Visar inlägg med etikett skatter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skatter. Visa alla inlägg

2016-05-03

Nej, grönsaker är inte dyra!

"Jag har blitt vegetarian och käkar strån och blan och dill och astrakan,
morot och vitlök och banan dessutom snackar jag persilja"
Ur Vegetarianvisan av Lasse Åberg och Claes Möllberg


"Men den som äter palsternackor, han går inte av för hackor
Det finns kraft i morotssaft för den som håller stilen"
Ur Klas Klättermus av Thorbjørn Egner och Christian Hartmann (svensk översättning Håkan Norlén)


Ibland råkar man på artiklar som är så okunniga att man baxnar. Igår läste jag en debattartikel på DN Åsikt med rubriken "Grönsaker är alldeles för dyrt". Den är skriven av någon som tydligen är journalist, men kanske borde fundera lite på hur man som skribent väljer och kontrollerar sina fakta. Nu ska inte allt klander falla på debattartikelns författare, utan en hel del faller även på redaktionen för DN Åsikt som släppt in en så slarvig artikel.
"Grönsaker är inte billigt. Som jämförelse så kostar falukorv cirka 36 kronor kilot medan broccoli kostar runt 50-lappen per kilo. Och du måste äta ganska mycket mer broccoli för att bli mätt."
För det första så är falukorv och broccoli inte jämförbara livsmedel. Detta är grundläggande kunskap om livsmedel som man bör besitta om man vill skriva debattartiklar i ämnet. Man kan inte byta ut falukorven mot samma vikt av grönsaker och räkna med att må bra. Falukorv ger (bland annat) energi och protein, medan grönsaker framförallt ger vitaminer och fibrer. Författaren tycks ha lyssnat alltför mycket på Vegetarianvisan och liknande parodier på vegetarisk kost.

Ska man gå från köttbaserad till vegetarisk kost bör man istället se på baljväxter (ärter, bönor och linser), som tillsammans med spannmål ger protein som kan ersätta protein från animaliska produkter.
"Linser och bönor kostar mellan 40 och 70 kronor kilot."
Detta höga kilopris har hon antagligen fått genom att se på priset för burkar eller tetrapack med färdigkokta bönor eller linser. En snabb titt i matbutik på nätet ger att man kan köpa en 380 grams förpackning med ekologiska kokta bönor för 14,95. Avrunnen vikt är 230 gram, vilket ger ett kilopris på 65 kronor. Köper man icke ekologiska kan man få dem för 9,95, vilket ger ett kilopris på drygt 43 kronor.

Färdigkokta baljväxter är emellertid ett mycket dyrt och miljöovänligt sätt att köpa mat. De kräver betydligt mer förpackningsmaterial än torkade baljväxter som du kokar själv. Och det är inte särskilt svårt att koka själv - det kräver bara en aning mer planering. Linser behöver inte blötläggas, utan kokas bara en halvtimme. Bönor och ärter blötlägger man över natten innan de kokas en timme. Kokar man en hel förpackning på en gång får man förstås mycket, men det går utmärkt att spara överskottet några dagar i kylen eller längre tid i frysen.

Ekologiska torkade vita bönor kan man i matbutiken på nätet köpa för 44 kr/kg, icke ekologiska svarta bönor för 31 kr/kg. Då ska man också komma ihåg att när man blötlägger och kokar dessa kommer de att svälla till tre-fyra gånger torrvikten. Kilopriset blir då 10-15 kronor, alltså bra mycket billigare än falukorv eller köttfärs. Kokta bönor innehåller knappt hälften så mycket protein per viktenhet som köttfärs, men kompletterat med lika mängd spannmål (som är ännu billigare än bönor) får man fullvärdigt protein och då kanske man får räkna med 20 kronor för att få lika mycket protein som i ett kilo köttfärs. Det är dock inte så att vi lider av proteinbrist i Sverige (inte heller vid vegetarisk mat), så 10-15 kronor per kilo är ändå en bra jämförelse med köttprodukter.
"Fläskytterfile, kotletter och kassler hittar du för under hundralappen. Jämfört med grönsakernas rolls-royce paprikan som kostar runt 80 kronor kilot och sugersnaps, sparris och färdigskuren grönsallad i påse som du hittar för hisnande 200 kronor kilot. Och det är lågt räknat."
Fläskfilé, kotletter och kassler kan knappast kallas "köttets rolls-royce", utan paprika, brytärter och sparris ska snarare jämföras med sådana styckdetaljer som fransyska (300 kr/kg), kalvstek (250 kr/kg) eller hjortfilé (330 kr/kg). I jämförelse med dessa är inte "lyxgrönsaker" såsom paprika, brytärter och sparris särskilt dyra.

Det finns en orsak att dessa lyxgrönsaker är dyra. Jag har i min trädgård provat på att odla de flesta grönsakssorter och jag förstår precis varför de är dyra - de ger litet utbyte både per kvadratmeter och per timmes arbetsinsats, samtidigt som många av dem behöver mycket gödning.
"Vitkål och morötter hör till de billiga grönsakerna. Men ärligt ­– det blir inte kul i längden att gnaga på morötter varenda dag. Det är inte att äta varierat."
Det är med liknande resonemang inte heller särskilt kul och varierat att äta falukorv varenda dag. Det finns dock många fler grönsaker som har hyfsat låga kilopriser - förutom morot (12 kr/kg) och vitkål (12 kr/kg) kan man ta med gurka (28 kr/kg), zucchini (29 kr/kg), palsternacka (25 kr/kg), frysta brytbönor (18 kr/kg), frysta gröna ärter (23 kr/kg), savoykål (30 kr/kg), butternutpumpa (23 kr/kg), fryst hackad spenat (25 kr/kg), salladskål (25 kr/kg), rödbetor (15 kr/kg), rättika (26 kr/kg), fryst brysselkål (20 kr/kg), frysta majskorn (24 kr/kg). Jag tycker att det ser ut som om man kan få jättebra variation på grönsakerna även om man väljer de billigare.

Det går också utmärkt att variera en billig grönsak såsom morot. Morotsstavar, riven morot, kokta morotsbitar, wokade morotsbitar. Med lite olika kryddningar blir det bra variation.

Att författaren överhuvudtaget refererar till färdigskuren grönsallad à 200 kr/kg är helt absurt, när man kan köpa hel isbergssallat för 39 kr/kg och hacka den själv - det är så man börjar undra om artikeln är skriven som ett skämt. Den färdighackade salladen ska snarast jämföras med renskav à 208 kr/kg (men fryst renskav har betydligt längre hållbarhet än färdigskuren sallad - färsk renskav skulle troligen betinga minst dubbelt kilopris).
"Grönsakspriserna måste sänkas för att gemene man ska lägga mer grönsaker på sin tallrik och minska köttkonsumtionen."
Eftersom priserna för grönsakerna beror på produktions- och transportkostnaderna lär det bli svårt att sänka grönsakspriserna på annat sätt än genom subventioner. Författaren avslutar (såsom jag tolkar det - lite oklart exakt vad hon menar) med att föreslå skatt på kött, som ska subventionera priset på grönsaker. Då antar jag att hon framförallt menar dyra lyxgrönsaker. Ett problem är dock att flera av dessa lyxgrönsaker (t.ex. paprika) är betydligt mer miljöskadliga (per kilo) än kött, även om man endast ser på nutidens favoritmiljöförstörelsemått växthusgasutsläpp.

Debattartikeln i fråga har också fått mothugg på DN Åsikt, men även flera av motdebattanterna framför åsikter såsom att "vi behöver beskatta ohälsosamma och miljöförstörande livsmedel". Jag skrev för några år sedan att det är betydligt mer effektivt att istället för köttskatt slopa subventionerna till jordbruket.
Lösningen är dock inte en köttskatt. Istället bör man ta bort subventionerna till jordbruket. Tyvärr styrs dock dessa subventioner på EU-nivå, men EU kommer förr eller senare att bli tvungna att banta bort denna EU-budgetens största post, om inte annat av rent ekonomiska skäl. Jordbrukssubventionerna gör att det blir billigare att föda upp köttdjur på subventionerad spannmål än att låta dem beta ute. Sedan får köttproduktionen ännu en egen subventionsomgång. Skulle man ta bort jordbrukssubventionerna skulle matpriserna öka generellt, men köttet skulle öka i pris betydligt mer än vegetabiliska matvaror. Därför skulle borttagna subventioner styra över folks matinköp mot mindre kött. Troligen mycket mer effektivt än en köttskatt. Och så slipper vi en massa byråkrati och administrativt trassel för jordbrukare.

Idag används 40 procent av världens spannmål som foder. Även idisslare såsom nötkreatur föds i många fall upp på en stor andel spannmål och soja i fodret, vilket deras magar inte är gjorda för, och detta gör att de mår dåligt. Det är som jag skrev billigare (på grund av subventionerna) att föda upp djuren på spannmål istället för bete, hö och ensilage. Detta gäller även i exempelvis USA. Spannmålssubventioner infördes i stor skala redan på 1930-talet och har snedvridit hela västvärldens matproduktion de senaste 80 åren.
Förutom att slopade subventioner är mer effektiva än skatt, så kan man även fråga sig hur det ska bestämmas vilka livsmedel som är ohälsosamma eller miljöförstörande. Vem beslutar detta och på vilka grunder?

Andra relaterade artiklar av mig:
Fotnot: Alla livsmedelspriser har jag hämtat från en online-butik. Det går säkert att hitta billigare om man letar runt lite i vanliga livsmedelsaffärer, men priserna är bara exempel för att illustrera proportionerna.

2015-09-15

Sverige i NATO?

Nu har debatten åter blommat upp angående eventuellt svenskt NATO-medlemskap. På ledarsidor och i debattartiklar propagerar politiker, skribenter och andra tyckare för att Sverige ska bli medlem i försvarsalliansen NATO. Tyvärr är debatten tills stor del fullständigt oseriös och tar inte upp de faktiska konsekvenser av NATO-medlemskap som vi och våra folkvalda skulle behöva ta ställning till.

För det första kan man konstatera att det rör sig om orealistiskt önsketänkande. Som Cornucopia påpekade i vintras kräver NATO-medlemskap att försvarsbudgeten förstärks kraftigt, från nuvarande 1,1 procent av BNP till 2 procent av BNP, alltså nästan en fördubbling av försvarsanslagen. Det skulle enligt Cornucopias beräkning röra sig om i dagsläget 34 miljarder kronor extra per år till försvaret. Det kommer inte att hända, då det är politiskt omöjligt att finansiera detta. Pengarna måste tas någonstans ifrån, antingen via högre skatt eller genom att andra statliga utgiftsområden får mindre anslag. När Sverige redan har ett av världens högsta skattetryck går det troligen inte att få ihop någon bred politisk överenskommelse om högre skatter för att betala militära utgifter. Och mindre utgifter till andra områden? Det skulle bli ett oändligt politiskt käbbel om vilka områden som skulle få nedskärningar och hur de skulle göras rent praktiskt. Alltså är idag ett svenskt NATO-medlemskap uteslutet av ekonomisk-politiska skäl. Folkpartiet må tycka vad de vill, men så ser den krassa verkligheten ut.

För det andra består inte NATO endast av trevliga demokratiska västländer, utan även av den för NATO:s strategi viktiga, men demokratisk sett problematiska staten Turkiet. Anders Lindberg på Aftonbladet uttrycker det väl när han säger att "Turkiets sak är faktiskt inte vår".
"Turkiet har nämligen just startat anfallskrig mot kurderna. Angreppet är ett illa dolt försök av president Recep Tayyip Erdogan att rita om den inrikespolitiska kartan inför det turkiska nyvalet i november."
Turkiet är ett stort problem - ett land som i princip befinner sig i inbördeskrig (om än för tillfället i ganska liten skala), och som högaktningsfullt skiter i ett stort antal mänskliga rättigheter. Vill vi vara i försvarsallians med dem? Vid en svensk NATO-debatt kommer Turkiet att användas som ett kraftfullt slagträ av nejsidan.

SvD:s Per Gudmundson är lite mindre orealistisk när han föreslår att regeringen borde "omedelbart tillsätta en förutsättningslös utredning om Nato-medlemskap". En sådan utredning kan förvisso tillsättas, men en hel del av vad den skulle komma fram till är redan välkänt för dem som är insatta, läs t.ex. Cornucopias redogörelse från i vintras. Men vårt svenska politiska system är ju besatt av att utreda frågor istället för att göra något praktiskt - ett enkelt sätt att sopa problem under mattan ett tag och visa falsk beslutsamhet i sakfrågor.

Vad gäller Sveriges alliansfrihet, så är den redan överspelad i och med EU:s Lissabonfördrag, som trädde i kraft 1 december 2009. Det gäller artikel 42, som stipulerar bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Skrivningar om "den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik" torde väga lätt i en skarp situation. I och med att större delen av EU:s medlemsländer också är medlemmar i NATO är vi därmed i princip löst anslutna till NATO, och en eventuell angripare lär också se det så. Dessutom har som bekant Sverige sedan många år ett tätt samarbete med NATO.

Kontentan blir att ett svenskt NATO-medlemskap inom överskådlig framtid är fullständigt orealistiskt av en mängd olika skäl. Debatten kommer emellertid trots detta säkerligen att fortsätta - allt för att politiker ska få posera och vinna röster.

2014-06-12

Omfördelande fastighetsavgift

DN har med hjälp av data från Ekonomistyrningsverket luskat ut att det är landsorten som betalat sänkningen av fastighetsskatten, eller rättare sagt de borgerliga allianspartiernas ersättande av den statliga fastighetsskatten med en kommunal fastighetsavgift. Vinnarna finns i storstäderna, förlorarna i landets övriga kommuner. Ett väldigt smart drag av de borgerliga partierna, som på detta vis fjäskat för sina kärnväljare på två vis. Dels har de drivit upp bostadsvärderingarna, vilket gör att folk känner sig rikare, även om de inte faktiskt är det. Dels har de alltså gynnat storstädernas bostadsägare på bekostnad av övriga Sveriges.

Som Birger Schlaug påpekar så var det KD-ledaren Göran Hägglund som drev igenom förändringen i fastighetsbeskattningen. Detta var för övrigt en av alla orsaker som drivit på den svenska bostadsbubblan.
Den totala skatteintäkten på bostäder för fastighetsavgiften 2012 var i stort sett på samma nivå som intäkten av fastighetsskatten 2007. Det innebär att det är de fattigare landsortskommunerna som betalat för de rika Stockholmskommunernas fastighetsskattesänkningar. Medan den kommunala fastighetsavgiften i stort sett legat still i storstadsområdena sedan den infördes 2008 så har den nämligen höjts kraftigt i kommuner ute landet.
Samtidigt ändrades reavinstskatten vid bostadsförsäljning, som höjdes med 2 procentenheter till 22 procent och det infördes en uppskovsränta på reavinsten. Detta anser Boverkets analytiker Bengt Hansson har fått som konsekvens att de som bott kvar blivit vinnare, medan de som bytt ägd bostad blivit förlorare.

Idag varnar även IMF för att den svenska bostadsmarknaden är överhettad. Tidigare har som bekant varningar kommit från alla möjliga internationella bedömare, t.ex. EU-kommissionen samt utländska ekonomimedia. Trots dessa varningar vidhåller många svenska bedömare att det inte finns någon bostadsbubbla här. Jag och många andra anser förstås att det finns en bostadsbubbla i Sverige, med fokus framförallt på bostadsrätter. Det är bara det att den ännu inte spruckit, till skillnad från i många andra länder. De skärpta reglerna för progressiva avskrivningar i bostadsrättsföreningar ser dock ut att bli det som till slut välter hela skutan.

Det som skett på den svenska bostadsmarknaden vad gäller priser, tillgång till hyresrätter kontra bostadsrätter samt beskattning har alltså starkt gynnat vissa grupper i samhället på bekostnad av andra. De som gynnats mest torde vara de som tidigt i processen köpt en förhållandevis stor bostadsrätt i Stockholms innerstad i de utförsäljningar som gjorts från allmännyttan.

2013-03-18

Cyperns bankmedelskonfiskation - dummast hittills

Jag har visserligen sagt att jag inte kommer att skriva några fler inlägg på denna blogg förrän min bostadssituation är löst, men det har inträffat en mycket viktig händelse som jag gärna vill kommentera.

Helgens åtgärd att föreslå att staten ska konfiskera delar av banktillgodohavandena i cypriotiska banker kvalificerar utan tvekan som den mest korkade åtgärd som EU-nomenklaturan hittills genomfört i sin hantering av den europeiska skuldkrisen. Åtgärden är direkt farlig, då den rubbar det förtroende som är själva grundbulten för att bedriva bankverksamhet. EU:s ledare har nu skjutit sig själva i foten.

Just nu är det oklart om det ursprungliga förslaget kommer att passera Cyperns parlament, då omröstningen har skjutits upp till tisdag klockan 17 svensk tid. Under tiden pågår ett förhandlande om hur förslaget ska se ut. Originalförslaget var en "engångsskatt" på 6,75 procent för innehav under €100 000 euro och 9,9 procent på innehav därutöver. Den folkliga vreden är förstås stor och ett förslag är att tillgångar på upp till 20 000 euro befrias från engångsskatten, för att skydda "vanligt folk". I "värsta fall" (för de rika alltså) skulle innehav över €100 000 euro beskattas med 15,26 procent och de därunder inte beskattas alls.

Den österrikiska ledamoten i Europeiska centralbankens (ECB:s) direktion Ewald Nowotny påpekar att Cypern är "ett undantag" som beror dels på att banksektorn i Cypern är så gigantisk i förhållande till landets BNP, dels på att stora delar av bankinnehaven kommer från utlandet. Samma åtgärd skulle alltså enligt Nowotny inte vidtas i andra krisländer.

Men skadan är redan skedd. Förtroendet bör bankerna och staten är rubbat. Folket i andra krisländer lär inte lita på Nowotny. De som har kapital placerat i cypriotiska banker, och framförallt cyprioterna själva, lär inte heller lita på att detta skulle vara en engångsföreteelse. När bankerna väl öppnar igen (på torsdag?) lär det hursomhelst bli kapitalflykt från Cyperns banker. Risken är också överhängande att det sker förnyad kapitalflykt från skuldkrisens övriga länder, både från storkapital och småsparare. Denna kapitalflykt lär bland annat ytterligare öka obalanserna inom eurozonen och destabilisera krisländerna.

Dessutom raserar bankmedelskonfiskationen förtroendet för bankernas insättningsgaranti, inte bara i Cypern, utan i hela världen. Bankerna bygger på att allmänheten har förtroende för dem och hellre sätter in sina pengar där än att förvara dem "i madrassen". Nu rubbas den balans som tidigare vägt över till bankernas fördel, i och med att man ser att insättningsgarantin kan tas bort genom ett penndrag från politikerna.

Att banker och bankomater hålls stängda rubbar också förtroendet. Visserligen var måndagen redan en planerad helgdag (fastlagsmåndagen), men nu har detta alltså utvidgats med (minst) en dag.

I och med att beslutet inte tas förrän imorgon (om det tas) innebär det också retroaktiv lagstiftning, då bankmedlen redan är låsta.

Förtroendet för politikerna (i den mån de fortfarande har något) får sig förstås en mycket allvarlig törn.
Risken är också stor för att ryktesspridning framöver kan komma att skapa panik bland banksparare med uttagsanstormningar som följd.

Det talas mycket om de ryska oligarker som placerat sina pengar i cypriotiska banker för tvätt och inte oväntat har Rysslands president Putin reagerat starkt på bankmedelsskatten. Man kan för övrigt undra hur många miljarder som Vladimir Putin själv placerat i cypriotiska banker.

Därmed öppnas för att Ryssland som "straff" inte skulle förlänga sina lån till Cypern, vilket skulle spä på landets problem.

Cyperns sedan tre veckor nytillträdde president försvarar uppgörelsen om bankmedelskonfiskationen och säger att "alternativet var statsbankrutt och att Cypern skulle ha tvingas lämna eurozonen". Kanske var det så, men till sist handlar det om ett ultimatum som han ställts inför av EU-nomenklaturan. Denna konfiskation är anmärkningsvärd såtillvida att den inte föreslagits på initiativ av Cyperns folkvalda, utan tillkommit genom drakoniska villkor dikterade av andra stater.

Det fanns förstås inte så många andra alternativ än statsbankrutt för Cypern, då deras banker är så stora. En nedskrivning av Cyperns statsskuld skulle också förvärra situationen för Cyperns banker, då dessa har stora innehav av cypriotiska statsobligationer. En av grundorsakerna bakom Cyperns bankkris är förstås att landets banker drabbades hårdast av alla EU-länders av krisen och statsbankrutten i Grekland, på grund av landets (och dess bankers) starka kopplingar till Greklands ekonomi.

Cyperns engångsskatt på bankmedel har alltså öppnat upp en Pandoras ask av negativa konsekvenser. Helt "nya" risker har plötsligt dykt upp på de globala finansmarknaderna, vilket knappast lär tolkas positivt, även om man backar om den nya engångsskatten.

Läs även Jonas Sjöstedt och Benny Åsman om saken. Sjöstedt skriver bland annat:
Det rimliga är att bankernas förluster i första hand betalas av bankernas ägare, i andra hand av bankernas fordringsägare dvs de som har lånat ut till bankerna. Om detta inte räcker måste staten ta över och nationalisera banken. Problemet med att bankägare och de som har lånat ut pengar till banker går fria är något av eurokrisens kärna. Spekulanter och bankkapital undantas från marknadsekonomin och deras förluster vältras över på skattebetalarna. Det är den egentliga innebörden av EU:s krispolitik.
Tillägg: läs även
Musik@Centrifugen "Först kom de för cypriotiska spararnas pengar men jag brydde mig inte för jag hade inga pengar på Cypern".

2013-02-11

Italien går mot kontrollsamhället

Läsaren G C tipsade mig om att Italien har infört något som kallas "Il Redditometro", alltså "Inkomstmätaren". De deklarerade inkomsterna ska sedan matchas mot förväntade utgifter för hushållet. Stämmer det för illa blir det närmare kontroll. Man har delat in hushållen i elva typer (ensamstående, enbarnsfamilj o.s.v.) och fem geografiska områden. Totalt alltså 55 olika genomsnittliga utgiftstyper.

Myndigheterna ska även kunna samköra en mängd information från bland annat fastighetsregister, bilregister och till och med bankerna för att se hur stora utgifter och inkomster ett hushåll har.

Självklart har "Inkomstmätaren" kritiserats från många håll för att vara ett alltför allvarligt intrång i människors personliga integritet. Det talas även om att den bryter mot konstitutionen. Skattemyndigheterna har fullt upp med att förklara sig och försöka tona ner saken.

Hursomhelst en skrämmande utveckling. Visst bör man försöka komma åt skattefusk, men ett kontrollsamhälle är inte heller bra. Det jag sett av italienska myndigheter skulle (om jag hade bott i Italien) inte heller ge mig särskilt mycket förtroende att låta dem få alltför mycket information om mig.

"Fratello grande vi guarda" - "Storebror ser er"

"Il Redditometro" föreslogs från början av Berlusconis regering 2010 och idén har tagits över av Montis regering. Det är nu val i Italien om två veckor, så Berlusconi försöker i valdebatten att distansera sig från "Inkomstmätaren" och säger att den blivit något annat än vad han tänkt sig.

I valdebatten försöker Berlusconi även använda skandalen runt Banca Monte dei Paschi di Siena, som jag nämnde nyligen. Det börjar se jämnt ut i opinionsmätningarna - kommer vi att få se "Burlesconi" återvända till makten i Italien? Jag tror inte finansmarknaderna skulle gilla det!

2013-01-22

Köttskatt - slopa subventioner istället!

Dagens mest omdiskuterade nyhet är att Jordbruksverket kommit med en rapport om köttets klimatpåverkan miljöpåverkan1. Grön Ungdoms språkrör föreslår därför en köttskatt. Aftonbladets ledarskribent hakar på och tycker att det är ett utmärkt förslag. Regeringen anser dock inte att det är aktuellt med köttskatt, vilket jag tycker är klokt.

Varför vill jag inte ha köttskatt? För det första belastas köttproduktionen redan av koldioxidskatter på drivmedel till jordbruksmaskinerna. För det andra behöver vi inte mer byråkrati och ett mer komplicerat skattesystem, utan snarare ett förenklat skattesystem. För det tredje skulle en köttskatt säkerligen leda till att ännu en vara blir lukrativ för smugglare. För det fjärde tycker jag inte att man ska dra allt kött över en kam - viltkött och naturbeteskött är till exempel bra. Det finns även fler skäl...

Jag håller dock med om att svenskarna äter onödigt mycket kött - på en nivå som inte är hållbar i längden. Vi svenskar äter runt 85 kilo kött per person och år, vilket blir 233 gram per person och dag. Köttkonsumtionen i Sverige har ökat med över 50 procent de senaste 20 åren.

Lösningen är dock inte en köttskatt. Istället bör man ta bort subventionerna till jordbruket. Tyvärr styrs dock dessa subventioner på EU-nivå, men EU kommer förr eller senare att bli tvungna att banta bort denna EU-budgetens största post, om inte annat av rent ekonomiska skäl. Jordbrukssubventionerna gör att det blir billigare att föda upp köttdjur på subventionerad spannmål än att låta dem beta ute. Sedan får köttproduktionen ännu en egen subventionsomgång. Skulle man ta bort jordbrukssubventionerna skulle matpriserna öka generellt, men köttet skulle öka i pris betydligt mer än vegetabiliska matvaror. Därför skulle borttagna subventioner styra över folks2 matinköp mot mindre kött. Troligen mycket mer effektivt än en köttskatt. Och så slipper vi en massa byråkrati och administrativt trassel för jordbrukare.

Idag används 40 procent av världens spannmål som foder. Även idisslare såsom nötkreatur föds i många fall upp på en stor andel spannmål och soja i fodret, vilket deras magar inte är gjorda för, och detta gör att de mår dåligt. Det är som jag skrev billigare (på grund av subventionerna) att föda upp djuren på spannmål istället för bete, hö och ensilage. Detta gäller även i exempelvis USA. Spannmålssubventioner infördes i stor skala redan på 1930-talet och har snedvridit hela västvärldens matproduktion de senaste 80 åren.

Köttproduktion är för övrigt nödvändig om vi vill ha mejeriprodukter. Förutsättningen för att korna ska ge mjölk är nämligen att de får en kalv om året. De flesta av dessa kalvar slaktas och blir kött, i likhet med överåriga mjölkkor.

Betesmarker är också mycket rika naturmiljöer och något åt det hållet är faktiskt den naturliga vegetationen i större delen av världen. Innan människan kom så gick det runt uroxar, visenter, hjortar med mera och betade i skogar som därmed glesades ut naturligt. Betesmarker binder också kol ur atmosfären, och ännu mer om de sköts på rätt sätt. Läs mer hos Cornucopia om detta. Dessa betande vilda djur släppte för övrigt också ut metangas i sina pruttar.

Utan betande djur inga hagmarker.

Läs även Röda Malmös och Effekts åsikter om köttskatten.

Varför fokuserar man för övrigt så mycket på köttet? En annan stor miljöbov i maten är grönsakerna. Hur mycket resurser går åt till att få hit en massa tomater, paprikor, gurkor och sallad mitt i vintern? Den som har flugit över Nederländerna nattetid har kanske sett de enorma upplysta växthusområdena. Räknat per kaloriinnehåll måste grönsaker utanför säsong vara en betydligt större klimatbov, miljöbov och energibov än till och med kött uppfött på soja. Vi behöver inte ha tillgång till "allt alltid" i livsmedelsaffären.

P.S. Läs även det jag skrev om "matens värstingar".

1. Jag talar hellre om "miljöpåverkan" än "klimatpåverkan", då det täcker in även alla andra miljöeffekter av mänskliga verksamheter.
2. Jag vill inte kalla vanligt hederligt folk för "konsumenter".

2012-08-28

Vad gjorde Riksrevisionsverket?

Annika Högberg, Kulturbloggen med flera ondgör sig över alla slösaktiga myndigheter som festar upp våra skattepengar. Listan börjar bli lång nu...
Statsminister Fredrik Reinfeldt slår ifrån sig och säger att det bara är några enstaka fall. Jag tycker nu att fallen börjar bli fler än "några enstaka" och det liknar snarare ett mönster.

Den utbredda festslösarkulturen visar som Lena Mellin skriver att vissa offentliganställda räknas, medan andra inte räknas. De flesta offentliganställda har ytterst snålt tilltagen budget för internrepresentation.

Staffan Heimerson roar sig med att räkna på utgifterna. För 138 346 kronor kan man få 34 599 heliumfyllda ballonger - "Kom Bindefeld verkligen med 34 599 ballonger?". Blå hallen och Gyllene salen i Stadshuset kostar 98 000 kronor att hyra, men Bindefeld debiterade för Stiftelsen för strategisk forskning 224 110 kronor och jag antar att mellanskillnaden hamnade i hans fickor.

Det sägs att myndigheter har släppts vind för våg och Morgan Johansson (S) vill att regeringen låter göra en större genomgång av sina myndigheter. Civilminister Stefan Attefall (KD) tycker dock att det räcker med Riksrevisionsverket och internrevision.

Jag tycker att det är dags att granska granskarna. Hur i hela friden kunde riksrevisorerna undgå att upptäcka och slå ner på myndigheternas utsvävningar, momsfusk och brott mot upphandlingsregler, när journalister enkelt kunde avslöja dessa genom att bara begära ut några kvitton? Dessutom i flera fall. Är inte just sådana kontroller del av en revisors jobb? Om inte Riksrevisionsverket själva tillsätter en internutredning om detta är det dags för regeringen eller Riksdagen att tillsätta en granskning av Riksrevisionsverket.

P.S. Min egen erfarenhet (från ett tidigare jobb) av Riksrevisionsverket är god. Jag minns mycket väl när riksrevisorn dök upp i dörren till kontoret och det kändes som om en iskall vind från Arktis svepte in när han frågade efter en pärm med verifikationer. Revisorer behöver i och för sig inte vara fullt så skräckinjagande, men den killen gjorde i alla fall noggranna kontroller.

2011-12-06

Italiens åtstramningar

I krislandet Italien, har premiärminister Mario Monti igår presenterat detaljerna i det nya åtstramningspaketet, med budgetåtstramningar på 30 miljarder euro på tre år.
- Vi har mer manöverutrymme än många andra regeringar då vi inte försöker bli omvalda, sade Mario Monti, som leder den teknokratregering som för närvarande styr Italien, inför parlamentet i Rom.

Han tillade att han är medveten om att åtstramningarna som nu planeras kommer att slå mot tillväxten, men detta är enligt Monti ett pris som man måste betala för att inte Italien inte skulle kollapsa.

- Utan en åtstramningsplan skulle Italien riskera att hamna i samma läge som Grekland, sade Monti.
Det är verkligen en "teknokratregering" som Monti har utsett. Jag har synat den och den är till skillnad från Greklands samlingsregering helt befriad från politiker. Just detta är som jag ser det positivt för Italien, då landet lider av att i princip alla dess politiker är mer eller mindre korrumperade. Så här ser ministerlistan ut:
  • Premiärminister och finansminister: Mario Monti - f.d. EU-kommissionär, f.d. internationell rådgivare till Goldman Sachs.
  • Utrikesminister: Giulio Maria Terzi di Sant'Agata - f.d. diplomat
  • Inrikesminister: Anna Maria Cancellieri - f.d. prefetto (motsvarar ungefär landshövding)
  • Försvarsminister: Giampaolo di Paola - amiral
  • Justitieminister: Paola Severino Di Benedetto - professor i juridik
  • Utbildningsminister: Francesco Profumo - ordförande för italienska forskningsrådet, elingenjör, tekniska högskolan i Torino, universitetet i Bologna
  • Hälsominister: Renato Balduzzi - jurist, expert på konstitutionella rättigheter för hälsa och sjukvård
  • Arbetsmarknads- och socialminister: Elsa Fornero - ekonomiprofessor
  • Miljöminister: Corrado Clini - läkare (medicin och kirurgi), jobbat inom arbetsmedicin, lektor vid institutionen för miljö vid universitetet i Parma, generaldirektör för miljöministeriet sedan 10 år
  • Kulturminister: Lorenzo Ornaghi - statsvetare, chef för katolskt förlag, vice ordförande för katolsk dagstidning
  • Jordbruksminister: Mario Catania - har arbetat på jordbruksministeriet
  • Minister för utveckling, infrastruktur och transport: Corrado Passera - f.d. vd för italienska posten, f.d. vd för banken Intesa SanPaolo
  • Europaminister: Enzo Moavero Milanesi - f.d. domare vid Europadomstolen, f.d. vicesekreterare för EU-kommissionen
  • Minister för "territoriell sammanhållning": Fabrizio Barca - ekonom, har arbetat för OSCE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa)
  • Turism- och sportminister: Piero Gnudi - ekonom, ordförande för elbolaget Enel
  • Minister för internationellt samarbete: Andrea Riccardi - ledare för katolsk lekmannaorganisation
  • Parlamentsminister: Dino Piero Giarda - ekonom och akademiker
Frågetecken som jag kan se är Mario Montis koppling till amerikanska superkapitalistbanken Goldman Sachs, att Corrado Passera varit vd för en av Italiens största banker och kulturministern Lorenzo Ornaghis konservativt katolska inriktning.

Den nya sparplanen från regeringen Monti har nu antagits som ett dekret av regeringen, vilket innebär att lagen får effekt redan innan parlamentet röstat om den. Den måste nu undertecknas av president Giorgio Napolitano, och därefter ska parlamentet anta lagen inom 60 dagar för att dekretet fortsatt ska gälla. Presidentens signatur torde vara en formalitet och med räntekniven mot strupen lär även parlamentet anta lagen.

Jag noterar att marknaden nu gett Italien under Monti-regeringen en viss chans, då räntorna på statsobligationerna sjunkit tillbaks skarpt de senaste dagarna. Räntan på tvååriga statsobligationer har nu sjunkit under krisgränsen 6 procent och är åter lägre än räntan på tioåriga. Det är dock mycket som Italien måste bevisa innan man kan blåsa faran över. Än så länge kan det helt enkelt röra sig om bara en rekyl i uppgångstrenden för räntorna - jämför den kraftiga nedgången i slutet av sommaren och vad som hände efter den.

Monti sade idag i parlamentet om sparplanen att "Detta första steg, är bara början" (på en lång och mödosam färd).

Sparplanen beräknas ge ett nettotillskott till statsbudgeten på 20 miljarder euro, genom skatter och neddragningar. Detta motsvarar ungefär 1,3 procent av BNP, vilket är tveksamt om det räcker för att få ner budgetunderskottet till 3 procent, men det är i alla fall en början.

I planen ingår att höja "utökade inkomstskatten" från 0,9 till 1,3 procent, men man höjer inte den vanliga inkomstskatten, vilket fanns med i diskussionerna. Det ska tas ut en engångsskatt på 1,5 procent. Fastighetsskatten höjs och taxeringsvärdena ska skrivas upp rejält. Momsen ska höjas från 21 till 23 procent, men först från september 2012. En särskild lyxskatt ska tas ut på lyxbilar, privatflygplan och privata helikoptrar och dessutom höjs skatterna på bensin och diesel. Jag tolkar det också som något slags utökad förmögenhetsskatt på fonder, aktier, försäkringar m.m.

Man drar in diverse statliga myndigheter och bakar in deras uppdrag i andra myndigheter. Man drar även ner på regionernas och provinsernas pengar, liksom för kommuner med fler än 5000 invånare. Som en symbolisk gest drar man också in möjligheten för regeringsmedlemmar att få dubbelt betalt från staten.

Det mest smärtsamma draget är troligen försämringar av pensionerna, bland annat höjda pensionsåldrar och ingen indexuppräkning av pensionerna nästa år. Dessutom blir det höjningar av pensionsinbetalningarna för dem som fortfarande arbetar. Räkna med stora protester.

För att stävja den svarta ekonomin sänks tröskeln för spårbarhet för pengar till 1000 euro. Jag antar att detta gäller kontantinsättningar i banker.

Så här kan alltså ett åtstramningspaket se ut när det formges av en regering som inte siktar på omval.

2011-08-06

Intressant...

Så slog till slut kreditvärderingsinstitutet S&P till och sänkte USA:s kreditbetyg från högsta möjliga AAA till näst högsta AA++. Följdeffekterna blir många. En uppenbar effekt att räntenivåerna kommer att stiga generellt i USA, vilket förstås inkluderar den amerikanska staten, vars skuldekvation därmed blir ännu mer omöjlig, men även högre räntor för företag och privatpersoner riskerar att knäcka landets eventuella tillväxtutsikter.

Jag har under min bortavaro så smått följt skuldtakstjafset i USA genom radion och trott att det hela nu var tillfälligt över när man nått en överenskommelse. Istället ger alltså S&P de (o)ansvariga amerikanska politikerna ett rejält rapp över fingrarna.
S & P gjorde klart att USA hade kunnat undvika nedgraderingen om kongressen blivit ense tidigare. Institutet menar att de politiska riskerna i USA ökat efter alla turer som krävdes innan paketet var i hamn. Och man varnar dessutom för att det kan bli ytterligare nedgradering av betyget inom ett till ett och ett halvt år.
Som vid alla såna här nedgraderingar så protesterar finansdepartementet och säger att beräkningsgrunderna är felaktiga - känner vi inte igen det från Grekland?

Nu kanske USA blir tvunget att höja skatterna för de rika igen.
”Om det inte hade varit för extremismen hos republikanska skattemotståndare, hade vi inte haft några problem att nå en uppgörelse som garanterade oss långsiktig betalningsförmåga”, skriver Krugman i tidningen New York Times.
De rika i USA betalar historiskt sett låga skatter och ska man få någon ordning på ekonomin hjälper det inte med bara nedskärningar, även om USA:s uppumpade militärmaskineri säkert kommer att behöva slaktas, utan det måste även till en justering av inkomstsidan.

Bloggrannen Cornucopia ser S&P: sänkning som ett steg i rätt riktning. Bloggrannen Kvantitativt har intressanta idéer om bieffekter av kreditbetygssänkningen.
På kort sikt är det väl troligt att statslåneräntorna för andra länder med högsta kreditbetyg kommer att sjunka en aning då det finns mycket pengar runt om i världen som inte investerar i något annat. Och då amerikanska statspapper inte längre är AAA enligt S&P så söker sig de pengarna till andra länder som Tyskland och Sverige.
Det är också troligt att andra länder med sämre kreditbetyg än USA kommer att få se högre räntor då amerikanska statspapper säkerligen kommer att bli väldigt attraktiva med någon procents högre ränta. De flesta investerare anser säkert att det fortfarande är liten risk att USA ställer in betalningarna.
De amerikanska statspapper som redan finns ute på marknaden kommer inom kort tappa i värde vilket kan få stora konsekvenser för den redan hårt ansträngda banksektorn. Det kommer med säkerhet leda till likviditetsproblem eftersom obligationerna inte kan säljas utan förlust när nu räntorna är på väg upp.
Bloggrannen Stockman frågar sig om det finns en amerikansk statsobligationsbubbla. Titta även på Makrofjantens bild över storleken på USA:s statspappersmarknad - när de inte längre är AAA finns för många ingen annanstans att vända sig för "säkra" obligationsinvesteringar, då alla andra AAA-obligationsmarknader är så mycket mindre.

Till sist en liten påminnelse om att jag redan i början av juni skrev om en vändpunkt och ett finansiellt slutspel. Den grova "kartan över den kommande finanskraschen" som jag målade upp för två veckor sedan stämmer också fortfarande. S&P:s sänkning av USA:s kreditbetyg lär också på några veckors sikt leda till betydligt större finanskaos än vad de flesta idag kan se. Vad vi säkert vet är att det finns en massa saker vi just nu inte vet - vilka aktörer kommer att drabbas hårt av felslagna satsningar på amerikanska statsobligationer och slås ut, med vidare följdeffekter?

Jag återkommer senare till Europas problembarn Italien, som ju också varit högaktuellt den senaste tiden, men under tiden kan ni läsa det jag skrev i juli om det pressade Italien.

Så "intressant" blir det framöver att studera Finanskrisen nummer 2. Intressant som i den kinesiska förbannelsen - "May you live in interesting times".

2010-06-08

Varför ska idrottseliten gynnas?

Idag har DN en intervju med Vänsterpartiets ledare Lars Ohly som gör mig riktigt förbannad. Först talar han så trevligt om jämlikhet.
– Ett mer jämlikt samhälle skapar bättre förhållanden för alla, förklarar han när bullret lagt sig. Problemet i dag är inte att det inte går att bli rik, utan i stället att den rikedom som uppstår ofta uppstår på andras bekostnad och försvårar jämlikheten.
Visst, jag håller med Ohly om att ett jämlikt samhälle är bra. Men vilken rikedom uppstår "på andras bekostnad"? Det mest solklara exemplet jag kan tänka mig är lotterier och andra spel, där några miljonärer skapas mot att alla andra deltagare betalar en "frivillig skatt". Men vill Ohly ta bort spel och lotterier? Nej, det har jag aldrig hört.

Sen kommer det som gör mig arg.
Det finns dock ett område där Lars Ohly tycker att det är bra att gynna den mest högavlönade eliten. Det gäller fotboll.

– Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. [...] Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid. Då anser jag att Sverige i likhet med Danmark och Norge ska sänka skatterna för dessa fotbollsspelare.
Varför ända in i alla glödheta ska vi gynna just elitidrottare skattemässigt? När de är "klara" med sin karriär får de väl ta ett vanligt jobb som vanligt folk. Varför ska just elitidrottare kunna leva resten av sitt liv på kanske tio års arbete, när inte vanligt folk har den förmånen? Elitidrottare som skattefrälse motsäger ju det som Ohly nyss så fint sagt om jämlikhet. Hur ska jag kunna tro på Ohlys tal om jämlikhet när han kommer med så korkade ojämlihetsökande förslag?

Vad gäller idrotten - vad är så bra med elitidrotten? Den gör att folk bänkar sig i tevesoffan för att sitta still och titta på idrott istället för att idrotta själva, med alla de dyrbara välfärdssjukdomar som följer på stillasittande. Satsa istället på bredd i idrotten, så att folk börjar röra på sig. Hellre korpfotboll än elitfotboll! Elitidrott leder också till vansinniga felsatsningar som alltför många, stora och dyra arenor. Men det ska tydligen vara skådespel för folket...

[Andra bloggar om , , , , , ]

2010-06-02

Ohly ute och cyklar i finansvärlden

Vänsterpartiets gemytlige ledare Lars Ohly har talat med journalister idag och svamlat om höjda skatter på bland annat aktier. Tyvärr för honom själv så blottar han sin egen okunskap genom dessa populistiska och ogenomtänkta förslag.
- Förmögenheterna är fördelade i fasta och rörliga tillgångar. De rörliga tillgångarna beskattas väldigt lite vid handel, till exempel med aktier, och vi har en ganska stor förmögenhetstillväxt på börsen… Där är den stora förmögenhetstillväxten, den finns i dag inte i andra tillgångar, bortsett från fastigheter men där har vi en särskild fastighetsbeskattning, säger han.
I vilken värld har Ohly levt de senaste tio åren? Så här ser min aktievärld ut.
Har det varit "ganska stor förmögenhetstillväxt på börsen" de senaste tio åren? Jag skulle snarare karakterisera det som en häftig bergochdalbana.

Sen vet jag inte var Ohly får det ifrån att aktier skulle beskattas "väldigt lite vid handel". Det är reavinstskatt på alla aktieförsäljningar, förutsatt att man gått med vinst, förstås. Men Ohly kanske vill ha något slags transaktionsskatt på alla aktieförsäljningar. Fast det blir väldigt ologiskt i många fall. Anta att jag köpte Ericsson-aktier i mars 2000 och säljer dem nu. Då har jag gjort en saftig förlust, men ska ändå betala "aktieförsäljningsskatt". Eller ska den bara tas ut om man gjort vinst? Eller anta att jag köpte Swedbank-aktier till kursen 66 kronor för någon vecka sedan. Idag står den i drygt 70 kronor, en vinst på över 6%. Men jag oroar mig för att Swedbank kanske blir konkursmässiga p.g.a. Baltikum, säljer mina Swedbank-aktier och köper aktier i "säkra" Handelsbanken istället. Men en "aktieförsäljningsskatt" skulle göra mig tveksam. Är det verkligen värt skattesmällen att sälja av mina Swedbank-aktier? På detta vis minskar marknadens incitament att straffa illa skötta företag genom att handla ner deras aktiekurs.

Sen kan man fråga sig var Ohly vill dra gränserna för en aktiehandelsskatt. Ska bara privatpersoner beskattas? Ska det skattas även om man har aktierna i en kapitalförsäkring? Hur är det med fonder, ska de beskattas? Börshandlade fonder också? Och certifikat, optioner, warranter och alla andra roliga finansiella instrument som ofta har aktier som underliggande? Ska det vara skatt på dem? Hur ska den isåfall beräknas? Vad händer om man konstruerar nya finansiella instrument för att komma runt en aktieförsäljningsskatt? För det kommer garanterat den uppfinningsrika finansbranschen att göra om det blir en sådan skatt.

Och så förmögenhetsskatt. Varför ska sparsamhet beskattas? Om jag tjänar 200 000 om året efter skatt och lever snålt kan jag kanske spara 100 000 om året. På tio år har jag sparat en miljon, räntan oräknad. Bättre då att som Miljöpartiet föreslå höjd moms, som ju blir en skatt på konsumtion. Mer konsumtion leder till större resursförbrukning, så för vår gemensamma planet vore det bättre med en skatt på konsumtion.

Ohly är ute och cyklar med dessa förslag där han inte tänkt igenom konsekvenserna. Tyvärr finns risken att han får en ministerpost efter höstens val.

Och innan ni börjar hacka på mig för att jag kritiserar just Vänsterpartiet, så vill jag påpeka att jag kritiserar politiker ur alla läger som kommer med korkade förslag eller blottar sin okunskap om de områden de tänker ta beslut om. Folkpartiet är väl det parti som hamnat mest i skottlinjen för denna blogg.

Även bloggrannen Cornucopia har retat upp sig på Ohlys uttalanden.

[Andra bloggar om , , , , ]

2010-05-03

Inga underskott, tack!

Idag presenterade de Rödgröna sin skuggbudget, vilket visar lite av vad de tänker sig om de vinner valet i höst.

Man kan tycka vad man vill om utgifter och skatter - det allra viktigaste i dagens läge är dock i mitt tycke att man har balans i budgeten och gärna ett överskott, eftersom Sverige fortfarande har en statsskuld. Sveriges låga statsskuld och budgetunderskott ger oss idag en oerhörd fördel jämfört med de flesta andra OECD-länder. Då menar jag inte bara skräckexempel som Grekland, utan vi har också en fördel även mot de länder som har måttligare budgetunderskott och statsskulder. Jag undrade häromdagen över de Rödgrönas ofinansierade utgifter och blev då anklagad för att vara "lightliberal". Idag har vi dock fått lite kött på benen i form av planerade skattehöjningar, så det går åt rätt håll vad gäller budgetbalansen. Enligt Anders Borg saknas det dock fem miljarder kronor, och jag får väl ta hans ord på det, eftersom jag inte läst hela skuggbudgeten själv, utan bara sammanfattningar. Eftersom det av opinionsundersökningarna ser ut som om de Rödgröna kommer att vinna höstens val känner jag en viss oro över detta. Jag vill se en budget i balans! Hur man fixar balans i statsbudgeten är en smaksak, alltså beroende av politisk smak. Antingen höjer man skatter eller sänker utgifter. Jag är inte så kinkig med hur man gör (inom rimliga gränser), bara det blir balans i statsfinanserna.

Birger Schlaug skrev en intressant debattartikel i DN på 1 maj.
Det är inte någon artskillnad mellan Alliansen och den rödgröna oppositionen. Det är gradskillnad.
Exakt! Den ena är blåbärsglass och den andra är hallonglass och päronglass, men det handlar fortfarande om glass, vilket dagens skuggbudgetkäbbel visar.
Världsbilden är densamma. Problembeskrivningen densamma. Ordvalen identiska. Lösningarna snarlika. Visioner begravda – bortsett från deras gemensamma visioner om att vi skall arbeta mer, konsumera mer, producera mer i någon sorts evighetsspiral. De två blocken färdas i själva verket åt samma håll på samma motorväg, enda skillnaden är att det ena far fram i högerfil, det andra i vänsterfil. Men målet är detsamma: evig ekonomisk tillväxt.
Den traditionella blåröda högervänsterskalan i politiken, som med åren blivit alltmer grå, duger inte när vi nu står inför helt nya problem och åren av tillväxt troligen är historia.
Vad peak oil handlar om är istället att vi under mer än hundra år har levt i en värld med ständigt ökande oljetillgång och billig olja. Detta har drivit en ekonomisk expansion utan motstycke i mänsklighetens historia. När peaken kommer och passeras får vi istället stå ut med ständigt minskande oljetillgång och därmed allt dyrare olja. [...] Vilka ekonomiska, politiska och sociala problem kommer detta att leda till? Vi ser redan en del av dem, men fler kommer ju dyrare oljan blir. Kommer vi istället att få se en ekonomisk kontraktion utan motstycke i mänsklighetens historia?
Politiker av alla färger undviker medvetet eller omedvetet den största frågan, nämligen den om hur vi bäst ska utforma politiken inför kommande resursknapphet och energibrist.

Dessutom verkar inte politikerna vara medvetna om konsekvenserna av det andra stora akuta problemet, nämligen det gigantiska skuldberg som byggts upp i världen under de senaste decennierna, där Greklands statsskuld bara utgör toppen. Och om de är medvetna, så tycker de inte att frågan är värd att ta tag i, eller kanske alltför obekväm. Belåningen är ju en integrerad del av de viktiga droger som håller massorna lugna i dagens samhälle - låga räntor, teve och konsumtion. Tre droger i en storskalig bedövande symbios. Så länge de flesta väljare är drogade av dessa kommer vi bara att få politiker som lovar oss glass i olika smaker. Verkliga alternativ såsom frukt eller bullar saknas.

Hursomhelst så kommer skuldkrisen (och med den valutakrisen) troligen att vara den allt överskuggande frågan de närmaste åren, vilket är orsaken till att budgetbalans eller helst överskott är så viktigt. Glöm reformer för ett tag, i alla fall om de kostar något.

[Andra bloggar om , , , , , , ]

2010-04-26

SAS suger (statsbidrag)!

Jag blir riktigt ilsken när jag läser att SAS vill ha ersättning från staten och/eller EU för förlusterna som orsakats av flygstoppet. Det ska tydligen förhandlas idag med EU:s transportkommissionär. De hoppas till och med att de ska hållas skadelösa!
- Vi tycker att det är rimligt med kompensation, säger John Dueholm, vice koncernchef i SAS.
Det var något av det fräckaste jag någonsin hört! Flyget suger redan i sig subventioner t.ex. genom att flygbränsle inte beskattas, och nu ska de sörpla i sig ännu mer från oss skattebetalare. Det är typisk låtsaskapitalism, som bloggaren Juggen skriver. Privatisera vinsterna, socialisera förlusterna. Vi har sett det förut vad gäller bankerna.

Om nu vissa flygbolag inte ekonomiskt klarar ett stopp på en dryg vecka så måste jag säga att de har en märkvärdigt låg beredskap för oväntade händelser. Sådant kan drabba alla företag, men det är ingen orsak att kräva statlig kompensation. Har de så tajta marginaler måste de väl höja sina biljettpriser. Då invänder säkert någon att de inte kan höja priserna, eftersom de då skulle förlora resenärer. Men grundproblemet är att flygbranschen just nu lider av ett överutbud och måste anpassa sig till den faktiska marknaden. De måste höja sina biljettpriser för att klara kostnaderna för bränsle och annat och det kommer att leda till att de också måste dra ner på antalet flyglinjer. Ett antal flygbolag, bland annat SAS, kommer isåfall att gå under, men sådan är kapitalismen! Det blir de svagaste bolagen som rensas ut, så att de livskraftigaste kan överleva. SAS gjorde ju redan innan vulkanutbrottet en brakförlust och tvingas gå med mössan i hand till investerarna, så de tillhör inte de starka.

Den enda någorlunda rimliga hjälpen skulle kunna vara den som annonserades i förra veckan, nämligen att flygbolagen skulle kunna få anstånd med skatter flygplatsavgifter, fast de ska isåfall betala ränta. Då klarar de livskraftiga den likviditetskris som vulkanaskan orsakat. Men absolut inga statliga bidrag!

Av rättviseskäl borde det dessutom läggas skatt på flygbränsle, eftersom de konkurrerande transportslagen tåg och buss betalar skatt för sin energi. Men det är väl att hoppas på för mycket, då flyget är ett högstatusfärdmedel som makthavarna värnar om.

Även Cornucopia kommer med liknande tongångar idag.

[Andra bloggar om , , , ]

2010-03-31

Fördelningspolitik och sånt

SvD:s Sanna Rayman påpekar idag att lottovinnare bidrar till ökade klyftor. Här talar ju politikerna med kluvna tungor. Samtidigt som de flesta politiker förespråkar fördelningspolitik som på olika vis ska jämna ut inkomstklyftorna i samhället, så ser jag ingen politiker som vill ta bort Svenska Spel. Värre anti-fördelningspolitik kan jag inte tänka mig. En massa människor betalar några tior i veckan för att ett litet fåtal ska bli miljonärer. Att det drivs i statlig regi gör ju bara saken ännu mer absurd. Finns det någon politiker eller parti som vill ta bort spelandet? Ingen som jag vet, och det är ju inte så konstigt, med tanke på att Svenska Spel är en kassako för staten. Dold skatt på folk med dålig koll på sannolikhetskalkyl eller närmast religiös tro på att just de ska vara utvalda att vinna. Eller helt enkelt spelmissbrukare. De pengar Svenska Spel levererar till staten borde rimligtvis räknas till det totala skattetrycket.

Apropå anti-fördelningspolitik läser jag idag att Miljöpartiet som valfläsk i år vill återinföra friår. Här har vi verkligen en åtgärd som tydligt gynnar endast ett fåtal - bloggaren Jiddra kallar det träffande för "ledighetslotteri". Jag förstår inte varför Miljöpartiet envisas med att ha med detta på programmet. Det har därför varit lite motvilligt som jag vid flera tillfällen röstat på Miljöpartiet. De har en massa kloka grundidéer blandade med såna här stolligheter som friår. Jag får väl hoppas att såna som bloggrannen Ylven lyckas påverka Miljöpartiet i mindre stollig riktning.

Vidare i Miljöpartiets valmanifest läser jag om att de vill sänka momsen inom vissa tjänstebranscher. Det låter ju bra i teorin, men min erfarenhet av momsdjungeln (bland annat som egen företagare) är att alla momsskillnader och undantag trasslar till det och ger ett incitament för fusk. Det blir absurda effekter som att man betalar en momssats om man äter på pizzerian, men en lägre momssats om man tar med sig pizzan hem. Tanken är kanske att isolera folk hemma, så de inte får för mycket socialt liv, eller? En annan gammal favorit är att en musiker med egen firma inte ska lägga moms på fakturan då h@n gör spelningar. Men om spelningen faktureras av en bokningsfirma som sen betalar musikern, så måste bokningsfirman lägga på moms. Så var det åtminstone för några år sedan. Nej, så enhetlig moms som möjligt, tycker jag. Det är också en rättvisefråga.

Miljöpartiet har fler skattesänkaridéer - de vill sänka fastighetsskatten på studentbostäder och sänka arbetsgivaravgiften för små företag med 10 procentenheter, vilket jag instinktivt tycker låter sunt. Det börjar här låta som att de lutar mer över åt den borgerliga sidan, men jag antar att de flesta av dessa skattesänkningsförslag kommer att försvinna när de tvingas förhandla ihop ett regeringsprogram tillsammans med de rödare partierna.

[Andra bloggar om , , , ]

2010-03-11

Lettland - hur går det?

Förra veckan kunde man läsa flera olika kloka åsikter om hur det egentligen går för Lettland. De har trots allt hittills lyckats att undvika en devalvering, men det är ändå lite tidigt för glädjerop. Edward Hugh skrev "Too Soon To Cry Victory on Latvia" där han pekar på de problem som återstår, apropå en artikel i The Economist som tycker att Lettland har lyckats.

Visserligen har nu ränteläget på Greklands statsskuld nu passerat det för Lettlands statsskuld, men det beror väl snarast på att Greklands dåliga finanser kommit i fokus efter att tidigare ha ignorerats och dolts. Att ränteläget i Lettland sjunkit beror snarast på den ökade riskaptit som märkts globalt och är inget specifikt för Lettland. Jag skulle snarare kalla det riskförträngning.

Stefan Karlsson skrev en intressant artikel om devalveringsfrågan för Lettland, där han också jämför med situationen för Ukraina, vars valuta har fallit.

Som svar på Edward Hughs artikel skrev Morten Hansen från Stockholm School of Economics in Riga "Latvia: No Victory Yet, No Defeat Either", där han pekar på både bra och dåliga sidor i Lettlands ekonomiska läge. Ett påpekande tycker jag är särskilt intressant.
But when splitting the overall development in wages from Figure 2 into public and private sector developments the picture changes quite a bit back again, see Figure 4. In particular the very latest data (2 March 2010) show that the by far biggest wage decreases have taken place in the public sector – good for the public finances and the IMF-EU package but irrelevant for competitiveness and should be a matter of concern.
Man ska inte glömma att situationen fortfarande är allvarlig i Lettland. En förnyad global kris kan raskt ställa till det igen. Och som Morten Hansen påpekar har åtstramningen mest gällt statsfinanserna. Fortfarande är lettisk industri inte särskilt konkurrenskraftig, så utsikterna för en ekonomisk återhämtning är inte särskilt goda. Men trots allt blir det kanske inte värre, utan man står kvar och harvar på dagens nivå.

Idag reviderade Lettland upp sin BNP-siffra för fjärde kvartalet 2009 till -16,9 procent från preliminära -17,7 procent. Alltid något. Men nu vill oppositionen sänka momsen, vilket skulle försämra statsfinanserna och kanske äventyra IMF-lånen. Skakigt läge fortfarande, alltså.

[Andra bloggar om , , ]

2010-02-18

Försenad skatteåterbäring i USA

Jag noterar att två delstater i USA beslutat att skjuta upp utbetalningarna av skatteåterbäringen, nämligen Hawaii och North Carolina. Delstaten New York funderar också på saken. Detta visar hur illa det är med finanserna för USA:s delstater. I många fall knappast bättre än vissa EU-medlemmar.

Särskilt illa blir det med försenad skatteåterbäring för många amerikaner som redan har det svårt ekonomiskt och där varje dollars inkomst är viktig.

2009-12-15

För många arenor för skattepengarna

Inte oväntat togs igår beslutet att Stockholms stad ska börja bygga Stockholmsarenan. 2,7 miljarder ska bygget strax söder om Globen kosta och påbörjas 2010 för att vara klart hösten 2012. Men de ekonomiska varningsflaggorna är många. Igår sades i SvD att publiken inte räcker till. Detta bland annat med tanke på att bara i förra veckan togs första spadtaget till den nya Swedbank Arena i Solna, ett nätt 2,3-miljardersbygge som också ska stå klart 2012. Det varnas även för glädjekalkyler. Där kan jag inte annat än hålla med. Varifrån ska all publik komma för att fylla dessa nya arenor med tillhörande shoppingcenter? Aftonbladet kommenterar klokt:
De politiker som i går fattade beslutet om den nya Stockholmsarenan försäkrar att bygget kommer att bära sina egna kostnader. Byggrätter för kontor, nya köpcentrum och bostäder ska stå för hälften, biljettintäkter för resten.

Så brukar det låta. I Solna gör kommunen och Fotbollsförbundet samma kalkyl. Till slut riskerar skattebetalarna ändå att stå där med notan.
Men PEAB är nog glada över att ha fått beställningen. Fast meningen med att satsa skattepengar är väl att vi skattebetalare ska bli glada, inte byggbolagen. Själv känner jag mig inte särskilt glad över att mina skattepengar slösas bort på ett sånt här prestigeprojekt med glädjekalkyl. Vill man ha ny arena, vilket kanske behövs även om inte just jag känner behovet, så räcker det väl med en i Stockholmsområdet. Dessutom planerar tydligen Djurgården och Brommapojkarna att bygga egna nya arenor, dock i mindre format. Nej, Stockholmspolitikerna borde ha svalt sin stolthet och låtit Solna stå för den ekonomiska risken med att bygga jättearena. Risken är att redan Swedbank Arena blir för mycket. Den kan bli en symbol för Swedbanks inkompetenta satsningar.

[Andra bloggar om , , , ]

2009-02-16

Ecuadors skuldbetalningsproblem

I lördags beordrade Ecuadors President Rafael Correa att spanska oljebolaget Repsol-YPF och franska oljebolaget Perenco snarast ska betala in obetalda skatter. Det hela bottnar i ett beslut från 2007 om att oljebolag i Ecuador ska betala 99% av oljeinkomster över ett visst pris per fat i skatt. De två oljebolagen fick 48 timmar på sig att betala sina skatteskulder eller så skulle de få tillgångar beslagtagna. Att man nu börjar kräva in skatterna har såklart att göra med att det är brist på pengar i Ecuadors statskassa.

I lördags meddelade Ecuador också att man kommer att skjuta upp räntebetalningar på 135 miljoner dollar på internationella lån i 30 dagar. Nu vill man förhandla med kreditgivarna. Den 15 december deklarerade Ecuador att 3,2 miljarder dollar av dess skulder inte ansågs legitima, utan var kopplade till korruption eller dylikt.

Ecuador är bara ett exempel på vad som håller på att hända nu. Fallande oljepriser orsakar hål i statskassan hos oljeproducerande länder. Därmed får de svårt att betala sina skulder, och detta slår tillbaks mot långivarna som kanske blir tvungna att skriva ner skulderna eller åtminstone reservera pengar för eventuella kreditförluster. Detta gäller nu inte bara oljeproducenterna, utan alla fattiga länder som är beroende av export av olika råvaror. Nu är den stora frågan - vem har lånat ut pengar till alla världens "subprime-stater"? Vilka banker kommer att drabbas?

Som jag har sagt tidigare så är det som började som en kris för de värsta bostadslånen i USA i själva verket en del i en enorm global kreditbubbla som stegvis är på väg att lösas upp. En efter en faller olika lånemarknader ihop.