Reformera EU eller lämna EU?

Dagens snackis var förstås att Storbritanniens premiärminister David Cameron höll ett tal där han sade att han vill omförhandla Storbritanniens medlemsvillkor i EU och sedan hålla en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet någon gång efter 2015. Det går ju numera enligt Lissabonfördraget att gå ur EU.

Nu tror jag inte att Cameron (ännu) på allvar menar att Storbritannien skulle lämna EU, utan det är nog mer ett utspel för att dels trycka på mot den centralisering av EU som pågår, dels motverka UK Indepence Party (UKIP), som i de senaste opinionsundersökningarna fått över tio procent.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt ser det som en möjlighet att förändra villkoren för det svenska EU-medlemskapet.

Den europeiska unionen är väg åt fel håll. Euron och hanteringen av den ekonomiska krisen skapar en social katastrof i många länder. Samtidigt räddar EU banker med enorma belopp. Utvecklingen inom euroområdet leder till att makten över den ekonomiska politiken allt mer centraliseras till Bryssel. EU är på väg att omvandlas till en statsbildning. Det är en oacceptabel utveckling som Sverige inte bör delta i.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ser Camerons tal som historiskt och tycker att även svenskarna bör få tycka till om EU-medlemskapet.

Under årtionden har svenska regeringar utan större protester accepterat att Sveriges villkor ständigt försämras. Medlemsavgiften blir ständigt dyrare, allt mer makt förskjuts till Bryssel och det svenska inflytandet minskar. Den brittiska premiärministern visar med sitt tal att detta inte är något vi måste fortsätta att acceptera.

De största övriga partierna är däremot inte oväntat negativa. Folkpartiets EU-minister Birgitta Ohlsson, Socialdemokraternas Stefan Löfven, Moderaternas statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt kritiserar alla Camerons utspel. En poäng de har är att man inte kan ha ett EU med olika villkor för alla medlemsstater. Från Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har jag ännu inte läst någon reaktion.

Om Storbritannien skulle gå ur EU skulle det förstås rubba maktbalansen mellan de länder som vill centralisera och de som inte vill det. Ett brittiskt EU-utträde skulle helt förändra förutsättningarna för det svenska EU-medlemskapet.

Mats Persson (från någon "tankesmedja") tycker att man bör satsa på att reformera EU och begränsa EU:s makt. Han verkar också tycka att det är en bra idé med olika villkor för olika stater.

Alltihopa får förstås EU-fanatikern och folkpartisten Carl B Hamilton att gå i taket och raskt skriva en debattartikel där han som vanligt pläderar för ett fördjupat EU-samarbete.

Som jag har skrivit för ett år sedan är EU ett imperium på dekis och sönderfallet pågår gradvis samtidigt som EU-centralmakten försöker att stärka sin makt genom nya påfund. Vi kommer säkerligen att få se dessa motstridiga tendenser under flera år framöver.

Skulle jag få önska skulle man slopa EU:s klåfingriga centralstyrda påbud, medan man behöll de goda bitarna såsom fri rörlighet och tullfrihet, samtidigt som man decentraliserade besluten. Utsikterna att EU skulle reformeras enligt mina önskningar ser jag dock som i det närmaste obefintliga. Därför förordar jag det i mitt tycke näst bästa alternativet, nämligen svenskt EU-utträde. Det EG som svenska folket röstade in oss i 1994 är inte detsamma som det EU som vi nu är medlemmar i. Därför är det dags för en svensk folkomröstning för att se om folket vill ha det nuvarande EU.

Läs även Cornucopia "Rule Britannia", Den Hälsosamme Ekonomisten "Vi vill också rösta om EU", Göte Kildén som frågar sig om vänstern ska välkomna Camerons utspel, samt Stefan Karlsson som resonerar utifrån ett marknadsliberalt perspektiv.

Köttskatt - slopa subventioner istället!

Dagens mest omdiskuterade nyhet är att Jordbruksverket kommit med en rapport om köttets klimatpåverkan miljöpåverkan¹. Grön Ungdoms språkrör föreslår därför en köttskatt. Aftonbladets ledarskribent hakar på och tycker att det är ett utmärkt förslag. Regeringen anser dock inte att det är aktuellt med köttskatt, vilket jag tycker är klokt.

Varför vill jag inte ha köttskatt? För det första belastas köttproduktionen redan av koldioxidskatter på drivmedel till jordbruksmaskinerna. För det andra behöver vi inte mer byråkrati och ett mer komplicerat skattesystem, utan snarare ett förenklat skattesystem. För det tredje skulle en köttskatt säkerligen leda till att ännu en vara blir lukrativ för smugglare. För det fjärde tycker jag inte att man ska dra allt kött över en kam - viltkött och naturbeteskött är till exempel bra. Det finns även fler skäl...

Jag håller dock med om att svenskarna äter onödigt mycket kött - på en nivå som inte är hållbar i längden. Vi svenskar äter runt 85 kilo kött per person och år, vilket blir 233 gram per person och dag. Köttkonsumtionen i Sverige har ökat med över 50 procent de senaste 20 åren.

Lösningen är dock inte en köttskatt. Istället bör man ta bort subventionerna till jordbruket. Tyvärr styrs dock dessa subventioner på EU-nivå, men EU kommer förr eller senare att bli tvungna att banta bort denna EU-budgetens största post, om inte annat av rent ekonomiska skäl. Jordbrukssubventionerna gör att det blir billigare att föda upp köttdjur på subventionerad spannmål än att låta dem beta ute. Sedan får köttproduktionen ännu en egen subventionsomgång. Skulle man ta bort jordbrukssubventionerna skulle matpriserna öka generellt, men köttet skulle öka i pris betydligt mer än vegetabiliska matvaror. Därför skulle borttagna subventioner styra över folks² matinköp mot mindre kött. Troligen mycket mer effektivt än en köttskatt. Och så slipper vi en massa byråkrati och administrativt trassel för jordbrukare.

Idag används 40 procent av världens spannmål som foder. Även idisslare såsom nötkreatur föds i många fall upp på en stor andel spannmål och soja i fodret, vilket deras magar inte är gjorda för, och detta gör att de mår dåligt. Det är som jag skrev billigare (på grund av subventionerna) att föda upp djuren på spannmål istället för bete, hö och ensilage. Detta gäller även i exempelvis USA. Spannmålssubventioner infördes i stor skala redan på 1930-talet och har snedvridit hela västvärldens matproduktion de senaste 80 åren.

Köttproduktion är för övrigt nödvändig om vi vill ha mejeriprodukter. Förutsättningen för att korna ska ge mjölk är nämligen att de får en kalv om året. De flesta av dessa kalvar slaktas och blir kött, i likhet med överåriga mjölkkor.

Betesmarker är också mycket rika naturmiljöer och något åt det hållet är faktiskt den naturliga vegetationen i större delen av världen. Innan människan kom så gick det runt uroxar, visenter, hjortar med mera och betade i skogar som därmed glesades ut naturligt. Betesmarker binder också kol ur atmosfären, och ännu mer om de sköts på rätt sätt. Läs mer hos Cornucopia om detta. Dessa betande vilda djur släppte för övrigt också ut metangas i sina pruttar.

Utan betande djur inga hagmarker.

Läs även Röda Malmös och Effekts åsikter om köttskatten.

Varför fokuserar man för övrigt så mycket på köttet? En annan stor miljöbov i maten är grönsakerna. Hur mycket resurser går åt till att få hit en massa tomater, paprikor, gurkor och sallad mitt i vintern? Den som har flugit över Nederländerna nattetid har kanske sett de enorma upplysta växthusområdena. Räknat per kaloriinnehåll måste grönsaker utanför säsong vara en betydligt större klimatbov, miljöbov och energibov än till och med kött uppfött på soja. Vi behöver inte ha tillgång till "allt alltid" i livsmedelsaffären.

P.S. Läs även det jag skrev om "matens värstingar".

---

1. Jag talar hellre om "miljöpåverkan" än "klimatpåverkan", då det täcker in även alla andra miljöeffekter av mänskliga verksamheter.
2. Jag vill inte kalla vanligt hederligt folk för "konsumenter".

Bankavgifter i Danmark skapar proteststorm

Danske Bank meddelade i fredags efter stängning att de kommer att ta ut en avgift om 25 danska kronor per månad av dem som inte har tillräckligt stort engagemang hos banken. Detta gäller enbart kunder i Danmark. I engagemanget räknas lån och kontoinnehav. Detta har inte oväntat lett till en proteststorm på bland annat bankens Facebook-sida och den danska regeringen tar upp frågan. Nästan hälften av bankens kunder i Danmark kommer att drabbas av avgift.

Kommer detta att leda till en massflykt från banken? Det ska bli intressant att se hur detta utvecklas.

I takt med att allt fler transaktioner sker kontantlöst får bankerna allt mer kontroll över våra pengar. De kan därför införa avgifter. Som jag skrev i december finns en mängd problem med det alltmer kontantlösa samhället. Ett av problemen är rätten att kunna ha ett bankkonto. Om det är avgift på kontot inskränks denna rätt.

Även i Sverige får man se upp så att man inte betalar avgifter i onödan. Ironiskt nog så har jag konto hos Danske Banks svenska filial och betalar där inga avgifter för att ha tillgång till det grundläggande, alltså betalkort/bankomatkort och internetbetalning, vilket jag självklart har tyckt är bra. De flesta svenska banker tar dock en avgift för dessa grundläggande tjänster. Avgifterna har sakta men säkert smugits på oss under många år. Hos Danske Banks svenska filial får man för övrigt se upp så att man inte har ett Danske Plus-konto, där man betalar 540 kronor per år i avgift, istället för ett Danske Direkt-konto, som inte har någon avgift. När Danske Bank införde detta (för omkring tio år sedan tror jag) omvandlade de automatiskt alla befintliga konton till Danske Plus (med avgift). Man var tvungen att själv be om att få byta kontotyp för att slippa avgiften. Hur många bytte? Hur många göder istället banken?

Intressant i sammanhanget är att inlåning (alltså att hushåll och företag har pengar på bankkonton) är betydligt billigare för banken än upplåning (genom t.ex. bostadsobligationer), framförallt då stora delar av inlåningen sker till obefintlig eller låg ränta. När ska bankerna börja måna om sin inlåning?

El Niño och La Niña

Som jag skrev i förrgår så var 2012 ännu ett varmt år globalt sett. Med tanke på att Jordens vädersystem under året präglades av La Niña-förhållanden så var det ovanligt varmt. (La Niña-år är svalare än El Niño-år.) 2012 var till och med det det varmaste La Niña-året som har uppmätts. När Jordens vädersystem slår tillbaks till El Niño kan vi förvänta oss verkligt rekordvarma år - kanske även i Sverige.

En tänkbar effekt av den globala uppvärmningen skulle dock kunna vara att balansen mellan El Niño och La Niña rubbas, så att vi får fler La Niña-år (eller fler El Niño-år). Detta skulle kunna vara möjligt, eftersom det globala vädersystemet är så stort och komplext. Nu säger jag inte att det blir så, men möjligheten finns att klimatsystemet tippar över i något nytt jämviktsläge. Vi kan inte med säkerhet förutse exakt hur klimatförändringarna kommer att slå mot varje enskilt område på Jorden. Där har datormodellerna sina begränsningar. Vi ska dock vara beredda på förändringar och planera därefter.

Uppsalainitiativet tipsade nyligen om en video från Skeptical Science som förklarar hur temperaturförändringen de senaste årtiondena ser ut om man drar bort effekterna av stora vulkanutbrott och El Niño / La Niña.

Videon är en förenklad version för att hinna med allt på två minuter, men den intresserade kan läsa mer i artikeln hos Skeptical Science. De gjorde videon och artikeln med anledning av att klimatförändringsskeptikerna Judith Curry och David Rose tolkar brittiska Met Office så att den globala uppvärmningen avstannat de senaste 16 åren, vilket det gjorts stor sak av inom förnekarkretsarna, där Judith Curry hålls högt.

Skeptical Science påpekar även att

Klimatvetenskapen hävdar inte att alla klimatförändringar är antropogena [orsakade av mänskligheten] - det finns både naturliga och mänskliga orsaker. De naturliga orsakerna är särskilt viktiga över korta tidsskalor [mindre än två decennier], så varje försök att analysera kortsiktiga trender måste ta hänsyn till dem.

Ehrenberg ute och cyklar om inflation

Med anledning av DN:s intervju med Stefan Ingves, där han talar om amorteringskrav för bolån, så skriver Johan Ehrenberg på ETC-bloggen att Riksbankens amorteringskrav är farligt (tipstack BoBubbla). Ehrenberg börjar med att kort gå igenom hur det svenska skuldberget har uppstått, samt de stigande bostadspriserna. Sedan börjar dock Ehrenberg virra bort sig å det värsta.

När Stefan Ingves då föreslår amorteringstvång, ett statligt tvångssparande så är det ett mycket märkligt förslag. Antingen beror det på att han ser en bostadskrasch framför sig, men inte vill säga det. Eller också vet han att riksbankens inflationsmål inte kommer att gälla.

Amorteringsfria lån betalas nämligen genom inflation. Om du betalar 4% i ränta och inflationen är 2% så är det med andra ord en 2% minskning av ditt lån du ser i verkligheten. En 2% inflation gör att en bostad är betald till hälften på 35 år!

Det enklaste sättet att minska lånebördan vore därför istället att öka inflationen. En 4% inflation ger betydligt bättre fart på ekonomin, den skapar fler jobb och den ger löntagarna större möjlighet att kompensera via löneökningar än vad ökade bostadskostnader skulle göra.

Ingves förslag handlar om att löntagarna som lurats in i en lånespekulation av banker och politiker, nu ska få betala genom att inflationen pressas ner och amorteringstvång införs.

Det här kommer skapa en ännu djupare kris för vanliga människors ekonomi. Högre arbetslöshet är en annan säker effekt av amorteringstvång. För konsumtionen kommer att sjunka.

Det finns även från vänsterekonomer än moralism runt detta med lån som är farlig. Lån anses som något illa. Men nu sitter vi i en bostadsbubbla skapad av ett finanskapital som tjänat miljarder på att löntagarna fått bo i hus som bara på papperet blivit mer värda. Att nu låta löntagarna betala med amorteringstvång blir bara nya kortsiktiga vinster för finansföretagen, inga vinster alls för vanligt folk.

Ehrenberg vet uppenbarligen inte hur pengar skapas i dagens Sverige och förstår heller inte inflation och dess orsaker och effekter.

"Pengar" skapas när bankerna ger ut lån, punkt slut. Idag är mindre än 10 procent av penningmängden kontanter. Visserligen kan bankerna inte skapa dessa "skuldpengar" utan att det finns villiga låntagare, men det är ändå så som processen går till. Villiga låntagare verkar det hursomhelst inte vara någon brist på (ännu).

Inflation är egentligen en ökning av penningmängden. Den kan sedan yttra sig som prisinflation när mer pengar försöker köpa samma mängd varor och tjänster. Ökar mängden tillgängliga varor och tjänster genom en ekonomi i tillväxt, så kan penningmängden öka utan prisinflation. Tricket för att få prisinflation är förstås att penningmängden ökar snabbare än ekonomins tillväxt.

Problemet i en värld där större delen av pengarna skapats som skulder av bankerna är att centralbanken bara indirekt kan styra penningmängden genom att sätta sin egen räntenivå gentemot bankerna (reporäntan). Detta förstås så länge inte centralbanken tar till "okonventionella" penningpolitiska trick, såsom kvantitativa lättnader, som tillämpats av bland annat USA:s Federal Reserve. Men vill ingen ta på sig mer skulder ökar inte penningmängden, utan minskar istället på grund av att skulder förfaller till betalning. Detta leder alltså till deflation, d.v.s. en minskning av penningmängden. Prisdeflation får vi om penningmängden krymper snabbare än ekonomins storlek.

Trots att Federal Reserve har hållit sin styrränta nära noll i flera år nu och som sagt även tagit till kvantitativa lättnader, men har ändå inte lyckats orsaka en särskilt hög inflationstakt annat än tillfälligt. De senaste tre åren har prisinflationen i USA legat runt en årstakt på 2,5 procent. Ännu "värre" exempel kan man hitta om man ser på Japan.

Det ser alltså inte ut att vara särskilt lätt för en centralbank att i dagens läge implementera en penningpolitik som ger den inflationstakt på 4 procent som Ehrenberg önskar sig.

Men låt oss ändå anta att Riksbanken skulle kunna framkalla en årlig prisinflation på 4 procent genom någon form av okonventionell penningpolitik. Vad skulle det innebära? För det första skulle vi få ett betydligt högre ränteläge, vilket skulle försvåra den ekonomiska sitsen för alla högbelånade. En bieffekt som Ehrenberg troligen inte alls tänkt på. Ska man skapa inflation i vårt penningsystem med mer än 90 procent "skuldpengar" måste också någon ta på sig mer skulder - hushållen, företagen eller staten. Detta motverkar alltså den "minskning" av skulderna som skulle ske genom att de "inflateras bort".

Ehrenbergs påstående om att en högre inflation skulle ge "betydligt bättre fart på ekonomin" och skapa fler jobb har såvitt jag vet ingen grund i ekonomisk forskning. Har han aldrig hört talas om "stagflation"? Hög inflation gröper dessutom oftast ur reallönerna och försämrar därför för vanligt folk istället för att förbättra. Vid högre inflationstakt måste löntagarna i efterhand försöka kompensera sig för hur inflationen har gröpt ur deras löner. Bäst för alla är en stabil inflationstakt. Förutsägbarheten gör att löneförhandlingarna kan föras utifrån ekonomins utveckling, inte inflationens krumsprång. Det finns en orsak att vår Riksbank har ett inflationsmål.

Att amorteringstvång skulle ge vinster för finansföretagen är också helt felaktigt. Det förhåller sig i själva verket tvärtom. Långivarna tjänar pengar på räntan, inte på amorteringarna. Därför vill de ha så stor bolånestock som möjligt. Om hushållen amorterar ner sina skulder betalar de i längden mindre ränta till bankerna. Ehrenberg kan tydligen inte skilja på balansräkningen och resultaträkningen. Jag skulle inte välja honom till styrelsen om jag bodde i samma bostadsrättsförening!

Juncker vill äta kakan och ha den kvar

Plötsligt har eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker insett att euron har blivit för stark. I juli 2012 var kursen nere på 1,21 USD/EUR och idag ligger den på 1,33 USD/EUR, en förstärkning på runt 10 procent. Den starkare euron gör Tysklands eurozonens exportföretag mindre konkurrenskraftiga.

Juncker kan inte både äta kakan (bättre förtroende för euron och eurozonens statsobligationer) och ha den kvar (låg eurokurs). De globala finansmarknaderna är som jag skrivit förut korrelerade genom "risk on" och "risk off". "Risk on" innebär att marknaderna skiftar från upplevt säkra (tråkiga, lågavkastande) tillgångar till upplevt osäkra (spekulativa, potentiellt högavkastande) tillgångar, alltså säljer dollar och yen, köper aktier, säljer amerikanska statspapper, köper högavkastande obligationer (t.ex. spanska), köper råvaror, osv. "Risk off" är motsatsen. Den senaste tiden är det mest "risk on" som har gällt.

Men om Juncker nu önskar sig en svagare euro får han stå ut med bieffekterna av "risk off". Skulle euron falla mot dollarn kommer det också att innebära att aktiebörserna faller, att räntorna på PIIGS-ländernas statsobligationer skjuter i höjden, likviditetsproblem för europeiska banker. Knappast något som Juncker önskar sig.

Tomma ord från Juncker alltså, som knappast kan vara omedveten om ro-ro-korrelationerna.

Varmt 2012 globalt

Klockan 20 svensk tid kom NOAA och NASA med sina sammanställningar av den globala medeltemperaturen förra året.

Enligt NOAA:s mätningar var 2012 det 10:e varmaste året sedan mätningarna började. Enligt NASA var 2012 det 9:e varmaste året. Det handlar om oberoende mätningar, därav de något olika resultaten, som dock pekar i samma riktning.

Enligt NOAA var 2012 det 36:e året i rad med en medeltemperatur över 1900-talets genomsnitt. Det enda året på 1900-talet som var varmare än 2012 var 1998. En trolig orsak till att 2012 var svalare än 2000-talets genomsnitt är att 2012 präglades av La Niña-förhållanden. 2012 var det varmaste La Niña-år som uppmätts.

Större delen av Jorden hade högre temperatur än "normalt", medan vissa områden fick lägre temperatur, t.ex. Alaska, Centralasien och Sydatlanten.

Havsisen i Arktis smälte som bekant till rekordliten storlek, medan havsisen i Antarktis hade ovanligt stor utbredning. Eftersom havsisen i Antarktis är mycket mindre än den i Arktis blev ändå totalsumman av havsisens utbredning rekordliten.

2012 utmärktes också av en mängd extrema väderhändelser, vilket ligger helt i linje med vad man kan förvänta sig vid global uppvärmning. Några exempel:

• Större delen av USA drabbades av kraftig torka.
• I Storbritannien präglades årets första tre månader av kraftig torka, medan resten av året istället blev ovanligt blött. Totalt sett var 2012 det näst mest nederbördsrika året i Storbritannien sedan mätningarnas början.
• I Ryssland var det den näst varmaste sommaren någonsin (varmast var 2010).
• Pakistan drabbades av översvämningar i september, dock inte lika kraftiga som häromåret.
• Stora delar av Västafrika och Sahelområdet drabbades av översvämningar från juli till september.
• Nordöstra Brasilien drabbades av den värsta torkan på 50 år.
• Indien hade den lägsta nederbörden i perioden innan monsunen sedan 1901.

NASA påpekar att man måste se på den längre trenden. Visserligen var 2012 svalare än de senaste åren, men 2000-talet som helhet var varmare än 1990-talet, som i sin tur var varmare än 1980-talet, o.s.v.

Vi måste som jag skrivit förut förhålla oss till klimatförändringarna som ett predikament. Mänskligheten har redan bränt upp såpass mycket fossila bränslen att en global uppvärmning är oundviklig, även om man kan ha delade meningar om hur stor den blir. Att vi skulle sluta med större delen av förbränningen av fossila bränslen inom de närmsta åren är osannolikt, även om vi inom ungefär ett årtionde ser ut att nå en topp för att därefter minska förbrukningen. Vi måste därför vara beredda på ett förändrat klimat framöver samt fler extrema väderhändelser och bygga samhället därefter. Särskilt jordbruket behöver göras mer robust vad gäller klimatförändringarnas effekter.

Det blir som jag påpekat förut allt svårare för förnekardrevet, vars viktigaste svenska häckningsplats är The Climate Scam, att förneka klimatförändringarna och att de skulle ha något samband med den ökade koldioxidhalten i atmosfären. Istället ägnar sig The Climate Scam åt långa artiklar som babblar om något perifert ämne, troligen för att försöka avleda uppmärksamheten. Det var länge sedan jag såg någon riktig förnekarartikel där.

Frankrike krigar i Mali

Knappt har EU hunnit motta Nobels fredspris förrän ett EU-land kastar sig in i ett krig. Frankrike har skickat flyg och soldater till den före detta franska kolonin Mali.

Tuaregrebeller tog över den norra delen av Mali våren 2012 (läs vad jag skrev om detta då) med hjälp av tunga vapen som kommit på drift efter Gaddafi-regimens fall i Libyen. Många tuareger hade också tjänstgjort som legosoldater i Libyen. Tuaregrebellerna MNLA utropade då staten Azawad i norra Mali. Senare manövrerade islamistgruppen Ansar al-Din (även kallad Ansar Dine) ut MNLA och med hjälp av Al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM) blev det nya målet inte frihet för norra Mali, utan istället ett islamistiskt maktövertagande och sharia-lagar i hela Mali.

Samtidigt drabbades Malis södra del och huvudstaden Bamako av en militärkupp ledd av kapten Amadou Sanogo mot den sedan 2002 sittande presidenten Amadou Toumani Touré. Mali hade då haft 20 år av demokrati och presidentval skulle ha hållits i april 2012. Sanogo tvingades senare avgå och parlamentets talman Dioncounda Traoré utsågs till tillfällig president. I december 2012 tvingade militären premiärministern Cheik Modibo Diarra att avgå i en ny statskupp.

Den regim i Mali som Frankrike just nu hjälper mot rebellerna i norr är alltså en miltärjunta. Just snyggt! Vilket är värst - militärdiktatur eller islamister? Pest eller kolera? Frankrike har i alla fall valt sida.

Mali kan grovt delas in i tre delar - den bördiga södra delen, den mellersta torrare Sahel-delen och den norra ökendelen. Detta syns tydligt på satellitbilden till höger (från Wikipedia). Befolkningen är koncentrerad i den södra delen och framförallt öknen i norr är glesbefolkad. Mali är ett av världens fattigare länder, med en årlig BNP per capita på runt 700 USD.

Mali är medlem i Västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS eller CEDEAO) och i valutaunion med flera av grannländerna. Västafrikas motsvarighet till EU och eurozonen, alltså. ECOWAS ska också delta i kampen mot rebellerna i Mali genom att skicka soldater.

Frankrike ser ut att ha övriga EU:s stöd för sitt militära ingripande i Mali. I alla fall tycker en av EU:s tungviktare, vår egen utrikesminister Carl Bildt att det är positivt. Sverige ska nu delta i en EU-insats i Mali genom att utbilda säkerhetsstyrkor. Ska vi stödja en militärregim med att utbilda dess säkerhetsstyrkor? Hur blir det med demokratin i Mali? Vilket stöd ges för den och vilka krav ställs från EU?

Flera av grannländerna har varit oroade av utvecklingen i Mali, särskilt Algeriet, där AQIM har sin bas. Mauretanien har tvingats ta emot flyktingar från norra Mali. Om AQIM och Ansar ad-Din ger upp och flyr kan de komma att etablera sig i grannländerna Niger, Algeriet och Mauretanien.

Att försöka slå ut rebellerna i norra Mali kan dock bli svårt. Denna bit av landet är ungefär lika stor som Frankrike och trupper måste framförallt avdelas till att hålla städer såsom Timbuktu, Gao och Kidal. Vägnätet är mycket dåligt i denna ökenregion med stora bergstrakter. Dessutom är gränserna mot grannländerna mycket långa och svårbevakade. Risken är också mycket stor att man av misstag slår mot civila mål, då det är svårt att från flyg skilja en karavan av rebeller från en karavan av tuareger. Civila döda i flygattacker kan leda till samlad vrede från islamiska stater mot Frankrike och EU. Mali kan bli Frankrikes motsvarighet till Afghanistan.

För lite för sent

Mats Persson, professor i nationalekonomi, skriver idag om EU:s orealistiska bankunion.

Ett försäkringssystem som införs för att rädda redan konkursmässiga banker – det liknar en brandförsäkring som tecknas när huset redan har brunnit ner. Och hur ska man göra när branden är självförvållad?

EU har inte infört åtgärderna i tid - de borde ha tagit kontroll över finansvärlden och skuldsättningen för många år sedan, innan krisens orsaker byggdes upp. Att införa bankunionen nu är som vanligt "för lite för sent", vilket är en devis som har präglat hela hanteringen av den europeiska skuldkrisen. Redan 2006 läste jag om hur många bedömare pekade på utvecklingen i PIGS-länderna (Portugal, Italien, Spanien, Grekland) var ohållbar, men det var inte förrän i slutet av 2009 som man försökte börja ta tag i Greklands problem. Sedan har man försökt lappa på med nya "lösningar" efterhand. Slutresultatet är fortfarande inte att man skulle vara förbi krisen, även om det har påståtts i flera omgångar, nu senast av Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble, som säger att "euroområdet är förbi den värsta krisen", även om han slänger in en brasklapp att "det är för tidigt att ropa faran över". Inget pekar på annat än att ekonomin kommer att fortsätta att försämras i Spanien, Grekland, Italien, Frankrike med flera länder. När ekonomin krymper försvinner även skatteintäkter och därmed blir hela skuldbubblan allt svårare att upprätthålla. Den värsta krisen ligger fortfarande i framtiden.

Det skapas ständigt nya byråkratiska institutioner för att försöka "lösa" problemen. Det finns som Mats Persson påpekar redan en europeisk bankinspektion: European Banking Authority (EBA), men tydligen duger inte den, utan det ska enligt förslaget om bankunion skapas en ny bankinspektion inom Europeiska Centralbanken (ECB). EBA skapades så sent som i januari 2011 och tog över efter CEBS, som i sin tur skapades så sent som 2004, med en förändring av verksamheten 2009.

För att "lösa" själva skuldkrisen har det kommit först EFSF 2010 och därefter ESM 2012. Vi väntar med spänning på vilken ny förkortning som dyker upp under 2013.

De verkliga lösningarna på de problem som överskuldsättningen orsakat är dock alltför osmakliga för att politikerna ska vilja ta tag i dem. Många av EU:s storbanker skulle behöva förstatligas och aktieägarna få se sina investeringar utraderade. Problemet är dock att bankerna till stor del ägs av pensionsfonder. Lägg till detta att pensionsfonder även är storägare av statsobligationer. En massiv nedskrivning av ett brett spektrum av finansiella tillgångar skulle exponera hur ihåliga pensionslöftena är. Inget bra recept för omval.

Egyptisk trippelkris: energi, ekonomi, politik

Det har varit ganska tunt med rapporteringen i svenska media, men just nu plågas Egypten av en trefaldig kris - energikris, ekonomisk kris och politisk kris.

Vi börjar med den ekonomiska krisen. De dåliga statsfinanserna, handelsunderskottet och den allmänt ovissa situationen i landet har gjort att det egyptiska pundet (EGP) tappat kraftigt i värde mot dollarn (USD). I januari 2011 låg kursen på 5,80 EGP/USD. Efter Mubaraks fall stabiliserades kursen runt 5,95 EGP/USD, men har sedan slutet av 2011 sakta drivit iväg mot 6,15 EGP/USD i slutet av 2012, ett fall på 6 procent på knappt två år. Men nu i januari har det gått undan och dagens kurs är 6,54 EGP/USD, vilket är ett fall på 6 procent på bara två veckor. Nu är det plötsligt akut valutakris.

För att skydda sig mot valutans fall har många egyptier växlat till dollar och om denna trend fortsätter sätter det hård press på centralbankens dollarreserv som bara är på 15 miljarder dollar. Troligen måste man snart införa valutaväxlingsrestriktioner. Det rapporteras redan att många taxichaufförer på turistorter vill ha betalning i dollar eller euro.

Regeringen har begärt lån från IMF, som skickade en expertgrupp i måndags. IMF-lånet är dock bara på futtiga 30 miljarder kronor, medan underskottet i statsbudgeten är över 30 miljarder dollar. Regeringen räknar med att statsfinanserna för 2012-2013 kan sluta med underskott på 50 procent "om drastiska åtgärder inte vidtas". Landet har redan en ganska hög statsskuld (83,6 procent av BNP 2011). Landets handelsunderskott för 2012 var omkring 30 miljarder dollar.

Den ekonomiska krisen hänger ihop med energikrisen. Sedan 2008 har oljeutvinningen varit ungefär lika stor som den inhemska konsumtionen. Redan ingångna exportkontrakt för olja tvingar dock Egypten att även importera olja, vilket blir dyrt. Det enda positiva i Egyptens "energibudget" har hittills varit fossilgasen, där landet länge varit nettoexportör. Den inhemska förbrukningen har dock stigit kraftigt (en ökning med 10 procent bara förra året) och i april 2012 stoppade man gasexporten till Israel. Man skyllde på att Israel slarvat med betalningarna, men den verkliga orsaken torde vara brist på gas.

Ett grannland som kan drabbas av Egyptens gasvåndor är lilla Jordanien, som dock än så länge får sin gas. Jordanien importerar 95 procent av sina energibehov och kan hamna i kläm om de inte lyckas köpa in sina fossila bränslen.

Under andra halvåret 2013 räknar Egypten med att börja importera fossilgas och har en förfrågan ute om byggande av en LNG-terminal för import av flytande gas.

Oljeprodukter (bensin, diesel), gas och el är alla subventionerade i Egypten, vilket självfallet bidrar till den ökande inhemska konsumtionen. Cirka 55 procent av elektriciteten genereras med hjälp av gas. Energisubventionerna är en tung post i Egyptens statsbudget och står för över en femtedel av utgifterna. Ju större konsumtion och ju mer import, desto sämre blir statens finanser och även handelsbalansen. Den nya regeringen som tillträdde i augusti lovade att se över energisektorn och dra ner på subventionerna, men oljeministern sade redan i november att man inte kommer att uppnå målet att minska subventionerna med 39 procent till slutet av juni.

Nu börjar Egyptens valutakris att skapa problem med att köpa in olja. Statsägda EGPC har bara köpt in 3 miljoner fat olja för första kvartalet i år, vilket endast var hälften av vad man efterfrågat. Även en import på 6 miljoner fat anses inte tillräckligt för att försörja landets raffinaderier, som därmed tvingas köra under sin kapacitet. EGPC försöker också att köpa raffinerade oljeprodukter, men har svårigheter även där. Dessutom har EGPC ökande svårigheter att få tag på remburser¹ för oljeimporten och kostnaderna för remburserna ökar snabbt.

Ovanpå detta kommer förstås de höga globala livsmedelspriserna i spåren av bland annat torkan i USA. Egypten importerade (netto) 2010 (senaste året för FAOstats data) 47 procent (16,8 miljoner ton) av sin spannmålskonsumtion till en kostnad av 3,7 miljarder dollar. Att hålla livsmedelspriserna nere är säkerligen en ännu högre prioritet för landets styrande än att subventionera energipriserna, med tanke på de oroligheter som höga livsmedelspriser tidigare orsakat i landet. Egypten har 82 miljoner invånare och befolkningen ökar med omkring 2 procent per år, vilket knappast minskar deras beroende av livsmedelsimport.

Prisinflationen i Egypten har varit hög de senaste åren (11,9% för 2009, 12,8% för 2010, 10,4% för 2011, 7,1% för 2012) även om den sjunkit en aning det senaste året. Med en kollapsande valutakurs lär dock hög prisinflation komma tillbaka i Egypten. Detta lär i sin tur leda till förstärkt folkligt missnöje.

Därmed kommer vi in på den politiska krisen. Muslimska brödraskapet fick sin president Muhammad Mursi vald förra året, och håller något slags maktbalans med den starka militären. Muslimska brödraskapet kan snabbt förlora i popularitet om ekonomin försämras och priserna på basvaror stiger.

Egyptens författningsdomstol upplöste i juni parlamentets underhus efter att ha underkänt valet. Muslimska brödraskapet var största parti i underhuset. Det ryktas nu om parlamentsval i april, vilket ger en ytterligare politisk osäkerhet. President Muhammad Mursi har nu bytt ut både finansministern och inrikesministern för att försöka dämpa den folkliga vreden över den ekonomiska krisen.

Som synes hänger Egyptens energi, ekonomi och politik samman i en oupplöslig cirkel. Jag skrev redan i februari 2011 i samband med oroligheterna i Egypten om Egyptens omöjliga ekvation och det jag skrev då är fortfarande aktuellt.

Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation
[...]
Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu cirka 80 miljoner. Prognoserna visar inga tecken på att befolkningstillväxten skulle stanna av på länge än. Även om Egypten mot förmodan lyckades införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i många år. Misstaget har man redan gjort flera decennier tillbaka när man lät befolkningen växa så snabbt.
[...]
Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på ekonomin, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner på mat och bränsle är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp.
[...]
Visserligen har den inhemska spannmålsproduktionen stigit snabbt, men befolkningen har också växt snabbt och Egypten tvingas därför importera en stor del av sin mat. Med sjunkande inkomster av oljeexport och stigande livsmedelspriser blir ekvationen omöjlig.

Situationen i Egypten utgör ett hot även för andra länder än de närmaste grannländerna. En orsak är Suezkanalen, där 7,5% av världshandeln till havs går. För Europa torde det innebära en betydligt större andel. Alternativet att åka flera tusen kilometer extra runt södra Afrika fördyrar avsevärt. 2009 fraktades cirka 1 miljon fat per dag av råolja och raffinerade oljeprodukter norrut och 0,8 miljoner fat söderut genom Suezkanalen, vilket totalt är runt 2 procent av världens oljeproduktion. Dessutom går Sumed-ledningen för råolja längs ungefär samma väg som kanalen och genom den går nästan all norrgående råolja från Saudiarabien (2,3 miljoner fat per dag 2006).

Vad vi kan förvänta oss framöver är troligen mer politisk oro i Egypten. Missnöjet kan lätt spilla över i stora demonstrationer. Den självförstärkande spiralen av energikris, ekonomisk kris och politisk kris gör att situationen förvärras. Vilken vilja, förmåga och beredskap har sedan världens rikare länder att hjälpa Egypten? Viljan kanske finns där om man ser ett hot mot exempelvis Suezkanalen, men förmågan att hjälpa är kanske inte den bästa, när EU och USA är upptagna med sina egna kriser. Beredskapen för att hjälpa Egypten är väl så gott som obefintlig.

Den "underbara arabiska våren" var för Egyptens del som jag ser det en förtäckt militärkupp. Militären gjorde sig av med den mycket impopuläre president Mubarak, men sitter fortfarande på den starkaste maktpositionen, även om man fått dela med sig en del makt till Muslimska brödraskapet och Muhammad Mursi. Samtidigt har man dock fått någon att skylla på när det går dåligt för landet.

Hur ska Egyptens ledarskap på ett pedagogiskt sätt lyckas förklara för folket att man helt enkelt är tvungen att skära ner på energianvändningen och/eller att den blir dyrare? Så länge ledningen är såpass korrupt som den är lär inte folket lita på ens de mest pedagogiska förklaringar.

Vi kommer säkert snart att få höra stora och viktiga nyheter från Egypten - jag gissar att landet någon gång under första halvåret kommer att dominera nyheterna ett tag. Nu har ni bakgrundsinformation för att förstå det kommande nyhetsflödet.

---

1. Remburser (på engelska Letters of Credit) är ett slags bankgarantier som används vid utrikeshandel. Läs mer på Wikipedia

En titt på börsen

Sedan mitten av november har världens högfrekvenshandelsplatser aktiebörser präglats av stigande kurser, som är en fortsättning av den någorlunda stigande trend som har rått sedan slutet av 2011, då Europeiska centralbankens (ECB) chef Mario Draghi bestämde sig för att sätta punkt för eurokrisen och bromsa det häftiga börsfallet i juli-augusti 2011 genom den extraordinära åtgärden att tillföra likviditet till finansmarknaderna genom LTRO och flera senare utspel. Upptrenden börjar dock bli lite gammal och vi närmar oss intressanta nivåer, nämligen den långa trendlinjen som förbinder topparna från mars 2000, juli 2007 och början av 2011. Denna trendlinje befinner sig just nu någonstans runt 1143 för Stockholmsbörsens OMXS30-index. (I fredags stängde OMXS30 på 1137.)

Förutom det rent TA-mässiga kan vi konstatera att de aktuella aktievärderingarna generellt sett inte ser ut att prisa in den lågkonjunktur som vi verkar vara på väg in i. Det känns därför inte orimligt att börsen skulle kunna vända ner till den nedre trendlinjen som förbinder bottnarna från 2002 och 2008, särskilt med tanke på att det senaste dryga årets uppgång mer sett ut som en bergochdalbana än en beslutsam uppgång. I slutet av 2011 lyckades ECB hejda börsernas nedgång omkring halvvägs ner till den nedre trendlinjen - frågan är om centralbankerna kan lyckas igen. En sådan nedgång går förstås inte på särskilt kort tid, utan man kan jämföra med nedgången 2007-2008, som tog halvtannat år att spela ut.

För mer detaljerad daglig teknisk analys av börserna rekommenderar jag bloggrannen Winning Trading, som i morse bland annat skrev:

Nu blir det spännande att se om köparna har har det självförtroende som krävs för att utmana toppen från juli 2011 vid 1142. Kursen är på kort sikt överköpt och ni som följt mig ett tag vet att jag inte ”tror på nyheter” som anledningar till hållbara uppgångar, snarare tvärtom.
[...]
Vi ska fortsätta att befinna oss bland köparna men för tillfället är tajmingen för entré den sämsta tänkbara. I samband med den stundande rekylen ska vi bevaka händelseförloppet kring utbrottsnivån 1119 eller den senaste bottnen vid 1099. Även om ”lösningen” för det amerikanska budgetstupet tolkas positivt av många har jag tidigare skrivit att det är stor risk för en tydlig topp strax efter beskedet och den ståndpunkten har jag fortfarande. Det blir intrssant att se om vi får en ny botten mellan den 10 och den 18 och i så fall vilken nivå den hamnar på då det ger oss en viktig pusselbit för den fortsatta navigeringen.

En intressant sak att titta på vad gäller börsen är volatiliten inom dagen. Nedan ser ni den i ett diagram sedan april 2000, beräknad som (dagshögsta - dagslägsta) / öppningskurs.

Den senaste tiden har volatiliteten inom dagen varit väldigt låg - misstänkt låg. Inga marknadsaktörer verkar se några framtida problem, eller? Centralbankerna i EU, USA och Japan kommer väl att pumpa in "pengar" (egentligen krediter) i finansmarknaderna in absurdum och med alltmer drastiska åtgärder, eller? Så vi kan bortse från att den reala ekonomin inte känns särskilt sprudlande, eller?

ZeroHedge påpekade nyligen att aktieterminshandlarna i USA överväger mer åt att börserna ska fortsätta stiga än vad de gjort någon gång under de senaste sex åren. Dessutom är belåningen (margin debt) åter tillbaks på en nivå vi senast såg våren 2008. Spekulanterna satsar alltså "allt" på att börserna ska stiga, dessutom med belåning. När optimismen blir för stark ska man se upp.

En sak som tyder på problem är att Baselkommittén igår beslutade att skjuta på de hårdare likviditetskraven för bankerna. På kort sikt gynnar det banksektorns aktiekurser, men på längre sikt visar det att bankerna (troligen framförallt de europeiska) inte klarar av att hålla en rimlig likviditetsbuffert och därmed är farligt känsliga för störningar på de finansiella marknaderna. EU-kommissionen välkomnade dumdristigt nog Baselkommitténs beslut, men de borde tänka efter vad de egentligen önskar sig. Vill de ha stabila banker, eller banker som med jämna mellanrum måste "räddas"? Be careful what you wish for.