Visar inlägg med etikett irak. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett irak. Visa alla inlägg

2016-06-19

IS på reträtt

Islamistiska staten (IS) ser ut att vara illa ute nu. Al Jazira rapporterar att Syriska statens armé avancerar mot Raqqa understödd av ryskt flyg. Idag har det gjorts en mängd flyganfall mot Tabqa, omkring tre mil väster om IS huvudstad Raqqa.
Marktrupper avancerar samtidigt från Ithriya mot nordost mot Tabqa. Det rapporteras att befolkningen i Tabqa flyr mot säkrare områden.

Kurdisk-arabiska SDF-trupper försöker under tiden att inta Manbij, en viktig stad som kontrollerar rutten mellan Raqqa och Turkiet - det har redan varit markstrider i utkanten av Manbij. De kurdisk-arabiska styrkorna understöds av NATO-flyg.

Skulle IS förlora denna rutt (om antingen Manbij eller Tabqa faller) kan de inte längre ägna sig åt handel med Turkiet och inte heller kan deras anhängare lika lätt färdas till och från IS. De förlorar därmed dels sina inkomstmöjligheter, dels möjligheten att fylla på med färska jihadister från andra länder.

Jag har svårt att se att IS skulle lyckas hålla ut i längden mot dessa anfall. Därmed är belägringen av själva Raqqa troligen snart förestående. Och faller Raqqa är risken stor att Islamistiska staten kollapsar totalt, då huvudstadens fall troligen skulle verka starkt demoraliserande och dessutom skapa sådan oreda att IS inte längre kan styra sig självt.

Även på den irakiska sidan har IS lidit ett svårt nederlag när irakiska trupper häromdagen intog Falluja drygt fyra mil väster om Bagdad - ett av IS viktigaste fästen där.

Jag har tidigare gissat att Rysslands taktik i Syrien skulle vara att först slå ner de svagare rebellgrupperna, och först därefter ge sig på det starkare IS - hade jag varit befälhavare hade jag gjort den prioriteringen. Vad som hittills har skett verkar bekräfta denna gissning.

Kalifen död?

Förra helgen kom det uppgifter i irakiska, iranska och turkiska media om att Islamistiska Statens självutnämnde kalif Abu Bakr al-Baghdadi skulle ha dödats på söndagen efter att hans gömställe i IS huvudstad Raqqa bombats av den USA-ledda koalitionen. Uppgifterna har dock inte bekräftats av koalitionen och bör tas med en stor nypa salt, då det flera gånger tidigare rapporterats att al-Baghdadi skulle ha dödats eller sårats. Förra fredagen rapporterades också att al-Baghdadi sårats nära syrisk-irakiska gränsen. Inte heller detta är bekräftat. Det är dock bekräftat att han sårades allvarligt i en flygattack i mars 2015 då tre män som reste tillsammans med honom dödades, men han själv undkom med livet i behåll.

Hur det nu än ligger till med al-Baghdadis hälsa så är troligen hans dagar räknade. Och hans död lär knappast heller höja IS-truppernas stridsmoral.

Deras gud var nog inte så stor i alla fall.

P.S. Jag kommer hädanefter under dess kvarvarande tid att kalla IS för Islamistiska staten, för att skilja islamism från islam. IS representerar lika lite världens muslimer som Jehovas vittnen representerar de kristna.

2016-03-01

Mosuldammen - världens farligaste

I norra Irak, strax norr om Daesh-kontrollerade storstaden Mosul, ligger Mosuldammen på floden Tigris. Denna 110 meter höga damm kallas för världens farligaste, eftersom den är byggd på berggrund som delvis består av vattenlösligt gips. Detta gör att det ständigt uppstår sprickor och hål runt om dammen, som måste fyllas i efter hand med betong.

I januari i år varnade den amerikanske generalen MacFarland för att dammen kan brista och tillade att "om denna damm låge i USA skulle vi ha tömt sjön bakom den". Ny kommer nya varningar, denna gång från USA:s ambassad, som varnar amerikaner i Irak för att de måste ha utrymningsplaner för den händelse att dammen skulle brista - en risk som de bedömer vara större än någonsin.

Ett dammbrott skulle inom fyra timmar dränka miljonstaden Mosul i en 20 meter hög flodvåg. De 11 kubikkilometer vatten som finns i dammen skulle därefter fortsätta nedströms och drabba städer såsom Tikrit, Samarra och Bagdad, om än inte lika hårt som Mosul, då flodvågen skulle vara lägre efter den långa färden. Iraks huvudstad Bagdad skulle drabbas efter omkring 35 timmar. Sammanlagt räknar man med att 0,5 till 1,5 miljoner människor skulle dö i de omedelbara effekterna. Därefter skulle förstås sönderslagen infrastruktur kasta stora delar av Irak in i ännu värre kaos än idag.

Det nödvändiga underhållet på Mosuldammen har skötts kontinuerligt sedan den började fyllas våren 1985 - till och med under USA:s invasion av Irak 2003, då arbetarna fortsatte i månader utan lön. Dock blev det ett signifikant avbrott i underhållet när Daesh-styrkor intog området 7 augusti 2014. Tio dagar senare återtog kurdiska och irakiska styrkor dammen, med flygunderstöd från USA. Det blev ett tillräckligt långt avbrott i betongfyllandet för att dammens grund skulle drabbas av allvarlig inre erosion, då Daesh hade fraktat bort utrustningen och jagat iväg teknikerna.

2015-09-03

Syrien och ISIS - förenklade förklaringar

Göran Greider skrev häromdagen i ETC att "Flyktingkatastrofen är ingen naturkatastrof". En enkel förklaring levereras:
"det är ingen tvekan om att IS snabba expansion och ofta chockerande militära effektivitet aldrig hade kommit till stånd utan den amerikanska invasionens ödeläggelse av det irakiska samhället.

När jag ibland nämner att den amerikanska invasionen och den irakiska statens och samhällets kollaps är huvudförklaringen till IS framgångar märker jag att människor stirrar förvånat på mig."
Flyktingkatastrofen är alltså enligt Greider en fördröjd följdeffekt av USA:s invasion av Irak år 2003. Detta är enligt mig en alltför förenklad och till stor del felaktig förklaring till flyktingströmmarna som nu kommer in genom sydöstra Europa.

Jag håller helt med Greider om att IS snabba expansion och nuvarande styrka möjliggjordes av att Irak var svagt och dess armé illa motiverad, vilket i sin tur berodde på USA:s invasion, som slog sönder landets maktstrukturer och öppnade för olika rebellgrupper och extremister. Utan att ha tagit nordvästra Irak med dess tillgångar (bland annat Mosuls centralbank samt en mängd militär materiel) skulle IS ha varit en betydligt svagare aktör.

Men folk skulle ha flytt från Syrien även om inte IS blivit så starka. De flesta flyr nämligen från inbördeskriget i sig (där många andra grupper deltar förutom IS) och framför allt från Bashar al-Assads regims hårdhänta nedklubbande av rebellerna, vilket sker utan hänsyn till civilbefolkningen. Det är alltså inte IS i sig och inte dess framfart i Irak som är orsaken till den stora mängden flyktingar från Syrien.

Inbördeskriget i Syrien beror i sin tur på den svåra torka som drabbade stora delar av landet 2006-2011. Torkan ledde i sin tur till att utfattigt folk från landsbygden strömmade in till städerna. Till slut blev det protester, som slogs ner brutalt av al-Assads regim, vilket i sin tur ledde vidare till inbördeskrig. Bakgrunden förklaras väl i denna serie på Upworthy. (Tack till S för att ha tipsat mig om den.) Serien slutar i att det troligen är av mänskligheten framkallade klimatförändringar som orsakat torkan i Syrien.

Men även klimatförändringarna är en alltför förenklad förklaring. Det finns fler faktorer bakom inbördeskriget.
Under 1960-, 1970- och 1980-talet hade Syrien en exceptionellt stor befolkningstillväxt, en av de högsta bland de nordafrikanska staterna och Mellanöstern. Kulmen nåddes under mitten av 1970-talet, med ett genomsnittligt födelsetal på 7,6 barn per kvinna. Detta i kombination med ett kontinuerligt sjunkande dödstal under samma period gjorde att befolkningen växte från 4,5 till 13,8 miljoner mellan 1960 och 1994. 2010 hade Syrien en befolkning på 22,5 miljoner.
Med alltför stor befolkning krävdes inte mycket klimatvariation för att tippa landet över kanten. Hade Syrien haft en mindre befolkning hade torkan inte gett lika stor effekt, då det isåfall hade funnits mer buffertkapacitet i området.

Vad som inte heller nämns i serien är att de globala matpriserna steg kraftigt 2006-2011, vilket troligen bidrog till den svåra situationen i Syrien - höga matpriser var den viktigaste faktorn bakom den så kallade "arabiska våren".

En annan orsak till inbördeskriget är förstås al-Assads hårdföra regim. Hur har den fått och kunnat behålla sin maktposition? Jo, genom stöd från Sovjetunionen och senare Ryssland.

Här har vi alltså de viktigaste bakomliggande orsakerna till den flyktingkris vi nu ser.
  1. Torkan i Syrien 2006-2011
  2. Syriens kraftiga befolkningstillväxt sedan 1960
  3. Bashar al-Assads hårdföra regim uppbackad av Sovjet/Ryssland
Notera att varken IS eller USA är med på denna lista.

Det Syriska inbördeskriget har orsakat vad som troligen är den största flyktingmängden av alla nu pågående konflikter i världen. I mars i år beräknade Al-Jazeera att nästan 11 miljoner syrier, alltså nästan halva befolkningen, var på flykt inom eller utom landet. Totalt har över 4 miljoner människor flytt landet. Av dessa befinner sig 1,8 miljoner i Turkiet, 1,2 miljoner i Libanon och 0,6 miljoner i Jordanien. Grannländerna har alltså fått ta den absolut största flyktingvågen. Endast en rännil når Europa.

Så avslutar vi med en flygbild av flyktinglägret Zaatari i Jordanien, särskilt tillägnad alla som klagar på en "stor" flyktingförläggning i sitt närområde.

Tillägg: Cornucopia noterar att Ryssland nu åter aktivt stödjer al-Assads regim i Syrien, bland annat med rysk trupp med toppmodern utrustning.

Tillägg 2: Här finns mer om Rysslands inblandning med stridsplan och soldater i Syrien.

2015-06-26

Terrordåd under Ramadan-fredag

Denna andra fredag i den muslimska fastemånaden Ramadan rapporteras om tre terrordåd med eventuella kopplingar till Daesh/IS eller Al-Qaida.

Det började med en man halshöggs och flera skadades på en gasfabrik utanför Grenoble i Frankrike. Det ska ha varit minst två gärningsmän, som sade sig agera på uppdrag av IS. Det är högst tveksamt om det faktiskt är så, eftersom IS taktik är att utvidga sitt territorium, inte att utföra terrordåd långt bort därifrån. Däremot är det troligt att terroristerna inspirerats av IS, men kanske inte haft möjlighet att resa till Syrien och därför beslutat sig för att genomföra ett terrordåd i sitt hemland istället, då de ser alla "islams fiender" som en.

Därefter sprängde sig en självmordsbombare i en shiamuslimsk moské i Kuwait city under fredagsbönen. Minst 13 har dödats och 25 skadats. I detta fall har IS tagit på sig attacken, vilket är rimligare då Kuwait faktiskt gränsar till Irak, där IS som bekant har besatt ett stort territorium, och IS säkerligen har planer på att expandera in i angränsande länder. IS hatar alla shiamuslimer, som de beskriver som förkastare av den "rena läran". De har redan förra månaden tagit på sig två terrordåd mot shiamuslimska moskéer i Saudiarabien.

Till sist kom då attacken mot strandhotellet i Sousse i Tunisien där minst 27 personer dödats. Även här kan man tänka sig en faktisk koppling till IS, som ju redan etablerat sig runt staden Sirte i grannlandet Libyen, där inbördeskrig och allmänt kaotisk situation råder, vilket precis som i Syrien är ett perfekt underlag för IS. Nu ligger Sirte långt från Tunisien, men det är inte otänkbart att man inom IS kan ha tänkt ut en plan att även destabilisera Tunisien för att senare även kunna gå in där när man väl utvidgat sitt territorium i Libyen. Ett första steg skulle då kunna vara att skrämma bort alla turister, vilket skulle innebära ett svårt ekonomiskt avbräck för Tunisien.

IS har häromdagen manat sina anhängare att utöka attackerna mot sina motståndare under Ramadan. Detta ligger troligen bakom dagens tre terrordåd.

Samtidigt har IS gått till offensiv på flera ställen i norra Syrien, bland annat mot Kobane vid gränsen mot Turkiet. Även mot staden al-Hasakah har IS gått till attack och omkring 60 000 människor har tvingats fly. På kartan nedan ser ni det aktuella läget i Syrien och norra Irak. Al-Hasakah är den nedre av de två rosa fläckarna i nordöstra Syrien, Kobane ligger i västraste delen av den gula remsan i norra Syrien. (Källa Wikipedia)
IS område ser stort ut, men man ska ha i åtanke att större delen av det (utom framförallt längs floderna) är öken. Än så länge är motståndet alltför svagt för att kunna på allvar slå tillbaka in på IS territorium, men samtidigt har IS inte gjort några större landvinningar sedan offensiven i Irak första halvåret 2014.

Efter dagens terrordåd kan man fråga sig när vi kommer att få se det första IS-relaterade terrordådet på svensk mark. Det är känt att svensknorske Michael Skråmo, som rest ner till Syrien med familjen för att strida för IS, nyligen har uppmanat svenska IS-anhängare att begå terrordåd. Han hänvisar bland annat till "recept" från al-Qaidas tidning Inspire. Med tanke på att det finns en hel del radikaliserade islamister här och flera redan rest för att strida för IS är det inte otänkbart att någon eller några som inte har möjlighet att resa till Syrien tar Skråmos uppmaning på allvar och gör något här istället.

Fotnot: Ramadan infaller i år 18 juni till 16 juli.

2014-10-14

Oljepriset dyker - drabbar oljeproducenter

Det har som bekant varit brant utförsbacke på många finansiella marknader den senaste tiden. Stockholmsbörsen var idag som lägst tio procent ner från toppnoteringen för knappt en månad sedan. En av de viktigaste marknaderna är dock den för olja.
Brentoljan har från 2011 för det mesta legat en bit över 100 dollar per fat, men har sedan noteringen på 115 dollar per fat i mitten av juni sjunkit till nu runt 85 dollar per fat, alltså en nedgång på över 25 procent på fyra månader.

Ett lägre oljepris leder till att många oljeproducerande länder får problem med statsfinanserna. Oljepriset har nu sjunkit såpass lågt att flera länder redan får problem. Följande prisnivåer beräknas enligt Wall Street Journal ett antal oljeutvinnande länder behöva för att få balans i sina statsbudgetar:
  • Iran $140
  • Venezuela $121
  • Algeriet $121
  • Nigeria $119
  • Ecuador $117
  • Irak $106
  • Angola $98
  • Saudiarabien $93
  • Libyen $90
  • Kuwait $75
  • Förenade Arabemiraten $70
  • Qatar $65
Ryssland räknar i sin statsbudget med ett oljepris på 100 dollar per fat.

Vi kan alltså konstatera att ett antal länder kommer att få stora problem med statsfinanserna, utöver de eventuella problem de redan har.

Iran har redan problem på grund av sanktionerna mot dem.

Venezuela har redan svåra problem med inflation och brist på varor i butikerna som inte blivit bättre sedan jag senast skrev om dem i januari. Venezuela ser nu ut att ha fått panik och vill ha ett extra OPEC-möte för att stoppa prisfallet på oljan. Om det överhuvudtaget blir något extra OPEC-möte lär det få svårt att enas om produktionsnedskärningar för att hålla oljepriset uppe. Alla länder vill exportera så mycket som möjligt för att få in så mycket inkomster som möjligt.

Irak har redan ett gigantiskt problem i form av Daesh (IS) som intagit stora delar av landet.

Saudiarabien kan säkerligen klara en viss tid av lägre oljepris bättre än många av de andra länderna på denna lista, men i längden måste de ha ett högt oljepris för att finansiera de förmåner de ger sin befolkning för att hålla dem lugna.

Ryssland får det svårt att upprätthålla sin status som aggressiv översittare mot grannländerna om deras statsbudget urholkas.

Även USA kommer att drabbas av ett lägre oljepris. Som ni säkert vet har USA de senaste åren haft en boom för så kallad fracking, alltså att utvinna olja ur skifferformationer. En förutsättning för att detta ska vara lönsamt är att oljepriset är tillräckligt högt - det krävs en bra bit över 100 dollar per fat. De bolag som ägnar sig åt fracking är högt belånade och det kan bli en hård smäll för USA:s ekonomi när denna bubbla spricker. Även fracking-bolagens aktier har fallit hårt den senaste tiden.

Och så ska vi inte glömma Kanada, vars utvinning av olja ur tjärsand också kräver ett högt oljepris för lönsamhet, om än inte lika högt som för fracking. Kanada har en av världens få ännu ospräckta bostadsbubblor och en nedgång för deras oljebransch kan bli en utlösande faktor för ett spräckande av bubblan.

På närmare håll har vi Norge, där oljeproduktionen minskat med nästan 50 procent sedan år 2001. Deras ekonomi har bara räddats av ett högt oljepris. Nu skär de norska oljebolagen ner. Statoil säger att de kan komma att lägga till 500 tjänster till de tidigare aviserade mellan 1100 och 1400 tjänster som ska bort. Även andra mindre norska oljebolag har lagt varsel om nedskärningar i personalen. Den norska bostadsbubblan sprack inte denna gång, utan bostadspriserna gick upp igen efter nedgången i början av året. Kommer de att klara även en prisnedgång på oljan?

Överhuvudtaget kommer ett lägre oljepris att leda till att många oljeprospekterings- och oljeutvinningsprojekt skrinläggs, då de kräver ett alltför högt oljepris för att vara lönsamma. Detta har exempelvis Gail Tverberg (Our Finite World) påpekat länge att det kommer att hända och hon har även skrivit utförligt om de dynamiska effekterna för världsekonomin av energipriser kombinerat med skuldsättning.

För Sveriges del kommer troligen ett lägre oljepris att leda till lägre "importerad" prisinflation, vilket leder till att konsumentprisindex faller mer utöver vad det redan fallit.

2014-08-20

Humanitära kriser

Världen upplever just nu den värsta ansamlingen av humanitära kriser sedan Andra världskriget.

Kongo
Värst i absoluta tal är kriget i Kongo-Kinshasa, som tyvärr hamnat i medieskugga bakom andra kriser. Detta krig har pågått av och till sedan 1995 och mellan tre och fem miljoner människor har dödats. Omkring två och en halv miljon kongoleser har tvingats fly sina hem. De östra delarna av landet har drabbats värst.

Konflikten i Kongo ser inte ut att ha någon lösning i sikte under överskådlig framtid. Ett antal fredsavtal har ingåtts genom åren, men striderna fortsätter.

Irak och Syrien
Värst sett till antal nya flyktingar under det gångna året torde dock kriget i Syrien och Irak vara. IS/ISIS/ISIL har skapat sig en terrorstat i östra Syrien och nordvästra Irak - ett ondskans imperium. De är välbeväpnade (särskilt efter att ha erövrat en stor mängd avancerade vapen från den irakiska armén), välorganiserade, välfinansierade (bland annat efter att ha plundrat centralbanken i Mosul), fanatiska och medialt medvetna. De har nyligen utropat ett kalifat under sin ledare Abu Bakr al-Baghdadi, numera även kallad Kalif Ibrahim. Huvudstad är ar-Raqqah i Syrien. De tillämpar en extrem tolkning av Islam och ser det som en plikt att strida i "heligt krig" (jihad) mot "otrogna" (kafir), vilket förutom exempelvis kristna och jezider1 även inkluderar alla muslimska "kättare" som inte delar deras tolkning av Islam, inklusive shiamuslimer, samt "avfällingar" (riddah), vilket inkluderar alla sekulariserade muslimer.

I Islamiska statens propaganda förhärligas jihad och de producerar effektiva propagandafilmer för att locka dit muslimska rekryter från hela världen, exempelvis "There Is No Life Without Jihad", som riktar sig till engelskspråkiga. Läs även Science of Us artikel om hur ISIS lockar nya rekryter.

Vice News har producerat ett mycket intressant reportage om Islamiska staten IS. Se det för att förstå mer av hur de tänker och vad som händer där. Intressant är hur fanatiska dessa krigare är. Jihad ses som ett stort mål i sig och de talar om att det är värt att lämna sin familj för att bedriva krig och kanske dö i strid mot "de otrogna".

Konflikterna i Syrien och nordvästra Irak får ses som ett sammanhängande krig som nu spänner över två länder och riskerar att dra in ännu fler grannländer. Redan innan det syriska inbördeskriget spillde över gränsen till Irak var det en ofattbar humanitär katastrof i Syrien - i november förra året hade uppskattningsvis 120 000 människor dött, drygt två miljoner flytt landet och omkring 6,5 miljoner var på flykt inom landet. Nu i augusti 2014 beräknas omkring hälften av Syriens 18 miljoner invånare vara på flykt och 170 000 människor har dött.

För nordvästra Irak finns inga säkra siffror på hur många som har dött i konflikten - det verkar enligt vad jag kan se hittills beräknas till mellan 2000 och 12000, men denna siffra kan nog komma att stiga om man räknar in alla flyktingar som dukat under för umbäranden och alla som avrättats. Sedan början av detta år har 1,2 miljoner människor tvingats lämna sina hem i norra Irak.

Bloggaren Morgonsur har skrivit en läsvärd artikel om varför han anser att Islamiska staten (IS) är här för att stanna. Han för fram att de inte försöker dölja att de ägnar sig åt folkmord, utan tvärtom förhärligar detta i sin propaganda. Därför är de okänsliga för omvärldens fördömanden, till skillnad från andra skurkstater runt om i världen.
IS är sannolikt den i grunden mest människofientliga statsbildning vi sett i efterkrigstiden. De får i jämförelse Pinochet att verka vara en hyvens kille, Al Qaeda att verka återhållsamma, talibanerna att kännas som progressiva rättvisekämpar och Nordkorea att likna ett trivsamt land att uppfostra sina barn i.
Morgonsur anser inte att det går att stoppa inflödet av rekryter från hela världen till IS. Islamiska statens spektakulära framgångar (som "visar att Gud är på deras sida") ger just nu en god anledning för bittra, besvikna och vilsna muslimer att resa dit och delta. Jag anser dock att detta kan komma att förändras snabbt om IS drabbas av några svidande nederlag eller motgångar (som skulle "visa att Gud inte längre tycker om dem"). Hittills har detta dock inte skett, även om IS' expansion för tillfället synes ha gått i stå då de efter att den blixtsnabba inmarschen i nordvästra Irak stött på hårdare motståndslinjer. Det gäller dock att dessa motståndslinjer håller.

Den kurdiska staten i norra Irak (Irakiska Kurdistan) har hittills bjudit motstånd, även om IS varit farligt nära huvudstaden Hewlêr (Erbil). Irakiska Kurdistan är en de facto statsbildning som verkar vara en av de mest stabila och vettiga i hela Sydvästasien. De har en demokrati som i jämförelse med grannländerna är beundransvärt välfungerande. Respekten för mänskliga rättigheter är även betydligt bättre än i grannländerna, även om mycket återstår att förbättra på detta område även här. Etniska och religiösa minoriteter (kristna, jezider, assyrier m.fl.) behandlas förhållandevis tolerant i Irakiska Kurdistan. Även ekonomin i Irakiska Kurdistan är betydligt bättre utvecklad än i övriga Irak. Att stödja Irakiska Kurdistan ekonomiskt, humanitärt och militärt i kampen mot IS torde därför vara tämligen okontroversiellt.

Värre är det med Irak (eller vad som är kvar av landet, alltså dess södra hälft), som lider av en splittrad politisk och religiös situation, terroristgrupper och en ekonomi i mycket dåligt skick. Lyckas de samla sig för att hålla fronten mot IS i norr? Den irakiska armén uppvisade en förskräckande dålig stridsmoral i början av ISIS' invasion. Kanske kan Irak få hjälp från Iran, men det skulle också i längden kunna förvärra den politiska splittringen i landet, då inblandning från det shiamuslimska Iran inte skulle ses med blida ögon av landets stora sunnimuslimska del. USA håller som bekant på att dra sig ur Irak. Vi ska inte heller glömma att Irak är en statsbildning som inte följer några naturliga eller etniska gränser och som skapats genom Sykes-Picot-avtalet 1916 och Freden i Sèvres 1920. Troligen kommer Irak förr eller senare att splittras.

Morgonsur hävdar vidare att det inte går att det inte går att strypa IS ekonomiskt, då de redan är världens rikaste terrororganisation och
De är billiga i drift, drivs av övertygelse och det kommer alltid att finnas gott om villiga bulvaner och smugglare som tryggar ett fortsatt tillräckligt inflöde av pengar, vapen och ammunition. Uppstår en brist plundrar man dessutom bara någon lämpligt stad i närheten, som vore man en här från medeltiden. Det finns alltid någon annan som kan gå hungrig så länge man tillhör en grupp skrupelfria beväpnade män i en obeväpnad omgivning.
Frågan är dock om det finns några lämpliga städer kvar att plundra i IS' omgivningar efter att de tagit Mosul och omgivande städer. Mot nordost lär det bli svårt, då kurderna där mobiliserat hårt motstånd. Västerut är det också svårt, dels eftersom Bashar al-Assads regim i Syrien fortfarande är en välbeväpnad motståndare, dels eftersom Syrien vid det här laget är tämligen utplundrat. Norrut gränsar IS mot Turkiet, som har en militär av en helt annan kaliber än vad IS hittills nedkämpat och dessutom har NATO bakom sig. Det skulle då vara söderut som de har möjligheter att plundra. Jordanien är ett land som IS talat om att överta, men de delar av Jordanien som ligger närmast är glesbefolkad öken och Jordaniens militär skulle sannolikt bjuda hårt motstånd långt innan IS' styrkor kunde ens närma sig befolkningscentra.

Därmed återstår möjligheten att gå vidare söderut i ett eventuellt sammanfallande Irak. De närmaste delarna av Irak är till stor del tättbefolkade runt floderna Eufrat och Tigris eller ekonomiskt ointressant öken i landets västra del.

IS behöver dock för tillfället konsolidera sina landvinningar i Irak innan de går vidare i sitt krig. Annars finns risken att de gapar efter för mycket och tappar kontrollen om de expanderar vidare söderut i de folkrika delarna av Irak med bland annat femmiljonersstaden Bagdad. Frågan är om IS hinner att konsolidera sitt område i nordvästra Irak och sedan expandera vidare söderut innan omgivningen hunnit organisera motståndet.

En faktor som Morgonsur inte nämner är tillgången på livsmedel. Irak importerar mer än 80 procent av sina livsmedel och den inhemska produktionen lär till följd av kriget falla kraftigt i nordvästra delen av landet. Å andra sidan har en stor del av traktens befolkning också flytt iväg. Syriens jordbruk har också drabbats hårt av krig och torka och landet importerar omkring hälften av sin mat. Risken är överhängande att IS drabbas av en svältkatastrof, vilket skulle demoralisera både befolkningen och trupperna.

En annan viktig faktor är tillgången på vatten. Turkiet kontrollerar genom Atatürk-dammen vattenflödet i Eufrat, den flod som förser större delen av IS med vatten. I juni stängde Turkiet ner vattenflödet i Eufrat till bara en liten rännil jämfört med vad det brukar vara. IS har protesterat starkt och hotat med att "befria" Istanbul om inte Turkiet släpper på vattnet igen. Detta får dock ses som ett ganska tomt hot, då IS för tillfället inte har någon realistisk möjlighet att hota Turkiet på allvar. Håller Turkiet på att försöka svälta ut IS genom att strypa vattnet? Det ser onekligen ut så. Det skulle isåfall leda till en humanitär katastrof utan like, men kanske ser Turkiet detta grymma vattenvapen som den enda utvägen för att besegra IS.

Militärt finns idag inga realistiska möjligheter att besegra IS, då som Morgonsur påpekar viljan saknas i de länder som har tillräcklig militär kapacitet. Visserligen flygbombar USA IS' trupper, men det stoppar bara upp dem. För att besegra IS krävs trupper på marken, vilket ingen vill skicka in. Det går inte heller att bara fängsla IS' trupper, utan det krävs lika hård behandling mot dem som de själva ger andra, d.v.s. att masslakta dem. Detta är ingen stat villig att göra.

Den största risken som jag ser det är dock att IS faller samman av sig självt i en kris orsakad av brist på vatten och livsmedel. När detta sker och vad som händer därefter är dock svårt att sia om. Tusentals desillusionerade jihadister kan även fungerande centralorganisation ställa till med mycket.

Övriga kriser
Vi ska slutligen inte glömma att det pågår inbördeskrig och stora humanitära kriser även i Sydsudan (250 000 flyktingar utanför landet, 800 000 inom landet), Somalia (1,1 miljoner flyktingar utanför landet, 1,1 miljoner inom landet), Centralafrikanska republiken (200 000 flyktingar inom landet) och Ukraina (300 000 flyktingar). Ingen av dessa ser heller ut att vara på väg mot någon snar lösning.

Vi kan alltså räkna med att inom överskådlig tid ha en värld med fortsatt rekordstora humanitära kriser och de följder det ger i form av flyktingströmmar.


1. Jezider kallas i svenska medias rapportering av någon anledning (troligen slapp översättning) oftast för det svengelska "yazidier".

2014-07-28

Libyen nästa större oroshärd

Vi har redan sett hur Syrien och Irak störtats in i inbördeskrig som ser ut att vara utan något slut inom närtid. Nu verkar det vara på gång för fullt även i Libyen. Striderna mellan olika grupper där har hållit på ett tag, men nu har det blivit riktigt allvarligt. Många länder uppmanar sina medborgare att omedelbart lämna landet. Ambassader stänger ner - bland annat flydde USA:s ambassadpersonal nyss över gränsen till Tunisien. Det finns inte längre något bränsle att tillgå på bensinstationer i Tripoli och vatten och elektricitet stängs av och på.

Det ser alltså ut som om Libyen håller på att bryta samman. Frågan är hur illa läget kan bli där. Landet tycks vara fullt av en mängd olika grupper som alla är fanatiskt hängivna till just sin egen ideologi eller stam. Dessutom finns det gott om vapen efter Gaddafi-regimens sammanbrott.

Vi kan förvänta oss stora flyktingströmmar från Libyen, detta ovanpå dem som redan kommer från Syrien. Grannländerna Egypten och Tunisien lär få ta den hårdaste smällen vad gäller flyktingar, men Europa torde hägra som ett slutmål för de flesta flyktingar. Fast kommer Europa att släppa in dem?

Omvärlden (inklusive Sverige) kommer att påverkas framförallt på två vis. För det första genom stora flyktingströmmar från Syrien, Irak och Libyen. För det andra genom högre priser på olja och gas, då alla tre länderna är eller har varit nettoexportörer av olja eller gas. Vad gäller Syrien och Libyen ligger väl redan exporten nere.

Det kan också hända att grannländer till dessa tre oroshärdar destabiliseras av de stora flyktingströmmarna och eventuellt militära operationer som går över gränserna. Turkiet och Iran kan troligen behålla sin stabilitet, men det kan bli svårare för Egypten, Tunisien, Libanon och Jordanien. Irak, som var svagast politiskt, har ju redan drabbats av militär invasion från Syrien.

Nu kommer också Europas förmåga och vilja att ta emot flyktingar att sättas på prov. Det gäller även Sverige. Som Johan Westerholm påpekar så drabbas samhällsservicen i flera mindre kommuner hårt av att få ta emot alltför många flyktingar (alltför många i betydelsen fler än vad kommunens vårdinrättningar klarar av). Han tar som exempel tandvården i Hultsfred, som kollapsade 2013. Det senaste exemplet jag läst om är Flen, där vårdcentralen tvingas stänga sin "öppna mottagning".

2012-11-12

IEA om de goda feerna

Idag släppte IEA (International Energy Agency) sin årliga rapport World Energy Outlook 2012 (förkortad WEO). Rapporten kostar 120 dollar att köpa, men en sammanfattning och faktablad kan läsas gratis. Kontentan blir att IEA anser att några goda feer ska rädda världens energitillgång.

WEO 2012 räknar med att den globala efterfrågan på råolja uppgår till 99,7 miljoner fat per dag år 2035 (mot 87,4 miljoner år 2011), men att priset förblir högt på 125 dollar per fat (inflationsjusterat). Större delen av ökningen räknar man med från okonventionell olja (skifferolja i USA samt tjärsand i Kanada), djuphavsolja (mest från Brasilien), samt "natural gas liquids".

IEA tror att den globala efterfrågan (och därmed även tillgången) på energi kommer att växa med över en tredjedel fram till 2035. Kina, Indien och Mellanöstern kommer enligt IEA att stå för 60 procent av denna ökning, medan efterfrågan i OECD-länderna knappt ökar. IEA konstaterar att den globala energikartan håller på att förändras, med stora konsekvenser för energimarknaderna och handeln, något som jag kan hålla med om, även om jag inte tror på IEA:s goda feer.

Den första goda fen är USA:s utvinning av olja och gas ur skiffer, och IEA tror att USA tack vare detta kommer att bli världens största oljeproducent omkring år 2020 (alltså större än Saudiarabien)! Till råga på allt tror de att Nordamerika tack vare detta blir en nettoexportör av olja omkring år 2030. Många som studerat skifferoljan tror dock inte på denna goda fe. Läs t.ex. Kurt Cobbs "Why the US is NOT the new Saudi Arabia" eller Cruel Crude om skifferolja/oljeskiffer.

Den andra goda fen är att Iraks oljeutvinning kommer att öka från dagens 3,2 miljoner fat per dag till över 6 miljoner fat per dag år 2020 och 8 miljoner fat per dag år 2035. Här drar man ut en uppåtriktad trend in i framtiden (2011 var den genomsnittliga utvinningen i Irak 2,6 miljoner fat per dag). IEA tror därmed att Irak kommer gå om Ryssland och bli världens näst största oljeexportör (efter Saudiarabien) på 2030-talet. IEA är dock tydliga med att de tror att större delen av Iraks olja kommer att gå österut till Asien, framförallt Kina. Vi i Europa blir därför tvungna att förlita oss till olja från Saudiarabien och Ryssland, samt Nordsjöns raskt fallande produktion. Läs mer hos Cruel Crude om Iraks olja och Kina.
Intensiva förhandlingar om kinesiska infrastrukturinvesteringar och utbyggnad av oljeproduktionen i utbyte mot kinesisk tillgång till den Irakiska oljan tycks vara i full gång mellan Peking och Bagdad. Precis som i resten av världen erbjuder alltså kineserna pengar och investeringar i utbyte mot tillgång livsviktiga råvaror idag och i framtiden.
Men det vill till att Iraks oljeutvinning faktiskt ökar i den förutspådda takten. Irak måste vidmakthålla tillräcklig politisk stabilitet för att oljeutvinningen ska kunna öka. IEA slänger dock in en brasklapp om att ifall Iraks oljeutvinning inte växer som förväntat blir det svåra tider på oljemarknaden.

Dessutom får vi inte få alltför stora produktionsfall i Saudiarabien och Ryssland (och inte i något annat större oljeland heller) för att världens totala konventionella oljeproduktion inte ska minska. Det känns optimistiskt och kvalificerar som den tredje goda fen i WEO 2012.

När IEA kom med WEO 2010 noterade jag och många andra en radikal omsvängning vad gäller IEA:s prognoser, men årets rapport verkar återgå till att tro på goda feer som ska ge mer oljeproduktion bara man efterfrågar den. Man hade kunnat hoppas på mer verklighetsanpassning istället.

Det man ändå ska notera är att IEA i WEO 2012 fortfarande förutsäger en oförändrad världsproduktion av konventionell olja, och att hela tillväxten ska ske i okonventionell olja och biobränslen. Då ska man komma ihåg att det handlar om "fulolja" med lågt EROEI och därmed lågt energinetto - det går åt mycket energi för att utvinna energin. Därmed kan den för övriga samhället användbara biten av den globala oljeproduktionen ändå sjunka eller stå still, när allt mer olja åtgår till själva oljeletningen och oljeutvinningen.

Problemet med IEA:s WEO 2012 är att man målar upp en orimligt optimistisk bild av framtida global oljetillgång och det är denna bild som media, politiker och många andra beslutsfattare (t.ex. Energimyndigheten) hakar på den officiella bilden.

I svenskspråkiga media hittar jag ännu ingen analys av WEO 2012, utan bara okritiska referat av den (SvD, Åbo underrättelser, Hela Gotland, Vasabladet). Idag är det ju krisande SAS som är den stora nyheten och analysobjektet, men få verkar göra kopplingen mellan flygbranschen och oljetillgången.

Vad gäller peak oil, så verkar Internationella valutafonden (IMF) nu verkligen ha fått upp ögonen för detta och dess tänkbara påverkan på världsekonomin, då de på kort tid kommit ut med två rapporter om detta. "The Future of Oil: Geology versus Technology" samt "Oil and the World Economy: Some Possible Futures.". Detta är något som jag tjatat om ända sedan mitt första inlägg om peak oil sommaren 2008. Läs mer om IMF:s rapporter hos Kurt Cobb samt på svenska hos bloggrannen Cruel Crude (rapport 1 och rapport 2).

2012-07-24

Slutspel i Syrien

Det verkar vara på väg mot något slags slutspel i det syriska inbördeskriget. Strider pågår om de två viktigaste städerna Damaskus och Aleppo. Genom desertörer blir rebellgrupperna allt starkare. Samtidigt har regimen fortfarande ett militärt övertag med sina mängder av stridsvagnar och helikoptrar. Sprängdådet mot säkerhetstjänstens högkvarter nyligen verkar dock ha utlöst en våg av militärer som deserterat.

Många människor är på flykt, men samtidigt har flera grannländer stängt gränsövergångarna, vilket tvingar flyktingarna att ta omvägar genom oländiga berg.

Att läget i Syrien nu har urartat såpass mycket kan delvis förklaras av att de har en hög andel "arga unga män". Som de flesta länder i området har de en befolkningspyramid som verkligen ser ut som en pyramid. Lägg till det att enligt den officiella statistiken så är 48 procent av 18-29-åringarna arbetslösa, så har man en perfekt grogrund för uppror - många arbetslösa missnöjda unga män.

Den Syriska regimen har nu erkänt att man har kemiska vapen, vilket troligen är en markering mot USA och andra som kan vilja ingripa. Utrikesministeriets talesperson sade att de kemiska vapnen inte kommer att användas i inbördeskriget, men däremot kan de användas mot "utländsk aggression". Det främsta hotet från de kemiska vapnen är dock att de skulle kunna hamna på villovägar vid ett okontrollerat maktövertagande i Syrien. Det ligger därför i USA:s, Israels med flera länders intressen att den syriska regimen lämnar över makten under kontrollerade former. Skräckscenariot för Israel vore om kemiska vapen hamnade hos Hizbollah i Libanon. Israel säger att man skulle ingripa om det vore på väg att hända, men frågan är vilka praktiska möjligheter de har att ge sig in i Syrien. Israel har en stark militär, men hur skickar man in dem i ett sönderfallande land för att hitta och förstöra eller hämta de kemiska vapnen? Det skulle krävas en fullskalig militär invasion för att göra det. Ett israeliskt ingripande skulle också skada deras relationer till övriga grannländer.

Risken är nu stor att det etniskt splittrade Syrien faller samman till en situation liknande den i Libanon, där olika områden hålls av olika grupper utan någon stark central regering. Det verkar osannolikt att al-Assad-regimen skulle kunna återta kontrollen över hela landet, trots sin militära överlägsenhet.

Det ser snarare ut som om Syriens president Bashar al-Assad planerar för att sätta upp en alawitisk ministat i provinserna Latakia och Tartus i nordvästra Syrien. Alawiterna är en gren av Shiamuslimer som utgör omkring 12 procent av Syriens befolkning på 22 miljoner och till större delen bor i provinserna Latakia och Tartus, som utgör Syriens kust mot Medelhavet. Många alawiter flyr nu från Damaskus via Bekaa-dalen i Libanon, som kontrolleras av al-Assads allierade Hizbollah. De kan inte fly genom Syrien, eftersom rebellerna håller delar av korridoren mellan Damaskus och Tartus. Omkring 15000 alawiter beräknas ha flytt genom Libanon den senaste veckan.

Spekulationerna om försöken att sätta upp en alawitisk stat i kustremsan mellan Libanon och Turkiet verkar bekräftas av att regimen har genomfört vad som ser ut som etniska rensningar i gränszonen österut därifrån. Massakrer har genomförts där för att driva ut alla som inte är alawiter (mestadels kristna och sunnimuslimer). Taktiken verkar vara att förstöra sunnidominerade städer och byar på gränsen till alawiternas hemland.

Om det verkligen är så att al-Assad har planer för ett "alawistan" och om taktiken isåfall lyckas återstår att se. De libanesiska drusernas ledare Walid Jumblatt har uppmanat såväl druser som alawiter i Syrien att revoltera mot al-Assad. Han har också kritiserat sina allierade i Ryssland för deras stöd till al-Assad-regimen. Det är dock tveksamt om alawiterna kommer att revoltera mot al-Assad, då de snarare kan se hans militärmakt som en garant för säkerhet mot hämndattacker från övriga landet. Ryssland kan komma att fortsätta stödja al-Assad även om hans makt reduceras till en ministat i nordväst, då ryssarnas främsta intresse i området är djuphamnen i Tartus. Ryssarnas stöd lär också göra att alawiterna fortsätter att se al-Assad som en stark figur att ty sig till.

Hur det går för övriga delar av Syrien kan man undra. I söder kan druserna komma att karva sig ett eget litet område utanför centralregeringens kontroll. I norr finns kurder som utgör 9 procent av landets befolkning och som säkert inte skulle ha något emot att skaka av sig centralregeringens ok. Även Syriens arabiska befolkning är splittrad genom att de talar tre dialekter som är sinsemellan mycket olika. Trots att de flesta har det gemensamt att de är sunnimuslimer kan de mycket väl splittras i en västlig del i remsan Aleppo-Homs-Damaskus och en östlig del runt Eufrat-dalen. De kristna, som mest bor i gränstrakterna mellan alawiter och sunnimuslimer samt i de större städerna, kan bli svårt trängda mellan alawiter och sunnimuslimer. Inte heller de mindre minoriteterna (syrianer, imamiter, ismailiter, turkmener, armenier med flera) kommer att få det lätt, för vem skyddar dem?

Om Syrien splittras blir det också problem med energiinfrastrukturen. Den mesta oljan finns i östra delen av landet och raffinaderier finns i Homs i den västra sunnimuslimska delen samt i Baniyas vid kusten i Tartusprovinsen. Större delen av Syriens elektricitet genereras i fossilbränsledrivna kraftverk (med bränsle mest från östra delarna av landet), samt runt 18 procent från vattenkraft (mest i Eufrat och dess biflöden i östra delen av landet). Den som har makten över östra Syrien har alltså ett starkt trumfkort i form av energitillgångarna. För en eventuell alawitisk ministat vid kusten skulle detta bli ett enormt problem. Troligtvis kan alltså en viktig prioritet för al-Assad bli att behålla eller åter skaffa sig kontroll över oljefält och vattenkraft. Samtidigt har den som behärskar kustremsan också ett starkt kort på hand genom att det är där som största delen av exporten och importen sker, inte bara av olja och oljeprodukter, utan av alla varor.

Förutom den uppenbara risken för att den syriska regimens enorma vapenlager sprids vind för våg i området (som tunga libyska vapen spreds till rebeller i Mali) finns det andra risker för omgivande länder. I Libanon är oroliga för hur konflikten i Syrien ska påverka dem. Shiamuslimska Hizbollah har en stark maktposition i Libanon och dess regering, men förlorar med al-Assad en av sina viktigaste allierade och finansiärer - om nu inte al-Assad blir kvar i ett fäste i nordvästra Syrien. Redan nu är dock al-Assad försvagad och bryr sig knappast om att ekonomiskt stödja Hizbollah. Ett försvagat Hizbollah leder till en förändrad maktbalans i Libanon och då kan andra grupper där försöka kapa åt sig en bit av makten. Både Libanon och Turkiet har också alawitiska minoriteter som kan påverkas av utvecklingen i Syrien.

Irans maktsfär kommer att försvagas om al-Assad-regimen faller. Då blir det ännu viktigare för Iran att försöka få mer kontroll i Irak. Om Irans maktsfär försvagas kan det dock leda till att USA och EU inte längre ser det som lika viktigt att upprätthålla hot och sanktioner mot ett Iran vars inflytande i området krymper.

Läs även vad jag skrev i november om Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien.

2011-11-24

Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien

Arabförbundets utrikesministrar träffades idag i Kairo för att diskutera sanktioner mot Syrien. Man har nu gett Syrien ett ultimatum till imorgon fredag, sedan vidtas sanktioner mot flyg och landets centralbank. Samtidigt har USA:s hangarfartyg George H.W. Bush lämnat Hormuzsundet vid Persiska viken och parkerat sig utanför Syrien. USA:s ambassad uppmanar också amerikanska medborgare i Syrien att lämna landet omedelbart. Det talas även om att inrätta en flygförbudszon över Syrien.
Albawaba news, which cites Kuwait's al Rai daily, reports that Arab jet fighters, and possibly Turkish warplanes, backed by American logistic support will implement a no fly zone in Syria's skies, after the Arab League will issue a decision, under its Charter, calling for the protection of Syrian civilians.
Fokus ligger just nu på Syrien, men det är del av ett större maktspel och det är knappast humanitära skäl som drivit Arabförbundet och kanske USA till att nu agera mot Syrien.

Syrien styrs av Bashar al-Assads regim, en minoritetsgrupp som har dominerat Syriens styre sedan 1970 då den nuvarande presidentens far gjorde en kupp. För att förstå mer om situationen i Syrien måste man se på landets demografi. Religiöst så är 87 procent av befolkningen muslimer, 3 procent druser och 10 procent kristna. Av muslimerna är 74 procent sunnimuslimer och resten olika grenar av shiamuslimer - alawiter, imamiter och ismailiter. Den största etniska gruppen är araber med 85 procent, sedan finns 9 procent kurder, 3 procent druser, samt mindre grupper av turkmener, syrianer, armenier, adygéer med flera. Stora delar av landet är ofruktbara och glest bebodda och större delen av befolkningen finns i nordvästra hörnet, samt runt Damaskus i södra hörnet.

De styrande alawiterna är alltså en minoritet som mest bor i kustremsan. Eftersom de är shiamuslimer har de lätt för att ha nära relationer med Iran. Majoriteten av befolkningen är dock sunnimuslimer och här har alltså Saudiarabien och de flesta andra arabländer som domineras av sunnimuslimer ett intresse av att fälla den shiamuslimska al-Assad-regimen. Det ligger förstås även i deras intresse att på detta vis försvaga rivalen Irans inflytande i regionen. Syrien är politiskt isolerade i arabvärlden och även Turkiet, som för några år sedan hade mer vänskapliga relationer till Syrien, har nu vänt emot dem. Den enda vän som Syrien nu har är Iran (om man inte räknar vapenleverantören Ryssland).

Syrien har alltid sett Libanon som en historisk del av Syrien och ofta blandat sig i landets komplicerade politiska spel. När Syrien nu har fullt upp med interna problem kan det bli svårare för den shiitiska Hizbollah-milisen i Libanon att få stöd utifrån, även om de fortfarande har Iran på sin sida. Därmed kan alltså maktbalansen ändras även i Libanon, vilket kan leda till att andra grupper försöker kapa åt sig en bit av kakan om Hizbollah försvagas.

Ännu finns dock få tecken på att Syriens regim skulle förlora greppet om det egna landet. Militären är stark och trots en del desertörer är den fortfarande i huvudsak enad, och mot den kan en obeväpnad eller illa beväpnad civilbefolkning inte göra mycket. Syrien har också egen olja om än inte jättemycket, men är ändå en nettoexportör. Dessutom har man två egna raffinaderier i Banias och Homs. Landets militär kan alltså inte försvagas genom något oljeimportembargo. Däremot kan man tänka sig att man vid ett eventuellt ingripande utifrån kommer att försöka stänga ner oljeindustrin för att försvaga landet.

Cornucopia påpekar att Syrien har ryskt strategiskt luftvärn av typ S-400 vilket såklart försvårar ett militärt ingripande utifrån och försök att införa en flygförbudszon. Israel har troligen inte så mycket att vinna på att blanda sig i vad som händer i Syrien, eftersom de genom sin kontroll av Golanhöjderna redan har gränsen säkrad. Snarare är det USA, Saudiarabien och Turkiet som kommer att ingripa.

Öster om Syrien ligger Irak, där USA planerar tillbakadragande av trupperna. Iran vill självklart passa på att skaffa sig inflytande där i det maktvakuum som då uppstår, men även ärkerivalen Saudiarabien vill det, och i viss mån även Turkiet, som framförallt är intresserade av de kurddominerade delarna i norr. Saudiarabien vill framförallt förhindra att shiitiska Iran stärker sin roll i Irak. Saudiarabien har redan problemet med missnöjda shiamuslimer i grannlandet Bahrain och vid sin egen nordöstra kuststräcka runt oljehamnarna. Framförallt vill man förhindra att Iran ska skaffa sig en sammanhängande inflytandesfär via Irak och Syrien ända ut till Medelhavet (genom Hizbollah i Libanon). Al-Assad-regimen i Syrien har således en nyckelroll i maktspelet i Mellanöstern och därför blir landet nu viktigt för omvärlden trots små oljetillgångar. Skulle regimen i Syrien mot förmodan sitta kvar och Iran även lyckas stärka sitt inflytande i Irak förändras läget även för Israel, men som det ser ut nu så agerar övriga aktörer på ett sätt som gynnar Israels intressen och därmed behöver de som jag ser det inte blanda sig i.

Troligen känner sig varken Saudiarabien eller Iran särskilt frestade att ingripa militärt i Irak. Det är helt enkelt inte värt kostnaden att skicka in trupper i detta getingbo. De agerar istället genom att stödja olika grupper i Irak.

Det har på senaste tiden åter talats om ett eventuellt israeliskt anfall mot iranska kärnanläggningar, men frågan är hur sannolikt detta är, med tanke på de svåröverskådliga konsekvenserna. Vid en attack mot Iran öppnas möjligheten att de som hämnd kan få för sig att stänga Hormuz-sundet, där större delen av Persiska vikens oljeexport passerar.

En militär insats mot Iran är också utesluten annat än i liten skala. Iran är som ett närmast ointagligt fort, som domineras av Zagros-bergen. Dessa berg är omöjliga att inta, vilket Saddam Hussein bittert fick erfara under 1980-talet. Landet är stort som hela Västeuropa och har 70 miljoner invånare. I norr skyddas det av Elburz-bergen, som även löper längs Kaspiska havet. Visst kan man flygbomba, men att kontrollera detta land skulle kräva landstyrkor i en omfattning som ingen stormakt har råd med. Den enda chansen för främmande makter är att sätta igång revolter bland Irans minoritetsfolk. Endast 53% av landets befolkning har persiska som modersmål och skulle baluchier i öster, azerier i norr och kurder i väster göra uppror samtidigt blir Iran kraftigt försvagat och måste ägna sig åt att stabilisera sitt eget territorium istället för att kunna utöka sitt inflytande i andra länder. Iran har dock en oerhört stark statsmakt och regimen verkar inte visa något som helst tecken på att släppa järngreppet om folket och så länge de håller greppet även om ytterområdena sitter de starkt.

Iran har en stark militär delvis tack vare att Ryssland har sålt avancerade vapensystem till dem. Allvarligast för USA är Sunburn-missilerna, som är gjorda för att slå mot fartyg. Sunburn har aldrig använts i strid, så vi vet inte hur bra eller dåligt amerikanska stridsfartyg skulle klara sig mot dem. Sunburn har en aktionsradie på runt 150 kilometer och kan bära en kraftig sprängladdning. Den flyger i dubbla ljudhastigheten och har ett avancerat flygmönster då den flyger nära vattenytan och när den närmar sig målet gör snabba undanmanövrar för att förvilla eventuella motmedel. Om en amerikansk flottstyrka skulle lyckas detektera en inkommande Sunburn-missil skulle de bara ha några sekunder på sig för att skjuta ner den och det är en öppen fråga ifall de klarar av det. En missil räcker för att sänka ett stort stridsskepp. Det som USA:s flotta kan göra är att med hjälp av AWACS-plan försöka hålla koll på potentiella missilavfyrare och oskadliggöra dem innan de får chansen att skjuta - inte helt lätt. Problemet vad gäller Irans Sunburn-missiler är att Persiska viken är ett långsmalt innanhav (bara 350 km på bredaste stället) med bara ett smalt utlopp i Hormuz-sundet. På nordsidan av viken finns Irans berg, där det är lätt att gömma olika kustförsvar såsom mobila missilramper.

Iran har som bekant ett kärnkraftsprogram som i förlängningen kan bli ett kärnvapenprogram, men mycket återstår innan man har kapacitet att avfyra kärnvapen mot sina fiender. Frågan är om man ens på allvar planerar detta, eller om man bara vill hålla sina fiender på halster. Kärnkraftverket beräknas sätta igång någon gång nästa år. Vad gäller kärnvapen så har Iran ännu inte ens utfört något underjordiskt prov (till skillnad mot Nordkorea). Även om man skulle komma så långt så återstår en hel del arbete innan Iran kan ha en kärnvapenstridsspets som kan avfyras med en missil. För överskådlig framöver är hotet från Iran inte att de skulle kunna avfyra kärnvapen, utan istället att de stödjer olika shiamuslimska rörelser eller regimer i grannländerna.

I sammanhanget ska vi inte heller glömma ryssarnas fulspel i området, då de glatt beväpnar olika regimer som kan betala med oljepengar. I och för sig är väl inte USA så mycket bättre när de beväpnar Saudiarabien.

2010-01-05

Fler frågetecken för oljepriset

SvD:s Björn Lindahl radar idag upp vad han anser vara tre huvudfaktorer för det framtida oljepriset och oljeproduktionen.
  1. den politiska situationen i Iran, där det finns risk för produktionsbortfall antingen p.g.a. inrikespolitiskt kaos eller p.g.a. att Israel skulle bomba anläggningarna där kärnvapen utvecklas.
  2. Iraks framtida ökning av oljeproduktionen. Här är frågan hur mycket kapacitet som kommer att byggas ut. Den politiska situationen kan sätta allvarliga begränsningar. Jag ställer mig högst tveksam till nämnvärt ökad oljeproduktion från Irak i framtiden.
  3. Utvinning av fossilgas ur skiffer, vilket kan öka mängden tillgängliga gasreserver.
Jag frågar mig hur han lyckas skriva en sån artikel utan att överhuvudtaget nämna peak oil. Eller om man nu inte vill använda detta hemska ord inte ens nämna den generella oljeutvinningssituationen i världen, där produktionen nu faller i många av de större producentländerna, t.ex. Norge och Mexiko.

Jag kan även se fler mycket viktiga faktorer för oljeprisets fortsatta bana.
  • Världsekonomins kris eller återhämtning. Efterfrågan påverkar som bekant också priset. Detta blir troligen en av de viktigaste faktorerna.
  • Övriga oljeproducentländer vars politiska stabilitet lämnar en del övrigt att önska, t.ex. Nigeria och Mexiko.
  • Hur länge till Saudiarabien kan hålla oljeproduktionen uppe.
Mina kära läsare kan säkert komma på fler jokrar i oljeleken.

[Andra bloggar om , , , , , , , ]