Jag läser att ett paket kondomer nu kostar 1500 kronor i Venezuela och dessutom är nästan omöjliga att få tag på. Det har varit brist på kondomer i drygt ett år nu. Detta får en mängd följdeffekter: tonårsgraviditeterna har ökat, liksom aborterna. Även de sexuellt överförbara sjukdomarnas spridning har ökat under det senaste året, t.ex. HIV.
Kondombristen beror förstås på Venezuelas helt förfelade politik, som jag skrivit en del om tidigare, bland annat för ett år sedan hur landet är på väg mot betalningsinställning och kollaps. Då låg kreditswappar på Venezuelas statsskuld på 5500 punkter, nu har de passerat 9500, vilket är samma nivå som Grekland tre månader innan betalningsinställningen 2011. Vi kan alltså räkna med att Venezuela gör en statsbankrutt inom några månader.
Venezuelas ekonomiska problem beror från början på misskötsel av ekonomin under presidenten Hugo Chávez och sedan 2013 hans efterträdare Maduro. Det kraftiga fallet i oljepriset har förstås bara gjort saken etter värre för landet, där 95 procent av exportinkomsterna kommer från olja. Man har försökt att hålla en konstgjort hög växelkurs för valutan och haft priskontroller på varor för att hålla befolkningen någorlunda lugn trots skenande inflation. Priskontrollerna har dock lett till brist på de flesta varor, eftersom ingen är intresserad av att sälja importerade varor till förlustpriser. Det har också lett till att många basvaror såsom ris köps upp i Venezuela och smugglas över till Colombia för att där säljas till god vinst.
Förutom brist på kondomer, toapapper och basmat lider Venezuela också av brist på mediciner. Det är en helt katastrofal utveckling för landet, där undernäring, sjukdomsspridning och läkemedelsbrist riskerar att kasta landet i en misär betydligt värre än innan Chávez tog makten 1998. Vid en venezolansk betalningsinställning kommer läget att förvärras ytterligare, då det då kommer att bli väldigt svårt för den venezolanska staten att köpa in nödvändiga varor utifrån. Venezuelas statsbudget går redan back med omkring 20 procent av BNP på ett år och man kämpar på olika sätt med att lyckas köpa in mediciner och livsmedel, men troligen kommer läkemedelsföretag och andra snart att tröttna på de stora ekonomiska risker de tar genom att sälja till Venezuela mot skuldsedlar som snabbt kan bli värdelösa. Då kommer Venezuela att bli beroende av internationellt bistånd för livsmedel och läkemedel.
Presidenten försöker nu att så sakteliga förändra sakernas tillstånd, bland annat genom att för några veckor sedan chockhöja det kraftigt subventionerade bensinpriset (för första gången på 20 år). "Chockhöja" är verkligen ett ord som platsar här, då bensinpriset höjdes med 6000 procent!! Trots det är bensinpriset fortfarande subventionerat.
Samtidigt devalverade president Nicolas Maduro valutan med 37 procent, men det är fortfarande en enorm diskrepans mellan de officiella valutakurserna på 10 bolivar per dollar vid import av livsmedel och mediciner och 200 bolivar per dollar vid andra affärer, jämfört med den inofficiella valutakursen på svarta marknaden på över 1000 bolivar per dollar. Venezuela kommer förr eller senare att tvingas släppa valutakursen fri, vilket troligen kommer att leda till hyperinflation.
En intressant fråga för omvärlden vid en kommande kollaps för Venezuela är förstås hur landets export av idag omkring 2 miljoner fat olja per dag (drygt 2 procent av global oljeexport) då kommer att påverkas.
Visar inlägg med etikett priskontroll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett priskontroll. Visa alla inlägg
2016-03-12
2014-12-28
Vitryssland i medieskugga men intressant
Det händer som vi alla vet en massa viktiga saker både i Sverige och världen, men ett land som tycks ha hamnat i medieskugga just nu är Vitryssland (Belarus), men även där händer intressanta saker. Vitryssland är som ni säkert känner till en skendemokrati eller diktatur (Freedom House räknar landet som Europas minst demokratiska), där president Aleksandr Lukasjenko styrt med järnhand sedan 1994. De flesta val har ogiltigförklarats av observatörsorganisationen OSSE. Yttrandefriheten är i Vitryssland kraftigt inskränkt, liksom mötesfriheten. Situationen vad gäller mänskliga rättigheter är generellt dålig i detta fattiga land.
Det enda positiva som kan sägas om Vitryssland är att de försöker medla i Ukrainakonflikten. Det kan dock ifrågasättas hur opartiska de är som medlare, då Vitryssland är nära lierat till Ryssland.
För den som vill veta mer om Vitryssland är den nyligen släppta boken "Bruksanvisning för diktatorer - en berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator" av Sveriges främsta Belaruskännare Martin Uggla säkerligen ytterst läsvärd.
För att övergå till vad som just nu händer i Vitryssland, så har landet självklart drabbats av de ekonomiska problemen hos grannen i öst och största handelspartnern Ryssland. 19 december chockhöjde Vitrysslands centralbank styrräntan från 24 till 50 procent och införde en 30-procentig avgift på alla köp av utländsk valuta.
Samtidigt visar Vitrysslands styrande upp bristande ekonomisk bildning när de inför priskontroller. Detta då prisinflationen i år beräknas bli drygt 17 procent och man vill stävja vidare prisinflation. Vitrysslands styrande ignorerar alla historiska exempel som visar att priskontroller aldrig är bra utan har dåliga effekter såsom svart marknad och varubrist. Det lär säkerligen bli så även i Vitryssland.
Lukasjenko har också sagt att han framöver kommer att kräva att Ryssland betalar för sin import från Vitryssland (främst livsmedel och jordbruksmaskiner) i hårdvaluta såsom dollar eller euro. "Vi skulle för länge sedan ha krävt att Ryssland även betalar oss i hårdvaluta" sade Lukasjenko. En hård framtoning mot storebror i öst, som dock är i linje med ett på senare tid kyligare förhållande mellan de två länderna. Det är troligen så att Lukasjenko fått kalla kårar av Rysslands expansionistiska tendenser den senaste tiden, framförallt efter annekteringen av Krim från Ukraina. Vem vet när Vitryssland ska stå på tur för ryssarnas expansionspolitik.
Igår genomförde diktatorn Lukasjenko en utrensning i de politiska leden när han oväntat och utan närmare förklaringar avskedade centralbankschefen, premiärministern och flera andra ministrar. Nästa år planeras ännu ett (riggat) presidentval, vilket säkerligen kommer att beledsagas av protester som slås ner brutalt liksom vid tidigare val.
Samtidigt besökte Vitrysslands utrikesminister Iran för att stärka de ekonomiska banden mellan dessa två länder.
I försök att kontrollera befolkningens tillgång till information har Vitryssland infört en censurlag för webbsajter från och med 1 januari och vissa regimkritiska sajter tycks redan ha blockerats.
P.S. Vitrysslands huvudstad Minsk ligger närmare Stockholm än vad Bryssel gör...
Det enda positiva som kan sägas om Vitryssland är att de försöker medla i Ukrainakonflikten. Det kan dock ifrågasättas hur opartiska de är som medlare, då Vitryssland är nära lierat till Ryssland.
För den som vill veta mer om Vitryssland är den nyligen släppta boken "Bruksanvisning för diktatorer - en berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator" av Sveriges främsta Belaruskännare Martin Uggla säkerligen ytterst läsvärd.
För att övergå till vad som just nu händer i Vitryssland, så har landet självklart drabbats av de ekonomiska problemen hos grannen i öst och största handelspartnern Ryssland. 19 december chockhöjde Vitrysslands centralbank styrräntan från 24 till 50 procent och införde en 30-procentig avgift på alla köp av utländsk valuta.
Samtidigt visar Vitrysslands styrande upp bristande ekonomisk bildning när de inför priskontroller. Detta då prisinflationen i år beräknas bli drygt 17 procent och man vill stävja vidare prisinflation. Vitrysslands styrande ignorerar alla historiska exempel som visar att priskontroller aldrig är bra utan har dåliga effekter såsom svart marknad och varubrist. Det lär säkerligen bli så även i Vitryssland.
Lukasjenko har också sagt att han framöver kommer att kräva att Ryssland betalar för sin import från Vitryssland (främst livsmedel och jordbruksmaskiner) i hårdvaluta såsom dollar eller euro. "Vi skulle för länge sedan ha krävt att Ryssland även betalar oss i hårdvaluta" sade Lukasjenko. En hård framtoning mot storebror i öst, som dock är i linje med ett på senare tid kyligare förhållande mellan de två länderna. Det är troligen så att Lukasjenko fått kalla kårar av Rysslands expansionistiska tendenser den senaste tiden, framförallt efter annekteringen av Krim från Ukraina. Vem vet när Vitryssland ska stå på tur för ryssarnas expansionspolitik.
Igår genomförde diktatorn Lukasjenko en utrensning i de politiska leden när han oväntat och utan närmare förklaringar avskedade centralbankschefen, premiärministern och flera andra ministrar. Nästa år planeras ännu ett (riggat) presidentval, vilket säkerligen kommer att beledsagas av protester som slås ner brutalt liksom vid tidigare val.
Samtidigt besökte Vitrysslands utrikesminister Iran för att stärka de ekonomiska banden mellan dessa två länder.
I försök att kontrollera befolkningens tillgång till information har Vitryssland infört en censurlag för webbsajter från och med 1 januari och vissa regimkritiska sajter tycks redan ha blockerats.
P.S. Vitrysslands huvudstad Minsk ligger närmare Stockholm än vad Bryssel gör...
Labels:
censur,
diktatur,
inflation,
iran,
mänskliga rättigheter,
priskontroll,
vitryssland
2014-02-06
Uppdatering Kaliforniens torka
Jag skrev för någon vecka sedan om torkan i Kalifornien och en del av dess konsekvenser och visade även talande satellitfoton. Här kommer lite uppdatering om läget.
Torkperioderna i Kalifornien har blivit allt värre. Torkan 2007-2009 var värre än den 2001-2002 och den nuvarande torkan slår den föregående med hästlängder.
Förra året föll det rekordlite nederbörd i Kalifornien - den lägsta mängden sedan mätningarnas början för 119 år sedan. 75 procent av nederbörden faller normalt under november till mars, men denna vinter har det alltså fallit väldigt lite. Snötäcket i Sierra Nevada är endast på 12 procent av normal nivå. I slutet av januari var Kaliforniens 150 vattenreservoarer på omkring 65 procent av normal nivå. Bilden nedan visar en uttorkad vattenreservoar nära San Jose.
Torkan har än så länge framförallt drabbat jordbruket, en sektor som står för 45 miljarder av Kaliforniens bruttoregionalprodukt på 2000 miljarder dollar, alltså drygt 2 procent av delstatens ekonomi. Jordbruket står för 80 procent av Kaliforniens vattenförbrukning. Förutom att Kalifornien producerar nästan hälften av USA:s frukt, grönsaker och nötter är delstaten också landets största producent av mejerivaror och vin. För många grönsaker odlas som jag skrev 80 procent eller mer av USA:s totala odling i Kalifornien.
Boskapsuppfödare i Kalifornien har nu börjat slakta ut sina hjordar. Vissa försöker klara sig genom att köpa in hö från andra stater, men det blir dyrt och kan bara bli en tillfällig lösning.
För ettåriga grödor är det möjligt (om än förlustbringande) att lämna åkrar obeväxta i ett år, men det är värre för dem som har nöt- eller fruktodlingar. Där ställs odlarna inför valet mellan att hugga ner träden eller att låta dem försöka överleva på minimala vattenmängder med kraftigt minskad eller obefintlig skörd. De kan också välja mellan att spara det lilla vatten de har till de yngre träden och låta de äldre dö eller att sprida ut det mellan alla träd. Många odlare konstbevattnar nu grödor som normalt brukar klara sig på regn såsom vete och mandlar.
Vattenbristen gör att bedömare tror att omkring 200 000 hektar eller 6 procent av delstatens konstbevattnade areal kommer att lämnas obesådd i år. Vid den senaste torkan 2009 var det 109 000 hektar som inte odlades.
Vattenkraften, som står för 14 procent av delstatens elkraft, drabbas självklart också. Detta kan leda till högre elpriser och att man använder mer gaskraftverk, vilket i sin tur driver upp gaspriset, som i och för sig är lågt just nu i USA.
Eftersom vattennivåerna i reservoarerna är så låga har delstatens vattenmyndighet gjort något den aldrig gjort förut - den har beslutat att de lokala vattenmyndigheterna inte får ta något vatten från reservoarerna, utan får bara ta av sina lokala reservoarer. Detta har gjort att flera kommuner infört begränsningar i vattenanvändningen, till exempel förbud mot att tvätta bilar, fylla simbassänger och vattna gräsmattor dagtid. Detta vintertid - hur kommer det då att bli i sommar?
En del i Kaliforniens vattenproblem är att vattnet är underprissatt. De lokala vattenmyndigheterna håller priset lågt, vilket leder till att folk förbrukar vatten utan att tänka på kostnaden. Istället för att införa ransoneringar skulle man på ett mycket enklare vis kunna få till en minskad vattenförbrukning genom att höja priset på vatten kraftigt (dock med förbehållet att en rimlig miniminivå per hushåll hålls på en låg prisnivå), men något sådant kan man knappast förvänta sig från en halvsocialistisk ekonomi som USA. Hursomhelst kanske de tvingas att faktiskt sätta priset på vatten utifrån vad det faktiskt kostar. Eftersom 80 procent av vattnet går till konstbevattning i jordbruket skulle ett rejält högre vattenpris förstås få stora effekter på lönsamheten i odlingen, alternativt att det skulle höja priserna på slutprodukten.
Torkan i Kalifornien får många små effekter, som var för sig kanske inte är så stora, men sammantaget kan de få en märkbar effekt, särskilt om man tar med följdeffekter i beräkningen. Och om även 2014 fortsätter att vara ett torrt år i Kalifornien, hur kommer situationen då att vara 2015?
Torkperioderna i Kalifornien har blivit allt värre. Torkan 2007-2009 var värre än den 2001-2002 och den nuvarande torkan slår den föregående med hästlängder.
Förra året föll det rekordlite nederbörd i Kalifornien - den lägsta mängden sedan mätningarnas början för 119 år sedan. 75 procent av nederbörden faller normalt under november till mars, men denna vinter har det alltså fallit väldigt lite. Snötäcket i Sierra Nevada är endast på 12 procent av normal nivå. I slutet av januari var Kaliforniens 150 vattenreservoarer på omkring 65 procent av normal nivå. Bilden nedan visar en uttorkad vattenreservoar nära San Jose.
Torkan har än så länge framförallt drabbat jordbruket, en sektor som står för 45 miljarder av Kaliforniens bruttoregionalprodukt på 2000 miljarder dollar, alltså drygt 2 procent av delstatens ekonomi. Jordbruket står för 80 procent av Kaliforniens vattenförbrukning. Förutom att Kalifornien producerar nästan hälften av USA:s frukt, grönsaker och nötter är delstaten också landets största producent av mejerivaror och vin. För många grönsaker odlas som jag skrev 80 procent eller mer av USA:s totala odling i Kalifornien.
Boskapsuppfödare i Kalifornien har nu börjat slakta ut sina hjordar. Vissa försöker klara sig genom att köpa in hö från andra stater, men det blir dyrt och kan bara bli en tillfällig lösning.
För ettåriga grödor är det möjligt (om än förlustbringande) att lämna åkrar obeväxta i ett år, men det är värre för dem som har nöt- eller fruktodlingar. Där ställs odlarna inför valet mellan att hugga ner träden eller att låta dem försöka överleva på minimala vattenmängder med kraftigt minskad eller obefintlig skörd. De kan också välja mellan att spara det lilla vatten de har till de yngre träden och låta de äldre dö eller att sprida ut det mellan alla träd. Många odlare konstbevattnar nu grödor som normalt brukar klara sig på regn såsom vete och mandlar.
Vattenbristen gör att bedömare tror att omkring 200 000 hektar eller 6 procent av delstatens konstbevattnade areal kommer att lämnas obesådd i år. Vid den senaste torkan 2009 var det 109 000 hektar som inte odlades.
Vattenkraften, som står för 14 procent av delstatens elkraft, drabbas självklart också. Detta kan leda till högre elpriser och att man använder mer gaskraftverk, vilket i sin tur driver upp gaspriset, som i och för sig är lågt just nu i USA.
Eftersom vattennivåerna i reservoarerna är så låga har delstatens vattenmyndighet gjort något den aldrig gjort förut - den har beslutat att de lokala vattenmyndigheterna inte får ta något vatten från reservoarerna, utan får bara ta av sina lokala reservoarer. Detta har gjort att flera kommuner infört begränsningar i vattenanvändningen, till exempel förbud mot att tvätta bilar, fylla simbassänger och vattna gräsmattor dagtid. Detta vintertid - hur kommer det då att bli i sommar?
En del i Kaliforniens vattenproblem är att vattnet är underprissatt. De lokala vattenmyndigheterna håller priset lågt, vilket leder till att folk förbrukar vatten utan att tänka på kostnaden. Istället för att införa ransoneringar skulle man på ett mycket enklare vis kunna få till en minskad vattenförbrukning genom att höja priset på vatten kraftigt (dock med förbehållet att en rimlig miniminivå per hushåll hålls på en låg prisnivå), men något sådant kan man knappast förvänta sig från en halvsocialistisk ekonomi som USA. Hursomhelst kanske de tvingas att faktiskt sätta priset på vatten utifrån vad det faktiskt kostar. Eftersom 80 procent av vattnet går till konstbevattning i jordbruket skulle ett rejält högre vattenpris förstås få stora effekter på lönsamheten i odlingen, alternativt att det skulle höja priserna på slutprodukten.
Torkan i Kalifornien får många små effekter, som var för sig kanske inte är så stora, men sammantaget kan de få en märkbar effekt, särskilt om man tar med följdeffekter i beräkningen. Och om även 2014 fortsätter att vara ett torrt år i Kalifornien, hur kommer situationen då att vara 2015?
Labels:
el,
frukt,
grönsaker,
jordbruk,
kalifornien,
konstbevattning,
livsmedel,
nötter,
odling,
priskontroll,
regn,
snö,
torka,
usa,
vatten,
vattenkraft,
väder
2014-01-24
Argentina och Venezuela igen
Plötsligt har det brutit ut kraftiga valutarörelser på världsmarknaderna. Vad gäller de stora världsvalutorna så har den japanska yenen stärkts med över två procent mot dollarn och 1,5 procent mot euron. Yenen ser därmed ut att ha brutit den försvagningstrend som rått sedan i höstas.
Värre är det för flera "tillväxtländer" som redan har haft problem. Rubrikerna idag gäller framförallt den argentinska peson, som igår föll över 11 procent mot USA-dollarn. Det senaste utbrottet kommer efter en lång tids försvagning - i januari 2012 gick det enligt den officiella kursen 4,30 peso per dollar, och i onsdags 6,93 peso per dollar. Nu skuttade den alltså iväg till 7,95 peso per dollar. Kursen på svarta marknaden ligger dock runt 13 peso per dollar - det finns alltså en bra bit kvar för den officiella pesokursen att försvagas.
Argentina har på olika sätt - genom kapitalkontroller och valutainterventioner - försökt att hålla pesoförsvagningen stången. Detta har lett till att landets valutareserv krympt från 52 miljarder dollar 2011 till 29 miljarder idag. Lär sig centralbankerna aldrig av historien att interventioner för att stoppa valutaförsvagning inte fungerar? Det enda som händer är att valutareserven urholkas och att därmed förtroendet för landets valuta försämras ytterligare.
För snart ett år sedan skrev jag om Argentina, ekonomin och energin - läs det för att förstå bakgrunden till vad som händer nu. Bland annat har Argentinas oljeexport minskat kraftigt på grund av att landet passerat sin produktionstopp samtidigt som den inhemska förbrukningen stigit. Argentina importerar numera också en hel del gas, eftersom gasutvinningen toppade 2006, men förbrukningen har fortsatt att öka. Detta tynger förstås en redan ansträngd ekonomi.
Krisen för Argentinas valuta äger rum trots att landet har ett exportöverskott - den beror på andra faktorer, bland annat misslyckad politik och sviterna efter statsbankrutten 2002. Denna kris finns i färskt minne hos befolkningen och lär påverka hur de agerar vid förnyad valutakris. Det pågår en kapitalflykt från landet som kan ta fart vid en kris. Förtroendet för de styrande är lågt - den verkliga inflationen är exempelvis betydligt högre än de officiella siffrorna. 2012 var den officiella inflationstakten drygt 10 procent, medan oberoende bedömare ansåg att den verkliga takten låg runt 25 procent. För 2013 var det värre - den officiella inflationen var 13 procent, medan den verkliga takten låg runt 28 procent.
Argentinas grannland Brasilien fick se sin valuta "smittad" av Argentinas och realen har tappat omkring tre procent mot dollarn sedan i måndags.
Även andra "krisande tillväxtländer" har drabbats av fallande valutor. Turkiet, var ekonomiska baksmälla jag skrev om häromdagen, har fått se sin lira tappa 3,5 procent mot dollarn under denna vecka.
Ett kapitel för sig är förstås Venezuela, som häromdagen införde nya dollarkurser. För prioriterade varor såsom livsmedel och mediciner sattes kursen till 6,30 bolivar per dollar (mot tidigare 4,30) och 11,30 bolivar per dollar för icke prioriterad import. Trots den brutala devalveringen på 44 procent ligger kursen långt ifrån de 76,19 bolivar per dollar som gäller på den svarta marknaden.
Venezuela har en årlig inflationstakt på över 50 procent och priskontroller som orsakar brist på många basvaror såsom toalettpapper och mat. Priskontrollerna har lett till en omfattande smuggling till grannlandet Colombia, där exempelvis ris kan säljas till tio gånger så högt pris. Prisskillnaden är så stor att det lönar sig väl att betala stora mutor för att soldaterna som ska kontrollera gränsen ska se genom fingrarna med den varukaravan som går ut ur landet. Priskontrollerna var avsedda att ge venezolanerna tillgång till billig mat, men har alltså istället lett till en bristsituation. Läs även vad jag skrev om Venezuela i november.
De så kallade "tillväxtmarknaderna" kommer troligen inte att ses som attraktiva investeringsalternativ framöver.
Värre är det för flera "tillväxtländer" som redan har haft problem. Rubrikerna idag gäller framförallt den argentinska peson, som igår föll över 11 procent mot USA-dollarn. Det senaste utbrottet kommer efter en lång tids försvagning - i januari 2012 gick det enligt den officiella kursen 4,30 peso per dollar, och i onsdags 6,93 peso per dollar. Nu skuttade den alltså iväg till 7,95 peso per dollar. Kursen på svarta marknaden ligger dock runt 13 peso per dollar - det finns alltså en bra bit kvar för den officiella pesokursen att försvagas.
Argentina har på olika sätt - genom kapitalkontroller och valutainterventioner - försökt att hålla pesoförsvagningen stången. Detta har lett till att landets valutareserv krympt från 52 miljarder dollar 2011 till 29 miljarder idag. Lär sig centralbankerna aldrig av historien att interventioner för att stoppa valutaförsvagning inte fungerar? Det enda som händer är att valutareserven urholkas och att därmed förtroendet för landets valuta försämras ytterligare.
För snart ett år sedan skrev jag om Argentina, ekonomin och energin - läs det för att förstå bakgrunden till vad som händer nu. Bland annat har Argentinas oljeexport minskat kraftigt på grund av att landet passerat sin produktionstopp samtidigt som den inhemska förbrukningen stigit. Argentina importerar numera också en hel del gas, eftersom gasutvinningen toppade 2006, men förbrukningen har fortsatt att öka. Detta tynger förstås en redan ansträngd ekonomi.
Krisen för Argentinas valuta äger rum trots att landet har ett exportöverskott - den beror på andra faktorer, bland annat misslyckad politik och sviterna efter statsbankrutten 2002. Denna kris finns i färskt minne hos befolkningen och lär påverka hur de agerar vid förnyad valutakris. Det pågår en kapitalflykt från landet som kan ta fart vid en kris. Förtroendet för de styrande är lågt - den verkliga inflationen är exempelvis betydligt högre än de officiella siffrorna. 2012 var den officiella inflationstakten drygt 10 procent, medan oberoende bedömare ansåg att den verkliga takten låg runt 25 procent. För 2013 var det värre - den officiella inflationen var 13 procent, medan den verkliga takten låg runt 28 procent.
Argentinas grannland Brasilien fick se sin valuta "smittad" av Argentinas och realen har tappat omkring tre procent mot dollarn sedan i måndags.
Även andra "krisande tillväxtländer" har drabbats av fallande valutor. Turkiet, var ekonomiska baksmälla jag skrev om häromdagen, har fått se sin lira tappa 3,5 procent mot dollarn under denna vecka.
Ett kapitel för sig är förstås Venezuela, som häromdagen införde nya dollarkurser. För prioriterade varor såsom livsmedel och mediciner sattes kursen till 6,30 bolivar per dollar (mot tidigare 4,30) och 11,30 bolivar per dollar för icke prioriterad import. Trots den brutala devalveringen på 44 procent ligger kursen långt ifrån de 76,19 bolivar per dollar som gäller på den svarta marknaden.
Venezuela har en årlig inflationstakt på över 50 procent och priskontroller som orsakar brist på många basvaror såsom toalettpapper och mat. Priskontrollerna har lett till en omfattande smuggling till grannlandet Colombia, där exempelvis ris kan säljas till tio gånger så högt pris. Prisskillnaden är så stor att det lönar sig väl att betala stora mutor för att soldaterna som ska kontrollera gränsen ska se genom fingrarna med den varukaravan som går ut ur landet. Priskontrollerna var avsedda att ge venezolanerna tillgång till billig mat, men har alltså istället lett till en bristsituation. Läs även vad jag skrev om Venezuela i november.
De så kallade "tillväxtmarknaderna" kommer troligen inte att ses som attraktiva investeringsalternativ framöver.
Labels:
argentina,
inflation,
priskontroll,
valutakurs,
venezuela
2013-11-13
Venezuela: Vikande oljeproduktion och hyperinflation
I helgen tog Venezuelas president Nicolas Maduro (efterträdaren till Hugo Chávez) till militär för att tvinga elektronikkedjor att sälja sina varor till samma priser som förra månaden i ett desperat försök att stävja den snabba prisinflation som nu råder i landet. Maduro varnar även för att han kan ta till liknande åtgärder mot andra affärsområden.
Insatsen mot elektronikkedjorna kommer bara att leda till att ingen längre kommer att vilja importera sådana produkter annat än på den svarta marknaden.
I förra veckan rapporterades att Venezuela nu befinner sig i hyperinflation (enligt vissa definitioner). Priserna steg med 5,1 procent i oktober från september och har stigit med hela 54,3 procent under årets första tio månader. Det är med god marginal mer än de 40 procent i årlig inflationstakt som Goldman Sachs analytiker sätter som gräns för hyperinflation. Andra sätter dock gränsen högre, vid runt 50 procents inflation per månad. Hursomhelst kan vi ana att Venezuela är på god väg att hamna i en ond spiral som driver landet in i hyperinflation även med en striktare definition. Vi ser att inflationstakten ökar snabbt, då den för hela 2012 bara var 20,1 procent.
Som vanligt förstår inte makthavarna att deras åtgärder bara försämrar läget. Venezuela har olika valutakontroller och priskontroller, men det får bara effekten att det blir brist på vissa varor. Det är inte "onda" valutaspekulanter och affärsidkare som orsakar problemen, utan de ligger djupare än så.
96 procent av Venezuelas exportinkomster kommer från olja och eftersom oljeproduktionen sjunker, så drabbas även exporten och med den valutan, då man får brist på utländsk valuta för sin import. Detta leder i sin tur till brist på många importvaror, bland annat basvaror såsom toapapper, vilket i sin tur driver upp prisinflationen.
Så sent som i februari i år devalverade Venezuela sin valuta och många spekulerar i att det snart kan bli en devalvering till för att täppa till underskottet i statsfinanserna. Detta kommer förstås att driva upp inflationen ytterligare. En ond spiral, som sagt.
Vissa säger att det skulle vara Chávez som genom nationaliseringar orsakat nedgången i oljeproduktionen, men det är tveksamt hur mycket sanning det ligger i detta, då Venezuelas oljeindustri faktiskt nationaliserades redan 1976.
Det vi tydligt kan se är att Venezuelas oljeproduktion nådde en lokal topp år 1998 (den absoluta toppen var 1970) och sedan 2006 har produktionen varit stadd i nedgång på några procent per år. Det talas om att det skulle finnas potential för att öka produktionen kraftigt, men det handlar då om "tung olja", alltså oljesand, som är svår att utvinna, vilket talar för att denna "potential" mest finns i regeringens förhoppningar.
Det ser alltså ut som om Venezuelas oljeutvinning lär fortsätta att krympa, vilket leder till minskad export, vilket i sin tur leder till minskad mängd tillgängliga pengar för import av andra varor. Om de inte radikalt lägger om sin politik kommer det troligen att sluta i ordentlig hyperinflation.
Vi ska inte glömma att Venezuela är världens elfte största oljeproducentland och sjätte största oljeexportör. Därför är vad som händer där ytterst viktigt för hela världsmarknaden för olja och i förlängningen även för oss i Sverige som är beroende av att importera olja från andra länder.
– Jag kommer sätta gränser för hur mycket vinst privata företag får göra på varor de säljer. Det kommer bli olika procentsatser för olika produkter. Det är så det funkar i alla länder i världen, säger president Nicolas Maduro efter ett extrainkallat regeringsmöte under gårdagskvällen.Nej señor Maduro, det är inte så det funkar i andra länder! Maduro skyller de raskt stigande priserna på att affärsidkarna tar ut för stora vinster, när förklaringen till hög inflation snarare står att finna i politiken. Man håller inte "inflationen i schack" genom att införa priskontroller, utan genom att justera penningpolitiken. Prisinflationen är bara ett symtom på obalans i penningmängden och valutakursen.
Insatsen mot elektronikkedjorna kommer bara att leda till att ingen längre kommer att vilja importera sådana produkter annat än på den svarta marknaden.
I förra veckan rapporterades att Venezuela nu befinner sig i hyperinflation (enligt vissa definitioner). Priserna steg med 5,1 procent i oktober från september och har stigit med hela 54,3 procent under årets första tio månader. Det är med god marginal mer än de 40 procent i årlig inflationstakt som Goldman Sachs analytiker sätter som gräns för hyperinflation. Andra sätter dock gränsen högre, vid runt 50 procents inflation per månad. Hursomhelst kan vi ana att Venezuela är på god väg att hamna i en ond spiral som driver landet in i hyperinflation även med en striktare definition. Vi ser att inflationstakten ökar snabbt, då den för hela 2012 bara var 20,1 procent.
Som vanligt förstår inte makthavarna att deras åtgärder bara försämrar läget. Venezuela har olika valutakontroller och priskontroller, men det får bara effekten att det blir brist på vissa varor. Det är inte "onda" valutaspekulanter och affärsidkare som orsakar problemen, utan de ligger djupare än så.
96 procent av Venezuelas exportinkomster kommer från olja och eftersom oljeproduktionen sjunker, så drabbas även exporten och med den valutan, då man får brist på utländsk valuta för sin import. Detta leder i sin tur till brist på många importvaror, bland annat basvaror såsom toapapper, vilket i sin tur driver upp prisinflationen.
Så sent som i februari i år devalverade Venezuela sin valuta och många spekulerar i att det snart kan bli en devalvering till för att täppa till underskottet i statsfinanserna. Detta kommer förstås att driva upp inflationen ytterligare. En ond spiral, som sagt.
Vissa säger att det skulle vara Chávez som genom nationaliseringar orsakat nedgången i oljeproduktionen, men det är tveksamt hur mycket sanning det ligger i detta, då Venezuelas oljeindustri faktiskt nationaliserades redan 1976.
Det vi tydligt kan se är att Venezuelas oljeproduktion nådde en lokal topp år 1998 (den absoluta toppen var 1970) och sedan 2006 har produktionen varit stadd i nedgång på några procent per år. Det talas om att det skulle finnas potential för att öka produktionen kraftigt, men det handlar då om "tung olja", alltså oljesand, som är svår att utvinna, vilket talar för att denna "potential" mest finns i regeringens förhoppningar.
Det ser alltså ut som om Venezuelas oljeutvinning lär fortsätta att krympa, vilket leder till minskad export, vilket i sin tur leder till minskad mängd tillgängliga pengar för import av andra varor. Om de inte radikalt lägger om sin politik kommer det troligen att sluta i ordentlig hyperinflation.
Vi ska inte glömma att Venezuela är världens elfte största oljeproducentland och sjätte största oljeexportör. Därför är vad som händer där ytterst viktigt för hela världsmarknaden för olja och i förlängningen även för oss i Sverige som är beroende av att importera olja från andra länder.
Labels:
brist,
devalvering,
export,
hyperinflation,
inflation,
olja,
oljeproduktionstoppen,
peak oil,
priskontroll,
valutakurs,
venezuela
2013-02-06
Argentina, ekonomin och energin
Med anledning av kvällens fotbollsmatch (i Solnas nya skrytbygge) mellan Sveriges och Argentinas respektive landslag tänkte jag att det kunde vara värt att skriva lite mer om Argentina. Detta kommer dock inte att handla om Ibrahimovic och Messi utan mest om ekonomi och energi.
Som jag skrev igår befinner sig Argentina i en ekonomisk och politisk utförsbacke. Det pågår tvister om statsobligationer där Argentina ställde in betalningarna 2002, valutan faller, inflationen är hög och de styrande politikerna vidtar desperata åtgärder såsom valutakontroller och priskontroller.
Redan innan de priskontroller på varuhus som infördes häromdagen hade Argentina priskontroller på bland annat elektricitet och mejeriprodukter. Eftersom försäljningspriserna är låsta, men inte priserna på insatsvarorna, så har företagen inom de priskontrollerade sektorerna stora problem med att få ihop ekonomin. Detta kommer nu alltså att spridas till ytterligare sektorer.
Argentina hade 2012 en officiell årlig prisinflationstakt på drygt 10 procent, medan den verkliga takten troligen var drygt 25 procent. Denna siffermanipulation har pågått i flera år. Internationella valutafonden (IMF) har hotat landet med förlorad rösträtt alternativt uteslutning om de inte ändrar sina officiella metoder för beräkning av inflation och BNP. Eftersom inflationsberäkningar även påverkar (real) BNP genom den så kallade BNP-deflatorn är även tillväxttakten i landets ekonomi troligen grovt överskattad.
2010-2011 låg BNP-tillväxten på 9-10 procent per år, men med tanke på storleken på underdriften av inflationen låg den verkliga siffran troligen runt nolltillväxt. 2012 var den officiella tillväxten svagare, bara straxt över nollan, så troligen krympte Argentinas BNP egentligen ganska kraftigt i fjol.
Ett problem som skulle uppkomma om Argentina skulle revidera sin inflationsberäkningsmetodik är att staten har gett ut stora mängder inflationsskyddade obligationer, och en högre inflationstakt skulle öka på statens återbetalningsbörda. Det skulle alltså förvärra redan skakiga statsfinanser.
Under krisen 2001-2002 krympte Argentinas ekonomi kraftigt - som mest omkring 16 procent i årstakt. Ekonomin återhämtade sig emellertid snabbt under de följande åren, då tillväxttakten låg runt 7-8 procent per år fram tills Argentina liksom resten av världen drabbades av finanskrisens efterverkningar under 2009.
Under dessa år var Argentina fortfarande en oljeexportör, men landets produktion hade toppat redan 1999 och sjönk gradvis. Den ekonomiska återhämtningen gjorde samtidigt att den inhemska oljekonsumtionen steg. Därmed minskade landets oljeexport stadigt, tills Argentina 2011 förvandlades till oljeimportör. Med tanke på det höga världsmarknadspriset på råolja de senaste två åren var det en synnerligen olämplig tidpunkt att börja importera istället för att exportera.
Under åren 1999-2007 exporterade Argentina också fossilgas1, men även där ökade den inhemska förbrukningen snabbt, samtidigt som produktionen ser ut att ha toppat 2006. De senaste åren har Argentina tvingats importera ganska stora mängder fossilgas, eftersom landets förbrukning fortsatt att öka. Det är knappast positivt för handelsbalansen.
Argentina har dock en stor export av livsmedel och här har de senaste årens ökande världsmarknadspriser haft en positiv effekt för landet. 2000-2002 låg landets nettoexport av livsmedel på i genomsnitt 30 miljarder dollar per år, medan den 2008-2010 låg på 89 miljarder dollar per år. Detta överskott är ett litet ljus i det stora mörkret.
Totalt sett har Argentina fortfarande ett överskott i handelsbalansen mot omvärlden, vilket är positivt, men frågan är hur länge det finns kvar. Detta påverkas av mängden importerade fossila drivmedel och deras pris samt mängden exporterade livsmedel och deras pris. Vilket ökar eller minskar snabbast?
Det vi ser av exemplet Argentina är att det ser ut som om de flesta länder har mycket svårt att hantera en övergång från exportör av fossila bränslen till importör. Vi ser det även exempelvis i såpass olika länder som Egypten och Storbritannien.
Men tydligen kan Argentina fortfarande producera ett fotbollslag i toppklass.
1. Fossilgas kallas ofta eufemistiskt för "naturgas".
Labels:
argentina,
bnp,
gas,
inflation,
krympning,
livsmedel,
olja,
priskontroll,
statsbankrutt,
statsskuld,
tillväxt,
valutakurs
2013-02-05
Argentina i utförsbacke
Jag läser idag att Argentina har fryst priserna i butikerna i ett försök att bromsa inflationen. En grupp som representerar två tredjedelar av varuhusen i landet har gått med på att frysa priserna i 60 dagar. Lär sig politiker aldrig något? "Inflation är alltid och överallt ett monetärt fenomen", som Milton Friedman sade. Enda sättet att bromsa inflationen är att inte låta penningmängden växa snabbare än ekonomin. Priskontroller hjälper inte, utan leder bara till obalanser och mygel.
Som av en händelse kom beskedet första vardagen efter att Internationella valutafonden (IMF) klandrat Argentina för dess felaktiga metoder för att beräkna BNP och inflation. De hotade med att Argentina kunde mista sin rösträtt i IMF, eller till och med uteslutas, om man inte åtgärdar metoderna inom åtta månader.
Den officiella prisinflationssiffran för Argentina var i fjol 10,8 procent, men en grupp ekonomer har kommit fram till att den verkliga siffran snarare är 25,6 procent, vilket är bland de högsta inflationstakterna i världen just nu. Nu ska det emellertid bli bot och bättring och Argentina ändrar sin metod för att beräkna BNP och inflation. Jag tror det när jag ser det.
President Cristina Fernandez de Kirchners regering verkar nu alltmer desperat. I början av förra året införde de begränsningar i valutaväxling och tvingade exportföretag att ta hem sina vinster till landet. I april och maj införde man fler begränsningar i hur argentinarna får använda sina betalkort utomlands och hur de får växla pengar. Minnet av kraschen 2001-2002 är fortfarande färskt hos landets invånare och de vill förstås undvika att se sina pengar hyperinflaterade igen.
Sedan slutet av 2008 har den argentinska peson gått kräftgång mot USA-dollarn och andra världsvalutor och totalt tappat 40 procent på drygt fyra år. Det ser inte ut att bli något slut på detta i närtid, utan takten ser snarast ut att ha ökat den senaste tiden.
Eftersom Argentina är en demokrati måste president Fernandez de Kirchner försöka blidka folket så att de röstar på hennes parti även i nästa val. Att frysa priserna torde även ha en viss positiv effekt där, åtminstone på kort sikt. En annan desperat åtgärd hon vidtagit var att Argentina i november sänkte rösträttsåldern från 18 till 16 år. Tydligen är tonåringar mer positivt inställda till henne och hon hoppas såklart att detta ska ge henne fler röster.
Efter att ha gjort statsbankrutt för drygt tio år sedan är Argentina fortfarande utelåst från de globala kreditmarknaderna. Tvister om dessa statsobligationer pågår fortfarande, då några hedgefonder driver saken i domstol i hopp om att få ut mer pengar för obligationer som de troligen köpte till vrakpriser. Argentina kallar dem för "gamfonder" (vulture funds) och har överklagat domstolsbeslutet att de måste betala ut pengar till hedgefonderna. Kreditvärderingsinstitutet Fitch anser att det är troligt att Argentina gör en ny statsbankrutt och ger dem ett rejält skräpbetyg. Jag ser det också som troligt att Argentina ånyo skulle ställa in betalningarna om den amerikanska appellationsdomstolen ger hedgefonderna rätt. Då vidtar förstås nytt kaos, men Argentinas regering måste väga det mot risken att fler obligationsinnehavare följer prejudikatet och även de börjar kräva mer pengar.
Statusen som internationell finansiell paria förstärktes också när Argentina i april i fjol förstatligade det spanskägda oljebolaget YPF, även om det säkert gav pluspoäng inrikes.
För att avleda befolkningens uppmärksamhet från de verkliga problemen började Argentina i höstas även att skärpa tonen mot Storbritannien om Falklandsöarna. Att detta förstås bara var tomma ord som de inte kan backa upp med militär styrka är såklart ointressant, då den egentliga mottagaren av retoriken var den egna befolkningen.
Argentina är nu som jag ser det ännu en olycka som bara väntar på att hända. Valutakontroller, fallande valuta, internationell finansiell paria, hög prisinflation och desperata åtgärder från regeringen. Vi får se hur priskontrollerna faller ut i verkligheten och vad nästa desperata steg blir.
Som av en händelse kom beskedet första vardagen efter att Internationella valutafonden (IMF) klandrat Argentina för dess felaktiga metoder för att beräkna BNP och inflation. De hotade med att Argentina kunde mista sin rösträtt i IMF, eller till och med uteslutas, om man inte åtgärdar metoderna inom åtta månader.
Den officiella prisinflationssiffran för Argentina var i fjol 10,8 procent, men en grupp ekonomer har kommit fram till att den verkliga siffran snarare är 25,6 procent, vilket är bland de högsta inflationstakterna i världen just nu. Nu ska det emellertid bli bot och bättring och Argentina ändrar sin metod för att beräkna BNP och inflation. Jag tror det när jag ser det.
President Cristina Fernandez de Kirchners regering verkar nu alltmer desperat. I början av förra året införde de begränsningar i valutaväxling och tvingade exportföretag att ta hem sina vinster till landet. I april och maj införde man fler begränsningar i hur argentinarna får använda sina betalkort utomlands och hur de får växla pengar. Minnet av kraschen 2001-2002 är fortfarande färskt hos landets invånare och de vill förstås undvika att se sina pengar hyperinflaterade igen.
Sedan slutet av 2008 har den argentinska peson gått kräftgång mot USA-dollarn och andra världsvalutor och totalt tappat 40 procent på drygt fyra år. Det ser inte ut att bli något slut på detta i närtid, utan takten ser snarast ut att ha ökat den senaste tiden.
Eftersom Argentina är en demokrati måste president Fernandez de Kirchner försöka blidka folket så att de röstar på hennes parti även i nästa val. Att frysa priserna torde även ha en viss positiv effekt där, åtminstone på kort sikt. En annan desperat åtgärd hon vidtagit var att Argentina i november sänkte rösträttsåldern från 18 till 16 år. Tydligen är tonåringar mer positivt inställda till henne och hon hoppas såklart att detta ska ge henne fler röster.
Efter att ha gjort statsbankrutt för drygt tio år sedan är Argentina fortfarande utelåst från de globala kreditmarknaderna. Tvister om dessa statsobligationer pågår fortfarande, då några hedgefonder driver saken i domstol i hopp om att få ut mer pengar för obligationer som de troligen köpte till vrakpriser. Argentina kallar dem för "gamfonder" (vulture funds) och har överklagat domstolsbeslutet att de måste betala ut pengar till hedgefonderna. Kreditvärderingsinstitutet Fitch anser att det är troligt att Argentina gör en ny statsbankrutt och ger dem ett rejält skräpbetyg. Jag ser det också som troligt att Argentina ånyo skulle ställa in betalningarna om den amerikanska appellationsdomstolen ger hedgefonderna rätt. Då vidtar förstås nytt kaos, men Argentinas regering måste väga det mot risken att fler obligationsinnehavare följer prejudikatet och även de börjar kräva mer pengar.
Statusen som internationell finansiell paria förstärktes också när Argentina i april i fjol förstatligade det spanskägda oljebolaget YPF, även om det säkert gav pluspoäng inrikes.
För att avleda befolkningens uppmärksamhet från de verkliga problemen började Argentina i höstas även att skärpa tonen mot Storbritannien om Falklandsöarna. Att detta förstås bara var tomma ord som de inte kan backa upp med militär styrka är såklart ointressant, då den egentliga mottagaren av retoriken var den egna befolkningen.
Argentina är nu som jag ser det ännu en olycka som bara väntar på att hända. Valutakontroller, fallande valuta, internationell finansiell paria, hög prisinflation och desperata åtgärder från regeringen. Vi får se hur priskontrollerna faller ut i verkligheten och vad nästa desperata steg blir.
Labels:
argentina,
fusk,
inflation,
priskontroll,
rösträtt,
statsbankrutt,
valutakurs
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





