Vissa utsatta förstagångsköpare kan få ännu mer problem på grund av bolånetaket". Så trevligt att hon bryr sig om dem. Men glöm inte att mäklarna gynnas av höga bostadspriser. Därför ingår det i hennes uppdrag att kritisera allt som skulle kunna sänka dem. Allt annat vore tjänstefel. Hon säger också att "Det är svårt att spara till en insats om 15 procent". Tacka sjutton för det, när bostadspriserna är så höga!

Apropå bostadspriser läste jag häromdagen att en övervikt av bostadsspekulanterna i Stockholm tror att bostadspriserna går ned om det blir en rödgrön valseger i höst. Vad bra, då kanske jag ska rösta på de rödgröna. Nej, jag talar inte i egen sak. Jag äger en bostadsrätt. Men jag håller nog med Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi vid KTH om att det inte i första hand är vilken regering vi råkar få som styr bostadspriserna, utan istället den internationella konjunkturen. För även de rödgröna spelar med i den stora bostadsmyten och kommer inte att göra något som sänker bostadsmarknaden radikalt, eftersom detta skulle vara katastrofalt för deras popularitet.

Men var befinner sig bostadspriserna egentligen nu? Dags för uppdaterade versioner av mina diagram över inflationsjusterade bostadspriser. Först det lite längre perspektivet från 1986 och framåt.
Här syns ännu ingen avmattning av uppgången, även om bostadspriserna fick sig en liten knäck under hösten 2007 till våren 2009, som de dock har tagit igen ordentligt. Vi kan också titta på det lite kortare perspektivet, med data från SCB:s Småhusbarometern.
Här syns inte heller några tecken på att vi skulle ha avvikit från den långsiktiga upptrenden. I måndags kunde man dock läsa att det just nu är ett rekordstort utbud av bostäder på Hemnet.
Allt fler vill sälja sin bostad. Sedan mätningarna startade 2004 har det aldrig funnits så många bostäder till salu på bostadssajten Hemnet som nu, skriver Hemnet i ett pressmeddelande.

Jämfört med juni i fjol ökade antalet villor till salu med 24 procent, medan antalet bostadsrätter ökade med 17 procent. Enligt mäklarna är det både vädret och hushållens förväntningar på en räntehöjning som gjort att många har väntat.

Att utbudet på bostäder är så högt har gjort att de tidigare prisökningarna har börjat plana ut och att det på många håll tar längre tid att sälja sin bostad, enligt Peeter Pütsep, vd för Svensk Fastighetsförmedling.
Så är detta toppen vi ser nu? Jag gissade ju felaktigt att sommaren 2007 skulle vara toppen på den svenska bostadsbubblan, som de som följt denna blogg länge vet. Det är just det som är svårigheten med bubblor - att priserna kan hålla på och stiga längre än någon vettig bedömare kunde tro ens i sina vildaste fantasier. Jag vågar (vis av skadan) inte säga att det är en topp denna gång, men jag säger att det är en möjlig topp. Men kanske blir det som Cornucopia spekulerar om att bostadspriserna kan fortsätta sitt prisrally fram till första oktober.

För att sätta lite perspektiv på hur nedgångsfasen kan te sig kan man läsa vad Mike Shedlock skrev häromdagen apropå att han anser att den ännu ospräckta kanadensiska bostadsbubblan nu nått sin topp. Jag har här översatt hans lista över i vilken ordning saker skedde när USA:s bostadsbubbla föll ihop.
  • Volymen faller skarpt
  • Priserna går ner en aning
  • Antalet bostäder till salu stiger sakta
  • Bostadspriserna i de dyrare marknadssegmenten håller sig stabila ett litet tag till
  • Fastighetsmarknadens aktörer försöker övertyga alla om att allt är som det brukar och att bostadspriserna är rimliga eftersom räntorna är låga
  • Förnekelsen av bubblan sätter in med artiklar överallt i media som framhäver "fundamenta"
  • Envisa säljare håller ut och väntar på att fjolårets prisnivå ska återkomma, samtidigt som volymen sjunker
  • Antalet bostäder till salu stiger till nya höjder
  • Byggbolagen börjar ge kraftiga rabatter för att bli av med osålda bostäder
  • Vissa säljare förstår till slut (för sent) vad som håller på att hända
  • Prisfallen börjar nu slå även mot de dyrare marknadssegmenten
  • Alltmer desperata säljare (byggbolag alltså) börjar att bli kreativa med olika förmåner, t.ex. en bil på köpet, räntor under marknadsnivå, resor, m.m.
  • Tricken funkar inte
  • Prisnedgångarna tar fart kraftigt inom alla prisnivåer
  • Centralbanken går ut och säger att bostadsmarknaden vilar på sunda fundamenta
  • Priserna kollapsar, antalet bostäder till salu stiger snabbt, och byggbolag med många osålda bostäder konkursar
Enligt Mish kan vissa av dessa saker hända samtidigt eller i annan ordning, men hela röran startar med ett stort fall i försäljningsvolymen. Nu har ju den svenska bostadsbubblan en annorlunda "anatomi" än den amerikanska, så jag gissar att spräckningen kan bli lite annorlunda här. Men det kan vara bra att känna till varningssignalerna.

2010-05-05

För lite för sent

Som vanligt när det gäller finansiella regleringar blir det för lite och för sent. Finansinspektionen (FI) meddelade idag att högst 85% av bostadens marknadsvärde ska få användas som säkerhet för bolån från och med 1 oktober. En sådan gräns borde ha införts för flera år sedan, innan vi hade en bostadsbubbla i Sverige, och gränsen borde vara lägre, kanske på 75%, även om förslagets 85% är något hårdare än förväntat. Dessutom saknas krav på amortering i FI:s förslag.

Mäklarsamfundet är inte oväntat kritiska mot FI:s förslag och säger att det "hämmar rörligheten på bostadsmarknaden" och ville hellre ha amorteringskrav. Svepskäl från en part som tjänar grova pengar på höga bostadspriser.

FI säger att 85-procentsregeln inte kommer att ge några effekter på priserna. Frågan är varför det anses så viktigt att man måste påpeka det. Det vore enbart positivt med lägre bostadspriser i Sverige, så inte folk måste skuldsätta sig upp över öronen för att köpa sig ett hem. Igår rapporterades att de fyra storbankerna samt SBAB:s utlåning totalt ökat med 11 procent på ett år. Denna farliga utveckling måste stävjas. FI ser en risk för att en bolånebubbla skulle byggas upp på sikt, men bubblan är redan här för länge sedan. Det behövs bara något som petar hål på den. FI:s 85-procentsregel träder inte i kraft förrän 1 oktober, så det blir nog inte den, utan kanske istället Finanskrisen 2.0 med Grekland i spetsen.

Annika Creutzer på E24 tycker att
Unga förstagångsköpare är förlorarna. Nu krävs större kontantinsats eller mer pengar till ett dyrt topplån. Och det är sämre för arbetsmarknaden.
Fast i längden tror jag att det gynnar de unga förstagångsköparna att inte behöva överbelåna sig. Dessutom kommer lägre bostadspriser att leda till att kontantinsatsen som behövs blir mindre. Det finns också alltid en möjlighet att ta topplån, alltså lån utan bostaden som säkerhet, även om dessa blir dyrare. Det är inte heller någon mänsklig rättighet att köpa sig en bostad som ung. Det är inget fel på att behöva jobba ett tag först för att få ihop till kontantinsats. Finansmarknadsminister Mats Odell säger för en gångs skull något klokt idag när han säger att det inte är något nytt problem att unga får det svårt att ta sig in på bostadsmarknaden.

Vad gäller amorteringskrav så hade tydligen FI funderat på det, men inte tagit med det i sitt förslag. Bankerna blir glada. Om folk tvingas amortera minskar ju lånen och då tjänar bankerna inte lika mycket pengar på räntor.

SBAB:s Tomas Pousette tycker inte heller om FI:s reglering, men han talar också i egen sak. Som chefsekonom på SBAB får han ju sin lön från folks vilja att låna till bostäder och SBAB ökar sin utlåning snabbare än de andra stora aktörerna. Det enda han tycker om med FI:s förslag är att det träder i kraft 1 oktober i stället för redan den 1 juli.
Han anser att kreditgivarna är bäst lämpade att avgöra vilken belåningsgrad som den enskilde kan klara av.
Nej, herr Pousette, hur många exempel på motsatsen ska vi behöva? Kreditgivarna har t.ex. inte klarat av att bedöma hur mycket lån amerikanska låginkomsttagare klarar av, eller hur stora lån grekiska staten klarar av. Varför skulle de då klara av det vad gäller svenska bolåntagare?
– Det kommer att kyla av marknaden, konstaterar Pousette.
Vad bra!

Hursomhelst har Swedbank redan funderat ut ett sätt att ordna problemen för unga förstagångsköpare.
Nu ser man över möjligheterna till nya konstruktioner så att till exempel unga som inte har råd till en kontantinsats ändå ska kunna skaffa sig en bostad.

- Det kan till exempel ske genom att föräldrarnas bostad används som delpant för ett lån, säger Borsos.
Allt för att folket ska kunna skuldsätta sig så mycket som möjligt och lägga så mycket pengar som möjligt på att göra bankmännen fetare genom räntebetalningar.

Men för lite och för sent är det som sagt. Redan i början av 2000-talet när den svenska bostadsbubblan tog fart borde man ha kvävt den i sin linda genom att införa en 75-procentsgräns för bolån och dessutom amorteringskrav. Nu är skadan redan skedd, även om mäklare, byggare, finansinspektörer, riksbankschefer, bankirer, bolåntagare med flera ännu inte vill kännas vid att det är så.

P.S. Innan någon börjar antyda saker om min person i kommentarerna ska jag upplysa den som inte vet det att jag bor i en obelånad bostadsrätt och för tillfället inte planerar att flytta.

[Andra bloggar om , , , , ]

2010-02-18

Banker och mäklare får stora skälvan

Apropå det jag skrev tidigare idag om hushållens ökande skulder så läser jag att bankerna blivit rädda när Finansinspektionen nu börjat tala om krav på kontantinsats och en maximal belåningsgrad för bostäder. Att fastighetsmäklarna inte tycker om detta är också självklart. Det dyker upp många dåliga panikargument mot FI:s förslag.
"Det höjer tröskeln för dem som inte är inne i ett ägt boende. Ungdomar och andra som tar första klivet får det knepigare", säger Peeter Pütsep, vd för mäklarföretaget Svensk Fastighetsförmedling.
Men alternativet att de unga är tvungna att skuldsätta sig upp över öronen är i längden ännu sämre.

SBAB:s vd Eva Cederbalk tycker att FI:s förslag är helt onödigt, eftersom SBAB redan tar sitt ansvar. Här har vi en till som talar i egen sak.

Bankernas och mäklarnas motstånd gör det uppenbart vilka som har tjänat mest på den svenska bolånebubblan.

Tyvärr verkar annars vettige Per Lindvall på E24 ha gått på bankernas och mäklarnas argument när han skriver om hur svårt det blir för förstagångsköparna.

Att kunna köpa en bostad så fort man flyttar hemifrån är ingen mänsklig rättighet. Jag kan berätta hur början av min "bostadskarriär" såg ut. När jag flyttade från mina föräldrar på 1980-talet bodde jag i andra hand i flera år. Tre olika lägenheter. Det var inget konstigt med det. Efter några år fick jag ett förstahandshyreskontrakt i en mindre attraktiv förort, men där bodde jag. I början av 1990-talet flyttade jag till Stockholm och köpte mig då en liten bostadsrätt. Jag hade då sparat ihop en stor del av köpesumman, vilket tagit mig flera år. Därefter amorterade jag av mitt bolån så snabbt jag bara kunde.

[Andra bloggar om , , , , , ]

2009-11-09

Bopriser och skuldsättning är något att oroa sig för

I torsdags utfrågades Riksbankschefen Stefan Ingves av Riksdagens finansutskott och sade att den senaste tidens uppgång i bostadspriserna inte är något bekymmer i dagsläget. Men enligt protokollet från Riksbankens senaste räntemöte var flera av hans kollegor mer oroade - bland annat talar förste vice riksbankschefen Svante Öberg om risk för en bostadsbubbla som kan få negativa effekter på hela ekonomin.

Däremot vill ingen av ledamöterna göra något åt saken. Ingves sade att han tittar på inflationsmålet och det är det som styr räntesättningen. Men det kanske är dags att justera inflationsmålet eller snarare inflationsmåttet.
- Vår bedömning är att det här inte är något att oroa sig för i dagsläget. Men bostadspriserna kan inte hålla på att stiga hur länge som helst. Samtidigt ser vi att räntorna på några års sikt kommer att ligga på en helt annan nivå. Penningpolitiken är inte specialdesignad för att hantera bostadsprisutvecklingen.
Men jag är oroad och jag anser att penningpolitiken borde ändras på något sätt för att även hantera bostadspriserna.

Ingves tycker att det räcker med vetskapen om att räntorna kommer att stiga för at dämpa uppgången i bostadspriserna. Det tror jag inte riktigt på. Räntorna är nu så låga att även om bostadsköpare prisar in en räntehöjning så blir det bostadsbubbla i
alla fall.
Han hoppas också på Finansinspektionens översyn av bankernas utlåning till hushållen, som kan leda till att amorteringskraven skärps och belåningsgraden begränsas.
Ingves vill också att politikerna ska göra något åt bostadspriserna, genom att förändra t.ex. fastighetsskatt, stämpelskatt och ränteavdrag. Men det lär vara en politisk omöjlighet med mindre än ett år kvar till valet. Det är dessutom alldeles för sent - bubblan är redan här. DN:s Johan Schück har kloka förslag:
En möjlighet kunde vara att sänka kapitalskatten och då också minska storleken på ränteavdragen. Reducerad avdragsrätt skulle dämpa hushållens intresse av att låna, vilket rimligtvis också borde hålla nere bostadspriserna.
Schücks förslag skulle premiera sparande framför lån, vilket ligger i linje med vad jag anser är sunt. Kanske dags att starta ett nytt politiskt parti - Sparpartiet? Både höger och vänster i dagens politik tycks ju vara rörande eniga om att låneekonomin ska fortsätta att gynnas, så här krävs en ny politisk kraft.

Ingves passade på att uttala en "vad var det jag sade" angående svenska bankers engagemang i Baltikum och säger att han varnade bankerna redan hösten 2007. Därmed lägger han ansvaret på någon annan - bankerna och i slutändan Finansinspektionen. Men hösten 2007 tycker jag är lite sent att varna. En man med så god insikt i ekonomin borde ha sett den baltiska bubblan mycket tidigare. Men världens riksbankschefer tycks ha gått i indoktrineringsskola för att inte se finansiella bubblor.

Vad gäller Finansinspektionen så är de tydligen oroade och tänker granska utlåningen till bostäder.
- Vi vill inte bara ställa frågor utan faktiskt också kontrollera hur banker och bolåneinstitut gör i praktiken. Det är därför vi kommer ta in alla de här stickproven, säger Lars Frisell.

Han är orolig för att hushåll som belånar sig för mycket nu när lånen är så billiga kan få stora problem om några år. Det faktum att hushållens skuldsättning har ökat det senaste året, enligt siffror från SCB, är också en oroande faktor.

- Vi vill veta hur bankerna gör sina kvar-att-leva-på kalkyler. Är de tillräckligt framåtblickande? Dubbelkollar de verkligen kundens inkomst och gör de stresstester för att se vad som händer om kunden blir arbetslös?

På tisdag nästa vecka kommer Finansinspektionen att berätta mer om bankkontrollen i samband med att FI presenterar sin rapport "Risker i det finansiella systemet". Om ytterligare någon månad räknar Lars Frisell med att granskningen ska vara klar.
Men dessa åtgärder kommer alldeles för sent. En sån här granskning skulle egentligen ha varit klar under våren. Vid närmare eftertanke borde granskningen ha gjorts för flera år sedan. Dessutom har jag en svag aning om att FI:s kontroll inte kommer att ge särskilt mycket konkret.

Om det inte var en bokreditbubbla tidigare, så är det definitivt en nu. Att utlåningen till småhus ökat 8 procent hittills i år och utlåningen till bostadsrätter med 15 procent under en av efterkrigstidens värsta kriser bådar inte gott. Statens bostadskreditnämnd (BKN) kom nyss med en rapport där man varnar för prisfall på bostäder. BKN konstaterar också att
Vid nuvarande ökningstakt för bolånen innebär ett prisfall på 10 procent på bomarknaden att ungefär var tionde låntagare i småhus och ungefär var femte låntagare i bostadsrätt riskerar få ett negativt bostadskapital, det vill säga skulden överstiger bostadens värde.

Ägare till bostadsrätter är mer högbelånade än villaägare och därmed mer utsatta för prisfall.
Det behövs alltså inte ens så stora prisfall som jag förutspår för att orsaka problem, utan det räcker med 10 procent. Skrämmande!

Häromdagen skrev också DN om att svenskarnas totala bolån fördubblats sedan januari 2004. Huvuddelen av kredittillväxten i landet har alltså gått till bostäder, inte till produktiva investeringar hos företag.
Hushållen är i år skyldiga en och en halv biljon kronor för sina bostäder
Totalsiffran (som blir cirka 165 000 kronor per person) säger dock inte hela sanningen, eftersom lånen är ojämnt fördelade.
Lån med bostadsrätter som säkerhet har ökat 200 procent medan villalånen ökat 80 procent.
Och ovanpå det kan man notera att bostadsrättspriserna är mer volatila.

Att boendekostnaderna tar lika stor andel av hushållsutgifterna nu som 2004 (25 procent) förklaras självklart till stor del av de låga räntorna. Svenskarna har i genomsnitt också fått högre inkomster. Men vad händer när inkomsterna sjunker och räntorna stiger? För den som blir arbetslös med ett stort bolån är det inte roligt.

Trots det låga ränteläget amorterar inte svenskarna bort sina lån utan tar alltså tvärtom på sig större lån. Cornucopia undrar "Vad hände med allt snack om att inflationen äter upp skulderna".
För att summera. Sedan 2004 har inflationen totalt varit 8%. Bostadsrätterna har stigit i pris med 59% i hela riket. Villapriserna har stigit med 40% i hela riket. Svenskarnas bostadsskulder i hela riket har stigit med 100%, fördelat på 80% för villor och 200% för bostadsrätter. Den som inte förstår att detta är en katastrofal skuldsättningbubbla är antagligen själv alldeles för högt belånad.
Frågan är bara hur man ska få folk att amortera? Det verkar inte räcka med tidningarnas varningar och goda råd.

Ekonomen Stefan Karlsson kommenterar också ökningen av bostadsbelåningen.
Detta bekräftar den bild jag tidigare givit på bloggen (bland annat här), om att Riksbankens lågräntepolitik skapar en ny bostadsbubbla.
Stefan har också tidigare kommenterat hur räntesänkningen inte haft den effekt som Riksbanken hoppats på, alltså att dra näringslivet ur krisen, utan istället urartat till bostadsbubbla och jämfört med vad som hände i USA.
Efter att en lågkonjunktur främst relaterat till kraftigt sjunkande investeringar i näringslivet bröt ut, reagerade centralbanken med att radikalt sänka räntorna på ett närmast panikartat sätt. Detta får ingen nämnvärt positiv effekt på näringslivets investeringar men gör däremot att utlåningen till bostadsköp ökar något som i sin tur bidrar till att en boprisbubbla börjar skapas.

Allt det ovanstående stämmer för USA 2001-02. Och för Sverige 2009. Historien återupprepar sig ofta.....
Är det bara svenskarna själva som inte ser vad som håller på att hända? För utomstående bedömare verkar det uppenbart. Ta till exempel följande inlägg från det irländska diskussionsforumet "The Property Pin".
The key statistic here is that the avg time to amortize a mortgage in Sweden is 91 years!
That's even more crazy than in Ireland.
Also, they have invented terms here to get people to loan more money.
They divide up your house price into
(1) 10% cash contribution
(2) 20-30% top loan (that you nowadays should amortize)
(3) 60-70% bottom loan (that nobody here ever amortizes) The notion of a bottom-loan is part of the jargon here, which is shocking. Even at a variable rate of 1.5%, people aren't paying off their capital. They loan max and then see what they can buy. Same as happened in Ireland.
What is interesting is that even with increasing unemployment, stagnant wages prices are rising.
Nearly all loans are now variable and people don't amortize. Classic bubble.
Irländarna vet ju vid det här laget mycket väl hur en bostadsbubbla ser ut och har även fått känna av effekterna av dess spräckande.

En annan aspekt på detta med bolånen är den fördelningspolitiska. Fredrik Andersson, professor i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet, tar upp detta i en intervju för Sydsvenskan.
Fredrik Andersson ser en stor nackdel med de låga räntorna. Fördelningspolitiskt är det orättvist.
- Det innebär ett mycket aktivt gynnande av personer och hushåll med stora bolån, säger Fredrik Andersson.

Det är ofta hushåll med stora inkomster som kan och får låna höga belopp till bostäder. Räntesänkningarna innebär stora lättnader för den gruppen och gör samtidigt att fastighetens värde stiger.
Vi sparare känner oss missgynnade - ännu ett argument för att starta Sparpartiet. Det är ju även så att den som har stora inkomster och/eller förmögenhet har möjlighet att ta större lån och därmed öka sin hävstång mot marknaden, något som även Cornucopia berör idag när han tittar på vilka kommuner i Sverige som har invånarna med de största skulderna. Inte förvånande ligger t.ex. Danderyd i topp. Men när bostadspriserna vänder neråt kan det slå hårt även mot de "rika" just på grund av att de har större lån.

Sammanfattningsvis känner jag mig orolig för den utveckling som just nu pågår i Sverige. Riksbanken kraftiga räntesänkningar har inte haft avsedd effekt, utan istället eldat på den svenska bostadsbubblan och med den kreditbubblan för svenska privatpersoner. Dessutom har den gött bankerna, som kan tjäna stora pengar på förmånliga lån från Riksbanken. Undrar just hur Ingves ska förklara detta för svenska folket. Bankerna har ställt till det för sig genom oansvarig långivning i t.ex. Baltikum, men får lite plåster på såren genom att Riksbanken gör det oerhört förmånligt för dem att låna ut i Sverige. Det här är inte den politik som jag vill se!

Politikerna måste sätta stopp för Riksbankens vansinniga experiment. Gör inte de nuvarande politikerna något får vi väl starta Sparpartiet!

(Tack för länktips till Fredrik S och Kons)

Läs även andra bloggar om , , , , , ,

2009-06-03

Idag är jag arg

Normalt brukar jag inte svära, men idag blir jag så djävla förbannad när jag tänker på hela skiten som framförallt Swedbanks ledning har ställt till.
  • För det första för sina aktieägare - och det är faktiskt de flesta av oss indirekt, genom diverse pensionsfonder. Det är din och min framtida pension som det försvinner bitar av.

  • För det andra för sina kunder, som visserligen inte kommer att förlora några insatta pengar, eftersom staten garanterar det mesta, men de kommer att drabbas av försämrad service när Swedbank p.g.a. sina förluster tvingas rationalisera och lägga ner kontor.

  • För det tredje för alla sina 21 000 anställda, varav många riskerar att bli av med jobben.

  • För det fjärde för alla svenskar, genom att våra svenska kronor blir värda mindre p.g.a. omvärldens missnöje med svenska bankers engagemang i Baltikum. För drygt en vecka sedan gick det 10,40 kronor per euro, nu är det 10,93.

  • För det femte återigen för alla svenskar, genom att Swedbank kommer att få statligt stöd för att överleva, eftersom de är för stora för att få fallera. Alltså dina och mina skattepengar!
Och Swedbank kommer att fallera - situationen i Baltikum, särskilt i Lettland är så allvarlig att kreditförlusterna kommer att knäcka Swedbank. Visserligen säger Riksbanken även i sitt "tuffare scenario" att Swedbank kommer att klara kapitalkravet med ett nödrop, men det räcker inte med bara det formella kapitalkravet - för att kunna få sina finansiella motparters förtroende måste banker särskilt i dagsläget ha betydligt bättre kapitalstruktur än minimikraven för att överleva. Dessutom är risken överhängande att verkligheten blir ännu värre för bankerna än Riksbankens "tuffare scenario". Lettlands BNP-fall är värre än Argentinas kris och efterspelet lär bli minst lika allvarligt. Risken för politisk kollaps är överhängande.

Ett problem idag är att Sveriges bankmarknad idag totalt domineras av endast fyra stora aktörer - Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken. Detta gör att ingen av dessa fyra får gå omkull, då det skulle drabba den svenska ekonomin alldeles för hårt. Troligen kommer staten att bli "tvungen" att gå in med kapital om Swedbank skulle riskera konkurs. En Swedbankkonkurs skulle innebära katastrof för Sveriges ekonomi, så det skulle aldrig tillåtas. Inte ens vänsterpartiet skulle kunna tillåta det om de sutte i regeringsställning.

SEBs ledning har inte gjort så mycket bättre ifrån sig - det är endast en gradskillnad mot Swedbanks ledning, men det är i grunden samma skit bakom spakarna. Nordea däremot har väl haft en mer rimlig exponeringsgrad mot Baltikum. Visst fanns det pengar att hämta där, men bara på kort sikt. Det borde ha varit uppenbart för vem som helst med den minsta inblick i ekonomi att det inte var hållbart. De baltiska ekonomierna växte med tvåsiffriga procenttal per år. Nu krymper de istället med tvåsiffriga procenttal per år - så var det med den hållbarheten. Den lettiska ekonomiska tillväxten drevs till stor del av konsumtion för lånade pengar med ett stort handelsunderskott mot omvärlden. Hur puckad får man bli, när man går och lånar ut pengar till sånt?

Men, det är klart, Swedbanks ordförande Carl Eric Stålberg såg väl inte längre än sitt feta arvode och saftiga pensionsavtal. Det var Carl Eric Stålberg som tillsammans med förre VDn Jan Lidén lade om Swedbanks strategi och gjorde storsatsningar i Baltikum. Antingen saknade de totalt omdöme när de gjorde dessa satsningar, eller så var de helt enkelt intresserade av att roffa åt sig så mycket som möjligt i arvode, lön, bonus och pensionsavtal under det fåtal år som expansionen höll, och sedan dumpa de sorgliga resterna i knät på staten och alla oss skattebetalare. Jag gissar att de var fullt medvetna om vad de gjorde. Därmed hoppas jag att det blir någon form av rekonstruktion för Swedbank där man lyckas kapa av deras feta pensionsavtal. De har fullt tillräckligt med pengar ändå om de bara sparat några tiondelar av sin lön. Fast det är väl att hoppas på för mycket - även om Swedbank faktiskt skulle få gå i konkurs, så är säkert direktörspensionerna utseparerade i någon form av försäkring som inte berörs av det.

Men jag är inte bara arg på styrelse och vd i Swedbank och SEB, jag är också arg på deras flata större aktieägare, som tillät denna vettlösa expansion i Baltikum. Framförallt förstår jag inte att styrelserna beviljades ansvarsfrihet vid senaste årsstämman i april. Det är ju styrelsen som bär ansvaret, så de borde också få ta det. Jag är också arg på Finansinspektionen, som inte har hållit i tyglarna ordentligt vad gäller bankernas risktagande.

Hur kan så många personer som borde ha goda kunskaper om ekonomi och krediter låta något sånt här ske? För mig var det uppenbart redan hösten 2006 vad som höll på att hända. Tyvärr startade jag inte mitt mer aktiva bloggande förrän i juli 2008.

2008-11-11

Allas vårt Carnegie

Som jag sade för någon vecka sedan var Carnegie chanslöst. Det fanns två alternativ - konkurs eller statsövertagande. Staten valde att överta Carnegie genom Riksgälden efter Finansinspektionens tillbakadragna tillstånd, vilket jag ser som ett klokt beslut. En konkurs hade fått svåröverskådliga konsekvenser för de svenska finansmarknaderna och bankerna. Carnegie hade lånat 13 miljarder kronor från någon eller några. Vi vill inte ha ett svenskt Lehman-debacle!

Jag har sett negativa kommentarer, t.ex. från Cornucopia? men jag tror inte att det var någon komplott för att förstatliga banken. Med den insyn som Finansinspektionen, Riksgälden och Riksbanken hade i Carnegie såg de tydligen för stora systemrisker för att tillåta en konkurs. Även jag kunde se det, utan att ha någon särskild insidesinformation.

Nå, nu har vi fått en ny folkbank, när svenska folket genom Riksgälden blivit ägare till Carnegie Investment Bank. Det lär dock inte vara särskilt länge, utan staten kommer att försöka sälja av snarast. Försäkringsmäklaren Max Matthiessen blir troligen lättast att sälja av. Själva investmentbanken kommer kanske att styckas upp innan den säljs ut. Förhoppningsvis blir det ingen förlustaffär för staten. Staten har i dagsläget lånat ut runt 2 miljarder kronor till Carnegie, och så mycket borde man i alla fall få ut. Kanske blir det till och med några kronor över till aktieägarna.

2008-10-28

Carnegie först ut

Investmentbanken Carnegie blev igår och idag först ut av svenska banker och finansbolag att på allvar drabbas av finanskrisen. Riksbanken gav dem igår en kredit på 1 miljard kronor, och idag utökades krediten till maximalt 5 miljarder. Det sägs att det är likviditetsproblem som har orsakat Carnegies plötsliga kreditbehov, men osäkerheten är stor om vad som egentligen håller på att hända. Tydligen har vissa av deras möjligheter att låna på den normala marknaden försvunnit. Riksbanken anser att Carnegie är solitt och det endast är en akut likviditetsbrist, men varför kan de då inte få lån på den vanliga marknaden?

Fler motsägelser finns i sammanhanget. Riksbanken säger att det är ett kortfristigt lån, men har samtidigt inte satt något datum för när pengarna ska betalas tillbaka. När Carnegie fått frågan om vad som hänt mellan måndagen och tisdagen som gör att de plötsligt behöver 5 miljarder istället för 1 miljard så svarar de att ingenting har hänt. "Den utökade krediten är en signal utåt till våra kreditgivare. Kreditramen på fem miljarder kronor ger oss en ytterligare flexibilitet och stabilitet". Jovisst, vi har hört liknande visor tidigare under året från krisdrabbade amerikanska banker. Men lite förklaring får vi i alla fall om vad som orsakat den akuta krisen: "Vi hade i fredags en aktör som ville bli mer restriktiv i sin utlåning till oss. Det var det som gjorde att vi vände oss till Riksbanken."

Som säkerhet för lånet har Riksbanken fått alla aktierna i Carnegies helägda dotterbolag - Carnegie Investment Bank och försäkringsmäklaren Max Matthiessen. Alltså hela deras "riktiga" verksamhet - eftersom moderbolaget bara är ett holdingbolag. Om Carnegie inte lyckas betala tillbaks sina lån blir alltså dotterbolagen statsägda.

Osäkerheten har såklart fått Carnegies aktiekurs att falla kraftigt - från runt 44 kronor i torsdags till 28 kronor igår och 12 kronor idag. Nyemission är därmed troligen uteslutet som långsiktig väg ut ur problemen.

Problemen späs såklart på av att Carnegies kunder blir oroliga och tar ut pengar. Tydligen har "ett antal hundra miljoner" tagits ut på senaste tiden. Dessutom vill uppenbarligen ingen handla med Carnegie idag, så där försvinner deras courtagevinster på mäkling också. Detta syns t.ex. på handeln på Stockholmsbörsen - av 44 364 849 omsatta aktier i Ericsson idag mäklades endast 280 av Carnegie. Tidigare har de varit en av de största mäklarna.

Till råga på allt så är Finansinspektionen kritisk mot Carnegies interna styrning och kontroll samt för deras kraftiga kreditexponering mot en enskild kund. Den 10 november ska de ta beslut om eventuella sanktioner.

Carnegie sätter tydligen sitt sista hopp till den stabilitetsplan som riksdagen ska klubba imorgon. Men det är nog ett fåfängt hopp. Hur de ska kunna överleva efter denna förtroendeknäck kan inte jag förstå. Utan förtroende är en bank död. Staten får överta det som blir kvar av Carnegie, men det lär nog säljas ganska snabbt till någon annan intressent, t.ex. någon av våra svenska storbanker.