Ekonomiprofessor visar okunskap om olja

Harry Flam, professor emeritus i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, är en ganska ny skribent på Ekonomistas och spekulerar där idag i ett inlägg om vad oljan kommer att kosta. Till att börja med konstaterar Flam att "för att få så stora svängningar måste utbudet vara oelastiskt", vilket är helt riktigt. Utbudet är idag oelastiskt eftersom det inte finns någon nämnvärd extra kapacitet att pumpa upp olja som snabbt kan sättas in. Inte heller finns några större incitament att sänka produktionen vid prisfall, eftersom de flesta oljeländer är beroende av sina oljeinkomster för att få statsbudgeten att gå ihop.

Men efter detta konstaterande visar Flam sin okunskap om olja.

"[OPEC] kan visserligen med relativt låga kostnader öka sin produktion, men har hållit den ganska konstant."

Detta stämmer inte. OPEC består av tolv väldigt olika länder. Venezuela, Iran och Libyen passerade sina nationella peak oil i början av 1970-talet, alla tre med troliga sekundära peakar 1998-2011. Algeriet passerade en tydlig nationell peak oil 2005 och produktionen minskar därefter. Irak och Kuwait kan ha haft sina nationella peak oil 1979 respektive 1972, med eventuella sekundära peakar 2013 och 2012. Inget av dessa länder kan "med relativt låga kostnader öka sin produktion".

Angola och Nigera kan kanske i viss mån öka sin produktion till en rimlig kostnad, men kan eventuellt ha passerat sina nationella peak oil 2008 respektive 2010, vilket dock är för tidigt för att avgöra ännu.

Ecuador, Förenade arabemiraten, Qatar och Saudiarabien är de enda OPEC-medlemmar som troligen kan öka sin oljeproduktion till relativt låg kostnad.

Därefter fortsätter Flam att åter säga vettiga saker, såsom att förändring i OPEC:s produktion är "förenad med fördelningsproblem inom kartellen", dels eftersom de har olika förutsättningar för att öka produktionen, dels eftersom de har olika prisgränser för problem med statsfinanserna. Han påpekar även att oljeproducenterna utanför OPEC pumpar olja till full kapacitet och har relativt höga fasta kostnader för att öka kapaciteten.

Sedan kommer dock Flams värsta blunder, där han avslöjar sin okunskap.

"Produktionen av skifferolja har ökat dramatiskt i Nordamerika och gjort USA nästan oberoende av oljeimport."

Detta är fullständigt felaktigt, då USA idag importerar nästan hälften av sin oljekonsumtion! Flam har uppenbarligen läst en mängd artiklar som hajpar den amerikanska skifferoljebubblan och talar om "Saudi America", utan att kolla upp basala fakta såsom hur mycket olja USA faktiskt importerar. Det går lätt att kolla på exempelvis Energy Export Databrowser, där man också kan se exempelvis den historiska produktionen för OPEC-länderna.

Flam fortsätter att skriva om skifferoljan:

"Till skillnad från konventionell utvinning till havs är investeringskostnaden vid skifferoljeutvinning låg. Dessutom är kostnaden för att öppna och stänga oljekranarna relativt liten. Tillsammans med de relativt låga fasta kostnaderna innebär det att utbudet av skifferolja är mycket elastiskt. Dagens låga oljepris har gjort att många producenter har stängt kranen. Av samma skäl kommer en ökning av priset sannolikt att leda till en betydande ökning av utbudet."

Ja, per borrad brunn är investeringskostnaden låg vid skifferoljeutvinning jämfört med utvinning till havs, men i procent av hur mycket olja man sedan får ut är investeringskostnaden betydligt högre. När man väl har borrat ett hål för konventionell olja till havs kan det producera olja i flera år, men borrhål för skifferolja passerar mycket raskt sin produktionstopp och faller därefter drastiskt. Det är endast tillgången till billiga krediter som möjliggjort boomen för skifferolja i USA.

Till sist resonerar Flam om hur skifferoljan skulle kunna sätta ett nytt tak för oljepriset och tror inte att priset åter kommer att stiga till 100 dollar eller mer och inte heller att oljepriset kommer att sjunka under dagens nivår runt 60 dollar per fat. Eftersom Flam utgår från felaktiga premisser i sitt resonemang om oljepriset kan vi anta att hans prognos för oljeprisets tak och golv är fullständigt felaktiga.

Räntevansinne!

Idag bestämde sig då Riksbanken för att sänka sin styrränta till negativ (-0,1 procent). Dessutom ska de genomföra kvantitativa lättnader av symbolisk storlek genom att stödköpa statsobligationer för 10 miljarder kronor.

"Den svenska konjunkturen stärks men inflationen är för låg"

Det går trots att inflationen är låg bra för Sverige! Men Riksbanken är fullständigt fixerad vid ett inflationsmål som bygger på att bevaka en variabel (prisinflationen mätt med KPI) som inte längre är relevant för penningpolitiken. På grund av denna fixering genomför Riksbanken ett fullständigt vansinnigt penningpolitiskt experiment trots att Sverige inte upplever någon kris! Och detta experiment lär inte ha den effekt som Riksbanken hoppas på. Som Cornucopia påpekar:

"definitionen av idioti är att upprepa något och förvänta sig ett annat resultat än tidigare"

Har de räntesänkningar Riksbanken hittills genomfört drivit upp KPI-inflationen mot tvåprocentsmålet? Nej, KPI- och KPIF-inflationen ligger fortfarande kvar en bra bit under två procent och visar ingen som helst tendens till vändning uppåt! Detta tre år efter att Riksbanken påbörjade sin senaste sekvens av räntesänkningar! Har nollräntan i andra länder haft någon övertygande effekt på att driva upp KPI-inflationen mot ett tvåprocentsmål? Nej, det går inte att se något sådant samband i de länder som haft näranollränta! Ändå fortsätter Riksbanken med absurda räntesänkningar!

Vad gäller den deflation eller låga inflation vi nu ser samt valet av inflationsmått så skrev jag nyligen:

ingen "dålig" deflation. Priserna sjunker eller stiger väldigt lite, men våra löner fortsätter att stiga - reallönerna steg från 2012 till 2013 med 2,0 procent för arbetare och 2,8 procent för tjänstemän. Riksbanken och även dess belackare är dock uppenbarligen oroade över att just det inflationsmått man valt inte når upp till det godtyckligt valda mål man satt upp.
[...]
Kikar man på bostadspriser eller börsindex är det dock uppenbart var inflationen yttrat sig de senaste åren - det är bara det att dessa variabler inte finns med i Riksbankens försök att mäta inflationen. Någonstans är Riksbankens modeller och metoder uppenbarligen felaktiga

Cornucopia citerar idag Tractions VD Peter Stillström:

"Det är tydligt att många nationalekonomer bygger sina modeller på ofullständiga parametrar och därmed drar felaktiga slutsatser av verkligheten. De tror lite naivt att företagen kommer att investera mer om rådande låga räntor sänks ytterligare, vilket dock de flesta inser inte kommer ske i mätbar omfattning. Istället bidrar aktiviteterna till uppbyggnad av finansiella bubblor, ökad skuldsättning och stundom ett osunt konsumtionsbeteende."

De problem som negativ eller mycket låg ränta orsakar har jag redan beskrivit när jag skrev om Danmarks ränteproblem.

En låg styrränta driver ner bolåneräntorna och det kommer att blåsa upp den svenska bostadsbubblan ytterligare. All annan form av spekulation och konsumtion för lånade pengar blir också mer lönsam.

Låga räntor gör läget svettigt för livförsäkringsbolagen och deras traditionella pensionsförsäkringar.

"Livbolagen har fortsatt problem med att hålla garantierna de en gång ställde till spararna, eftersom ränteplaceringarna just nu ger så lite".

Vi kan också se fram emot negativ ränta på bankkonton, eller åtminstone höjda avgifter. I dagsläget säger storbankerna att de vill undvika negativ ränta på bankkonton, men SEB:s VD Annika Falkengren har tidigare inte varit främmande för tanken:

"Småspararna ska inte behöva oroa sig för att det blir lägre än noll. Men jag kan inte garantera det"

Christina Söderberg, sparekonom på jämförelsesajten Compricer och alltså inte jävig som de bankrepresentanter som tillfrågats, tror att det kommer att bli avgifter på ett par hundra kronor per år på bankkonton. Jag misstänker också det. Som jag tidigare har påpekat betalar de flesta redan idag en avgift för att kunna använda sina pengar och fler och högre avgifter lär tillkomma. Det handlar om långsam tillvänjning.

Förutom de skadliga effekter jag tagit upp ovan finns säkerligen andra effekter. SvD:s Sara L Bränström skriver:

"Faktum är att få vet hur det påverkar ekonomin i stort. Det räntelandskap som vi nu ser framför oss är nytt. Inte ens ekonomerna har svaren på vad det innebär."

Resultatet av experimentet med först näranollränta och sedan negativ ränta lär inte visa sig på en gång utan först efter ett tag, men en sak vi kan vara tämligen säkra på är att prisinflationen mätt med KPI inte kommer att komma upp till tvåprocentsmålet.

Baltic Dry på bottennotering

Baltic Dry Index är ett index över kostnaden för bulkfrakt av torrvaror (t.ex. järnmalm, kol eller spannmål). Dessa varor är råvaror till industrier och indexet ger därmed en tidig indikation på hur det står till i den globala ekonomin genom att visa efterfrågan på råvaror. Detta index påverkas förstås också av tillgången på fraktfartyg, men tillgångssidan för frakter är förhållandevis oelastisk då det tar runt två år att bygga ett fartyg. Indexet har också fördelen att det är mycket svårt att manipulera eller spekulera i, då man helt enkelt inte bokar frakter om man inte vill ha torrvaror levererade.

Redan i somras uppmärksammade jag att Baltic Dry Index föll kraftigt och igår nådde det nivån 554, vilket är den tidigare historiska bottennoteringen från 1986. Baltic Dry Index har fallit 47 av de senaste 51 dagarna och har fallit över 60 procent de senaste tre månaderna. Dessförinnan hade Baltic Dry gått upp under hösten efter ett kraftigt fall i somras.

Självklart är detta katastrofalt för rederibranschen och skeppsvarven, men hur är dess värde som indikator för världsekonomin i stort? Kan det finnas något samband med att Kina bromsar in och dess import i januari föll 20 procent jämfört med förra året. Troligen ja. Vissa bedömare pekar på att oljepriset mer än halverats, vilket såklart minskar den största rörliga kostnaden för rederierna, nämligen bränslet. Andra bedömare anser att man inte ska bry sig om Baltic Dry Index eftersom det för tillfället mer speglar tillgången i form av att det byggts för många fraktfartyg av överoptimistiska rederier mer än det speglar en minskad efterfrågan på bulkfrakter.

Dock är längden på den nuvarande nedgången och att den är så (procentuellt) stor något som talar för att det inte bara handlar om överkapacitet, utan även minskad efterfrågan. Mer sansade bedömningar kan man få från rederibranschens nyheter, där exempelvis Hellenic Shipping News påpekar att Kinas kolimport minskade 10 procent 2014, i motsats till en ökning med 16 procent året innan.

Att ökad kapacitet också spelar in är dock tydligt av att rederierna beställde tre gånger så många bulkfraktfartyg år 2013 som de gjorde året innan på grund av bland annat förväntningar om ökad efterfrågan på kol från Kina. Dessa fartyg blir färdiga i år och man kan bara önska rederierna lycka till med deras nya skepp.

Ett annat slående faktum vad gäller Baltic Dry Index är att det föll hela sommaren 2008, vilket förebådade den globala recession som satte in den hösten. Det känns ju inte helt osannolikt att det skulle kunna vara en liknande situation nu, särskilt med tanke på alla andra indikationer som dyker upp på att allt inte är helt positivt i världsekonomin.

Danmarks valuta- och ränteproblem

Förra veckan sänkte Danmarks Nationalbank sin styrränta för fjärde gången i år - denna gång till minus 0,75 procent. Allt för att försvara den danska kronans fasta kurs mot euron, en valuta som försvagas på grund av bland annat Europeiska centralbankens (ECB) kvantitativa lättnader. När Schweiz släppte schweizerfrancens koppling till euron började spekulationerna i att Danmark också skulle tvingas göra det och då tvingades Nationalbanken att börja agera.

Nationalbankens direktör Lars Rohde säger att de kan "fortsätta för evigt" med att försvara kronkursen och att "vi är tålmodiga människor. Vi har oändliga mängder kronor, och vi kan låta valutareserven växa oändligt". Han säger också att Nationalbanken kan fortsätta att sänka räntan ännu längre in på negativt territorium om det behövs och varnar spekulanter för att försöka överlista Nationalbanken. Om nu Nationalbanken har sådan makt kan man fråga sig varför det är nödvändigt att basunera ut budskapet via pressen. Svaret är att det inte går att driva denna penningpolitik alltför långt eller alltför länge, då denna manipulation av marknaderna har en mängd skadliga effekter.

Valutainterventionerna ökar på Danmarks valutareserv kraftigt - bara förra månaden ökade den med rekordstora 16,3 miljarder dollar till omkring 30 procent av årlig BNP. Det är i och för sig hanterbart, men liknande svällande valutareserv verkar ha varit en faktor bakom Schweiz beslut att släppa sin valuta fri mot euron.

För att driva ner räntorna på danska statspapper beslöt det danska finansministeriet 30 januari att tills vidare stoppa utgivandet av statsobligationer. Detta har dock den tråkiga bieffekten att marknaden för danska statspapper blir mindre likvid. En tillräcklig likvid marknad för statspapper är en förutsättning för att dagens finansiella system ska fungera smärtfritt. Hursomhelst är räntan på danska statspapper nu negativ hela vägen upp till fem års löptid och räntan på tioåriga ligger nu runt 0,22 procent.

När investerare inte får fatt i de danska statsobligationer de vill ha så letar de runt på de danska obligationsmarknaderna efter alternativ. Ett alternativ blir då bostadsobligationer (kallas realkreditobligationer på danska då de ges ut av realkreditinstitut som är den danska benämningen på bolåneinstitut). Den ökande efterfrågan på dessa leder då till att räntan faller även på dem och nu till och med blivit negativ på löptider upp till tre år. Det leder i sin tur till att bolåneinstituten sänker räntorna på bolån. Två bolåneinstitut meddelade nyligen att de nu ger 30-åriga bolån med fast ränta på rekordlåga 1,5 procent. Samtidigt har bolåneinstituten slutat ge ut nya bolån med kort löptid då de negativa räntorna gör det ohanterligt. Närings- och tillväxtminister Henrik Sass Larsen kallade nyligen till krismöte med bolåneinstituten för att finna en lösning på problemet med negativa räntor.

Många danska bolåntagare har de senaste veckorna lagt om sina lån som tidigare haft en fast ränta på tre-fyra procent till de nya lägre bolåneräntorna. Det kan i många fall löna sig trots avgifter för att avsluta de gamla lånen i förtid.

Låga räntor gör i Danmark liksom i Sverige läget svettigt för livförsäkringsbolagen och deras traditionella pensionsförsäkringar. I Sverige sägs det att "Livbolagen har fortsatt problem med att hålla garantierna de en gång ställde till spararna, eftersom ränteplaceringarna just nu ger så lite". I Danmark där räntorna nu är ännu lägre blir problemen ännu större.

Nu meddelar också den första danska banken (FIH Erhvervsbank) att de kommer att införa en ränta på minus 0,5 procent på sina konton från 9 mars. Troligen kommer fler banker att följa efter. Danske Bank (störst i Danmark) säger dock än så länge att de inte kommer att införa negativ ränta på vanliga konton, utan kommer att "äta upp" förlusten och räknar med att det kommer att kosta dem en miljard kronor under 2015.

Så Danmarks Nationalbank kan inte driva sin nuvarande penningpolitik med fast valutakurs mot euron hur långt som helst eller hur länge som helst. Förr eller senare kommer de troligen att tvingas ta hänsyn till de skadliga biverkningarna och släppa kopplingen till euron. Det skulle kunna ske exempelvis om alltför mycket oro för Grekland sänker euron alltför mycket.

För övrigt noterar jag att även ECB:s negativa inlåningsränta drabbar tyska sparbanker. Vi lever i de negativa räntornas tid - ett jättelikt ekonomiskt experiment som troligen snart kommer att gå överstyr på grund av alla bieffekter.

Kinas kreditbubbla

Igår citerade och kommenterade jag lite från rapporten från McKinsey med titeln "Debt and (Not Much) Deleveraging", som Doug Noland refererar till i senaste Credit Bubble Bulletin. Där finns också en del som är särskilt intressant, nämligen den om Kina.

Kinas totala skuld har fyrfaldigats sedan 2007 och har nått 28 biljoner dollar, vilket är 37 procent av den globala skuldtillväxten.

Börjar man gräva i detaljerna vad gäller Kina blir det ännu mer intressant.

Fram till inte alltför länge sedan åtföljdes Kinas makalösa ekonomiska tillväxt inte av en signifikant ökning av hävstången. Från 2000 till 2007 växte de totala skulderna endast något snabbare än BNP och nådde 158 procent av BNP, vilket är en nivå i linje med andra framväxande ekonomier. Sedan dess har skulderna stigit snabbt. I mitten av 2014 hade Kinas totala skulder nått 282 procent av BNP, vilket är betydligt högre än genomsnittet för framväxande ekonomier och högre än vissa avancerade ekonomier såsom Australien, USA, Tyskland och Kanada. Den kinesiska ekonomin har dragit på sig 20,8 biljoner dollar i nya skulder sedan 2007, vilket är mer än en tredjedel av den globala skuldtillväxten. Kina har nu en av de högsta nivåerna på [icke-finansiella] företags skulder i världen med 125 procent av BNP. Genom historien och över olika länder har en snabb skuldtillväxt ofta följts av finanskris. Frågan idag är huruvida Kina kommer att undvika denna väg och minska kredittillväxten i tid utan att onödigtvis skada den ekonomiska tillväxten.

Svaret är förstås enkelt - det kommer inte att gå att minska kredittillväxten utan att det skadar BNP-tillväxten. Det har inte fungerat någon annanstans och kommer inte att göra det här heller.

Det är alltså egentligen sedan 2007 som Kina haft slutstadiet av en stor kreditbubbla. Hushållen står för en ganska liten del av krediterna, men deras skulder har stigit mycket mycket snabbt.

Kinas hushållsskulder har nästan fyrfaldigats och har stigit från 1 biljon dollar 2007 till 3,8 biljoner dollar andra kvartalet 2014. Sedan 2007 har summan av bolån stigit med 21 procent per år.

Och fastighetssektorn står för en stor andel av skulderna.

Vi uppskattar att nästan hälften av skulderna hos kinesiska hushåll, företag och offentlig sektor är direkt eller indirekt kopplat till fastigheter, med en totalsumma på så mycket som 9 biljoner dollar.

McKinseys rapport tittar bara på perioden 2007-2014, men tittar man längre bak, vilket David Stockman gör så ser man att Kinas totala kreditmängd ökat från endast 2,1 biljoner dollar år 2000 till 7,4 biljoner år 2007 till 28,2 biljoner dollar 2014. Det handlar alltså om ett fjortonfaldigande av skuldmängden på endast fjorton år!!

Och det ser ut att bli allt mindre effekt av de tillkommande krediterna. Kinas (icke inflationsjusterade) BNP växte från 1,2 biljoner dollar år 2000 till 3,5 biljoner dollar år 2007, alltså med 190 procent, samtidigt som skulderna växte med 250 procent. Från 2007 till 2014 växte BNP till 10,4 biljoner dollar, alltså med 197 procent, samtidigt skulderna växte med 281 procent bara fram till andra kvartalet 2014 - till årets slut lär de ha växt ännu mer.

Att Kinas BNP stiger så snabbt är inte heller så konstigt när krediterna samtidigt växer så snabbt. Det är precis som i många andra historiska fall så att det som ser ut som ett ekonomiskt under i själva verket är vettlös kreditdriven expansion. När expansionen förr eller senare stoppar så visar sig krediterna till stora delar ha gått till värdelösa investeringar. David Stockman gör själv jämförelsen med Grekland under början av 00-talet.

Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder. 2007 låg investeringarna på 39 procent av BNP, 2000 på 34 procent. I Japan och Sydkorea stod investeringarna aldrig för mer än 30 procent av BNP ens under deras snabbaste tillväxtfaser. Dessa kinesiska investeringar finansieras med lånade pengar och med tanke på hastigheten så är det nästan garanterat att det gjorts många felinvesteringar.

Förra året spenderade Kina närmare 5 biljoner dollar på investeringar, vilket är mer än vad Europa och USA tillsammans spenderade totalt på fasta investeringar! När den kinesiska kreditbubblan väl spricker lär det bli en kraftigt minskad efterfrågan på råvaror såsom stål och koppar på världsmarknaden, vilket i sin tur kommer att ge ett starkt prisdeflationstryck. Ovälkommet för exempelvis ett EU där många länder redan idag ligger i eller på gränsen till prisdeflation.

En annan skribent som är inne på att Kina kan komma att ge ett starkt deflationstryck på övriga världen är Ambrose Evans-Pritchard på Telegraph. Han säger också att Kina har upptäckt att de inte kan blåsa ur en kreditbubbla på ett säkert sätt.

Evans-Pritchard pekar på tecken på att den kinesiska kreditbubblan nu nått slutet. Bostadspriserna föll 4,3 procent i december och de senaste tre månaderna har mängden färdigställd yta minskat med 30 procent.

Eftersom landförsäljning ger de lokala myndigheterna 25 procent av deras inkomster kommer ett fall på fastighetsmarknaden att drabba deras budgetar. Fjärde kvartalet förra året föll inkomster från landförsäljning med 21 procent.

Evans-Pritchard anser att det troligen går att driva Kinas kreditbubbla vidare, men kanske bara med omkring 4 biljoner dollar till, sedan är det definitivt slut.

Evans-Pritchard är också inne på det som han anser kommer att sprida deflationstryck från Kina, nämligen när Kina devalverar yuanen. Jag är dock inte lika säker som Evans-Pritchard på att vi kommer att få se en kinesisk devalvering inom den närmaste tiden.

Så kom igår nyheten att Kinas import föll stort i januari, närmare bestämt med 20 procent jämfört med förra året, vilket leder till ett rekordstort handelsöverskott. Detta fall för importen var fullständigt överraskande för analytikerna, som förväntat sig ett fall på bara 3 procent. Även om handelsöverskottet var rekordstort så minskade exporten med 3,3 procent, när analytikerna förväntade sig en ökning på 6,3 procent. Det talas om effekter av det kinesiska nyåret i sammanhanget, men det låter som en bortförklaring - det borde inte ge så stora effekter och borde även ha förutsetts av de överraskade analytikerna.

Sammantaget ser det alltså ut som om Kinas ekonomi kan vara på väg in i en vägg, men kraschen kan skjutas upp ett tag till av åtgärder från centralbanken.

Ingen skuldminskning!

Senaste Credit Bubble Bulletin refererar en rapport från McKinsey med titeln "Debt and (Not Much) Deleveraging". Här några citat i min översättning samt kommentarer.

En rimlig förväntning under åren efter krisen och den efterföljande globala recessionen var att aktörer i hela ekonomin skulle minska sina skulder och minska sin hävstång. Emellertid har de globala skulderna istället för att minska fortsatt att öka. Totala globala skulder steg med 57 biljoner dollar från slutet av 2007 till andra kvartalet 2014 och nådde 199 biljoner dollar eller 286 procent av global BNP. Ökande statsskulder i avancerade ekonomier förklarar en tredjedel av den totala tillväxten, när fallande skatteintäkter och kostnaderna för att rätta den finansiella sektorn har ökat den offentliga sektorns lån. Ökande skulder i framväxande ekonomier står för hälften av tillväxten. Kinas totala skuld har fyrfaldigats sedan 2007 och har nått 28 biljoner dollar, vilket är 37 procent av den globala skuldtillväxten.

Just Kinas sanslöst snabba skuldtillväxt de senaste sju åren är ett av de största hoten i världsekonomin. I övrigt är det just det att man försökt att "bota" den finanskris med skulder i grunden som blommade ut 2008 med mera skulder som är det mest uppseendeväckande.

Statsskulderna har växt med 25 biljoner dollar sedan 2007 och kommer att fortsätta att stiga i många länder, givet nuvarande ekonomiska grunder [...] Statsskulderna i avancerade ekonomier har ökat med 19 biljoner dollar från 2007 till andra kvartalet 2014 och med 6 biljoner dollar i framväxande ekonomier.

För att råda bot på bristande efterfrågan på krediter från hushållssektorn har alltså många stater ökat sin skuldsättning sedan 2008.

Det globala värdet på utestående företagsobligationer har ökat med 4,3 biljoner dollar sedan 2007, jämfört med 1,2 biljoner dollar från 2000 till 2007.

Det är alltså skuldtillväxt som till stor del drivit den BNP-tillväxt som varit sedan 2008. Grundorsaken är något som varken McKinseys rapport eller Doug Noland nämner, nämligen att världen till stor del nått tillväxtens gränser, då det inte längre går att pumpa upp mer billig olja (peak cheap oil), industrisamhällets livsblod, utan den oljeproduktion som tillkommit är av det dyra slaget (djuphav, skifferolja med mera). Den dyrare oljan blir en black om foten på alla ekonomier som är nettoimportörer av olja. För att kompensera behöver skuldsättningen i ekonomin ökas.

Det finns få tecken på att den nuvarande banan av stigande hävstång kommer att förändras, särskilt med tanke på de minskande förväntningarna på ekonomisk tillväxt. Detta leder till att ifrågasätta grundläggande antaganden om skuld och minskning av hävstång och lämpligheten i de verktyg som finns tillgängliga för att hantera skulder och undvika framtida kriser.

Japan har många år före resten av världen visat vad som händer när BNP-tillväxten stagnerar och det kompenseras med ökande skulder.

En mängd vetenskaplig forskning visar att höga skulder hänger samman med långsammare BNP-tillväxt och högre risk för finanskriser. Givet magnituden av finanskrisen 2008 är det därför överraskande att inga större ekonomier och endast fem framväxande ekonomier har minskat sina skulder som andel av BNP i den "reala ekonomin" (hushåll, icke-finansiella företag och staten, vilket exkluderar den finansiella sektorns skulder). I motsats till detta har 14 länder ökat sina totala skulder som andel av BNP med mer än 50 procentenheter.

Man försökte undvika en repris på 1930-talets depression genom att pumpa in nya krediter i ekonomin. Det lyckades också till stor del, men den baksmälla som kommer att komma med nästa skuldkris blir desto allvarligare. Troligen kan inte världens centralbanker och stater upprepa detta "trick" en andra gång.

Framväxande ekonomier har stått för 47 procent av all tillväxt i de globala skulderna sedan 2007 och tre fjärdedelar av nya skulder inom hushålls- och företagssektorerna.

Detta är också allvarligt. Kina, Brasilien med flera länder i kategorin framväxande ekonomier har visserligen utgått från en i förhållande till västvärlden låg total skuldsättning, men den har alltså ökat snabbt sedan 2007. Snabb skuldökning är mer eller mindre en garanti för att det görs stora felinvesteringar, som kommer att exponeras den dag skuldbubblan spricker.

Donetsks ledare försöker nedvärdera motståndaren

Ledaren för den ryska marionettregimen i Donetsk, Alexander Zachartjenko, sade i måndags att de styrande i Kiev är "bedrövliga representanter för det mäktiga judiska folket". Detta blir särskilt intressant när den ryska sidan annars brukar anklaga regeringen i Kiev och dess militär för att vara nazister. Nu är de inte bara nazister, utan även judar! Det är alltså uppenbart att båda benämningarna bara används för att misskreditera motståndaren.

Vad gäller att det är rysk militär i östra Ukraina så är det vid det här laget helt klarlagt att Ryssland skickat in en hel del militär materiel. Det finns nämligen gott om fotobevis för ryska militärfordon i östra Ukraina, bland annat hos Bellingcat.com och hos ConflictReport.info.

Det skulle också vara högst anmärkningsvärt om det som den ryska propagandan påstår vore sant, nämligen att "rebellerna" Donetsk och Luhansk, som ungefär kontrollerar det brunröda området i kartan nedan, skulle ha lyckats stå emot den reguljära ukrainska armén i åtta månader och aldrig fått slut på utrustning, ammunition eller manskap. Det är uppenbart att de försörjs från Ryssland.