Vadå höga krav för bolån?

SvD sätter idag rubriken "Höga krav på bolånekunder" på en artikel om den sammanställning som DN gjort av bankernas skärpta krav för att få bolån. Visserligen är bolåneräntorna idag rekordlåga, men samtidigt ställer bankerna för första gången på flera år krav på att deras låntagare ska klara en "räntechock".

Nordea och Swedbank ställer högst krav, nämligen att kunderna ska kunna klara av 7,42% respektive 7,5% ränta. För oss som varit med ett tag känns det inte som någon "räntechock", utan som historiskt mer normala räntenivåer. Räntechock, det såg vi i början av 1990-talet med tvåsiffriga tal på räntorna. Ta en titt på Swedbanks bolåneräntor från 1985 till nu.
Som synes har vi sedan 1997 haft en period med låga räntor. Även om vi kanske inte får lika extrema räntor som 1992, så finns helt klart risken att bolåneräntorna klättrar upp till 10-12%. Då lär det bli smärtsamt för många.

Statliga SBAB är "snällare" än bankerna och kräver bara att kunden ska kunna klara 6,5% ränta. Frågan är hur snällt det är i längden, både för SBAB och låntagaren.

Vad gäller hur mycket man får låna så är det bara i undantagsfall som man från Handelsbanken och SEB kan få låna till 100% av bostadens köpeskilling. Annars krävs idag normalt 10% kontantinsats, förutom SBAB som bara kräver 5% kontantinsats. Även detta är lågt historiskt sett. När bostadspriserna börjar sjunka igen kommer säkert även skärpningar här.

Tydligen kan man också (förvånansvärt nog) fortfarande få amorteringsfria lån från vissa banker, även om de flesta kräver att man amorterar på topplånet (den del som överstiger 75-85% av köpeskillingen). Amorteringen av topplånet ska ske på 10-15 år. Dessa amorteringsgrader är fortfarande alldeles för låga och kommer troligen att höjas framöver till närmare historiska genomsnittskrav. Som bland annat Cornucopia har utrett, så sparar man själv i längden mycket pengar på att amortera.

Så det är inga höga krav som ställs på dem som vill ha bolån, utan man har bara gått en bit på vägen från de extremt slappa krav som gällt under de senaste årens bostadsbubbla till att närma sig historiskt mer normala krav. Det som förvånar mig är att bolåneinstituten inte lärt sig något av de spruckna bostadsbubblorna i vår omvärld och skärpt framförallt kraven på kontantinsats och amortering mer. Men vad gäller vår egen svenska bostadsbubbla är det tydligen förnekelse som gäller.

Även bloggarna Brachyura, Inkomsten och Skogens drottning har bra kommentarer till detta.

Läs andra svenska bloggar om bolån, bolåneräntor, ränta, amortering, kontantinsats, lån

Glödlampor kontra kvicksilver

Läser idag på DN.se att det inte oväntat börjat en hamstring av glödlampor inför förbudet mot matta glödlampor som träder i kraft 1 september. I februari frågade jag mig här på bloggen "Hur ska ni ha det med kvicksilvret?" Läs gärna det jag skrev då, det är lika aktuellt idag.

DN har pratat med en anställd på en lampaffär.

Ett problem är dock, enligt henne, att det inte finns återvinningsstationer för lågenergilamporna som innehåller kvicksilver.

Nja, det stämmer ju inte riktigt. I alla fall där jag bor finns det platser att återlämna lågenergilampor och lysrör på, men det kanske inte finns det överallt. Det största problemet är nog att kvicksilverlamporna till stor del kommer att hamna i fel sopor. I februari skrev jag:

i artikeln om glödlamporna står att "I Sverige samlas omkring 70—80 procent av lågenergilamporna in, mot 20 procent i EU", vilket kan formuleras omvänt - 20-30% av lågenergilamporna hamnar i Sverige i fel sopor, och i EU är det hela 80% som hamnar fel! En tickande miljöbomb?

Vad gäller argumentet för förbudet, att man ska spara el och därmed utsläpp, skrev jag:

Teoretiska beräkningar ger också vid handen att kvicksilverutsläppen totalt kommer att minska, eftersom det släpps ut en hel del kvicksilver när man bränner kol för att generera elkraft. Detta gäller förstås Europa i stort, inte i Sverige. Den elbesparing som lågenergilamporna ger skulle därmed sänka de totala kvicksilverutsläppen, även om en stor del av lamporna hamnar i fel sopor. Tillåt mig tvivla! Sänkt elförbrukning från belysning kommer att leda till sänkt efterfrågan på belysningsel och därmed ett lägre elpris. Då kommer andra användningsområden för el istället att kunna öka sin förbrukning och i slutändan står Europa där med lika höga kvicksilverutsläpp från kolkraft plus nya kvicksilverutsläpp från lågenergilampor.

Jag tycker att du absolut ska läsa Kemikalieinspektionens råd angående trasiga lågenergilampor och lysrör. Annars kan du få en miljökatastrof i hemmet när en lampa går sönder! Och använd absolut aldrig dammsugaren för att suga upp lampbitarna!

Bloggen Tankar i gryningens ljus har bra resonemang om problemen kring lågenergilamporna och kvicksilvret. Bloggaren Iniskogen undrar också om vi får se en miljökatastrof framöver, med tanke på hur det ser ut på återvinningscentralerna.

I en kommentar hittade jag en länk till en artikel från brittiska Times om förhållandena för arbetare i Kina som jobbar i fabrikerna där större delen av våra kvicksilverlampor tillverkas.

Tests on hundreds of employees have found dangerously high levels of mercury in their bodies and many have required hospital treatment, according to interviews with workers, doctors and local health officials in the cities of Foshan and Guangzhou.

Själv använder jag lågenergilampor i de flesta taklampor, men i alla armaturer som riskerar att välta, alltså bords- och golvlampor, har jag vanliga glödlampor. I några taklampor kan jag inte använda lågenergilampor p.g.a. att de inte passar. Därför en påminnelse till mig själv - köp ett lager med matta glödlampor imorgon.

Läs andra svenska bloggar om kvicksilver, glödlampor, hamstring, lågenergilampor

Österrikiska Erste Bank lämnar rapport

Österrikiska Erste Bank lämnade idag sin rapport för andra kvartalet och den var bättre än väntat. Erste Bank är Österrikes största börsnoterade bank och är för mig mest känd av två orsaker. För det första är de en av de största långivarna till de öst- och centraleuropeiska länderna. För det andra blev de delägare i Swedbank i våras i samband med att Sparbanksstiftelserna blev tvungna att lämna ifrån sig Swedbankaktier som de hade lämnat som säkerhet för lån.

Vinsten blev lägre än förra året (260 miljoner euro mot 321 miljoner euro) men högre än väntat (168 miljoner).

Andelen dåliga lån i Erste Groups portfölj ökade till 3,6 procent av portföljen under andra kvartalet, upp från 3,3 procent vid utgången av årets första kvartal.

Men andelen dåliga lån var bara 2,4 procent för ett år sedan och de sade idag att de dåliga lånen troligen kommer att öka ytterligare. Reserveringarna för kreditförluster har fördubblats till 522 miljoner euro.

Erste Bank tog i våras in 1,2 miljarder euro i nytt kapital från österrikiska staten, samt 540 miljoner euro från investerare. Under årets andra halva ska de få ytterligare 1 miljard euro från staten och hoppas sen att inte behöva fler kapitalinjektioner.

Det ser alltså ut ungefär som för SEB och Swedbank - läget försämras för lånen till öst, men det är ingen katastrof ännu. Erste Bank gjorde ju till och med vinst.

Raiffeisen, en annan österrikisk bank som lånat ut mycket till Öst- och Centraleuropa, lämnar inte sin rapport förrän 13 augusti. Italienska UniCredit, som genom Bank Austria också har stor verksamhet i Central- och Östeuropa, lämnar inte sin rapport förrän 4 augusti. Så hela bilden har vi inte ännu.

Läs andra svenska bloggar åsikter om österrike, banker, östeuropa, lån, italien

Snabbfixar för budgeten hos USA-delstater

Idag läser jag att delstaten Arizona funderar på att sälja delstatsägda fastigheter för att täppa igen hålen i budgeten. Man funderar till och med på att sälja den byggnad där delstatens lagstiftande församling sitter och sen leasa tillbaks byggnaden. Ren idioti, skulle jag vilja säga. Sälja ut byggnader kan man bara göra en gång. Sen är det troligen slut på pengarna om något år igen. Nej, budgetunderskott måste justeras på mer långsiktiga vis. Antingen genom skattehöjningar eller genom att skära i utgifterna.

Det är inte bara Kalifornien (som jag berättat om förut) och Arizona som har allvarliga budgetproblem, utan flera andra delstater, t.ex. Connecticut och Pennsylvania, funderar också på att sälja delstatsägda fastigheter.

Detta visar hur desperat läget är för den offentliga ekonomin i USA.

Läs andra svenska bloggar om usa, budgetunderskott

Minskad pessimism i Sverige

Idag kom Konjunkturinstitutet med sin senaste Konjunkturbarometer. Även här lyckas spinndoktorerna, denna gång bland rubriksättarna, att få till överdrivet positiva rubriker. SvD basunerar ut "Sverige tror på framtiden" med underrubriken "Ökad optimism bland hushållen", men går man till själva artikeln så är rubriken den mer sansade "KI: Hushållen mindre pessimistiska". Heder åt den som satte den sistnämnda rubriken. DN har framsidesrubriken "Fler tror på ljusnande framtid", men med en mer sansad underrubrik, som även återkommer som artikelrubriken "Ännu långt till god konjunktur". Heder även åt den sista rubriksättningen.

Även bloggaren Claes Krantz har reagerat på denna rubriksättning.

Nå, till huvudämnet. Barometerindikatorn har hoppat upp från 80,3 i juni till 87,1 i juli, vilket får ses som en klar stärkning, särskilt från bottenläget på 71,6 i april. Dock är det en bra bit kvar till värdet 100, som är mittlinjen. Allt under 90 ses också som mycket svagt, enligt KI. Följande diagram från pressmeddelandet visar hur Barometerindikatorn rört sig de senaste tio åren.
Som synes ser det ut som om de flesta tror att det värsta är över. KI varnar dock för att lågkonjunkturen blir långdragen.

Det kommer att dröja många år innan Sverige är tillbaka på den produktions- och efterfrågenivå som rådde 2007, tror KI-chefen Mats Dillén och KI:s prognoschef Kerstin Hallsten.

- Vi är inte tillbaka på den nivån ens 2011, då vår prognosperiod slutar. Det dröjer till 2012-2013, säger Hallsten.

Det börjar låta som om KI närmar sig verkligheten. Men Kerstin Hallsten kan ändå inte avhålla sig från lite önsketänkande.

- Tittar man på detaljhandeln och exporten kan man få en känsla av att man skulle revidera upp BNP-prognosen, sade hon i samband med presentationen av KI:s Konjunkturbarometer för juli.

DN har pratat med lite bankfolk för att få en mer nyanserad syn.

Och än vi får vänta länge innan barometern visar på en god konjunktur, enligt Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson.

Olle Holmgren, makroanalytiker på SEB säger "Men vi har fortfarande långt kvar till ett normalläge". Men båda två anser att siffrorna är ett tecken på att konjunkturen börjar bottna. Oberoende av om det är så eller inte så kan man konstatera att alla förhoppningar om en snabb återhämtning troligen är grundlösa.

I Konjunkturbarometern företag hittar man några intressanta saker.

Läget i svenskt näringsliv förbättrades under andra kvartalet i år, men är fortfarande mycket svagare än normalt. Konfidensindikatorn steg 12 enheter andra kvartalet från bottennoteringen första kvartalet. Färre företag redovisar minskning av efterfrågan och förväntningarna visar på en gryende optimism. Sysselsättningen har dock fallit betydligt och företagen räknar med fortsatta nedskärningar under innevarande kvartal. Andelen företag som rapporterar om finansieringssvårigheter steg återigen något i juli.

Även om det skett en stabilisering av läget på vissa fronter så blir det alltså troligen fler som förlorar jobbet. Det är också oroande att svårigheterna för många företag att få lån ökat något. Man kan också se att läget är väldigt olika för olika branscher. För många går det fortfarande neråt, även om vissa upplever att det går uppåt.

Läs andra svenska bloggar om konjunktur, konjunkturinstitutet, konsumentförtroende, media

Contrarian Indicator

En "contrarian indicator" är en tvärtomindikator. T.ex. när taxichaffisen börjar snacka aktier är det dags att sälja.

Senaste numret av amerikanska veckotidningen Newsweek har som framsida "The Recession Is Over". Behöver jag säga mer?

Norges oljeproduktion föll 8%

Norska Oljedirektoratet är känt för sin noggranna statistik över Norges oljeproduktion och oljereserver. Skulle alla oljeproducentländer i världen hålla en sådan kvalitet på sina rapporter skulle vi inte behöva undra särskilt mycket över när peak oil har inträffat eller kommer att inträffa. För Saudiarabien t.ex. är de exakta oljesiffrorna en väl bevarad hemlighet och oljeforskarna får gissa sig fram med olika metoder.

I förra veckan kom rapporten Norsk sokkel 2. kvartal 2009, där det framgår att Norge hittills i år faktiskt lyckats att överträffa Oljedirektoratets prognos en aning. Trots det sjönk oljeproduktionen under det andra kvartalet 2009 med knappt 9 procent på årsbasis. Räknar man med kondensat och NGL är produktionsfallet "bara" 8% från andra kvartalet 2008 till samma kvartal i år. Som vi såg i fallet med Mexiko, så börjar produktionen ett par år efter toppen att falla brant.

Och det finns inte mycket man kan göra åt produktionsfallet, eftersom det betingas av geologiska faktorer. I Oljedirektoratets rapport Sokkelåret 2008 finns flera fina diagram. Bland annat kan man se hur oljeutvinningen stadigt har sjunkit sedan 2001. (1 Sm³ = 6,29 fat)
Intressant i detta diagram är också att se hur mycket Oljedirektoratet har räknat ner sin prognos hösten 2008 jämfört med hösten 2007. Men notera att prognosen fortfarande planar ut runt 2012. Den lär nog behöva revideras fler gånger.

Det finns också ett diagram över antalet oljeletningsbrunnar som har borrats genom åren.
Notera hur oljeletningen har ökat kraftigt de senaste åren. Antalet borrade oljeletningsbrunnar år 2008 är fler än något tidigare år. Trots det hittar man inte längre lika mycket ny olja per år. Fler borrade brunnar innebär självklart också ökade kostnader för oljan. Att kostnaden för oljan ökar framgår också av följande diagram.
År 2008 var kostnaden mer än dubbelt så hög som år 2002 (det är inflationsjusterade siffror). Detta trots att produktionen sjunkit med nästan 30 procent. Tydligare än så här kan knappast sjunkande EROEI illustreras. Alltså Energy Returned on Energy Invested. För alla dessa pengar som gått åt representerar ju energi som har använts för att utvinna och leta olja. För varje investerad krona får man över tiden ut allt mindre olja.

Hur mycket olja som finns kvar illustreras av följande diagram.
Den sista december 2008 hade Norge producerat 32 miljarder fat olja. I kvarvarande kända reserver hade man 31,5 miljarder fat olja. Sen väntar man sig (alltså hoppas) att man framöver ska finna ytterligare 21,5 miljarder fat olja i sin genomletning av den norska kontinentalsockeln. Den sista siffran är dock mycket osäker och Oljedirektoratet säger själva i sin presentation att det kan bli allt mellan noll och 37 miljarder fat som man hittar. Hittills har årets letning bara givit små fynd.

Av världens större oljeproducentländer är det inte många kvar som fortfarande kan öka sin kapacitet så mycket att det gör en ordentlig skillnad på världsproduktionen. Troligen är det bara Saudiarabien och Ryssland. Och så Irak förstås, men där finns som bekant svåra problem som effektivt stoppar de flesta utbyggnadsplaner.

Den ekonomiska kontraktion större delen av världen just nu genomgår kompenserar å andra sidan till stor del för produktionsbortfallen. Råoljan handlas just nu i $63/fat, mot $147/fat för drygt ett år sedan. Den var nere så lågt som $30/fat i december. Vart oljepriset går den närmaste tiden avgörs troligen mest av hur den ekonomiska krisen utvecklas.

Uppdatering 2009-08-14: Jag blandade ihop siffrorna på Norges reserver och hittills utvunnet (efter sista diagrammet). Nu är siffrorna rättade (understrukna siffror).

Läs andra svenska bloggar om norge, olja, oljeproduktionstoppen, peak oil

Spinndoktorerna

Jaha, så var de igång, spinndoktorerna. Istället för att i första hand redovisa att genomsnittet av prognoserna för fredagens svenska BNP-rapport från SCB ligger på -0,4% för andra kvartalet jämfört med första, så fokuserar man på den mest positiva prognosen, nämligen Nordeas, som tror på +0,3%. DN utropar "Nordea tror på tillväxt i Sverige", SvD ropar "Nordea: Nu är tillväxten här", DI fläskar på med "Nordea: Nu vänder det!" och nämner inte vad jag kan se genomsnittsprognosen. Artiklarna utgår såklart från TT:s nyhet som i sin tur utgår från Reuters' enkät. Jag har noterat det förut i samband med rapporteringen om bostadspriser, men här ser man också att det måste finnas åtminstone en spinndoktor på TT som spinner till ekonominyheterna så att de blir så positiva som möjligt. Reportrarna på respektive tidning är ju inte helt oskyldiga själva heller, eftersom de har bearbetat TT:s nyhet och sedan signerat artikeln.

Varför tog de inte fasta på den mest pessimistiska prognosen istället för den mest optimistiska? Fast medelvärdet borde väl ändå vara mest intressant.

SME har också gjort en prognosenkät, där man kommer fram till -0,5% från första till andra kvartalet och -6,3% på årsbasis. Nordea tror att BNP bara sjönk 5,7% på årsbasis och genomsnittsprognosen enligt Reuters enkät är en nedgång med 6,6%. Riksbanken tror 6,5%. Vi får se på fredag vem som hade rätt.

Läs andra svenska bloggar om bnp, prognos

En miljon i madrassen?

E24 berättade igår om den nyazeeländske konstnären Roger Griffiths som inte fick låna pengar till att köpa en fastighet (trots att han hade över 20% kontantinsats) och då hämnades på banken genom att ta ut sina besparingar på 190 000 nyazeeländska dollar i 20-dollarsedlar. Det motsvarar ungefär att ta ut en miljon svenska kronor i hundralappar. Ganska bra tilltag, tyckte jag. Och så blev han plötsligt världskändis.

Läs andra svenska bloggar om banker

USA:s konsumentförtroende fick sig en knäck

Idag kom senaste resultaten från Conference Boards undersökning av konsumentförtroende i USA. Både nuläget och förväntningarna på framtiden föll. Jag brukar ignorera totalsiffran, eftersom den bara är en sammanvägning av förväntningar och nuläge, som är mycket intressantare att titta på var för sig.
Som jag skrev i maj så ser man att det mest var förväntningarna om framtiden som hade ökat under våren, alltså hoppet om att det värsta skulle vara över. Nuläget (den röda linjen) ser fortsatt dystert ut, med endast små förändringar sedan februari. Raset i index för nuläget har varit i princip konstant från 138,3 i juli 2007 till 22,3 i februari, för att därefter plana ut. Förväntingarna om framtiden har också varit i nertrend fram till vårens skutt uppåt, med några uppåthopp när man trott att det värsta var över. Båda indexen startade på värdet 100 år 1985.

Det ser alltså ut som om de berömda "gröna skotten" än så länge bara finns som förhoppningar och att tron på dessa börjar falna något när verkligheten gör sig påmind.

Läs andra svenska bloggar om finanskris, konsumentförtroende, usa

Lettland och IMF överens - nästa Litauen?

Efter flera månaders förhandlingar meddelades idag slutligen att Lettland och IMF kommit överens om villkoren för ytterligare lån på 195 miljoner euro. Som jag påtalade förra veckan behöver troligen Lettland detta lån för att inte få ebb i kassan vid årets slut. Därmed verkar Lettlandsoron vara över för åtminstone några månader framåt. Men fortfarande återstår frågan hur de ska klara år 2010 utan ytterligare lån. Att Lettlands ekonomi nu skulle vända uppåt snabbt framstår som osannolikt. Det kanske inte faller så mycket mer, men den ekonomiska aktiviteten lär ligga kvar på en låg nivå.

Det har säkert varit mycket bitande på naglarna hos Swedbank och SEB under dessa förhandlingsmånader. Men idag när de skulle kunna pusta ut kom också skräcksiffran för Litauens BNP för andra kvartalet - ett ras på 22,4% jämfört med samma kvartal i fjol! Från första till andra kvartalet i år föll Litauens BNP med 12,3%.

En del bedömare ser en ansökan om IMF-lån från Vilnius som oundviklig.

- Det råder inga tvivel om saken. Det är bara en tidsfråga. En dag kommer man vakna upp i samma situation som råder i Lettland, sade Morten Hansen, ekonomiprofessor vid Stockholm School of Economists i Riga till en litauisk veckotidning nyligen.

Så kan följetongen fortsätta. Efter kapitel ett "Lettland" följer kapitel två "Litauen".

Läs andra svenska bloggar om baltikum, bnp, imf, lettland, litauen

Skulderna fortsätter att öka

Igår kom finansmarknadsstatistik för juni månad från SCB. Där kan man läsa att utlåningen till hushållen fortsätter att öka, även om ökningen inte längre går lika snabbt.

Hushållens lån hos de monetära finansinstituten uppgick i slutet av juni till 2 227 miljarder kronor, varav bostadslånen utgjorde 1 471 miljarder - en ökning med 75 miljarder under första halvåret 2009.

Att utlåningen till bostäder ökar hänger såklart ihop med de stigande bostadspriserna, i sin tur påeldade av Riksbankens räntesänkningar. Tur för folk att räntorna är fortsatt låga. Även om genomsnittsräntan steg marginellt i juni tror bl.a. Swedbanks analytiker att den kommer att sjunka tillbaks nu efter Riksbankens senaste sänkning.

Men ränteförväntningarna ser ut att eventuellt ha vänt uppåt:

Allt fler hushåll väljer nu att binda sin ränta. Av de nya lån som togs i juni valde 66,9 procent rörlig ränta, medan 33,1 valde bunden. I maj valde 70,7 procent av hushållen rörlig ränta.

Men tittar man på de längre bolåneräntorna ser det ut som att man troligen skulle ha bundit sin ränta redan i januari för att få lägsta bunden ränta.

Även utlåningen till företag fortsätter att öka, även om ökningstakten lugnat sig. Den ökade i juni med 4,5% på årsbasis, jämfört med 14,3% i juni förra året. Så uppenbarligen går det fortfarande bra för många företag att få lån.

Att utlåningen fortsätter att öka trots sjunkande BNP är en oroande tendens och risken finns för stora bakslag framöver. Om den av många förväntade vändningen uppåt i ekonomin uteblir eller försenas med några år så kommer många lån att surna rejält. I en växande ekonomi, alltså högkonjunktur, kan det vara bra att låna för att öka på sin hävstång på uppgången, men när ekonomin krymper som nu blir ökad belåning bara en belastning. Cornucopia sammanfattar det hela bra:

Vi kan inte få någon varaktig ekonomisk återhämtning innan skuldsättningen i ekonomin har minskat via sparande, amorteringar och konkurser.

Det behövs att samhället i stort går på avvänjningskur för sitt låneberoende. Annars går bara större och större andel av inkomsterna till att betala räntor istället för att göra något produktivt.

Läs andra svenska bloggar om bolån, bolåneräntor, kreditbubbla, lån, ränta

Hur står det till i USA?

Visserligen har Kalifornien äntligen lyckats komma överens om sina budgetnedskärningar, men det ser bara ut som en tillfällig lösning. Om några månader eller ett år kommer Kalifornien att stå där med budgetkris igen. Bland annat sparar man pengar genom att skjuta fram sista löneutbetalningen för innevarande budgetår med några dagar så att den hamnar på nästa budgetår. Tala om att skjuta problemen på framtiden!

The package cuts spending by $15 billion, including $6 billion from schools and community colleges, $3 billion from universities and $1.2 billion from prisons. It also raises $4 billion, in part by accelerating personal and corporate income- tax withholding and increasing the amount withheld by 10 percent.

Här ser man verkligen hur viktigt det är att staten går med överskott under de goda åren för att slippa såna här paniknedskärningar under lågkonjunktur.

Kalifornien har inte bara problem med årets budget, utan man har också sopat pensionsproblemet under mattan. Den redan underfinansierade pensionsfonden för statsanställda Calpers gjorde en brakförlust förra året och tänker nu investera i sånt som ger högre avkastning för att kompensera för förlusterna. Fast högre avkastning betyder som bekant högre risk. Ska de spela bort mer pensionspengar i hopp om att få in de orimliga 7,75% avkastning som de kalkylerar med?

För första gången sedan 1950-talet minskar privatpersoners skuldsättning i USA. Den genomsnittliga lånesumman föll enligt Bloomberg till 128% av genomsnittsfamiljens årsinkomst efter skatt under första kvartalet i år från rekordet 133% ett år tidigare. Samtidigt steg sparkvoten till 6,9% i maj, den högsta sedan 1993. När amerikanerna betalar av på sina skulder och sparar mer så blir det såklart mindre pengar över till konsumtion, vilket ju drivit en betydande del av USAs ekonomi. Vi ska inte heller glömma att amerikanska privatpersoner har förlorat totalt cirka 15 biljoner dollar i förmögenhet sedan finanskrisens början. Det blir i genomsnitt 370 000 kronor per person.

Samtidigt är den officiella friserade arbetslöshetssiffran nästan 10 procent och ökande. Räknar man med även dem som står helt utanför arbetsmarknaden är siffran betydligt högre. Vad detta innebär för konsumtionen kan man förstå.

"You are not going to buy a new pair of jeans if you don't have a job yet," Blake Jorgensen, chief financial officer of Levi Strauss & Co., said in a phone interview from San Francisco. The jeans maker reported a second-quarter loss of $4.13 million on July 14, compared with a year-earlier profit of $701,000.

När Ben Bernanke blev utfrågad i kongressen sade han:

"It creates problems in the macro economy, because without consumer spending, the economy doesn’t grow as fast."

Goldman Sachs' chefsekonom säger:

"If you look at various measures of debt in the system, they suggest what we're doing is getting started on this adjustment; we still have several years to go," Goldman's Hatzius said. "We're going to be at saving levels that are much, much higher than they were in 2006 and, in many cases, permanently."

Detta tycker inte jag låter som en snabb återhämtning, utan snarare som en L-formad recession.

Alldeles för tidigt för att ropa hej för USA:s ekonomi tycker jag fortfarande.

Läs även andra svenska bloggar om kalifornien, budgetunderskott, usa, konsumtion, arbetslöshet, sparande

Mexikos oljeproduktion sjönk 11%

Reuters rapporterar att Mexikos oljeproduktion i juni sjönk med 11 procent jämfört med juni 2008. Produktionen sjönk till 2,5 miljoner fat per dag, vilket är den lägsta nivån sedan 1990. Av denna olja gick knappt hälften på export, en nedgång med nästan 13 procent.

Cantarell, en gång Mexikos största oljefält vad gäller produktion och ett av världens rikaste oljefält, är numera bara Mexikos näst största. Produktionsfallet har varit brutalt - från 2,1 miljoner fat per dag vid toppen 2003 föll den till 1,5 miljoner fat per dag i juli 2007 och nu är Cantarell nere på 658 700 fat per dag i juni 2009. På ett år har Cantarells produktion fallit med 35 procent.

Statliga oljebolaget Pemex räknar med att kunna uppfylla sitt mål att producera 2,7 miljoner fat per dag vid årets slut, vilket är högst tveksamt att de lyckas med. Det skulle kräva stora utökningar av produktionskapaciteten för att kompensera för fallande produktion i de befintliga fälten.

Nedgången leder såklart till allvarliga problem för Mexiko. Bland annat funderar kreditvärderingsinstituten (Standard & Poor's m.fl.) att nedgradera Mexiko som stat p.g.a. de vikande oljeinkomsterna. Finansminister Agustin Carstens säger att regeringen kan komma att föreslå en plan för att öka skatteinkomsterna och att de kommer att skära i årets budget med runt 2,2%. Man har redan skurit i budgeten med 1,6% i maj. Det är inte bara den vikande oljeproduktionen som ställer till problem, utan finanskrisen drabbar självklart även övriga delar av Mexikos ekonomi. Man planerar dock för att balansera budgeten till år 2012, hur nu det ska gå till med ständigt fallande oljeproduktion. Fast det kanske går om oljepriset ökar rejält.

Redan i maj skrev jag om de problem som Mexiko står inför, och de är inte små och få. Nu får vi bara bekräftat att Mexiko ligger illa till.

De ekonomiska problemen medför även sociala problem. I DN fanns igår en mycket intressant och skrämmande artikel av Erik de la Reguera om de tusentals offren för Mexikos knarkkrig, med fokus på Ciudad Juárez vid gränsen till USA där knarkkartellerna blir allt starkare. Situationen i Mexiko är uppenbarligen på väg att urarta fullständigt. Med en vikande ekonomi till följd av minskade oljeintäkter och finanskris kommer staten snart inte att ha råd att hålla situtationen under kontroll.

Bloggen Ipse Cogita har också kommenterat artikeln och frågar sig om Mexiko är en död stat?

Svenska tidningar har skrivit flera artiklar om våldet i Mexiko, men ingen tycks göra kopplingen till de vikande oljeinkomsterna.

SvD 2009-07-19: Poliser häktade för polismord i Mexiko
DN 2009-07-15: Maffian slår direkt mot polisen
DN 2009-02-24: Våldet i Mexiko skrämmer USA
DN 2008-12-03: Knarkkriget hotar bräcklig mexikansk demokrati

Läs andra svenska bloggar om mexiko, olja, peak oil, organiserad brottslighet

Kemikaliejordbruket utarmar jorden

I en debattartikel i SvD idag har några förespråkare för ekologiska brukningsmetoder tagit sig samman och bemöter den debattartikel som ett antal forskare vid SLU skrev om de "tveksamma" vinsterna med ekologisk produktion. Bloggrannen Cornucopia har redan skrivit en mycket bra kommentar till den artikeln när den kom.

De som har skrivit dagens debattartikel är två lantbruksforskare samt tre representanter för FGL (Föreningen för global livsmedelsförsörjning på ekologisk grund).

Det är bra att det skrivs om det här. Det behövs en debatt som påvisar att större delen av vårt jordbruk inte är hållbart.

Vi måste försörja allt fler och samtidigt spara på ändliga resurser som fossil energi, bördig jord och mineraltillgångar, däribland de minskande fosforförråden.

Det man kunde ha önskat sig av artikeln är dock att den även på ett tydligare sätt kunde ta upp problemet med att konventionell odling förstör matjorden.

För någon vecka sedan skrev Johanna Björklund, forskare vid Centrum för uthålligt lantbruk på SLU, ett annat svar på kemikalieförespråkarnas artikel, som i mitt tycke var bättre. Hon säger bland annat följande.

Det ekologiska lantbruket utgår från att jordens fossila resurser är begränsade och att vi behöver utveckla lösningar som ger en hög produktion med lokala förnybara resurser. Det är inte mer dogmatiskt än att utgå från en oändlig tillgång på ändliga resurser och att vi i den rika delen av världen har rätt till en oproportionerligt stor mängd.

Dagens lantbruk har bidragit till stora globala miljöproblem, till exempel en minskad biologisk mångfald, övergödda hav och jorderosion. Att tro att mer av samma typ av lantbruk ska lösa problemen är möjligen något dogmatiskt.

Kemikaliejordbruket är ju beroende av ändliga resurser i form av framförallt fosfat för konstgödsel. Om vi ska ha någon chans i framtiden måste jordbruket ställa om. Och vi måste påbörja omställningen redan nu, eftersom det tar tid att göra det.

Idag får dock även ännu en förespråkare för det fossila jordbruket ett debattinlägg publicerat i SvD, nämligen Folke Vestervall från Helsingborg. Han får det till att ekologiskt lantbruk ger större koldioxidutsläpp per t.ex. producerat ton vete. Det ställer jag mig undrande till, eftersom jag undrar hur man då definierar systemgränserna. Vilka koldioxidutsläpp räknar man med och vilka utelämnar man ur kalkylen? Jag skulle vilja läsa några av dessa studier och se hur de sätter systemgränserna. Koldioxidutsläpp motsvarar ju i princip förbrukning av fossila bränslen, så beräkningarna skulle vara intressanta även ur ett peak-oil-perspektiv.

I och för sig finns det säkert sätt på vilka man kan förbättra den ekologiska odlingen så att den inte ger lika mycket utsläpp av gödningsämnen och förbrukning av fossila bränslen. Här behövs forskning, och jag hoppas att det nu inte har blivit en hård skiljelinje mellan två läger bland Sveriges lantbruksforskare, utan att de faktiskt kan försöka tillföra varandras forskning vettiga synpunkter istället för att ägna sig åt offentlig pajkastning.

Vad gäller ekologisk odling så säger bloggaren Farenheit1961 att ekologisk odling ger större skördar i tropikerna, samt att bönder i tredje världen tjänar betydligt mer på det, eftersom de slipper kostnaderna för konstgödsel. Detta har jag också fått bekräftat från en vän som studerat på SLU och som är insatt i detta ämne.

Jag behöver dock kolla runt lite efter olika forskningsrapporter för att få lite mer på fötterna i min argumentation. Dock kan man konstatera att förespråkarna av ett jordbruk baserat på konstgödsel och giftspridning antingen inte är medvetna om peak oil eller också befinner sig i förnekelse.

För den som är intresserad av jordbrukets framtid kan jag rekommendera Gunnar Lindstedts bok Svart jord.

Tillägg 2009-07-28: Läs även Cornucopias kommentarer i ämnet.

Läs andra svenska bloggar om jordbruk, konstgödsel, odlingsmark, råvaror, fosfat, miljö, ekologisk odling

Dr. Doom ropar hej?

Nouriel Roubini, ekonomiprofessorn som numera är superkändis i ekonomkretsar efter att ha förutsagt krisen redan i januari 2007, har kallats "Dr. Doom" på grund av detta. Igår skrev han en debattartikel i New York Times där han argumenterar för Ben Bernankes omval i januari till chef för Federal Reserve. Hans hyllning av Bernanke känns lite förvånande:

Both the conventional and unconventional decisions made by this scholar of the Great Depression prevented the Great Recession of 2008-2009 from turning into the Great Depression 2.0.

Jag tycker nog det känns lite tidigt att ropa hej, för USA har inte bevisligen kommit över bäcken ännu. Visserligen verkar många indikatorer inte falla lika fort längre, men ekonomin backar fortfarande på många plan (mer om det kommer i ett senare inlägg).

Roubini säger att Bernanke förstått att under den stora 1930-talsdepressionen så bidrog den fallande penningmängden och bristen på ekonomisk stimulans till att den drog ut på tiden. Bernanke, som särskilt studerat 1930-talsdepressionen, har nu gjort precis tvärtom och istället hållit räntorna låga och pumpat ut pengar.

Roubini påpekar dock en mängd saker som Bernanke gjort fel:

Mr. Bernanke, a Fed governor in the early part of this decade, supported flawed policies when Alan Greenspan pushed the federal funds rate (the policy rate set by the Fed as its main tool of monetary policy) too low for too long and failed to monitor mortgage lending properly, thus creating the housing and credit and mortgage bubbles.

Bernanke förstod alltså inte detta. Jag vill påminna om vad Ben Bernanke sade år 2005, då huspriserna i USA slog i topp och sen började sin färd neråt:

at a national level these price increases largely reflect strong economic fundamentals, including robust growth in jobs and incomes, low mortgage rates, steady rates of household formation, and factors that limit the expansion of housing supply in some areas.

Jaså "strong economic fundamentals"? Det visade sig ju bara vara en bubbla. Att amerikanerna levde över sina tillgångar på lånade pengar kunde vem som helst förstå bara man tittade på siffrorna.

Sedan påpekar Roubini de grundläggande misstag som Bernanke gjorde i krisens början år 2007:

First, he kept arguing that the housing recession would bottom out soon (it has not bottomed out even three years later). Second, he argued that the subprime problem was a contained problem when in reality it was a symptom of the biggest leverage and credit bubble in American history. Third, he argued that the collapse in the housing market would not lead to a recession, even though about one-third of jobs created in the latest economic recovery were directly or indirectly related to housing. Mr. Bernanke’s analysis was mistaken in several other important ways. He argued that monetary policy should not be used to control asset bubbles. He attributed the large United States current account deficits to a savings glut in China and emerging markets, understating the role that excessive fiscal deficits and debt accumulation by American households and the financial system played.

Det var ganska grundläggande fel allihop. Här måste han antingen ha gått omkring med skygglappar på eller ljugit rakt ut - båda lika illa för en centralbankschef. Till och med en amatör som jag insåg när jag började studera siffrorna hösten 2006 att det här var något katastrofalt stort. Men så sent som i januari 2008 påstod faktiskt Ben Bernanke att bostadsmarknaden skulle repa sig till slutet på året. Hur ska man kunna fortsätta att tro på denne man?

Efter denna uppradning av allt som Bernanke gjort fel övergår Roubini till att hylla hans insatser för att försöka få rätsida på ekonomin. Han hyllar både de konventionella och de okonventionella åtgärder som Federal Reserve har genomfört.

Still, the basic point remains: The Fed’s creative and aggressive actions have significantly reduced the risks of a near depression.

Som sagt var, lite tidigt att ropa hej ännu, skulle jag vilja säga. När vi ser arbetslösheten minska, istället för att bara som nu inte öka lika snabbt som för några månader sedan, då kan man kanske ropa hej.

Att sätta en av dem som orsakade krisen genom sin missriktade penningpolitik på att försöka räta upp ekonomin efteråt verkar helt galet.

Detta är en intressant kontrast till den debattartikel Johan Norberg skrev i DN, som jag kommenterade igår. Där varnar Norberg för att den nuvarande penning- och finanspolitiken i västvärlden är ett farligt experiment som kan leda till en ännu värre kris framöver.

Vi får se om Nouriel "Dr. Doom" Roubini ska få sig ett annat smeknamn nu när han verkar ha bytt sida.

Läs andra svenska bloggar om federal reserve, finanskris, bostadsbubbla

Intressant om Lettland

Edward Hugh på A Fistful of Euros skrev intressanta saker om Lettland och IMF i torsdags. Han anser att det fortfarande råder alltför stor osäkerhet om hur förhandlingarna egentligen går. Allt fler analytiker tolkar det som att Lettlands koppling av valutan till euron får sig ytterligare hack i rustningen. Sen citerar han Neil Shearing:

Relations between the IMF and Latvia are deteriorating quickly, raising the prospect that the loan programme that is vital to maintaining the country’s currency peg could collapse altogether... with relations between both sides souring, and the pain in the real economy intensifying, it remains to be seen how long a new agreement will hold. Indeed, there is a growing risk that the programme could collapse altogether, which would spell the end of the currency peg and trigger a round of debt restructuring.

Ja, hur ska det gå? Nån som vågar slå vad om att kopplingen till euron blir kvar?

Huvet på spiken, Johan Norberg

Johan Norberg skriver i en debattartikel idag i DN om faran med de åtgärder som centralbanker och regeringar idag använder för att försöka bota finanskrisen. Skulden till krisen ligger enligt Johan Norberg både hos högern och vänstern, som båda eldat på kreditbubblan. Det han nu varnar för är att vi på grund av räddningsförsöken löper en överhängande risk att få en ny och kanske ännu värre kris. Det är bra att någon nu ropar ut detta på bästa debattplats.

Jag förstår att många debattörer på vänstersidan av politiken har svårt för Johan Norberg, men här borde de kunna se lite sakligare på vad han faktiskt skriver och förstå att denna gång är det till stora delar något som även de flesta på vänstersidan borde kunna hålla med om.

Jag har tidigare påpekat att en kris orsakad av för låga räntor och för mycket lån inte kan botas med lägre räntor och mer lån och att det experiment med näranollränta som Riksbanken med flera centralbanker nu genomför är farligt. Det är en jättelik kreditbubbla vi har sett, världshistoriens största, och det blir tyvärr inte smärtfritt att nysta upp denna härva. Dessa försök att göra det smärtfritt kommer bara att orsaka ännu värre smärta längre fram.

Tillägg kl 17:37:
Några andra bloggar som har bra kommentarer till Johan Norbergs artikel: Cornucopia, Sagor från livbåten, Jiddra

Förtroendeingivande banknamn...

Bankdöden i USA, som jag följt tidigare, fortsätter med oförminskad kraft. I fredags stängdes ytterligare två banker ner och överlämnades till den amerikanska bankgarantin FDIC. Den största av dem, i delstaten Georgia, har det förtroendeingivande namnet "Security Bank" och hade 2,8 miljarder dollar i tillgångar (FDIC räknar den som sex olika i sin lista, men de är alla dotterbolag i samma koncern, så jag räknar dem som en i diagrammet nedan). De gula staplarna visar antalet stängda banker, de blå deras totala tillgångar.
Därmed är vi uppe i fjorton stängda banker i juli, 59 banker sedan början av detta år och 86 banker sedan finanskrisens början sommaren 2007. Hittills i år har bankstängningarna kostat bankgarantin FDIC 13,5 miljarder dollar och man tar nu ut en nödavgift från anslutna banker. Man räknar med att få in 5,6 miljarder dollar för att stärka sin kassa, som i slutet av mars hade fallit till 13 miljarder dollar. Det kan behövas, för fler banker står på tur. Idag meddelades det att en bank med det likaledes förtroendeingivande namnet "Guaranty Bank" troligen kommer att fallera efter att kreditförluster och nedskrivningar eroderat dess kapital och de misslyckats med att ta in nytt kapital från sina aktieägare. Guaranty Bank är delstaten Texas' näst största börsnoterade bank med 16 miljarder dollar i tillgångar, och skulle därmed bli den största amerikanska banken att gå under hittills i år. Faktiskt den största banken sedan september 2008, då bjässen Washington Mutual övertogs av JPMorgan Chase genom förmedling av FDIC. Guaranty Bank verkar ha lite av en röra, då de ännu inte lämnat sitt officiella bokslut ens för tredje kvartalet 2008, utan bara har uppskattningar av förlusterna.

Hursomhelst kan man konstatera att bankgarantin FDIC har alldeles för lite pengar i kassan för det uppdrag som väntar dem. För bankdöden i USA lär fortsätta i tilltagande takt under året. USA:s regering lär därmed få rycka ut med lånade pengar till FDIC i ännu en räddningsaktion.

Som jag har påpekat förut är det mest mindre banker som nu tillåts fallera i USA. Några av de största bankerna, framförallt Citigroup och Bank of America, har också stora problem undangömda i och utanför sina balansräkningar, men de bedöms tydligen som "too big to fail". Eller så är de så stora att de har goda kontakter med de styrande hos Federal Reserve och finansdepartementet. I och för sig kan man ju konstatera att även några av de större bankerna tillåtits fallera, även om det för det mesta skett genom att låta någon annan bankbjässe ta över. Investmentbankerna Bear Stearns och Merrill Lynch hamnade som bekant i akut kris förra året och sögs upp av JPMorgan Chase respektive Bank of America. De hade då cirka 395 miljarder respektive 1000 miljarder dollar i tillgångar. Investmentbanken Lehman Brothers med 639 miljarder dollar i tillgångar tilläts ju till och med att gå i konkurs i september. Washington Mutual är hittills den största bank som har fallerat genom att övertas av FDIC, med 307 miljarder dollar i tillgångar. Eftersom de var för stora såldes de dock omedelbart till JP Morgan Chase. Wachovia, med över 300 miljarder dollar i tillgångar, räddades från undergång genom att köpas upp av Wells Fargo.

Men bland bankbjässarna finns det flera kvar: Bank of America ($2254 miljarder i tillgångar), JP Morgan Chase ($2079 miljarder), Citigroup ($1846 miljarder), Wells Fargo ($1286 miljarder), Goldman Sachs ($925 miljarder) och Morgan Stanley ($626 miljarder). Som sagt är det framförallt Bank of America och Citigroup som många anser gömmer undan stora problem genom bokföringstrix och att hålla vissa "tillgångar" utanför balansräkningen.

Det som har hänt och håller på att hända i USA är egentligen ett slags bankkoncentration. Både små och stora banker har gått under, men sugs upp av konkurrenter. Även de banker som FDIC tar över lämnas över till någon annan bank. Därmed går USA mot allt större koncentration av bankväsendet till färre aktörer.

För dem som inte vet det är USA:s centralbank Federal Reserve inte statsägd, utan består av en centralbank med tolv regionala centralbanker, som var och en ägs av sina medlemsbanker, d.v.s. de större bankerna i hela USA och i respektive region. Majoriteten av de amerikanska bankerna är inte medlemsbanker, men medlemsbankerna representerar större delen av de amerikanska banktillgångarna. Federal Reserve skapades 1913 och systemets kritiker tycker såklart att det inte är bra att bankerna har kontroll över centralbanken. Risken finns ju därmed att centralbanken bedriver en penningpolitik som gynnar bankerna, inte landet.

P.S. Tack till "noonne" för tipset om Guaranty Bank.

Övriga miljöfrågor i medieskugga

EU:s miljöministrar, som samlats i natursköna Åre över helgen, har nu kommit överens om att sänka EU:s utsläpp med 30 procent, med brasklappen "om övriga världen bara lägger de bud som krävs". Vilka de övriga länder som man vill få med sig är sägs inte men USA är säkert ett av dem. Som den grävare jag är försöker jag att hitta vilket tidsperspektiv dessa 30 procent gäller, men det hittar jag ännu ingen uppgift om på webben, varken via regeringens hemsida eller Google News. Det kommer väl mer imorgon, kan jag tro.

Som jag sade tidigare så är det lätt att lova utsläppsminskningar när "peak fossil fuels" kommer att tvinga fram dem.

En blogg (från vänsterkanten) som har hunnit kommentera miljöministermötet är * Svensson som påpekar att de borgerliga partierna i praktiken stoppat den svenska utbyggnaden av vindkraft. Han anser att Sverige borde subventionera vindkraft och ändra tillbaks beskattningsreglerna eftersom mer "miljövänlig" el kommer att behövas om vi ska bygga ut eldrivna kommunikationsmedel för att ersätta fossildrivna. Vindkraftens problem kommer jag att komma tillbaks till senare. Ett har jag dock nämnt förut, nämligen skalbarheten.

Från högerkanten kommenterar Kent Persson miljöministermötet med att "Miljöfrågan är en ödesfråga" och att "Miljöhotet kommer vara den stora utmaningen framåt i tiden". Jag skulle nog sätta dessa ord i plural - "miljöfrågorna" och "miljöhoten". För koldioxidutsläppen är inte den enda miljöfrågan eller miljöhotet, även om man kunde tro det av medias rapportering de senaste dagarna. Övriga miljöfrågor och miljöhot såsom överfiskning, bottentrålning, övergödda hav, tungmetaller, bromerade flamskyddsmedel, skogsskövling m.fl. hamnar just nu i medieskugga. Hoppas de kan lyftas fram igen efter att detta miljöministermöte är överstökat. Hoppas också verkligen att EU:s miljöministrar tog sig tid att diskutera övriga miljöfrågor när de träffades.

Lätt att lova...

Apropå det jag nyss skrev om SvD:s intervju med Nicholas Stern så har SvD idag en debattartikel av två vänsterpartister som tycker att miljöminister Andreas Carlgren ska sluta att fega och istället ta ledningen och verka för ett starkare bud från EU vad gäller klimatfrågan.

Jag anser att det inte borde vara några problem för Andreas Carlgren att göra det. Som mina räkneexempel i förra inlägget visar så blir det lätt att lova något som peak oil i vilket fall som helst kommer att tvinga oss till.

Sen kan jag ju helt hålla med Eva-Britt Svensson och Wiwi-Anne Johansson om att man borde satsa mer pengar på att bygga kraftverk för förnybar el för en del av de pengar som årligen läggs på vapensystem. När man ändå är på gång kan man ta pengar som satsas på att bygga fler trafikflygplan och bygga ut flygplatser, som kommer att visa sig vara fullständigt onödiga investeringar inom en snar framtid.

Klimathot istället för energihot

SvD har intervjuat ekonomiprofessorn Nicholas Stern i samband med hans besök vid EU:s miljöministermöte i Åre. Ni vet, han med Sternrapporten som varnade för de allvarliga ekonomiska konsekvenserna om vi inte gör något åt våra koldioxidutsläpp. Denna rapport tillsammans med Al Gores film "En obekväm sanning" var det som satte igång klimatdebatten på allvar år 2006.

Nu talar "alla" om klimathotet, som visserligen må vara ett hot (ni kan läsa om min syn på det här), men det största hotet i framtiden är energihotet, alltså den globala oljeproduktionstoppen, som kan ha passerats redan i juli förra året. Tyvärr lägger allt detta tal om det i och för sig viktiga klimathotet kraftiga dimridåer runt energihotet.

Trots hans totala fokus på klimathotet säger Stern några kloka saker:

- Fossilfri (low-carbon) ekonomi är den tillväxt som är att räkna med. Fossilbaserad tillväxt kommer att döda sig själv, sade han till ministrarna.

Självklart kommer den fossilbaserade energin att döda sig själv, eftersom de fossila bränslena är ändliga resurser. Han talar om tillväxt, men som jag har sagt förut så är fortsatt global ekonomisk tillväxt troligen inte längre möjlig när oljeproduktionen börjar tryta. Hursomhelst är evig tillväxt inte möjligt på en ändlig planet. Allt tal om "grön tillväxt" är bara att lägga dimridåer runt obehagliga fakta. Med sänkt energitillgång blir vi tvungna att sänka vår levnadsstandard. Kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och ökande energiförbrukning är stark, även om den kan dribblas bort på nationsnivå om man outsourcar en massa tillverkningsindustri till andra länder.

Vidare säger Stern:

- Vi behöver all koldioxidfri energi vi kan få. Men ny kärnkraft levererar ingen el förrän efter 2020, och jag hoppas att förnybara energislag har utvecklats starkt till dess.

Visst kan vi hoppas att förnybara energikällor utvecklas starkt fram till år 2020, men att tro att de kan ersätta mer än någon procent av fossilbränslena är orealistiskt. Skalan på de nödvändiga investeringarna är alldeles för stor.

Att kalla vissa energikällor för koldioxidfria är fel. Alla energikällor ger utsläpp av koldioxid, eftersom det behövs fossila bränslen till att driva gruvmaskiner, byggmaskiner m.m. Det är bara en fråga om hur mycket koldioxid som släpps ut per producerad kilowattimme. "Low-carbon" är ett bättre uttryck.

Vad gäller det avtal som ska skrivas i Köpenhamn säger Stern att det måste innehålla följande:

De globala utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser år 2050 får inte vara större än 20 miljarder ton. Idag är utsläppen 50 miljarder ton. Redan till åren 2020–2030, bör utsläppen vara nere på 30 miljarder ton.

Det räcker med att den globala förbränningen av fossila bränslen faller mellan 2,4 och 4,6 procent per år för att vi ska uppfylla hans 30-miljardersmål till år 2020-2030. Att uppfylla 20-miljardersmålet till 2050 kräver en liknande takt. Det låter faktiskt inte orealistiskt med tanke på IEA:s siffror från i höstas om hur snabbt den globala oljeproduktionen faller. Att skriva klimatavtal efter peak oil är inte svårt. Politikerna kan stolt lova stora nedskärningar och vet att peak oil kommer att tvinga fram detta ändå.

Sammanfattningsvis säger Nicholas Stern rätt saker, men av fel skäl. Jag är inte lagd åt konspirationsteorier, men detta med klimatfrågan kontra peak oil får mig verkligen att undra.

Vad händer i Kina?

Kina är väl just nu det enda större landet som ser ut att ha någorlunda fart i ekonomin. Häromveckan rapporterades att Kinas BNP ökat med 8% jämfört med samma kvartal i fjol. Tillväxten har alltså tagit fart igen där, efter att "bara" ha varit 6% förra kvartalet.

Som med det mesta i Kina är skalan enorm. I november förra året kom man med ett stimulanspaket på ofattbara 5 biljoner kronor (tolv nollor) för att kompensera för den kraftiga minskningen av exporten i spåren av den globala krisen. Det ser nu faktiskt ut som om detta stimulanspaket har haft en positiv effekt på ekonomin. Till skillnad från stora delar av övriga världen var ju krisen för Kinas del inte orsakad av för mycket krediter, utan av minskad efterfrågan från omvärlden. Därför fungerar denna typ av stimulanspaket, till skillnad från i USA, där det inte finns mycket pengar kvar att använda för stimulanspaket, eftersom det mesta går till att täppa till hålen i det finansiella systemet. Kina har ju däremot under många år haft stora överskott och sitter nu på stora pengareserver som kan användas för såna här stimulansåtgärder. Där ser man hur viktigt det är att staten gör ett överskott under de goda åren.

Den ekonomiska aktiviteten i Kina syns på många sätt. Kina ökade i juni sin kolimport till rekordnivå. Bra för dem att också världsmarknadspriset för kol har sjunkit över 60% sedan förra året - på det sättet drar de nytta av övriga världens kris.

Efterfrågan på guld ökar i Kina i takt med deras välståndsökning (reallönerna ökade med 8% på ett år) och World Gold Council tror nu att de kommer att gå om Indien i guldkonsumtion. Samtidigt är Kina världens största guldproducent och därför är det inte så säkert att deras import kommer att öka, eftersom den inhemska produktionen ökar med 7-8% per år.

Bostadspriserna har börjat stiga igen efter sju månaders nedgång. Reglerna stipulerar dock hela 40% kontantinsats, så risken för en bostadsbubbla är än så länge liten. Kanske de har observerat och lärt av västvärlden. Även mängden försäljningar av kommersiella fastighet har ökat kraftigt. Bankernas utlåning har trefaldigats under första halvåret och det kan finnas en risk för att saker går för fort och det blir överhettning. Man ska dock komma ihåg att Kinas ekonomi startar från en mycket lägre nivå än västvärlden.

Den kinesiska börsen går åter som tåget. Om vi trodde att vi hade haft en stor börsuppgång här i Sverige i år så är det ingenting mot Shanghaibörsen, som igår hade stigit 96% sedan oktober förra året. Dessförinnan hade man dock haft en förgörande nedgång på hela 72% sedan oktober 2007. Men vad annat kunde man vänta sig efter en uppgång på nästan 500% sedan september 2005.
Kinesiska investerare kastar sig nu in på börsen efter att regeringen hävt stoppet för nya börsintroduktioner som varit i kraft i nio månader. Kinesiska privatpersoner öppnade förrförra veckan över 480 000 nya depåkonton. Det är dock lite jämfört med de 300 000 depåkonton per dag som öppnades runt toppen år 2007. Risken finns dock för bakslag. Just nu värderas bolagen på Shanghaibörsen i genomsnitt till 36 gånger vinsten, så det räcker med att tillväxten inte blir lika stor som förhoppningarna för att det ska bli bakslag. Privata investerare står för 67% av handeln och ägandet på Shanghaibörsen, så ett bakslag skulle drabba hårt.

Det största kinesiska byggbolaget, China State Construction Engineering Corp., drog i veckan in 7,3 miljarder dollar på sin börsintroduktion, den största i världen hittills i år.

Den kinesiska ekonomin expanderar även utåt i världen. Premiärministern Wen Jiabao uppmuntrar mer internationellt användande av den kinesiska valutan yuan, bland annat genom att låta fler utländska företag sälja obligationer nominerade i yuan för att dra nytta av kapitalöverskotten i Kina. Jättebanken HSBC blir en av de första att utnyttja detta. Wen Jiabao uppmuntrar också kinesiska investeringar och köp i utlandet.

Det ser alltså ut som om Kina håller på att kapa åt sig en allt större del av övriga världens resurser, tack vare sitt goda ekonomiska läge jämfört med den krisdrabbade västvärlden.

Skalbarhet och vikande horisonter

När det talas om energikällor som ska kunna ersätta råoljan verkar den mänskliga kreativiteten blomma ut riktigt ordentligt. Optimistiskt föreslås ständigt nya (eller nygamla) "lösningar" av människor som inte har tagit till sig att vår civilisation oundvikligen står inför sjunkande energitillgångar.

Ett exempel på dessa kreativa projekt för att lösa den kommande energikrisen är idén att placera solceller i Sahara, vilket föreslogs i en artikel i Expressen i februari 2007.

Om man placerar solceller i Sahara skulle hela Europas nuvarande elenergi, motsvarande 700 kärnkraftverk, kunna produceras på en yta av 70 gånger 70 km eller en procent av Sveriges yta eller en tvåtusendel av Saharas yta.

Om vi glömmer triviala problem som sandstormar eller att solceller bara producerar el på dagen, så är det typiskt för sådana här projekt att man glömmer en viktig punkt, nämligen skalbarhet. Visst, solceller fungerar bra i liten skala, men ett projekt i denna skala kräver så enorma mängder solceller att det blir helt orimligt. Om vi antar att varje solpanel är fem kvadratmeter handlar det om att tillverka och installera omkring två solpaneler per sekund dygnet runt under femton års tid. Vilken enorm organisation och logistik det skulle krävas för något sådant! Om vi optimistiskt antar att solcellerna i Saharas hårda ökenklimat har en livslängd på femton år skulle man sen behöva börja om igen.

Problemet med skalbarhet blir tydligt för så gott som alla alternativ som presenteras. De räkneexempel jag gjorde i juni illustrerar detta. En annan sak som många glömmer i fråga om skalan på projekten är att den infrastruktur vi har idag för oljeprodukter har byggts upp under många decennier. Det handlar om oljeriggar, oljetankrar, raffinaderier, tankbilar, bensinmackar med mera. Att bygga upp en infrastruktur för något annat energislag kommer att ta decennier det också. Att tro något annat är orealistiskt.

Dessa tidsperspektiv leder över på ämnet "vikande horisonter". Det engelska begreppet är "receding horizons". Det handlar om en liknelse med fenomenet att hur du än går eller seglar kommer du aldrig fram till horisonten, utan den avlägsnar sig ständigt. Lite samma sak är det med en hägring på en asfaltväg en varm sommardag. Det ser ut som en vattenpöl längre fram på vägen, men allteftersom man rör sig framåt så avlägsnar sig också hägringen.

Låt oss ta ett exempel. Många nya oljefält är mer svårutvunna än de fält som redan idag är i produktion - ett praktexempel är "oljesanden" i Kanada, som drar enorma kostnader för att gräva upp sandblandningen och sedan processa den till olja. "Oljesand" är egentligen en eufemism - det borde kallas tjärsand, för det ligger närmare verkligheten. I andra fall handlar det om att oljefälten ligger avlägset (t.ex. Sibirien) och man måste bygga upp en infrastruktur för att transportera oljan, eller att oljefälten ligger djupt under havet, vilket kräver komplicerad och dyr utrustning. Det sägs ofta om många av dessa nya projekt att de blir lönsamma först när oljepriset är tillräckligt högt, t.ex. $70 per fat. Problemet är bara att kostnadsberäkningen för oljefältet är gjord med nuvarande priser på t.ex. oljeriggar. När oljan blir dyrare blir dock allting dyrare, så när oljepriset väl är på $70 per fat så kanske utvinningskostnaderna för det aktuella oljefältet ökat så att det nu inte är lönsamt förrän vid ett oljepris på $90 per fat. Så kan det fortsätta tills priskurvorna konvergerar och det visar sig att det faktiskt blir lönsamt vid ett oljepris på kanske $110 per fat. Eller i värsta fall så blir kostnaderna för att dra en oljeledning ut i Sibirens ödemark i slutändan så stora jämfört med den vinst man skulle göra på oljan att priskurvorna aldrig konvergerar och projektet aldrig blir värt att genomföra. Det är detta som "problemet med vikande horisonter" innebär.

Hur är då kopplingen mellan de vikande horisonterna och de alternativa energikällor som skulle kunna ersätta oljan? Jo, kostnaden för t.ex. ett kärnkraftverk är beräknad vid nuvarande oljepriser. För att bygga ett kärnkraftverk krävs byggmaskiner som drivs på flytande drivmedel (från olja) och en mängd komponenter och byggmaterial vars tillverkning och transporter involverar förbrukning av oljeprodukter. Dessutom krävs det flytande drivmedel för att driva gruvmaskiner och transportera uranet till kärnkraftverket. Liknande resonemang gäller förstås för kolkraftverk, vindkraftverk, vattenkraftverk o.s.v. Därmed ska man ta alla kostnadsberäkningar för alternativa kraftverk med en stor nypa salt. Beräkningarna utgår oftast från vad komponenter och byggmaterial kostar vid dagens oljepriser. Man kan alltså räkna med att en utbyggnad av energialternativ till oljan kommer att bli allt dyrare allt eftersom oljan blir dyrare. Då kan det också bli så för många energiprojekt att de aldrig blir lönsamma. Dessa energiprojekt kan drabbas av att kostnaden för uppbyggnaden ökar snabbare än inkomsterna från den energi de kommer att generera. Detta är problemet med vikande horisonter för energialternativen.

Även annat kan drabbas av problemet med vikande horisonter. Ta elbilar till exempel. Allteftersom oljan blir dyrare kommer även elbilar att bli dyrare och därmed kommer allt färre att ha råd att köpa dem. Detsamma kan gälla många infrastruktursatsningar, t.ex. höghastighetsjärnvägar.

En sista sak som är viktig för att förstå peak oil är att mänskligheten under de senaste århundradena gått från bränslen med låg energidensitet till bränslen med gradvis högre energidensitet - från ved till kol till olja och gas. Nu finns det inget bränsle med högre energidensitet att övergå till. Alternativa energikällor i form av sol och vind är också ganska utspädda och därmed kostsamma att utnyttja.

Fossila bränslen har ett antal stora fördelar framför andra energikällor.

• De har en hög energidensitet
• De är lätt transporterbara
• De ger förhållandevis låg miljöpåverkan per levererad energienhet
• De har en relativt hög EROEI (Energy Returned on Energy Invested)
• De finns tillgängliga i de mängder som samhället behöver

Det är därför som mänskligheten har använt dem så flitigt och fortsätter att använda dem. Det finns helt enkelt inga andra energikällor som är så praktiska.

Dessa resonemang gäller självklart på längre sikt. Just nu upplever vi en ekonomisk kris som kan få oljepriset att sjunka tillbaka ytterligare. När denna kris är överstökad om några år och vi åter övergår till tillväxt i ekonomin kommer dock de effekter jag tar upp här att göra sig gällande. Jag förutsätter att vi faktiskt har passerat den globala oljeproduktionstoppen sommaren 2008, men det finns ju en liten möjlighet att man om några år lyckas klämma ut mer global oljeproduktion så att peak oil inträffar först säg 2015. Det ter sig dock osannolikt i dagens läge. Flera av de största oljeproducentländerna i världen, t.ex. Mexiko, USA och Norge, har nämligen redan drabbats av sjunkande oljeutvinning - överraskande och motvilligt. Det är i stort sett bara Saudiarabien av de större producenterna som idag troligen har möjligheter att utöka sin oljeproduktion. Dessutom har den ekonomiska krisen lagt sig som en våt filt över investeringar i ny oljeutvinning.

Börsfnatt

Stockholmsbörsen hade igår stigit nio dagar i rad, men idag blev det till slut en nedgång på fjuttiga 0,1%. Från årslägsta i januari till årshögsta igår är uppgången 48%.
Så här ser juli månad ut:
Nio plusdagar i rad på börsen är en sällsynthet. Sist det hände något liknande var i början av mars 2000. Då avslutades IT-bubblan med en börsuppgång tio dagar i rad. Och vad hände sen?

Denna börsyra kommer sig förstås av att många tror att botten i krisen är nådd. Men även om vi skulle ha sett botten på lågkonjunkturen så prisar aktiebörserna just nu in en snabb konjunkturuppgång. Som jag har sagt förut så kommer det troligen inte att bli så. Trots det kastar sig investerarna in i aktier för att inte missa eventuell vidare uppgång. När sen verkligheten visar sitt grymma ansikte kan bakslaget bli desto hårdare. Just nu handlas många aktier till priser som om de skulle visa upp rejält ökade vinster snart. Visserligen överträffar många storbolag förväntningarna, men det beror bara på att förväntningarna är så lågt satta. Den bistra verkligheten är att förra kvartalet var rekorddåligt för börsbolagens vinster. Även orderingången har sjunkit kraftigt.

Min syn på klimathotet

Idag publicerade DN en debattartikel om EU och klimatfrågan av generalsekreteraren för Europeiska miljöbyrån Jacqueline McGlade och professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute. McGlade och Rockström kritiserar EU:s klimatpolitik för att inte ge tillräckliga utsläppsminskningar.

Idag publicerade även SvD en debattartikel om klimatfrågan, skriven av EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström, Irlands f.d. president Mary Robinson och Norges f.d. statsminister Gro Harlem Brundtland. Där argumenterar man för bland annat att utsläpparen ska betala och att de rika länderna ska stödja de fattiga, vilket jag antar betyder något slags koldioxidskatt, som delvis ska gå till fattiga länder.

Båda artiklarna kom såklart idag eftersom EU:s miljöministrar har möte i Åre idag.

Nu tänkte jag kasta mig in i klimatdebatten lite grann och ge min syn på saken.

Ökningen av koldioxidhalten i atmosfären är ett jättelikt experiment som mänskligheten har gett sig in på. Om det kommer att få effekter liknande dem som förutsägs av IPCC får vi se. Det kan också hända att kritikerna får rätt, eller att resultatet blir någonstans mitt emellan. Eftersom koldioxiden som släppts ut blir kvar i atmosfären i många år^* kommer vi inte att omedelbart kunna minska halten även om vi stoppar all förbränning av fossila bränslen idag. Därför är vi till stor del hänvisade till att vänta och se hur det går.

De scenarion som IPCC lägger fram över framtida temperaturökningar är orealistiska, eftersom till och med deras snällaste scenario kräver betydligt mer fossila bränslen än världens idag kända reserver av kol, olja och gas, vilket Kjell Aleklett påpekade i en debattartikel i DN i maj 2007. Detta är ett så allvarligt felaktigt grundantagande i deras kalkyler att det leder mig till att fråga mig vilka andra fel de har gjort. Jag litar därmed inte på klimatmodellernas förutsägelser. Flera bloggare har också påpekat att det som McGlade och Rockström skriver om att "Havsyteökningen går snabbare än vad IPCC förutsåg" är fel. Enligt dem har havsytehöjningstakten avtagit de senaste åren. Hur ska jag då kunna lita på det andra de säger? (Brasklapp: Jag har inte hunnit att verifiera detta med havsytehöjningen från någon källa jag absolut kan lita på.)

Försiktighetsprincipen säger dock att man inte borde experimentera med att öka koncentrationen av koldioxid i atmosfären innan man vet effekterna. Därför bör man i alla fall försöka begränsa förbränningen av fossila bränslen. Det finns också andra negativa effekter av höjda koldioxidhalter, t.ex. försuring av världshaven.

Förbränningen av olja kommer att minska självmant framöver p.g.a. att vi med största sannolikhet har passerat peak oil förra året. Alla löften om att minska koldioxidutsläppen blir plötsligt mycket lättare att genomföra, varför t.ex. G8-ledarna utan att blinka nu kan lova minskningar av koldioxidutsläppen.

Klimatfrågan får alltför mycket utrymme i förhållande till den fråga som kanske är ännu viktigare för mänsklighetens framtid, alltså peak oil. Det är nästan så man blir lite konspiratoriskt lagd när klimatfrågan blir så uppblåst just runt den tidpunkt när medvetenheten om peak oil börjar sprida sig och just runt den troliga tidpunkten för peak oil. Båda frågorna är dock besläktade, och en minskning av den globala förbränningstakten av fossila bränslen är hursomhelst önskvärd ur ett peak-oil-perspektiv, eftersom vi då sparar lite mer av dessa dyrbara droppar till kommande generationer.

Jacqueline McGlade och Johan Rockström skriver:

Det finns vetenskapligt stöd för att det är nödvändigt, teknologiskt möjligt och ekonomiskt försvarbart att nå ett samhälle fritt från fossila utsläpp mycket snabbare än vad som nu diskuteras politiskt. Varför kompromissar då politiken så grovt just nu?

Jag kan svara på frågan - därför att inga andra energikällor är så koncentrerade och versatila i förhållande till sitt pris. Vad gäller att det skulle vara teknologiskt och ekonomiskt möjligt att få ett samhälle fritt från fossila utsläpp, så håller jag inte med - se min genomgång av alternativen. I alla fall är det inte möjligt utan att vi avsäger oss det mesta av industrialisering och transporter. Det tror jag inte att människor kommer att göra frivilligt.

Hursomhelst, istället för att hålla på att dribbla med en massa byråkrati runt utsläppsrätter och koldioxidskatter föreslår jag att man istället gör som Matthew Simmons har föreslagit - sätt ett golv under oljepriset. Det är enda sättet att få världen att spara på denna unika råvara och dessutom minska koldioxidutsläppen.

Bloggaren Dark & Green säger någonting mycket bra i sin kommentar "Klimatförespråkarna och klimatförnekarna måste sluta fred!":

Klimatförnekarna hävdar att all påverkan inte bara på klimatet utan också på miljön är en lögn. [...] Klimatförespråkarna har grävt ner sig minst lika djupt och inser inte hur stor vikt solcykeln och kosmisk strålning pga av att vi passerar igenom det galaktiska planets mittpunkt. Tyvärr vägrar båda sidorna ta till sig den andra sidans argument och på så sätt kommer naturen lida för det.

Dark & Green tycker också att klimatfrågan får för stor andel av uppmärksamheten i förhållande till andra miljöfrågor. Jag håller med. Det finns en mängd andra mycket allvarliga miljöfrågor som också måste lösas och inte får hamna i medieskugga.

---

* Jag har sett siffror på hur länge koldioxid blir kvar i atmosfären, men jag hittar dem inte nu. Är det någon som kan tipsa om var jag kan finna dem?

Peak oil och förnekelsen

Många förväxlar peak oil med att oljan skulle ta slut. Det är inte det det handlar om - och nu citerar jag vad jag själv skrev förra sommaren.

Vad peak oil handlar om är istället att vi under mer än hundra år har levt i en värld med ständigt ökande oljetillgång och billig olja. Detta har drivit en ekonomisk expansion utan motstycke i mänsklighetens historia. När peaken kommer och passeras får vi istället stå ut med ständigt minskande oljetillgång och därmed allt dyrare olja. Den största oron bland "peakoilare" är hur våra globala samhällssystem, fullständigt uppbyggda kring billig olja och ständig tillväxt, ska hantera detta. Vilka ekonomiska, politiska och sociala problem kommer detta att leda till? Vi ser redan en del av dem, men fler kommer ju dyrare oljan blir. Kommer vi istället att få se en ekonomisk kontraktion utan motstycke i mänsklighetens historia?

Och det finns inga andra energikällor som kan ersätta de fossila bränslena. Läs min genomgång av alternativen och tillhörande räkneexempel om du inte tror mig.

Nu är detta en väldigt drastisk förändring som sker. Många av de ekonomiska teorier som utgör grundvalen för vår samhällsplanering kommer att ställas på huvudet, eftersom de bara testats under tider av långsiktig global tillväxt. Vad händer t.ex. med lån mot ränta när tillväxten avstannar eller byts mot nerkrympning? Eller pensionsfonderna? Förändringen är så stor att den kommer att bli en svår chock för många. Hur reagerar då folk på detta?

Elisabeth Kübler-Ross var en schweizisk-amerikansk psykiater som arbetade med svårt sjuka och döende människor. Hon utarbetade en beskrivning av de stadier en dödssjuk människa går igenom, som också kan appliceras på andra chockartade besked, t.ex. när en människa får upp ögonen för innebörden av peak oil. Kübler-Ross delade in reaktionen i fem stadier - förnekelse, vrede, köpslående, depression och accepterande.

1. Förnekelse. Detta är den första naturliga reaktionen på ett chockartat besked som innebär förlust och/eller förändring. Man vägrar att erkänna verkligheten som den är.
2. Vrede. När man så småningom har förstått att det chockartade beskedet verkligen är sant och oundvikligt övergår förnekelsen i vrede. Man blir arg och rasande på sig själv och allt möjligt annat, inklusive eventuella syndabockar.
3. Köpslående. Efter att vreden har lagt sig försöker man istället förhandla om det oundvikliga som är på väg att hända och försöker att hitta något som kan uppskjuta det oundvikliga.
4. Depression. När man inte längre kan förneka, märker att det inte längre hjälper att bli arg, och märker att det inte går att förhandla bort det oundvikliga drabbas man av depression. Depressionen kan kasta en tillbaks till något av de tidigare stadierna.
5. Accepterande. När (och om) man har lyckats komma igenom de fyra första stadierna kommer man till stadiet då man accepterar det oundvikliga och är beredd att ta itu med det på bästa sätt.

Exemplen ur verkligheten är många. Ta t.ex. finanskrisen, vars allvar till att börja med förnekades. Just nu ser det ut som om världen befinner sig i köpslåendets stadium, där centralbanker och regeringar försöker att hitta sätt att "rädda" låneekonomin.

Ett annat exempel är Norges oljeproduktion, som överraskande för de flesta började vika av neråt med flera procent per år runt år 2001. Till att börja med var det förnekelse som gällde och man trodde att det bara var ett tillfälligt fall. Vredesstadiet syns ofta inte så mycket utåt i sådana här sammanhang, men jag gissar att många toppar inom Norges oljeetablissemang blev arga över att deras underlydande inte lyckades hålla produktionen uppe. Köpslåendet tog sig sedan uttryck i nya projekt för att öka oljeproduktionen. Men stora delar av det norska oljeetablissemanget verkar fortfarande befinna sig i förnekelse, eller också kastas de ständigt tillbaka dit från depressionsstadiet.

Hur står det då till med våra politiker? Var befinner de sig på Kübler-Ross' skala? De flesta verkar antingen inte ha hört talas om peak oil, eller också befinna sig i förnekelse, då de fortfarande talar om hur vi ska skapa tillväxt, fastän global tillväxt inte längre är möjlig med vikande global oljeproduktion. Skulle det finnas några politiker som till fullo har förstått implikationerna av peak oil, så vill de ändå inte tala om det i realistiska termer, eftersom politiker inte tycker om problem som inte har lösningar. Det är dessutom politiskt omöjligt att tala om försämringar i levnadsförhållandena. Väljarna kommer att kräva att man "gör något åt problemet".

Bland övriga makthavare i samhället (företagsledare, riksbanksdirektionen m.fl.) verkar det vara ungefär lika illa. Det är egentligen inte så konstigt. Alla nu levande svenskar har levt hela eller större delen av sina liv i en period av tillväxt utan motstycke i historien och är helt indoktrinerade med att allting i princip blir bättre hela tiden.

"Vanligt folk" har för det mesta aldrig hört talas om peak oil och de problem det medför. Tar man upp det med vänner och bekanta blir det för det mesta omedelbart förnekelse av att något problem skulle existera. De börjar tala om elbilar och solceller och att "de säkert uppfinner nåt nytt". Försöker man slå hål på dessa argument blir man klassad som obotlig pessimist.

Journalister då? Tja, även här verkar peak-oil-medvetenheten vara låg. Gunnar Lindstedt är en av de få etablerade journalister som tagit sig an ämnet, men han har nyss blivit uppsagd från Veckans affärer. Han har även skrivit de läsvärda böckerna Olja och Svart Jord. Annars är det svårt att finna något om peak oil i våra större media. Ett undantag är SVTs sajt Ställom som talar en del om oljeproblematiken, även om man fokuserar mer på klimathotet. Frilansjournalisten Jacob Zetterman har skrivit en artikel för Dagen där han bland annat talat med Gunnar Lindstedt. En vidare sökning på några av de största svenska tidningarnas hemsidor ger i stort sett artiklar som bara nämner peak oil, oftast i kritiska ordalag. Ett av de lysande undantagen är en debattartikel i Expressen från den 2 december 2008, där Thina Saltvedt, oljeanalytiker på Nordea, varnar för att bristen på investeringar kan komma att leda till oljebrist framöver. Kjell Aleklett, fysikprofessor på Uppsala universitet, ledare för Uppsala Hydrocarbon Depletion Study Group och ordförande för ASPO, the Association for the Study of Peak Oil and Gas, har lyckats att få in en serie om tolv debattartiklar i UNT år 2006. Trots att vi i Sverige har ASPOs ordförande verkar alltså genomslaget i media vara litet.

På webben finns det dock lite ljusstrimmor. Först ut av svenska sidor om peak oil tror jag var energikris.nu, som startade i maj 2005, men som inte uppdateras längre. Numera finns nyhets- och diskussionssajten oljepris.se, som väl får ses som Sveriges ledande inom nyheter och diskussioner om oljeproduktion och kringliggande ämnen. Några andra bloggare skriver också mycket om peak oil, bland annat Efter oljan, Cornucopia och förstås Kjell Aleklett. Sedan finns det relativt nystartade ASPO Sverige, en underavdelning till den internationella organisationen ASPO.

Jag tycker mig alltså se att större delen av samhället lever i okunskap om eller förnekelse av peak oil.

Var befinner du dig själv på Kübler-Ross' skala med avseende på din inställning till peak oil? Har du kommit till slutet av denna artikel befinner du dig i alla fall inte i okunskap.