Visar inlägg med etikett kol. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kol. Visa alla inlägg

2015-09-01

Kina har tappat kontrollen

Det blev uppenbart att de styrande i Kina tappat kontrollen över sin kreditbubbelekonomi när Kinas centralbank för några veckor sedan plötsligt devalverade valutan i några omgångar i ett desperat försök att stimulera ekonomin. Nedan ser ni utvecklingen för den kinesiska yuanen mot USA-dollarn sedan 2010.
Visst har yuanen rört sig förut, men aldrig så snabbt som några dagar i augusti 2015.

Kinas kreditbubbla är, som jag skrivit tidigare, monumentalt stor. Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014. Så stor och snabb kredittillväxt leder ofelbart till enorma felinvesteringar.
Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder.
Till saken hör också att Kinas styrande inte har några erfarenheter av att hantera kreditbubblor, varken i tillväxtfasen eller under urblåsningen. Visst kan de snegla på hur andra länder gjort, men jag gissar att centralbanken och regeringen i sina försök att stabilisera situationen kommer att begå ett antal fatala misstag.

Och Kinas kreditbubbla började inte 2008 - nej sedan dess har vi bara sett den sista maniska fasen. Kinas totala kreditmängd har ökat från endast 2,1 biljoner dollar år 2000 till 7,4 biljoner år 2007 till 28,2 biljoner dollar 2014. Det handlar alltså om ett fjortonfaldigande av skuldmängden på endast fjorton år!!

Redan i mars förra året talades det om "en partiell, kontrollerbar minikris" för Kinas provinsers och städers skulder, vilket ledde till ett "mini-stimulanspaket", som gjorde att Kinas ekonomi kunde hålla styrfart ännu ett tag till. Men det garanterar bara att nästa kreditkris blir ännu större - där är Kina nu.

Shanghai-börsen steg (som jag skrivit om förut) från sommaren 2014 till 15 juni i år, då den istället påbörjade en snabb nedgång. Nedan ser ni hela denna sanslösa uppgång och den efterföljande kraschen, vilken hittills raderat ut hela uppgången sedan januari i år och ännu inte visar några tecken på vändning.
Detta har orsakat en mängd panikåtgärder, för även om Shanghai-börsen är liten i förhållande till Kinas ekonomi, så är den uppenbarligen systemviktig. Det senaste är, som Jojje Olsson skriver om på InBeijing, att man arresterat 197 personer för att ha "spridit rykten" om börskraschen (och även explosionen i Tianjing). En journalist har "gjort avbön" på teve för sin illasinnade ryktesspridning om börsen.

Kina har försökt hålla liv i sin kreditbubbla genom att pumpa in krediter på marknaderna. I juli upprätthölls kredittillväxten därmed, se diagrammet nedan.
Men notera hur komponenterna i stapeln ser ut. Mer än hälften av ökningen av krediterna var till finansiella företag (förutom banker). Så har det inte tillnärmelsevis sett ut tidigare. Kredittillväxten för hushåll och företag (den reala ekonomin) bromsade istället in kraftigt. Det blir intressant att se hur utvecklingen fortsatt i augusti, vilket vi lär få se om drygt en vecka.

Kinas fastighetsbubbla är också en bra bit in i sin urblåsningsfas - både bostadspriser och antal påbörjade bostäder har nu fallit ett bra tag.

Flera saker pekar också på att Kinas ekonomi har börjat krympa. Kolproduktionen föll i juli med 3,1 procent mot samma månad förra året, eftersom gruvföretagen drar ner på produktionen för att minska förlusterna på grund av låga priser. Mer än två tredjedelar av Kinas kolgruveföretag gick med förlust första halvåret. För årets första sju månader sjönk kolproduktionen med 5,3 procent mot samma period förra året.

Elproduktionen sjönk 2 procent i juli jämfört med året innan. Cementproduktionen föll 4,7 procent i årstakt. Stålproduktionen föll med 4,6 procent i årstakt. Allt detta pekar på en krympande ekonomi, trots vad Kinas officiella fantasisiffror försöker göra gällande.

Det pågår också en kapitalflykt från Kina. Charles Hugh Smith påpekar att Kinas centralbank nu inte har någon smärtfri utväg. Om de höjer räntan för att stoppa kapitalflykten och stödja yuanen kommer de att sänka de kinesiska företagen (särskilt exportföretag som konkurrerar med företag i andra länder). Om centralbanken istället sänker räntan för att stimulera ekonomin försvagar de också yuanen och detta leder i sin tur till större kapitalflykt.

Kina är alltså en bra bit in på att blåsa ur sin kreditbubbla och krympa sin konstgjort uppblåsta ekonomi. Detta kommer att få följder för hela världsekonomin, särskilt med tanke på att Kina är världens näst största ekonomi sett till BNP. Särskilt kommer förstås alla som exporterar varor till Kina att drabbas. Ett land som man då osökt kommer att tänka på är Australien, som är en av Kinas viktigaste råvaruleverantörer.

För Kina kommer urblåsningen och krympningen att leda till folkligt missnöje, vilket i sin tur med största sannolikhet kommer att leda till att landets auktoritära regim kommer att ta i med hårda nypor för att tysta ner allting.

2015-05-30

Imperieambitioner

I dagens värld kan vi se ett antal större makter som har ambitionen att bygga vidare på eller upprätthålla sina imperier.

Störst av dem alla är förstås Amerikas förenta stater USA (eller USAmerika som Grönköpings veckoblad så fyndigt kallar det), ett land med en militärbudget av en storlek som övriga stormakter bara kan drömma om och dessutom innehavare av världens reservvaluta, vilket ger dem oerhörda ekonomiska muskler (uppbackade av militärmakt om så skulle behövas) för att pumpa resurser från stora delar av världen till imperiets centrum. USA har ett slags demokratiskt styrelseskick, även om maktens cirklar till största delen befolkas av personer med stora finansiella tillgångar eller deras representanter.

När USA ser sina intressen i världen hotade är de inte främmande för att gå in med militär makt när de kalkylerar att fördelarna överväger nackdelarna (exempelvis i Irak och Afghanistan) eller ägna sig åt undergrävande verksamhet genom sin stora spioneriorganisation.

USA:s bytesbalans 1980-2015
USA är beroende av att världen fortsätter att acceptera dess valuta som reservvaluta och även att övriga världen fortsätter att köpa dess skuldförbindelser (obligationer), då landet sedan början av 1980-talet haft underskott i bytesbalansen på i genomsnitt över två procent av bruttonationalprodukten. Att de lyckats hålla sig med så stora underskott under nu över trettio år är ett konststycke och det har möjliggjort för USA att importera resurser från hela övriga världen till imperiets centrum. USA:s ekonomi uppvisar dock en mängd tecken på senilitet, där det krävs en ständig uppblåsning av nya finansiella bubblor och krediter för att lyckas fortsätta på den utstakade vägen. Den dag det finansiella system som ger USA dess fördel av tillgång till resurspump slutgiltigt brakar ihop kommer USA:s makt att försvagas avsevärt. Emellertid sitter USA fortfarande på några av jordens största energitillgångar i olja, kol och gas och kommer även efter ett finansiellt sammanbrott att vara en storspelare att räkna med.

Kinas kolproduktion 1950-2012
Ett land som håller på att utvidga sina imperieanspråk är Kina, en auktoritär enpartistat som öppnat upp sitt tidigare planekonomiska system för kapitalistisk marknadsekonomi, om än med starka inslag av statlig inblandning. Denna ekonomiska omställning har på det stora hela varit en stor framgång, som lyft folkets levnadsstandard och därmed undvikit för makteliten oönskade folkliga uppror. Kina har också genom sin tillverkningsindustri lyckats tillskansa sig import av stora delar av världens resurser i form av råvaror, även om slutresultatet av tillverkningen till stor del exporteras som färdiga varor till andra länder. En grund i Kinas framgång har varit landets enorma koltillgångar, vilka gjort att man kunnat driva sina industrier med billig el från smutsig koleldning. Kinas ekonomiska tillväxt och resursförbrukning har gjort att landet de senaste årtiondena inte bara har kunnat bygga upp en massa infrastruktur, utan också har kunnat stärka sin militärmakt. Kinas styrande ser på sitt land som Mittens rike, vars roll i världshistorien även i framtiden borde vara som medelpunkt.

Kinas kolimport 2005-2013
Kina står inför ett antal problem som till stora delar är bieffekter av den kraftiga ekonomiska tillväxten. Sedan 2009 räcker landets egen kolproduktion inte längre till för dess glupande aptit och den fördel de hade av billig el från inhemskt kol minskar därför.

Föroreningar är också ett stort problem Kina, både i luft, vatten och mark.

Kina har parallellt med den ekonomiska tillväxten också byggt upp en kreditbubbla av monumentalt slag - Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014.
Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder.
Den senaste tiden har Kina också fått en ny börsbubbla, nästan lika stor som hösten 2007.

När Kinas kreditbubbla slutligen spricker med alla de effekter det kommer att få för investeringar, arbetslöshet med mera kommer Kinas styrande att vara i starkt behov av en yttre fiende för att avleda folkets uppmärksamhet.

Ett annat land med ökande imperieanspråk är Ryssland, som efter Sovjetunionens kollaps försvagades kraftigt, men som de senaste femton åren under Vladimir Putins järnhand åter stärkts både ekonomiskt och militärt. Detta har genomförts på bekostnad av landets demokratiska utveckling, där Ryssland idag har en mycket auktoritär regim och placerar sig lågt på rankningen enligt demokratiindex. Genom att utnyttja och exportera de enorma energiresurser som Ryssland sitter på i form av olja och gas har Putin fått ekonomisk möjlighet att bygga upp militärmakten. Denna militärmakt har vid flera tillfällen testats både inom landet (i Tjetjenien) och mot grannländer (Georgien och Ukraina). I Ukraina har Ryssland etablerat en ny form av krigföring, där man inte officiellt startar ett krig mot ett grannland eller officiellt stöder rebellgrupper i grannlandet, utan istället ägnar sig åt att inofficiellt skicka mängder av ryska soldater som "turister" samt beväpna rebellgrupperna i Donetsk och Luhansk, så att dessa nu exempelvis har mer än dubbelt så många stridsvagnar som något annat europeiskt land förutom Ryssland och Polen.

Ryssland står dock även de inför ett antal stora problem som kommer att påverka deras ekonomiska och militära makt. Ett av de största problemen är Rysslands demografi med just nu kraftigt sjunkande antal i den för militären viktigaste kategorin unga män. För närvarande har antalet män i åldrarna 20-24 år sjunkit kraftigt och kommer att fortsätta att göra så det närmsta decenniet - se befolkningspyramiden till höger. Rysslands demografi kommer även att ställa till problem för ekonomin då antalet personer i arbetsför ålder framöver kommer att minska.

Slutligen finns eventuellt ett fjärde block i världen med imperieanspråk, nämligen Europeiska unionen EU, som dock är ett imperium på dekis. EU kan på många vis ses som en filial till USA:s imperium. Det är särskilt tydligt då större delen av EU:s medlemsstater även ingår i USA:s militärallians NATO. Även andra ekonomiskt starka länder såsom Japan, Kanada, Australien, Israel och Saudiarabien ingår också i USA:s maktsfär. Israel och Saudiarabien har också Mellanösterns starkaste krigsmakter.

För tillfället befinner sig de tre imperiernas ambitioner på kollisionskurs på ett antal ställen i världen. Något som svenska media nästan helt tycks ha missat är konflikten i Sydkinesiska havet (beläget mellan Kina, Vietnam, Filippinerna och Malaysia). Jojje Olsson har igår skrivit en utförlig artikel om läget i denna konflikt, med fokus på händelserna runt de obebodda Spratly-öarna.
Förra veckan beslutade sig USA för att flyga ett spaningsplan över Spratlyöarna, vilka utgörs av ett hundratal obebodda atoller mellan Vietnam och Filippinerna.

Enligt alla gällande konventioner omges Spratly av internationellt luftrum och vatten. Men inte enligt Kinas utrikesministerium, som gör anspråk på området och fördömde den amerikanska flygningen i kraftiga ordalag
[...]
Spaningsflyget tog flera fotografier av hur långt Kina har kommit i bygget med konstgjorda öar vid Spratly. Fem av områdets atoller innehåller nu nya öar av en storlek på 800 hektar, varav 600 hektar byggts bara i år.

Bland annat har kineserna nu flygplats och landningsbana på Spratly, vilka kan användas av såväl militärt som civilt flyg.
Kina har nu också placerat militär på de konstgjorda öarna i Spratly. Viktigt att känna till i denna konflikt är att en mycket stor del av världens handel passerar Sydkinesiska havet på fraktfartyg. Hur denna konflikt kommer att utvecklas återstår att se, men den är definitivt värd att bevaka.

Ett annat område där imperiernas intressen kommer i konflikt är såklart Mellanöstern, där Ryssland länge stött al-Assad-regimen i Syrien och även levererat vapensystem till Iran, Saudiarabiens värsta konkurrent om makten i området. USA å sin sida stödjer öppet flera länder i området, framförallt Saudiarabien, Israel, Egypten och Turkiet.

Den senaste tiden har det blossat upp en konflikt i Jemen, där Saudiarabien gått in militärt medan Iran stödjer de shiitiska Huthi-rebellerna. Det kan ses som en konflikt mellan USA-imperiets och det ryska imperiets allierade. Dessutom är Jemen strategiskt beläget vid en av världens viktigaste handelsleder, genom att det ligger vid infarten till Röda havet (och vidare till Suezkanalen) vid Bab el-Mandeb.

USA och Ryssland har dock gemensamma intressen att kväsa starka islamistiska rörelser såsom Daesh (IS) och al-Qaida, där Ryssland stödjer deras motståndare Syrien och USA deras motståndare Irak och kurdiska staten.

Vad gäller Ukraina så har USA hittills inte blandat sig i konflikten särskilt mycket. USA:s filial EU har i och för sig starka intressen att Ryssland inte utvidgar sin maktsfär, men än så länge har USA:s och EU:s stöd i konflikten mest inskränkt sig till retorik. Man anser troligen inte att fördelarna överväger nackdelarna när det gäller ytterligare inblandning, bland annat för att Ukraina är ett fattigt land som har starkare ekonomiska band med Ryssland än med EU.

2014-04-16

Energidrömmar från EU-miljöpartister

I Ny Teknik har Isabella Lövin och Peter Eriksson, första och andra namn på Miljöpartiets lista till Europaparlamentet, skrivit en debattartikel om hur EU på sikt bör kunna bli energimässigt oberoende. Tyvärr handlar det om orealistiska energidrömmar. De skriver om "ambitiösa, konkreta och bindande mål för effektivisering och andelen förnybar energi" och att "ersätta kol, olja, uran och gas med förnybara energikällor". Tyvärr är det inte praktiskt möjligt att ersätta dessa ändliga energikällor med förnybara. Läs exempelvis mitt räkneexempel på energiersättning för att förstå de orimliga proportionerna om man vill ersätta fossila bränslen, samt min genomgång av energialternativen. För att ersätta fossilbränslena måste det byggas enorma mängder med anläggningar och dessa byggs med dieseldrivna fordon samt råvaror från gruvor som utvinns med dieseldrivna fordon. Denna diesel måste isåfall prioriteras framför andra användningar, vilket blir svårt utan att krascha ekonomin. Och kraschar ekonomin finns inga incitament till att bygga dessa energianläggningar.

Jag skulle mest rekommendera Lövin och Eriksson att läsa David MacKays bok "Sustainable Energy – without the hot air", som finns gratis på nätet. Den gör en mycket bra genomgång av olika energikällor.

I Lövins och Erikssons energidrömmar kan vi behålla vår nuvarande levnadsstandard och ändå byta till 100 procent förnybar energi. Detta är förvisso även den syn som befordrats av Greenpeace med flera, så dessa miljöpartister är inte ensamma i sin villfarelse. Verkligheten är att ett EU som bygger på 100 procent förnybar energi måste förbruka radikalt mindre energi än idag, vilket innebär en betydligt lägre levnadsstandard än vi idag är vana vid. Visserligen kommer vi att tvingas till detta av den brutala verkligheten på energiområdet, men det vore ärligare av miljöpartisterna att tala om vad som faktiskt måste till för att komma till 100 procent förnybar energi istället för gröna politiska floskler. Jag har i många år ofta röstat på Miljöpartiet, men de senaste åren har de för mig kommit att framstå som alltmer orealistiska och de kommer därför med största sannolikhet inte att få min röst i år, varken i EU-valet eller riksdagsvalet. Om Birger Schlaug fortfarande vore aktiv politiker kunde han däremot få min röst - han har en betydligt mer realistisk syn på energi.

Lövin och Eriksson visar också sin dåliga koll på energimarknaderna genom att skriva om att "öka spridningen av importen så att råvarorna hämtas från olika ställen". Det låter ju bra i teorin, men det finns tyvärr ingen reservkapacitet idag. Global "peak oil exports" nåddes 2005. Vad gäller gasen finns för EU inget realistiskt alternativ till Ryssland.

Apropå dålig koll skriver bloggrannarna Cruel Crude om Dagens Industris och Nordeas oljeanalytiker Thina Saltvedts syn på oljemarknaden framöver, där också stora kunskapsbrister blottas. Jag har hört Thina Saltvedt förut och hur hon talar sig varm för USA:s skifferolja och skiffergas, en bubbla som kommer att gå över ganska snart och framförallt inte tillnärmelsevis föra USA i närheten av oberoende av energiimport.

P.S. Vad sjutton har Miljöpartiet gjort med sin hemsida? Den är numera totalt oöverskådlig och omöjlig att hitta saker på.

2014-04-02

Kol under Nordsjön = godnatt för klimatet?

Via Ny Teknik nås jag av nyheten att Storbritannien har hittat en gigantisk kolfyndighet under Nordsjön. Problemet är förstås bara att kolet ligger under havet och därmed är mycket svårt att utvinna.

Det är förstås inte oväntat att de kolbäddar som ligger under Storbritannien även sträcker sig ut under omgivande hav. Det som idag är Nordsjön var fram till för 7000 år sedan ett landområde som brukar kallas Doggerland och som översvämmades när inlandsisarna smälte och havsytan steg.

Att det finns kol under Nordsjön har vad jag förstår varit känt länge, men inte att det var så mycket. Det har nu blivit aktuellt i och med att det nu finns teknik för att utvinna detta kol. För att utvinna denna åtråvärda fyndighet av fossilt bränsle tänker man sig förgasning in situ. Vattenånga och luft ska pumpas ner via ett rör och med det höga tryck som råder på detta djup kommer de att reagera med kolet och bilda gaser, som sedan kommer tillbaks via ett annat rör, för att sedan renas till användbar gas.

Man planerar redan att sätta igång en testanläggning vid Tynemouth inom detta år. Anläggningen får stöd från brittiska staten, som förstås är väl medvetna om det energipredikament som Storbritannien är på väg mot då utvinningen av olja och gas sedan 1999 respektive 2000 är stadd i minskning och Storbritannien sedan 2006 respektive 2004 tvingats börja importera olja och gas efter att tidigare under ett antal år ha varit en nettoexportör.

Det finns även liknande kolfyndigheter på den norska sidan av Nordsjön, men de är betydligt svårare att komma åt - med nuvarande teknik sägs de inte vara lönsamma.

För den antropogena globala uppvärmningen är sådana här nya fyndigheter förstås ytterst dåliga nyheter. Det räcker uppenbarligen med den mängd koldioxid mänskligheten hittills har släppt ut för att orsaka kraftiga klimatförändringar - se till exempel på vad som händer med isen i Arktis. Man hade kunnat hoppas att det skulle bli en nedgång ganska snart i förbränningen av fossila bränslen (även om den ännu fortfarande ökar) för att dämpa den växthuseffekt som koldioxiden orsakar. Men ju mer desperat mänskligheten blir i jakten på energikällor, desto mer svåråtkomliga fyndigheter av fossila bränslen ger man sig på och ökar därmed mängden koldioxid som totalt kommer att släppas ut. Godnatt!

2014-02-17

Rekordstort solkraftverk kontra kolkraft

Säkerligen är det på många sätt bra att världens största solkraftverk nu startats, nämligen solvärmeanläggningen Ivanpah i Mojave-öknen i Kalifornien.

Det som slår mig som mest intressant i sammanhanget är dock några siffror. Fastän solenergi bara utgör omkring 1 procent av USA:s elproduktion, har denna industri 140 000 anställda. Kol däremot står för omkring 42 procent av USA:s elproduktion, men kolindustrin har bara 90 000 anställda. Man förstår varför, av krassa ekonomiska skäl, man väljer att bränna kol för att generera el istället för förnybara energikällor.

Förnybara energikällor kommer att innebära att fler personer behöver arbeta i energibranschen per levererad energienhet. Fler anställda innebär högre kostnader. Inte alla delar av vår energianvändning kommer att kunna klara dessa kostnader. De delar av samhället som inte kan klara dessa kostnader kommer att rensas ut eller kräva subventioner.

De visioner som då och då basuneras ut om att det går att ersätta dagens förbrukning av fossila bränslen med förnybart missar en viktig del som de inte berättar om. Det samhälle som vi får om vi baserar oss på 100 procent förnybar energi ser väldigt annorlunda ut mot det samhälle vi har idag. Många saker vi tar för givna kommer i en sådan framtid för de allra flesta att vara en ouppnåelig lyx.

2012-11-13

Fossilbränsleberoende värld med smutsig el

I Energimyndighetens "Energiläget 2011" hittar man följande diagram.
Här ser vi hur oerhört beroende av fossila bränslen som världen är. Oljan står för största delen, följd av kol och naturgas. Därefter kommer "övrigt", dvs mest biomassa och biobränslen. Därefter kärnkraft och som en liten rännil kommer vattenkraft. Än så länge ökar den totala energitillförseln från fossila bränslen, men den blir mycket svår att ersätta. Den mängd alternativa energikällor som behöver tillföras för att ersätta de fossila bränslena är enorm - av en annan skala än dagens kärnkraft, vattenkraft, biomassa och biobränslen.

Nästa diagram visar hur elproduktionen i världen går till.
Den största delen av världens elektricitet produceras med hjälp av fossila bränslen - mest kol och naturgas. Detta är en orsak till att elbilar inte har någon framtid - i de flesta länder är de nästan lika fossilbränsleberoende som bilar med förbränningsmotorer. Visserligen finns det några länder där det inte är så, men betänk hur liten marknaden för elbilar då blir - en liten marknad leder till dyra bilar som blir en lyxvara, inte ett fortskaffningsmedel för gemene man. Den dagen elproduktionen sjunker på grund av sjunkande tillgång till fossila bränslen kommer man också troligen att prioritera el till andra användningsområden än privatbilism.

Notera också att sedan Kyoto-protokollet skrevs på 1997 är det kol som har ökat mest av världens energikällor. 

2012-11-11

Kinas ledarskifte

Troligen betydligt viktigare än valet i USA i förra veckan är den partikongress som i några dagar nu hållits i Kina. Det fungerar alltså inte riktigt på samma sätt i enpartidiktaturen Kina som i tvåpartidiktaturen USA.
Tvåtusen delegater har samlats för att utse Kinas nya ledargarnityr, men vem som blir utsedd är uppgjort på förhand. President Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao (även kallade Who and When) kommer med största sannolikhet att ersättas av vicepresident Xi Jinping och vice premiärminister Li Keqiang (ska vi kalla dem för She and Lee?). Den före detta ledaren, 86-årige Jiang Zemin, ser ut att ha fått igenom sin kandidat Xi Jinping till presidentposten efter viss maktkamp.

I samband med det kinesiska ledarskiftet har nätcensuren hållits särskilt hård. Det lär knappast bli några reformer mot mer demokrati och öppenhet efter ledarskiftet. Läs mer om spekulationerna runt ledarbytet på In Beijing.

Trots att ledarskiftet i Kina troligen påverkar oss mer än utgången av valet i USA, så är rapporteringen därifrån betydligt tunnare. Både SvD och DN har haft särskilda rubriker för valet i USA och en massiv rapportering på bästa nyhetsplats, medan det visserligen har rapporterats om Kina, men på mer undanskymd plats. För att få bästa rapporteringen om Kina läser man istället lämpligen Joe Olssons "In Beijing".

Efter ledarbytet väntar nu stora utmaningar för Kina, bland annat hur man ska hantera den gigantiska fastighetsbubblan. Nu ser vi till och med i TT-notiser att lägenhetspriserna bromsar in.

Ett annat problem är med korruption och klasskillnader.

Frågan är också hur länge Kinas exportmodell med billig arbetskraft håller. Kina har kallats "världens fabrik", men verkar nu halta lite. SvD skrev häromdagen om hur superindustristaden Dongguan är nära kollaps. Där finns även den berömda "South China Mall", det jättelika tomma köpcentret. Kinas byggbubbla med bland annat de så kallade spökstäderna har jag nämnt förut och även deras enorma konsumtion av cement (för betong). På Stuart Stanifords blogg "Early Warning" hittade jag följande diagram.
Kina producerar alltså mer cement än hela resten av världen och har femfaldigat sin produktion sedan 1994. Hur länge kan det fortgå?

Den officiella kinesiska statistiken pekar fortfarande på en tillväxttakt i ekonomin som fortfarande kan beskrivas som rasande, trots att den inte är lika snabb som förut. Frågan är dock hur väl detta stämmer med verkligheten. Elkonsumtionen ökar t.ex. inte alls lika snabbt. Konsumtionen av olja, kol och gas ökar dock fortfarande snabbt, och därmed även importen av olja och gas (medan Europa och USA minskar oljekonsumtionen och oljeimporten).
Fast vad händer om Kinas ekonomi bromsar in på grund av punkterad fastighetsbubbla och vikande exportmarknader? Då lär dessa kurvor vända. Och det är tveksamt hur mycket stimulansåtgärder som staten kan ta till denna gång. Redan är många sektorer i Kina högt skuldsatta. Vad inte många vet är hur högt skuldsatta många kinesiska företag är. Företagens skulder uppgår till hisnande 152 procent av BNP! Att jämföra med t.ex. 115 procent i Storbritannien, vilket redan det är ganska högt. Bank of America sammanställde i våras fyra stora systemiska risker i Kina och hur de kan påverka landets ekonomi.

Så Kinas nya ledare Xi Jinping och Li Keqiang får troligen under sin femårsperiod vid makten ta hand om en briserande kreditbubbla av enorma proportioner, med alla de effekter det kommer att få. May you live in interesting times!

2012-10-08

Isvolymen i Arktis

Jag har skrivit om hur den arktiska havsisen i år var rekordliten till yten, även om ytan nu har börjat öka igen i och med den antågande vintern. Nu har även mätningarna av isvolymen kommit, som visar att även den var rekordlåg, närmare bestämt bara en femtedel (!) av vad den var år 1979, som är det första året då den beräknades. Just detta att volymen är så låg innebär att isen är tunnare och därmed bryts upp snabbare under sommarhalvåret. Vi kan alltså räkna med fortsatt liten isyta i Arktis och därmed mer extremväder även kommande år.

Denna sommar har varit ett annus horribilis vad gäller vädret i Sverige, när vädermönstren "fastnat". I Stockholm blev det bara sex högsommardagar i år mot 28 förra året (alltså dagar med temperaturer över 25 grader). Inte sedan i februari har Sverige haft ett starkt högtryck. Under april-september har man i delar av landet haft fler nederbördsdagar än för denna period de senaste femtio åren.

Effekt och Uppsalainitiativet tipsar om en artikel i Nature om hur den tinande arktiska permafrosten kan förstärka klimatpåverkan. Det kostar att läsa artikeln på Natures hemsida, men det finns en sammanfattning på Skeptical Science.

En annan undersökning visar att hur mycket av den ökade koldioxidmängden i atmosfären som kan tas upp av växterna är begränsat på grund av att det finns för lite kväve i jorden.

Och peak oil kommer inte att rädda klimatet genom att sätta en begränsning på hur mycket koldioxid som kan släppas ut. För det första finns en hel del olja kvar i marken, så förbränningstakten lär fortsätta att vara hög även om den minskar. För det andra finns en massa kol kvar och peak coal beräknas inte inträffa förrän runt 2020 2030. För det tredje så har vi redan satt igång en självgående process med t.ex. upptining av arktiska områden. Även om vi stängde ner all användning av fossila bränslen idag så räcker den mängd som mänskligheten redan bränt upp för att ge fortsatt klimatpåverkan.

Det är bara att anpassa sig till det förändrade klimatet. Årets dåliga vår gjorde att jag bestämde mig för att inte odla några pumpor och det var nog ett klokt val med tanke på hur sommaren blev. Däremot har potatisen trivts bra.

2012-09-07

Anledning att oroa sig för klimatet

Som jag har skrivit förut så slår vi i år bottenrekordet för den arktiska havsisens utbredning med bred marginal. Senaste diagrammet från JAXA ser ut så här.
Igår fanns det 3,6 miljoner kvadratkilometer havsis i Arktis. Kurvan ser nu ut att börja plana ut i takt med att vintern närmar sig. Jämfört med medelvärdet för 1980-talet har vi alltså tappat över 3,5 miljoner kvadratkilometer havsis. Det är mer än Indiens yta.

Mängden havsis som försvunnit per dag under augusti har enligt NSIDC varit den största sedan satellitmätningarnas början med över 90 000 kvadratkilometer per dag. Mängden flerårig is har också minskat kraftigt. Den fleråriga isen är betydligt starkare än den is som bara legat en vinter, så vi kan därför förvänta oss att istäcket i Arktis även nästa sommar kommer att bli väldigt litet, då det kommer att domineras av ettårig is som smälter bort snabbt. När isen försvinner absorberas också solvärme som tidigare reflekterades, vilket lär öka på temperaturen i Norra ishavet ytterligare. Vilken effekt detta kommer att få på klimatet lokalt i Sverige, Ryssland eller USA är svårt att förutsäga. Det enda vi kan säga med någorlunda säkerhet är att vi kommer att få annorlunda klimat än förut.

Isavsmältningen i Arktis har gått betydligt snabbare än vad klimatforskarna räknat med. Dagens läge skulle enligt deras modeller inte uppträda förrän om några decennier. Vi kan alltså konstatera att de varit alltför försiktiga i sina förutsägelser, inte alltför alarmistiska.

Det finns förresten de som påstår att det under 1930-talet var lika lite is i Arktis som nu, men det är lätt att peta hål på denna villfarelse. Ser man på en rekonstruerad tidsserie för den arktiska havsisen så ser man att 1930-talets bottnar passerades redan på 1980-talet.
Även om man tar hänsyn till den större osäkerhet som råder för ismätningar före satelliteran är trenden övertydlig. Notera att 2011 och 2012 ännu inte är med i detta diagram.

Det är som Jonas Fogelqvist skriver på Effekt stora risker vi har tagit genom att bränna upp en massa fossila bränslen. Naturskyddsföreningen beskriver det som att vi spelar rysk roulette med klimatet. De effekter vi nu ser är bara av de fossila bränslen som mänskligheten hittills har bränt upp och mycket finns kvar under marken. Visserligen befinner sig den globala oljeproduktionen nu på en platå och ser ut att kunna vända neråt, men i gengäld ökar kolkonsumtionen snabbt - det CO2-mässigt värsta fossila bränslet. Peak coal bedöms inte inträffa förrän 2025. Den globala kolförbränningen har de senaste åren ökat snabbare än någonsin förut i historien.
För den som vill koppla av från eländet och få en mer humoristisk syn på den arktiska havsisen och klimatförändringarna tipsade bloggrannarna Galen? och Uppsalainitiativet om följande video med en vädertös som flippar ur.

De som fortfarande känner sig tveksamma kan ta och läsa lite på Global Warming FAQ.

2011-05-20

Elkris i Kina efter torkan

Jag har tidigare i år skrivit om den torka som drabbat veteodlingarna i Kina. Denna torka drabbar nu även landet på andra sätt. Redan för någon vecka sedan kunde vi läsa om hur sjöfarten på Yangtze-floden fick problem på grund av den låga vattennivån. Nu kommer rapporter om att Kina kan få sin värsta energikris på flera år, närmare bestämt en elkris. Omkring 20 procent av Kinas el kommer från vattenkraft, men torkan under vintern gör att många vattenkraftverk inte kan producera för fullt, utan produktionen har fallit med runt en femtedel. Under sommaren beräknas omkring 3 procent av Kinas elproduktion falla bort, vilket kanske inte låter så farligt, men produktionsbortfallen är till största delen i viktiga industriproduktionsområden.

I den gigantiska Tre ravinernas damm har vattennivån fallit under den nivå som behövs för full produktion. Dessutom har man varit tvungen att släppa ut en stor mängd vatten förra veckan för att råda bot på vattenbrist längre nedströms. Det gällde både dricksvatten och att hålla vattennivån i Yangtze-floden så hög att fartyg kan gå där.

Mycket regn krävs nu för att höja vattennivåerna och återställa vattenkraftsproduktionen, men det kommer att bli en fördröjning innan det får effekt, även om det skulle regna mycket.

Cirka 80 procent av Kinas el produceras med kolkraft, men även där har det blivit problem när vattenkraften inte kunnat leverera sin andel. Från flera håll rapporteras om kolbrist och flera kolkraftverk har tvingats stänga tillfälligt. Kolpriserna rapporteras ha stigit med 20 procent sedan förra året, vilket också har fått flera kolkraftverk att stänga. Redan förra året gick 236 av Kinas 436 statliga kolkraftverk med förlust och 85 var på gränsen till konkurs.

Elbristen orsakas även av ökande efterfrågan. Jag har redan tidigare skrivit om att elförbrukningen i Kina ökar i en årstakt av runt 12 procent. Detta orsakas såklart av den kraftiga ekonomiska tillväxten i Mittens rike, men vi vet ju alla att evig tillväxt inte är möjlig. Förr eller senare slår tillväxten emot någon av begränsningarna. För Kinas del verkar den aktuella begränsningen nu vara el.

Det rapporteras redan om rullande elavbrott på vissa håll och det lär det bli mer av i sommar. Gatubelysning har också delvis släckts ner.

Många industrier, som redan hade pressade marginaler, tvingas nu att använda dieseldrivna generatorer för att få elkraft, vilket blir dyrt och dessutom leder till kraftigt ökande dieselförbrukning. Därför har kinesiska staten beslutat att stoppa all dieselexport.

Elbristen i Kina väntas fortsätta de närmaste veckorna och månaderna - tänk på det alla som talar sig varma för Kina och dess tillväxtpotential.

Svenska media verkar fullständigt ha missat detta. Är det viktigt att "världens fabrik" drabbas av elbrist? Kommer det att påverka övriga världsekonomin? Säkert.

Idag kan vi också läsa hur IEA uppmanar oljeproducenterna att släppa ut mer olja på marknaden. Frågan är om de kan det. Ännu ett tecken på att världen håller på att slå i tillväxtens gränser. Den som förstår de stora sammanhangen ser tecknen på många ställen, men media rapporterar om dem som enstaka händelser, som inte har något särskilt samband med varandra.

2011-03-25

Energi per capita

I kommentarerna till mina diagram över global energianvändning kontra BNP önskade någon att få se global energianvändning per capita. Här kommer den, uppdelad efter de fem stora energislagen olja, kol, gas, vattenkraft och kärnkraft. Enheten är toe, alltså "tonnes of oil equivalent". 1 toe är ungefär 42 GJ.
Detta diagram blir ett intressant komplement till det jag skrev om i augusti, nämligen olja per capita globalt. Global peak oil per capita inträffade som bekant redan 1979, men det har kompenserats av ökade tillskott från gas och kärnkraft, samt de senaste åren kol.

Även här ser vi den sjunkande energikonsumtionen globalt under åren 1979-1983, då världens energikonsumtion sjönk med 8 procent, orsakat av bortfallet av större delen av Irans olja.

Åren 2003-2007 utmärker sig också i diagrammet, genom att energiförbrukningen per capita steg mycket raskt då.

Det stora frågetecknet är förstås vad som händer framöver. Faller oljeproduktionen globalt blir det svårt att ersätta den med annat. Kanske går det att gräva fram mer kol, men hur kul är fler smutsiga kolkraftverk?

Vattenkraften får nog i det närmaste anses vara fullt utbyggd och kan inte lämna några större bidrag, då mänskligheten redan utnyttjat de flesta lättdämda vattendrag.

Återstår gör då kärnkraft, men efter de senaste veckornas nyheter från Fukushima Dai-ichi lär det bli politiskt betydligt svårare att bygga nya kärnkraftreaktorer. Dessutom är byggen av kärnkraftverk förenade med så stora kostnader att det är tveksamt med finansiering om man inte lyckas få med staten på notan. Detta blir särskilt intressant i en tid när den globala kreditbubblan håller på att blåsas ur och det största problemet för många stater är för hög skuldsättning och svårigheter att få låna.

Under tiden fortsätter jordens befolkning att växa...

2011-01-13

Queensland: kol, bomull och socker

Även om det, som jag påpekade tidigare idag, finns länder som på sistone kanske drabbats hårdare än Australien av översvämningar, så är ändå Australien det land där översvämningarna lär få störst effekt på världsekonomin. Inte bara delstaten Queensland har drabbats utan även grannen i söder - New South Wales.

Australiens egen ekonomi drabbas självklart. Landets handelsöverskott kommer troligen att minska. Det kommer också att kosta att bygga upp all skadad eller förstörd infrastruktur.

Att kolutvinningen stannat av tog jag upp i förrgår, inklusive effekterna med högre pris på stål, då Australien exporterar kol för stålproduktion. Frågan är nu hur lång tid det kommer att ta att få igång exporten igen.
"There is going to be some coal scarcity that's going to impact the global market for a little while," Michael Roche, chief executive officer of the Queensland Resources Council, said in a telephone interview. "You've got to expect that clearing water from flooded pits will go on into next month. Getting back into full production will be a mine-by-mine proposition."
Det kommer att ta minst en månad alltså, bara att länsa gruvorna från vatten. Om sen regnen fortsätter någon månad till, som det sagts att de mycket väl kan göra, så får vi förlänga den tiden. Sedan återstår att få igång, laga och byta ut skadad och förstörd utrustning i gruvorna. Dessutom har vägar, broar och järnvägar förstörts eller skadats, så det blir svårt att frakta kolet till hamnarna innan transportlederna reparerats. Ovanpå detta måste transport- och gruvarbetare bygga upp sina hem och återkomma till ett normalt liv. Det kan alltså ta tid innan kolexporten är tillbaks i tidigare omfattning.
In a Reuters snap survey of analysts last week, most said it would take a month or more for Australia's coal industry to return to pre-flood levels. The median expectation among analysts was that recovery in output to pre-flood levels would take about 3 months.
Det låter ungefär som mina tankar.

Det är dock inte bara kol som produceras i Queensland. Delstaten har även jordbruk och viktiga exportvaror är bomull och socker. Eftersom ett område stort som Frankrike plus Tyskland är översvämmat har även jordbruket drabbats hårt. Bomullsproduktionen kan ha tappat 500 000 balar, vilket motsvarar runt 0,5% av världsproduktionen. Lägg till tidigare skördeminskningar globalt på grund av dåligt väder i Kina samt översvämningarna i Pakistan så får världen ett starkt minskat utbud på bomull och därmed högre priser, vilket också lär slå igenom på klädpriserna framöver.

Vad gäller socker så hade även där världsmarknadspriset redan tidigare drivits upp av översvämningarna i Pakistan och det lär knappast bli lägre nu.

Den minskade produktionen av dessa bulkvaror leder även till att Baltic Dry Index faller då det helt enkelt finns mindre varumängd att frakta från Australien. Dåligt för rederierna också, med andra ord.

Eftersom även New South Wales är drabbat ser det ut som om delar av Australiens veteskörd kommer att förstöras eller nedgraderas till foderkvalitet. Spannmålspriserna har stigit tidigare, men ser nu alltså ut att fortsätta stiga.
Spannmålspriserna fortsatte att stiga kraftigt under torsdagens asiatiska handel, sedan USA:s jordbruksdepartement på onsdagen sänkt sina prognoser för skördarna av majs, sojabönor och vete i flera länder. Lyftet följer på prisökningar med omkring 50 procent i fjol.
Nu ska man som Cornucopia påpekar inte kalla dessa prisökningar för inflation, då de inte orsakas av ökad penningmängd utan istället av minskad varutillgång. Men risken är överhängande att priserna mätta med KPI kommer att öka på grund av råvarubrist och media kan då fortsätta att trumpeta ut rubriker om inflationsspöket.

2011-01-11

Global Weirding in Australia

Idag läser vi om nya översvämningar i Australien. Denna gång är miljonstaden Brisbane i Queensland i farozonen och utryms nu innan den annalkande flodvågen.

Uppströms Brisbane finns en damm, men den är nu fylld till brädden och man tvingas släppa på vattnet för att undvika att en ännu värre katastrof om dammen översvämmas. På Kjell Alekletts blogg kan man dock läsa att "the flood storage capacity of the Wivenhoe Dam on the Brisbane River (built after the 1974 floods to prevent them ever happening again) will be overtopped (inflow from upstream is 20 times the capacity of the discharge gates)". Det låter illa att inflödet skulle vara tjugo gånger större än utsläppsmöjligheterna, men vi får hoppas att man börjat släppa ut vatten i tid så att inte flodvågen slår över toppen på dammen. För går vattnet över toppen på en damm är risken överhängande att hela dammen öppnar sig.

Även utan brusten damm är läget nog så illa och folk hamstrar mat, vilket som vanligt visar vilken dålig vardagsberedskap de flesta har i vårt moderna industrisamhälle. Skulle alla, som Civilförsvarsförbundet rekommenderar, alltid ha matförråd för en vecka hemma, så skulle de inte behöva panikhamstra när flodvågen bara är några timmar bort, utan kunde ägna tiden åt att vidta andra förberedelser. För vårt moderna samhälle är starkt transportberoende och stora katastrofer gör att livsmedelsförsörjningen blir obefintlig, då butikerna numera inte har någon lagerhållning, utan allt är "just in time".

De stora översvämningarna i Australien beror på väderfenomenet La Niña, som är motsatsen till El Niño, som jag skrev om i mars. Den senaste El Niño slutade i maj 2010 och nu råder en rekordkraftig La Niña.
- Översvämningarna har orsakats av vad som kan vara den kraftigaste La Nina vi upplevt sedan man började föra register mot slutet av 1800-talet, säger Neville Nicholls, forskare i miljövetenskap vid Monash-universitetet till Reuters.
Dessa väderrekord hänger samman med de effekter av mänsklighetens koldioxidutsläpp som jag tidigare nämnt. Klimatförändringarna upplevs nämligen inte mest som "global warming", då någon grad varmare inte känns särskilt mycket. Resultatet blir istället "global weirding", alltså allt fler och kraftigare extrema väderhändelser, t.ex. den vargavinter vi hittills haft i år här i Sverige.

Den nuvarande rekordkraftiga La Niña nämns också som orsaken till de stora översvämningarna i Pakistan i somras. Nu är det alltså Australiens tur att drabbas. Översvämningar orsakar förstörd infrastruktur, vilket drabbat fattiga Pakistan hårt. I ett rikt land som Australien blir det stora skador räknat i pengar (eller kanske pengar per kvadratkilometer), men de har samtidigt resurser att reparera.

Andra effekter av översvämningarna? Australien är ett av de länder som klarade sig förhållandevis oskatt genom finanskrisen, men den senaste tidens översvämningar kan bli ett hårt slag för ekonomin. I Queensland ligger nämligen många av landets kolgruvor, vilka står för en stor del av landets exportinkomster. ASPO Sverige tar upp detta idag. Gruvorna står nu stilla och det kan ta lång tid att få igång dem igen, vilket leder till ökade världsmarknadspriser för kol, vilket i sin tur leder till högre pris på stål. Företag som drabbas är förutom gruvjättarna Rio Tinto och BHP Billiton även världens stålföretag. Här kan vi alltså få mer "råvaruinflation" ovanpå det högre oljepris som jag nämnde igår. Och stål är en viktig komponent i många varor, så högre stålpriser påverkar de flesta andra priser.

2010-02-17

Intressant klimatkalkylator

Christian Azar och Daniel Johansson från Chalmers presenterade häromdagen på bloggen Uppsalainitiativet sin klimatkalkylator. Där kan den som är intresserad av klimatfrågan testa olika antaganden om utsläpp och återkopplingsmekanismer för att se vilken framtida global temperaturökning de kan leda till. Innan du provar själva kalkylatorn bör du läsa Azars och Johanssons beskrivning för att förstå hur parametrarna fungerar.

Min omedelbara reaktion är att det är konstigt att standardvärdet för klimatkalkylatorn är att "business as usual" fortsätter fram till år 2100, dvs att mänskligheten kommer att fortsätta att bränna fossila bränslen i samma takt som idag. Här finns ingen peak oil, peak gas eller peak coal och standardscenariot är därför ett orealistiskt skrämselscenario. Ett rimligare standardscenario skulle vara att peak fossil fuels förläggs till 2030, vilket i och för sig är väldigt generöst, men motsvarar de mest optimistiska antagandena om kvarvarande mängd fossila bränslen. Från 2030 skulle man få anta kanske 3% årlig minskning av utsläppen, vilket också är ganska generöst.

Mer realistiskt är nog att anta att peak oil inträffade 2008, vilket verkar vara konsensus inom den forskningen. Nu kan man inte ange 2008 som startår för utsläppsminskningen i Chalmers' klimatkalkylator, så jag provar med 2010, vilket fungerar. Om vi antar att förbränningen av fossila bränslen minskar med 3% per år klarar världen tvågradersmålet med ett nödrop! Detta under förutsättning att den positiva återkopplingsfaktorn "climate sensitivity" står på standardvärdet 3,0 K per CO2-dubbling.

Nu är som de flesta säkert känner till just återkopplingsfaktorerna den svåraste biten i klimatmodellerna och den största osäkerhetsfaktorn. Skulle "climate sensitivity" istället visa sig vara 4,5 K per CO2-dubbling klarar vi inte tvågradersmålet ens om förbränningen av fossila bränslen omedelbart upphör, vilket inte känns särskilt sannolikt. Detta visar vilket farligt klimatexperiment som mänskligheten satt igång med sin förbränning av väldiga mängder fossila bränslen. Det är bara att hoppas att "climate sensitivity" är tillräckligt låg, alltså 3,0 eller lägre. Bara en höjning av denna parameter med någon tiondels K per CO2-dubbling (utöver 3,0) gör det omöjligt att uppnå tvågradersmålet bara med de fossila bränslenas naturliga begränsningar.

Nu kommer säkert vissa klimatalarmister att invända att det förutom olja och gas finns en massa kol att bränna upp. Men det finns inte så mycket och så lättillgängligt som optimisterna vill låta påskina. Peak coal ligger högst två årtionden framåt. Dessutom krävs för att bryta och transportera detta kol en massa diesel. Dessutom måste det finnas anläggningar att förbränna denna kol i och de byggs med dieseldrivna fordon. Jag tror därför att peak oil också kommer att innebära en väldigt snar peak coal, helt enkelt för att vår nuvarande samhällsstruktur inte är anpassad för att bränna kol istället för olja. Nedgången i tillgänglig olja kommer att leda till en ekonomisk nedgång som i sin tur kommer att leda till minskad energiförbrukning överhuvudtaget. Det kommer dessutom inte att finnas några pengar att satsa på nya kolkraftverk. Det är den ekonomiska återkopplingseffekten.

Klimatförnekarna å sin sida kommer säkert att komma med en mängd olika invändningar mot det jag säger här. Då kan jag bara fråga vilken del av klimatproblemet de förnekar och hänvisa till den utmärkta genomgång som Olle Häggström på Chalmers gjort.

Sammanfattningsvis så anser jag alltså att klimatexperimentet med stora utsläpp av koldioxid från fossila bränslen är farligt. Hur farligt kan man tvista om, men att det är farligt är ovedersägligt. Även "bara" en eller två graders temperaturhöjning ger stora effekter. Är sedan de positiva återkopplingarna för starka är riskerna enorma. Så alarmismen är helt berättigad. Däremot är jag kritisk mot att klimatforskarna på Chalmers tar i med helt orealistiska antaganden för sina modeller (t.ex. mängden fossila bränslen) så att man överdriver faran. Det ger bara förnekarna en möjlighet att komma med kritik som sedan gör att många börjar tveka om klimatforskningens validitet. Man behöver inte överdriva faran - det räcker med hur stor den faktiskt är.

P.S. Det finns också en tvåregionsmodell av kalkylatorn där man också kan ta hänsyn till effekterna av avskogning med mera. Den har jag inte hunnit testa och den får jag kanske återkomma till en annan gång.

[Andra bloggar om , , , , ]

2009-12-07

Klimathotet och energihotet

Idag börjar som bekant det stora klimatmötet i København för att försöka rädda världen från klimatkatastrof. 15 000 personer lär vara ackrediterade för mötet i olika egenskaper. Vi vet nu vad som med största sannolikhet kommer att dominera media de närmsta veckorna. Det kommer i mycket att handla om ett ställningskrig mellan rika och fattiga länder.

Som vanligt så finns det dolda agendor bakom mycket av den argumentation vi kommer att få höra. Olika lobbygrupper hoppas att just de ska kunna gynnas ekonomiskt av de beslut som tas på Köpenhamnsmötet. Fattiga länder vill få bistånd. Klimatforskare vill få forskningsbidrag. Finansbranschen vill kunna tjäna pengar på handel med utsläppsrätter. Vindkraftsindustrin vädrar morgonluft. Och så finns det lobbygrupper som vill minimera de ekonomiska skadorna på den egna verksamheten - flyg och andra energiintensiva industrier. Politiker kommer att stå och hålla tal som delvis är till för att öka sannolikheten för omval. Det är därför mycket svårt att genomskåda vilken substans som finns i olika argument och löften. Vem talar i egen sak och vem har en genuin vilja att göra något åt saken? Och ingen vill egentligen betala något - så här skrev jag häromveckan.
Men vem är egentligen den stora boven vad gäller koldioxidutsläppen? Var borde man alltså sätta in åtgärder för att minska förbrukningen av fossila bränslen? Svaret är uppenbart - industriländerna, och framförallt USA. Per capita förbrukar industriländerna mycket mer fossila bränslen än utvecklingsländerna. Så att sätta in "klimatåtgärder" i utvecklingsländer är bara ett sätt för industriländerna att smita ifrån sitt ansvar. Nu tror jag inte att något industriland frivilligt kommer att dra ner på sin konsumtion, så klimatcirkusen kommer att fortsätta med diverse intetsägande deklarationer från Köpenhamnsmötet.
En snabb titt på den nattljuskarta över jorden som Aftonbladet nämner idag visar också tydligt var vi bränner större delen av jordens energi.

Till råga på allt bröt hela Climategate-skandalen ut häromveckan. Ännu en läsvärd debattartikel om detta skrevs i förra veckan av oceanografen Torsten Linders. John Michael Greer har också intressanta synpunkter. Han påpekar att det finns en tendens för underlydande att presentera det som deras överordnade vill höra. Vill politikerna (beställarna) ha nyheter om klimatförändringar så kommer forskarna att ha starka skäl att ta fram det - det ger ju forskningsbidrag. Stämmer sen inte data helt med teorin kan det bli frestande att använda justerade data. Just nu verkar vissa forskare kanske ha fallit för den frestelsen, men det gör inte att klimathotet kan avfärdas. Det visar bara att vissa forskningsresultat kanske inte är helt rätt. Greer påpekar också att jordens klimat är ett instabilt system och att eftersom det redan är klart att det händer stora saker med klimatet just nu på många platser på jorden, så är det ingen bra idé att hålla på att pumpa ut en massa växthusgaser, eftersom det finns stor risk att det gör klimatet ännu mer instabilt.

Men som jag har påpekat förut så finns det ett annat hot med stark koppling till klimathotet, nämligen energihotet i form av peak oil. Man kan fråga sig varför det skrivs så mycket i media om klimathotet och så lite om energihotet. Greer har en intressant tanke när han skriver att
The global warming story, if you boil it down to its bones, is the kind of story our culture loves to tell - a narrative about human power. Look at us, it says, we're so mighty we can destroy the world! The peak oil story, by contrast, is the kind of story we don't like – a story about natural limits that apply, yes, even to us.
Klimathotet passar alltså bra in med bilden av den mäktiga mänskligheten, medan peak oil avslöjar den pinsamma sanningen att även människorna lyder under de fysiska begränsningar som finns i världen.

Kjell Aleklett, professor vid Globala Energisystem (GES) i Uppsala, har idag skrivit en debattartikel i DN, där han åter påpekar att de flesta av IPCC:s klimatprognoser utgår från en orimlig modell av typen "Business As Usual" när de ska beräkna hur mycket växthusgaser som kommer att släppas ut. GES och andra forskare har nämligen på ett övertygande sätt visat att den globala oljeproduktionen snart kommer att minska p.g.a. fysiska begränsningar i oljefälten. Aleklett anser därför att klimatförhandlingarna i ljuset av detta borde fokusera på kolet. Det är där de stora utsläppsökningarna kan ske, även om det inte kan bli tillnärmelsevis så mycket ökning av kolproduktionen som IPCC:s scenario "Business As Usual". Han tar bland annat upp den artikel som GES skrivit om USA:s möjliga framtida kolproduktion. USA har världens största kolfyndigheter, men kan inte öka sin produktion särskilt mycket om man inte ändrar konstitutionen och börjar bryta i Montana. Även då kan det högst bli en ökning på 40 procent. Aleklett påpekar också att större delen av Rysslands kolreserver finns i Sibirien i områden utan infrastruktur.

Visst kan vi få stora tillskott av koldioxid från kolförbränning, och även om de inte blir så stora som IPCC påstår, så kan det ändå leda till allvarlig klimatpåverkan. Men det som glöms bort är att kolbrytning i stor skala kräver infrastruktur, som byggs med dieseldrivna fordon. Även själva gruvbrytningen sker med dieseldrivna fordon. Diesel kommer från råolja, som är en sinande resurs. Hela vår globala ekonomi är också beroende av oljan för att fungera. Sinande oljetillgång kommer säkerligen att leda till ekonomisk stagnation, och det finns en stor risk att detta i sin tur leder till lägre energiförbrukning överhuvudtaget. Flera stora kolreserver kanske inte kommer att brytas alls, eftersom den stagnerande ekonomin inte kommer att tillåta att brytningsprojekten genomförs. Därför ställer jag mig tveksam till om det kommer att brännas så mycket kol framöver som det påstås.

DN har en lista över stridsfrågorna i Köpenhamn. En av knäckfrågorna är hur "klimatomställningen" ska finansieras, men det är som jag ser det en ganska ointressant fråga. Frågan är istället hur världsekonomin ska överleva minskande energitillgång. Handel med utsläppsrätter kommer att gynna alla som är inblandade i handeln och dessutom vara ett starkt incitament till fusk och svarthandel, men är för övrigt bara en papperstiger. Koldioxidskatter kommer att missgynna dem som inte har råd att betala högre priser för fossila bränslen. Då kommer jordens fattiga att drabbas, om inte de undantas från skatterna. Och vilka ska undantas? Undantar vi de fattigaste länderna från skatt kommer den lilla klicken rika i dessa länder att gynnas starkt av skattebefrielsen. Vi ska inte heller glömma att det finns många fattiga i t.ex. USA, som skulle drabbas mycket hårt om det infördes en hög koldioxidskatt där. De rika i USA skulle knappt känna av den.

Men klimatfrågan överskuggar i media idag den i mitt tycke mycket viktigare energifrågan. Det är här det krävs snabba åtgärder, och vi är verkligen ute i sista sekunden, eftersom det globala oljekrönet enligt många bedömare inträffade sommaren 2008. "Business as usual" är därmed uteslutet. Men 15 000 av världens politiker, aktivister, lobbyister och journalister samlas tyvärr inte i Köpenhamn för att diskutera energihotet. Mänsklighetens största problem lämnas alltså utan åtgärd, och kommer troligen att lösas den hårda vägen, med alla de allvarliga problem som energibristen kommer att orsaka. De flesta av jordens invånare kommer att bli tvungna att ställa om sin livsstil vilka beslut som än tas vid Köpenhamnsmötet. För oss i de rika länderna är en fattigare livsstil ett visserligen obehagligt men ändå hanterbart problem, men för den miljard människor som redan idag inte har tillräckligt med mat är en fattigare livsstil lika med katastrof.

[Andra bloggar om , , , , , , , , ]

2009-07-25

Vad händer i Kina?

Kina är väl just nu det enda större landet som ser ut att ha någorlunda fart i ekonomin. Häromveckan rapporterades att Kinas BNP ökat med 8% jämfört med samma kvartal i fjol. Tillväxten har alltså tagit fart igen där, efter att "bara" ha varit 6% förra kvartalet.

Som med det mesta i Kina är skalan enorm. I november förra året kom man med ett stimulanspaket på ofattbara 5 biljoner kronor (tolv nollor) för att kompensera för den kraftiga minskningen av exporten i spåren av den globala krisen. Det ser nu faktiskt ut som om detta stimulanspaket har haft en positiv effekt på ekonomin. Till skillnad från stora delar av övriga världen var ju krisen för Kinas del inte orsakad av för mycket krediter, utan av minskad efterfrågan från omvärlden. Därför fungerar denna typ av stimulanspaket, till skillnad från i USA, där det inte finns mycket pengar kvar att använda för stimulanspaket, eftersom det mesta går till att täppa till hålen i det finansiella systemet. Kina har ju däremot under många år haft stora överskott och sitter nu på stora pengareserver som kan användas för såna här stimulansåtgärder. Där ser man hur viktigt det är att staten gör ett överskott under de goda åren.

Den ekonomiska aktiviteten i Kina syns på många sätt. Kina ökade i juni sin kolimport till rekordnivå. Bra för dem att också världsmarknadspriset för kol har sjunkit över 60% sedan förra året - på det sättet drar de nytta av övriga världens kris.

Efterfrågan på guld ökar i Kina i takt med deras välståndsökning (reallönerna ökade med 8% på ett år) och World Gold Council tror nu att de kommer att gå om Indien i guldkonsumtion. Samtidigt är Kina världens största guldproducent och därför är det inte så säkert att deras import kommer att öka, eftersom den inhemska produktionen ökar med 7-8% per år.

Bostadspriserna har börjat stiga igen efter sju månaders nedgång. Reglerna stipulerar dock hela 40% kontantinsats, så risken för en bostadsbubbla är än så länge liten. Kanske de har observerat och lärt av västvärlden. Även mängden försäljningar av kommersiella fastighet har ökat kraftigt. Bankernas utlåning har trefaldigats under första halvåret och det kan finnas en risk för att saker går för fort och det blir överhettning. Man ska dock komma ihåg att Kinas ekonomi startar från en mycket lägre nivå än västvärlden.

Den kinesiska börsen går åter som tåget. Om vi trodde att vi hade haft en stor börsuppgång här i Sverige i år så är det ingenting mot Shanghaibörsen, som igår hade stigit 96% sedan oktober förra året. Dessförinnan hade man dock haft en förgörande nedgång på hela 72% sedan oktober 2007. Men vad annat kunde man vänta sig efter en uppgång på nästan 500% sedan september 2005.
Kinesiska investerare kastar sig nu in på börsen efter att regeringen hävt stoppet för nya börsintroduktioner som varit i kraft i nio månader. Kinesiska privatpersoner öppnade förrförra veckan över 480 000 nya depåkonton. Det är dock lite jämfört med de 300 000 depåkonton per dag som öppnades runt toppen år 2007. Risken finns dock för bakslag. Just nu värderas bolagen på Shanghaibörsen i genomsnitt till 36 gånger vinsten, så det räcker med att tillväxten inte blir lika stor som förhoppningarna för att det ska bli bakslag. Privata investerare står för 67% av handeln och ägandet på Shanghaibörsen, så ett bakslag skulle drabba hårt.

Det största kinesiska byggbolaget, China State Construction Engineering Corp., drog i veckan in 7,3 miljarder dollar på sin börsintroduktion, den största i världen hittills i år.

Den kinesiska ekonomin expanderar även utåt i världen. Premiärministern Wen Jiabao uppmuntrar mer internationellt användande av den kinesiska valutan yuan, bland annat genom att låta fler utländska företag sälja obligationer nominerade i yuan för att dra nytta av kapitalöverskotten i Kina. Jättebanken HSBC blir en av de första att utnyttja detta. Wen Jiabao uppmuntrar också kinesiska investeringar och köp i utlandet.

Det ser alltså ut som om Kina håller på att kapa åt sig en allt större del av övriga världens resurser, tack vare sitt goda ekonomiska läge jämfört med den krisdrabbade västvärlden.

2009-06-18

Energiersättning - ett räkneexempel

I förrgår talade jag om hur svårt det blir att ersätta den vikande globala oljeproduktionen. Idag har jag ett konkret räkneexempel för att visa svårigheten.

Idag förbrukas globalt cirka 85 miljoner fat olja per dag, vilket blir cirka 31 miljarder fat olja per år. Det motsvarar i energi drygt 52000 terawattimmar (TWh) per år. Låt oss vara optimistiska och anta att den globala oljeproduktionen bara minskar med 4% per år. Då ska vi ersätta drygt 2000 TWh energiproduktion per år.

Låt oss vidare anta att 20% av denna nya energiproduktion kommer från kärnkraft, 20% från kolkraftverk, 20% från vindkraft, 10% från vattenkraft, 10% från vågkraft, 10% från solceller och 10% från biobränslen. Det skulle innebära att världen måste
  • Ta 48 kärnkraftverk à 1000 MW i produktion per år.
  • Bygga 96 stora kolkraftverk à 500 MW per år.
  • Bygga drygt 27000 vindkraftverk à 5 MW per år.
  • Utöka sin vattenkraftproduktion med cirka 8% per år.
  • Bygga runt 32000 vågkraftverk à 750 kW per år.
  • Bygga ut solcellskraftverk med sju gånger den i EU år 2006 totalt installerade kapaciteten.
  • Biobränslena har jag inte orkat räkna på, men siffrorna blir lika enorma.
Om vi räknar in effektiviseringar av energianvändningen som kompenserar hälften av oljeproduktionens nedgång blir det ändå 24 kärnkraftverk, 48 kolkraftverk, 13500 vindkraftverk och 16000 vågkraftverk, samt en massa vattenkraft, solkraft och biobränsleproduktion som ska färdigställas per år. Ändrar vi proportionerna mellan energislagen blir det ändå helt orimligt stora investeringar som måste göras. Den enda energiproduktionsform som möjligtvis kan hålla denna utbyggnadstakt är kolkraft, men kolkraft och kolgruvor är oerhört smutsiga och kol är som bekant också en ändlig resurs.

Vi måste alltså inse att världen nu måste ställa om till en betydligt lägre energikonsumtion. Detta kommer troligen att "sköta sig självt" genom så kallad "demand destruction", alltså att energianvändningen minskar på grund av för höga priser.

Vi i västvärlden måste därmed ställa in oss på minskad konsumtion. Så gott som allting kommer att bli dyrare, eftersom så gott som allting som vi köper kräver mycket energi för att produceras.

I sammanhanget ska vi inte heller glömma att större delen av alla transporter i världen sker med oljebaserad energi och här blir det svårt att ersätta med andra energikällor, eftersom det förutom investeringar i energiproduktion kräver stora investeringar i nya transportsystem. Detta kommer framöver att innebära att mängden transporter i världen måste minska. Vi går därmed mot en deglobalisering, där lokalt producerade varor gradvis kommer att bli billigare än de som kräver långväga transporter.