2012-01-09

EU - ett imperium på dekis - del 2

Del 2: EU-imperiets historia: glansdagarna 1992-2004

I första delen om EU-imperiets förhistoria 1950-1991 skrev jag om de händelser som ledde fram till EU-imperiet. En av de viktigaste personerna i denna förhistoria var EEG-kommissionens (och sedan EU-kommissionens) åttonde ordförande Jacques Delors, tidigare fransk finansminister, som var kommissionens ordförande från januari 1985 till december 1994. Hans företrädare var den betydligt svagare Gaston Thorn från Luxemburg (1981–85). Redan under Thorn utvidgade kommissionen sin makt, men det var under Delors som kommissionen på allvar satte igång den europeiska integrationen. 1989 kom Delors-rapporten, som drog upp planerna för en ekonomisk och monetär union.

1990 tog man bort regler som motverkade fria kapitalrörelser mellan EEG-länderna, vilket var en förutsättning för den inre marknaden som kom 1993.

EEG tog efter järnridåns och Sovjetunionens fall sikte även österut i Europa och genom European Bank for Reconstruction and Development (EBRD) som grundades 1991 tog man initiativet i att modernisera de forna öststaternas ekonomier och förbereda deras införlivande i imperiet.

Det centrala maktövertagandet fullbordades då EEG-länderna 1992 undertecknade fördraget om EU-Imperiet - den Europeiska unionen - i Maastricht. Detta fördrag innebar stora förändringar, bland annat innefattar det gemensam valuta, och samarbete inom polisiära och rättsliga frågor samt utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Detta gjorde att Danmark, Frankrike och Irland ansåg sig behöva hålla folkomröstningar för att ratificera fördraget. I Frankrike vann jasidan med knapp marginal (51,05% av rösterna), men danskarna röstade nej. På Irland blev det däremot ett tydligt ja (69%). Eftersom danskarna röstade "fel" vidtog ett snabbt arbete för att få med danskarna i imperiet. Danskarna fick då vissa undantag från fördraget och sedan röstade 57% "rätt", alltså ja, i en ny folkomröstning 1993. Fördraget kunde därmed träda i kraft i november 1993. Notera att endast tre av dåvarande tolv medlemsländer lät folket säga sin vilja om denna genomgripande maktöverlämning. Att det var så knapp marginal för ett ja till fördraget i Frankrike försvagar dess legitimitet, men detta är för länge sedan glömt och överslätat av de imperiebyggande europapolitikerna.

1992 satte Europaparlamentet igång med sitt stora resursslöseri att flytta fram och tillbaks mellan Bryssel och Strasbourg.

I väntan på fullt medlemskap fick Sverige, Norge, Österrike, Finland, Island och Liechtenstein gå med i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) 1994, där EU-imperiet styr över sina vasallstater genom EU-direktiven mot att vasallstaterna får förmånen att vara innanför tullmurarna. Schweizarna röstade nej till EES, men fick istället ett eget avtal med EU 2002, som i princip innebär samma sak. EES-länderna (idag bara Norge, Island och Liechtenstein) betalar också en viss tribut till EU, men denna ekonomiska tribut är inte den viktigaste i vasallstatsförhållandet. Den viktigaste tributen är den politiska - att vasallstaterna Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz enligt avtalen tvingas införa samma direktiv som EU-länderna. Hittills har inget av EES-länderna eller Schweiz sagt nej till något EU-direktiv utan underdånigt infört Imperiets lagar.
EU 1995


1994 hölls folkomröstningar om EU-medlemskap i kandidatländerna. Norrmännen röstade åter nej, medan Sverige, Finland och Österrike röstade ja och kunde anslutas till EU-imperiet år 1995. I Sverige var det endast en knapp majoritet för EU-anslutning (52,3%). Efter denna folkomröstning har vi i Sverige fått folkomrösta om euron, men våra politiker har inte vågat hålla någon folkomröstning om några av de viktiga utvidgningarna och fördjupningarna av EU-fördraget som införts sedan dess. Det EU som svenskarna med knapp majoritet sade ja till 1994 är väldigt olikt det som vi har idag.

Som ett steg på vägen mot monetär union grundades 1994 Europeiska monetära institutet (EMI) - föregångare till Europeiska Centralbanken. Sedan 1979 fanns redan det Europeiska monetära systemet (EMS) med valutaenheten ECU och Europeiska växelkursmekanismen (ERM) på plats, med uppdrag att förhindra alltför stora och destabiliserande valutafluktuationer mellan medlemsländerna. Genom sin styrka var den dåvarande tyska valutan (marken) det självklara ankaret för Imperiets valutakurser. Från 1986 undvek man att inom EMS justera valutorna mot varandra, utan använde istället förändringar i de olika ländernas centralbanksräntor för att hålla valutorna stabila mot varandra.

Experimentet med EMS/ERM sprack delvis i september 1992, då Storbritannien av internationella spekulanter (bland annat George Soros) tvingades lämna ERM. Även Italien tvingades lämna ERM efter att först ha tvingats devalvera liran. 1993 ledde valutaspekulationer mot bland annat den franska valutan (francen) till att man tvingades förslappa EMS/ERM så att valutorna tilläts fluktuera hela 15 procent. Detta nederlag var en lärdom som man nog misstolkade som en bekräftelse av att det behövdes en riktig valutaunion istället. Man borde ha tolkat det mer realistiskt som att valutaunioner eller växelkursmekanismer med fasta band är dömda på förhand - det behövs bara en kris för att man ska stå med byxorna nere. Hursomhelst fanns redan såpass mycket politisk prestige investerat i projektet med den gemensamma valutan att det drevs vidare.

1994 ansökte de första forna östblocksländerna Polen och Ungern om medlemskap i EU-imperiet och fler följde sedan efter.

Jacques Delors, som var för EU vad Julius Caesar var för Romarriket, lämnade 1995 över ordförandeskapet över EU-kommissionen till Luxemburgs tidigare premiärminister Jacques Santer - en kompromisskandidat (efter Storbritanniens veto) som var en betydligt svagare ledare än Delors. Trots det fortsatte EU-imperiets vandring mot integration och utvidgning.

Under Santers tid undertecknades det för vidare integration av imperiet viktiga Amsterdamfördraget 1997 med förändringar inom asyl- och invandringspolitiken, samt i frågor om sysselsättning, miljö, jämställdhet, folkhälsa, konsumentfrågor och socialpolitik. Detta nya fördrag godtogs utan problem - folkomröstningarna i Danmark och Irland utföll i enlighet med de styrandes önskemål - och fördraget trädde i kraft 1999. I och med detta fördrag införlivades även Schengenreglerna om passunion och avskaffande av gränskontroller i EU-fördragen, även om de flesta EU-länder redan tidigare anslutit sig till Schengenavtalet.

Samtidigt med Amsterdamfördraget antogs 1997 Stabilitets- och tillväxtpakten för att "garantera" sunda offentliga finanser. Enligt denna pakt får EU:s medlemsstater inte ha ett budgetunderskott över 3 procent av BNP eller en statsskuld över 60 procent av BNP. Redan tidigare fanns konvergenskriterierna som förutom statsfinanserna styrde prisstabilitet, växelkursstabilitet och räntestabilitet.

1998 bildades Europeiska centralbanken (ECB) och tog över efter EMI för att styra vidare mot valutaunionen. I januari 1999 inrättades den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron började existera som elektronisk valuta. Redan då lämnade medlemmarna i Eurozonen (då Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike) över sina befogenheter över de nationella valutorna och räntesättning till den nya centralbanken.

I mars 1999 tvingades Jacques Santer att avgå efter att det uppdagats oegentligheter inom kommissionen. En interimkommission under spanjoren Manuel Marín tillträdde fram till dess att Italiens före detta premiärminister Romano Prodi tog över i november 1999.

2001 kom även Grekland med i eurosamarbetet efter förfalskad statistik som visade att man uppfyllde konvergenskriterierna. Nu var detta egentligen inte det värsta, då flera länder redan från början aldrig uppfyllde villkoret för statsskuldens storlek. Belgien, Italien, Grekland och Österrike har under hela eurons tid (utom 2007 för Österrike) aldrig legat under 60 procent av BNP i statsskuld. Detta villkor bröts sedan av Malta från 2001 och framåt, av Tyskland och Cypern från 2002, Frankrike från 2003, Portugal från 2005, Nederländerna och Irland från 2009, samt Spanien från 2010. Det som dock verkligen fick Stabilitets- och tillväxtpaktens regler att framstå som målsättningar snarare än regler var att även regeln om budgetunderskottets storlek bröts 2002-2005 av självaste Tyskland, 2002-2004 av Frankrike, 2001 och 2003-2006 av Italien, 2005 av Nederländerna, 2006 av Österrike, 2001 och 2003-2006 av Portugal, samt av Grekland under hela perioden fram till 2007. Detta utan att några sanktioner vidtogs. Eftersom även de största och äldsta medlemmarna av EU bröt mot budgetregeln kunde man helt enkelt inte straffa någon. Denna slapphet kom emellertid senare att slå tillbaka med dubbelt straff i efterdyningarna av Finanskrisen 2008.

2002 infördes så euron som fysisk valuta - en stor politisk triumf för EU-imperiet, men samtidigt en av grunderna för dess kommande sönderfall. I och med eurons införande trodde uppenbarligen de flesta av finansmarknadernas aktörer att ekonomierna för eurozonens länder skulle konvergera och de tidigare stora skillnaderna i statsskuldsräntorna jämnades ut - skillnaden mellan euroländernas statsskuldsräntor var i princip försumbar under perioden 2001-2007. Euron och de utjämnade räntorna lade dock som sagt grunden för den kommande skuldkrisen (läs Den hälsosamme ekonomistens förklaring).

2001 anpassades EU:s regler till den kommande utvidgningen med ytterligare tio länder genom Nicefördraget. Detta fördrag överförde också ytterligare ett par politikområden från mellanstatlig till EU-nivå. Irland var det enda land som höll en folkomröstning om detta nya fördrag. Det blev ett för Imperiets ledare chockerande nej. Imperiets ledare såg sig tvungna att blidka irländarna och lovade garantier för landets abort- och neutralitetspolitik. I slutet av 2002 höll Irland en ny folkomröstning och fick "rätt" resultat. Därmed kunde det nya fördraget kunde träda i kraft 2003. Nicefördraget innehöll också formella regler för sanktioner i det fall att en medlemsstat skulle åsidosätta grundläggande rättigheter, exempelvis demokratiska principer.

EU 2004
2004 utvidgades EU-imperiet mot öster (och söder) genom att de tidigare självständiga staterna Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Cypern och Malta införlivades. År 2004 anordnades också det första för samtliga medlemsstater samtidiga valet till Europaparlamentet.

I november 2004 slutade Romano Prodi som ordförande för EU-kommissionen och Portugals före detta premiärminister José Manuel Durão Barroso tog över - återigen en stark ledare. Om Jacques Delors var Imperiets Julius Caesar så är Durão Barroso snarare dess Darth Vader.

2004 gjordes ett försök att ytterligare fördjupa samarbetet inom EU-imperiet i och med att den Europeiska konstitutionen signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet. Hur det gick för denna konstitution ska ni få läsa i del 3 om EU-imperiets historia - kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011.

Som ni märker så blev denna del om tretton år (1992-2004) ungefär lika lång som den första om 41 år (1950-1991). EU har inte bara utvidgats och utökat sin byråkratiska och politiska struktur, det har också skett allt mer genomgripande förändringar med allt tätare mellanrum. Det är alltså ett kostsamt imperium, genom sin stora byråkrati, sina många språk, sina komplicerade politiska strukturer och sin snabba förändringstakt.

17 kommentarer:

  1. Väldigt intressant blogginlägg men tyvärr skriver du inget om bostadsbubblan och ingen sossebashing så det är nog inte många som bryr sig...

    SvaraRadera
  2. Jodå, väntar med spänning på del 3. Mycket bra med en sammanfattning i detta format. Uppskattas mycket, tack Flute!

    //HPD

    SvaraRadera
  3. Del 3, 2005-2011, skall alltså innefatta EU;s kulmen och begynnande förfall.
    Du lär också få skriva om imperiets fall 2012- inom en snar framtid.

    Suvuränt Fluke...

    SvaraRadera
  4. Intressant men beslöt man inte också om ett Lissabonfördrag som skulle leda till att ekonomierna skulle avregleras och göras konkurrenskraftiga, vilket aldrig blivet implementerat?

    SvaraRadera
  5. Jag kommer till Lissabonfördraget i nästa del.

    SvaraRadera
  6. Svar
    1. EU och EU-Commission är en force-for-good i världen, IMO. Jag såg själv under min livstid hur irland omvandledes från ett fattigt land till ett land som även nu lockar mer unga akademiker än Sverige. Detsamma gäller för stora delar av Spanien och osteuropa.
      Jag själv avskyr kronan, skulle gärna bli av med den idag. Alla tror nu på kronan, men när deflation kommer och bostadsbubblan spricker kommer kronan att krascha. Då kommer folk att ångra att dem inte var med i euron.

      Radera
    2. Jim Dowling:
      Jag har också sett hur Irland förvandlats sedan jag var där första gången i slutet av 1980-talet. Visst har EU gett Irland en massa bra saker, men även en hel del dåligheter som bieffekt av att man gick med i euron, vilket gjorde att Irlands fastighetsbubbla kunde bli så gigantisk. Utan euron hade den inte kunnat växa sig så stor.
      Utan EU-medlemskap hade troligen inte Irlands banksektor kunnat växa sig så stor som den gjorde, vilket förledde regeringen till att "rädda" den 2008, vilket i sin tur innebar katastrof för statsfinanserna.
      Omvandlingen av Irland från fattigt till rikt land berodde som jag ser det mest på att många multinationella företag upptäckte att här fanns ett land med en befolkning med engelska som modersmål, med en stor andel välutbildade unga. Dessutom fanns ju de låga bolagsskatterna som lockbete. Detta var som jag ser det de viktiga faktorerna i Irlands utveckling. EU har fått äran för detta, men Irland hade nog gjort ett stort lyft även utanför EU.
      Att EU och EU-kommissionen skulle vara en "force-for-good i världen" håller jag inte alls med om - tvärtom. EU:s maktelit och EU-kommissionen är bara ute efter att skaffa sig makt. Att de sedan måste hjälpa fattigare medlemsländer för att uppnå sina mål och legitimera sig inför befolkningarna är en annan sak.

      Radera
    3. Jim Dowling:

      "Jag själv avskyr kronan, skulle gärna bli av med den idag. Alla tror nu på kronan, men när deflation kommer och bostadsbubblan spricker kommer kronan att krascha. Då kommer folk att ångra att dem inte var med i euron."

      Men är inte detta den främsta fördelen med att ha en egen valuta som flyter fritt?

      När den svenska skuldbubblan spricker flyr utländskt kapital Sverige och valutakursen faller med 20-30%. Detta underlättar omställningen till export och egen produktion istället för import. Svensk valutakurs är ju kontracyklisk jämfört med konjunkturen. Om vi var med i euron skulle vi få samma skuldbubbla och kollaps men sakna möjligheter att lösa problemen på samma sätt som makt över våran egen valuta ger.

      Radera
  7. Strålande artiklar det här! Hoppas du tjänar bra på tiden du lägger ned.

    SvaraRadera
  8. Tack Flute och en stor eloge till dig. Som alltid när du skriver redigt, innehållsrikt med mycket lärande. Vi har alla en skyldighet att skrivningen får bred spridning!!!

    SvaraRadera
  9. Jag vill verkligen inte ha något mer med EU att göra.

    SvaraRadera
  10. Fantastiskt bra sammanställning, stort tack!

    Skogsägare

    SvaraRadera
  11. Bra genomgång men det kan tilläggas att det är fel på kartorna som om det rättas till gör det än tydligare att EU är ett imperium. Euron gäller idag också i Bosnien och Kosovo vars ekonomi direkt styrs av EU, en sorts kolonier inom Europa. Dessa länder bör alltså också ha eurosymbolen.

    Imperiekaraktären framkommer också av två andra faktorer som du missat i din sammanställning som är avgörande för att kalla EU imperium. Det ena är att de nyaste östländerna kommit med i EU på permanent underordnad nivå i det politiska sa,marbetet. Jag är för okunnig att kunna detta i detalj men IMI institutet i Tyskland har beskrivit hur det går till. Därmed lämnar man hela den politisk tanken sedan 1648 om politiska gemenskaper där alla har samma status och blir imperium. Den andra faktorn är att länder inordnas i EU ekonomiska politik utan att kunna få bli medlemmar. Du har med Norge och Island i särskild färg på en karta. Jag hittar ingen förklaring men jag antar att det handlar om EES. Det finns också fördrag med andra grannländer till EU österut och söderut som inordnar dessa länder i EU:s nyliberala maktsfär men utan att de har möjlighet till medlemskap vilket kännetecknar ett imperium.

    Enligt alla fakta jag hittat så har du en allvarlig historieförfalskning i dina kartor som undviker att visa imperiekaraktären och istället ger ett falskt sken av fredsprojekt. Officiellt innefattar EU också en del öar i Västindien och på andra platser då dessa är delar av Frankrike. Algeriet var 1957 en inrikespolitisk del av Frankrike och ingick således i EU. Detta historieförfalskas bort på kartor systematiskt. Sovjetkommunismen är inte ensamma om retuscheringar av historien. Men här handlar det inte om att enstaka ledare tas bort från foton utan 1 miljon människors död som raderas bort ur minnet för att ge en falsk bild av EU. En orsak kan vara att det då skulle framgå att 1 miljon människor dödades inom fredsprojektet EU fram till 1962 i kriget som blev omfattande först efter 1957 inom denna södra EU provins. I Paris massmördades även 200 algeriska demonstranter med inrikesministern goda minne 1962 inom det demokratiska EU.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tord Björk:
      Du har rätt i att jag borde ha med Algeriet på kartan 1952.

      Det där med att östländerna är med på andra villkor hittar jag ingen information om. Har du någon länk?

      Visst finns det fördrag med andra grannländer, framförallt kandidatländer. Jag kommer till dem i del 3.

      Radera
  12. Ny SCB-statistik igår, var är analysen? :-)

    SvaraRadera

Kommentarer bör hålla sig till ämnet för den bloggartikel de hör till. Personangrepp, hets mot folkgrupp och andra kränkningar tillåts inte. Kommentarer som bara består av länkar tillåts normalt inte. Kommentarer som bryter mot reglerna kan komma att tas bort.