Visar inlägg med etikett befolkning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett befolkning. Visa alla inlägg

2026-02-19

Hur stort är Stockholm?

Det talas ibland om att det skulle vara bra för miljön att koncentrera befolkningen i städer. Det resonemanget bortser dock från hur mycket resurser en storstad behöver. En miljonstad såsom Stockholm suger ut resurser från omgivande landområden och koncentrerar dem. Livsmedel, energiproduktion, råvaror, tekniska prylar och komponenter, osv. Alla dessa måste transporteras till staden.

Nu tänkte jag kika på bara en av dessa faktorer nämligen livsmedel. Hur mycket livsmedel behöver Stockholm och hur stor yta behövs för det? Siffrorna är något år gamla och hämtade från offentlig svensk statistik. Odlingsmarkens areal per län, samt befolkning per län. Sedan har jag räknat på en schablon av 2500 kvadratmeter odlingsmark per person, utifrån SLU-projektet "svensk husmanskost på 2500 kvadratmeter".

Stockholms län har inte i närheten av tillräcklig odlingsmark för att försörja sina omkring 2,5 miljoner invånare. Därför måste man ta med även de närliggande länens livsmedelsöverskott, men det räcker inte med de närmaste, utan man måste ta med Uppsala län, Sörmlands län, Västmanlands län, Gotlands län, Örebro län, Östergötlands län och Kalmar län för att få ihop tillräckligt med mat till Stockholm.

Ungefär så här stort som på kartan nedan är alltså Stockholm egentligen, om man ser på maten som invånarna behöver. Transporter, transporter!

Detta är som jag säger ovan räknat på schabloner, så det egentliga arealbehovet kan vara något tiotal procent mindre eller större, men storleksordningen borde vara korrekt.

Och nej, det går inte att öka livsmedelsproduktionen särskilt mycket i Stockholms län eller grannlänen. Den extra odlingsmark som skulle tillkomma är marginell.

2018-06-27

Jemen - värsta kollapsen hittills?

I Jemen pågår sedan några år den värsta humanitära katastrofen i världen. Den bör knappast ha kommit som en överraskning för någon som tittat närmare på detta lands sorgliga utveckling.

Redan 2010 skrev Livet Efter Oljan två artiklar om Jemens stora bekymmer och Jemens olösliga problem. Dessa två artiklar är ännu idag läsvärda sammanfattningar för den som vill förstå mer om landet. Lite relevanta citat från dessa:
det fattigaste av alla länder i arabvärlden (BNP/capita ligger på under 1000 USD/år). Runt 40% av befolkningen lever på mindre än 2 dollar/dag. Bara 50% av kvinnorna är läskunniga. Samhället är starkt patriarkaliskt med polygami och stor barnadödlighet.
[...]
Befolkningsutvecklingen i detta karga och resurssvaga land har trots, eller kanske på grund av fattigdom och patriarkala traditioner varit explosiv; på bara 50 år har befolkningen fyrdubblats! Den genomsnittliga familjestorleken är sju personer och hela två tredjedelar av befolkningen är under 24 år.
[...]
står oljeinkomsterna för över 70% av Jemens nationella budget!
[...]
År 2002 toppade Jemens oljeprodukton på över 450 000 fat olje/dag. [...] år 2008, producerade Jemen bara 305 000 fat olja/dag (110 miljoner fat på årsbasis) och under årets första 10 månader exporterade man bara knappt 40 miljoner fat.
[...]
Förutom att den inhemska oljekonsumtionen “stjäl” olja som kunde exporteras för att få välbehövliga inkomster, så lägger staten dessutom hundratals miljoner dollar varje år på att subventionera den inhemska (ökande) energikonsumtionen. Redan år 2005 var olika subventioner den enskilt största posten i statens budget och bara subventionerna av bränsle uppgick till nästan 25% av statens totala utgifter.
[...]
- Landet har mycket hög frekvens av undernäring - över en tredjedel av befolkningen är undernärd (vilket är jämförbart med de fattigaste länderna i Afrika). Nästan hälften av barnen mellan två och fem år är undernärda och visar tecken på hämmad fysisk utveckling ("stunted growth")
[...]
- Vid sidan av olja har jordbruket varit en viktig del av Jemens ekonomi. Men avskogning, jorderosion och expanderande öknar gör det svårt att upprätthålla produktionen.
[...]
Ett speciellt problem för just Jemen är den starka ställning som den milt narkotiska växten kat (qat, khat, chat) har i kulturen. De flesta jemenitiska män (och en del kvinnor och till och med barn) tuggar dagligen kat
Jemen ligger trea från slutet på Fragile States Index (tidigare kallat Failed States Index). Endast Somalia och Sydsudan anses vara värre fallerade stater. Men Jemens krigsdrabbade befolkning har särskilda svårigheter, då landet ligger inlåst mellan Saudiarabien, Oman, Arabiska havet, Adenviken och Röda havet. De har helt enkelt ingenstans att fly, till skillnad från de andra värsta länderna i indexet, där det i princip är möjligt att vandra till fots (om än under svåra umbäranden) till grannländer. Till Saudiarabien i norr är det svårt att fly, dels eftersom landet är fientligt och bombar Jemen, dels eftersom stora delar av befolkningen i västra Jemen är shiamuslimer och inte skulle vara välkomna, dels eftersom större delen av landgränsen till Saudiarabien består av en av världens kargaste öknar - Rub al Khali. Det sistnämnda gäller även gränsen mot Oman. Och vad gäller att ta sig över havet begränsas det förstås av kravet på att ha en båt av något slag, men även av att på andra sidan havet finns dels Somalia (ett land varifrån människor tills nyligen flydde åt andra hållet), dels de fattiga och tämligen ofria länderna Djibouti och Eritrea, där jemenitiska flyktingar troligen inte skulle vara välkomna utan snarare slängas i fängelse även om de skulle vilja försöka ta sig vidare.
Sedan 2011 har Jemen varit i politisk kris, vilket började med protester och sedan urartat i inbördeskrig och till slut sedan 2015 saudiarabisk och arabemiratisk inblandning med flygbombningar. Omkring 2 miljoner människor är på flykt inom landet, men har som sagt mycket svårt att ta sig till något annat land.

Landets president är Abdrabbuh Mansur Hadi (som stöds av Saudiarabien), men hans anhängare behärskar bara omkring hälften av landets yta och han kontrollerar inte ens huvudstaden Sana'a, utan håller till i Aden på sydkusten. En fjärdedel av landet (den västra delen förutom sydkusten) kontrolleras av Houthi-rebeller och trupper lojala till den i december mördade tidigare presidenten Saleh. Houthi-rebellerna är shiamuslimer och anses av Saudiarabien vara sponsrade av Iran. En fjärdedel av landet (glesbefolkade delar i mitten) kontrolleras av Al-Qaida och IS-affilierade Ansar al-Sharia.

Redan innan kriget var Jemen det fattigaste landet i Mellanöstern. Den snabba befolkningsökningen är en av de främsta orsakerna. 1950 hade landet 4,3 miljoner invånare och 2016 uppskattades befolkningen till 28 miljoner. 46 procent av befolkningen är under 15 år. Huvudstaden Sana'a har växt från omkring 55 000 invånare 1978 till omkring 2 miljoner i början av 2000-talet.

Den snabba befolkningstillväxten har sin bakgrund i att dödligheten minskade kraftigt från 1980 och framförallt att barnadödligheten minskade redan från 1975. Men fertiliteten minskade inte lika snabbt - den toppade i början av 1980-talet på drygt 9 barn per kvinna! Fortfarande i slutet av 1990-talet var fertiliteten runt 7 barn per kvinna. Nu är fertiliteten nere på 4,5 barn per kvinna, vilket fortfarande är mycket högt.

Även innan kriget var Jemens vattensituation ytterst allvarlig med utsuget grundvatten och landet beskrevs av experter som det första landet i världen som skulle få slut på vatten. På grund av kriget har vattensituationen förvärrats ytterligare med bland annat förstörd infrastruktur. 80 procent av landets befolkning har svårt att få tag på vatten till dryck och hygien. Många människor har flytt inom landet, vilket satt ytterligare tryck på brunnarna i de områden de flytt till.

Vattenbristen har i sin tur orsakat världens största utbrott av kolera, med omkring en miljon smittade.

Kriget har även förstört för den lokala livsmedelsproduktionen. Skörden av den viktigaste grödan durra (sorghum) har sjunkit med över 40 procent och veteskörden med omkring 25 procent. Den inhemska livsmedelsproduktionen täckte emellertid inte ens innan kriget på långa vägar upp befolkningens behov, utan över 80 procent av spannmålen importerades!

Kriget har även försvårat livsmedelsimporten, särskilt som den viktigaste hamnstaden Hodeidah (Al Hudaydah) på västkusten kontrolleras av Houthi-rebellerna, men nu sedan 12 juni attackeras av saudiska styrkor. Större delen av landets befolkning torde därför löpa risk för en svältkatastrof av enorma mått. Saudiarabien säger att de måste ta tillbaks Hodeidah för att beröva Houthi-rebellerna deras främsta inkomstkälla och förhindra dem från att smuggla in vapen.

Livsmedelsimporten har redan minskat - för årets första kvartal minskade den med 11 procent jämfört med motsvarande period förra året. Omkring 18 miljoner av landets befolkning beräknas lida av livsmedelsosäkerhet och över 8 miljoner har svår livsmedelsosäkerhet och riskerar svält - omkring en fjärdedel fler än förra året. Dessutom är matpriserna på grund av den osäkra tillgången höga.

Oljeproduktionen då? Den har i princip sjunkit till ingenting. Därmed finns inget bränsle i landet annat än vad som möjligen kan importeras. Frågan är om det ens skulle löna sig att vid en (osannolik) fred dra igång oljebrunnarna igen. Reparationskostnaderna skulle troligen överstiga vinsten från vad som kan finnas kvar att ta upp ur marken.
Även om Saudiarabien och Förenade arabemiraten mot förmodan skulle sluta sina attacker mot Jemen och de inbördeskrigande falangerna mirakulöst skulle sluta fred skulle landet vara en humanitär katastrof av stora mått. Med fortsatt krig och inbördeskrig är katastrofen gigantisk och jag kan inte se något annat än obeskrivligt elände framöver.

Jemen saknar grundförutsättningarna för att repa sig. Fortsatt snabb befolkningstillväxt, livsmedelsbrist, akut vattenbrist, sönderslagen infrastruktur samt slut på inhemsk olja blockerar en återhämtning och gör landet för all framtid beroende av omvärldens hjälp med alla livets nödvändigheter. Ja, det låter deppigt värre, men som Livet Efter Oljan påpekade redan 2010 är Jemens problem olösliga.

2016-11-14

Mikrobernas paradis

Bilden nedan från serien XKCD tog jag upp förrförra året som exempel på köttets tillväxtgräns. Förutom hur totalt mänskligheten och vår boskap tagit över fullständigt från de vilda djuren finns det en sak till som är slående med denna bild, nämligen att två arter står för större delen av jordens totala biomassa av landlevande däggdjur - människor och nötkreatur.

Jag är inte expert på paleontologi, men jag har svårt att tro att det någon gång tidigare under de landlevande ryggradsdjurens historia (drygt 370 miljoner år) funnits två arter som så utgjort så stor andel av biomassan som dagens människor och nötkreatur.

Detta är verkligen ett mikrobernas paradis. Här finns två gigantiska biomassor av två arter som bara väntar på att bli infekterade av nya stammar av virus eller bakterier.

Dessutom är den genetiska basen för nötboskapen förhållandevis smal, då de tämjdes för omkring 10 500 år sedan på gränsen mellan nuvarande Turkiet och Irak, samt för omkring 8500 år sedan i nuvarande Pakistan och Indien. Vid tämjandet av nötboskap i den bördiga halvmånen (Turkiet och Irak) kan antalet kor som dagens nötboskap härstammar från ha varit så få som 80 stycken, men för den indiska boskapen verkar det ha varit ett större antal, om än inte särskilt många sett ur ett populationsgenetiskt perspektiv. De asiatiska nötkreaturen har också delvis en större genetisk bredd tack vare att de korsats med de närbesläktade arterna jak, gayal och banteng.

De västliga nötkreaturen har avlats mycket hårdare, varför deras genetiska variation är betydligt mindre än för de indiska. Ser man på hur nära släkt olika nötraser är med varandra, ser man att framförallt de europeiska och nordamerikanska raserna är betydligt närmare släkt med varandra än övriga världens nötkreatur.

De (ofta äldre) raser som skulle kunna stå för en bredare genetisk bas består ofta av få individer och i det moderna industrialiserade jordbruket (framförallt i Europa och Nordamerika) är det ett fåtal raser som dominerar totalt. 17 procent av världens raser av tamdjur är idag utrotningshotade, medan för hela 58 procent av raserna är statusen okänd på grund av brist på data. Nästan 100 tamdjursraser har dött ut under åren 2000-2014.

Selektiv avel av nötkreatur sker inte bara i Europa och Nordamerika, utan förlust av genetisk bredd sker även i mindre skala även i andra delar av världen (t.ex. detta exempel från Kenya), då kreatursraserna avlas för högre produktion av mjölk och/eller kött.

För nötkreaturen har det alltså funnits en genetisk flaskhals vid tämjandet för 10 500 år sedan respektive 8500 år sedan. Dagens nötkreatur har alltså en förhållandevis smal genetisk bas och är därmed särskilt känsliga för epizootier (djurepidemier), en känslighet som också ökar på grund av den enorma mängden kreatur där mikroberna kan leva och muteras.

Människan har inte gått igenom någon lika extrem genetisk flaskhals som nötkreaturen, men i gengäld reser människor idag omkring väldigt mycket i världen och därmed kan pandemier snabbt spridas.

Även för våra övriga tamdjur gäller att de har gått igenom genetiska flaskhalsar vid domesticeringen, så även får, grisar, höns, getter, hästar med flera är känsliga för epizootier. Särskilt känsliga torde våra tamhöns och kycklingar vara, då de enorma populationerna i västvärldens industrijordbruk har en extremt liten genetisk bredd.

En panepizooti bland höns/kycklingar eller nötkreatur är troligen en stor risk och skulle föra med sig allvarliga problem för världens livsmedelsförsörjning. Förr eller senare kommer den. Det skulle i sin tur försvaga många människor och öka risken för och dödligheten i epidemiska sjukdomar.

En allvarlig pandemi bland människorna skulle kunna leda till många döda, men skulle å andra sidan lätta trycket på världens livsmedelsförsörjning.

Frågan är bara vilket som kommer först - panepizooti eller pandemi. Mänskligheten har skapat ett mikrobernas paradis och effekten kommer förr eller senare. Vi vet att det kommer, men inte hur det kommer att ske.

2015-11-30

Könsobalans bland tonårsflyktingar

Hans Rosling skrev i onsdags på Twitter:
90% of child refugees 13-17years to Sweden are boys. 2015 they changed TeenSexRatio from 105to113boys per 100girls.
Alltså att andelen pojkar per flicka för tonåringar 13-17 år har förändrats från 105 till 113 pojkar per 100 flickor.

Och därefter drog Rosling ut trenden några månader:
With present flow of 90% male refugee children to Sweden, the Swedish Teen Sex Ratio will in 4 months be like in China: 120 boys/100 girls.
Så på vilka sätt skulle detta kunna bli ett problem? Jag har sett hänvisningar till boken "Bare Branches" av Valerie Hudson och Andrea den Boer, som argumenterar för att hög andel män i förhållande till kvinnor ofta triggar våld, där de framförallt varnar för situationen i asiatiska länder såsom Kina, där fler aborterade flickfoster lett till ett överskott av unga män. Deras bok är dock inte hela sanningen. Forskarna Ryan Schacht, Kristin Rauch och Monique Borgerhoff Mulder har i en studie gått igenom 20 olika studier som tittat på könsobalans kontra våld och deras slutsats är "att våld var lika sannolikt att associeras med extra kvinnor som med extra män". Nio studier visade mer våld i samhällen med fler män i förhållande till kvinnor, nio studier visade på motsatsen, två studier kunde inte uppvisa något samband. Det verkar alltså inte finnas något direkt samband mellan könsobalans och våld - det beror nog mer på situationen i övrigt.

I Sveriges fall är dessa ensamkommande tonårspojkar nu så många att det inte finns möjlighet att placera alla i familjer. Därför kommer troligen de flesta av dem att bo på särskilda boenden för ensamkommande tonårsflyktingar (även eftersom man självklart prioriterar familjeplacering av de yngre barnen), tillsammans med andra tonårspojkar, till största delen från Afghanistan. Redan från början hamnar de efter övriga pojkar i samma åldersgrupp - för det första på grund av språket, för det andra på grund av betydligt lägre utbildning, för det tredje på grund av avsaknaden av den trygghet och hjälp i livet som en familj ger. De flesta löper en överhängande risk att hamna i permanent utanförskap i det svenska samhället.

Och det är många ungdomar det handlar om - under årets tio första månader har 19933 ensamkommande killar i åldrarna 13-17 år sökt asyl. Om vi räknar med att 73 procent av dessa får bifall på sina asylansökningar (vilket är siffran hittills i år för avgjorda ansökningar för ensamkommande flyktingbarn), så blir det 14551 pojkar, vilket är över 5 procent av det totala antalet killar i Sverige i åldrarna 13-17 år.

Och fortfarande kommer i genomsnitt 194 ensamkommande flyktingbarn per dag till Sverige, vilket motsvarar en årstakt på över 70000 stycken.

Det kommer att behövas många fler lärare för dessa ungdomar, men som Cornucopia påpekar så går trenden i motsatt riktning - det finns rekordmånga lärarutbildade i Sverige, men allt färre vill jobba som lärare. Senast idag skriver en gymnasielärare på DN Åsikt att han nu söker andra jobb.
För min egen del är det inte lönen som får mig att vilja byta jobb, även om jag tycker att lärarna som yrkesgrupp är underbetalda, utan det är arbetsmiljön.
Human flyktingpolitik?

Regeringen berömmer sig om att Sverige har en human asylpolitik, men jag skulle säga att den nuvarande politiken snarare är inhuman. De vi tar emot som asylsökande är de som har pengar samt fysisk och psykisk styrka nog att göra den farliga resan hela vägen hit och knackar på vår dörr - övriga skyddsbehövande lämnas åt sitt öde. Visst är Afghanistan ett av världens sämsta länder för en tonårspojke att växa upp i, men situationen för tonårstjejer i Afghanistan är betydligt värre - rent vedervärdig. Varför tar vi inte emot afghanska tonårstjejer i samma utsträckning? Eller tonårstjejer från Syrien eller Irak?

Det finns flera orsaker bakom bristen på flickor i flyktingströmmen. För det första finns en stark tendens i de aktuella flyktingländernas kulturer att prioritera pojkar och män - tjejer och kvinnor har betydligt mindre ekonomiska resurser som behövs för att betala flyktingsmugglare. För det andra är det farligt för unga tjejer att ge sig ut på den långa resan till Sverige - de löper stor risk att utsättas för övergrepp på vägen eller helt enkelt rövas bort till en eländig tillvaro av prostitution. Trots det gör flera unga tjejer uppenbarligen denna farliga resa - man kan bara gissa hur många av dem som försvunnit på vägen.

Vad gäller regeringens brist på handlingskraft, så har deras åtgärder kommit alldeles för sent och är ännu otillräckliga för att ha någon större effekt. Se diagrammet nedan för att se hur antalet asylsökande sett ut per månad sedan 2010 - de senaste månaderna är högst anmärkningsvärda.

Redan i somras måste regeringen ha förstått att något exceptionellt var på väg att hända när de fick rapporter om hur det såg ut i vattnen mellan Turkiet och Grekland. Och senast i augusti, när antalet asylsökande var fler än i augusti året innan (då det redan var ovanligt många), borde man ha vidtagit åtgärder. Redan i augusti var antalet ensamkommande flyktingbarn 3,5 gånger fler än i augusti 2014. Varför gjorde regeringen ingenting redan då? Eller åtminstone i septembers rekordstora flyktingström? Inte förrän MSB i slutet av november rapporterade att flera samhällsresurser var överansträngda och det till den grad att det ansågs vara risk för att det var samhällsfarligt, så gjorde regeringen något på allvar. Alldeles för lite alldeles för sent. Regeringen saknar handlingskraft och är inkompetent.

Hursomhelst anser jag att man bör lägga om Sveriges asylpolitik fullständigt, inte bara på grund av könsobalansen, utan även på grund av resursbristen som jag påtalat tidigare, samt för att prioritera dem med störst skyddsbehov. Mitt förslag är att man räknar på hur många asylsökande som Sverige har möjlighet att ta emot den närmaste tidsperioden (till exempel kommande sex månader). Därefter plockar man in dessa med kvoter på något lämpligt vis och då direkt med flyg, inte genom att tvinga dem till en lång och farlig resa. De som kommer hit på eget bevåg och "knackar på dörren" får helt enkelt inte komma in annat än i särskilt ömmande fall, utan skickas tillbaks med första tåg eller färja till Danmark eller Tyskland. Det låter kanske brutalt, men verkligheten i världen är tyvärr mer brutal än vi kan ana här i vårt skyddade Sverige. Den blir ännu mer brutal av att desperata människor utnyttjas av skrupelfria flyktingsmugglare.

Jag tror att något i denna stil av nödtvång kommer att införas ganska snart, men det kräver också att det synkroniseras med övriga EU-länder. Jag tror att hela EU kommer att tvingas införa radikala förändringar av flyktingpolitiken.

2015-11-25

Inte pengar som saknas, utan resurser och tid

Efter gårdagens besked från regeringen att Sverige anpassar migrationspolitiken till EU:s lägstanivå ser jag i mitt medieflöde många som protesterar och säger att Sverige är så rikt, så vi har råd att ta emot fler flyktingar. Denna reaktion bygger på ett felaktigt resonemang, då det inte är pengar som saknas, utan fysiska resurser. Johan Westerholm skriver:
Om det bara var pengar som det var frågan om så kanske det hade gått att lösa men det är inte bara pengar. Den halva miljon bostäder vi behöver finns inte, inte heller de läkare, socialsekreterare, lärare och all annan personal som krävs.
Hur mycket pengar vi än öser ut blir det exempelvis inte fler lärare.
Redan innan Sverige i år tog emot rekordmånga flyktingar hade vi brist på legitimerade lärare.
Att utbilda fler lärare, läkare, sjuksköterskor, tandläkare, socialarbetare och ordningsvakter tar tid. Det är alltså tid Sverige har brist på, inte pengar!

Och nej, det kommer inte en massa välutbildat folk hit som flyktingar! Som bland annat Tino Sanandaji upprepade gånger påpekat så är utbildningsnivån bland flyktingarna betydligt lägre än för svenskar. En vuxen syrisk flykting som kommer hit har i snitt drygt sju års skolgång. Bara cirka 10 procent av syrierna har en eftergymnasial utbildning på tre år eller mer. Vi kan alltså inte räkna med något tillskott av lärare eller sjukvårdspersonal som motsvarar den ökade folkmängden.

Jag förfäras med Cornucopia över att inte miljöpartisterna verkar förstå grundläggande miljöbegrepp såsom "tillväxtens gränser, resursbegränsningar och resursbrist".
Nej, i verkligheten begränsas vi av resurser. Det handlar inte om pengar, utan det handlar om energi, mat, boenden, vatten, avlopp, vårdcentraler, sjukhus, tolkar, mobiltelefonikapacitet med mera.
...
Verkligheten är att all miljöförstöring har sin grund i antalet människor - och ju längre norrut, desto större blir det miljömässiga fotavtrycket på grund av klimatet och frånvaron av solinstrålning (=kyla) vintertid. Det kallas resursbegränsningar och det är fascinerande att Miljöpartister som Åsa Romson inte förstått begreppet förr.
Jag är förfärad, men jag är inte förvånad - Miljöpartiets nuvarande styre har fullständigt tappat sina rötter och jag har inget förtroende för dem.

Något annat Sverige har brist på är el - häromdagen nettoimporterade Sverige el motsvarande en och en halv kärnkraftsreaktor, för att det var kallt. Hur kommer det att se ut senare denna vinter? Jag kommer att fortsätta att hålla koll på elstatistik.se. En kraftig köldperiod (som ofta kombineras med svag vind) över hela nordvästra Europa kan bli högst intressant.

Att bygga ny elgenereringskapacitet tar som bekant lång tid. Det räcker inte heller med förhållandevis snabbyggda vindkraftverk, på grund av deras mycket intermittenta elproduktion, utan det måste finnas en stabil bas samt reglerkraft av sådana kraftverk som tar många år att bygga. Här saknas alltså både resurser och tid.

Migrationsverket har också uppenbara problem att hantera flyktingströmmen. Det vittnas på många ställen om utarbetade anställda - frågan är hur länge de kommer att orka med. Om inget radikalt görs snart får vi en förvärrad kris där många av Migrationsverkets anställda kommer att bli sjukskrivna eller säga upp sig. Och kommer Migrationsverket att lyckas nyanställa? Hur många skulle idag vilja ta ett jobb där? Det krävs rejält nytänkande här, till exempel mitt förslag att överföra folk från andra statliga myndigheter. För med färre tillgängliga arbetstimmar blir handläggningstiderna längre. Då kan det bli mycket som blir dåligt, exempelvis att man som nu inte hinner behandla ansökningar om vinterkläder. Även här är det tid, inte pengar, som är bristen. Ett annat alternativ är förstås att förenkla många av de byråkratiska processerna på Migrationsverket.

Johan Westerholm tar också upp en annan intressant aspekt, nämligen hur hygienen kan påverkas.
Något annat som vi inte heller är beredda på är, i skuggan av bostadsbristen, hur nu sådant som hygienen påverkas. I vissa kommuner orkar inte reningsverk och infiltration med. I tidningen kunde jag häromdagen läsa om hur avföring rann i dikena då en fastighet dimensionerad för sex personer härbärgerade 30 vuxna. Avlopp och infiltration orkade helt enkelt inte med. Konsekvenserna är redan kända – vi kommer se hur sjukdomar som kolera kan börja spridas genom att bakterier tränger ner i grundvattnet. En konsekvens som är faktisk, inte rasistisk. Andra problem som trångboddheten kommer att föra med sig är sjuka hus. Ventilationen orkar inte med och svartmögel kan slå rot. Sjuka hus ger sjuka människor som belastar primärvården och dessutom har svårt att arbeta. Trångboddhet dömer dessutom barnfamiljer till dålig studiemiljö och raserade framtidsförutsättningar.
Egentligen behövs bara sunt förnuft för att förstå att det finns gränser för hur många vi kan ta emot. Under 2014 ökade Sveriges befolkning med hela 1,06 procent på ett år - ett snabbt överslag med 72-regeln ger att detta motsvarar en fördubbling av befolkningen på mindre än 72 år. I år ökar Sveriges befolkning ännu snabbare. Sveriges befolkning har aldrig någonsin sedan folkräkningens början i mitten på 1700-talet ökat så snabbt. Det är helt enkelt ohållbart och därför gör regeringen helt rätt som drar hårt i handbromsen, även om man gjort det alldeles för sent.

För den som förfasar sig över vår regering ska man ha klart för sig att de inte är bovar i det de gör nu, utan snarare EU:s misslyckade flyktingpolitik. Kombinationen av öppna inre gränser och mycket olika asylregler i olika länder var i längden ohållbar. När Schengenområdets yttre gräns sprack i somras ställdes frågan bara på sin spets. Snarare är det denna och tidigare svenska regeringars fasthållande vid en i EU-sammanhang ohållbar svensk flyktingpolitik som gör dem till bovar, inte gårdagens beslut.

För övrigt är det intressant att se vilken kappvändning Stefan Löfven gjort i flyktingpolitiken från september till nu, där KIT har jämfört hans uttalanden då och nu.

Det kan även vara på sin plats att påminna om det så kallade Luciabeslutet som den socialdemokratiska Regeringen Carlsson tog i december 1989 och som starkt begränsade vilka flyktingar Sverige skulle ta emot. I mycket ett beslut liknande gårdagens. Notera för övrigt att då var den "rekordstora flyktingströmmen" till Sverige under andra halvåret 1989 bara 20 000 personer (jämfört med 19 000 under hela 1988). Idag talar vi om storleksordningen tio gånger så många.

Igår sade Stefan Löfven att "Avsikten är att tillfälligt anpassa den svenska utlänningslagen till minimikravet enligt internationella konventioner och EU-rätten", men jag tror inte alls det blir tillfälligt. Mängden folk som vill till Sverige kommer inte att minska framöver. Det är ett nytt permanent tillstånd vi nu ser.

2015-09-03

Syrien och ISIS - förenklade förklaringar

Göran Greider skrev häromdagen i ETC att "Flyktingkatastrofen är ingen naturkatastrof". En enkel förklaring levereras:
"det är ingen tvekan om att IS snabba expansion och ofta chockerande militära effektivitet aldrig hade kommit till stånd utan den amerikanska invasionens ödeläggelse av det irakiska samhället.

När jag ibland nämner att den amerikanska invasionen och den irakiska statens och samhällets kollaps är huvudförklaringen till IS framgångar märker jag att människor stirrar förvånat på mig."
Flyktingkatastrofen är alltså enligt Greider en fördröjd följdeffekt av USA:s invasion av Irak år 2003. Detta är enligt mig en alltför förenklad och till stor del felaktig förklaring till flyktingströmmarna som nu kommer in genom sydöstra Europa.

Jag håller helt med Greider om att IS snabba expansion och nuvarande styrka möjliggjordes av att Irak var svagt och dess armé illa motiverad, vilket i sin tur berodde på USA:s invasion, som slog sönder landets maktstrukturer och öppnade för olika rebellgrupper och extremister. Utan att ha tagit nordvästra Irak med dess tillgångar (bland annat Mosuls centralbank samt en mängd militär materiel) skulle IS ha varit en betydligt svagare aktör.

Men folk skulle ha flytt från Syrien även om inte IS blivit så starka. De flesta flyr nämligen från inbördeskriget i sig (där många andra grupper deltar förutom IS) och framför allt från Bashar al-Assads regims hårdhänta nedklubbande av rebellerna, vilket sker utan hänsyn till civilbefolkningen. Det är alltså inte IS i sig och inte dess framfart i Irak som är orsaken till den stora mängden flyktingar från Syrien.

Inbördeskriget i Syrien beror i sin tur på den svåra torka som drabbade stora delar av landet 2006-2011. Torkan ledde i sin tur till att utfattigt folk från landsbygden strömmade in till städerna. Till slut blev det protester, som slogs ner brutalt av al-Assads regim, vilket i sin tur ledde vidare till inbördeskrig. Bakgrunden förklaras väl i denna serie på Upworthy. (Tack till S för att ha tipsat mig om den.) Serien slutar i att det troligen är av mänskligheten framkallade klimatförändringar som orsakat torkan i Syrien.

Men även klimatförändringarna är en alltför förenklad förklaring. Det finns fler faktorer bakom inbördeskriget.
Under 1960-, 1970- och 1980-talet hade Syrien en exceptionellt stor befolkningstillväxt, en av de högsta bland de nordafrikanska staterna och Mellanöstern. Kulmen nåddes under mitten av 1970-talet, med ett genomsnittligt födelsetal på 7,6 barn per kvinna. Detta i kombination med ett kontinuerligt sjunkande dödstal under samma period gjorde att befolkningen växte från 4,5 till 13,8 miljoner mellan 1960 och 1994. 2010 hade Syrien en befolkning på 22,5 miljoner.
Med alltför stor befolkning krävdes inte mycket klimatvariation för att tippa landet över kanten. Hade Syrien haft en mindre befolkning hade torkan inte gett lika stor effekt, då det isåfall hade funnits mer buffertkapacitet i området.

Vad som inte heller nämns i serien är att de globala matpriserna steg kraftigt 2006-2011, vilket troligen bidrog till den svåra situationen i Syrien - höga matpriser var den viktigaste faktorn bakom den så kallade "arabiska våren".

En annan orsak till inbördeskriget är förstås al-Assads hårdföra regim. Hur har den fått och kunnat behålla sin maktposition? Jo, genom stöd från Sovjetunionen och senare Ryssland.

Här har vi alltså de viktigaste bakomliggande orsakerna till den flyktingkris vi nu ser.
  1. Torkan i Syrien 2006-2011
  2. Syriens kraftiga befolkningstillväxt sedan 1960
  3. Bashar al-Assads hårdföra regim uppbackad av Sovjet/Ryssland
Notera att varken IS eller USA är med på denna lista.

Det Syriska inbördeskriget har orsakat vad som troligen är den största flyktingmängden av alla nu pågående konflikter i världen. I mars i år beräknade Al-Jazeera att nästan 11 miljoner syrier, alltså nästan halva befolkningen, var på flykt inom eller utom landet. Totalt har över 4 miljoner människor flytt landet. Av dessa befinner sig 1,8 miljoner i Turkiet, 1,2 miljoner i Libanon och 0,6 miljoner i Jordanien. Grannländerna har alltså fått ta den absolut största flyktingvågen. Endast en rännil når Europa.

Så avslutar vi med en flygbild av flyktinglägret Zaatari i Jordanien, särskilt tillägnad alla som klagar på en "stor" flyktingförläggning i sitt närområde.

Tillägg: Cornucopia noterar att Ryssland nu åter aktivt stödjer al-Assads regim i Syrien, bland annat med rysk trupp med toppmodern utrustning.

Tillägg 2: Här finns mer om Rysslands inblandning med stridsplan och soldater i Syrien.

2014-11-20

Har Japans abenomi lyckats?

I Japan har det som ni troligen vet bedrivits "abenomi" de senaste två åren sedan Shinzo Abe tillträdde som premiärminister i december 2012. "Abenomin" går ut på en kombination av penningpolitik, finanspolitik och strukturella reformer för att stimulera ekonomin till investeringar och tillväxt. Mer specifikt handlar det om ett inflationsmål på 2 procent per år, att försvaga valutakursen, negativ ränta och stora kvantitativa lättnader, utökning av de offentliga investeringarna,

Redan för ett år sedan kunde man se att abenomin inte lyckats så bra som det var tänkt. Så hur ser läget för Japans ekonomi ut nu efter två år av abenomi? Häromdagen kom en "chock" när det visade sig att Japans ekonomi nu gått in i sin fjärde recession sedan 2008! Abenomin sparkade alltså igång ekonomin i halvtannat år, därefter kom en recession igen. Ingen stor hjälp alltså.
Arbetslösheten har visserligen minskat sedan Abe tillträdde, men det är ingen revolutionerande förändring och dessutom bara en fortsättning av den trend som rått sedan 2009, vilket ni kan se i diagrammet nedan.
På en punkt har dock abenomin helt lyckats i sina föresatser, nämligen att försvaga valutakursen. I diagrammet nedan ser man dock att den försvagade yenen var en trend som påbörjades redan i början av 2012, nästan ett år innan Abe tillträdde. Det är också tveksamt hur pass positiva effekter valutans försvagning haft på ekonomin - den leder ju till att import blir dyrare och Japan är beroende av att importera råvaror inklusive bränslen.
Med tanke på behovet av att importera bränslen och råvaror så är det inte konstigt att inflationen tagit fart i Japan. Även här har ju då abenomin "lyckats", även om man faktiskt har skjutit en bra bit över inflationsmålet. Dessutom är inflationen inte av den "bra" sorten. Det handlar nämligen uteslutande om inflation i prisnivån. Lönerna har istället snarast stagnerat.
Sedan Abes tillträde har Japan även haft ett underskott i handelsbalansen. Detta var dock fallet redan innan Abe, men nu har underskottet permanentats, även om det blivit mindre än rekordet i början av detta år.
Bytesbalansen (som även inkluderar tjänster) är dock åter positiv, vilket troligen är orsaken till att vi ännu inte fått se någon spektakulär finanskrasch i Japan. Den långsiktiga trenden sedan 2007 ser dock inte särskilt kul ut, se diagrammet nedan.
Och så var det statsskulden... den har fortsatt att öka från absurda nivåer till ännu mer absurda nivåer. Senaste siffran är 227 procent av årlig BNP, vilket är ett svårslaget världsrekord. Så länge bytesbalansen är positiv kan Japan leva med det, eftersom större delen av statsskulden ägs inom landet, men bytesbalansen får inte bli negativ under någon längre tid om korthuset ska hålla ihop.
Japanska staten drivs sedan 2010 med ett årligt budgetunderskott på 8-9 procent av BNP. Om staten skulle tvingas kapa sitt budgetunderskott skulle det ge en åtstramning som skulle skicka Japans ekonomi in i en ond spiral.

Grundproblemet som alla ekonomiska stimulansförsök inte kan göra något åt är förstås att Japans befolkning minskar sedan 2011 och åldras sedan ännu längre tid. Antalet arbetande japaner toppade i slutet av 1990-talet och den längre trenden är sedan dess nedåt.

Japans försök att få en fortsatt BNP-ökning är alltså tämligen fruktlösa och framtidsutsikterna för BNP är inte goda. Det viktigaste måttet på samhällets välbefinnande är dock BNP per capita, och den har faktiskt ändå ökat i Japan de senaste åren. Recessionen 2009 var bara ett hack i kurvan. BNP per capita ökar förvisso inte lika snabbt efter 1990 som före 1990, men den ökar ändå.
Så man kan tycka att Japans regering och centralbank fokuserar på ett obefintligt problem när de försöker att driva upp landets BNP, när de istället borde se på BNP per capita och vara nöjda med hur den utvecklas. Det finns dock ett grundproblem och det är att BNP måste öka för att inte få en kreditkris - det räcker inte med att BNP per capita ökar.

Hittills har Japans styrande alltså lyckats hålla näsan över vattnet, men hur länge till klarar de det? Två hot hänger över Japans orimligt stora statsskuld, nämligen hotet om negativ bytesbalans och hotet om recession. Värst är förstås om de utlöses samtidigt.

Vi får se om abenomin fortsätter. Abe har utlyst nyval efter de dystra BNP-siffrorna. Vem som än kommer att styra Japan framöver kvarstår dock de hot jag påtalat samt den långsiktiga demografiska trend som ligger bakom problemen.

2014-03-16

Malthus och Egypten

Läsaren "Tangosmurfen" har med anledning av mitt inlägg om "Köttets tillväxtgräns" skrivit följande gästinlägg om Malthus och Egypten. Läs även vad jag skrev i somras om "Tre diagram om Egyptens grundproblem" samt "Världen är överbefolkad".

När man läser om antikens historia så är ett återkommande tema spannmålstillförseln från Egypten. Den som kontrollerade Egypten hade tillgång till väldiga mängder spannmål, de spannmål som behövdes för att ge Roms befolkning bröd och skådespel.

Idag importerar man spannmål till Egypten. Detta beror på folkökningen i Egypten. Idag har landet 85 miljoner invånare. Så nyligen som på 1950-talet hade man kring 20 miljoner innevånare. Folkökningen ligger på 1,88% per år (källa CIA Factbook), vilket ger en befolkningsökning på 1,6 miljoner för innevarande år.

Behovet av att importera spannmål blir särskilt tydligt i Egypten då man saknar möjligheter att betala för importen. Man har inte lyckats utveckla en konkurrenskraftig industri och saknar råvaror att exportera i utbyte. Ett sätt att hantera denna situation vore att öka det egna jordbrukets produktion. Tyvärr så begränsas jordbruket i Egypten av hur mycket vatten man kan hämta i Nilen för bevattningsändamål. Idag används i stort sett allt vatten i Nilen för bevattning. Problem uppstår därför i Nildeltat när saltvatten tränger in i flodarmarna.

Temporärt kan man lösa situationen genom att ta emot bistånd från andra länder, USA eller andra arabländer som har olja. Det ger dock ingen långsiktig lösning.

Ett sätt att lösa problemet är att ändra befolkningens kost. Detta har också i stor utsträckning gjorts. De flesta människor i Egypten idag är vegetarianer alla årets dagar utom de stora religiösa högtider då man av tradition äter kött och bjuder på kött (Islam föreskriver att man ska dela sitt kött i tre delar: en för den egna familjen, en för sina vänner och en för de fattiga). Stigande köttpriser är ett stort problem i Egypten. Många människor fruktar en framtid där de aldrig får äta kött, en katastrof likvärdig med, eller värre än, om svenskar skulle inse att de aldrig mer kommer att ha råd med alkohol.

En annan lösning vore om man kunde hitta mer vatten för bevattningsändamål. Helst skulle man behöva hitta en helt ny Nil-flod. Ungefär som vi brukar säga att vi behöver fler jordklot. Nu har det visat sig att det under Egyptens oaser i Sahara finns stora mängder friskt vatten. Fossilt vatten som stått där sedan klimatet var annorlunda, eller vatten som strömmar i underjordiska kanaler, ut i Medelhavet. Detta har gett upphov till projektet New Valley (Jämför Nile Valley).

Genom att pumpa upp vattnet som står under oaserna så kan man utöka jordbruket. Problemet är bara att ju mer vatten man pumpar upp, desto längre ned sjunker vattennivån och desto dyrare blir det att pumpa upp. I oaserna där vattnet tidigare pressades upp av självtryck måste man nu ha fossildrivna pumpar för att komma åt vattnet. Ingen lösning på problemet utan bara ett lån från framtiden. Ett lån som måste betalas med ockerränta i form av kostnader för att pumpa upp vattnet.

Sedan finns det så klart en lösning till: Att minska befolkningen. Några ska bort. Frågan är vem man ska rösta bort. Risken är att man antingen fördriver en del av befolkningen eller dödar dem, för att bereda Lebensraum för dem som är kvar. Det populära slagordet "Folket vill att brödraskapet avrättas" kan kanske ses som en Robinsonröst på vem det är som ska bort.

2014-03-06

Köttets tillväxtgräns

Serien xkcd har följande fina bild, som visar ännu en av de tillväxtens gränser vi står inför.
Mänskligheten och vår boskap och husdjur står som synes för den totalt övervägande delen av jordens totala biomassa av landlevande däggdjur. Det finns inte mycket utrymme kvar för vår boskap att växa i antal. Alternativet om mänskligheten ska växa i antal är förstås att vi äter mindre kött och mer vegetariskt. Hursomhelst står det hittillsvarande tillväxtparadigmet vad gäller jordens befolkning inför ett predikament. Hittills har både den mänskliga befolkningen och dess köttätande växt, men det är inte längre möjligt, då mänskligheten nu lagt beslag på de flesta produktiva ekosystem på jorden.

I detta sammanhang är det intressant att läsa om hur mycket Kinas köttkonsumtion ökat.
På 50 år har den genomsnittliga kinesen gått från att äta 4 kg till 60 kg kött. Motsvarande siffra för Sverige är 85 kilo.

2014-01-24

Torkan i Kalifornien och grönsakerna

Detta skrivs inte heller om i svenska media, men är mycket allvarligt: Kalifornien har drabbats av den värsta torkan sedan mätningarna började 1840. På kartan nedan från US Drought Monitor kan ni se omfattningen.
Notera att det står L för "long-term" vad gäller torkan över i princip hela västra halvan av USA. Särskilt illa drabbat är som synes Kalifornien.

Torkan har lett till stora skogsbränder, vattenreservoarerna är på mycket låga nivåer och jordbruket har drabbats hårt. Förutom att det fallit väldigt lite regn i delstaten är det också ovanligt lite snö uppe i bergen (under 20 procent av det normala), vilket inte bådar gott för fortsättningen av året, då snöavsmältningen i bergen står för en stor del av flödena under sommarhalvåret. Det är under vintern som vattenreserverna ska byggas upp, men nu sker inte det. Meteorologerna säger att nederbördsbristen beror på en högtrycksrygg som envist ligger kvar utanför kusten sedan tretton månader och blockerar inkommande regnväder. Nederbörden är under 20 procent av det normala. Om inte vädermönstret ändras snart kan det bli så att konstbevattningen i Kalifornien i år bara får tillgång till 5 procent av den normala vattenmängden.

Torkan kommer också att öka användningen av det redan överutnyttjade grundvattnet. Kalifornien behöver mycket vatten. En åttondel av USA:s jordbruksproduktion kommer från delstaten och är till stor del beroende av konstbevattning - jordbruket använder omkring 80 procent av delstatens vatten. Där bor också 38,2 miljoner invånare. Befolkningen har ökat snabbt - 1930 bodde endast 5,6 miljoner där. Klarar Kalifornien i längden så många invånare? Kanske var 1800- och 1900-talen en sällsynt gynnsam period i delstatens klimathistoria och klimatet återgår nu kanske till ett torrare läge som kan vara i decennier.

Orten Willits i Mendocino county i norra delen av delstaten med 5000 invånare har infört vattenransonering, vilket ofta kan ske under sommaren, men är ytterst ovanligt under vinterhalvåret. Det lär bli fler orter som tvingas till vattenransonering framöver.

Nu drabbar Kaliforniens torka inte bara delstaten själv, utan indirekt även resten av USA, då produktionen av de flesta grönsaker och många frukter är extremt koncentrerad dit. USA kommer alltså troligen att drabbas av den dåliga sortens inflation då priserna på många matvaror kan stiga kraftigt (och redan har gjort det i många fall).

I Kalifornien odlas 99 procent av USA:s kronärtskockor, 44 procent av sparrisen, en femtedel av kålen, två tredjedelar av morötterna, hälften av paprikan, 89 procent av blomkålen, 94 procent av broccolin, 95 procent av sellerin, över 80 procent av salladen, 83 procent av den färska spenaten, en tredjedel av de färska tomaterna samt 95 procent av tomaterna för konserver.

Vad gäller frukt och nötter så står Kalifornien för 86 procent av USA:s citroner, en fjärdedel av apelsinerna, 90 procent av avocadon, 84 procent av persikorna, 88 procent av jordgubbarna, 97 procent av plommonen, samt över 90 procent av vindruvorna, mandlarna och valnötterna!

Det ser ut som om amerikanernas mathållning kan bli betydligt mindre variationsrik.

Här ser man hur stordrift och specialisering ger ett mycket sårbart samhälle. Hade produktionen av grönsaker och frukt varit mer jämnt fördelad över USA hade man inte fått lika stora problem om en del av landet drabbats av torka. Nu blir det istället så att odlingen av olika grödor koncentreras till de områden där det är absolut mest lönsamt. De flesta av de grönsaker och frukter jag räknat upp ovan kan odlas i stora delar av USA, men inte lika lönsamt som i Kalifornien (innan torkan). Konkurrensen och billiga transporter har därför gjort att grönsaks- och fruktodlare i övriga landet slagits ut.

En rimlig gissning är att hemodling av grönsaker och frukt kommer att öka starkt i popularitet i USA. Höga priser på dessa varor kommer att göra husbehovsodling betydligt mer attraktivt och när en allt större andel av befolkningen står utanför arbetsmarknaden finns också för många tid att lägga på trädgården. Presidenthustrun Michelle Obamas grönsaksodling i Vita Husets trädgård ligger verkligen i tiden.

Vilken påverkan en brist på grönsaker och frukt i USA kommer att få i resten av världen är svårt att sia om. Grannländerna Kanada och Mexiko kommer definitivt att drabbas. Men kommer amerikanska grossister även att köpa upp dem på andra marknader och flygfrakta dem till USA? Med höga priser i USA kan kalkylen bli lönsam. Isåfall drabbas även resten av världen av högre priser på frukt, grönt och nötter.

2013-07-11

Världen är överbefolkad

Idag är, liksom 11 juli varje år, världsbefolkningsdagen, en dag som instiftades av FN 1989, två år efter att man "firat" femmiljarderdagen den 11 juli 1987, det ungefärliga datum då världsbefolkningen uppnådde 5 miljarder.

Temat för årets världsbefolkningsdag är tonårsgraviditeter - omkring 16 miljoner flickor yngre än 18 år föder barn varje år och ytterligare drygt 3 miljoner genomgår osäkra aborter.

Jordens befolkning har som bekant växt snabbt de senaste 200 och framförallt de senaste 60 åren.
ÅrBefolkning
18041 miljard
19001,6 miljarder
19272 miljarder
19502,5 miljarder
19603 miljarder
19744 miljarder
19875 miljarder
19996 miljarder
20117 miljarder
Den snabbaste årliga tillväxten var 1963 med 2,19 procent per år, men sedan dess har tillväxttakten sjunkit totalt sett, även om den fortfarande är hög i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern, Pakistan och Afghanistan. År 2000 räknade FN:s demografer med att den årliga tillväxttakten var 1,14 procent, men i den senaste rapporten räknar man med en något högre takt av 1,15 procent per år.

Worldwatch Institute har med anledning av världsbefolkningsdagen skrivit en analys av FN:s senaste befolkningsrapport, som de vänligen mejlade till mig. (Inte allt som landar i min mejlbox är skräp.) Där framkommer att fertiliteten var oväntat hög i ett antal afrikanska länder, vilket gjort att man skrivit upp befolkningsprognoserna något. Delvis beror kanske detta på att det den mängd pengar som läggs på familjeplanering har stått ganska still de senaste åren - kanske en bieffekt av den ekonomiska krisen. Det kan bli fler uppskrivna befolkningsprognoser.

Befolkningsfrågan är den verkligt stora "elefanten i vardagsrummet" och vi kommer med största sannolikhet att få se en hel del obehagliga utvecklingar de kommande decennierna, helt enkelt på grund av att världens befolkning är flera gånger större än vad jordklotet på sikt kan försörja. Jorden är överbefolkad, även om de flesta försöker förneka, inte ta till sig eller bortförklara detta faktum.

Jag kommer nu att presentera ett antal svårsmälta prognoser om framtiden och den som har svårt för dessa kanske inte ska läsa vidare. (Nu blev ni nog så nyfikna så att ni kommer att läsa vidare i alla fall!)

Global livsmedelskris och kraftigt minskad befolkning

Det finns ett antal faktorer som tillsammans kommer att bidra till att världen vid någon tidpunkt inom något eller några decennier inte kommer att ha tillräckligt med mat för att försörja befolkningen tillräckligt för att upprätthålla en global befolkningsökning. Exakt när detta sker är förstås omöjligt att gissa, men vi ska komma ihåg att redan idag har över en miljard människor alldeles för lite mat.

För det första använder mänskligheten redan idag större delen av den fruktbara marken och endast marginella områden är outnyttjade. Vi kan därför inte öka odlingsarealen ytterligare och framförallt inte de bördigaste odlingsjordarna, som ger större delen av mänsklighetens livsmedel. Dessutom förloras en hel del odlingsmark årligen på grund av erosion, ökenspridning och försaltning. Detta gäller inte bara i fattigare länder utan även i exempelvis USA. Mycket odlingsjord förloras också årligen till byggen och det rör sig ofta om de bättre jordarna.

För det andra använder mänskligheten inte bara stora delar av det tillgängliga ytvattnet och grundvattnet, utan på många ställen överanvänds vattenresurserna och grundvatten pumpas upp betydligt snabbare än vad det kan förnyas. Detta leder redan idag till att brunnar torkar ut i många av världens viktigaste jordbruksområden, inklusive stora delar av USA. Ett land har redan gett upp större delen av sin spannmålsodling på grund av att den byggde på ett överutnyttjande av "fossilt vatten", nämligen Saudiarabien.

För det tredje så ställer klimatförändringarna till det på många ställen för jordbruket. Detta är en trend som vi sett öka de senaste åren. Förra årets extrema torka i USA är ett exempel.

För det fjärde är stora delar av dagens jordbruk beroende av konstgödsel, där framförallt fosfor är en ändlig resurs, där "peak phosphorus" beräknas inträffa runt 2030. Med mindre fosfor minskar skördarna obönhörligen.

Kvävegödsel behövs också och när det gäller konstgödsel framställs det till större delen med hjälp av fossilgas (naturgas). Visserligen går det också att framställa kvävegödsel med elektricitet, men större delen av världens elektricitet produceras med fossila bränslen - mest kol och fossilgas. Peak coal och peak gas beräknas inträffa någon gång 2020-2030.

Stora delar av världens jordbruk bedrivs också med diesel- och bensindrivna maskiner (traktorer, skördetröskor) och peak oil är som bekant nära förestående. Jag gissar dock att man kommer att prioritera bränsle till jordbruket in i det sista, så jag ser inte detta som någon begränsande faktor på de flesta ställen, utan de andra faktorer jag räknat upp är troligen de som kommer att vara mest intressanta. Även de bekämpningsmedel som är förutsättningen för att upprätthålla stora delar av dagens jordbruksproduktion framställs genom syntes från olja eller gas, men även här gissar jag att man kommer att prioritera denna produktion.

Hittills har den globala livsmedelsproduktionen i princip fortsatt att öka (även om den pendlar lite från år till år), så man kan fråga sig när den kommer att övergå till att minska. Om ingen annan faktor slår till sätter jag gränsen till några år efter peak fosfor. Man kan säkerligen använda fosfor lite effektivare och därmed fortfarande kunna öka skördarna i några år trots minskad fosfatutvinning. Det kan dock bli någon annan faktor som utlöser en nedgång i den globala livsmedelsproduktionen.

När skördarna minskar blir det alltså mer livsmedelsbrist i världen. Kanske kan en del livsmedel omfördelas till de fattigaste så att de fortfarande kan skaffa fler barn, men det är inte alls säkert att de som har överskott kommer att bete sig så altruistiskt - trots att över en miljard svälter ger vi redan idag istället livsmedel som foder till köttdjur eller använder den för framställning av biodrivmedel. En omfördelning kan skjuta upp den oundvikliga befolkningsminskningen ett antal år, men jag gissar att senast 2050 kommer jordens befolkning att börja minska.

2050 är alltså det som jag sätter som senaste datum för "peak population" på gissningsvis 10 miljarder, men med tanke på alla andra faktorer finns en stor risk att det inträffar tidigare. Nu talar vi alltså global befolkning. Lokalt kan befolkningen ändå fortsätta att öka ett tag i vissa områden.

Det finns också en risk att världsbefolkningen kommer att börja öka snabbare igen i något läge, vilket isåfall kommer att påskynda loppet mot befolkningsstupet.

Därefter kan man spekulera i hur snabbt nedgången i världsbefolkningen kommer att ske. Det är möjligt att den kommer att löpa över 100 eller kanske till och med 200 år ända tills jordens befolkning är nere på en mer rimlig nivå. Troligare är dock att det går ganska snabbt. Ser vi på andra organismer som överutnyttjat sin resursbas så brukar det bli en snabb krasch i populationen. Se till exempel på lämlar, jäst eller renarna på St Matthew Island. Empiriska data talar alltså för att mänskligheten också kommer att gå igenom en snabb krasch vad gäller populationen, åtminstone initialt. Svält och sjukdomar är de troligaste direkta orsakerna till denna kommande massdöd.

Till sist kan man spekulera i vid vilken nivå världsbefolkningen kommer att stanna upp. En miljard människor fanns det 1804 i industrialiseringens barndom, så det är inte orimligt att tänka sig. Med tanke på det överutnyttjande (overshoot) som mänskligheten utsatt resursbasen för är det dock troligt att det blir en lägre nivå, kanske en halv miljard människor.

Fördelningen av denna massdöd kommer självklart att vara väldigt olika över tid och rum. Framöver kommer jag att spekulera lite i vad som kan hända.

2013-07-09

Tre diagram om Egyptens grundproblem

Det har som bekant hänt en hel del i Egypten den senaste tiden.

Egyptens grundproblem kan illustreras med tre diagram, och dessa grundproblem brukar tyvärr de flesta medier missa.

Det första diagrammet visar befolkningen, som för närvarande växer med omkring 1,7 procent per år. Sedan 2003 har Egyptens befolkning ökat med 19 procent, sedan 1961 har den ökat med hela 198 procent, alltså trefaldigats!
En större befolkning kräver mer livsmedel, vilket illustreras av följande diagram över spannmålskonsumtion, -produktion och -import.
Fram till mitten av 2000-talet lyckades Egypten att öka sin spannmålsproduktion i ungefär samma takt som befolkningsökningen, men därefter ser det inte ut att ha lyckats längre. Importberoendet blir snabbt allt större - från 30 procent av konsumtionen år 2005 till 46 procent år 2010 (det senaste året det finns statistik för hos FAO).

En ökande befolkning kräver förstås också mer energi. Egyptens oljeproduktion toppade år 1996, men konsumtionen har fortsatt att öka, med följden att exportinkomsterna försvunnit och ersatts av utgifter för import.
Lägg till detta att den egyptiska staten subventionerar baslivsmedel och bränsle, så leder det till underskott i statskassan.

Läs även ASPO Sverige "Egypten dömt till fortsatt kaos utan sina oljeintäkter" samt Cornucopia "Egypten och oljan".

Det jag skrev i början av 2011 om Egypten är fortfarande lika aktuellt: "Egyptens omöjliga ekvation"

2013-02-10

Gör Stockholm mindre attraktivt!

Stockholm har växtvärk. "Fram till 2020 beräknas befolkningen i yrkesaktiv ålder mellan 20 och 64 år öka med drygt 153 000." skriver Metro. Det blir drygt 20000 per år. Alla dessa måste ha bostäder, kommunikationer, sjukvård, skolor, dagis och övrig infrastruktur. Stockholm har uppenbarligen svårigheter att fixa allt detta i samma takt som befolkningsökningen.

Bostadsmarknaden i Stockholm är fullständigt dysfunktionell. Hyresrätter är i princip omöjliga att hitta. Därför tvingas folk att antingen köpa för skyhöga priser eller hyra i andra hand.

Det första alternativet ger hög skuldsättning och folk hamnar på fullständigt ohållbara skuldkvoter.

Det andra alternativet har också sina baksidor. Det är inte helt lätt att hitta ett vettigt andrahandsboende heller och man tvingas ofta till täta flyttar. Den nya lagen om andrahandsuthyrning gör kanske att det kommer ut fler lägenheter på andrahandsmarknaden, men det är isåfall en engångseffekt. Det som är intressant med denna lag är också att den kopplar hyran till bostadens marknadsvärde. Det innebär att om bostadspriserna sjunker så skulle uthyrare tvingas sänka hyran för att inte hamna i ockerzonen. Men ingen har förstås räknat med att bostadspriserna skulle sjunka, utan de kommer självklart att stiga i evighet.

Ibland byggs inte skolor och dagis ut i den omfattning som skulle behövas, exempelvis på Årstafältet. Det kostar ju att bygga skolor och dagis.

Stockholms sjukvård har problem med överbeläggning. Som Cornucopia påpekar så har även antalet förlossningsvårdsplatser per invånare minskat.

Alla nya stockholmare måste kunna ta sig till sina jobb och få varor levererade till butikerna, vilket kräver mångmiljardsatsningar på infrastruktur för kommunikationer, t.ex. Citybanan och Förbifart Stockholm.

Stockholms handelskammare påtalar ideligen olika saker som skulle behövas för att understödja Stockholms tillväxt och har också tagit fram en intressant rapport som de kallar "SWOT Stockholm 2012". SWOT = Strengths, Weaknesses, Opportunities, Threats = styrkor, svagheter, möjligheter, hot. Vad Stockholms politiker och handelskammare underförstått utgår från är dock att ökad befolkning skulle vara något positivt.

Då vill jag dra fram vad professorn emeritus i fysik Albert Bartlett tar upp som sin "stora utmaning":
"Kan du komma på något problem inom något område av mänsklig strävan på någon skala, från mikroskopisk till global, vars långsiktiga lösning på något påvisbart sätt hjälps, underlättas eller befrämjas av ytterligare ökningar av befolkningen, lokalt, nationellt eller globalt?"
En ökad befolkning i Stockholm skapar mer problem än fördelar. Det vore istället fördelaktigt för Stockholm att stoppa inflyttningen eller till och med befrämja utflyttning. Då skulle man slippa en mängd dyra infrastrukturprojekt. Hur ska man göra Stockholm mindre attraktivt? Hur ska man stoppa befolkningsökningen? Har ni några förslag?

2013-01-10

Egyptisk trippelkris: energi, ekonomi, politik

Det har varit ganska tunt med rapporteringen i svenska media, men just nu plågas Egypten av en trefaldig kris - energikris, ekonomisk kris och politisk kris.

Vi börjar med den ekonomiska krisen. De dåliga statsfinanserna, handelsunderskottet och den allmänt ovissa situationen i landet har gjort att det egyptiska pundet (EGP) tappat kraftigt i värde mot dollarn (USD). I januari 2011 låg kursen på 5,80 EGP/USD. Efter Mubaraks fall stabiliserades kursen runt 5,95 EGP/USD, men har sedan slutet av 2011 sakta drivit iväg mot 6,15 EGP/USD i slutet av 2012, ett fall på 6 procent på knappt två år. Men nu i januari har det gått undan och dagens kurs är 6,54 EGP/USD, vilket är ett fall på 6 procent på bara två veckor. Nu är det plötsligt akut valutakris.

För att skydda sig mot valutans fall har många egyptier växlat till dollar och om denna trend fortsätter sätter det hård press på centralbankens dollarreserv som bara är på 15 miljarder dollar. Troligen måste man snart införa valutaväxlingsrestriktioner. Det rapporteras redan att många taxichaufförer på turistorter vill ha betalning i dollar eller euro.

Regeringen har begärt lån från IMF, som skickade en expertgrupp i måndags. IMF-lånet är dock bara på futtiga 30 miljarder kronor, medan underskottet i statsbudgeten är över 30 miljarder dollar. Regeringen räknar med att statsfinanserna för 2012-2013 kan sluta med underskott på 50 procent "om drastiska åtgärder inte vidtas". Landet har redan en ganska hög statsskuld (83,6 procent av BNP 2011). Landets handelsunderskott för 2012 var omkring 30 miljarder dollar.

Den ekonomiska krisen hänger ihop med energikrisen. Sedan 2008 har oljeutvinningen varit ungefär lika stor som den inhemska konsumtionen. Redan ingångna exportkontrakt för olja tvingar dock Egypten att även importera olja, vilket blir dyrt. Det enda positiva i Egyptens "energibudget" har hittills varit fossilgasen, där landet länge varit nettoexportör. Den inhemska förbrukningen har dock stigit kraftigt (en ökning med 10 procent bara förra året) och i april 2012 stoppade man gasexporten till Israel. Man skyllde på att Israel slarvat med betalningarna, men den verkliga orsaken torde vara brist på gas.

Ett grannland som kan drabbas av Egyptens gasvåndor är lilla Jordanien, som dock än så länge får sin gas. Jordanien importerar 95 procent av sina energibehov och kan hamna i kläm om de inte lyckas köpa in sina fossila bränslen.

Under andra halvåret 2013 räknar Egypten med att börja importera fossilgas och har en förfrågan ute om byggande av en LNG-terminal för import av flytande gas.

Oljeprodukter (bensin, diesel), gas och el är alla subventionerade i Egypten, vilket självfallet bidrar till den ökande inhemska konsumtionen. Cirka 55 procent av elektriciteten genereras med hjälp av gas. Energisubventionerna är en tung post i Egyptens statsbudget och står för över en femtedel av utgifterna. Ju större konsumtion och ju mer import, desto sämre blir statens finanser och även handelsbalansen. Den nya regeringen som tillträdde i augusti lovade att se över energisektorn och dra ner på subventionerna, men oljeministern sade redan i november att man inte kommer att uppnå målet att minska subventionerna med 39 procent till slutet av juni.

Nu börjar Egyptens valutakris att skapa problem med att köpa in olja. Statsägda EGPC har bara köpt in 3 miljoner fat olja för första kvartalet i år, vilket endast var hälften av vad man efterfrågat. Även en import på 6 miljoner fat anses inte tillräckligt för att försörja landets raffinaderier, som därmed tvingas köra under sin kapacitet. EGPC försöker också att köpa raffinerade oljeprodukter, men har svårigheter även där. Dessutom har EGPC ökande svårigheter att få tag på remburser1 för oljeimporten och kostnaderna för remburserna ökar snabbt.

Ovanpå detta kommer förstås de höga globala livsmedelspriserna i spåren av bland annat torkan i USA. Egypten importerade (netto) 2010 (senaste året för FAOstats data) 47 procent (16,8 miljoner ton) av sin spannmålskonsumtion till en kostnad av 3,7 miljarder dollar. Att hålla livsmedelspriserna nere är säkerligen en ännu högre prioritet för landets styrande än att subventionera energipriserna, med tanke på de oroligheter som höga livsmedelspriser tidigare orsakat i landet. Egypten har 82 miljoner invånare och befolkningen ökar med omkring 2 procent per år, vilket knappast minskar deras beroende av livsmedelsimport.

Prisinflationen i Egypten har varit hög de senaste åren (11,9% för 2009, 12,8% för 2010, 10,4% för 2011, 7,1% för 2012) även om den sjunkit en aning det senaste året. Med en kollapsande valutakurs lär dock hög prisinflation komma tillbaka i Egypten. Detta lär i sin tur leda till förstärkt folkligt missnöje.

Därmed kommer vi in på den politiska krisen. Muslimska brödraskapet fick sin president Muhammad Mursi vald förra året, och håller något slags maktbalans med den starka militären. Muslimska brödraskapet kan snabbt förlora i popularitet om ekonomin försämras och priserna på basvaror stiger.

Egyptens författningsdomstol upplöste i juni parlamentets underhus efter att ha underkänt valet. Muslimska brödraskapet var största parti i underhuset. Det ryktas nu om parlamentsval i april, vilket ger en ytterligare politisk osäkerhet. President Muhammad Mursi har nu bytt ut både finansministern och inrikesministern för att försöka dämpa den folkliga vreden över den ekonomiska krisen.

Som synes hänger Egyptens energi, ekonomi och politik samman i en oupplöslig cirkel. Jag skrev redan i februari 2011 i samband med oroligheterna i Egypten om Egyptens omöjliga ekvation och det jag skrev då är fortfarande aktuellt.
Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation
[...]
Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu cirka 80 miljoner. Prognoserna visar inga tecken på att befolkningstillväxten skulle stanna av på länge än. Även om Egypten mot förmodan lyckades införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i många år. Misstaget har man redan gjort flera decennier tillbaka när man lät befolkningen växa så snabbt.
[...]
Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på ekonomin, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner på mat och bränsle är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp.
[...]
Visserligen har den inhemska spannmålsproduktionen stigit snabbt, men befolkningen har också växt snabbt och Egypten tvingas därför importera en stor del av sin mat. Med sjunkande inkomster av oljeexport och stigande livsmedelspriser blir ekvationen omöjlig.
Situationen i Egypten utgör ett hot även för andra länder än de närmaste grannländerna. En orsak är Suezkanalen, där 7,5% av världshandeln till havs går. För Europa torde det innebära en betydligt större andel. Alternativet att åka flera tusen kilometer extra runt södra Afrika fördyrar avsevärt. 2009 fraktades cirka 1 miljon fat per dag av råolja och raffinerade oljeprodukter norrut och 0,8 miljoner fat söderut genom Suezkanalen, vilket totalt är runt 2 procent av världens oljeproduktion. Dessutom går Sumed-ledningen för råolja längs ungefär samma väg som kanalen och genom den går nästan all norrgående råolja från Saudiarabien (2,3 miljoner fat per dag 2006).

Vad vi kan förvänta oss framöver är troligen mer politisk oro i Egypten. Missnöjet kan lätt spilla över i stora demonstrationer. Den självförstärkande spiralen av energikris, ekonomisk kris och politisk kris gör att situationen förvärras. Vilken vilja, förmåga och beredskap har sedan världens rikare länder att hjälpa Egypten? Viljan kanske finns där om man ser ett hot mot exempelvis Suezkanalen, men förmågan att hjälpa är kanske inte den bästa, när EU och USA är upptagna med sina egna kriser. Beredskapen för att hjälpa Egypten är väl så gott som obefintlig.

Den "underbara arabiska våren" var för Egyptens del som jag ser det en förtäckt militärkupp. Militären gjorde sig av med den mycket impopuläre president Mubarak, men sitter fortfarande på den starkaste maktpositionen, även om man fått dela med sig en del makt till Muslimska brödraskapet och Muhammad Mursi. Samtidigt har man dock fått någon att skylla på när det går dåligt för landet.

Hur ska Egyptens ledarskap på ett pedagogiskt sätt lyckas förklara för folket att man helt enkelt är tvungen att skära ner på energianvändningen och/eller att den blir dyrare? Så länge ledningen är såpass korrupt som den är lär inte folket lita på ens de mest pedagogiska förklaringar.

Vi kommer säkert snart att få höra stora och viktiga nyheter från Egypten - jag gissar att landet någon gång under första halvåret kommer att dominera nyheterna ett tag. Nu har ni bakgrundsinformation för att förstå det kommande nyhetsflödet.

1. Remburser (på engelska Letters of Credit) är ett slags bankgarantier som används vid utrikeshandel. Läs mer på Wikipedia

2012-06-20

Export Land Model?

Peak oil känner vi till och för något år sedan erkände till och med IEA att den globala produktionen av konventionell olja toppade år 2006. När man då funderar kring hur den kvarvarande oljan kommer att fördelas, så är det viktigt att tänka på att det som är mest intressant för oss i importberoende Sverige är hur mycket olja som finns tillgänglig på exportmarknaden. Där måste man nämligen dra av för den olja som de oljeproducerande länderna själva förbrukar.

Oljeförbrukningen i många oljeexporterande länder ökar och detta har tillsammans med en förhållandevis platt global oljeutvinning lett till att mängden tillgänglig exportolja nådde en topp runt 2005 och därefter har minskat något. "Peak oil exports" alltså.

Orsakerna till att Oljeförbrukningen i producentländerna ökar är flera.

En viktig orsak är att många oljeproducenter subventionerar bensin- och dieselpriserna. En liter bensin kostar i Saudiarabien runt 90 öre! Därför är Saudiarabiens städer inte oväntat fyllda av bilar.

En annan viktig orsak till ökande oljeförbrukning i producentländerna är befolkningstillväxten, och även där utmärker sig Saudiarabien.

Av befolkningspyramiden ovan utläser vi att ungefär en tredjedel av befolkningen är under 15 år och två tredjedelar är under 30 år. Befolkningspyramidens utseende garanterar också att Saudiarabiens befolkning kommer att fortsätta att växa i många år framöver. Den växande befolkningen kräver mer resurser i form av vatten, bostäder, elektricitet, bilvägar osv. Eftersom oljan är billig i Saudiarabien tas alla dessa resurser fram med olja eller fossilgas. Lägg till detta att det är ett ökenland som måste avsalta havsvatten för att få fram dricksvatten. Den ökande inhemska oljekonsumtionen kan ni se i diagrammet nedan.

Saudiarabien har dock nyligen lyckats öka sin oljeproduktion och oljeexport och är nära tidigare rekordnivåer. Frågan är dock hur länge man lyckas hålla denna produktionstakt.

Denna trend inom oljeexporten har fått geologen Jeffrey Brown att rita upp något som han kallar för Export Land Model.

Modellen visar hur den inhemska oljekonsumtionen ökar samtidigt som oljeproduktionen minskar, tills linjerna korsar varandra och landet övergår från att vara ett exportland till ett importland vad gäller olja. Ett tydligt exempel på ett land som har följt Export Land Model är Indonesien.

Notera dock att den inhemska oljekonsumtionen i Indonesien legat ganska platt de senaste åren. Ett annat exempel är Egypten, som bara häromåret övergick från att exportera till att importera olja.

Vissa oljeländer följer dock inte riktigt modellen, då deras inhemska oljekonsumtion ligger ganska platt, exempelvis Storbritannien, Danmark och Norge. Eftersom deras oljeutvinning minskar så minskar dock även deras oljeexport.

Trenden med minskande oljeexport får vissa bedömare, exempelvis bloggrannen Cornucopia att utropa att år 2030 kommer ingen råolja att finnas tillgänglig på exportmarknaden. Jag anser dock att detta är högst tveksamt och alldeles för pessimistiskt. Det hela bygger på att man extrapolerar trender in i framtiden, vilket är just sådan "linjärekonomi" som Cornucopia själv brukar kritisera. Världen följer inte linjära eller exponentiella trender annat än under vissa perioder. På längre sikt brukar de flesta trender gå i vågor.

Det vi inte heller ska glömma är att Export Land Model hittills bara prövats under en period då den globala oljeproduktionen fortfarande ökade. Det fanns alltså gott om olja tillgänglig på världsmarknaden för de länder som stängde gapet mellan konsumtion och produktion. I en framtid med minskande eller platt global oljeproduktion kan det dock bli helt andra effekter, då ett lands ekonomi är ett komplext system, där ett högre pris på olja kan göra att det kanske inte lönar sig att importera lika mycket olja, eller att det lönar sig att exportera mer olja istället för att förbruka den inom landet.

Visserligen tycker jag att Export Land Model och varningarna för den minskande oljeexporten är viktiga, då de pekar på ett problem vi står inför, men de målar upp ett lite väl domedagsaktigt scenario. De flesta av dagens stora oljeexportländer är nämligen tvungna att fortsätta exportera olja, för annars får de svåra ekonomiska problem. Saudiarabien exempelvis är starkt beroende av något så basalt som livsmedelsimport. Därför tror jag att det kommer att finnas exportolja kvar på världsmarknaden även år 2030, om än betydligt mindre än idag. Det vi i Sverige måste förhålla oss till är alltså inte en total avstängning av vår "oljekran" om 20 år utan istället kraftigt minskad tillgång på olja. Ska vi då låta en fri marknad bestämma vilka samhällssektorer som får olja, eller blir det någon form av ransonering eller kvotering?