Visar inlägg med etikett tillväxt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tillväxt. Visa alla inlägg

2016-05-30

Stabilt och hälsosamt!

Idag haver allas vår älskade Statistiska Centralbyrå presenterat nationalräkenskaperna för årets första kvartal. Det visar sig att vår bruttonationalprodukt detta kvartal stigit med en halv procent och på ett år haver den stigit hela 4,2 procent! I sanning något som vi svenskar böra berömma oss utav! Vår finansminister Fru Andersson uttrycker det vi alla känna när hon kallar dessa glada siffror "en stabil, hälsosam tillväxt". Just så skall det säkerligen fortsätta länge till.

En viss ökänd bloggranne uttrycker visserligen åsikten att första kvartalets bruttonationalproduktstillväxt är den sämsta sedan 2014 - måhända är det så, men det vi se är utan tvivel endast ett tillfälligt hack i den eviga tillväxtens kurva.

Vissa kommentatorer verka i förskott ta ut alla ekonomiska olyckor som säkerligen icke komma att inträffa, såsom den i Svenska Dagbladets artikel citerade Fru Winsth. Trots hennes till nya framgångar manande efternamn dristar hon sig att antyda att den stabila och hälsosamma tillväxt vi nu se till stor del skulle bero på det låga ränteläget. Även om det skulle förhålla sig så är detta verkligen inget skäl att misstro stabiliteten och hälsan i vår svenska ekonomi, utan det låga ränteläget är endast ett uttryck för våra styrandes välvilja, i det att skuldsättningen då bliver så billig att den utan fara kan ignoreras såsom riskfaktor. Och som vår finansminister vidare förtäljer så äro vi ej på väg mot någon "överhettning" i ekonomin, utan de höga tillväxttal vi se äro enbart uttryck för den svenska ekonomins inneboende styrka.

Se bara huru byggandet ökar! Snart hava vi ännu större bostadsyta per person! Låtom oss sikta mot den största bostadsytan per capita i hela Europa! Kunna vi även driva upp priserna på dessa bostäder till ständigt nya rekordnivåer så bliva vi därmed det rikaste och lyckligaste folket i ett enat och lyckligt Europa!

Då och då höra vi huru olyckskorpar oroa sig för hushållens skulder, där bostadslånen öka med 8,5 procent per år, men detta är sannerligen ingenting att oroa sig över. Att dessa lån nu växa i högre takt än för några år sedan visar endast den stora tillförsikt med vilken svenska folket se framtiden an.

Ty att något prisfall på bostäder skulle inträffa är osannolikt, för att inte säga otänkbart. Och även om bostadspriserna tillfälligtvis skulle falla, exempelvis på grund av det ogenomtänkta och tillväxtfientliga amorteringskrav som nu införs, komma de säkerligen att straxt därefter återtaga sin välsignade vandring mot allt mer himmelska höjder.

Det finns de som oroa sig för att våra höga bostadspriser skulle vara ett hinder för de mindre lyckligt lottade att skaffa sig en bostad, men beskåden undret! Då rycka två professorer från vår Kungliga tekniska högskola ut och förklara huru vår omvårdande stat skall se till att även dessa mindre bemedlade medborgare skola kunna köpa sig en bostad!

Enstaka mörkmän antyda då och då att byggbolagen och bankerna skulle kunna drabbas av kris om bostadspriserna skulle falla alltför långt, men dessa profetior fyllda av negativitet skolen I icke fästa något avseende vid. Fallande bostadspriser skulle säkerligen endast stimulera det svenska folket att köpa de bostäder som då skulle bliva så mycket billigare, till glädje för både byggföretag och banker!

Nej, lyssnen icke till domedagsprofeterna, utan låten positivismen prägla edra liv och eder ekonomi!

2016-05-18

Kinas ekonomi saktar in och dåliga lånen ökar

Jag har vid flera tillfällen tidigare skrivit om Kinas rekordstora kreditbubbla - senast i april då jag skrev om spekulationsbubblan i råvaror, som dock därefter snabbt blåstes ur. Denna sista bubbla var rekordsnabb, med uppgång och urblåsning på bara några månader.

I grunden för allt ligger Kinas enorma kredittillväxt. Kinas imponerande tillväxtsiffror har det senaste decenniet helt drivits av en kredittillväxt som är lika skrämmande som BNP-tillväxten är imponerande.
Sedan 2007 har de kinesiska bankernas tillgångar (alltså de krediter de gett ut) ökat från 7 biljoner dollar till över 30 biljoner. Den årliga tillväxten i kreditsystemet har också ökat från 0,9 biljoner dollar 2007 till 2,35 biljoner dollar 2015. Första kvartalet i år växte Kinas krediter med 1 biljon dollar
Nu börjar dock krediterna surna. I mars ökade de nödlidande krediterna (där låntagaren inte kan betala) till 1,75 procent av de totala krediterna, vilket kan jämföras med 1,67 procent i december. Till det ska läggas ännu fler krediter (över 4 procent av totalen) i kategorin "särskilt omnämnande", vilket betyder att bankerna bedömer att det finns risk för att låntagaren inte kan betala. Totalt ökade dåliga lån (nödlidande och "särskilt omnämnande") från 0,64 biljoner dollar till 0,71 biljoner dollar enligt den officiella statistiken. De dåliga lånen har nu ökat 18 kvartal i rad, alltså sedan 2011, och visar inga tecken på att stanna av.

Verkliga siffran mycket värre en den officiella

Många analytiker anser dock att situationen är betydligt värre än de officiella siffrorna, då bankerna försöker att på olika sätt dölja dåliga lån för att hålla skenet uppe. CLSA uppskattar att Kinas dåliga lån i verkligheten ligger på 15-19 procent av krediterna, vilket ligger i linje med en studie från IMF förra månaden som kom fram till att lån med risk för att bli dåliga ligger på drygt 15 procent. CLSA uppskattar att det kommer att behövas minst 1 biljon dollar, vilket motsvarar 10 procent av årlig BNP, för att städa upp Kinas banksektor.

Det är därför inte underligt att Kinas centralbank nu undersöker riktigheten i bankernas data över dåliga lån. Mer specifikt undersöker de om nödlidande lån har kategoriserats som vanliga lån eller i kategorin "särskilt omnämnande". De undersöker även om dåliga krediter i tysthet har flyttats ut från balansräkningen och om tidsplanen för återbetalning är rimlig.

Samtidigt uppskattar CLSA att dåliga lån i "skuggbankssektorn", som används för att gå runt regleringarna av kreditmarknaderna, uppgår till 0,7 biljoner dollar. Detta alltså utöver bankernas officiella kreditsiffror.

Och antalet företag som inte kan betala tillbaks på sina obligationer har ökat kraftigt. Hittills i år rör det sig om 22 stycken, vilket är lika många som under hela förra året.

Långsammare tillväxt bakom dåliga lånen

Kinas BNP växte första kvartalet i år med 6,7 procent i årstakt, vilket är den långsammaste takten sedan finanskrisens 2009. Samtidigt som Kinas styrande skulle vilja stimulera ekonomin med krediter står de inför problemet att de dåliga krediterna växer snabbt på grund av BNP-tillväxtens avmattning.

I april drog bankerna ner rejält på nyutlåningen betydligt mer än förväntat efter första kvartalets kreditpartaj. I mars ökade utlåningen netto med 210 miljarder dollar, i april bara med 85 miljarder. Detta tyder på att de styrande blivit mer försiktiga. I en rapport i kommunistpartiets officiella tidning Folkets Dagblad citeras också en "auktoritativ person", som varnar för alltför stor tillit till krediter för att stimulera aktiviteten i ekonomin, då det kan leda till finanskris eller recession. Det torde dock stå klart att Kina redan med den kredittillväxt som varit de senaste åren står inför en kraftig finanskris och recession.

Tillväxten i penningmängden har också saktat av och underträffar även den analytikernas förväntningar.

Vad gäller siffran för lånen ska man dock betänka att den endast innefattar den privata sektorns lån. Till detta kommer den offentliga sektorns lån, framförallt de lokala styrenas lån som ökat sin ökningstakt. Totalt sett har därför kanske den totala kreditökningen hållit sig konstant.

För några dagar sedan kom siffror för industriproduktionen, som endast steg 6 procent i årstakt i april, vilket är lägre än både mars årstakt på 6,8 procent och analytikernas gissning på 6,5 procent. 2010-2013 låg tillväxttakten på 10-15 procent, så industrins tillväxttakt har saktat in rejält de senaste åren.

Detaljhandelns försäljning växte i april bara med 10,1 procent - en stadig nedgång sedan 2011 då årstakten låg runt 18 procent.

De privata företagens investeringar ökade 5,2 procent i årstakt, vilket är en rejäl nedgång från en årstakt runt 25 procent 2012 och runt 20 procent 2014.

Den enda "ljuspunkten" var investeringarna i bostäder, som ökade 9,7 procent i april jämfört med för ett år sedan, och därmed höll samma årstakt som i mars. Kinas bostadspriser hade också i april sin snabbaste ökning på två år, med en årstakt på 6,2 procent mot bara 4,9 procent i mars. Huruvida detta är en ljuspunkt kan dock diskuteras, då Kinas bostadsmarknad fortfarande kan anses överhettad.

Den sammantagna bilden är alltså att Kinas ekonomi håller på att sakta in kraftigt och även att den saktar in snabbare än förväntat. Vi kan förvänta oss att efter världshistoriens största kreditbubbla kommer världshistoriens största finanskris, och den kommer att utspela sig i Kina. Och när vi ser så mycket dåliga lån bara för att tillväxten saktar ner, hur skulle det då se ut om Kina ginge in i en recession och BNP faktiskt krympte?

2016-02-29

Dagens absurditet: BNP kontra reporänta

Nu på morgonen kom beskedet från SCB att Sveriges BNP växer mycket snabbt - en tillväxttakt på över fyra procent per år oavsett om man ser på kvartal eller helår! För fjärde kvartalet 2015 var ökningen 4,5 procent jämfört med samma kvartal året innan och för helåret 2015 var BNP-tillväxten 4,1 procent jämfört med 2014.

Även antalet sysselsatta ökade, liksom antalet arbetade timmar och produktiviteten. Alltså går det mycket bra för Sverige sett till de flesta mått - dock med reservation för BNP per capita, som jag inte har räknat på. Inte heller säger dessa enkla siffror något om fördelningen mellan rika och fattiga.

Men trots att Sveriges ekonomi mätt med BNP och sysselsättning befinner sig när överhettningsnivå, så beslöt Riksbankens direktion 10 februari att sänka reporäntan med 0,15 procentenheter till -0,50 procent! Detta "för att ge stöd åt inflationen så att den stiger och stabiliseras runt 2 procent 2017". Sverige har alltså en centralbank som mitt i brinnande högkonjunktur väljer att stimulera ekonomin med rekordlågt ränteläge och fortsatta kvantitativa lättnader, bara för att det prisinflationsmått de har fixerat sig vid inte når upp till den nivå de önskar. Penningpolitiken signalerar "allvarlig kris", medan den ekonomiska statistiken signalerar "stark tillväxt". Någonting är riktigt fel här!

Till Riksbankens fördel kan dock noteras att den årliga prisinflationstakten mätt med KPI är betydligt högre nu än för ett år sedan (+0,8 procent jämfört med -0,2 procent). Även KPIF är högre (+1,6 procent jämfört med +0,6 procent). Riksbanken ser alltså ut att ha lyckats med att vända prisdeflationstrenden, se även diagram nedan.

Notera dock hur snabbt prisinflationsmåtten nu stiger. KPIF är snart uppe vid Riksbankens tvåprocentsmål, vilket betyder att om den nuvarande KPI-trenden fortsätter kommer Riksbanken snart att bromsa upp sina penningpolitiska åtgärder. Vilka effekter kommer en sådan penningpolitisk inbromsning att få på Sveriges kreditdopade ekonomi?

För vår BNP-tillväxt är starkt dopad av kredittillväxten. I januari låg alla tillväxtsiffror i finansmarknadsstatistiken över BNP-tillväxten och i de flesta fall långt över. Hushållens lån växte med 7,5 procent i årstakt, de icke-finansiella företagens lån växte med 4,7 procent, penningmängdsmåttet M1 växte med 14,9 procent (!) och penningmängdsmåttet M3 växte med 9,9 procent i årstakt!

Den snabba kredittillväxten är alltså det pris som Riksbanken får Sveriges ekonomi att betala för försöken att nå prisinflationsmålet.

Jag förväntar mig en allvarlig baksmälla inom något år.

2016-02-03

Kinas opålitliga statistik och kreditbubblan

Bloggrannen Jojje Olsson (InBeijing) skrev igår en intressant förklaring av varför man inte kan lita på Kinas ekonomiska statistik och då framförallt BNP-siffrorna.
Redan 2007 sade Kinas nuvarande premiärminister Li Keqiang att landets tillväxtsiffror är manipulerade och därmed inte bör tas på allvar. I detta uttalande, som senare läckte ut till allmänheten, menade Li att man istället bör se på faktorer som energiförbrukning, tågfrakt och bankernas utlåning för att uppskatta Kinas egentliga tillväxt.
Även jag noterade för några år sedan att det kom ut via Wikileaks. Så hur såg det ut för 2015?
I fjol sjönk Kinas energiframställning med 0,2 procent, vilket var den första nedgången sedan 1968 då kulturrevolutionen var i full gång. Dessutom minskade volymen av fraktat gods på landets järnvägar med 11,9 procent under 2015.
Läs vidare hos InBeijing om hur ekonomiprofessor Xu Dianqing räknar på hur mycket man åtminstone måste räkna ner Kinas officiella BNP-siffror, samt de incitament som finns för lokala myndigheter att manipulera BNP-siffrorna.

Siffran för energiförbrukning är synnerligen viktig - det är med tanke på vad man generellt vet om förhållandet mellan BNP och energiförbrukning högst osannolikt att Kina skulle ha lyckats öka sin BNP med 6,9 procent förra året samtidigt som elproduktionen sjönk marginellt. Det luktar manipulation lång väg!

Eftersom det är uppenbart att Kinas BNP är om inte sjunkande, så i alla fall stagnerande, blir det särskilt intressant med Kinas monumentala kreditbubbla. Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014.

En sådan kreditbubbla kan endast vidmakthållas med växande BNP. Kina kommer ofelbart att hamna i en djup kreditkris, även om de styrande än så länge gjort sitt bästa för att dölja eländet. Och kredittillväxten har varit ofattbart snabb.
Kinas kreditbubbla började inte 2008 - nej sedan dess har vi bara sett den sista maniska fasen. Kinas totala kreditmängd har ökat från endast 2,1 biljoner dollar år 2000 till 7,4 biljoner år 2007 till 28,2 biljoner dollar 2014. Det handlar alltså om ett fjortonfaldigande av skuldmängden på endast fjorton år!!
Det är därför inte överraskande att det för några veckor sedan rapporterades att kinesiska bankers dåliga lån mer än fördubblades förra året, samt att kinesiska bankers utlåning minskade mer än väntat i december till lägre än december året innan. Nu blir det intressant att se hur januarisiffrorna kommer att se ut - normalt brukar det vara en kraftig spik i utlåningen i Kina i just januari, eftersom bankerna tar ut en stor del av årets tilldelade utlåningsutrymme redan då.
Förra året var nyutlåningen ovanligt stor (endast 2009 var större). Får vi en lägre siffra i år är det en viktig indikator på att krediterna i Kina håller på att stramas åt. Analytikernas gissningar ligger redan på en betydligt lägre siffra om 842 miljarder yuan, vilket skulle vara lägre än någon januarisiffra sedan 2008.

Detta kommer att påverka världsekonomin starkt - större delen av den återhämtning vi sett sedan 2009 har drivits av kredittillväxt och då till stor del av Kina. För två år sedan påpekade jag att Kinas banksektor på fem år ökat sina balansräkningar lika mycket som totala storleken av USA:s banker! Större delen av detta är troligen "luft". 14,7 biljoner dollar är ingen liten summa - det är 142 procent av Kinas årliga BNP, eller nästan 19 procent av världens totala årliga BNP. Även om bara hälften skulle vara "luft" så är det tillräckligt mycket för att kasta in världen i en rejäl finanskris - och då inte bara de företag som har exponering mot Kina.

2015-08-22

Gruvdriftens predikament

ASPO Sverige rekommenderade nyligen ett föredrag av Simon Michaux om "Peak mining and implications for natural resource management". Bilden nedan sammanfattar det han säger.
Minskande metallhalt i malmerna, samt att detta leder till att man måste mala ner dem till finare korn, leder tillsammans med djupare gruvor och produktionstopparna för fossila bränslen att vi snart kommer att se "peak mining", alltså att den totala gruvdriften globalt kommer att nå en topp och därefter minska.

Michaux kopplar även till "peak finance", det vill säga att tillgången till krediter kommer att minska vid någon punkt framöver. Detta leder tillsammans med "peak mining" till att vi även ser en topp för tillverkningen och industrin.

Michaux talar även om vad vi behöver göra istället för nuvarande system. Våra soptippar är nämligen fyllda med de råvaror vi i dagsläget till stor del tar från gruvor.

Om ni bara ska se en film denna helg rekommenderar jag denna!

2015-04-15

Kina saktar in

I morse kom senaste BNP-siffran för Kina, som visar att landets ekonomi ökade med 7 procent i årstakt första kvartalet i år, vilket är långsammare än sista kvartalet 2014 och den långsammaste tillväxttakten sedan första kvartalet 2009 i efterverkningarna av finanskrisen. Minskningen var dock inte oväntad, utan ungefär som analytikerna gissat.

Med tanke på att Kinas BNP-tillväxt under de senaste tre årtiondena varit i genomsnitt 10 procent per år så är 7 procent lågt.

Andra siffror som presenterades samtidigt visar på hur Kinas ekonomi bromsar in. Elproduktionen föll 3,7 procent i mars jämfört med året innan, vilket är det största fallet sedan krisen 2008. Industriproduktionen ökade bara 5,6 procent i årstakt, mot förväntade 6,9 procent. Detaljhandeln ökade med 10,2 procent i årstakt (den långsammaste ökningstakten på nästan tio år) mot förväntade 10,9 procent. Investeringarna i infrastruktur med 13,5 procent i årstakt mot förväntade 13,8 procent.

Även andra siffror som presenterats nyligen bekräftar också Kinas inbromsning, t.ex. att markköp av byggbolag föll med 32 procent under årets första tre månader. Bostadspriserna har fallit 6 procent under det senaste året, vilket är den snabbaste nedgången sedan mätningarna började. Antalet påbörjade bostadsbyggen fortsätter också att falla, liksom försäljningen av nya bostäder.

Minskat bostadsbyggande leder förstås till följdeffekter för leverantörerna. Exempelvis har Kinas cementproduktion planat ut den senaste tiden, efter att ha mer än fördubblats sedan 2006.

Kredittillväxten i Kina har saktat in på sistone, men den är fortfarande snabbare än BNP-tillväxten. Framförallt fortsätter det att vara företagen som står för den största delen av ökningen. Den icke-finansiella sektorns lån har ökat från runt 130 procent av BNP 2008 till idag runt 215 procent av BNP och någon form av kreditkris i Kina är oundviklig när ekonomin nu saktar in.

2015-03-19

Var går undre gränsen för negativ ränta?

Apropå gårdagens sänkning av Riksbankens reporänta till -0,25 procent undrar jag var den undre gränsen går för hur lågt man kan sätta reporäntan. Länge har väl nollränta setts som något slags de facto-gräns för hur lågt man kan sänka räntan, men nu är alltså den gränsen passerad. På presskonferensen sade Stefan Ingves att "i en teknisk mening är vi inte vid en räntebotten i dagsläget". Det går alltså att sänka styrräntan till ännu mer negativ. Danmarks Nationalbank ligger för närvarande på en styrränta på -0,75 procent och Schweiz Nationalbank ligger också i de trakterna, så det finns uppenbarligen utrymme att sänka den svenska reporäntan en bit till.

Så var går det undre gränsen? Kan man sänka styrräntan till -1 procent? Säkert, det skulle bara vara lite lägre än Danmark och Schweiz. Kan man sänka styrräntan till -2 procent? Eller -3 procent? Eller -5 procent? Eller -10 procent? (De två sista känns väl ändå orimliga.) När börjar det att bli alldeles för stora negativa effekter? Kanske redan nu? Kanske det blir negativa effekter redan av nollränta, fast det tar tid innan de börjar visa sig. Vad jag vet så har ingen svaren på de här frågorna och vi är alltså försökskaniner i det största och mest extrema penningpolitiska experimentet någonsin.

Intressant är också hur Ingves svarar på frågan hur han ser på riskerna för att den negativa räntan trycker upp priserna på bostäder och aktier?
"Ja det är klart att det finns en sådan risk, och det är därför som det är angeläget att man vidtar ytterligare åtgärder inte minst på bolånemarknaden på ett sådant sätt så att det här inte blir ohanterligt."

Men samtidigt frånsvär han sig ansvar då han säger att det är "andra som ska fatta de besluten", eftersom de inte ligger inom Riksbankens ansvarsområde.

För alla som ens flyktigt ser på bostädernas och aktiebörsernas prisutveckling den senaste tiden torde det vara uppenbart att det inte bara finns en risk för att ett sänkt ränteläge trycker upp priserna där, utan att det verkar tämligen säkerställt att det är så.

Hursomhelst så blir den negativa räntan som ett "uppåttjack" för ekonomin, vars följdverkningar sedan på vissa områden ska bromsas genom exempelvis åtgärder på bolånemarknaden. Det känns inte som en sund politik.

Så vad kommer effekten av den senaste räntesänkningen att bli för kronan och hur länge kommer effekten att sitta i? Nedan ser ni kronans utveckling mot euron det senaste året.
Strecken ovanför markerar när Riksbanken sänkte räntan till noll respektive -0,1 procent. Vid båda tillfällena ser vi hur kronan försvagats i några veckor före räntebeskedet, eftersom beskedet var väntat. Därefter har kronan förstärkts mot euron under perioden efter räntebeskedet. Särskilt efter februaribeskedet om negativ ränta har kronan stärkts rejält. Nu kom dagens besked som en överraskning, men kronan hade ändå försvagats den senaste veckan. Att döma av vad som hänt tidigare gissar jag mig att kronan efter dagens omedelbara försvagning nu kommer att förstärkas mot euron. En starkare krona kommer att leda till lägre pris på importerade varor och därmed lägre prisinflation. Riksbanken kämpar isåfall i motvind! Återstår att se om utfallet blir som jag gissar.

För övrigt rekommenderar jag Andreas Cervenkas kommentar till senaste räntesänkningen.

2015-02-08

Kinas kreditbubbla

Igår citerade och kommenterade jag lite från rapporten från McKinsey med titeln "Debt and (Not Much) Deleveraging", som Doug Noland refererar till i senaste Credit Bubble Bulletin. Där finns också en del som är särskilt intressant, nämligen den om Kina.
Kinas totala skuld har fyrfaldigats sedan 2007 och har nått 28 biljoner dollar, vilket är 37 procent av den globala skuldtillväxten.
Börjar man gräva i detaljerna vad gäller Kina blir det ännu mer intressant.
Fram till inte alltför länge sedan åtföljdes Kinas makalösa ekonomiska tillväxt inte av en signifikant ökning av hävstången. Från 2000 till 2007 växte de totala skulderna endast något snabbare än BNP och nådde 158 procent av BNP, vilket är en nivå i linje med andra framväxande ekonomier. Sedan dess har skulderna stigit snabbt. I mitten av 2014 hade Kinas totala skulder nått 282 procent av BNP, vilket är betydligt högre än genomsnittet för framväxande ekonomier och högre än vissa avancerade ekonomier såsom Australien, USA, Tyskland och Kanada. Den kinesiska ekonomin har dragit på sig 20,8 biljoner dollar i nya skulder sedan 2007, vilket är mer än en tredjedel av den globala skuldtillväxten. Kina har nu en av de högsta nivåerna på [icke-finansiella] företags skulder i världen med 125 procent av BNP. Genom historien och över olika länder har en snabb skuldtillväxt ofta följts av finanskris. Frågan idag är huruvida Kina kommer att undvika denna väg och minska kredittillväxten i tid utan att onödigtvis skada den ekonomiska tillväxten.
Svaret är förstås enkelt - det kommer inte att gå att minska kredittillväxten utan att det skadar BNP-tillväxten. Det har inte fungerat någon annanstans och kommer inte att göra det här heller.

Det är alltså egentligen sedan 2007 som Kina haft slutstadiet av en stor kreditbubbla. Hushållen står för en ganska liten del av krediterna, men deras skulder har stigit mycket mycket snabbt.
Kinas hushållsskulder har nästan fyrfaldigats och har stigit från 1 biljon dollar 2007 till 3,8 biljoner dollar andra kvartalet 2014. Sedan 2007 har summan av bolån stigit med 21 procent per år.
Och fastighetssektorn står för en stor andel av skulderna.
Vi uppskattar att nästan hälften av skulderna hos kinesiska hushåll, företag och offentlig sektor är direkt eller indirekt kopplat till fastigheter, med en totalsumma på så mycket som 9 biljoner dollar.
McKinseys rapport tittar bara på perioden 2007-2014, men tittar man längre bak, vilket David Stockman gör så ser man att Kinas totala kreditmängd ökat från endast 2,1 biljoner dollar år 2000 till 7,4 biljoner år 2007 till 28,2 biljoner dollar 2014. Det handlar alltså om ett fjortonfaldigande av skuldmängden på endast fjorton år!!

Och det ser ut att bli allt mindre effekt av de tillkommande krediterna. Kinas (icke inflationsjusterade) BNP växte från 1,2 biljoner dollar år 2000 till 3,5 biljoner dollar år 2007, alltså med 190 procent, samtidigt som skulderna växte med 250 procent. Från 2007 till 2014 växte BNP till 10,4 biljoner dollar, alltså med 197 procent, samtidigt skulderna växte med 281 procent bara fram till andra kvartalet 2014 - till årets slut lär de ha växt ännu mer.

Att Kinas BNP stiger så snabbt är inte heller så konstigt när krediterna samtidigt växer så snabbt. Det är precis som i många andra historiska fall så att det som ser ut som ett ekonomiskt under i själva verket är vettlös kreditdriven expansion. När expansionen förr eller senare stoppar så visar sig krediterna till stora delar ha gått till värdelösa investeringar. David Stockman gör själv jämförelsen med Grekland under början av 00-talet.

Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder. 2007 låg investeringarna på 39 procent av BNP, 2000 på 34 procent. I Japan och Sydkorea stod investeringarna aldrig för mer än 30 procent av BNP ens under deras snabbaste tillväxtfaser. Dessa kinesiska investeringar finansieras med lånade pengar och med tanke på hastigheten så är det nästan garanterat att det gjorts många felinvesteringar.

Förra året spenderade Kina närmare 5 biljoner dollar på investeringar, vilket är mer än vad Europa och USA tillsammans spenderade totalt på fasta investeringar! När den kinesiska kreditbubblan väl spricker lär det bli en kraftigt minskad efterfrågan på råvaror såsom stål och koppar på världsmarknaden, vilket i sin tur kommer att ge ett starkt prisdeflationstryck. Ovälkommet för exempelvis ett EU där många länder redan idag ligger i eller på gränsen till prisdeflation.

En annan skribent som är inne på att Kina kan komma att ge ett starkt deflationstryck på övriga världen är Ambrose Evans-Pritchard på Telegraph. Han säger också att Kina har upptäckt att de inte kan blåsa ur en kreditbubbla på ett säkert sätt.

Evans-Pritchard pekar på tecken på att den kinesiska kreditbubblan nu nått slutet. Bostadspriserna föll 4,3 procent i december och de senaste tre månaderna har mängden färdigställd yta minskat med 30 procent.

Eftersom landförsäljning ger de lokala myndigheterna 25 procent av deras inkomster kommer ett fall på fastighetsmarknaden att drabba deras budgetar. Fjärde kvartalet förra året föll inkomster från landförsäljning med 21 procent.

Evans-Pritchard anser att det troligen går att driva Kinas kreditbubbla vidare, men kanske bara med omkring 4 biljoner dollar till, sedan är det definitivt slut.

Evans-Pritchard är också inne på det som han anser kommer att sprida deflationstryck från Kina, nämligen när Kina devalverar yuanen. Jag är dock inte lika säker som Evans-Pritchard på att vi kommer att få se en kinesisk devalvering inom den närmaste tiden.

Så kom igår nyheten att Kinas import föll stort i januari, närmare bestämt med 20 procent jämfört med förra året, vilket leder till ett rekordstort handelsöverskott. Detta fall för importen var fullständigt överraskande för analytikerna, som förväntat sig ett fall på bara 3 procent. Även om handelsöverskottet var rekordstort så minskade exporten med 3,3 procent, när analytikerna förväntade sig en ökning på 6,3 procent. Det talas om effekter av det kinesiska nyåret i sammanhanget, men det låter som en bortförklaring - det borde inte ge så stora effekter och borde även ha förutsetts av de överraskade analytikerna.

Sammantaget ser det alltså ut som om Kinas ekonomi kan vara på väg in i en vägg, men kraschen kan skjutas upp ett tag till av åtgärder från centralbanken.

2015-02-07

Ingen skuldminskning!

Senaste Credit Bubble Bulletin refererar en rapport från McKinsey med titeln "Debt and (Not Much) Deleveraging". Här några citat i min översättning samt kommentarer.
En rimlig förväntning under åren efter krisen och den efterföljande globala recessionen var att aktörer i hela ekonomin skulle minska sina skulder och minska sin hävstång. Emellertid har de globala skulderna istället för att minska fortsatt att öka. Totala globala skulder steg med 57 biljoner dollar från slutet av 2007 till andra kvartalet 2014 och nådde 199 biljoner dollar eller 286 procent av global BNP. Ökande statsskulder i avancerade ekonomier förklarar en tredjedel av den totala tillväxten, när fallande skatteintäkter och kostnaderna för att rätta den finansiella sektorn har ökat den offentliga sektorns lån. Ökande skulder i framväxande ekonomier står för hälften av tillväxten. Kinas totala skuld har fyrfaldigats sedan 2007 och har nått 28 biljoner dollar, vilket är 37 procent av den globala skuldtillväxten.
Just Kinas sanslöst snabba skuldtillväxt de senaste sju åren är ett av de största hoten i världsekonomin. I övrigt är det just det att man försökt att "bota" den finanskris med skulder i grunden som blommade ut 2008 med mera skulder som är det mest uppseendeväckande.
Statsskulderna har växt med 25 biljoner dollar sedan 2007 och kommer att fortsätta att stiga i många länder, givet nuvarande ekonomiska grunder [...] Statsskulderna i avancerade ekonomier har ökat med 19 biljoner dollar från 2007 till andra kvartalet 2014 och med 6 biljoner dollar i framväxande ekonomier.
För att råda bot på bristande efterfrågan på krediter från hushållssektorn har alltså många stater ökat sin skuldsättning sedan 2008.
Det globala värdet på utestående företagsobligationer har ökat med 4,3 biljoner dollar sedan 2007, jämfört med 1,2 biljoner dollar från 2000 till 2007.
Det är alltså skuldtillväxt som till stor del drivit den BNP-tillväxt som varit sedan 2008. Grundorsaken är något som varken McKinseys rapport eller Doug Noland nämner, nämligen att världen till stor del nått tillväxtens gränser, då det inte längre går att pumpa upp mer billig olja (peak cheap oil), industrisamhällets livsblod, utan den oljeproduktion som tillkommit är av det dyra slaget (djuphav, skifferolja med mera). Den dyrare oljan blir en black om foten på alla ekonomier som är nettoimportörer av olja. För att kompensera behöver skuldsättningen i ekonomin ökas.
Det finns få tecken på att den nuvarande banan av stigande hävstång kommer att förändras, särskilt med tanke på de minskande förväntningarna på ekonomisk tillväxt. Detta leder till att ifrågasätta grundläggande antaganden om skuld och minskning av hävstång och lämpligheten i de verktyg som finns tillgängliga för att hantera skulder och undvika framtida kriser.
Japan har många år före resten av världen visat vad som händer när BNP-tillväxten stagnerar och det kompenseras med ökande skulder.
En mängd vetenskaplig forskning visar att höga skulder hänger samman med långsammare BNP-tillväxt och högre risk för finanskriser. Givet magnituden av finanskrisen 2008 är det därför överraskande att inga större ekonomier och endast fem framväxande ekonomier har minskat sina skulder som andel av BNP i den "reala ekonomin" (hushåll, icke-finansiella företag och staten, vilket exkluderar den finansiella sektorns skulder). I motsats till detta har 14 länder ökat sina totala skulder som andel av BNP med mer än 50 procentenheter.
Man försökte undvika en repris på 1930-talets depression genom att pumpa in nya krediter i ekonomin. Det lyckades också till stor del, men den baksmälla som kommer att komma med nästa skuldkris blir desto allvarligare. Troligen kan inte världens centralbanker och stater upprepa detta "trick" en andra gång.
Framväxande ekonomier har stått för 47 procent av all tillväxt i de globala skulderna sedan 2007 och tre fjärdedelar av nya skulder inom hushålls- och företagssektorerna.
Detta är också allvarligt. Kina, Brasilien med flera länder i kategorin framväxande ekonomier har visserligen utgått från en i förhållande till västvärlden låg total skuldsättning, men den har alltså ökat snabbt sedan 2007. Snabb skuldökning är mer eller mindre en garanti för att det görs stora felinvesteringar, som kommer att exponeras den dag skuldbubblan spricker.

2014-11-20

Har Japans abenomi lyckats?

I Japan har det som ni troligen vet bedrivits "abenomi" de senaste två åren sedan Shinzo Abe tillträdde som premiärminister i december 2012. "Abenomin" går ut på en kombination av penningpolitik, finanspolitik och strukturella reformer för att stimulera ekonomin till investeringar och tillväxt. Mer specifikt handlar det om ett inflationsmål på 2 procent per år, att försvaga valutakursen, negativ ränta och stora kvantitativa lättnader, utökning av de offentliga investeringarna,

Redan för ett år sedan kunde man se att abenomin inte lyckats så bra som det var tänkt. Så hur ser läget för Japans ekonomi ut nu efter två år av abenomi? Häromdagen kom en "chock" när det visade sig att Japans ekonomi nu gått in i sin fjärde recession sedan 2008! Abenomin sparkade alltså igång ekonomin i halvtannat år, därefter kom en recession igen. Ingen stor hjälp alltså.
Arbetslösheten har visserligen minskat sedan Abe tillträdde, men det är ingen revolutionerande förändring och dessutom bara en fortsättning av den trend som rått sedan 2009, vilket ni kan se i diagrammet nedan.
På en punkt har dock abenomin helt lyckats i sina föresatser, nämligen att försvaga valutakursen. I diagrammet nedan ser man dock att den försvagade yenen var en trend som påbörjades redan i början av 2012, nästan ett år innan Abe tillträdde. Det är också tveksamt hur pass positiva effekter valutans försvagning haft på ekonomin - den leder ju till att import blir dyrare och Japan är beroende av att importera råvaror inklusive bränslen.
Med tanke på behovet av att importera bränslen och råvaror så är det inte konstigt att inflationen tagit fart i Japan. Även här har ju då abenomin "lyckats", även om man faktiskt har skjutit en bra bit över inflationsmålet. Dessutom är inflationen inte av den "bra" sorten. Det handlar nämligen uteslutande om inflation i prisnivån. Lönerna har istället snarast stagnerat.
Sedan Abes tillträde har Japan även haft ett underskott i handelsbalansen. Detta var dock fallet redan innan Abe, men nu har underskottet permanentats, även om det blivit mindre än rekordet i början av detta år.
Bytesbalansen (som även inkluderar tjänster) är dock åter positiv, vilket troligen är orsaken till att vi ännu inte fått se någon spektakulär finanskrasch i Japan. Den långsiktiga trenden sedan 2007 ser dock inte särskilt kul ut, se diagrammet nedan.
Och så var det statsskulden... den har fortsatt att öka från absurda nivåer till ännu mer absurda nivåer. Senaste siffran är 227 procent av årlig BNP, vilket är ett svårslaget världsrekord. Så länge bytesbalansen är positiv kan Japan leva med det, eftersom större delen av statsskulden ägs inom landet, men bytesbalansen får inte bli negativ under någon längre tid om korthuset ska hålla ihop.
Japanska staten drivs sedan 2010 med ett årligt budgetunderskott på 8-9 procent av BNP. Om staten skulle tvingas kapa sitt budgetunderskott skulle det ge en åtstramning som skulle skicka Japans ekonomi in i en ond spiral.

Grundproblemet som alla ekonomiska stimulansförsök inte kan göra något åt är förstås att Japans befolkning minskar sedan 2011 och åldras sedan ännu längre tid. Antalet arbetande japaner toppade i slutet av 1990-talet och den längre trenden är sedan dess nedåt.

Japans försök att få en fortsatt BNP-ökning är alltså tämligen fruktlösa och framtidsutsikterna för BNP är inte goda. Det viktigaste måttet på samhällets välbefinnande är dock BNP per capita, och den har faktiskt ändå ökat i Japan de senaste åren. Recessionen 2009 var bara ett hack i kurvan. BNP per capita ökar förvisso inte lika snabbt efter 1990 som före 1990, men den ökar ändå.
Så man kan tycka att Japans regering och centralbank fokuserar på ett obefintligt problem när de försöker att driva upp landets BNP, när de istället borde se på BNP per capita och vara nöjda med hur den utvecklas. Det finns dock ett grundproblem och det är att BNP måste öka för att inte få en kreditkris - det räcker inte med att BNP per capita ökar.

Hittills har Japans styrande alltså lyckats hålla näsan över vattnet, men hur länge till klarar de det? Två hot hänger över Japans orimligt stora statsskuld, nämligen hotet om negativ bytesbalans och hotet om recession. Värst är förstås om de utlöses samtidigt.

Vi får se om abenomin fortsätter. Abe har utlyst nyval efter de dystra BNP-siffrorna. Vem som än kommer att styra Japan framöver kvarstår dock de hot jag påtalat samt den långsiktiga demografiska trend som ligger bakom problemen.

2014-09-20

Hur snabbt måste skulderna växa?

Pengar skapas idag (som de flesta säkert känner till) till helt övervägande delen som krediter, alltså att hushåll, företag och offentlig sektor sätter sig i skuld till bankerna. Långt över 90 procent av penningmängden består av krediter och kontanter utgör endast en pytteliten del. Detta är fallet inte bara i Sverige, utan i alla andra utvecklade länder. Vi lever alltså i ett samhälle där ekonomin är skuldbaserad eller kreditbaserad. En följd av de kreditbaserade pengarna är förstås att nästan alla pengar belastas med ränta.

Bill Gross, CIO på PIMCO, världens största obligationsfond, skriver i sin senaste krönika om hur en ekonomi med skuldbaserade pengar kräver att skulderna växer tillräckligt snabbt för att kunna betala räntorna på skulderna. Annars går ekonomin i baklås. Han beräknar att på de omkring 58 biljoner dollar i skulder som idag finns i USA:s finansiella system behövs med 4,5 procents genomsnittlig ränta en årlig kredittillväxt på runt 2,5 biljoner dollar. Doug Noland citerar Gross i sin senaste Credit Bubble Bulletin, men kritiserar samtidigt hans beräkning, då den även inkluderar de finansiella företagens skulder, vilket leder till en hel del "dubbelräkning". Noland tycker istället att man bara ska räkna på de totalsumman av skulder för hushållen, staten och de icke-finansiella företagen, vilket jag håller med om. Men i princip har Gross rätt, även om man med Nolands något förändrade definition kommer fram till en lägre siffra - Noland brukar skriva att USA:s finansiella system behöver en årlig kredittillväxt på (fortfarande sanslöst stora) omkring 2 biljoner dollar för att inte råka i kris.

Så hur mycket kredittillväxt behöver Sveriges finansiella system? Vid årsskiftet uppgick de totala skulderna för hushåll, offentlig sektor och de icke-finansiella företagen till 7842 miljarder kronor.

Hur hög den genomsnittliga räntan är får bli en kvalificerad gissning. Enligt SCB:s finansmarknadsstatistik ligger den genomsnittliga räntan för nya lån till hushållen på 2,44 procent och de icke-finansiella företagens genomsnittsränta låg på 2,24 procent. En hel del av dessa lån är dock bundna till högre räntor för flera år sedan - så sent som för ett år sedan låg genomsnittsräntorna för hushålls och icke-finansiella företags nytecknade lån på 2,99 respektive 2,82 procent. Sedan har vi den minsta tårtbiten i de svenska krediterna, nämligen offentlig sektor. Statslåneräntan ligger idag på 1,39 procent, men medelvärdet under året är 1,84 procent. Låt oss anta en genomsnittsränta för den icke-finansiella sektorns skulder på 4 procent (rätta mig om jag är ute och cyklar). Då skulle det krävas en årlig kredittillväxt på minst 4 procent eller 314 miljarder kronor för den icke-finansiella sektorn för att Sveriges finansiella system ska fungera.
Tillväxttakt, utlåning till hushåll och icke-finansiella företag
Hushållens skulder har återigen så smått ökat sin tillväxttakt efter en botten år 2012 och för närvarande är årstakten 5,5 procent. De icke-finansiella företagens skulder hade en botten tidigare i år, men sedan en botten på runt nolltillväxt i våras har deras skulder nu snabbt ökat till en årlig tillväxttakt på 3,2 procent. Notera att bottnen kom en bra bit innan Riksbanken sänkte reporäntan.

För tillfället ser det alltså ut som om det svenska kreditsystemet klarar sig med en viss marginal (fast det såg dåligt ut i våras), men man ska vara vaksam på om utlåningens tillväxttakt åter börjar sjunka - sjunker den för långt kommer finanskrisen som ett brev på posten. Då kan det för att undvika skadliga effekter av kreditförluster hos bankerna behövas att staten rycker in och ökar sin upplåning så som man exempelvis gjort i USA sedan finanskrisen 2008. Alternativet är att bankerna säckar ihop. Vilket av två onda ting kommer svenska staten i ett sådant fall att välja? Det kan bero på vilka politiker som för tillfället sitter på regeringsmakten och hur de påverkas av lobbyorganisationer.

Att sänka marknadsräntorna (genom att Riksbanken sänker reporäntan) kan förstås också hjälpa upp en situation med alltför låg kredittillväxt, även om det mest hjälper nya lån - befintliga låns ränta påverkas till stor del inte, med undantag av dem med rörlig ränta.

Bill Gross avslutar sin krönika med följande sammanfattning (min översättning):
Håll tummarna, kredittillväxt är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för ekonomisk tillväxt. Ekonomisk tillväxt beror på den produktiva användningen av kredittillväxt, något som inte sker nu.
Notera för det första att kredittillväxten är en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt och för det andra att denna förutsättning inte är tillräcklig - det krävs även andra förutsättningar. Notera slutligen att kredittillväxten måste användas till produktiva investeringar för att på sikt ge ekonomisk tillväxt.

I Sverige går större delen av dagens kredittillväxt till hushållens bostadsköp och konsumtion, vilka båda är icke-produktiva användningsområden - de är inga investeringar som ger avkastning, till skillnad från många1 av företagens användningar av krediter. I längden leder detta till en ohållbar situation med bostadsbubbla och överkonsumtion, vilket förr eller senare kommer att straffa sig.


1. Jag skriver "många" av företagens användningar av krediter, eftersom det alltid finns en viss andel felsatsningar.

2014-04-03

"Mini-stimulanspaket" i Kina

Strax efter nyheten om att Kina förväntar sig en "partiell, kontrollerbar minikris" för provinsers och städers skulder kom så beskedet att Kina har lagt fram ett åtgärdspaket för att stötta ekonomin och "skapa jobb". Även här används "mini" för att förringa betydelsen av det hela och försöka att undvika att rubba förtroendet.
"Det är ett mini-stimulanspaket designat för att stabilisera tillväxten. Då tillväxttakten avtar mot den lägre delen av ett rimligt intervall försöker premiärminister Li att göra något för att få tillbaka tillväxten på rätt spår", sade Xu Gao, chefekonom på Everbright Securities
Premiärminister Li Keqiang har ett mål om BNP-tillväxt på 7,5 procent i år, men det ser ut att bli svårt att infria det - därav åtgärdspaketet, som bland annat innefattar järnvägsbyggen i landets mindre utvecklade regioner. Kina planerar i år att bygga sanslösa 6600 kilometer järnväg, vilket är 1000 kilometer mer än förra året! Det talades också om "att utvidga en förmånlig skattepolitik för små företag och öka finansieringen för att bygga bostäder för låginkomsttagare".

Som jag skrev redan för några veckor sedan så börjar det att dyka upp sprickor i Kinas ekonomi och detta leder till att den snabba och kraftiga skuldtillväxten närmar sig Kinas Minsky-ögonblick. Att de styrande i landet nu tar till ett åtgärdspaket bekräftar bara att det håller på att gå utför.

Det kommer också allt fler tecken på att Kinas ekonomi håller på att bromsa in. Idag skriver SvD:s Ola Wong om hur Kina stänger stålverk för att minska överkapaciteten, fast regeringen skyller stängningarna på att att de är en del i kampen mot föroreningar. Överkapaciteten är i sin tur en indikation på lägre aktivitet i den kinesiska industrin och byggsektorn. Vid byggen går det ju förutom cement (där Kina producerar mer cement än hela resten av världen och har femfaldigat sin produktion sedan 1994) även åt stål till balkar med mera. Även vad gäller stål ligger Kina i topp i världen - under 2012 producerades bara i Hebei, provinsen runt Beijing, lika mycket stål som hela EU och Kina stod 2013 för nära hälften av världens stålproduktion.

I och för sig får det ses som positivt för miljön om Kina minskar sin kolförbränning - både stål och cement är kolintensiva vid produktionen. Läs vad Cornucopia skrev häromdagen om Kinas energikonsumtion (med fina diagram).

Det är för övrigt som jag skrev i februari inte bara Kina som börjar gå i väggen, utan det gäller även övriga framväxande marknader (emerging markets, "tillväxtmarknader"). Igår höjde Brasiliens centralbank styrräntan till 11 procent, vilket är nionde gången i rad. På mindre än ett år har styrräntan höjts totalt 3,75 procentenheter.

2014-03-27

Rockström tror på tilllväxt!!

Jag läser att tidningen Miljöaktuellt utsett Sveriges 100 miljömäktigaste personer. I samband med det har en längre intervju med ettan på listan, kortare intervjuer med nummer två och tre samt kortare presentationer av övriga 97. Det jag reagerar över är vad Sveriges näst miljömäktigaste person, Johan Rockström, Chef för Stockholm resilience centre och professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, säger i intervjun.
- Miljöfrågan handlar inte om att säkra naturen, utan om att skapa tillväxt och säkra framtidens välfärd.
[...]
Han menar att det finns en föreställning hos politiker om att det finns en motsättning mellan tillväxt och hållbarhet.
– Ingenting är mer fel! Hållbarhet är nu entydigt en förutsättning för tillväxt i framtiden. Nästa generation ekonomer måste förstå att framtidens jobb inte skapas inom gamla traditionella resursslösande, tunga industrier, utan genom cirkulära lösningar och modern, innovativ teknik.
Där tappade Rockström mitt förtroende! Jag har hittills sett Rockström som en viktig person som varnar för miljökonsekvenserna av vårt industrisamhälle, men hans inställning till tillväxt är högst förvånande, för att inte säga sensationell.

Ekonomisk tillväxt innebär ökad energi- och resursanvändning. Det finns absolut en motsättning mellan tillväxt och hållbarhet - tillväxt är inte hållbart i längden. Tillväxten är i sig en av grundorsakerna till den miljöförstöring som resurs- och energiförbrukningen orsakar. Om Rockström (flera år utsedd till Sveriges miljömäktigaste person och nu näst miljömäktigaste) inte inser detta är det rent pinsamt. Han borde lyssna på vad Albert Bartlett har att säga om tillväxt i exempelvis "The Most Important Video You'll Ever See".

Jag noterar för övrigt även att Johan Rockström såvitt jag kan se inte verkar vara medlem i det tillväxtkritiska nätverket Steg 3.

När Rockström talar om "modern, innovativ teknik" så ska vi komma ihåg att om den ska skapa tillväxt så kräver den en basindustri, som i sin tur kräver resurser och energi. Mycket "modern, innovativ teknik" drar också i sig mycket energi - hur mycket energi krävs för en videokonferens via nätet?

2014-03-21

Yuanen försvagas och Kinas Minsky-ögonblick

Häromdagen skrev jag om de sprickor som börjar synas i Kinas ekonomi. Nu syns det också tydliga spår i valutakursen - den kinesiska valutan yuan har de senaste veckorna uppvisat den starkaste försvagningen sedan 1993. Sedan 2005 har yuanen gradvis stärkts mot dollarn, men denna trend ser nu ut att ha påbörjat en vändning. (Uppåt betyder svagare yuan i diagrammet nedan.)
Det tyder på begynnande kapitalflykt från Kina. Det är säkerligen många investerare som nu fått sin tro på Kina som tillväxtunder rubbad. För det första investerar då troligen färre nya pengar i Kina och för det andra säljer många av sina "befintliga investeringar i Kina.

Två analytiker från Morgan Stanley har också nyligen skrivit en intressant analys om hur Kinas "Minsky-ögonblick" nu närmar sig. "Minsky-ögonblick" (engelska Minsky moment) är en term som myntades i samband med den ryska finanskrisen 1998 och uppkallades efter ekonomen Hyman Minsky. Ett "Minsky-ögonblick" är när en kredit-boom driven av spekulativa låntagare börjar att nystas upp. Det är den tidpunkt då spekulativa låntagare inte längre kan sätta om sina lån eller låna ytterligare för att klara av räntebetalningar. Förluster på spekulativa tillgångar gör att kreditorerna drar tillbaks sin långivning, vilket oftast leder till prisfall på dessa tillgångar. Under tiden tvingas överbelånade investerare att sälja av även sina mindre spekulativa investeringar för att kunna betala sina lån. Det blir dock brist på köpare när många vill sälja. Det leder till skarpa prisnedgångar och kraftigt minskad likviditet på finansmarknaderna, samt en stor efterfrågan på likvida medel.


Kinas "skuggbanksektor" står nu för över en femtedel av den totala kreditmassan i Kina eller omkring 40 procent av årlig BNP, vilket är en stor ökning från de 12 procent av BNP som den stod för för bara fem år sedan. Skuggbanksektorn försörjer de låntagare som inte längre kan få lån från den formella banksektorn med lån. Det gäller provinsstyren, fastighetsbranschen och företag med massiv överkapacitet och dålig lönsamhet såsom kolgruvor, stål, cement, skeppsvarv och solenergi.

Provinsstyrenas finansieringsbolag, som lånar pengar för att investera i infrastruktur, har otillräckligt kassaflöde för att kunna betala ränta och amorteringar. Enligt den senaste sammanställningen har provinsstyrena totalt nästan 3 miljarder dollar i skulder - en siffra som dessutom troligen är en underskattning.

Det uppskattas även att upp till en tredjedel av alla nya lån används för att sätta om gamla lån och att räntebetalningar står för nästan 17 procent av Kinas BNP - en sanslöst hög siffra och nästan dubbelt så stor andel av BNP som USA uppnådde år 2007.

Inställda betalningar på lån (eller fall där det var på väg men det hela räddades) har börjat dyka upp den senaste tiden. Detta har skakat Kinas kreditmarknader och drivit upp räntorna på "trusts", förmögenhetsförvaltningsprodukter, företagsobligationer och banklån.

Samtidigt som stora mängder krediter förfaller till betalning och låntagarna blir allt mer ansträngda, så avtar tillväxten, penningpolitiken stramas åt och marknadsräntorna börjar att stiga. Kinas banker måste nu börja avsätta reserver för dåliga lån, något som tidigare knappt (officiellt) har existerat där. Det kommer troligen att leda till kredittorka, där inga utom de allra säkraste låntagarna kan få kredit. Detta kommer i sin tur att bromsa upp Kinas ekonomi, och mest inom de sektorer som är mest kreditberoende, såsom provinsernas infrastruktursatsningar och sektorer med överkapacitet. En inbromsning i infrastruktursatsningarna och byggbranschen kommer i sin tur att leda till ännu större överkapacitet i industriner såsom stål och cement, vilket gör att dessa får ännu svårare med sitt kassaflöde och att betala på sina skulder. Denna negativa spiral gör att jag tror att ekonomerna från Morgan Stanley är alltför optimistiska vad gäller hur mycket Kinas tillväxt kan komma att bromsa in.

Ett annat tecken på att Kinas jättebubbla håller på att bromsa in är utvecklingen av antalet påbörjade bostadsbyggen, se diagrammet nedan.

Som ni ser har antalet påbörjade bostäder minskat med 30 procent sedan ett år tidigare. Den överhettade bostadsbyggesmarknaden håller på att bromsa in.

I förrgår rapporterades också ännu en betalningsinställelse från Kina, denna gång från ett stålföretag, Highsee Group, den största privata stålproducenten i Shanxi-provinsen, som nu inte kan betala tillbaka sina obligationer i tid. Företaget har tydligen inte betalat ut löner på flera månader och står till stor del stilla. Grundorsaken är att stålpriserna i Kina fallit till den lägsta nivån på över åtta år.

2014-03-17

Sprickor i Kinas ekonomi

Under tiden som medias uppmärksamhet varit fokuserad på Krim och Ukraina har viktiga data kommit ut från Kina, som visar hur ekonomin visar upp sprickor som antyder att landet är på väg mot kris om ett tag.

I förra veckan rapporterades att Kinas export minskade i februari med 18,1 procent jämfört med samma månad året före, mot en förväntad ökning på 7,5 procent. Samtidigt steg importen 10,1 procent, mot förväntade 7,6 procent. Totalt gav detta ett stort handelsunderskott.

Fallet för exporten är det största sedan 2009, men det förklaras delvis av just hur det kinesiska nyåret hamnade kalendermässigt i år. Vi får vänta till den mer normala månaden mars innan vi kan se om detta bara var en tillfällig effekt.

Kinas exportandel till USA och Europa har i sviterna efter finanskrisen inte ökat längre. Delvis beror detta även på konkurrens från billigare länder såsom Vietnam och Bangladesh. Förra året hade Kinas andel av EU:s import fallit till 16,5 procent från 18,5 procent 2010. De senaste fem åren har Kinas andel av USA:s import legat ganska still runt 19 procent.

Det finns emellertid fler dåliga ekonomiska data. Kinas producentpriser föll i februari med 2,0 procent på årsbasis, och därmed har de fallit på årsbasis ända sedan början av 2012. Sist de var fallande på årsbasis var 2009 under sviterna efter finanskrisen.

Industriproduktionen, investeringarna och detaljhandelsförsäljningen har också växt långsammare än förväntat i januari och februari. Industriproduktionen såg sin svagaste årsbörjan sedan 2009, detaljhandeln den svagaste sedan 2004 och investeringarna den lägsta sedan 2001.

Nya krediter växte långsammare än förväntat i februari (939 miljarder yuan mot förväntade 1310 miljarder), vilket förklaras av att Kinas skuggbanksektor saktat ner sin tillväxt.

Som jag nyligen skrivit så har Kinas banker växt med "ett USA" på fem år. Jag skrev också nyligen om Kinas "trusts" - en del av skuggbanksektorn. Just att krediterna växer saktare torde höra samman med de svagare investeringarna.

Nu ska vi i alla dessa siffror komma ihåg att det fortfarande handlar om tillväxt i Kinas ekonomi, men att den är inte lika rask som förut är det som kan ställa till problem för en ekonomi som är van vid snabb tillväxt. Dessutom ska vi förstås komma ihåg att all statistik från Kina ska tas med en nypa salt. Dock - när till och med den officiella statistiken rapporterar nedsaktning ska man nog ta det på allvar.

Nyligen inträffade också den första inställda betalningen på Kinas obligationsmarknad, när Shanghai Chaori Solar Energy Science & Technology Co inte betalade tillbaks på sina obligationer. Just solenergi verkar ha varit en överhettad (oavsiktligt skämt) sektor i Kina och det är inte konstigt att den första betalningsinställelsen skedde där. Detta fall markerar också en förändrad policy från kinesiska staten, som hittills räddat alla företag som skulle kunna få problem att betala tillbaks sina skulder. Nu kan investerarna inte längre lita på att investerare i överskuldsatta företag räddas. Idag rapporteras att ett företag från en annan överhettad bransch kan komma att bli det andra i raden att missa betalningar på obligationer. Det handlar om fastighetsbyggbolaget Zhejiang Xingrun Real Estate Co, med 3,5 miljarder yuan ($567 miljoner) i skulder. China Construction Bank innehar mer än 1 miljard yuan av dessa. Det kollapsade byggbolaget ligger i den "mindre" (480 000 invånare) staden Fenghua och en rapport nyligen från Nomura sätter fokus på just fastighetsmarknaden i mindre kinesiska städer, där det blivit ett överutbud och därmed "verkliga risker för en skarp korrektion".

Kinas valuta yuanen har börjat försvagas sedan januari i år efter att ha ganska konsekvent ha stärkts sedan 2010 (med ett litet avbrott i maj 2012). Detta torde hänga samman med oron kring den kinesiska kreditbubblan. Nu har även Kinas centralbank lätta på reglerna för hur mycket yuanen får stiga och sjunka i värde från en dag till en annan. Nu tillåts 2 procent istället för tidigare 1 procent. Den ökade volatiliteten (både den faktiska och den tillåtna) för yuanen ökar nu lånekostnaderna för kinesiska bolag som vill låna i dollar, vilket ökar på den stress som Kinas fastighetsbransch drabbats av på grund av fallande försäljning. De två första månaderna i år föll det totala värdet av sålda bostäder med 5 procent jämfört med samma period ett år tidigare. De två första månaderna av 2013 var det istället nästan en fördubbling av försäljningen jämfört med året innan.

Så det är sammantaget dåliga ekonomiska data från Kina, men de styrande försöker vifta bort detta. Ma Jiantang, chef för Kinas statistikbyrå, säger "att avmattningen i den kinesiska tillväxten är ett resultat av omstrukturering i ekonomin, och kommer från att gammalmodig kapacitet tas bort och bekämpning av luftföroreningar". Premiärminister Li Keqiang säger att "Kina ägnar stor uppmärksamhet mot finansiella risker och bevakar risker från skuggbankssektorn" och att "I vissa fall kanske betalningsinställelser inte kan undvikas, men Kina kommer att säkerställa att det inte uppstår risker mot det finansiella systemet". Li Keqiang säger nu också att Kinas tillväxtmål för i år på 7,5 procent är "flexibelt". Hur flexibelt det blir återstår att se.

Det finns alltså gott om tecken på att den kinesiska ekonomin håller på att bromsa in och att det kommer att spräcka den kreditbubbla av episka proportioner som landet har. "Intressanta tider", sannerligen. Hur klarar världsekonomin av en kreditkris i Kina?

En sak som kan tolkas positivt är dock att bilförsäljningen i Kina ökade med 18 procent på årsbasis i februari, vilket var högre än förväntat. Det ökar dock i sin tur på de extrema problem med luftföroreningar som Kina har.

P.S. Detta blir inlägg nummer 1501 sedan starten på denna blogg och söndagens artikel var alltså nummer 1500, för den som är fascinerad av jämna tal (själv föredrar jag primtal så jag firade inlägg nummer 1499 i lördags med att köpa en pizza).

2014-03-06

Köttets tillväxtgräns

Serien xkcd har följande fina bild, som visar ännu en av de tillväxtens gränser vi står inför.
Mänskligheten och vår boskap och husdjur står som synes för den totalt övervägande delen av jordens totala biomassa av landlevande däggdjur. Det finns inte mycket utrymme kvar för vår boskap att växa i antal. Alternativet om mänskligheten ska växa i antal är förstås att vi äter mindre kött och mer vegetariskt. Hursomhelst står det hittillsvarande tillväxtparadigmet vad gäller jordens befolkning inför ett predikament. Hittills har både den mänskliga befolkningen och dess köttätande växt, men det är inte längre möjligt, då mänskligheten nu lagt beslag på de flesta produktiva ekosystem på jorden.

I detta sammanhang är det intressant att läsa om hur mycket Kinas köttkonsumtion ökat.
På 50 år har den genomsnittliga kinesen gått från att äta 4 kg till 60 kg kött. Motsvarande siffra för Sverige är 85 kilo.

2014-01-22

Turkiet går mot ekonomisk baksmälla

Något som inte har nämnts särskilt mycket i svenska medier är den ekonomiska situationen för Turkiet. Landet brukar utmålas som en "tillväxtmarknad", men tillväxten bygger på en lika bräcklig grund som den som exempelvis Spanien och Grekland hade innan deras kriser.

Turkiet har visserligen en ganska hög BNP-tillväxt (över 4 procent per år), men den är betydligt lägre än för något år sedan och förväntas sjunka ytterligare. Denna höga tillväxt har till stor del skett på lånade pengar. Landet har under 2000-talet skaffat sig allt större underskott i bytesbalansen och det ligger för närvarande på nästan 8 procent av BNP. Detta har gjort att utlandsskulden har stigit kraftigt - den ligger nu runt 350 miljarder dollar eller runt 25 procent av årlig BNP.

Europeiska banker står för en stor del av utlåningen till Turkiet. Inte oväntat är det grannlandet Greklands banker som har den överlägset största exponeringen (i förhållande till storleken) mot Turkiet - lån till Turkiet står för över 5 procent av de grekiska bankernas tillgångar.

Den turkiska liran har tappat i värde under lång tid, men den senaste tiden har valutans fall accelererat. Landet har inte oväntat också en hög inflationstakt (över 7 procent per år), men trots valutafall och hög inflation beslöt centralbanken vid sitt senaste räntebeslut igår att inte höja styrräntan över de 7,75 procent där den står idag. Troligen ligger det politiska överväganden bakom detta - det ska hållas lokalval i slutet av mars och presidentval i augusti.

Ekonomer bedömer att Turkiet skulle behöva höja sin styrränta med en procentenhet för att stoppa lirans fall, men regeringen är ovillig att se detta innan valen. Regeringspartiet AKP har setat vid makten sedan 2002 och vill ogärna lämna ifrån sig makten.

Turkiet har dock en ganska låg statsskuld på endast 36 procent av årlig BNP och ett underskott i statsfinanserna som ligger under 3 procent av BNP. Detta är emellertid något som vi sett kan ändras snabbt vid en ekonomisk baksmälla.

Förutom att den turkiska ekonomins beroende av utländska lån och investeringar så finns ett stort problem i form av den korruptionsskandal som blommat ut den senaste tiden. Hundratals poliser har avskedats, liksom flera chefer på landets finansinspektion, telekommunikationsmyndighet och den statliga televisionen. Många andra har gripits för att ha tagit emot miljontals dollar i mutor för statliga kontrakt. Tio ministrar har avgått eller avsatts - många på grund av familjeband till skandalen.

En orsak till att statliga kontrakt varit så attraktiva är den byggboom som varit i Turkiet de senaste åren. Både statliga och privata bygginvesteringar har trefaldigats från 2003 till 2013. Större delen av turkiska statens investeringar har gått till byggande, med många stora projekt såsom ny flygplats för Istanbul och en ny bro över Bosporen. Nu riskerar flera av byggbolagen som är inblandade i mutskandalerna att få svårigheter att få tillgång till krediter. Eftersom byggprojekten ofta är så stora behövs mer krediter än vad det lokala banksystemet kan erbjuda, så byggföretagen måste skaffa utländsk finansiering. Sedan 2009 har turkiska företags skulder i utländsk valuta fördubblats till 170 miljarder dollar eller lite över 20 procent av årlig BNP. Detta kommer att ställa till det vid en fallande valutakurs.

Vi känner igen mönstret från andra länder som råkat i kris de senaste åren - snabb lånefinansierad tillväxt och byggboom kombinerat med ett underskott i bytesbalansen. Baksmällan efter den turkiska boomen lär komma att likna vad vi sett i andra länder. Ännu en liten bricka i den globala kreditbubblan är på väg att falla.

2013-12-26

Annandagsläsning: svensk bostadsbubbla, irländsk återhämtning, Kinas kreditförluster, Europas banker

Såhär när det värsta julstöket är över kan man ägna sig åt att läsa några intressanta artiklar. Här är mitt urval för idag:
  • Bobubbla tipsar om att den oberoende finansanalytikern Peter Malmqvist berömmer Riksbankens räntepolitik och argumenterar för att vi har en bostadsbubbla i Sverige:
    "Skulle det vara lämpligare att försöka styra priset på mjölk och semesterresor med hjälp av räntan? Tveklöst framstår bostadspriserna och den därtill hörande utlåningen, som den mest påverkbara faktorn av alla. Om centralbankerna världen över de senaste 15 åren haft större fokus på bostadspriser hade finanskraschen 2008 aldrig uppstått. Huvudproblemet är just det enögda stirrandet på konsumentprisindex.
    Riksbankens ökade fokus på bostadspriserna borde därför berömmas. Bevisen för att Sverige har mycket uppdrivna bostadspriser är nämligen överväldigande, både ur ett långsiktigt och kortsiktigt perspektiv. Granskar vi 16 industriländer med trovärdig prisstatistik kan konstateras att bara ett land haft kraftigare prisökningar än Sverige de senaste femton åren. Svenska bostadspriser har stigit 130 procent mer än inflationen"
  • Irland ska nu kapa den finansiella livlinan i form av stöd från EU och IMF. Irland är det land av EU:s krisländer som återhämtat sig bäst från sin kris. Sysselsättningen på den gröna ön ökar till och med.
    "Irland ser nu sin arbetsmarknad helas med ökande hastighet och arbetslösheten har fallit från högsta siffran 15,1% i februari 2012 till 14,1% i november 2012 och vidare ner till 12,5% i november 2013. Och tvärtemot vissa experter beror det inte på utvandring eftersom sysselsättningen ökat med 58000 eller omkring 3,2% det senaste året, vilket betyder att sysselsättningen ökar snabbare än arbetslösheten minskar."
  • Michael Pettis skriver hos Mish om Kinas kommande tillväxtproblem, dåliga investeringar och dåliga lån som sopas under mattan.
    "Om Kina för närvarande har slösat betydande mängder av investeringar, är det klart att mycket av de medföljande dåliga lånen inte har skrivits ner korrekt. Dåliga lån existerar nästan inte i banksystemet - alltså de har inte tagits i form av reserver eller nedskrivningar.
    Men underlåtenheten att erkänna förlusterna betyder inte att förlusterna inte finns. De förluster som implicit finns i de dåliga lånen måste (och kommer att) skrivas ner i framtiden, antingen explicit, i vilket fall de kommer att leda till ett direkt avdrag på BNP-tillväxten, eller implicit, i vilket fall de kommer att kräva implicita och dolda överföringar från någon del av ekonomin (vanligen hushållssektorn) för att täcka gapet mellan den "reella" kapitalkostnaden och den nominella (subventionerade) kapitalkostnaden. Denna överföring måste reducera framtida tillväxt."
  • Den tyske professorn Martin Hellwig anser att Europas banker är i dåligt skick med många miljarder euro i orealiserade förluster.
    "- De svaga bankerna förlitar sig på ECB för att få lån. Bankerna investerar sedan pengarna genom att låna ut till dem till sina länders regeringar, eller till andra i marknaden. Bankerna avstår från att låna ut till den verkliga ekonomin. Därför hjälper inte heller de låga räntorna ekonomin att ta fart.
    [...]
    - Det finns ingen politisk vilja att ta tag i problemet, inte bland regeringar och inte heller bland övervakande myndigheter. Bankerna räddades utan att tvingas att städa upp sina balansräkningar. Glöm inte att många politiker älskar sina banker, de använder bankerna som en källa till pengar, att använda när de behöver."

2013-07-11

Världen är överbefolkad

Idag är, liksom 11 juli varje år, världsbefolkningsdagen, en dag som instiftades av FN 1989, två år efter att man "firat" femmiljarderdagen den 11 juli 1987, det ungefärliga datum då världsbefolkningen uppnådde 5 miljarder.

Temat för årets världsbefolkningsdag är tonårsgraviditeter - omkring 16 miljoner flickor yngre än 18 år föder barn varje år och ytterligare drygt 3 miljoner genomgår osäkra aborter.

Jordens befolkning har som bekant växt snabbt de senaste 200 och framförallt de senaste 60 åren.
ÅrBefolkning
18041 miljard
19001,6 miljarder
19272 miljarder
19502,5 miljarder
19603 miljarder
19744 miljarder
19875 miljarder
19996 miljarder
20117 miljarder
Den snabbaste årliga tillväxten var 1963 med 2,19 procent per år, men sedan dess har tillväxttakten sjunkit totalt sett, även om den fortfarande är hög i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern, Pakistan och Afghanistan. År 2000 räknade FN:s demografer med att den årliga tillväxttakten var 1,14 procent, men i den senaste rapporten räknar man med en något högre takt av 1,15 procent per år.

Worldwatch Institute har med anledning av världsbefolkningsdagen skrivit en analys av FN:s senaste befolkningsrapport, som de vänligen mejlade till mig. (Inte allt som landar i min mejlbox är skräp.) Där framkommer att fertiliteten var oväntat hög i ett antal afrikanska länder, vilket gjort att man skrivit upp befolkningsprognoserna något. Delvis beror kanske detta på att det den mängd pengar som läggs på familjeplanering har stått ganska still de senaste åren - kanske en bieffekt av den ekonomiska krisen. Det kan bli fler uppskrivna befolkningsprognoser.

Befolkningsfrågan är den verkligt stora "elefanten i vardagsrummet" och vi kommer med största sannolikhet att få se en hel del obehagliga utvecklingar de kommande decennierna, helt enkelt på grund av att världens befolkning är flera gånger större än vad jordklotet på sikt kan försörja. Jorden är överbefolkad, även om de flesta försöker förneka, inte ta till sig eller bortförklara detta faktum.

Jag kommer nu att presentera ett antal svårsmälta prognoser om framtiden och den som har svårt för dessa kanske inte ska läsa vidare. (Nu blev ni nog så nyfikna så att ni kommer att läsa vidare i alla fall!)

Global livsmedelskris och kraftigt minskad befolkning

Det finns ett antal faktorer som tillsammans kommer att bidra till att världen vid någon tidpunkt inom något eller några decennier inte kommer att ha tillräckligt med mat för att försörja befolkningen tillräckligt för att upprätthålla en global befolkningsökning. Exakt när detta sker är förstås omöjligt att gissa, men vi ska komma ihåg att redan idag har över en miljard människor alldeles för lite mat.

För det första använder mänskligheten redan idag större delen av den fruktbara marken och endast marginella områden är outnyttjade. Vi kan därför inte öka odlingsarealen ytterligare och framförallt inte de bördigaste odlingsjordarna, som ger större delen av mänsklighetens livsmedel. Dessutom förloras en hel del odlingsmark årligen på grund av erosion, ökenspridning och försaltning. Detta gäller inte bara i fattigare länder utan även i exempelvis USA. Mycket odlingsjord förloras också årligen till byggen och det rör sig ofta om de bättre jordarna.

För det andra använder mänskligheten inte bara stora delar av det tillgängliga ytvattnet och grundvattnet, utan på många ställen överanvänds vattenresurserna och grundvatten pumpas upp betydligt snabbare än vad det kan förnyas. Detta leder redan idag till att brunnar torkar ut i många av världens viktigaste jordbruksområden, inklusive stora delar av USA. Ett land har redan gett upp större delen av sin spannmålsodling på grund av att den byggde på ett överutnyttjande av "fossilt vatten", nämligen Saudiarabien.

För det tredje så ställer klimatförändringarna till det på många ställen för jordbruket. Detta är en trend som vi sett öka de senaste åren. Förra årets extrema torka i USA är ett exempel.

För det fjärde är stora delar av dagens jordbruk beroende av konstgödsel, där framförallt fosfor är en ändlig resurs, där "peak phosphorus" beräknas inträffa runt 2030. Med mindre fosfor minskar skördarna obönhörligen.

Kvävegödsel behövs också och när det gäller konstgödsel framställs det till större delen med hjälp av fossilgas (naturgas). Visserligen går det också att framställa kvävegödsel med elektricitet, men större delen av världens elektricitet produceras med fossila bränslen - mest kol och fossilgas. Peak coal och peak gas beräknas inträffa någon gång 2020-2030.

Stora delar av världens jordbruk bedrivs också med diesel- och bensindrivna maskiner (traktorer, skördetröskor) och peak oil är som bekant nära förestående. Jag gissar dock att man kommer att prioritera bränsle till jordbruket in i det sista, så jag ser inte detta som någon begränsande faktor på de flesta ställen, utan de andra faktorer jag räknat upp är troligen de som kommer att vara mest intressanta. Även de bekämpningsmedel som är förutsättningen för att upprätthålla stora delar av dagens jordbruksproduktion framställs genom syntes från olja eller gas, men även här gissar jag att man kommer att prioritera denna produktion.

Hittills har den globala livsmedelsproduktionen i princip fortsatt att öka (även om den pendlar lite från år till år), så man kan fråga sig när den kommer att övergå till att minska. Om ingen annan faktor slår till sätter jag gränsen till några år efter peak fosfor. Man kan säkerligen använda fosfor lite effektivare och därmed fortfarande kunna öka skördarna i några år trots minskad fosfatutvinning. Det kan dock bli någon annan faktor som utlöser en nedgång i den globala livsmedelsproduktionen.

När skördarna minskar blir det alltså mer livsmedelsbrist i världen. Kanske kan en del livsmedel omfördelas till de fattigaste så att de fortfarande kan skaffa fler barn, men det är inte alls säkert att de som har överskott kommer att bete sig så altruistiskt - trots att över en miljard svälter ger vi redan idag istället livsmedel som foder till köttdjur eller använder den för framställning av biodrivmedel. En omfördelning kan skjuta upp den oundvikliga befolkningsminskningen ett antal år, men jag gissar att senast 2050 kommer jordens befolkning att börja minska.

2050 är alltså det som jag sätter som senaste datum för "peak population" på gissningsvis 10 miljarder, men med tanke på alla andra faktorer finns en stor risk att det inträffar tidigare. Nu talar vi alltså global befolkning. Lokalt kan befolkningen ändå fortsätta att öka ett tag i vissa områden.

Det finns också en risk att världsbefolkningen kommer att börja öka snabbare igen i något läge, vilket isåfall kommer att påskynda loppet mot befolkningsstupet.

Därefter kan man spekulera i hur snabbt nedgången i världsbefolkningen kommer att ske. Det är möjligt att den kommer att löpa över 100 eller kanske till och med 200 år ända tills jordens befolkning är nere på en mer rimlig nivå. Troligare är dock att det går ganska snabbt. Ser vi på andra organismer som överutnyttjat sin resursbas så brukar det bli en snabb krasch i populationen. Se till exempel på lämlar, jäst eller renarna på St Matthew Island. Empiriska data talar alltså för att mänskligheten också kommer att gå igenom en snabb krasch vad gäller populationen, åtminstone initialt. Svält och sjukdomar är de troligaste direkta orsakerna till denna kommande massdöd.

Till sist kan man spekulera i vid vilken nivå världsbefolkningen kommer att stanna upp. En miljard människor fanns det 1804 i industrialiseringens barndom, så det är inte orimligt att tänka sig. Med tanke på det överutnyttjande (overshoot) som mänskligheten utsatt resursbasen för är det dock troligt att det blir en lägre nivå, kanske en halv miljard människor.

Fördelningen av denna massdöd kommer självklart att vara väldigt olika över tid och rum. Framöver kommer jag att spekulera lite i vad som kan hända.