Ingen skuldminskning!

Senaste Credit Bubble Bulletin refererar en rapport från McKinsey med titeln "Debt and (Not Much) Deleveraging". Här några citat i min översättning samt kommentarer.

En rimlig förväntning under åren efter krisen och den efterföljande globala recessionen var att aktörer i hela ekonomin skulle minska sina skulder och minska sin hävstång. Emellertid har de globala skulderna istället för att minska fortsatt att öka. Totala globala skulder steg med 57 biljoner dollar från slutet av 2007 till andra kvartalet 2014 och nådde 199 biljoner dollar eller 286 procent av global BNP. Ökande statsskulder i avancerade ekonomier förklarar en tredjedel av den totala tillväxten, när fallande skatteintäkter och kostnaderna för att rätta den finansiella sektorn har ökat den offentliga sektorns lån. Ökande skulder i framväxande ekonomier står för hälften av tillväxten. Kinas totala skuld har fyrfaldigats sedan 2007 och har nått 28 biljoner dollar, vilket är 37 procent av den globala skuldtillväxten.

Just Kinas sanslöst snabba skuldtillväxt de senaste sju åren är ett av de största hoten i världsekonomin. I övrigt är det just det att man försökt att "bota" den finanskris med skulder i grunden som blommade ut 2008 med mera skulder som är det mest uppseendeväckande.

Statsskulderna har växt med 25 biljoner dollar sedan 2007 och kommer att fortsätta att stiga i många länder, givet nuvarande ekonomiska grunder [...] Statsskulderna i avancerade ekonomier har ökat med 19 biljoner dollar från 2007 till andra kvartalet 2014 och med 6 biljoner dollar i framväxande ekonomier.

För att råda bot på bristande efterfrågan på krediter från hushållssektorn har alltså många stater ökat sin skuldsättning sedan 2008.

Det globala värdet på utestående företagsobligationer har ökat med 4,3 biljoner dollar sedan 2007, jämfört med 1,2 biljoner dollar från 2000 till 2007.

Det är alltså skuldtillväxt som till stor del drivit den BNP-tillväxt som varit sedan 2008. Grundorsaken är något som varken McKinseys rapport eller Doug Noland nämner, nämligen att världen till stor del nått tillväxtens gränser, då det inte längre går att pumpa upp mer billig olja (peak cheap oil), industrisamhällets livsblod, utan den oljeproduktion som tillkommit är av det dyra slaget (djuphav, skifferolja med mera). Den dyrare oljan blir en black om foten på alla ekonomier som är nettoimportörer av olja. För att kompensera behöver skuldsättningen i ekonomin ökas.

Det finns få tecken på att den nuvarande banan av stigande hävstång kommer att förändras, särskilt med tanke på de minskande förväntningarna på ekonomisk tillväxt. Detta leder till att ifrågasätta grundläggande antaganden om skuld och minskning av hävstång och lämpligheten i de verktyg som finns tillgängliga för att hantera skulder och undvika framtida kriser.

Japan har många år före resten av världen visat vad som händer när BNP-tillväxten stagnerar och det kompenseras med ökande skulder.

En mängd vetenskaplig forskning visar att höga skulder hänger samman med långsammare BNP-tillväxt och högre risk för finanskriser. Givet magnituden av finanskrisen 2008 är det därför överraskande att inga större ekonomier och endast fem framväxande ekonomier har minskat sina skulder som andel av BNP i den "reala ekonomin" (hushåll, icke-finansiella företag och staten, vilket exkluderar den finansiella sektorns skulder). I motsats till detta har 14 länder ökat sina totala skulder som andel av BNP med mer än 50 procentenheter.

Man försökte undvika en repris på 1930-talets depression genom att pumpa in nya krediter i ekonomin. Det lyckades också till stor del, men den baksmälla som kommer att komma med nästa skuldkris blir desto allvarligare. Troligen kan inte världens centralbanker och stater upprepa detta "trick" en andra gång.

Framväxande ekonomier har stått för 47 procent av all tillväxt i de globala skulderna sedan 2007 och tre fjärdedelar av nya skulder inom hushålls- och företagssektorerna.

Detta är också allvarligt. Kina, Brasilien med flera länder i kategorin framväxande ekonomier har visserligen utgått från en i förhållande till västvärlden låg total skuldsättning, men den har alltså ökat snabbt sedan 2007. Snabb skuldökning är mer eller mindre en garanti för att det görs stora felinvesteringar, som kommer att exponeras den dag skuldbubblan spricker.