Negativ ränta nu även på svenska konton

Idag kom en väntad nyhet - den första svenska banken inför minusränta på kontoinnehav. Det är SEB som inför negativ ränta för större företag. Presschefen säger:

"För småsparare och mindre företag har banken varit tydlig med att vi i det längsta vill undvika att införa negativ ränta eller extra avgifter på sparkonton med nuvarande ränteläge. För de största företagen, institutioner och banker med mycket kapital på konto har vi aviserat att vi nu behöver ta betalt för den kostnad vi har med Riksbankens negativa ränta"

VD Annika Falkengren hade redan förvarnat om detta i samband med bankens årsstämma förra veckan.

Vi har redan sett hur banker i Danmark och Tyskland infört negativ ränta, så det var bara en tidsfråga innan det skulle komma även i Sverige.

Minusräntan berör ett hundratal kunder storföretag och institutioner - kort sagt de som har mest pengar innestående på sina konton. Det kommer dock inte att tas ut som negativ ränta utan som en avgift.

Vi kommer sannolikt att se detta sprida sig till fler banker och fler konton i takt med att bankerna bedömer att räntesituationen blir ohållbar. För bankerna måste ju lyckas behålla sin goda lönsamhet, annars "straffas" de av "marknaden". Swedbank har redan öppnat för det, när presschefen säger att

"Det stämmer att vi, som sannolikt alla andra banker just nu, tittar på hur den negativa räntemiljön påverkar bank- och finansmarknaden. I dagsläget kan det inte uteslutas att större företag och institutioner kan påverkas"

Vad kommer effekten att bli av detta? Ingen vet idag säkert effekterna av att Riksbanken satt igång det största penningpolitiska experimentet i Sveriges historia. Frågan är hur långt och hur länge den negativa räntan kan drivas.

Det skulle kunna bli så att negativ ränta på kontot driver större företag att minska sin buffert av likvida medel. Kanske drivs de också till att sätta sina pengar i andra sparformer, exempelvis obligationsfonder, som i alla fall om man undviker statsobligationer med kortare löptider fortfarande ger en viss avkastning och i alla fall inte äter upp kapitalet genom negativ ränta.

Läs även Cornucopia om den svenska obligationsbubblan.

"Hur kommer det sig att investerare är beredda att, trots valutarisken i en försvagad krona, är beredda att köpa obligationer med negativ ränta? Det handlar om en kombination av faktorer, och handlar i slutändan om obligationsbubblan."

Så här såg räntorna på svenska statspapper ut igår:

Räntorna är alltså negativa på alla löptider upp till två år. För femåriga statsobligationer är marknadsräntan futtiga 0,05 procent och räntan på sju- och tioåriga statsobligationer kan inte heller påstås vara särskilt hög. Det handlar inte om en investering utan antingen om att bevara sina pengar riskfritt alternativt spekulation i att räntorna kan bli ännu lägre.

En sak vi kan vara säkra på och det är att det extremt låga ränteläget kommer att leda till felinvesteringar.

Lösningen på inflationsbristen?

Regeringen tänker som ni säkert läst sänka ROT-avdraget från 50 procent till 30 procent av arbetskostnaden, vilket som Cornucopia påpekar kommer att ge pengar rakt in i statskassan och i alla fall inte på något års sikt kommer att leda till ökat byggande, då byggen kräver planering.

En intressant effekt av detta är att lägre ROT-avdrag höjer inflationen - enligt SEB:s beräkning med 0,3-0,4 procentenheter. Detta är i och för sig endast en engångseffekt, men här ser vi helt klart en möjlig väg att gå för att sparka igång prisinflationen mätt med KPI. Tas ROT-avdraget bort helt borde det kunna ge nästan en hel procentenhet högre inflation. Ta bort lämpliga avdrag så höjs KPI-inflationen. Någon nationalekonom borde också kunna sätta sig och räkna på andra fiskala åtgärder som skulle kunna gradvis införas så att prisinflationen hålls runt tvåprocentsmålet. Därmed har vi åtminstone på kort sikt löst problemet att inflationen är för låg och Riksbanken slipper hålla på att sänka räntan till ännu mer negativ. När man drivit upp prisinflationen genom dessa åtgärder borde ekonomin och inflationen spinna vidare av sin egen kraft.

Nej, mitt förslag var inte så allvarligt menat, men det visar på det galna i att målstyra Riksbankens räntepolitik mot en variabel (prisinflationen mätt med KPI) som beräknas på så absurt vis att en mängd olika politiska och penningpolitiska åtgärder påverkar den. Detta förutom att prisinflationen också i vår globaliserade värld påverkas av världsmarknadspriserna och därmed inte särskilt avspeglar hur just Sveriges ekonomi mår.

Det påminner mig för övrigt om Goodhart's Law: "When a measure becomes a target, it ceases to be a good measure", alltså att när ett mått (t.ex. KPI) blir ett mål, så upphör det att vara ett bra mått. Gäller detta KPI i dagens läge?

Apropå Riksbanken och räntan fick jag syn på följande diagram över Riksbankens prognoser för räntebanan kontra det faktiska utfallet.

Är det någon som tror på den senaste prognosen? Nähä, inte det...

Riksbanken är alltså rätt kass vad gäller att göra prognoser, men publicerar trots det ständigt uppdaterade prognoser för reporänta, inflation och BNP. Där kan man se följande prognos för reporäntan.

Notera att 50 procents osäkerhetsintervall är såpass brett att prognosen blir helt meningslös. Det ser ut som om vi i början av 2017 kommer att ha ungefär 0,5 högre reporänta, men det innersta osäkerhetsintervallet spänner från -0,5 till +1,5 procent. Är det någon som tror att reporäntan inte kommer att hamna i nedre delen av osäkerhetsintervallet?

Även KPI-inflationen spås börja en brant stigning mot det hägrande tvåprocentsmålet, som uppnås redan i mitten av 2016, tack vare Riksbankens kraftfulla åtgärder.

Stor humor! (För ekonominördar alltså.)

Grekland ska räddas för n:te gången, men först lite spänning

Jaha, så var det dags igen för Grekland att stå och blicka ned vid stupet - för vilken gång i ordningen vet jag inte längre. Någon form av räddning kommer det säkerligen att bli även denna gång. Det känns knappast sannolikt att man skulle släppa Grekland till vargarna ännu. EU:s stats- och regeringschefer har toppmöte under torsdagen och fredagen och det sätts säkert press på premiärminister Tsipras att godta vissa eftergifter mot att grekiska staten räddas. Det förs säkert inofficiella förhandlingar.

Ett akut problem just nu är förstås de grekiska bankernas likviditet. ECB beviljade just 400 miljoner euro extra i nödlikviditet för bankerna, men igår flödade 300 miljoner euro ut ur de grekiska bankerna, så den extra nödlikviditeten räcker med denna utflödestakt bara till drygt ett dygn extra. Men enligt andra källor så har de grekiska bankerna ändå kvar 3 miljarder euro i nödlikviditet, vilket skulle motsvara tio bankdagar eller två veckor med nuvarande utflödestakt. Lite andrum alltså.

Men för grekiska staten är det likviditetskris. Nyligen plundrade man pensionsfonder (fast kallar det för att de lånar ut till staten) och nu plundrar man enligt uppgift på liknande sätt vatten- och elföretag.

Som sagt tror jag alltså att Grekland kommer att räddas även denna gång, men att vi först ska få se lite spel för gallerierna medan förhandlingarna pågår och båda parter funderar på hur de ska jämka ihop sina positioner utan att tappa ansiktet. ZeroHedge ropar som vanligt att vargen kommer, men det har de nu ropat så många gånger att de förlorat i trovärdighet. Grekland och dess banker kommer troligen att fungera ett tag till, men görs mot förmodan ingen överenskommelse under galgen så är det förstås slut på det smutsiga spelet, men den domedagen kan som vi sett skjutas upp bra länge.

Var går undre gränsen för negativ ränta?

Apropå gårdagens sänkning av Riksbankens reporänta till -0,25 procent undrar jag var den undre gränsen går för hur lågt man kan sätta reporäntan. Länge har väl nollränta setts som något slags de facto-gräns för hur lågt man kan sänka räntan, men nu är alltså den gränsen passerad. På presskonferensen sade Stefan Ingves att "i en teknisk mening är vi inte vid en räntebotten i dagsläget". Det går alltså att sänka styrräntan till ännu mer negativ. Danmarks Nationalbank ligger för närvarande på en styrränta på -0,75 procent och Schweiz Nationalbank ligger också i de trakterna, så det finns uppenbarligen utrymme att sänka den svenska reporäntan en bit till.

Så var går det undre gränsen? Kan man sänka styrräntan till -1 procent? Säkert, det skulle bara vara lite lägre än Danmark och Schweiz. Kan man sänka styrräntan till -2 procent? Eller -3 procent? Eller -5 procent? Eller -10 procent? (De två sista känns väl ändå orimliga.) När börjar det att bli alldeles för stora negativa effekter? Kanske redan nu? Kanske det blir negativa effekter redan av nollränta, fast det tar tid innan de börjar visa sig. Vad jag vet så har ingen svaren på de här frågorna och vi är alltså försökskaniner i det största och mest extrema penningpolitiska experimentet någonsin.

Intressant är också hur Ingves svarar på frågan hur han ser på riskerna för att den negativa räntan trycker upp priserna på bostäder och aktier?
"Ja det är klart att det finns en sådan risk, och det är därför som det är angeläget att man vidtar ytterligare åtgärder inte minst på bolånemarknaden på ett sådant sätt så att det här inte blir ohanterligt."

Men samtidigt frånsvär han sig ansvar då han säger att det är "andra som ska fatta de besluten", eftersom de inte ligger inom Riksbankens ansvarsområde.

För alla som ens flyktigt ser på bostädernas och aktiebörsernas prisutveckling den senaste tiden torde det vara uppenbart att det inte bara finns en risk för att ett sänkt ränteläge trycker upp priserna där, utan att det verkar tämligen säkerställt att det är så.

Hursomhelst så blir den negativa räntan som ett "uppåttjack" för ekonomin, vars följdverkningar sedan på vissa områden ska bromsas genom exempelvis åtgärder på bolånemarknaden. Det känns inte som en sund politik.

Så vad kommer effekten av den senaste räntesänkningen att bli för kronan och hur länge kommer effekten att sitta i? Nedan ser ni kronans utveckling mot euron det senaste året.

Strecken ovanför markerar när Riksbanken sänkte räntan till noll respektive -0,1 procent. Vid båda tillfällena ser vi hur kronan försvagats i några veckor före räntebeskedet, eftersom beskedet var väntat. Därefter har kronan förstärkts mot euron under perioden efter räntebeskedet. Särskilt efter februaribeskedet om negativ ränta har kronan stärkts rejält. Nu kom dagens besked som en överraskning, men kronan hade ändå försvagats den senaste veckan. Att döma av vad som hänt tidigare gissar jag mig att kronan efter dagens omedelbara försvagning nu kommer att förstärkas mot euron. En starkare krona kommer att leda till lägre pris på importerade varor och därmed lägre prisinflation. Riksbanken kämpar isåfall i motvind! Återstår att se om utfallet blir som jag gissar.

För övrigt rekommenderar jag Andreas Cervenkas kommentar till senaste räntesänkningen.

Var fan ser ni krisen, Riksbanken?!

Nu blir jag uppriktigt sagt förbannad på Riksbanken! Idag gick de och sänkte sin styrränta igen, denna gång till -0,25 procent. Dessutom ska de köpa upp statsobligationer för 30 miljarder kronor (förra gången var det bara 10 miljarder).

Sist de sänkte räntan skrev jag så här:

Det går trots att inflationen är låg bra för Sverige! Men Riksbanken är fullständigt fixerad vid ett inflationsmål som bygger på att bevaka en variabel (prisinflationen mätt med KPI) som inte längre är relevant för penningpolitiken. På grund av denna fixering genomför Riksbanken ett fullständigt vansinnigt penningpolitiskt experiment trots att Sverige inte upplever någon kris!

Jag säger detsamma nu, men med mer eftertryck:

Hörni Riksbanksdirektionsledamöter, var fan ser ni egentligen den kris som motiverar att ni genomför det största penningpolitiska experimentet i Sveriges historia?!

Ni talar om att "säkra inflationsuppgången", men allvarligt talat, tror ni verkligen att ni kommer att lyckas driva upp inflationen till det tvåprocentsmål som ni är fixerade vid? För ni mäter tyvärr "fel inflation". KPI är inte hela sanningen. Se på bostadspriserna och börsen så ser ni var inflationen finns i dagens Sverige!

För det finns ingen kris i Sverige idag, om ni inte har några hemliga indikatorer ni följer. Som jag skrev för två månader sedan så är den låga inflation eller deflation vi idag ser inte heller av det dåliga slaget.

Priserna sjunker eller stiger väldigt lite, men våra löner fortsätter att stiga - reallönerna steg från 2012 till 2013 med 2,0 procent för arbetare och 2,8 procent för tjänstemän.
[...]
Penningmängden fortsätter att växa - M1 för närvarande med en årstakt av 10,4 procent och M3 med en årstakt av 4,3 procent. M2, som är det penningmängdsmått jag anser vara "sannast" (M3 innehåller en del "dubbelräkning"), stiger med 5,4 procent i årstakt. Hushållens lån ökar med 5,9 procent i årstakt. Alla dessa siffror är på tillväxttakter som är snabbare än den årliga BNP-tillväxten som senast uppmättes till 2,1 procent. Det är alltså inte förvånande att vi då ser inflationseffekter någonstans, om än inte i konsumentpriserna utan istället i bostäder och aktier.

Och vad gäller arbetslöshet så har antalet sysselsatta enligt senaste siffrorna ökat med 1 procent på ett år och även andelen sysselsatta ökar!

Och är det ingen kris, varför ska man då ta till krisåtgärder?

Venezuela mot betalningsinställning och kollaps?

Venezuela har jag tidigare skrivit en del om, dels därför att landet och dess statsfinanser drabbas av det låga oljepriset, dels därför att landet plågas av hög prisinflation och priskontroller som leder till smuggling och varubrist i affärerna. Den senaste utvecklingen för Venezuela är att landet verkar vara på väg mot att ställa in betalningarna på statsskulden. Så här har spreaden för kreditswappar (CDS) på dess statsskuld sett ut de senaste åren.

De senaste månaderna har alltså priset på kreditswappar på Venezuelas femåriga statsobligationer stigit från en hög men ändå förhållandevis måttlig nivå runt 1000 punkter till nu en bra bit över 5000 punkter. Senaste nivån på 5512 innebär en inprisad risk på runt 20 procent per år att landet ställer in betalningarna (mot runt 8 procent för ett halvår sedan).

UBS anser att risken är 82 procent att landet kollapsar inom ett år. Ekonomin krympte med 4 procent de första tre kvartalen 2014. Den årliga prisinflationstakten är nästan 65 procent. Underskottet i statsfinanserna har stigit till över 15 procent av BNP enligt de flesta uppskattningarna. På den svarta marknaden handlas valutan till runt 180 bolivar per dollar, vilket är nästan 30 gånger högre än den officiella valutakursen.

Och politiskt har läget blivit värre i Venezuela.

Tidigare höll oppositionen regeringen i schack men nu har regeringen fängslat en hel del oppositionspolitiker och stärkt statskontrollen av medierna.
[...]
dessutom finns starka indicier för att element inom regeringen de facto kontrollerar droghandel och export, och att landet visar tecken på att utvecklas till en så kallad narcostat.
[...]
Maduro är allt mer politiskt trängd och kritik hörs också inom det egna partiet. Det har lett till att Maduro allt mer allierar sig med de så kallade militärelementen inom partiet och metoderna för att hålla läget under kontroll blir allt hårdare.

Utvald skara ska diskutera kontanthantering

I övermorgon torsdag 19 mars klockan 9-12 ska Riksdagens Finansutskott hålla en öppen utfrågning om kontanthanteringen i samhället. Denna ska kunna följas via Riksdagens webbteve. Det kan bli intressant, men troligen kommer mest floskler att avhandlas.

Så här ser talarlistan ut (med mina kommentarer):

• Christina Rehnberg, näringslivsenheten, Länsstyrelsen i Dalarna - hon kan förhoppningsvis tillföra lite synpunkter på de problem som bankernas indragna kontanthantering orsakar i glesbygden. Hon är även nationell samordnare för länsstyrelsernas betaltjänstuppdrag
• Sten Selander, avdelningschef, Post- och telestyrelsen - han har framförallt kunskaper om betaltjänster. Vet inte vilken syn han har på just kontanter, men han verkar tala en del om sårbarhet i det han skrivit tidigare
• Annika Wallenskog, biträdande chefekonom, Sveriges kommuner och landsting - ingen aning om vad hon kommer att tillföra debatten. En sökning ger inga relevanta träffar.
• Öivind Neiman, VD, Sparbankernas riksförbund - verkar att döma av denna artikel vara en stark motståndare till kontanter
• Leif Trogen, avdelningschef, Bankföreningen - som företrädare för Bankföreningen är han stark motståndare till kontanter - bankerna tjänar ju på att vi betalar med kort
• Bengt Nilervall, betalansvarig, Svensk Handel - har nyligen uttalat att "det är väldigt olyckligt att bankerna har gått så hårt fram med att stänga ner kontor som hanterar kontanter"
• Cecilia Skingsley, vice riksbankschef, Riksbanken - f.d. Swedbank. Helt inne i systemet. Kommer säkert att prata sig varm om "kontantfritt"
• Per Bolund, finansmarknads- och konsumentminister (MP) - det är lite oklart var han står i denna fråga. Han har tillsatt en utredning, verkar förstå att kontantlöst medför problem, men försöker hitta "lösningar" som inte involverar bankerna

Framförallt kan man notera att Björn Eriksson, f.d. rikspolischef och landshövding som nyligen startat Kontantupproret och skrivit en vitbok om kontanter, inte är inbjuden, något som han också påpekar själv: "Kanske anser mig vara en alltför besvärlig person". Björn Eriksson är den offentliga person som tydligast stått upp till kontanternas försvar. Han tänker dock gå till utfrågningen som åhörare och "hotar" med att begära ordet. Ett tips till eventuella journalister som tänker bevaka utfrågningen är att intervjua Björn Eriksson efteråt.

Finansutskottets ordförande Fredrik Olovsson (s) kommer med ovanligt tydliga besked till kontanternas fördel "Det är klart att man ska kunna handla utan att vara beroende av kort" och "Kontanter är ett betalningsmedel och det är det ett statligt ansvar att se till att kontanter är tillgängliga". Om det sedan kommer något praktiskt ur detta återstår att se.

Finansminister Bolund (mp) är dock som sagt mer oklar. Senast så hoppas han på att butikerna kan ta över när bankerna inte längre hanterar kontanter. Han verkar tassa väldigt försiktigt runt frågan och akta sig noga för att stöta sig med bankerna. Han säger dock att man kan byta bank om man inte är nöjd med kontanthanteringen, vilket underförstått betyder att byta till Handelsbanken.

För övrigt noterar jag att kortbetalningen i måndags slutade att fungera för Swedbanks kunder.

Banken hade problem med både hemsidan, internetbanken, telefonbanken och korttransaktioner, både i uttagsmaskiner och vid kortköp. Det är inte första gången banken har haft driftstörningar, och gissningsvis ej heller den sista. Störningarna avhjälptes under morgonen.

Söndagshumor: Vilka kostnader är mest intressanta?

Inspirerad av den karta som ZeroHedge presenterade över USA:s stater har jag tillämpat samma metodik på Sverige. Det går till så att man på Google skriver "hur mycket kostar en * i Xstad", där Xstad ersätts med olika orter, och sedan ser vad man får för förslag på sökningar.

Det är väldigt tydligt vad som är mest intressant i Stockholm: bostäder!  Inget annat verkar faktiskt vara särskilt intressant i Stockholm...

I rikets näst största stad Göteborg är bostäder också överlägset mest intressanta, men där finns tydligen också ett visst intresse för vår specifikt svenska form av tobak.

I Malmö däremot ser vi en betydligt större bredd vad gäller intressena. Bostäder är här uppenbarligen inte särskilt intressanta att köpa. Däremot är det uppenbarligen intressant att skvallra om pris på kändisars bostäder. Annars noterar vi att resor, barnomsorg och nöjen fångar Malmöbornas intresse.

Går vi vidare till rikets fjärde största stad Uppsala noterar vi ett visst intresse för bostäder, men även ett starkt intresse för resor.

I Västerås tar intresset för resor helt över.

Hoppas er söndag har varit lika trevlig och solig som min!

Nollränta och felinvesteringar

Nu börjar det i spåren av låga räntor på nära noll eller till och med mindre än noll talas om att vi exempelvis ska avskaffa svenska statens överskottsmål för att kunna utnyttja det extremt låga ränteläget till att staten passar på att låna extra pengar för investeringar. SvD:s Per Lindvall är en av dem som propagerar för detta:

Även ledande politiker börjar ta till sig det faktum att sparande inte längre är en nyttoskapande dygd i rådande stressade ekonomiska klimat, utan att de har både ett ansvar och en unik möjlighet att till mycket låg kostnad investera för landets framtida välstånd.

Vi ska inte glömma att på det stora hela går det just nu bra för Sverige. Vilket "stressade ekonomiska klimat" avses här? Vår genomsnittliga levnadsstandard är rekordhög. Varför ska vi då ta till extraordinära åtgärder? Ska vi inte spara dem tills det är kris på riktigt?

Visserligen är investeringarna just nu låga, men det kanske säger något om verkligheten: Det är brist på attraktiva investeringsobjekt.

Staten föreslås då träda in och få igång en efterfrågan genom att göra mer investeringar för lånade pengar. Men hur ska man välja ut vad man ska investera i? Ska verkligen våra politiker besluta detta? Ska vi tro att de kommer att göra kloka investeringsval, eller finns det kanske en risk att de fastnar för projekt med stort symbolvärde men litet praktiskt värde? I det senare fallet kommer det att handla om mindre bra investeringar eller rena felinvesteringar. Som jag ser det är risken för detta överhängande.

Här ser vi faran med ett samhälle med alltför låga räntor - nära noll eller under noll. Faran är att det investeras i vettlösa saker bara för att räntan är så låg. Nu tror jag tyvärr att våra folkvalda kommer att sätta igång med ogenomtänkta investeringar den närmaste tiden - tecknen är alltför tydliga på att de har svalt betet. Låt oss bara hoppas att det inte blir alltför överdrivet.

Makroekonomiska modeller byggda på sand

Bloggrannen Lars P. Syll citerar en text av Frances Coppola. Här har jag översatt den till svenska:

Olivier Blanchard, IMF:s chefsekonom, skrev nyligen:
"Vi inom området tänkte faktiskt på ekonomin som ganska linjär, hela tiden föremål för olika chocker, ständigt fluktuerande, men att den naturligt återvände till sitt stabila tillstånd med tiden. Istället för att tala om fluktuationer använde vi allt mer termen "konjunkturcykel". Till och med när vi senare utvecklade tekniker för att hantera icke-lineariteter så fortsatte denna generellt godartade syn på fluktuationer att vara dominerande."

Modellerna som utvecklades av de makroekonomiska utövarna återspeglade denna i huvudsak linjära syn. Blanchard fortsatte med att observera att även om makroekonomerna inte ignorerade möjligheten till extrema händelser av "den långa svansens risk", såg de dem som en sak från det förgångna i utvecklade länder... Om du får dina policy-inställningar rätt kommer de linjära modellerna att fungera.

Förutom att de inte kommer att göra det. Och det är för att dessa modeller inte är en realistisk syn på hur ekonomin verkligen fungerar. Representativa agenter är i själva verket inte representativa för någon. Rationella förväntningar drivs lika mycket av känslor som av logik...

Att banker utelämnades ur de ekonomiska modellerna, eller (ännu värre) att deras pengaskapande funktion modellerades felaktigt, gjorde det omöjligt för mainstream-ekonomer att förstå betydelsen av den uppbyggnad av krediter som ledde till Finanskrisen. Varningarna kom främst från människor utanför ekonomins huvudfåra, särskilt Hyman Minskys efterföljare. Efter krisen blev Minskys "finansiella instabilitetshypotes", som länge hade förpassats till en dammig hylla i ett mörkt skåp, plötsligt heta nyheter. Det var inte förvånande, eftersom vi just hade genomlevt något som såg väldigt mycket ut som ett "Minsky-ögonblick".

Uppenbarligen var uteslutandet av finansindustrin ur de makroekonomiska modellerna en stor försummelse. Lika uppenbarligen var det faktum att de flesta makroekonomer inte förstod (och fortfarande till stor del inte förstår) mekanismerna för hur pengar skapas och sprids i den moderna penningekonomin ett stort, stort problem. Centralbankerna lägger nu till finanssektorn till de befintliga DSGE-modellerna, men detta börjar inte ens att ta itu med den grundläggande icke-lineariteten hos penningekonomier vars hjärta är ett finansiellt system som inte bara ibland utan för det mesta är långt från jämvikt. Tills makroekonomerna förstår detta kommer deras modeller att förbli bristfälliga.

Några av de mest inflytelserika människorna inom makroekonomi har tillbringat sina liv med att utveckla teorier och modeller som har visat sig att vara i bästa fall bristfälliga och i värsta fall farligt felaktiga. Olivier Blanchards upprop för beslutsfattare att sätta sin policy på så sätt att linjära modeller fortfarande kommer att fungera ska ses för vad det är - ett desperat rop från en åldrande ekonom som upptäcker att grunderna som han har byggt sin karriär på är gjorda av sand. Han är långt ifrån ensam.