Apropå det jag nyss skrev om SvD:s intervju med Nicholas Stern så har SvD idag en debattartikel av två vänsterpartister som tycker att miljöminister Andreas Carlgren ska sluta att fega och istället ta ledningen och verka för ett starkare bud från EU vad gäller klimatfrågan.
Jag anser att det inte borde vara några problem för Andreas Carlgren att göra det. Som mina räkneexempel i förra inlägget visar så blir det lätt att lova något som peak oil i vilket fall som helst kommer att tvinga oss till.
Sen kan jag ju helt hålla med Eva-Britt Svensson och Wiwi-Anne Johansson om att man borde satsa mer pengar på att bygga kraftverk för förnybar el för en del av de pengar som årligen läggs på vapensystem. När man ändå är på gång kan man ta pengar som satsas på att bygga fler trafikflygplan och bygga ut flygplatser, som kommer att visa sig vara fullständigt onödiga investeringar inom en snar framtid.
2009-07-25
Klimathot istället för energihot
SvD har intervjuat ekonomiprofessorn Nicholas Stern i samband med hans besök vid EU:s miljöministermöte i Åre. Ni vet, han med Sternrapporten som varnade för de allvarliga ekonomiska konsekvenserna om vi inte gör något åt våra koldioxidutsläpp. Denna rapport tillsammans med Al Gores film "En obekväm sanning" var det som satte igång klimatdebatten på allvar år 2006.
Nu talar "alla" om klimathotet, som visserligen må vara ett hot (ni kan läsa om min syn på det här), men det största hotet i framtiden är energihotet, alltså den globala oljeproduktionstoppen, som kan ha passerats redan i juli förra året. Tyvärr lägger allt detta tal om det i och för sig viktiga klimathotet kraftiga dimridåer runt energihotet.
Trots hans totala fokus på klimathotet säger Stern några kloka saker:
Vidare säger Stern:
Att kalla vissa energikällor för koldioxidfria är fel. Alla energikällor ger utsläpp av koldioxid, eftersom det behövs fossila bränslen till att driva gruvmaskiner, byggmaskiner m.m. Det är bara en fråga om hur mycket koldioxid som släpps ut per producerad kilowattimme. "Low-carbon" är ett bättre uttryck.
Vad gäller det avtal som ska skrivas i Köpenhamn säger Stern att det måste innehålla följande:
Sammanfattningsvis säger Nicholas Stern rätt saker, men av fel skäl. Jag är inte lagd åt konspirationsteorier, men detta med klimatfrågan kontra peak oil får mig verkligen att undra.
Nu talar "alla" om klimathotet, som visserligen må vara ett hot (ni kan läsa om min syn på det här), men det största hotet i framtiden är energihotet, alltså den globala oljeproduktionstoppen, som kan ha passerats redan i juli förra året. Tyvärr lägger allt detta tal om det i och för sig viktiga klimathotet kraftiga dimridåer runt energihotet.
Trots hans totala fokus på klimathotet säger Stern några kloka saker:
- Fossilfri (low-carbon) ekonomi är den tillväxt som är att räkna med. Fossilbaserad tillväxt kommer att döda sig själv, sade han till ministrarna.Självklart kommer den fossilbaserade energin att döda sig själv, eftersom de fossila bränslena är ändliga resurser. Han talar om tillväxt, men som jag har sagt förut så är fortsatt global ekonomisk tillväxt troligen inte längre möjlig när oljeproduktionen börjar tryta. Hursomhelst är evig tillväxt inte möjligt på en ändlig planet. Allt tal om "grön tillväxt" är bara att lägga dimridåer runt obehagliga fakta. Med sänkt energitillgång blir vi tvungna att sänka vår levnadsstandard. Kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och ökande energiförbrukning är stark, även om den kan dribblas bort på nationsnivå om man outsourcar en massa tillverkningsindustri till andra länder.
Vidare säger Stern:
- Vi behöver all koldioxidfri energi vi kan få. Men ny kärnkraft levererar ingen el förrän efter 2020, och jag hoppas att förnybara energislag har utvecklats starkt till dess.Visst kan vi hoppas att förnybara energikällor utvecklas starkt fram till år 2020, men att tro att de kan ersätta mer än någon procent av fossilbränslena är orealistiskt. Skalan på de nödvändiga investeringarna är alldeles för stor.
Att kalla vissa energikällor för koldioxidfria är fel. Alla energikällor ger utsläpp av koldioxid, eftersom det behövs fossila bränslen till att driva gruvmaskiner, byggmaskiner m.m. Det är bara en fråga om hur mycket koldioxid som släpps ut per producerad kilowattimme. "Low-carbon" är ett bättre uttryck.
Vad gäller det avtal som ska skrivas i Köpenhamn säger Stern att det måste innehålla följande:
De globala utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser år 2050 får inte vara större än 20 miljarder ton. Idag är utsläppen 50 miljarder ton. Redan till åren 2020–2030, bör utsläppen vara nere på 30 miljarder ton.Det räcker med att den globala förbränningen av fossila bränslen faller mellan 2,4 och 4,6 procent per år för att vi ska uppfylla hans 30-miljardersmål till år 2020-2030. Att uppfylla 20-miljardersmålet till 2050 kräver en liknande takt. Det låter faktiskt inte orealistiskt med tanke på IEA:s siffror från i höstas om hur snabbt den globala oljeproduktionen faller. Att skriva klimatavtal efter peak oil är inte svårt. Politikerna kan stolt lova stora nedskärningar och vet att peak oil kommer att tvinga fram detta ändå.
Sammanfattningsvis säger Nicholas Stern rätt saker, men av fel skäl. Jag är inte lagd åt konspirationsteorier, men detta med klimatfrågan kontra peak oil får mig verkligen att undra.
Vad händer i Kina?
Kina är väl just nu det enda större landet som ser ut att ha någorlunda fart i ekonomin. Häromveckan rapporterades att Kinas BNP ökat med 8% jämfört med samma kvartal i fjol. Tillväxten har alltså tagit fart igen där, efter att "bara" ha varit 6% förra kvartalet.
Som med det mesta i Kina är skalan enorm. I november förra året kom man med ett stimulanspaket på ofattbara 5 biljoner kronor (tolv nollor) för att kompensera för den kraftiga minskningen av exporten i spåren av den globala krisen. Det ser nu faktiskt ut som om detta stimulanspaket har haft en positiv effekt på ekonomin. Till skillnad från stora delar av övriga världen var ju krisen för Kinas del inte orsakad av för mycket krediter, utan av minskad efterfrågan från omvärlden. Därför fungerar denna typ av stimulanspaket, till skillnad från i USA, där det inte finns mycket pengar kvar att använda för stimulanspaket, eftersom det mesta går till att täppa till hålen i det finansiella systemet. Kina har ju däremot under många år haft stora överskott och sitter nu på stora pengareserver som kan användas för såna här stimulansåtgärder. Där ser man hur viktigt det är att staten gör ett överskott under de goda åren.
Den ekonomiska aktiviteten i Kina syns på många sätt. Kina ökade i juni sin kolimport till rekordnivå. Bra för dem att också världsmarknadspriset för kol har sjunkit över 60% sedan förra året - på det sättet drar de nytta av övriga världens kris.
Efterfrågan på guld ökar i Kina i takt med deras välståndsökning (reallönerna ökade med 8% på ett år) och World Gold Council tror nu att de kommer att gå om Indien i guldkonsumtion. Samtidigt är Kina världens största guldproducent och därför är det inte så säkert att deras import kommer att öka, eftersom den inhemska produktionen ökar med 7-8% per år.
Bostadspriserna har börjat stiga igen efter sju månaders nedgång. Reglerna stipulerar dock hela 40% kontantinsats, så risken för en bostadsbubbla är än så länge liten. Kanske de har observerat och lärt av västvärlden. Även mängden försäljningar av kommersiella fastighet har ökat kraftigt. Bankernas utlåning har trefaldigats under första halvåret och det kan finnas en risk för att saker går för fort och det blir överhettning. Man ska dock komma ihåg att Kinas ekonomi startar från en mycket lägre nivå än västvärlden.
Den kinesiska börsen går åter som tåget. Om vi trodde att vi hade haft en stor börsuppgång här i Sverige i år så är det ingenting mot Shanghaibörsen, som igår hade stigit 96% sedan oktober förra året. Dessförinnan hade man dock haft en förgörande nedgång på hela 72% sedan oktober 2007. Men vad annat kunde man vänta sig efter en uppgång på nästan 500% sedan september 2005.
Kinesiska investerare kastar sig nu in på börsen efter att regeringen hävt stoppet för nya börsintroduktioner som varit i kraft i nio månader. Kinesiska privatpersoner öppnade förrförra veckan över 480 000 nya depåkonton. Det är dock lite jämfört med de 300 000 depåkonton per dag som öppnades runt toppen år 2007. Risken finns dock för bakslag. Just nu värderas bolagen på Shanghaibörsen i genomsnitt till 36 gånger vinsten, så det räcker med att tillväxten inte blir lika stor som förhoppningarna för att det ska bli bakslag. Privata investerare står för 67% av handeln och ägandet på Shanghaibörsen, så ett bakslag skulle drabba hårt.
Det största kinesiska byggbolaget, China State Construction Engineering Corp., drog i veckan in 7,3 miljarder dollar på sin börsintroduktion, den största i världen hittills i år.
Den kinesiska ekonomin expanderar även utåt i världen. Premiärministern Wen Jiabao uppmuntrar mer internationellt användande av den kinesiska valutan yuan, bland annat genom att låta fler utländska företag sälja obligationer nominerade i yuan för att dra nytta av kapitalöverskotten i Kina. Jättebanken HSBC blir en av de första att utnyttja detta. Wen Jiabao uppmuntrar också kinesiska investeringar och köp i utlandet.
Det ser alltså ut som om Kina håller på att kapa åt sig en allt större del av övriga världens resurser, tack vare sitt goda ekonomiska läge jämfört med den krisdrabbade västvärlden.
Som med det mesta i Kina är skalan enorm. I november förra året kom man med ett stimulanspaket på ofattbara 5 biljoner kronor (tolv nollor) för att kompensera för den kraftiga minskningen av exporten i spåren av den globala krisen. Det ser nu faktiskt ut som om detta stimulanspaket har haft en positiv effekt på ekonomin. Till skillnad från stora delar av övriga världen var ju krisen för Kinas del inte orsakad av för mycket krediter, utan av minskad efterfrågan från omvärlden. Därför fungerar denna typ av stimulanspaket, till skillnad från i USA, där det inte finns mycket pengar kvar att använda för stimulanspaket, eftersom det mesta går till att täppa till hålen i det finansiella systemet. Kina har ju däremot under många år haft stora överskott och sitter nu på stora pengareserver som kan användas för såna här stimulansåtgärder. Där ser man hur viktigt det är att staten gör ett överskott under de goda åren.
Den ekonomiska aktiviteten i Kina syns på många sätt. Kina ökade i juni sin kolimport till rekordnivå. Bra för dem att också världsmarknadspriset för kol har sjunkit över 60% sedan förra året - på det sättet drar de nytta av övriga världens kris.
Efterfrågan på guld ökar i Kina i takt med deras välståndsökning (reallönerna ökade med 8% på ett år) och World Gold Council tror nu att de kommer att gå om Indien i guldkonsumtion. Samtidigt är Kina världens största guldproducent och därför är det inte så säkert att deras import kommer att öka, eftersom den inhemska produktionen ökar med 7-8% per år.
Bostadspriserna har börjat stiga igen efter sju månaders nedgång. Reglerna stipulerar dock hela 40% kontantinsats, så risken för en bostadsbubbla är än så länge liten. Kanske de har observerat och lärt av västvärlden. Även mängden försäljningar av kommersiella fastighet har ökat kraftigt. Bankernas utlåning har trefaldigats under första halvåret och det kan finnas en risk för att saker går för fort och det blir överhettning. Man ska dock komma ihåg att Kinas ekonomi startar från en mycket lägre nivå än västvärlden.
Den kinesiska börsen går åter som tåget. Om vi trodde att vi hade haft en stor börsuppgång här i Sverige i år så är det ingenting mot Shanghaibörsen, som igår hade stigit 96% sedan oktober förra året. Dessförinnan hade man dock haft en förgörande nedgång på hela 72% sedan oktober 2007. Men vad annat kunde man vänta sig efter en uppgång på nästan 500% sedan september 2005.
Kinesiska investerare kastar sig nu in på börsen efter att regeringen hävt stoppet för nya börsintroduktioner som varit i kraft i nio månader. Kinesiska privatpersoner öppnade förrförra veckan över 480 000 nya depåkonton. Det är dock lite jämfört med de 300 000 depåkonton per dag som öppnades runt toppen år 2007. Risken finns dock för bakslag. Just nu värderas bolagen på Shanghaibörsen i genomsnitt till 36 gånger vinsten, så det räcker med att tillväxten inte blir lika stor som förhoppningarna för att det ska bli bakslag. Privata investerare står för 67% av handeln och ägandet på Shanghaibörsen, så ett bakslag skulle drabba hårt.Det största kinesiska byggbolaget, China State Construction Engineering Corp., drog i veckan in 7,3 miljarder dollar på sin börsintroduktion, den största i världen hittills i år.
Den kinesiska ekonomin expanderar även utåt i världen. Premiärministern Wen Jiabao uppmuntrar mer internationellt användande av den kinesiska valutan yuan, bland annat genom att låta fler utländska företag sälja obligationer nominerade i yuan för att dra nytta av kapitalöverskotten i Kina. Jättebanken HSBC blir en av de första att utnyttja detta. Wen Jiabao uppmuntrar också kinesiska investeringar och köp i utlandet.
Det ser alltså ut som om Kina håller på att kapa åt sig en allt större del av övriga världens resurser, tack vare sitt goda ekonomiska läge jämfört med den krisdrabbade västvärlden.
Labels:
aktier,
bnp,
bostadspriser,
guld,
investering,
kina,
kol
Skalbarhet och vikande horisonter
När det talas om energikällor som ska kunna ersätta råoljan verkar den mänskliga kreativiteten blomma ut riktigt ordentligt. Optimistiskt föreslås ständigt nya (eller nygamla) "lösningar" av människor som inte har tagit till sig att vår civilisation oundvikligen står inför sjunkande energitillgångar.
Ett exempel på dessa kreativa projekt för att lösa den kommande energikrisen är idén att placera solceller i Sahara, vilket föreslogs i en artikel i Expressen i februari 2007.
Problemet med skalbarhet blir tydligt för så gott som alla alternativ som presenteras. De räkneexempel jag gjorde i juni illustrerar detta. En annan sak som många glömmer i fråga om skalan på projekten är att den infrastruktur vi har idag för oljeprodukter har byggts upp under många decennier. Det handlar om oljeriggar, oljetankrar, raffinaderier, tankbilar, bensinmackar med mera. Att bygga upp en infrastruktur för något annat energislag kommer att ta decennier det också. Att tro något annat är orealistiskt.
Dessa tidsperspektiv leder över på ämnet "vikande horisonter". Det engelska begreppet är "receding horizons". Det handlar om en liknelse med fenomenet att hur du än går eller seglar kommer du aldrig fram till horisonten, utan den avlägsnar sig ständigt. Lite samma sak är det med en hägring på en asfaltväg en varm sommardag. Det ser ut som en vattenpöl längre fram på vägen, men allteftersom man rör sig framåt så avlägsnar sig också hägringen.
Låt oss ta ett exempel. Många nya oljefält är mer svårutvunna än de fält som redan idag är i produktion - ett praktexempel är "oljesanden" i Kanada, som drar enorma kostnader för att gräva upp sandblandningen och sedan processa den till olja. "Oljesand" är egentligen en eufemism - det borde kallas tjärsand, för det ligger närmare verkligheten. I andra fall handlar det om att oljefälten ligger avlägset (t.ex. Sibirien) och man måste bygga upp en infrastruktur för att transportera oljan, eller att oljefälten ligger djupt under havet, vilket kräver komplicerad och dyr utrustning. Det sägs ofta om många av dessa nya projekt att de blir lönsamma först när oljepriset är tillräckligt högt, t.ex. $70 per fat. Problemet är bara att kostnadsberäkningen för oljefältet är gjord med nuvarande priser på t.ex. oljeriggar. När oljan blir dyrare blir dock allting dyrare, så när oljepriset väl är på $70 per fat så kanske utvinningskostnaderna för det aktuella oljefältet ökat så att det nu inte är lönsamt förrän vid ett oljepris på $90 per fat. Så kan det fortsätta tills priskurvorna konvergerar och det visar sig att det faktiskt blir lönsamt vid ett oljepris på kanske $110 per fat. Eller i värsta fall så blir kostnaderna för att dra en oljeledning ut i Sibirens ödemark i slutändan så stora jämfört med den vinst man skulle göra på oljan att priskurvorna aldrig konvergerar och projektet aldrig blir värt att genomföra. Det är detta som "problemet med vikande horisonter" innebär.
Hur är då kopplingen mellan de vikande horisonterna och de alternativa energikällor som skulle kunna ersätta oljan? Jo, kostnaden för t.ex. ett kärnkraftverk är beräknad vid nuvarande oljepriser. För att bygga ett kärnkraftverk krävs byggmaskiner som drivs på flytande drivmedel (från olja) och en mängd komponenter och byggmaterial vars tillverkning och transporter involverar förbrukning av oljeprodukter. Dessutom krävs det flytande drivmedel för att driva gruvmaskiner och transportera uranet till kärnkraftverket. Liknande resonemang gäller förstås för kolkraftverk, vindkraftverk, vattenkraftverk o.s.v. Därmed ska man ta alla kostnadsberäkningar för alternativa kraftverk med en stor nypa salt. Beräkningarna utgår oftast från vad komponenter och byggmaterial kostar vid dagens oljepriser. Man kan alltså räkna med att en utbyggnad av energialternativ till oljan kommer att bli allt dyrare allt eftersom oljan blir dyrare. Då kan det också bli så för många energiprojekt att de aldrig blir lönsamma. Dessa energiprojekt kan drabbas av att kostnaden för uppbyggnaden ökar snabbare än inkomsterna från den energi de kommer att generera. Detta är problemet med vikande horisonter för energialternativen.
Även annat kan drabbas av problemet med vikande horisonter. Ta elbilar till exempel. Allteftersom oljan blir dyrare kommer även elbilar att bli dyrare och därmed kommer allt färre att ha råd att köpa dem. Detsamma kan gälla många infrastruktursatsningar, t.ex. höghastighetsjärnvägar.
En sista sak som är viktig för att förstå peak oil är att mänskligheten under de senaste århundradena gått från bränslen med låg energidensitet till bränslen med gradvis högre energidensitet - från ved till kol till olja och gas. Nu finns det inget bränsle med högre energidensitet att övergå till. Alternativa energikällor i form av sol och vind är också ganska utspädda och därmed kostsamma att utnyttja.
Fossila bränslen har ett antal stora fördelar framför andra energikällor.
Dessa resonemang gäller självklart på längre sikt. Just nu upplever vi en ekonomisk kris som kan få oljepriset att sjunka tillbaka ytterligare. När denna kris är överstökad om några år och vi åter övergår till tillväxt i ekonomin kommer dock de effekter jag tar upp här att göra sig gällande. Jag förutsätter att vi faktiskt har passerat den globala oljeproduktionstoppen sommaren 2008, men det finns ju en liten möjlighet att man om några år lyckas klämma ut mer global oljeproduktion så att peak oil inträffar först säg 2015. Det ter sig dock osannolikt i dagens läge. Flera av de största oljeproducentländerna i världen, t.ex. Mexiko, USA och Norge, har nämligen redan drabbats av sjunkande oljeutvinning - överraskande och motvilligt. Det är i stort sett bara Saudiarabien av de större producenterna som idag troligen har möjligheter att utöka sin oljeproduktion. Dessutom har den ekonomiska krisen lagt sig som en våt filt över investeringar i ny oljeutvinning.
Ett exempel på dessa kreativa projekt för att lösa den kommande energikrisen är idén att placera solceller i Sahara, vilket föreslogs i en artikel i Expressen i februari 2007.
Om man placerar solceller i Sahara skulle hela Europas nuvarande elenergi, motsvarande 700 kärnkraftverk, kunna produceras på en yta av 70 gånger 70 km eller en procent av Sveriges yta eller en tvåtusendel av Saharas yta.Om vi glömmer triviala problem som sandstormar eller att solceller bara producerar el på dagen, så är det typiskt för sådana här projekt att man glömmer en viktig punkt, nämligen skalbarhet. Visst, solceller fungerar bra i liten skala, men ett projekt i denna skala kräver så enorma mängder solceller att det blir helt orimligt. Om vi antar att varje solpanel är fem kvadratmeter handlar det om att tillverka och installera omkring två solpaneler per sekund dygnet runt under femton års tid. Vilken enorm organisation och logistik det skulle krävas för något sådant! Om vi optimistiskt antar att solcellerna i Saharas hårda ökenklimat har en livslängd på femton år skulle man sen behöva börja om igen.
Problemet med skalbarhet blir tydligt för så gott som alla alternativ som presenteras. De räkneexempel jag gjorde i juni illustrerar detta. En annan sak som många glömmer i fråga om skalan på projekten är att den infrastruktur vi har idag för oljeprodukter har byggts upp under många decennier. Det handlar om oljeriggar, oljetankrar, raffinaderier, tankbilar, bensinmackar med mera. Att bygga upp en infrastruktur för något annat energislag kommer att ta decennier det också. Att tro något annat är orealistiskt.
Dessa tidsperspektiv leder över på ämnet "vikande horisonter". Det engelska begreppet är "receding horizons". Det handlar om en liknelse med fenomenet att hur du än går eller seglar kommer du aldrig fram till horisonten, utan den avlägsnar sig ständigt. Lite samma sak är det med en hägring på en asfaltväg en varm sommardag. Det ser ut som en vattenpöl längre fram på vägen, men allteftersom man rör sig framåt så avlägsnar sig också hägringen.
Låt oss ta ett exempel. Många nya oljefält är mer svårutvunna än de fält som redan idag är i produktion - ett praktexempel är "oljesanden" i Kanada, som drar enorma kostnader för att gräva upp sandblandningen och sedan processa den till olja. "Oljesand" är egentligen en eufemism - det borde kallas tjärsand, för det ligger närmare verkligheten. I andra fall handlar det om att oljefälten ligger avlägset (t.ex. Sibirien) och man måste bygga upp en infrastruktur för att transportera oljan, eller att oljefälten ligger djupt under havet, vilket kräver komplicerad och dyr utrustning. Det sägs ofta om många av dessa nya projekt att de blir lönsamma först när oljepriset är tillräckligt högt, t.ex. $70 per fat. Problemet är bara att kostnadsberäkningen för oljefältet är gjord med nuvarande priser på t.ex. oljeriggar. När oljan blir dyrare blir dock allting dyrare, så när oljepriset väl är på $70 per fat så kanske utvinningskostnaderna för det aktuella oljefältet ökat så att det nu inte är lönsamt förrän vid ett oljepris på $90 per fat. Så kan det fortsätta tills priskurvorna konvergerar och det visar sig att det faktiskt blir lönsamt vid ett oljepris på kanske $110 per fat. Eller i värsta fall så blir kostnaderna för att dra en oljeledning ut i Sibirens ödemark i slutändan så stora jämfört med den vinst man skulle göra på oljan att priskurvorna aldrig konvergerar och projektet aldrig blir värt att genomföra. Det är detta som "problemet med vikande horisonter" innebär.
Hur är då kopplingen mellan de vikande horisonterna och de alternativa energikällor som skulle kunna ersätta oljan? Jo, kostnaden för t.ex. ett kärnkraftverk är beräknad vid nuvarande oljepriser. För att bygga ett kärnkraftverk krävs byggmaskiner som drivs på flytande drivmedel (från olja) och en mängd komponenter och byggmaterial vars tillverkning och transporter involverar förbrukning av oljeprodukter. Dessutom krävs det flytande drivmedel för att driva gruvmaskiner och transportera uranet till kärnkraftverket. Liknande resonemang gäller förstås för kolkraftverk, vindkraftverk, vattenkraftverk o.s.v. Därmed ska man ta alla kostnadsberäkningar för alternativa kraftverk med en stor nypa salt. Beräkningarna utgår oftast från vad komponenter och byggmaterial kostar vid dagens oljepriser. Man kan alltså räkna med att en utbyggnad av energialternativ till oljan kommer att bli allt dyrare allt eftersom oljan blir dyrare. Då kan det också bli så för många energiprojekt att de aldrig blir lönsamma. Dessa energiprojekt kan drabbas av att kostnaden för uppbyggnaden ökar snabbare än inkomsterna från den energi de kommer att generera. Detta är problemet med vikande horisonter för energialternativen.
Även annat kan drabbas av problemet med vikande horisonter. Ta elbilar till exempel. Allteftersom oljan blir dyrare kommer även elbilar att bli dyrare och därmed kommer allt färre att ha råd att köpa dem. Detsamma kan gälla många infrastruktursatsningar, t.ex. höghastighetsjärnvägar.
En sista sak som är viktig för att förstå peak oil är att mänskligheten under de senaste århundradena gått från bränslen med låg energidensitet till bränslen med gradvis högre energidensitet - från ved till kol till olja och gas. Nu finns det inget bränsle med högre energidensitet att övergå till. Alternativa energikällor i form av sol och vind är också ganska utspädda och därmed kostsamma att utnyttja.
Fossila bränslen har ett antal stora fördelar framför andra energikällor.
- De har en hög energidensitet
- De är lätt transporterbara
- De ger förhållandevis låg miljöpåverkan per levererad energienhet
- De har en relativt hög EROEI (Energy Returned on Energy Invested)
- De finns tillgängliga i de mängder som samhället behöver
Dessa resonemang gäller självklart på längre sikt. Just nu upplever vi en ekonomisk kris som kan få oljepriset att sjunka tillbaka ytterligare. När denna kris är överstökad om några år och vi åter övergår till tillväxt i ekonomin kommer dock de effekter jag tar upp här att göra sig gällande. Jag förutsätter att vi faktiskt har passerat den globala oljeproduktionstoppen sommaren 2008, men det finns ju en liten möjlighet att man om några år lyckas klämma ut mer global oljeproduktion så att peak oil inträffar först säg 2015. Det ter sig dock osannolikt i dagens läge. Flera av de största oljeproducentländerna i världen, t.ex. Mexiko, USA och Norge, har nämligen redan drabbats av sjunkande oljeutvinning - överraskande och motvilligt. Det är i stort sett bara Saudiarabien av de större producenterna som idag troligen har möjligheter att utöka sin oljeproduktion. Dessutom har den ekonomiska krisen lagt sig som en våt filt över investeringar i ny oljeutvinning.
2009-07-24
Börsfnatt
Stockholmsbörsen hade igår stigit nio dagar i rad, men idag blev det till slut en nedgång på fjuttiga 0,1%. Från årslägsta i januari till årshögsta igår är uppgången 48%.
Så här ser juli månad ut:
Nio plusdagar i rad på börsen är en sällsynthet. Sist det hände något liknande var i början av mars 2000. Då avslutades IT-bubblan med en börsuppgång tio dagar i rad. Och vad hände sen?
Denna börsyra kommer sig förstås av att många tror att botten i krisen är nådd. Men även om vi skulle ha sett botten på lågkonjunkturen så prisar aktiebörserna just nu in en snabb konjunkturuppgång. Som jag har sagt förut så kommer det troligen inte att bli så. Trots det kastar sig investerarna in i aktier för att inte missa eventuell vidare uppgång. När sen verkligheten visar sitt grymma ansikte kan bakslaget bli desto hårdare. Just nu handlas många aktier till priser som om de skulle visa upp rejält ökade vinster snart. Visserligen överträffar många storbolag förväntningarna, men det beror bara på att förväntningarna är så lågt satta. Den bistra verkligheten är att förra kvartalet var rekorddåligt för börsbolagens vinster. Även orderingången har sjunkit kraftigt.
Så här ser juli månad ut:
Nio plusdagar i rad på börsen är en sällsynthet. Sist det hände något liknande var i början av mars 2000. Då avslutades IT-bubblan med en börsuppgång tio dagar i rad. Och vad hände sen?Denna börsyra kommer sig förstås av att många tror att botten i krisen är nådd. Men även om vi skulle ha sett botten på lågkonjunkturen så prisar aktiebörserna just nu in en snabb konjunkturuppgång. Som jag har sagt förut så kommer det troligen inte att bli så. Trots det kastar sig investerarna in i aktier för att inte missa eventuell vidare uppgång. När sen verkligheten visar sitt grymma ansikte kan bakslaget bli desto hårdare. Just nu handlas många aktier till priser som om de skulle visa upp rejält ökade vinster snart. Visserligen överträffar många storbolag förväntningarna, men det beror bara på att förväntningarna är så lågt satta. Den bistra verkligheten är att förra kvartalet var rekorddåligt för börsbolagens vinster. Även orderingången har sjunkit kraftigt.
2009-07-23
Min syn på klimathotet
Idag publicerade DN en debattartikel om EU och klimatfrågan av generalsekreteraren för Europeiska miljöbyrån Jacqueline McGlade och professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute. McGlade och Rockström kritiserar EU:s klimatpolitik för att inte ge tillräckliga utsläppsminskningar.
Idag publicerade även SvD en debattartikel om klimatfrågan, skriven av EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström, Irlands f.d. president Mary Robinson och Norges f.d. statsminister Gro Harlem Brundtland. Där argumenterar man för bland annat att utsläpparen ska betala och att de rika länderna ska stödja de fattiga, vilket jag antar betyder något slags koldioxidskatt, som delvis ska gå till fattiga länder.
Båda artiklarna kom såklart idag eftersom EU:s miljöministrar har möte i Åre idag.
Nu tänkte jag kasta mig in i klimatdebatten lite grann och ge min syn på saken.
Ökningen av koldioxidhalten i atmosfären är ett jättelikt experiment som mänskligheten har gett sig in på. Om det kommer att få effekter liknande dem som förutsägs av IPCC får vi se. Det kan också hända att kritikerna får rätt, eller att resultatet blir någonstans mitt emellan. Eftersom koldioxiden som släppts ut blir kvar i atmosfären i många år* kommer vi inte att omedelbart kunna minska halten även om vi stoppar all förbränning av fossila bränslen idag. Därför är vi till stor del hänvisade till att vänta och se hur det går.
De scenarion som IPCC lägger fram över framtida temperaturökningar är orealistiska, eftersom till och med deras snällaste scenario kräver betydligt mer fossila bränslen än världens idag kända reserver av kol, olja och gas, vilket Kjell Aleklett påpekade i en debattartikel i DN i maj 2007. Detta är ett så allvarligt felaktigt grundantagande i deras kalkyler att det leder mig till att fråga mig vilka andra fel de har gjort. Jag litar därmed inte på klimatmodellernas förutsägelser. Flera bloggare har också påpekat att det som McGlade och Rockström skriver om att "Havsyteökningen går snabbare än vad IPCC förutsåg" är fel. Enligt dem har havsytehöjningstakten avtagit de senaste åren. Hur ska jag då kunna lita på det andra de säger? (Brasklapp: Jag har inte hunnit att verifiera detta med havsytehöjningen från någon källa jag absolut kan lita på.)
Försiktighetsprincipen säger dock att man inte borde experimentera med att öka koncentrationen av koldioxid i atmosfären innan man vet effekterna. Därför bör man i alla fall försöka begränsa förbränningen av fossila bränslen. Det finns också andra negativa effekter av höjda koldioxidhalter, t.ex. försuring av världshaven.
Förbränningen av olja kommer att minska självmant framöver p.g.a. att vi med största sannolikhet har passerat peak oil förra året. Alla löften om att minska koldioxidutsläppen blir plötsligt mycket lättare att genomföra, varför t.ex. G8-ledarna utan att blinka nu kan lova minskningar av koldioxidutsläppen.
Klimatfrågan får alltför mycket utrymme i förhållande till den fråga som kanske är ännu viktigare för mänsklighetens framtid, alltså peak oil. Det är nästan så man blir lite konspiratoriskt lagd när klimatfrågan blir så uppblåst just runt den tidpunkt när medvetenheten om peak oil börjar sprida sig och just runt den troliga tidpunkten för peak oil. Båda frågorna är dock besläktade, och en minskning av den globala förbränningstakten av fossila bränslen är hursomhelst önskvärd ur ett peak-oil-perspektiv, eftersom vi då sparar lite mer av dessa dyrbara droppar till kommande generationer.
Jacqueline McGlade och Johan Rockström skriver:
Hursomhelst, istället för att hålla på att dribbla med en massa byråkrati runt utsläppsrätter och koldioxidskatter föreslår jag att man istället gör som Matthew Simmons har föreslagit - sätt ett golv under oljepriset. Det är enda sättet att få världen att spara på denna unika råvara och dessutom minska koldioxidutsläppen.
Bloggaren Dark & Green säger någonting mycket bra i sin kommentar "Klimatförespråkarna och klimatförnekarna måste sluta fred!":
* Jag har sett siffror på hur länge koldioxid blir kvar i atmosfären, men jag hittar dem inte nu. Är det någon som kan tipsa om var jag kan finna dem?
Idag publicerade även SvD en debattartikel om klimatfrågan, skriven av EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström, Irlands f.d. president Mary Robinson och Norges f.d. statsminister Gro Harlem Brundtland. Där argumenterar man för bland annat att utsläpparen ska betala och att de rika länderna ska stödja de fattiga, vilket jag antar betyder något slags koldioxidskatt, som delvis ska gå till fattiga länder.
Båda artiklarna kom såklart idag eftersom EU:s miljöministrar har möte i Åre idag.
Nu tänkte jag kasta mig in i klimatdebatten lite grann och ge min syn på saken.
Ökningen av koldioxidhalten i atmosfären är ett jättelikt experiment som mänskligheten har gett sig in på. Om det kommer att få effekter liknande dem som förutsägs av IPCC får vi se. Det kan också hända att kritikerna får rätt, eller att resultatet blir någonstans mitt emellan. Eftersom koldioxiden som släppts ut blir kvar i atmosfären i många år* kommer vi inte att omedelbart kunna minska halten även om vi stoppar all förbränning av fossila bränslen idag. Därför är vi till stor del hänvisade till att vänta och se hur det går.
De scenarion som IPCC lägger fram över framtida temperaturökningar är orealistiska, eftersom till och med deras snällaste scenario kräver betydligt mer fossila bränslen än världens idag kända reserver av kol, olja och gas, vilket Kjell Aleklett påpekade i en debattartikel i DN i maj 2007. Detta är ett så allvarligt felaktigt grundantagande i deras kalkyler att det leder mig till att fråga mig vilka andra fel de har gjort. Jag litar därmed inte på klimatmodellernas förutsägelser. Flera bloggare har också påpekat att det som McGlade och Rockström skriver om att "Havsyteökningen går snabbare än vad IPCC förutsåg" är fel. Enligt dem har havsytehöjningstakten avtagit de senaste åren. Hur ska jag då kunna lita på det andra de säger? (Brasklapp: Jag har inte hunnit att verifiera detta med havsytehöjningen från någon källa jag absolut kan lita på.)
Försiktighetsprincipen säger dock att man inte borde experimentera med att öka koncentrationen av koldioxid i atmosfären innan man vet effekterna. Därför bör man i alla fall försöka begränsa förbränningen av fossila bränslen. Det finns också andra negativa effekter av höjda koldioxidhalter, t.ex. försuring av världshaven.
Förbränningen av olja kommer att minska självmant framöver p.g.a. att vi med största sannolikhet har passerat peak oil förra året. Alla löften om att minska koldioxidutsläppen blir plötsligt mycket lättare att genomföra, varför t.ex. G8-ledarna utan att blinka nu kan lova minskningar av koldioxidutsläppen.
Klimatfrågan får alltför mycket utrymme i förhållande till den fråga som kanske är ännu viktigare för mänsklighetens framtid, alltså peak oil. Det är nästan så man blir lite konspiratoriskt lagd när klimatfrågan blir så uppblåst just runt den tidpunkt när medvetenheten om peak oil börjar sprida sig och just runt den troliga tidpunkten för peak oil. Båda frågorna är dock besläktade, och en minskning av den globala förbränningstakten av fossila bränslen är hursomhelst önskvärd ur ett peak-oil-perspektiv, eftersom vi då sparar lite mer av dessa dyrbara droppar till kommande generationer.
Jacqueline McGlade och Johan Rockström skriver:
Det finns vetenskapligt stöd för att det är nödvändigt, teknologiskt möjligt och ekonomiskt försvarbart att nå ett samhälle fritt från fossila utsläpp mycket snabbare än vad som nu diskuteras politiskt. Varför kompromissar då politiken så grovt just nu?Jag kan svara på frågan - därför att inga andra energikällor är så koncentrerade och versatila i förhållande till sitt pris. Vad gäller att det skulle vara teknologiskt och ekonomiskt möjligt att få ett samhälle fritt från fossila utsläpp, så håller jag inte med - se min genomgång av alternativen. I alla fall är det inte möjligt utan att vi avsäger oss det mesta av industrialisering och transporter. Det tror jag inte att människor kommer att göra frivilligt.
Hursomhelst, istället för att hålla på att dribbla med en massa byråkrati runt utsläppsrätter och koldioxidskatter föreslår jag att man istället gör som Matthew Simmons har föreslagit - sätt ett golv under oljepriset. Det är enda sättet att få världen att spara på denna unika råvara och dessutom minska koldioxidutsläppen.
Bloggaren Dark & Green säger någonting mycket bra i sin kommentar "Klimatförespråkarna och klimatförnekarna måste sluta fred!":
Klimatförnekarna hävdar att all påverkan inte bara på klimatet utan också på miljön är en lögn. [...] Klimatförespråkarna har grävt ner sig minst lika djupt och inser inte hur stor vikt solcykeln och kosmisk strålning pga av att vi passerar igenom det galaktiska planets mittpunkt. Tyvärr vägrar båda sidorna ta till sig den andra sidans argument och på så sätt kommer naturen lida för det.Dark & Green tycker också att klimatfrågan får för stor andel av uppmärksamheten i förhållande till andra miljöfrågor. Jag håller med. Det finns en mängd andra mycket allvarliga miljöfrågor som också måste lösas och inte får hamna i medieskugga.
* Jag har sett siffror på hur länge koldioxid blir kvar i atmosfären, men jag hittar dem inte nu. Är det någon som kan tipsa om var jag kan finna dem?
Peak oil och förnekelsen
Många förväxlar peak oil med att oljan skulle ta slut. Det är inte det det handlar om - och nu citerar jag vad jag själv skrev förra sommaren.
Nu är detta en väldigt drastisk förändring som sker. Många av de ekonomiska teorier som utgör grundvalen för vår samhällsplanering kommer att ställas på huvudet, eftersom de bara testats under tider av långsiktig global tillväxt. Vad händer t.ex. med lån mot ränta när tillväxten avstannar eller byts mot nerkrympning? Eller pensionsfonderna? Förändringen är så stor att den kommer att bli en svår chock för många. Hur reagerar då folk på detta?
Elisabeth Kübler-Ross var en schweizisk-amerikansk psykiater som arbetade med svårt sjuka och döende människor. Hon utarbetade en beskrivning av de stadier en dödssjuk människa går igenom, som också kan appliceras på andra chockartade besked, t.ex. när en människa får upp ögonen för innebörden av peak oil. Kübler-Ross delade in reaktionen i fem stadier - förnekelse, vrede, köpslående, depression och accepterande.
Ett annat exempel är Norges oljeproduktion, som överraskande för de flesta började vika av neråt med flera procent per år runt år 2001. Till att börja med var det förnekelse som gällde och man trodde att det bara var ett tillfälligt fall. Vredesstadiet syns ofta inte så mycket utåt i sådana här sammanhang, men jag gissar att många toppar inom Norges oljeetablissemang blev arga över att deras underlydande inte lyckades hålla produktionen uppe. Köpslåendet tog sig sedan uttryck i nya projekt för att öka oljeproduktionen. Men stora delar av det norska oljeetablissemanget verkar fortfarande befinna sig i förnekelse, eller också kastas de ständigt tillbaka dit från depressionsstadiet.
Hur står det då till med våra politiker? Var befinner de sig på Kübler-Ross' skala? De flesta verkar antingen inte ha hört talas om peak oil, eller också befinna sig i förnekelse, då de fortfarande talar om hur vi ska skapa tillväxt, fastän global tillväxt inte längre är möjlig med vikande global oljeproduktion. Skulle det finnas några politiker som till fullo har förstått implikationerna av peak oil, så vill de ändå inte tala om det i realistiska termer, eftersom politiker inte tycker om problem som inte har lösningar. Det är dessutom politiskt omöjligt att tala om försämringar i levnadsförhållandena. Väljarna kommer att kräva att man "gör något åt problemet".
Bland övriga makthavare i samhället (företagsledare, riksbanksdirektionen m.fl.) verkar det vara ungefär lika illa. Det är egentligen inte så konstigt. Alla nu levande svenskar har levt hela eller större delen av sina liv i en period av tillväxt utan motstycke i historien och är helt indoktrinerade med att allting i princip blir bättre hela tiden.
"Vanligt folk" har för det mesta aldrig hört talas om peak oil och de problem det medför. Tar man upp det med vänner och bekanta blir det för det mesta omedelbart förnekelse av att något problem skulle existera. De börjar tala om elbilar och solceller och att "de säkert uppfinner nåt nytt". Försöker man slå hål på dessa argument blir man klassad som obotlig pessimist.
Journalister då? Tja, även här verkar peak-oil-medvetenheten vara låg. Gunnar Lindstedt är en av de få etablerade journalister som tagit sig an ämnet, men han har nyss blivit uppsagd från Veckans affärer. Han har även skrivit de läsvärda böckerna Olja och Svart Jord. Annars är det svårt att finna något om peak oil i våra större media. Ett undantag är SVTs sajt Ställom som talar en del om oljeproblematiken, även om man fokuserar mer på klimathotet. Frilansjournalisten Jacob Zetterman har skrivit en artikel för Dagen där han bland annat talat med Gunnar Lindstedt. En vidare sökning på några av de största svenska tidningarnas hemsidor ger i stort sett artiklar som bara nämner peak oil, oftast i kritiska ordalag. Ett av de lysande undantagen är en debattartikel i Expressen från den 2 december 2008, där Thina Saltvedt, oljeanalytiker på Nordea, varnar för att bristen på investeringar kan komma att leda till oljebrist framöver. Kjell Aleklett, fysikprofessor på Uppsala universitet, ledare för Uppsala Hydrocarbon Depletion Study Group och ordförande för ASPO, the Association for the Study of Peak Oil and Gas, har lyckats att få in en serie om tolv debattartiklar i UNT år 2006. Trots att vi i Sverige har ASPOs ordförande verkar alltså genomslaget i media vara litet.
På webben finns det dock lite ljusstrimmor. Först ut av svenska sidor om peak oil tror jag var energikris.nu, som startade i maj 2005, men som inte uppdateras längre. Numera finns nyhets- och diskussionssajten oljepris.se, som väl får ses som Sveriges ledande inom nyheter och diskussioner om oljeproduktion och kringliggande ämnen. Några andra bloggare skriver också mycket om peak oil, bland annat Efter oljan, Cornucopia och förstås Kjell Aleklett. Sedan finns det relativt nystartade ASPO Sverige, en underavdelning till den internationella organisationen ASPO.
Jag tycker mig alltså se att större delen av samhället lever i okunskap om eller förnekelse av peak oil.
Var befinner du dig själv på Kübler-Ross' skala med avseende på din inställning till peak oil? Har du kommit till slutet av denna artikel befinner du dig i alla fall inte i okunskap.
Vad peak oil handlar om är istället att vi under mer än hundra år har levt i en värld med ständigt ökande oljetillgång och billig olja. Detta har drivit en ekonomisk expansion utan motstycke i mänsklighetens historia. När peaken kommer och passeras får vi istället stå ut med ständigt minskande oljetillgång och därmed allt dyrare olja. Den största oron bland "peakoilare" är hur våra globala samhällssystem, fullständigt uppbyggda kring billig olja och ständig tillväxt, ska hantera detta. Vilka ekonomiska, politiska och sociala problem kommer detta att leda till? Vi ser redan en del av dem, men fler kommer ju dyrare oljan blir. Kommer vi istället att få se en ekonomisk kontraktion utan motstycke i mänsklighetens historia?Och det finns inga andra energikällor som kan ersätta de fossila bränslena. Läs min genomgång av alternativen och tillhörande räkneexempel om du inte tror mig.
Nu är detta en väldigt drastisk förändring som sker. Många av de ekonomiska teorier som utgör grundvalen för vår samhällsplanering kommer att ställas på huvudet, eftersom de bara testats under tider av långsiktig global tillväxt. Vad händer t.ex. med lån mot ränta när tillväxten avstannar eller byts mot nerkrympning? Eller pensionsfonderna? Förändringen är så stor att den kommer att bli en svår chock för många. Hur reagerar då folk på detta?
Elisabeth Kübler-Ross var en schweizisk-amerikansk psykiater som arbetade med svårt sjuka och döende människor. Hon utarbetade en beskrivning av de stadier en dödssjuk människa går igenom, som också kan appliceras på andra chockartade besked, t.ex. när en människa får upp ögonen för innebörden av peak oil. Kübler-Ross delade in reaktionen i fem stadier - förnekelse, vrede, köpslående, depression och accepterande.
- Förnekelse. Detta är den första naturliga reaktionen på ett chockartat besked som innebär förlust och/eller förändring. Man vägrar att erkänna verkligheten som den är.
- Vrede. När man så småningom har förstått att det chockartade beskedet verkligen är sant och oundvikligt övergår förnekelsen i vrede. Man blir arg och rasande på sig själv och allt möjligt annat, inklusive eventuella syndabockar.
- Köpslående. Efter att vreden har lagt sig försöker man istället förhandla om det oundvikliga som är på väg att hända och försöker att hitta något som kan uppskjuta det oundvikliga.
- Depression. När man inte längre kan förneka, märker att det inte längre hjälper att bli arg, och märker att det inte går att förhandla bort det oundvikliga drabbas man av depression. Depressionen kan kasta en tillbaks till något av de tidigare stadierna.
- Accepterande. När (och om) man har lyckats komma igenom de fyra första stadierna kommer man till stadiet då man accepterar det oundvikliga och är beredd att ta itu med det på bästa sätt.
Ett annat exempel är Norges oljeproduktion, som överraskande för de flesta började vika av neråt med flera procent per år runt år 2001. Till att börja med var det förnekelse som gällde och man trodde att det bara var ett tillfälligt fall. Vredesstadiet syns ofta inte så mycket utåt i sådana här sammanhang, men jag gissar att många toppar inom Norges oljeetablissemang blev arga över att deras underlydande inte lyckades hålla produktionen uppe. Köpslåendet tog sig sedan uttryck i nya projekt för att öka oljeproduktionen. Men stora delar av det norska oljeetablissemanget verkar fortfarande befinna sig i förnekelse, eller också kastas de ständigt tillbaka dit från depressionsstadiet.
Hur står det då till med våra politiker? Var befinner de sig på Kübler-Ross' skala? De flesta verkar antingen inte ha hört talas om peak oil, eller också befinna sig i förnekelse, då de fortfarande talar om hur vi ska skapa tillväxt, fastän global tillväxt inte längre är möjlig med vikande global oljeproduktion. Skulle det finnas några politiker som till fullo har förstått implikationerna av peak oil, så vill de ändå inte tala om det i realistiska termer, eftersom politiker inte tycker om problem som inte har lösningar. Det är dessutom politiskt omöjligt att tala om försämringar i levnadsförhållandena. Väljarna kommer att kräva att man "gör något åt problemet".
Bland övriga makthavare i samhället (företagsledare, riksbanksdirektionen m.fl.) verkar det vara ungefär lika illa. Det är egentligen inte så konstigt. Alla nu levande svenskar har levt hela eller större delen av sina liv i en period av tillväxt utan motstycke i historien och är helt indoktrinerade med att allting i princip blir bättre hela tiden.
"Vanligt folk" har för det mesta aldrig hört talas om peak oil och de problem det medför. Tar man upp det med vänner och bekanta blir det för det mesta omedelbart förnekelse av att något problem skulle existera. De börjar tala om elbilar och solceller och att "de säkert uppfinner nåt nytt". Försöker man slå hål på dessa argument blir man klassad som obotlig pessimist.
Journalister då? Tja, även här verkar peak-oil-medvetenheten vara låg. Gunnar Lindstedt är en av de få etablerade journalister som tagit sig an ämnet, men han har nyss blivit uppsagd från Veckans affärer. Han har även skrivit de läsvärda böckerna Olja och Svart Jord. Annars är det svårt att finna något om peak oil i våra större media. Ett undantag är SVTs sajt Ställom som talar en del om oljeproblematiken, även om man fokuserar mer på klimathotet. Frilansjournalisten Jacob Zetterman har skrivit en artikel för Dagen där han bland annat talat med Gunnar Lindstedt. En vidare sökning på några av de största svenska tidningarnas hemsidor ger i stort sett artiklar som bara nämner peak oil, oftast i kritiska ordalag. Ett av de lysande undantagen är en debattartikel i Expressen från den 2 december 2008, där Thina Saltvedt, oljeanalytiker på Nordea, varnar för att bristen på investeringar kan komma att leda till oljebrist framöver. Kjell Aleklett, fysikprofessor på Uppsala universitet, ledare för Uppsala Hydrocarbon Depletion Study Group och ordförande för ASPO, the Association for the Study of Peak Oil and Gas, har lyckats att få in en serie om tolv debattartiklar i UNT år 2006. Trots att vi i Sverige har ASPOs ordförande verkar alltså genomslaget i media vara litet.
På webben finns det dock lite ljusstrimmor. Först ut av svenska sidor om peak oil tror jag var energikris.nu, som startade i maj 2005, men som inte uppdateras längre. Numera finns nyhets- och diskussionssajten oljepris.se, som väl får ses som Sveriges ledande inom nyheter och diskussioner om oljeproduktion och kringliggande ämnen. Några andra bloggare skriver också mycket om peak oil, bland annat Efter oljan, Cornucopia och förstås Kjell Aleklett. Sedan finns det relativt nystartade ASPO Sverige, en underavdelning till den internationella organisationen ASPO.
Jag tycker mig alltså se att större delen av samhället lever i okunskap om eller förnekelse av peak oil.
Var befinner du dig själv på Kübler-Ross' skala med avseende på din inställning till peak oil? Har du kommit till slutet av denna artikel befinner du dig i alla fall inte i okunskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)