EU varnar Sverige för hushållsskulderna

EU-kommissionen varnade igår Sverige för hushållens alltför stora skuldsättning, något som svenska makthavare oftast viftar undan med att den svenska ekonomin är urstark (den växte senaste kvartalet i motsats till stora delar av EU) och att vi minsann inte har några problem med skuldsättning. Annars kanske bolåntagarkollektivet röstar mot den sittande regimen. EU-kommissionen kan däremot säga den bistra sanningen utan att behöva ta hänsyn till svenska väljare. Man säger att "regeringen ägnat lite uppmärksamhet åt att stödja ansvarsfull långivning och att minska gynnandet av skuldsättning vid fastighetsinvesteringar" och "rekommenderar också att Sverige höjer amorteringskraven och stödjer användningen av fast ränta på bolån". Detta är förstås åtgärder som borde ha genomförts för länge sedan, så hade vi sluppit den skuld- och bostadsbubbla vi nu har, med alla de snedvridande effekter de har på samhället och ekonomin.

Som jag har påpekat flera gånger tidigare har den svenska bostadsbubblan drivits på av hushållens skuldbubbla, även om den nu inte växer lika snabbt som tidigare. Cornucopia konstaterade igår också att Sverige har minst andel skuldfria hushåll i EU. Frågan är hur länge Pippi-Långstrump-ekonomin håller.

Det är bara att titta över Öresund till grannlandet Danmark för att se vad effekterna blir när en skuldbubbla, bostadsbubbla och fastighetsbubbla spricker. Några år senare har nu de danska bankerna problem och nio av dem nedgraderades just av Moody's, inklusive den överlägset största, Danske Bank (med tillgångar på 186 procent av BNP).

Moody's passade även på att nedgradera finska Pohjola och tillsammans med nedgraderingen nyligen av svenskfinska Nordea, svenska Handelsbanken och norska DNB NOR visar dessa nedgraderingar att Moody's är tveksam till den modell som nordiska banker tillämpar att ha förhållandevis lite inlåning (insättningar) men desto mer upplåning (obligationer). Bankerna blir genom detta mer känsliga för marknadens vilja att köpa bostadsobligationer och andra obligationer utgivna av bankerna.

Lögnerna rullas upp i Spanien

Läget börjar se alltmer prekärt ut för Spanien och dess banker. Man har i flera år kört "pray and delay", en spansk variant på USA:s bankers "extend and pretend" från 2007-2008.

Krisbanken Bankia kommer nu att behöva en statlig insats på 23,5 miljarder euro, en ökning med 19 miljarder mot tidigare aviserade 4,5 miljarder euro. Bankia är en sammanslagning av sju "cajas" (sparbanker) och inte oväntat ledde sammanslagningen av sju vacklande mindre banker till en stor vacklande bank, som trots nyemission och börsintroduktion förra sommaren nu visar sig inte lyckas överleva utan statligt stöd. Bankia handelsstoppades i fredags och föll som en sten när den återöppnades för handel i måndags. Nu meddelas också att det inte bara är spanska regioner som "upptäcker" tidigare "okända" förluster, utan även Bankia reviderar resultatet för 2011 från att tidigare ha sagts vara en vinst på 41 miljoner euro till att nu vara en förlust på 3,3 miljarder euro efter en ny revision. Den tidigare årsrapporten ser alltså ut att ha varit en ren lögn.

Och Bankia är bara toppen på isberget. Enligt tidigare uttalanden av ekonomiministern skulle det räcka med 15 miljarder euro från staten för att rädda hela den spanska banksektorn, men bara Bankia kräver alltså (än så länge) 23,5 miljarder euro och insatta bedömare gissar att totalnotan landar på 50-60 miljarder euro. Den statliga Fonden för ordnad bankomstrukturering (FROB) har bara 5,3 miljarder euro kvar. Varifrån ska spanska staten få mera pengar? Räntan på tioåriga spanska statsobligationer slutade gårdagen på 6,45 procent, vilket är nära toppnivån från i höstas. Det blir dyrt att finansiera bankräddningen den vägen och det skulle även ge en statsskuld som snabbt går över i krisstorlek. Hur långt är Tyskland beredda att gå för att rädda euron? Spanske premiärministern Mariano Rajoy låtsas dock vara oberörd "There will not be any (outside) rescue for the Spanish banking system", säger han. Igår sade han även att "Vi låter varken någon region eller bank falla, för det kan inte hända... om det skulle hända faller landet".

Det lär inte heller komma någon räddande utländsk ängel och köpa upp ett antal miljarder i spanska statsobligationer, då utländska investerare nu minskar sina innehav av spanska statspapper. Bara från årsskiftet till april har andelen som innehas av utländska investerare minskat från 50 till 37 procent. Istället har spanska banker ökat sina innehav av statspapper, finansierat av nödhjälpspengar (LTRO) från Europeiska centralbanken (ECB). Därmed sitter de spanska bankerna och den spanska staten definitivt ihop i en omfamning till döds. Staten behöver bankerna för att köpa upp statspapper och bankerna behöver staten som räddare. Samtidigt har de spanska bankernas innehav av spanska statsobligationer minskat i värde, så de behöver därför ännu mer räddningspengar.

ECB har hittills stöttat de spanska bankerna med 316 miljarder euro i LTRO-lån på tre år, vilket motsvarar närmare en tredjedel av Spaniens BNP.

Nu är det inte bara bankerna som är problem i Spanien. Regionerna rullar ständigt ut nya meddelanden om hur de upptäcker glömda underskott eller hur de har kassakris. Senast var det Katalonien som behöver 13 miljarder euro inom en månad. Katalonien (med Barcelona som huvudstad) är dock ett lite speciellt fall, då det är en region som faktiskt på det stora hela går mindre illa än andra och står för 20 procent av Spaniens BNP. Katalonien är nettobidragsgivare till den spanska centrala statsbudgeten och deras kassakris nu beror på att centralstaten begär för mycket pengar av dem - skatteintäkterna har även där minskat på grund av recession.

Spaniens arbetslöshet är redan den högsta i EU och ser inte ut att minska, utan snarare öka ytterligare. Till och med normalt glättiga OECD spår ytterligare två år av recession och hög arbetslöshet i Spanien. Många varnar för vad man verkligen kan kalla för massarbetslöshet: 30 procent arbetslösa i Spanien nästa år! Den spanska detaljhandeln sjönk i april med 11,3 procent på årsbasis och industriproduktionen i mars med 7,5 procent. En ekonomi i fritt fall tycker jag det ser ut som och prognosen om att Spaniens BNP bara skulle falla med 1,9 procent i år verkar hopplöst långt från verkligheten. Bara från februari till mars föll industriproduktionen med 1,8 procent.

Bostadspriserna har redan fallit 30 procent sedan toppen år 2007 och Barclays anser att de behöver falla minst 20 procent till innan de kan stabiliseras. Det kommer såklart att leda till en förvärrad mardrömssituation för de spanska bankerna och staten. Det låter rimligt, med tanke på att på Irland har bostadspriserna fallit 50 procent från toppen. The Centre for European Policy Studies (CEPS) tror att de spanska bankerna kommer att behöva skriva ner lån på sammanlagt 270 miljarder euro, en summa som är så enorm (drygt en fjärdedel av årlig BNP) att en statlig bankräddning snabbt skulle driva upp statsskulden till över 110 procent av BNP i ett Irlandsliknande scenario, fast i mycket större skala.

Jag har tidigare nämnt att de spanska bankerna döljer stora delar av sina förluster, men verkligheten ser ut att vara på väg att komma ikapp även dessa lögner, eller "pray and delay". Många spanska banker undviker att sälja av fastigheter de blivit ägare till när lån inte kunnat betalas. Detta för att inte behöva marknadsvärdera fastigheterna och istället påstå att det inte finns någon marknad för dessa fastigheter som kan värdera dem.

Förutom till privatpersoner har de spanska bankerna också lånat ut stora summor till de numera till stor del zombifierade byggbolagen. Istället för att skriva ner dessa krediter så ger de nya lån när de gamla förfaller. Den spanska centralbanken tillåter dessa lån till konkursmässiga bolag att bokföras av bankerna som "friska" lån. Mer än hälften av Spaniens 67000 byggbolag anses idag vara "zombieföretag", som har sammanlagda skulder på 180 miljarder euro, som kan leda till omkring 104 miljarder euro i kreditförluster som ännu inte har erkänts.

Ett praktexempel är byggbolaget Metrovacesa, som har en börskurs på 38 cent per aktie, medan Santander, Spaniens största bank, värderar de 35 procent de äger i bolaget till 2,24 euro per aktie. Metrovacesa har idag i princip stillastående verksamhet.

Nu ser det ut som om världen håller på att syna de spanska korten och utvecklingen går snabbt.

Kändisekonomen "Dr Doom" Nouriel Roubini gissar att Spanien kommer att lämna euron inom tre år och till och med ekonomipristagaren Paul Krugman förutspår en spansk uttagsanstormning inom kort. Jag tycker också att detta verkar sannolikt. Framförallt ser det inte ut som om man kommer att lyckas göra sig av med kreditberget under ordnade former.

Senaste nyheten från Spaniens bankturbulens är att centralbankschefen Miguel Angel Fernandez Ordonez avgår en dryg månad innan hans mandattid på sex år går ut. Han skulle egentligen ha slutat 12 juli, men igår meddelades att han avgår redan 10 juni. Nu har den spanska regeringen bara två veckor på sig att utse en ersättare.

Schweiz negativa räntor

Dagens mest absurda nyhet torde vara att den schweiziska statsskulden nu ser ut att på sikt vara på väg att betala tillbaks sig själv tack vare negativ ränta. Marknadsräntan på tvååriga schweiziska statsobligationer hamnade idag på -0,13 procent! Investerare betalar alltså för att ha sina pengar parkerade i schweiziska statsobligationer, trots att schweizerfrancen är kopplad till euron till en kurs av minst 1,20 CHF/EUR och därmed tappar stort mot exempelvis dollarn.

Ännu värre är det på korta löptider. Idag sålde schweiziska staten statsskuldsväxlar till ett värde av 689 miljoner franc (574 miljoner euro) till en ränta på -0,62 procent!

Byways Skyways!

Så säger vi farväl till ännu ett flygbolag, nämligen Skyways, som igår gick i konkurs och lämnade tusentals resenärer i sticket. En viktig orsak till konkursen är uppenbar - det höga oljepriset. Det senaste året har oljepriset genomsnittligt varit högre än till och med 2008. Jacob Pedersen, flyganalytiker på Sydbank i Danmark säger:

- Jag tror att priserna på inrikesflyg behöver höjas, säger han, och konstaterar att bränslepriserna är historiskt höga samtidigt som biljettpriserna är historiskt låga.

Flygbolagens dåliga lönsamhet är knappast någon överraskning. Jag har sagt det förut och upprepar det igen - större delen av flygbranschen är dödsdömd.

Som jag ser det finns det två möjliga framtidsscenarier för flygbranschen i det korta perspektivet.

• Den ekonomiska krisen förvärras igen och färre flyger. Inte bra.
• Ekonomin vänder uppåt och med den oljepriset. Inte bra.

I dagsläget är det till och med dubbelt dåligt. Ekonomisk kris gör det svårt att höja priserna, samtidigt som oljepriset är fortsatt högt.

Alla flygbolag har problem med lönsamheten, säger Åhström. Problemet stavas framför allt stigande bränslepriser, men det handlar också om en svårighet att få ut tillräcklig förtjänst per passagerare och flygkilometer. Det är ett problem som de mindre bolagen delar med de större. Alla sitter i samma båt.

Dålig lönsamhet för flygbolagen är inte heller någon ny företeelse, utan trafikflyg har genom åren haft väldigt dålig lönsamhet trots stora subventioner.

Trots den starka tillväxten och trots att flygbranschen har gynnats starkt av exempelvis skattefritt bränsle och statliga investeringar i flygplatser så har den globala flygbranschens lönsamhet genom åren varit pinsamt dålig. Under åren 1963-1979 gick flygbranschen som helhet mestadels med vinst, men en rätt futtig sådan runt 2,5%. På normala företag ställs helt andra vinstkrav. Under åren 1984-1989, 1995-2000, 2006-2007 samt 2010 gick flygbranschen också med vinst, men fortfarande dålig vinst. Dessemellan har det varit några omgångar med kraftiga förlustår för flyget, och dessa förlustomgångar ser ut att bli värre för varje gång. För 2011 har jag ännu inte hittat någon siffra.

Det klagas över att Skyways konkurs slår mot småorterna, men som jag ser det är det snarast en fördel att de tvingas ställa om från flyg redan nu. Cornucopia skriver:

En omställning skulle skyndas på genom samma beskattning för flygbränsle som för markbränsle.

Vi kommer ha flyg även efter 2030, men massflygindustrin kommer vid det laget sedan länge vara historia. Massflyget är en parantes vi upplevt de senaste decennierna och kommer försvinna. Bygger man sin existens på att snabbt kunna flyga till Stockholm så är det bara att inse att det inte är hållbart i längden och ta lämpliga åtgärder. Även om de inte är önskvärda.

Tyvärr är flyget ett prestigefyllt transportmedel och jag gissar att kommunpampar och rikspolitiker kommer att fortsätta att gynna flyget.

Ansiktsbok

Facebooks börsintroduktion i fredags markerar som jag ser det den slutgiltiga excessen i aktiespekulation. Börsvärdet på drygt 100 miljarder dollar i fredags gjorde det till den största börsintroduktionen i USA:s historia.

Introduktionskursen var satt till 38 dollar och aktien steg som högst till 42 dollar i fredags, för att sluta dagen på 38,27. Igår föll dock Facebook-aktien som en sten redan i öppningen och slutade måndagen på 34,03 - en nedgång på hela 11 procent från i fredags! Detta trots att dagen präglades av stigande börs i USA, där börsindexet S&P 500 steg med 1,6 procent, Nasdaq-börsen med 1,5 procent, Google med 2,3 procent, Apple med 5,8 procent och Microsoft med 1,6 procent. Men marknaden gillade alltså inte Facebook, som totalt fallit med 19 procent sedan högsta kursen i fredags, vilket får anses som att aktiekursen faktiskt kraschat.

ZeroHedge tipsar om en bunt mycket "intressanta" siffror om Facebook.

Trenderna ser inte särskilt bra ut. Antalet nya användare ökar inte längre lika snabbt och inte heller antalet aktiva användare. Senaste kvartalet föll inkomsterna.

Värderingen får anses vara löjligt hög. Hur ska Facebook någonsin kunna uppnå ens en bråkdel av den avkastning som aktiekursen implicerar? Man har redan smått otroliga nästan en sjundedel av jordens befolkning som användare, vilket mycket optimistiskt räknat bara skulle kunna öka till högst det dubbla. Man har lovat att det kommer att vara gratis. Vad ska man tjäna pengar på? Reklam? Vem ska betala all denna ytterligare reklam? Tilläggstjänster? Vill användarna verkligen betala för dem och isåfall hur mycket (lite)? Jag vill i alla fall inte betala.

Det ser för övrigt ut som om det redan nästa vecka kommer att vara möjligt att blanka Facebook.

Ska tillägga att jag tycker mycket om Facebook som företeelse, men företagets värdering och affärsplaner verkar oerhört tveksamma.

Resa till Grekland?

Jag fick nyligen frågan vad jag har för rekommendationer till någon som planerar för att resa till Grekland. Det politiska läget är ju minst sagt osäkert och som väntat blir det nyval i juni.

Passande nog kom DN med en bunt goda råd igår. Över en halv miljon svenskar besöker varje år Grekland, så det är verkligen viktigt med vettig information. Här följer några av deras råd, kompletterade med mina egna.

• Ha ordentligt med kontanter, eurosedlar eller dollar (det senare verkar vara väldigt vettigt).
• Risken finns för att vid en allvarlig kris så spärras alla bankomater av regeringen. Det kan handla både om ett valutabyte eller en större bankkrasch.
• Lita inte på att det vid en allvarlig kris kommer att fungera att betala med kreditkort.
• Håll dig uppdaterad både inför och under resan. Svenska ambassaden i Aten har (liksom övriga ambassader) en sida med reseinformation för Grekland.
• Undvika större folksamlingar och demonstrationer, som kan förekomma framförallt i de stora städerna i Grekland.
• Var beredd på att grekiska transportföretag, t.ex. färjerederier eller bussbolag, plötsligt kan gå i konkurs och lämna resenärer strandade.
• Ha viktiga telefonnummer nedskrivna på papper, t.ex. till svenska ambassaden i Aten, researrangören, försäkringsbolaget, anhöriga. Detta gäller för övrigt vid alla utrikesresor.
• Ta med mediciner. Många grekiska apotek har brist på många mediciner.
• Om man vill komma söderut på semestern skulle jag i år välja ett mer stabilt resmål än Grekland. Även om man inte blir allvarligt drabbad kan det vara nog så jobbigt att få hemresan uppskjuten på grund av strejker, eller att tvingas ställa in en planerad resa.
• Om man ändå väljer att resa till Grekland eller till exempel ska dit för jobb så bör man definitivt göra upp en plan B för hur man ska agera om det blir allvarlig kris och tänka igenom hur man isåfall ska ta sig därifrån till närmaste grannland. Att ha en plan B är särskilt viktigt på öarna, då de flesta är beroende av fungerande transporter av förnödenheter. Förhoppningsvis behöver man inte använda sin plan B, men att ha den färdig kan göra semestern mer avslappnad och njutbar.

Det spekuleras nu i hur Grekland på ett någorlunda välordnat sätt ska kunna krångla sig ur euron. Jag läste på ZeroHedge om ett förslag från Deutsche Bank om en parallell valuta. Det låter rimligt att man gör något sådant. Det värsta scenariot vore ifall en okontrollerad krasch kommer innan man hinner genomföra en mer ordnad övergång. Jag skulle dock gissa att övriga EU-länder i dagsläget inte kommer att tillåta en okontrollerad krasch, utan raskt kommer att rycka in med nödåtgärder om saker går överstyr i Grekland.

Redan nu uppträder tydligen brist på vissa varor i Grekland. Enligt artikeln fortsätter franska och spanska leverantörer att sälja till Grekland, medan de tyska vägrar att göra det. Ett problem här är tydligen att försäkringsbolagen vägrar att täcka varorna vid leverans till Grekland. Det blir också problem för grekisk utrikeshandel på grund av att motparter i andra länder inte längre litar på de grekiska bankerna. Som jag påpekade förra sommaren är det viktigt för ett land och dess banker att behålla sin kreditvärdighet, för annars blir det stora problem med import.

Aktieavkastning 1920-2008

SvD skriver idag om att obligationsfonder gett lika bra avkastning som aktiefonder de senaste 15 åren. Tur att jag redan skrivit om ämnet, så att jag kan återanvända delar av mitt inlägg från januari 2011 om avkastningsdiagram för börsen 1920-2008.

Avkastningsdiagrammet för Stockholmsbörsen utgår från Affärsvärldens generalindex inklusive återlagda utdelningar (som tyvärr inte finns uträknat efter 2008). I diagrammet räknar jag även bort skatten man måste betala på kapitalvinster. Skatten på kapitalinkomster har självklart varit olika under alla dessa år, men jag räknar med en schablon på 30%, vilket är vad som gäller idag. Slutligen har jag inflationsjusterat alltihopa med KPI.

Jag har också lagt in två rutrader för 10 respektive 20 års investeringshorisont, vilket är rimligt utifrån mänsklig livstid och yrkesliv. Klicka på diagrammet för att förstora det.

Den svenska börsen var oerhört stark under perioden 1980-2000, som framstår som en extrem period. Dessa två årtionden har fullständigt indoktrinerat de flesta i finansbranschen (och även de flesta medelsvensson) till att förvänta sig orimligt hög avkastning på aktieinvesteringar. Man ignorerar den långa tråkiga perioden 1959-1980 då den höga inflationen åt upp aktieinvesteringarna (trots utdelningar).

Vad som är tydligt i diagrammet är att för normala investeringshorisonter är det mycket viktigt när man går in på börsen. Gick man in vid helt fel tillfälle, till exempel 1928-1931, 1936-1939 eller 1946-1947 fick man vänta ett helt yrkesliv på att få någon bra avkastning (över 7 procent per år). Gick man in 1959-1962 eller 1964-1965 fick man vänta över 20 år, gick man in 1968-1969 fick man vänta 15 år. Den starka perioden 1980-2000 gav troligen en ohållbart stor avkastning till aktieägarna och vi kan därför förvänta oss en ungefär lika lång baksmälla fram till sisådär 2020.

Ett generalindex (även inklusive utdelningar) säger inte heller hela sanningen, då det bara mäter ändringar som beror på stigande och fallande aktiekurser, men inte börsintroduktioner, nyemissioner, uppköp, avnoteringar och konkurser. Hur det ser ut om man inkluderar detta vet jag inte riktigt.

Tittar man bara på inflationsjusterad börs inklusive utdelningar ser det ut som i nästa diagram (där jag inte räknat bort skatten). Observera att diagrammet har logaritmisk skala.

Här ser vi tydligt hur den starka perioden 1980-2000 sticker ut, med bara två mindre nedåthack i mitten av 1980-talet och i början av 1990-talet. Efter år 2000 har vi som bekant haft sidledes bergochdalbana på börsen. Därmed inte sagt att man inte kan tjäna pengar på det, men det kräver helt andra investeringsprinciper än "köp och lägg i byrålådan". Man måste vara mer aktiv i sina placeringar och följa någon vettig modell, exempelvis hur 50 respektive 200 dagars medelvärde förhåller sig till varandra.

Spanien, Spanien...

Eurokrisen har till stor del cirklat kring Grekland, hur och när de kommer att lämna euron, samt effekterna av detta. Men som jag sagt tidigare är Spanien den stora elefanten i vardagsrummet. Därifrån kommer en strid ström av dåliga nyheter och "överraskningar". Den senaste kom i fredags, då det meddelades att statsfinansernas underskott för 2011 var värre än tidigare beräkningar. Nu visar det sig ha varit -8,9 procent av BNP (istället för -8,5 procent som sades tidigare), vilket bara är aningen bättre än 2010 års eländiga -9,2 procent. Det var de självstyrande regionerna som visade sig ha större underskott än väntat.

Fortfarande håller den spanska regeringen på sin prognos att underskottet för 2012 bara ska landa på -5,3 procent av BNP, men hur många tror på det?

En av de mest insatta analytikerna vad gäller Spanien är flitige Facebook-användaren Edward Hugh och på hans sida läser jag att den spanska regeringen tillsatt Antonio Beteta till att övervaka att regionernas underskott rapporteras korrekt för 2012. Problemet är att Beteta är minst sagt tveksam på posten, då han fram till slutet av 2011 var ansvarig för finanserna för Madrid, där det nyligen uppdagades att delar av förra årets underskott inte redovisats. Edward Hugh tycker att det är som att "göra ledaren för tjuvjägarförbundet till högste viltvårdare". Så länge Spanien fortsätter i denna stil går de vidare mot en situation liknande Greklands.

Från Spanien läser vi också att andelen dåliga lån hos bankerna fortsätter att öka. I förra veckan nedgraderade Moody's också kreditbetygen för 16 spanska banker, inklusive landets största bank Banco Santander (som även är en av eurozonens största banker). Därmed blir Spaniens banker ännu mer beroende av sina stadigt expanderande livlinor från Europeiska centralbanken (ECB).

Spanien befinner sig nu officiellt åter i recession, vilket självklart även påverkar statsfinanserna. Därmed är landet definitivt inne i dödsspiralen och jag kan inte (liksom för Grekland) se någon "snygg" utväg. Krympande ekonomi medför att det kommer att bli allt fler som får problem med att betala på sina lån. Därmed drabbas bankerna, men staten får också genom de sjunkande skatteintäkterna och det redan skenande budgetunderskottet svårt att rädda dessa banker.

Även om Spanien officiellt inte hade recession ett tag så har de ändå haft EU:s högsta arbetslöshet, alltså "jobblös återhämtning" precis som i USA.

Redan nationaliserade spanska sparbanken Bankia drabbas nu av en "tyst uttagsanstormning" där redan (enligt El Mundo) över 1 miljard euro flyttats från Bankia till andra spanska banker den senaste veckan.

G8-mötet i helgen utmynnade i plattityder från USAmerikas president Obama: "Krisen i eurozonen hotar världsekonomin". Visst, det har nog alla förstått för länge sedan! I vår hyperglobaliserade värld kan inte en såpass stor kris fortlöpa utan att det hotar även övriga världsekonomin - jämför med USA:s subprime 2007 eller östasiatiska krisen 1998.

- Som alla ledarna här i dag håller med om så måste tillväxten och jobben vara vår högsta prioritet, sade Obama på sin avslutande presskonferens.

Jaså? Skulderna då? Ska vi inte bry oss om dem? Där visar ju USA på en intressant väg med sin snabbt stigande statsskuld.

Världsbankens chef Robert Zoellick kom i förra veckan med (i och för sig korrekta) observationer som sedan länge torde vara uppenbara för alla som läst denna blogg ett tag.

- Kärnfrågan är inte Grekland, utan Spanien och Italien, sade Zoellick i en frågestund i Washington på onsdagen.
Om Grekland beslutar att överge euron kan efterverkningarna bli mycket svåra, resonerade Zoellick, och jämförde med Lehman Brothers kollaps 2008.

Jag läser även om hur en strid ström av välutbildade sydeuropéer flyr till bland annat Sverige. Jag har själv träffat på många italienare här som trots språkbarriär och kulturella skillnader valt att börja ett nytt liv i Sverige.

Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch (påminnelse)

När Grekland åter befinner sig på pottkanten och Spanien skakas av jätteprotester kan det vara läge att påminna om vad jag skrev förra sommaren:

Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch
eller vad du bör veta om de närmaste tio åren...

Om du inte redan har läst den, så gör det, för att förstå den "karta" jag målat upp för världsekonomin framöver och kunna sätta in händelser i sitt större sammanhang.

Tidsbilden av Norges olja

Bloggen "Galen?" tipsar om ett inlägg på The Oil Drum av Rune Likvern, där han har med följande intressanta diagram över Norges oljeproduktion (klicka på det för att förstora).

Produktionen är uppdelad efter under vilket årtionde som fyndigheterna gjordes. På 70-talet (gult) gjordes de stora upptäckterna och i viss mån under 80-talet (grönt). 90-talet (ljusblått) gav inte alls lika stora upptäckter. Den lilla tunna grå strimman på toppen är 00-talet. Detta diagram visar tydligt att vi inte ska förvänta oss något annat än fortsatt produktionsnedgång i Norge.

Det enda som räddar Norges oljeinkomster är att världsmarknadspriset på råolja stigit mycket kraftigt det senaste årtiondet. Frågan är dock hur mycket mer oljepriset kan stiga, då det begränsas av hur mycket världsekonomin klarar av att betala. Följden av det blir att Norges oljeinkomster borde toppa någon gång de närmsta åren. Hur går det då med deras enorma lånefinansierade bostadsbubbla?

Vilka åtstramningar?

Det talas mycket om den åtstramningspolitik som förts i eurozonens länder och många ekonomer anser att den är felaktig.

Hittills har euro-krisen bekämpats med hårda åtstramningar. Men helgens valresultat ses av många som ett underkännande av den politiken. Och nu hörs även allt fler namnkunniga ekonomer förespråka mer expansiv finanspolitik. "Europa utvecklas mot sin avgrund om åtstramningarna fortsätter", säger nationalekonomen Stefan de Vylder.

Men hur förhåller det sig i verkligheten? Görs det några åtstramningar? En artikel på ZeroHedge visar att det inte görs några nämnvärda åtstramningar i staternas utgifter, och i de flesta euroländerna har istället utgifterna ökat. I Frankrike ökade statens utgifter från 1095 miljarder euro 2010 till 1118 miljarder euro 2011. Statsskulden ökade också från 1932 miljarder euro 2010 till 1987 miljarder euro 2011. Så nyvalde presidenten Hollandes tal om en "kampanj för att övertyga europeiska partner om att skifta kurs i den ekonomiska politiken från åtstramningar till tillväxt" bygger alltså på en lögn. Visserligen minskade Frankrike sitt underskott i statsfinanserna 2011 med 34 miljarder euro jämfört med året innan, men det berodde på att skatteintäkterna ökade med 57 miljarder och inte på några nedskärningar.

Spanien skar visserligen ner de statliga utgifterna med 11 miljarder euro förra året, men det är bara en minskning på 2,3 procent. Italien däremot ökade sina statliga utgifter med 4,3 miljarder euro. Samtidigt ökade båda ländernas statsskulder.

Mer om de obefintliga åtstramningarna kan man läsa i en artikel av Veronique de Rugy som ZeroHedge tipsade om häromdagen.

Efter flera år av stora utgiftsökningar har Spanien, Storbritannien, Frankrike och Grekland - länder som ofta nämns som för att de har vidtagit åtstramningsåtgärder - inte signifikant minskat sina utgifter sedan 2008. Som ni kan se i diagrammet:

• Dessa länder spenderar fortfarande mer än nivån innan recessionen
• Frankrike och Storbritannien har inte skurit ner på utgifterna
• I Grekland och Spanien, där utgifterna faktiskt har reducerats - under 2009-2011 - har nedskärningarna varit relativt små jämfört med vad som behövs. Dessutom har meningsfulla strukturella reformer sällan genomförts.
• Italien minskade utgifterna 2010, men de ökade 2011. Ökningen är större än den tidigare nedskärningen.

Nedan ser ni diagrammet för Frankrike, Italien, Storbritannien, Spanien och Grekland.

Någon kanske invänder att det är inflationen som drivit på utgifterna, men de Rugy visar också samma diagram med inflationsjusterade siffror. Där ser man att justerat för inflationen (deflationen) har inte heller Spanien och Grekland skurit i statens utgifter. Ingen annan heller, för den delen.

De Rugy påpekar också att de tafatta försöken till sanering av statsfinanserna istället har bedrivits genom skatteökningar, vilket oftast inte nämns.

Vi kan alltså konstatera att någon verklig åtstramningspolitik har inte genomförts i största delen av de krisdrabbade EU-länderna. Hittills har "åtstramningen" genomförts genom ökad statlig skuldsättning. Vi vet alltså inte ens vad effekterna av verklig åtstramning skulle bli.

Förbereder Riksbanken för QE eller finanskris?

Idag kom följande pressmeddelande från Riksbanken:

Riksbankens direktion har beslutat att upprätta en värdepappersportfölj om 10 miljarder svenska kronor. Beslutet ska ses mot bakgrund av de erfarenheter som gjordes under den finansiella krisen. Genom att inrätta en värdepappersportfölj ser Riksbanken till att det finns nödvändiga system, avtal och kunskaper på plats om det i framtiden skulle bli nödvändigt att snabbt vidta extraordinära åtgärder.

Erfarenheterna från den senaste finansiella krisen visar att Riksbankens penningpolitiska styrsystem fungerat väl. Men det blev också tydligt att det skulle ha krävts en del förberedelser för att genomföra extraordinära åtgärder som exempelvis köp av obligationer. Genom att upprätta en värdepappersportfölj i svenska kronor förbättras krisberedskapen. I dagsläget fungerar de finansiella marknaderna väl och Riksbanken ser inte något behov av extraordinära åtgärder. Men genom att upprätta denna infrastruktur säkerställer Riksbanken att man i ett extraordinärt läge kan vidta åtgärder som syftar till att främja den finansiella stabiliteten eller bidra till att penningpolitiken får avsedd effekt.

Riksbanken har tidigare haft en portfölj med värdepapper i egen valuta. Detta är också något som är vanligt bland andra centralbanker i världen och har så varit sedan länge.

Portföljen ska i huvudsak bestå av svenska statsobligationer med löptider mellan 2 och 10 år och ska byggas upp gradvis från och med andra halvåret 2012 och 12 månader framåt till ett nominellt värde av 10 miljarder svenska kronor. Förvärven kommer endast att göras på andrahandsmarknaden. Portföljen kommer att byggas upp och förvaltas på ett sådant sätt att det inte sänder några penningpolitiska signaler och inte heller uppfattas som intervenerande på ränte- eller valutamarknaden.

För mig ser det ut som om Riksbanken förbereder sig för att vid behov kunna vidta så kallade "kvantitativa lättnader" (quantitative easing, QE) genom att köpa upp obligationer, vilket som bekant både USA:s och Storbritanniens centralbanker ägnat sig åt de senaste åren.

Om inte annat visar detta att Riksbanken ser en konkret risk för någon form av mycket allvarlig finanskris.

Tillägg: Läs även en kommentar till detta från Bill Mitchell på Lars Pålsson Sylls blogg.

Greklands 50-mandatsbonus får motsatt verkan

Utfallet i det grekiska parlamentsvalet i söndags blev ungefär som jag gissade för en dryg månad sedan. Den gamla samlingsregeringen ledd av högerpartiet Nea Demokratia (ND) och sossarna PASOK lyckades bara få 149 av 300 mandat, detta trots den regel i den grekiska vallagen som ger det största partiet 50 bonusmandat. Regeln röstades igenom 2007, men kunde inte på grund av grundlagen tillämpas förrän vid nästnästa val, som alltså var i söndags. Meningen med regeln var att den skulle underlätta att få ett stabilt parlamentsunderlag för majoritetsregeringar, men den har nu slagit tillbaka och fått motsatt verkan mot vad som var avsett. Ingen hade räknat med att det största partiet skulle få så få röster. ND fick bara 18,85 procent av rösterna och fick 58 mandat som tillsammans med de 50 bonusmandaten ger 108 mandat. Därför misslyckades ND:s ledare Samaras med att få ihop en regering och bollen övergick till näst största partiet Syriza (radikala vänsterkoalitionen) som fick hela 16,78 procent av rösterna och 52 mandat. Dess ledare Alexis Tsipras vill riva upp EU:s räddningspaket, nationalisera bankerna och backa en mängd av de förändringar som föregående två regeringar vidtagit. Att han får stöd för en ny regering från kommunistpartiet KKE (8,48 procent, 26 mandat) och Dimokratiki Aristera (Demokratiska vänsterpartiet, 6,11 procent, 19 mandat) ser ut att vara klart, men dessa tre får bara 97 mandat sammanlagt. Tsipras flörtar nu med PASOK (13,18 procent, 41 mandat) och även utbrytarpartiet ANEL (Oberoende greker, höger, 10,60 procent, 33 mandat). Tillsammans med ANEL skulle han få ihop 130 mandat. Det ironiska är att utan 50-mandatsbonusen skulle dessa fyra partier (vänsterpartierna plus ANEL) ha fått en majoritet i parlamentet. Nu gör istället 50-mandatsbonusen det omöjligt att bilda en vettig majoritetsregering. Grekland hamnar därför troligen i politiskt limbo fram till nästa nyval.

PASOK och ND gick som väntat kraftigt bakåt i detta val. Deras tidigare kumpaner i samlingsregeringen, de nationalistiska högerextremisterna LAOS, fick bara 2,9 procent av rösterna och hamnade därför under treprocentsspärren. Troligen var tappet av närmare hälften av sympatisörerna väljarnas straff för att de deltagit i samlingsregeringen. Istället gjorde de nationalistiska högerextremisterna (med nynazistiska undertoner) Chrysi Avgi (Gyllene gryning) ett starkt val och fick hela 6,97 procent av rösterna och 21 mandat. Troligen vill dock inget av de andra partierna ta i Chrysi Avgi ens med tång. Vänstern och extremhögern i Grekland verkar i alla fall vara överens om en sak - de vill bryta med "trojkan" EU, ECB och IMF, men i övrigt torde de ha svårt att samarbeta.

OP (ekologiska gröna) lyckades trots att de ökade med 0,4 procentenheter bara skrapa ihop 2,93 procent av rösterna och hamnade därför också under treprocentsspärren. I och med att två partier hamnade så nära under treprocentsspärren blir det en ovanligt stor andel av de grekiska väljarna som inte blir representerade i parlamentet.

Det ser alltså inte ut att finnas särskilt goda förutsättningar för regeringsbildande i Grekland och det talas redan om att det kan bli ännu ett nyval - kanske redan i juni. Då finns det en stor möjlighet att många vänsterväljare från Kommunistpartiet och Demokratiska vänsterpartiet taktikröstar på Syriza. Får de bara någon procentenhet mer än i söndagens val blir Syriza största parti och kapar åt sig de 50 bonusmandaten. Då hamnar Grekland i ett helt annat politiskt läge, där det finns bättre möjlighet att sätta ihop en stabil regering, även om det definitivt inte skulle vara en regering som EU-nomenklaturan önskar sig.

Det är förresten en epok som går i graven i Grekland i och med detta val. ND och PASOK har turats om att styra Grekland i flera årtionden, men får nu inte ens tillsammans ihop en majoritet i parlamentet. Det luktar korruption lång väg när tre generationer Papandreou och två generationer Karamanlis varit premiärministrar. Det är nog bra för grekerna att bli av med denna politiska parasitgrupp.

Samtidigt försämras läget i Grekland allt mer.

Arbetslösheten steg med 4 procentenheter på lika många månader från oktober i fjol till 21,8 procent i slutet av januari. Kontorsvakanserna i Aten har ökat från 14,5 procent till 20 procent på ett år och än värre är att den grekiska ekonomins livlina, turistnäringen, blir allt svagare. Antalet besökare har minskat med 12,5 procent på ett år och det är belysande att andelen tyskar som besökt Grekland har minskat från 15 procent till 3 procent.

Det som händer i Grekland är del av en större politisk omvälvning som sker i EU. SvD:s Per Lindvall kommenterar:

Under de senaste två åren har regeringarna i 12 av eurozonens 17 medlemsländer röstats bort eller fått se koalitioner kollapsa. Den finansiella krisen har följts av statsfinansiell kris, där nästa steg i utförstrappan är en politisk kris.

Även Nigel Farage har beska kommentarer idag, som ironiskt nog råkar vara "Europadagen".

Läs även bloggrannen Musik @ Centrifugens kommentarer idag.

Det som ändå måste betecknas som fascinerande är hur politiker i sin enfald kan driva situationen i Europa till kanten av avgrunden på det viset man gjort. När man läser historieböcker om tidigare kriser, och krig för den delen, av olika slag så har man ibland undrat ”hur kunde det sluta så illa”. Det vi ser nu är ett sådant ögonblick där frågan besvaras i realtid.

Pollen

Det har inte blivit särskilt mycket skrivet här på bloggen den senaste veckan, vilket beror på att jag har varit sänkt av årets björkpollenattack, som är den kraftigaste på flera år. Jag hoppas att vi i och med gårdagen (den värsta allergidag jag upplevt på många år) ska ha passerar björkpollentoppen för 2012. Det känns åtminstone betydligt bättre idag.

Inte större bankdinosaurier, tack!

Läser om ryktena om en sammanslagning av Danske Bank och SEB. De nordiska storbankerna är redan tillräckligt stora och ett sådant sammangående skulle göra bankerna ännu mer "för stora för att få falla". Jag hoppas verkligen att Finansinspektionen och andra som övervakar finansmarknaderna sätter stopp för stora bankfusioner om de skulle dyka upp i verkligheten och inte bara som rykten.