Statsobligationerna säger "ingen inflation"

Igår nämnde jag att marknaderna för statsobligationer inte visar några tecken på inflation, utan snarare pekar mot deflation. Här kommer lite diagram att titta på. Vi börjar med USA.

Som ni ser har räntorna på amerikanska statsobligationer befunnit sig i en sjunkande trend sedan början av april. Inga inflationstecken här inte. Vi kan också titta på inflationsskyddade amerikanska statsobligationer, s.k. TIPS.

Inte mycket inflationstecken här heller. Räntan på femåriga inflationsskyddade amerikanska statsobligationer föll i förrgår till och med till -0,06%! Ja, negativ ränta! Investerarna betalar alltså ränta för att ha pengarna stående i femåriga TIPS! Fortfarande någon som tror på kraftig inflation de närmsta fem åren?

Vi kan titta på Tyskland istället. Tioåriga tyska bunds brukar användas som jämförelse för övriga europeiska statsobligationer.

Inte många inflationstecken där heller. Räntan ser ut att fortsätta i den fallande trend som rått sedan årsskiftet.

På liknande sätt ser det ut i Sverige.

Ser inte ut att vara några större inflationsförväntningar här heller. Svagt fallande räntor sedan årsskiftet. Eventuellt kan man tycka att det har gått i en sidledes vågrörelse sedan maj.

[Andra bloggar om statsobligationer, ränta, usa, tyskland, sverige, deflation, ]

Hejdå öre!

Idag torsdag 30 september 2010 är som ni säkert vet sista dagen att använda femtioöringen som betalningsmedel i Sverige, även om de går att lösa in på banken fram till 31 mars 2011. Det är inte utan att jag blir lite nostalgisk. Jag är faktiskt såpass gammal att jag har vaga minnen från min tidiga barndom av ett- och tvåöringar.

Den inflation vi haft de senaste drygt hundra åren illustreras tydligt av vad man kunde köpa för en femtioöring förr i tiden. 1880 fick man varmrätt med dryck på restaurang, 1930 två liter bensin, 1955 en liter mjölk, 1976 en dagstidning och 1985 ett tuggummi. Finns det något som kostar bara 50 öre nuförtiden? Panten för en läskburk ska ju höjas från 50 öre till en krona.

Inflationen illustreras också tydligt av när de olika öresmynten försvann. 1971 ettöringen och tvåöringen, 1984 femöringen och tjugofemöringen, 1992 tioöringen. Och nu 2010 försvinner femtioöringen. Fortsätter vi i denna takt lär vi slopa enkronan inom något årtionde. Men frågan är om vi gör det? Efter peak oil riskerar vi snarare att få deflation, vilket jag beskrev igår.

På bilden ser ni några olika öresmynt som jag sparat genom åren efterhand som de tagits ur bruk. Jag har dock ingen tvåöring eller gammal stor femöring. Att jag har en ettöring kvar är ren tur, eftersom jag var så liten då den försvann, men jag råkade hitta en i en gammal låda med leksaker från mina föräldrars vind.


I samband med folkomröstningen om svensk anslutning till eurosamarbetet föreslog jag förresten att man skulle kalla euron för "öre" på svenska. Det liknar ju det franska uttalet "örå", och det är definitivt bättre än uttalet "jorå" som man hör många svenskar använda. Jag vet inte varför "jorå" fått sånt genomslag istället för de svenska uttalen "euro" eller "evro". De flesta engelskatalande européer använder ju inte euron som valuta, då Storbritannien har kvar sitt pund. Det är av engelsktalande folk bara irländarna som övergått till "jorå". Men kanske ska jag börja använda det tyska uttalet "åjrå" som en ren protest.

Hursomhelst blev det som tur var ingen svensk euroanslutning. Numera är det mest Folkpartiet som med en dåres envishet fortsätter att propagera för svenskt eurointräde.

[Andra bloggar om krona, öre, pengar, femtioöring]

Peak oil - inflation eller deflation?

Den omedelbara reaktionen hos de flesta som lär sig vad peak oil innebär är att det kommer att leda till inflation. Resonemanget är ungefär att det blir högre energipriser, och eftersom det går åt energi för att producera alla varor i vårt samhälle blir varorna dyrare, och alltså får vi inflation. Men är det verkligen så? Jag tänkte nu sticka ut hakan ordentligt och argumentera för deflation.

Min utgångspunkt är att passagen av peak oil kommer att sända världsekonomin in i en längre period av "permarecession" med avbrott för kortare återhämtningsperioder. Och en recession är per definition deflatorisk till sin karaktär.

Först måste jag klarlägga vad jag menar med inflation och deflation. I dagligt tal brukar man med inflation mena att priserna ökar och deflation innebär då motsatsen - att priserna sjunker. Detta är vad jag brukar kalla prisinflation respektive prisdeflation. Men egentligen innebär inflation en ökning av penningmängden, som sedan yttrar sig som ökande priser, då fler pengar jagar lika många varor. På motsvarande sätt innebär deflation en minskning av penningmängden och symptomet blir sjunkande priser.

När peak oil passeras får vi höra många förutspå oljepriser på 200 dollar per fat, eller kanske 500 eller till och med 1000 dollar per fat. Men kan vi komma så långt?

Världen förbrukar i runda slängar 31 miljarder fat olja per år. Vid ett oljepris på 33 dollar/fat innebär det att drygt 1 biljon dollar per år går åt till olja, eller cirka 1,7% av världens totala BNP (som var 58 biljoner dollar år 2009). Vid ett oljepris på 81 dollar/fat går det åt hela 2,5 biljoner dollar per år till olja, eller cirka 4,3% av världens totala BNP. Det är ganska stor skillnad om världsekonomin bara betalar 1,7% i "oljeskatt" eller om den tvingas betala hela 4,3% i "oljeskatt". Ett oljepris på 500 dollar per fat framstår plötsligt som helt orimligt, då det skulle innebära att drygt en fjärdedel av global BNP skulle gå åt till oljan. Jämför det med vad effekten skulle bli av att lägga på en motsvarande straffskatt på alla företag globalt - orimligt!

Så vad kommer att hända? Ja, vi såg som jag ser det första omgången år 2008, när oljepriset steg till som högst 147 dollar/fat (8% av global BNP), för att sedan falla med världsekonomin till som lägst 33 dollar/fat.

När energipriserna går upp kommer företag och privatpersoner där energin utgör en förhållandevis hög andel av utgifterna att drabbas hårdast. Det kan röra sig om exempelvis lågprisflyg eller folk i u-länder. Eller arbetslösa och låginkomsttagare i USA. Eftersom USA är världens största och viktigaste ekonomi kan vi fokusera på vad som händer där. Detsamma gäller i princip även för övriga industrialiserade länder. Fattiga amerikaner tvingas av höjda utgifter för energi och mat att dra in på andra mindre nödvändiga utgifter. Minskad konsumtion alltså. Det kan också hända att de som ser att inkomsterna inte längre räcker till utgifterna väljer bort en stor utgift - räntebetalningar på lån.

Företag med stor andel energi bland utgifterna går i konkurs om de inte kan höja priserna i takt med energiprisökningarna. Och många företag kan inte höja priserna när en stor del av befolkningen drar in på sin konsumtion. Även mindre energiintensiva företag kan drabbas och tvingas till nerdragningar om de producerar varor eller tjänster av mindre nödvändigt slag (t.ex. restauranger eller bilar).

Vi får alltså två huvudeffekter av ett högre oljepris. Dels går ekonomin in i recession p.g.a. minskad konsumtion, dels drabbas bankerna av många dåliga lån. Sedan tillkommer de sekundära effekterna. Konkurser och nerdragningar hos företagen gör att många drabbas av arbetslöshet. Banker med dåliga lån kan och vill inte längre låna ut lika mycket. När det blir svårare att låna pengar drabbas alla som är beroende av lån. Bostadsköpare eller vissa företag. Även den offentliga sektorn drabbas av lägre skatteintäkter.

En lägre aktivitet i ekonomin medför dock lägre efterfrågan på olja och annan energi och därmed lägre energipriser. Efter ett tag kan därmed ekonomin börja repa sig igen. Under tiden har dock en mängd lån hunnit skrivas av, vilket leder till mindre penningmängd, då runt 95% av penningmängden utgörs av lånade pengar. Mindre penningmängd är vad jag kallar (äkta) deflation och leder i längden till symptomet sänkta priser.

Även det faktum att många under krisen blivit av med sina jobb kommer att bidra till ett nedåttryck på priserna. Även om det blir en återhämtning efter krisen kommer många av dem som blivit av med sina jobb då inte att få tillbaka sina gamla välbetalda jobb utan tvingas ta andra lägre betalda jobb. I deflation faller köpkraften snabbare än priserna, så den upplevda kostnaden för olika varor och tjänster (som andel av inkomsten) kan ändå bli högre.

När oljepriset faller så blir många investeringar i nya oljekällor inte längre lönsamma och därför inte heller gjorda. Därför kommer oljepriset när den globala ekonomin återhämtar sig att raskt slå i taket igen med förnyad recession som följd. Upprepa detta två eller fler gånger så ser jag ingen inflation så långt ögat når.

Så min gissning om framtiden blir alltså att oljepriset kommer att pendla fram och tillbaka - kanske mellan 30 och 150 dollar per fat. Världsekonomin kommer att befinna sig i permarecession med återhämtningspauser då och då. Permarecessionen medför också att vi får deflation som normaltillstånd. Detta gäller såklart världsekonomin som helhet och det kan finnas undantag här och var. I länder utan stor andel av penningmängden i lån (alltså kontantekonomier) kan det istället bli hyperinflation om man låter sedelpressarna gå (skräckexempel Zimbabwe) men i världens större ekonomier finns större delen av penningmängden i form av elektroniska lånade pengar. I länder med en stor andel energiexport skulle det också eventuellt kunna bli inflation.

Kan inte centralbankerna kämpa emot då? Tveksamt, anser jag. Räntesänkningar blir inte längre effektiva vid deflation, då realräntan fortfarande är positiv. Eftersom större delen av pengarna skapas genom lån, så måste man alltså på något sätt få fram mer lån. Men man kan inte tvinga bankerna att låna ut. Se på vad som har hänt i USA. Bankerna har fått tillgång till billiga lån från centralbanken, men de lånar inte ut pengarna i sin tur, utan sätter dem hellre säkert hos Federal Reserve.

---

Nuläget för deflation
För tillfället pågår en del intressanta rörelser på valutamarknaderna och i ädelmetallerna. Bloggrannen Musik @ Centrifugen skriver att "valutakrisen har inletts på allvar och om att Ambrose Evans-Pritchard går igång mot Federal Reserves QE2, alltså att den amerikanska centralbanken säger sig vilja skapa inflation genom så kallade kvantitativa lättnader. Att guldpriset slår rekord i dollar räknat och att dollarn faller till sin lägsta nivå mot kronan på två år och lägsta nivån mot euron sedan april ser vid en första anblick ut som en inflationstendens i dollarn.

Men jag ser det som händer nu som något annat - en tillfällig avvikelse. För går man till obligationsmarknaderna skriker de deflation tvärs över hela linjen. Och om någon marknad avviker från obligationsmarknaderna brukar det i 100% av fallen vara den andra marknaden som har fel. Det rätar ut sig efter ett tag, men det kan ta ett tag för de andra marknaderna att "komma ikapp" obligationsmarknaderna.

• tioåriga amerikanska statsobligationer låg igår på 2,48% (mot 3,9% i början av april)
• tioåriga inflationsskyddade amerikanska statsobligationer låg igår på 0,69% (mot 1,7% i början av april)
• tioåriga tyska statsobligationer ligger idag på 2,25%
• tioåriga svenska statsobligationer låg igår på 2,43% (mot 3,45% vid årets början)

Skulle obligationsmarknaderna ha fel för första gången i historien? Det skulle ju teoretiskt kunna vara finanshistoriens största svarta svan, men oddsen talar definitivt emot.

Cornucopia tar idag upp vad den verbale hedgefondsförvaltaren och obekväme sanningssägaren Hugh Hendry säger.

Men först har vi antagligen deflation att se fram emot. Hendry menar att den som satsat för mycket på skydd mot hyperinflation kan få se sig sitta med förluster under en lång period innan hyperinflationen tar fart.

Hugh Hendry är förresten en intressant person i dagens finansvärld. Han har helt "fel" dialekt - en kraftig Glasgow-dialekt som i brittiska öron omedelbart stämplar honom som obildad skotsk arbetarklass. Trots det har han fått ett toppjobb inom finansbranschen och medverkar dessutom ofta i tevedebatter. Kontrasten mellan hans Glaswegian-dialekt och rättframhet och debattmotståndarnas Queen's English (eller bildad USA-dialekt) och inlindade politiskt korrekta budskap blir enorm. Att en person med Hendrys bakgrund lyckas hamna vid samma diskussionsbord som ekonomiprofessorer från prestigefyllda lärosäten eller representanter för EU:s maktelit säger mycket om hans talang.

---

P.S. Titta också på de bra guider som bloggrannen Vidsynt tipsade om.

• A Visual Guide to Inflation
• A Visual Guide to Deflation

[Andra bloggar om inflation, deflation, depression, peak oil]

Skördetid

Så här på hösten har många plantor slutat växa i köksträdgården. På tomatplantorna t.ex. kommer inga nya tomater.

Det är dags att ta in de sista av alla frostkänsliga grönsaker nu när frostrisken börjar bli påtaglig. I skrivande stund har jag bara 8 plusgrader utanför köksfönstret. Det blir troligen inte frost inatt, utan bara neråt tre-fyra plusgrader, men bättre att vara på den säkra sidan. De sista tomaterna får ligga gröna i skålar på fönsterbrädan och mogna. Vintersquash och pumpor lägger jag upp ovanpå bokhyllorna, där de får ligga och hårdna i skalet så att de blir riktigt hållbara. Sen kan de lagras i flera månader, ofta över ett halvår. Så här såg årets samling av vintersquash och pumpor ut (klicka för att förstora).

Gissningsvis 40 kilo totalt. Golden Hubbard, Uchiki Kuri, Blue Ballet, Gold Nugget, Mesa Queen, Rouge Vif d'Étampes och Yellow Crookneck heter sorterna. Yellow Crookneck är de gula knottriga "utomjordingarna". Normalt brukar man äta dem som sommarsquash, men min planta fick spatt och producerade så många frukter att några fick sitta kvar och mogna. Sommarsquash är ju egentligen bara pumpor som skördas omogna.

Som jag skrev förra hösten så föredrar jag de mindre storlekarna av pumpor och vintersquash. En pumpa på tio-femton kilo är rätt jobbig att äta upp. För när man väl har delat den håller den sig inte särskilt länge. Bättre då med pumpor och vintersquash i portionsstorlek på 1-2½ kilo. Jag tillagar dem oftast genom att dela dem i hälfter, gröpa ur fröna, ringla på lite olja och sen köra i ugnen på 200 grader tills fruktköttet är mjukt. Man kan också ta på lite rosmarinblad eller pressad vitlök innan pumpahalvorna åker in i ugnen. Vill man istället ha efterrätt tar man på smör och sirap istället för olja och vitlök.

Bloggrannen Cornucopia verkar ha mer "klassiska" Halloween-pumpor, men jag tycker att de är för bleka i smaken som matpumpor. På sista oktober kommer jag nog att ta den minst mogna av mina fyra Rouge Vif d'Étampes (den klassiska Askungen-pumpan) istället och göra pumpagubbe av den.

Annars fick jag en bonusskörd idag av bönor, smågurkor och småsquash. Dessa värmeälskande växter är ju inget man kan räkna med så här års, men det räckte med några lite varmare dagar för att det skulle växa ut lite nya. Jag tycker mig ha märkt att rosenbönor (engelsmännens runner beans) oftast ger bättre skörd sent på hösten. De fortsätter att ge nya baljor ända fram tills frosten sätter punkt, medan vanliga brytbönor, vaxbönor och skärbönor slutar att ge nya baljor när det blir för kallt.

När frosten väl dödat de känsligare växterna får jag övergå till kål, mangold och vintersallat, som klarar en hel del kyla. Man brukar kunna skörda dem fram till nyår åtminstone.

Under augusti-september ger gurkplantorna så mycket att vi inte hinner äta upp allt utan att bli magsjuka. Överskottet lägger jag in för vinterns behov.

Jag blandar gurkor av olika storlekar, allt efter vad jag råkar hitta i "gurkskogen" och ofta slinker det med överskott av lite andra grönsaker, t.ex. strimlad paprika, smålökar och tomatklyftor. De minsta gurkorna lägger jag hela i burken, som cornichons. Lite större delar jag på längden och de största skivar jag som vanlig smörgåsgurka. Det finns dock en övre gräns för när "västeråsgurkorna" inte är goda längre. Den går ungefär vid 3,5 cm diameter. Därför måste gurkodlingen under den intensivaste tiden i augusti-september inspekteras minst en gång i veckan.

Batterier kontra fossila bränslen

Det talas mycket om elbilar, men i sammanhanget glöms det lätt bort att en allvarlig begränsning är batterierna, och på grund av fysikaliska fakta kommer det alltid att vara så. Därför kan aldrig elbilar ersätta de nuvarande bensin- och dieseldrivna bilarna, utan vi måste istället tänka om transportsystemet.

Ett kilo råolja (och även diesel eller bensin) innehåller nästan 50 MJ (megajoule) kemisk energi. Fossilgas innehåller cirka 55 MJ per kilogram och stenkol 20-35 MJ per kg.

De bästa batterierna idag (litiumjon) ligger runt 0,5-0,7 MJ per kg. Den teoretiska gränsen (som troligen inte kan uppnås i praktiken) är runt 2 MJ per kg. Eventuellt kan man lyckas hitta ny teknik som kan driva upp den teoretiska gränsen till drygt 3 MJ per kg. Men där är vi alltså inte på långa vägar idag.

Visserligen har elmotorer en betydligt bättre verkningsgrad (90%) än förbränningsmotorer (30%), men trots detta måste en batteridriven bil släpa runt på åtminstone tio gånger så mycket vikt som en fossilbränsledriven för att få ut motsvarande körsträcka. Eller annorlunda uttryckt så blir körsträckan högst en tiondel av vad man kan få från en fossilbränsledriven bil med samma vikt.

Tankar jag en vanlig bil full med bensin kan jag lätt lasta in familj och packning och åka tur och retur Stockholm-Vimmerby. Hur långt kommer jag med en elbil? Eller hur många gånger måste jag stanna och ladda?

Så elbilar är inte framtiden.

Som sagt så måste transportsystemet tänkas om helt. Dessutom måste folk tänka om sitt resande.

Energidensiteten illustreras tydligt av följande diagram (klicka för att förstora).

P.S. Läs även Jonas hållbara blogg om "Finns det tillräckligt med litium för att bygga tre miljarder plug-in-hybrider?"

[Andra bloggar om elbilar, batterier, bilism]

Peak Gold var år 2000

Jag läser idag i E24 en artikel av Per Lindvall med rubriken "Guld - den ultimata bubblan?"

Är detta bara en ny bubbla, uppumpad av de extremt låga räntorna? Beror rallyt på en brist på attraktiva alternativa investeringar eller absurda resonemang som "peak gold"?
Eller speglar uppgången tvärtom en naturlig och högst sund reaktion på att det pappersbaserade, eller snarare elektroniskt baserade, monetära systemet håller på att krypa förbi den punkt där centralbanker trycker pengar för att inflatera bort alltför högt skuldsatta stater, företag och privatpersoners kreditexcesser?

Artikeln innehåller intressanta resonemang, men jag reagerar på att Lindvall karakteriserar peak gold som ett absurt resonemang. Som jag skrev i april så nådde den globala guldproduktionen sin topp år 2000, för att sedan sjunka tillbaka. Detta p.g.a. att de rikaste guldmalmerna redan är brutna och man tvingas gå över på allt mer utspädda fyndigheter. Peak gold ser alltså ut att vara ett faktum. Guldproduktionen har fallit så sakteliga sedan år 2000, men den dag den globala guldproduktionen börjar falla snabbt (vilket den bör göra enligt Hubbertkurvan) så kommer vi att veta att det inte kommer att produceras så himla mycket mer guld här i världen, utan att vi i princip har det som vi har.

Vad konsekvenserna blir av peak gold får analyseras separat, men det kan absolut inte ignoreras i en analys av guldpriset. Bilden kompliceras också av att peak oil troligen inträffade år 2008, med alla de ekonomiska konsekvenser det får. Dessutom har vi den globala kreditbubblan att ta hänsyn till. Men peak gold är inget absurt resonemang, utan ser ut att vara ett fullbordat men av många förbisett faktum. Se diagrammet nedan ur artikeln om Peak Gold av Jean Laherrére (klicka för att förstora).

[Andra bloggar om guld]

Bilden av en misslyckad valutaintervention

Igår morse ryktades det att den japanska centralbanken åter gick in för att stödsälja yen. Om det faktiskt var så vet vi inte, eftersom de japanska myndigheterna varken bekräftat eller förnekat. Det hela syns som en mindre spik uppåt i högra delen av diagrammet ovan. Under dagen återhämtade sig sedan yenen. Om det verkligen var en valutaintervention var den inte särskilt stor. Men det ser av den snabba återhämtningen mer ut att ha varit ett rykte.

Vad vi vet säkert är att den japanska centralbanken gjorde en stor valutaintervention den 15 september. Den syns tydligt i diagrammet. Man tyckte att den japanska yenen var för stark och stödköpte därför dollar. Hur länge denna effekt kommer att hålla i sig är ytterst tveksamt. Den internationella valutamarknaden är så stor att en centralbank har ytterst begränsade möjligheter att kämpa emot kapitalströmmarna. Redan har yenen återhämtat hälften av rörelsen från interventionen på lite drygt en vecka. Tittar man i ett längre perspektiv framstår valutainterventionen som futtig.

Sedan början av maj har yenen legat i en längre trend av stärkning. Japanska centralbankens valutaintervention syns bara som ett litet hack längst ner till höger. Med största sannolikhet kommer yenen efter detta hack att fortsätta sin stärkningstrend i ungefär samma takt som förut. Stort grattis till Japans centralbank för att ha slängt en massa pengar i sjön.

Från valutamarknaderna noterar jag annars att Brasilien också intervenerat för att försvaga sin valuta. Mer pengar i sjön.

Den brasilianska Bovespa-börsen har förresten igår fredag blivit världens näst största (räknat på de noterade företagens totala värde) efter att det statliga oljebolaget Petroleo Brasileiro SA (Petrobras) genomfört världens hittills största nyemission på 70 miljarder dollar. Detta för att få in pengar till att bygga ut sina nya djuphavsfält.

Men allt är inte så roligt i Brasilien. Det är också lite väderhaveri där, om än inte lika omskrivet som det i Ryssland och Pakistan. Flera av de brasilianska grödorna har drabbats av allvarlig torka, bland annat kaffe, socker och apelsiner. Detta skickar såklart upp världsmarknadspriserna för dessa. Som tur är inget livsviktigt. Amazonas-floden har sjunkit till sin lägsta nivå sedan 1963, vilket försvårar kommunikationerna i norra Brasilien.

För att återgå till valutatjafs, så intervenerade även Perus centralbank på valutamarknaden igår genom att köpa dollar. Detta är något de har hållit på med regelbundet sedan 18 juni.

Trots alla dessa stödköp av dollar fortsätter USA-dollarn sin kräftgång, nedan exemplifierad med hur den gått mot kronan sedan årets början. Tydlig nertrend sedan början av juni.

Ännu en gång stort grattis till alla centralbanker som slänger pengar i sjön och bara skapar mer instabila finansmarknader. Igår gick också USA-dollarn förresten ner till sin lägsta nivå någonsin mot schweizerfrancen.
Därför känns det fortfarande nästan löjeväckande när svenska media ropar ut att ädelmetaller eller guld når nya rekordnivåer. Fast E24 får ett litet plus för att de påpekar att "Den pådrivande faktorn var den svagare dollarkursen". Visst nådde guldet nästan 1300 dollar per uns, men mer intressant för oss svenskar är priset i kronor per gram, se diagrammet nedan.

Vi såg här, liksom för dollarn, en topp i början av juni och sedan dess har guldet sjunkit tillbaka.

Svenska media har förväxlat orsak och verkan. Den verkligt intressanta händelsen är att USA-dollarn sjunkit från över 8 SEK/USD i början av juni till nu senast 6,81 SEK/USD. Därmed inte sagt att guld och silver skulle vara ointressanta som investeringar. Bloggrannen Winning Trading skriver t.ex.

Guldet bröt i fredags upp över 1300 dollar per troy ounce men det kan vara värt att notera att dollarn fallit betydligt mer än guldet stigit. Silver följer efter och ser mycket intressant ut framöver, förmodligen med betydligt större potential än guld.

Man bör alltså vara på sin vakt och även hålla koll på valutakurserna. Men som jag påpekade i förra veckan gäller fortfarande behåll för både guld och silver.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig helg!

Bostadspriser och skuldsättning

Igår kunde man läsa att de flesta fastighetsmäklarna tror på oförändrade bostadspriser under hösten. Den senaste statistiken bekräftar den bilden då bostadspriserna nu ligger ganska stilla. Bolånetaket som snart träder i kraft verkar ännu inte ge någon prissänkareffekt. Som SvD påpekar kan man ju fortfarande ta ett blancolån som topplån.

Så länge det tillförs nya lånade pengar kommer inte den svenska bostadsbubblan att spricka. För hushållens skuldsättning fortsätter att öka, om än i något lugnare takt - nu 8,4% i årstakt mot tidigare runt 9%. I grunden är bostadsbubblan en kreditbubbla. Visst måste det finnas en efterfrågan på bostäder för att driva upp priserna, men det är inte den viktigaste faktorn. Efterfrågan finns där hela tiden. De flesta säger inte nej till en större eller flådigare bostad, men privatekonomin sätter gränsen för hur mycket man kan bjuda. När bankerna öser ut lån kan man köpa dyrare bostad. Så det är den ständigt ökade tillgången till kredit till låg ränta som avgör bostadspriserna.

Läs också bloggrannarnas kommentarer till sparbarometrarna. Cornucopia "Pension som förmögenhet" och "Varje svensk 865:- fattigare", Musik @ Centrifugen "Svenska hushåll rekordrika (LOL)", samt Stockman "Har Handelsbankens kunder mer över i plånboken?".

Här kommer i alla fall en uppdatering av mina diagram över svenska bostadspriser. Först månadsstatistiken från SCB:s Småhusbarometer inflationsjusterad med KPI.

Som synes har det inte hänt jättemycket.
Kvartalsstatistiken från SCB:s Fastighetsprisindex småhus ser ni nedan inflationsjusterad.

Inte mycket att tillägga där. Det fortsätter uppåt, helt enkelt. Jag får säkert anledning att återkomma i frågan.

[Andra bloggar om bostadsbubbla, bostadspriser, kreditbubbla]

Spelmännen tackar nej till SD:s kulturpolitik

Idag tänkte jag göra en kort utflykt in på kulturpolitikens område.

Sverigedemokraterna har tydligen ett ganska magert kulturpolitiskt program. Jag har försökt att hitta det på deras hemsida, men misslyckats. SvD har dock lyckats och sammanfattar programmet så här.

SD har tre kulturpolitiska prioriteter:

• Skapa en svensk kulturell kanon.
• Satsa på positiv, folkligt förankrad kultur.
• Ge mer statliga pengar till föreningar, organisationer, myndigheter och institutioner som arbetar med svenskt kulturarv.

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson uttalade sig också nyligen i "Kulturnytt".

Sverigedemokraterna vill stärka kulturarvet och är beredda att skjuta till en halv miljard kronor. Det blir hembygdsföreningar, folkdanslag, spelmanslag, Riksantikvarieämbetet och olika museer som får dela på pengarna, uppger Sveriges Radios "Kulturnytt". Partiet vill också avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera. I stället vill han ha en mer bred och folklig kultur. För att man ska kunna avgöra var gränsen går föreslår man en mer centralstyrd kulturpolitik.

Jaha. Vem ska avgöra vad som chockerar, upprör eller provocerar? Kulturpolisen? Moraltanter? Nej, förresten, SD är ju mansdominerat, så det får bli moralgubbar. Tanken går osökt till Stravinskys "Våroffer", som chockerade, upprörde och provocerade vid sin premiär 1913, men som nu blivit en del av vår västerländska kulturella kanon.

Och så vill SD stärka den svenska kulturen. Hur man vill göra det framgår klart av följande obetalbara intervju med en av SD:s ledande representanter i Filipstad.

Tyvärr, SD, men det verkar som om spelmännen, folkdansarna och andra representanter för den svenska kulturen inte vill vara med på SD:s kulturprogram, även om det kanske skulle gynna dem ekonomiskt. Riksföreningen för folkmusik och dans har publicerat ett debattinlägg på sin hemsida.

Vi spelar folkmusik och dansar folkdans med gamla rötter i Sverige. Vi spelar folk- och världsmusik och dansar danser som förts hit av invandrare eller tagits upp av många som rest ut härifrån och låtit sig inspireras av det de sett och hört runt om i världen. Vi är professionella konstnärer lika väl som amatörer.
[...]
Sverigedemokraternas bild av en klyfta mellan svenska traditioner och mångfald behöver bemötas och motverkas. Utövare och intresserade av kulturtraditioner vet att intresse för svenska traditioner inte står i motsättning till intresse för andra kulturers traditioner. Våra seminarier har visat att det snarare är tvärt om. Mångfald berikar. Aldrig någonsin har så många spelat svensk eller nordisk folkmusik och så bra!

Även Svenska folkdansringen, som har de flesta folkdanslagen som medlemmar, tar också avstånd från SD:s kulturpolitiska idéer.

Folkdansringen är öppen för alla människor oavsett bakgrund. Den nära femtedel svenska medborgare som har utländsk bakgrund har en självklar rätt att i Sverige få utöva sin kultur och våra sitt kulturella arv. Folkdansringen ser inte detta som ett hot mot det som vanligen uppfattas som traditionellt svenska kulturyttringar. I ett mångkulturellt, generöst och öppet samhälle finns plats för alla. Vi gläds åt det mångkulturella samhället och ser intresset för kulturarvet som en förenande faktor, en resurs för integration och utveckling.

Så det blir nog svårt för SD att hitta samarbetsvilliga spelmän och folkdansare för deras folkkultur med öststatsideal från tiden innan järnridåns fall. Muséerna då? Nja, Riksförbundet Sveriges Museer säger nej till SD:s kulturpolitik i en debattartikel idag.

Men SD kan kanske lösa problemet genom att utbilda några av sina egna medlemmar i svensk folkdans och folkmusik och låta dem få de statliga kulturbidragen.

[Andra bloggar om kultur, politik]

Min väg till peak oil och ekonomi

Bloggrannen Cornucopia uppmärksammar att Jared Diamond blir Kunskapsprisets internationella hederspristagare för år 2010. Det var via Jared Diamonds böcker som jag kom in på detta med peak oil. Sommaren 2005 hade jag en diskussion med några italienska bekanta om olika civilisationers historia och de rekommenderade Diamonds bok "Guns, Germs, and Steel" (svensk titel "Vete, vapen och virus"). De skickade mig sedan boken som födelsedagspresent - dock den italienska översättningen "Arme, Acciaio e Malattie". Jag blev fascinerad av denna bok och när jag tragglat mig igenom den (definitivt den mest avancerade text jag läst på italienska) beställde jag Jared Diamonds bok "Collapse - How Societies Choose to Fail or Survive" (svensk titel "Undergång - Civilisationernas uppgång eller fall" som jag läste sommaren 2006. Slutkapitlet om vår nuvarande civilisations utmaningar ledde mig till att googla på "oil production peak" och sen var jag fast. Jag surfade runt och letade all information jag kunde hitta. Energy Bulletin blev en guldgruva, liksom svenska Energikris.nu.

Jag hade visserligen i princip varit medveten om världens energiproblem redan tidigare, då jag i tonåren läst om det i exempelvis National Geographic Magazines specialnummer om energi från 1981, med intressanta artikelrubriker såsom "Conservation: Can We Live Better on Less?" och "Our Energy Predicament: America's Thirst for Imported Oil" eller varför inte "Synfuels: Fill 'er Up! With What?". Men runt 1989 föll Berlinmuren och en solig och rolig framtid bredde ut sig. Energiproblemen började kännas avlägsna för en ung man som ville leva livet och jag vaggades in i något slags trygg förvissning om att världen skulle fortsätta att utvecklas till det bättre - och det gjorde den ju också till stora delar. Sedan kom en tid då jag skaffade barn och familjebildningen stod i världens centrum. Men som sagt, hösten 2006 väcktes jag plötsligen. I rask takt gick jag sen igenom stadierna förnekelse, vrede, köpslående, depression och accepterande. Ja, jag var deprimerad ett bra tag, men det har gått över för länge sedan.

Med intresset för peak oil följde också raskt ett intresse för ekonomi. Mitt intresse för ekonomi hade svalnat betydligt sedan jag förlorat drygt en halv miljon kronor i IT-kraschen 2000-2002, men nu började jag läsa på. Doug Nolands Credit Bubble Bulletin och Mike Shedlocks Mish's Global Economic Trend Analysis blev för mig regelbunden läsning. Jag insåg att det fanns starka kopplingar mellan bubbelekonomin och peak oil.

Min medvetenhet har också fått mig att prioritera om min privatekonomi. Det första jag gjorde var att se till att bli skuldfri och även se över min arbets- och inkomstsituation. Sen har jag gjort försök att följa finansmarknadernas svängningar, men de har hittills inte gett några stora pengar, eftersom jag som jag påpekat förut har en usel förmåga att pricka in toppar och bottnar.

Sommaren 2007 förstod jag så att klockan klämtade för den globala kreditbubblan, då två av Bear Stearns' fonder gick under. Jag började skriva på Avanzas Bull/Bear-forum och startade hösten 2007 denna blogg. Jag började dock inte skriva mer regelbundet förrän sommaren 2008.

Varför skriver jag då denna blogg? Jo, för att jag känner att det hjälper mig i min omvärldsanalys att tvingas formulera saker i skrift så att andra ska kunna förstå. Jag jobbar inte särskilt på att få in reklam på bloggen, även om jag inte principiellt säger nej. Det verkar nämligen som om min blogg har alltför få besökare för att det ska vara värt besväret med reklam.

Jag har dock helt nyligen fått en liten indirekt inkomst från mitt bloggande, då jag blev inbjuden att hålla ett föredrag om peak oil. Det blev ett föredrag som täckte in det mesta från historia till kopplingar till ekonomi. Jag kan passa på att göra reklam för att jag gärna håller fler föredrag om mina favoritämnen peak oil och kreditbubblan.

När jag ändå talar om denna bloggs historia kan det vara värt att titta på besöksstatistik för det senaste året. (Första årets statistik kan ni läsa om i ett inlägg från september 2009.) Här ser ni hur den senaste månaden ser ut, dag för dag.

För ett år sedan hade jag normalt 340-590 unika besökare per dag och numera har jag 450-900 unika besökare per dag. En viss ökning alltså. Vi kan också titta månadsvis.

Förra året hade jag 11000 besökare under den då hittills bästa månaden. I år nådde jag en topp på som mest 13000 besökare på en månad i våras. Annars har antalet besökare legat på en ganska konstant nivå, med undantag för min "bloggsemester" i juli.

[Andra bloggar om blogga, peak oil]

Politiskt spel

Det ser ut som om valnattens resultat i princip håller i sig nu i sluträkningen. Något mandat hit och dit, men huvuddragen kvarstår. Alliansen är störst, men har inte egen majoritet.

Nu börjar vissa fokusera på felaktigt hanterade röster. De hoppas tydligen förtvivlat på att något ska kunna förändra resultatet, istället för att arbeta för att göra det bästa möjliga utifrån det resultat som de svenska väljarna faktiskt röstat fram.

Det politiska spelet fortsätter. Det talas om att flera partier vill utesluta Sverigedemokraterna ur åtminstone vissa riksdagsutskott genom att minska antalet platser från 17 till 15. Jag håller med vänsterbloggaren Svensson om att SD av demokratiska skäl borde få en plats i utskotten. Man må ogilla hur svenska folket har röstat, men de har faktiskt röstat in SD i Riksdagen. Jimmie Åkesson protesterar inte oväntat och kallar uteslutningsförsöken odemokratiska. Men inte bara han, utan även exempelvis professorn i statsvetenskap Lena Wängnerud tycker att det är odemokratiskt.

När Ny demokrati gästspelade i Riksdagen 1991–1994 fick de sitta med i alla utskott. Visserligen tycker vissa att det blev hattigt med dem i utskotten, men Sverigedemokraterna ger ett betydligt redigare intryck och borde klara utskottsrepresentation bra. Att utesluta SD ur riksdagsutskotten ökar bara det missnöje och politikerförakt som de delvis spelar på och kan i längden öka mängden SD-sympatisörer. Om nu antalet utskottsplatser ska minskas för att utesluta SD kan man också fråga sig om inte Kristdemokraterna och Vänsterpartiet isåfall borde uteslutas istället, då de fått färre riksdagsmandat än SD.

Annat läsvärt: Krohniskt frågar sig om det är värst att SD är rasister eller att de är populister. Kildén och Åsman skriver om Ian Wachtmeisters politiska historia, apropå att han kommit ut som rådgivare åt SD.

Även om rösterna inte är helt färdigräknade kan jag notera några intressanta saker i Valmyndighetens sammanställning.

Valdeltagandet har stigit från 81,84% till 84,02%, vilket är bra. Internationellt sett får väl detta ses som fina siffror - det skulle placera oss runt trettionde plats bland de 150 länderna på Nationmasters lista. Man kan jämföra med exempelvis Frankrike, Ryssland, Storbritannien, Japan och Kanada som bara ligger runt 60%. USA ligger på 64%, Finland på 65%, Norge på 75%, Tyskland på 79%. Danmark ligger på hela 87%!

Intressant är också att blankrösterna minskat från 1,7% i senaste valet till 1,1% i detta, vilket också tyder på ett ökat politiskt engagemang.

Bland småpartier som inte kom in i Riksdagen fick Piratpartiet 0,64% (ungefär som 2006), Feministiskt initiativ 0,40% (mot 0,68% 2006) och Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI) 0,19% (mot 0,52% 2006). Dags att ge upp för FI och SPI? Inga andra småpartier fick mer än 0,03%.

Bland intressanta fiktiva pyttepartier kan vi notera Republikanerna med 14 röster, Republikanska partiet 9 röster, Kalle Anka Partiet (med varianter) 120 röster, Kungen 3 röster, Protestpartiet 3 röster, Bamsepartiet 2 röster, Bluffpartiet 2 röster, Gud 2 röster, Jesus (eller Jesus Kristus) 4 röster, Ödlepartiet 2 röster.

[Andra bloggar om politik, demokrati, sverige, sverigedemokraterna]

Det kunde varit värre

Med anledning av att Sverigedemokraterna nu tågar in i Riksdagen påpekade en kommentator att nationalistpartierna är större i våra grannländer. 5,7% av de svenska väljarna har SD lyckats kapa åt sig. SD är därmed fortfarande ett litet riksdagsparti - ungefär som Kristdemokraterna eller Vänsterpartiet.

I Danmark däremot fick främlingsfientliga Dansk Folkeparti 13,8% av rösterna i valet 2007. Norska Fremskrittspartiet får väl anses vara mildare vad gäller främlingsfientligheten, då de lägger mer fokus på andra frågor. Å andra sidan fick de hela 22,9% i senaste valet, men är utfrysta ur det politiska samarbetet. I Holland fick Geert Wilders' nationalistiska Partij voor de Vrijheid (PVV) hela 15,5% av rösterna i årets val.

I grannlandet Finland däremot finns inget lika tydligt främlingsfientligt parti. Där finns bara Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i riksdagsvalet 2007 fick 4,1 % av rösterna. I Storbritannien är British National Party högljudda, men det brittiska valsystemet är som bekant extremt missgynnsamt för småpartier, så BNP fick endast 1.9% av rösterna i årets val och inga parlamentsplatser.

I Italien är Lega Nord starka åtminstone i den norra delen av landet. Av namnet framgår med önskvärd tydlighet att detta parti knappast är något för syditalienare. I senaste valet 2008 fick Lega Nord 8,3% av rösterna, trots att de mest har stöd i norra halvan av landet. I Ungern fick högerextrema och rasistiska Jobbik hela 17% av rösterna i valet i våras.

Så det kunde som sagt ha varit värre här i Sverige. Dessutom är stödet för SD ojämnt fördelat över landet, med Skåne och Blekinge som främsta fästen. SD fick runt 10% av rösterna där, medan man bara fick 3,2% i Stockholms kommun och 4,2% i övriga Stockholms län. I Västerbotten fick SD bara 2,7%, på Gotland bara 3,1%, och i Jämtland och Norrbotten 3,8%.

SD är också ett parti med tydlig övervikt mot män. Endast 3 av de 20 riksdagsledamöterna är kvinnor och större delen av väljarna är män.

Men nu blir det hård politisk verklighet för SD. Partiet får visserligen klirr i kassan med 110 miljoner i partistöd, men frågan är om man lyckas hålla sig kvar mer än en mandatperiod. När det kommer till verkliga politiska debatter kan den närmast pinsamma okunskapen hos vissa SD-företrädare göra att de framstår i en mindre fördelaktig dager. Lyckas de inte heller visa på några särskilda politiska resultat kan det bli en stor besvikelse från deras väljare i nästa val. Jämför hur det gick för Ny Demokrati när de stormade in i riksdagen under en mandatperiod. Å andra sidan verkar SD betydligt mer välorganiserade, så de kanske kan bita sig fast i rikspolitiken. Jag har dock svårt att se att de i dagens läge skulle kunna öka sin röstandel särskilt mycket.

[Andra bloggar om politik, sverige, norge, danmark, holland, italien, ungern, val 2010]

Japans pensioner som pyramidspel

Idag läste jag på Zero Hedge en artikel av Taylor Conant på Economic Policy Journal. Den handlar om problemen för Japans (och världens) största pensionsfond, GPIF (japanska statens pensionsfond). Jag nämnde redan häromdagen när jag skrev om Japans och USA:s ekonomiska kriser att GPIF nu säljer av bland annat japanska statsobligationer för att finansiera pensionsutbetalningarna till den ständigt ökande skaran av japanska pensionärer.

Att GPIF:s pengar inte kommer att räcka framöver är uppenbart. Men nu funderar alltså GPIF på att investera en del pengar på marknader som ger högre avkastning än japanska statsobligationer. Som ni säkert vet betyder högre avkastning även högre risk. Aj, aj! Och de är inte ensamma om att gå i sådana tankar. Flera amerikanska pensionsfonder gör det också.

Ett grundproblem för GPIF är att de har omkring två tredjedelar av sina pengar investerade i lågavkastande japanska statspapper. Japanska staten har genom åren dragit nytta av GPIF:s obligationsplaceringar genom att de därmed kunnat låna alltmer pengar utan att räntorna slagit i taket. Men nu måste som sagt GPIF sälja av för att kunna betala pensionärerna. Vad kommer då att hända med Japans ekonomi? Stiger räntorna på japanska statspapper p.g.a. GPIF:s säljande faller också värdet på GPIF:s tillgångar. (Så funkar obligationer - högre ränta = lägre pris, lägre ränta = högre pris.) Då måste GPIF i nästa omgång sälja ännu mer för att få pengar till pensionärerna. Det känns inte bra. Två pyramidspel kan falla ihop på en gång - den japanska statsskulden (för närvarande nästan 200% av årlig BNP) och japanska statens pensionsfond. Finns det någon utväg? Ja, kanske. Japanerna måste höja pensionsåldern, sänka pensionerna eller höja pensionsinbetalningarna från de arbetande. Helst alla tre. Ingen politikers dröm, eller hur? För det är stora förändringar som krävs, typ höj pensionsåldern med minst tio år.

I USA har många delstatliga pensionsfonder också problem med att de egentligen inte har pengar till att betala de pensionslöften som utfärdats. Tydligen försöker vissa fonder nu dölja detta genom olika bokföringstricks.

Många pensionsfonder runt om i världen lider av samma problem. Man har antagit alldeles för hög genomsnittlig årlig avkastning på sina pengar. De har helt enkelt lurats av de glada 1980- och 1990-talen och trott att det gick att extrapolera den trenden till längre tidsperioder. Dessutom verkar många fonder ha räknat fel någonstans på mängden pensionärer kontra mängden arbetande.

[Andra bloggar om japan, usa, statsskuld, statsobligationer, pensioner]

Intressant...

Så här såg siffrorna ut nyss på Valmyndighetens hemsida. Färgsättningen har jag valt själv. Det svajar nu bara någon tiondels procentenhet fram och tillbaks för partierna. Det blir först en bit in i veckan, när alla förtidsröster med mera hunnit räknas som vi kan känna oss säkra på resultatet.

Just nu har M+FP+C+KD totalt 49,3%. Störst alltså, men ingen egen majoritet. Frågan är alltså om de kan lyckas knapra in 0,7 procentenheter på de ännu oräknade rösterna. Jag tror inte bilden ovan kommer att ändras särskilt mycket.

Därmed kan vi övergå till spekulationerna om vad som kommer att hända. Det enda vi kan säga någorlunda säkert är att ingen kommer att vilja ha med SD. Nu har de ju en oskyldig blåsippa som partisymbol, men så sent som fram till 2006 hade de symbolen till höger. Ett uppenbart lån från brittiska National Front, som dock också verkar ha bytt symbol. Visst, snyggt upputsat nytt riksdagsparti vi fått, men den bruna bottenfärgen skymtar fram här och var.

Annars är det svårbedömt. Bäst för Sverige vore i mitt tycke Alliansen+MP.

Vad gäller eventuella effekter på finansmarknaderna ställer jag mig tveksam. Resultatet som vi fick var väl ändå det mest sannolika. Reinfeldt-regeringen kommer att fortsätta, om än kanske försvagad. Finansmarknaderna kommer nog att ta det med en gäspning och sen istället som vanligt titta på vad storebror Njojårk-börsen gör.

[andra bloggar om politik, val 2010]

Påtrugarna

Det enligt mig sämsta inslaget i det svenska valet är de partirepresentanter som står utanför vallokalen och delar ut valsedlar. I de flesta demokratiska länder är sådant inte tillåtet.

I den vallokal där jag röstade idag är utrymmet utanför ingången ganska smalt, så det blir en ganska trång gång att gå mellan partirepresentanterna. De kändes faktiskt väldigt påträngande, så jag sade eftertryckligt att "Jag vill inte bli påtrugad några valsedlar". Därefter gick jag in till bordet där alla valsedlar ligger uppradade och tog mina valsedlar där i lugn och ro. I övrigt fungerar valprocessen smärtfritt, anser jag.

Detta med påtrugarna utanför vallokalen gynnar rimligtvis de partier som har möjlighet att placera ut påtrugare överallt. Utanför min lokala vallokal syntes bara de sju riksdagspartierna. Fast Sverigedemokraterna kanske inte vågar ställa upp en påtrugare i en Stockholmsförort med en hel del invandrare. Fi och pp är troligen för små för att kunna få ut påtrugare här.

Nä, jag anser att Sverige av demokratiskäl borde förbjuda dessa partirepresentanter utanför vallokalerna.

Nu vidtar då den spännande väntan på resultatet, som kan bli en riktig nagelbitare i år. Särskilt eftersom det är väldigt många förtidsröster, så slutresultatet blir kanske inte klart förrän om några dagar. Det finns också flera tänkbara scenarier i år - både eventuell vågmästarroll och vinnande block. På Valmyndighetens hemsida finns ännu inget som kan ses som signifikant resultat, eftersom det mest är små valkretsar som ännu är färdigräknade. SVT:s vallokalsundersökning är nog mer pålitlig, men enligt den skulle vi kunna få skräckscenariot med SD som vågmästare, trots att högerblocket (Alliansen) blir störst. Men de många förtidsrösterna kan göra att vallokalsundersökningen slår fel denna gång.

Valvaka för anarkokapitalistiska liberala miljösocialister hålls i år hos bloggrannen Cornucopia. Kanske kommer jag att skriva någon mer valkommentar här ikväll också.

[Andra bloggar om politik, val 2010]

Argentina och inflationen

Argentina innehar (som jag nämnde i våras) för tillfället andraplatsen i världen vad gäller inflation, efter Venezuela. De officiella siffrorna säger 11 procents inflation senaste 12 månaderna, men ingen tror på dem, som sagt.

Dåvarande presidenten Néstor Kirchner bytte ut personalen på den nationella statistikmyndigheten i januari 2007 för att "förbättra funktionen", som han sade. Dåvarande centralbankschefen Martin Redrado sade istället att det skapade osäkerhet i den officiella statistiken. Utländska långivare kände nog detsamma, då räntorna på Argentinas statsobligationer började stiga.

25 procents inflation verkar ligga närmare verkligheten. Men sparkonton i argentinska banker ger bara 9-10 procents ränta, så för att inte förlora sina sparpengar ser argentinarna till att köpa kapitalvaror.

President Cristina Fernández de Kirchner har snott 4,7 miljarder US-dollar av centralbankens reserver för att återbetala utländska skulder och tänker nu sno ytterligare 7,5 miljarder dollar av centralbankens reserver för skuldbetalningar. Det är nästan 15 procent av centralbankens reserver på 51 miljarder dollar. Detta kommer troligen att spä på inflationen.

The plan, which has to be approved by Congress, will accelerate inflation next year as the central bank will print pesos to buy dollars to add to reserves, said former bank President Alfonso Prat-Gay.

De utländska fordringsägarna hålls förhållandevis nöjda, men den egna befolkningen drabbas av kraftig inflation. Ännu inte hyperinflation, men risken finns definitivt.

Visserligen växer den argentinska ekonomin just nu snabbt mätt med BNP (en ökning med 9 procent i år) men risken är stor att det blir bakslag när folks inkomster urholkas av de snabbt stigande priserna.

Hursomhelst är förtroendet för argentinska statsobligationer inte särskilt högt. Sedan "förbättringen" av statistikkontoret år 2007 har ränteskillnaden mellan Argentinas och USA:s statsobligationer ökat med 4,84 procentenheter till 6,77 procentenheter. Detta kan jämföras med grannlandet Brasilien, vars statsobligationer bara ökade sin ränteskillnad mot USA:s med 0,21 procentenheter under samma period. Brasilianska staten behöver bara betala 2,11 procentenheter högre ränta än USA för att låna pengar.

Frågan är var gränsen går till hyperinflation för Argentinas del. 25 procents årlig inflation är på gränsen till hanterbart. Med tanke på Argentinas historia av betalningsinställelser och perioder av hyperinflation kan de internationella investerarnas förtroende snabbt försvinna.

[Andra bloggar om argentina, inflation, fusk]

Omekbart

"Mossmann" på forumet Oljesnack tipsade om artikeln "Därför ger nya vitvaror ingen besparing" på Teknik360.

Energiklassningar visslar runt öronen på vitvaruköparen. Men spelar det någon roll om apparaten gått sönder innan du fått valuta för pengarna?

Det visar sig att detta med att det skulle löna sig att byta ut sina vitvaror mot moderna energisnåla kanske var en myt. De nya vitvarorna går enligt artikeln sönder alldeles för fort. Det som verkar känsligast är elektroniken. I vilket fall som helst är det betydligt svårare att reparera nya elektronikstyrda än gamla elektromekaniska vitvaror. Skillnaden syns tydligt på vissa vitvaror. Reglagen på min frys från 1986 ser ut så här. Riktiga "strömbrytarknappar" och en ratt för att ställa in fryseffekten. Troligen mekbart för den händige.
Medan reglagen på min kyl från 2002 ser ut så här. Knappen °C används för att stega mellan de olika temperaturinställningarna. Pajar elektronikens kretskort är det kört. Ej mekbart.
Förutom att nya vitvaror kanske belastar miljön och plånboken mer än vad som förespeglas, så blir denna dåliga mekbarhet ett problem när vi går mot ett samhälle med knappare resurser, där det lönar sig bättre att laga en maskin. Eller där det kanske inte längre går att få tag på utbytesdelar.

Jag kan se samma problem vad gäller bilar. Äldre bilar kan jag meka, även om jag inte är någon hejare på det. Nyare bilar (typ de senaste två decennierna) är fullständigt omekbara. Det finns alldeles för mycket elektronik kopplat i motorrummet för att en normalhändig person ska kunna åtgärda något. Det är knappt att det ens går att byta en trasig strålkastarlampa på moderna bilar.

Min gissning är att bilar från före cirka 1990 kommer att bli de som lever längst. De flesta bilar producerade därefter kommer att dö en alltför tidig död.

Jag antar förresten att det gäller samma sak för traktorer och skördetröskor. Jag har faktiskt inte kikat under huven på någon modernare traktor, så jag vet inte, men jag har mina aningar. Dock vet jag mycket väl hur saker hänger ihop under huven på t.ex. äldre MF-traktorer.

[Andra bloggar om elektronik, elektricitet, bilism, bilindustri, miljö]

Guldpriset - nästan rätt av TT

TT lyckas nästan denna gång vad gäller guldpriset. De har nämligen förstått att det är priset i svenska kronor som är mest intressant för oss svenskar, inte priset i USA-dollar. Fast det blev bara nästan rätt. TT säger nämligen att guldet är uppe på rekordhöjder - 290 kronor per gram. Visserligen är det just nu guldprisrekord i dollar räknat, men inte i svenska kronor. I kronor räknat sattes rekordet i början av juni med 323 kronor per gram. Sedan dess har det alltså gått utför så smått.
Vad som har hänt sedan början av juni är att dollarn har försvagats. Då stod den i drygt 8 kronor/dollar, idag är det bara 7,08 kronor/dollar.

SvD och Norra Västerbotten lyckas få guldprisnotisen halvrätt, eftersom de tagit nyheten från TT.

Privata Affärer, E24 och DI sitter dock fortfarande fast med huvudet i dollarn, eftersom de tagit nyheten från nyhetsbyrån Direkt.

Tittar man på gulddiagrammet i kronor ser man att det trots en viss nedgång sedan början av juni är det fortfarande ingen säljsignal i sikte efter köpsignalen i slutet av 2009.

Även en del andra råvaror går upp, som TT noterar, men det är glest med förklaringar. Att bomullen går mot rekordnivåer hänger säkerligen samman med att översvämningen i Pakistan har förstört stora delar av skörden där, samt att Indien behåller sin exportavgift på bomull.

När vi ändå är på gång tar vi en titt på silverpriset i kronor per gram.
Även här gäller fortfarande behåll. Köpsignalen kom i början av 2009.

[Andra bloggar om guld, silver, bomull]

De onda spekulanterna

De elaka finansvargarna har som vi alla sett under våren flockats runt de stackars PIIGS-ländernas boningar. De små söta grekiska, portugisiska och spanska griskultingarna har byggt sina statsfinansiella hus av lånad halm eller träbitar och när finansvargarna har blåst sina onda derivat och blankningar har husen vacklat betänkligt.
Därför är det som vi alla vet helt rätt att Bror-Duktig-kommissionen nu föreslår regler för finansvargarna så att dessa inte ska lyckas i sitt onda uppsåt att fälla de små piigs' hus.

För vi kan ju inte lägga skulden på de små piigsarna, för att de byggt ostadiga hus, eller för att de byggt sina hus av lånad halm. Nej, alla som kan sina sagoböcker vet att vargarna är de grymma och elaka.

Vissa röster har till och med höjts för att det skulle sättas in sanktioner mot de svin som skött sina husbyggen illa. Men något sådant vore förstås otänkbart i ett EU som värnar om alla smågrisars hälsa. Nej, låt dem fortsätta att bygga sina hus av lånade träbitar och halm. Så kan vi alla glatt stämma in i sången.

Ingen rädder för vargen här, derivat eller blankningar!
Vi är alla små piigsar vi, lånar som vi vill!

Slut på rapporteringen från sagolandet EU för denna gång.

Från svenska medias ankdamm kan noteras att Affärsvärlden talar om derivata i samband med EU-reglerna. Då kan jag upplysa om att derivata sedan länge är ett väldefinierat begrepp inom matematiken. Finansiella derivat däremot är något annat.

Läs även Cornucopia "Förbjud aktieköp för lånade pengar".

[Andra bloggar om derivat, grekland, eu, spekulation]

USA och Japan i lång kris

"USA:s värsta kris hittills" är dagens rubrik i SvD. Än så länge skulle jag dock säga "USA:s värsta kris sedan 30-talet". Fast just det att 30-talet verkar bortglömt och förträngt är väl en del av problemet. För den som läser denna blogg och mina "grannar" är detta knappast nyheter. Som det ser ut nu är USA på väg mot ett "dubbeldopp" i ekonomin, alltså en förnyad försämring efter en kort återhämtning. "Återhämtningen" är också mest ett luftslott byggt på att staten pytsat ut lånade pengar. Trots president O'Bamses stimulanspaket har arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå, och framförallt långtidsarbetslösheten.

I augusti 2007 var 19,5 procent av den totala mängden arbetslösa att beteckna som långtidsarbetslösa – det vill säga att de varit utan arbete i mer än 27 veckor. Två år senare har den siffran mer än fördubblats till 42 procent, vilket är en av de högsta siffrorna som någonsin har uppmätts i USA.

Att stödpaketen inte har någon större effekt är knappast förvånande, eftersom roten till problemen är de alltför höga totala belåningsnivåerna i samhället. Man avhjälper inte baksmällan efter världshistoriens största kreditbubbla med att pytsa ut lånade pengar. Vad som måste till är en rejäl avbelåning. Innan det är avklarat kommer USA:s ekonomi endast att hanka sig fram på kryckor. Och det är inget litet låneberg som måste avvecklas - se diagrammet nedan över totala lån (hushåll+företag+offentliga) i förhållande till årlig BNP (klicka för att förstora).
Bostadsmarknaden har inte heller återhämtat sig och lär inte göra det de närmaste decennierna, med tanke på de enorma excesserna i den amerikanska bostadsbubblan. Bostadsbubblan är också en central bit i kreditbubblan. Från bostads- och byggmarknaden finns alltså ingen draghjälp att vänta för USA:s ekonomi. Inte heller från delstaterna.

Vanligtvis brukar delstaterna kunna bidra till återhämtningen genom att nyanställa men denna gång är verkligheten annorlunda.

Som jag påpekat förut är flera delstater i princip bankrutt. Bland värstingarna finns Illinois och Kalifornien - USA:s svar på Grekland och Spanien.

SvD verkar haka på den historieskrivning som blivit gängse, nämligen att Lehman Brothers konkurs orsakade finanskrisen. Men så var det inte. Lehman-konkursen var bara ett symtom på bakomliggande fel. Värre i sammanhanget var egentligen AIG - världens största försäkringsbolag som satt med fingrarna i varenda syltburk som de kunde hitta. Viktigast och farligast var deras inblandning i försäkringar mot kreditförluster genom kreditswappar (CDS). Därför fick inte AIG gå i konkurs, utan räddades av amerikanska staten lite i bakgrunden, medan världen var fullt upptagen med Lehman-konkursen i förgrunden. Så att fråga sig om konkursen var ett misstag är egentligen ointressant. Vi hade hamnat ungefär där vi är ändå.

Alla åtgärder som regeringarna tvingades till har kostat stora summor. Budgetunderskotten har utvecklats till oacceptabla nivåer och spätt på ländernas statsskulder.

Vi ska inte glömma att många länder redan innan den akuta krisen hade alldeles för höga statsskulder och budgetunderskott. Dessutom har faktiskt inte regeringarna tvingats till att pytsa in miljarder i sina banker - de har gjort ett aktivt val. Frågan är om det i längden var ett klokt val. En klok sak sägs av SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist.

- Det är en ryggsäck vi fått med oss [...] Så länge den höga skuldsättningen är kvar har ekonomin ett nedsatt immunförsvar.

Ungefär samma som jag skrivit ovan. Men de Keynesianska statslånepajasarna finns kvar och fortsätter sin argumentation för mer statliga stimulanspaket, trots att de hittills bevisligen inte haft någon större effekt. Så här tycker exempelvis Olivier Blanchard, chefsekonom på IMF.

Mr Blanchard called for extra monetary stimulus as the first line of defence if "downside risks to growth materialise", but said authorities should not rule out another fiscal boost, despite debt worries. "If fiscal stimulus helps avoid structural unemployment, it may actually pay for itself," he said.

"Most advanced countries should not tighten fiscal policies before 2011: tightening sooner could undermine recovery," said the report, rebuking Britain's Coalition, Germany's austerity hawks, and US Republicans. Under French socialist Strauss-Kahn, the IMF has assumed a Keynesian flavour.

Visst är det allvarligt med den höga arbetslösheten i OECD-länderna, men man gör ingenting bättre på sikt genom att istället få statsskulden att formligen explodera. Det enda man gör är att skjuta problemet på framtiden.

30 miljoner jobb har försvunnit sedan finanskrisens början, varav tre fjärdedelar i de rikare länderna. Långtidsarbetslösheten i USA är som sagt högre än någonsin under efterkrigtiden. Det här var en trend som jag pekade ut redan för ett år sedan, men sedan dess har det bara blivit värre. Titta på diagrammen nedan över genomsnittlig tid innan man får ett nytt jobb, respektive andelen arbetslösa som behövt vänta mer än ett halvår på ett nytt jobb.

Ett grundproblem är att västvärlden genom lånade pengar levt över sina tillgångar. OECD-ländernas befolkningar måste helt enkelt gå med på en standardsänkning. Politiskt omöjligt? Javisst! Därför kommer stimulanspaket och annat tjafs att fortsätta tills nästa ekonomiska krasch tvingar fram standardsänkningar.

Igår hade Zero Hedge ett referat av en intressant analys som SocGens Dylan Grice gjort av Japans ekonomi och framtidsutsikter. Han påpekar för det första att japanska staten på grund av sina sjunkande skatteintäkter inte längre klarar av ens det allra nödvändigaste på sina inkomster, utan måste låna pengar bara för att klara av räntebetalningar, utbildning och social välfärd - se diagrammet nedan. Notera toppen för skatteintäkterna år 1990 - samma år som Japans långa kris påbörjades.
Nu ligger Japans statsskuld på närmare 200% av årlig BNP - världsrekord. Ska det överbelånade Japan spendera sig ur detta med ännu fler stimulanspaket, som Keynesianerna föreslår? Även med nuvarande superlåga räntor i Japan skulle det bara göra situationen ännu mer omöjlig. Till och med med bara 1 procents ränta utgör räntebetalningarna runt 43% av skatteintäkterna i år. Och framtidsutsikterna för skatteintäkterna är knappast ljusa. Se nedan hur andelen pensionärer ökar stadigt.
Den största innehavaren av japanska statsobligationer är GPIF (japanska statens pensionsfond) och de håller nu på att sälja av dem, eftersom de måste betala för allt fler pensionärer. En varningssignal för den jättelika japanska statsskulden är att en allt större andel ligger på kortare löptider - statsskuldsväxlar (bills på engelska). Se diagrammet nedan till höger och observera hur snabbt det börjat gå sedan hösten 2008.
Japans problem inskränker sig inte till statsbudgeten. Den traditionella japanska anställningstryggheten har också börjat upplösas och andelen med deltids- eller korttidskontrakt har ökat från 20 procent år 1990 till 34 procent idag. Många av dessa hamnar utanför de sociala trygghetssystemen, något som nu märks i siffrorna över relativ fattigdom.

Otryggheten har drivit upp självmordsfrekvensen till över 30 000 per år, betydligt högre än för något annat OECD-land. 26 självmord per 100 000 invånare, jämfört med exempelvis 11 i USA eller 9 i Storbritannien. I Japan är nu självmord den viktigaste dödsorsaken bland män i åldrarna 20-44 och kvinnor i åldrarna 15-34.

Förutom jättelik statsskuld ägnar sig Japan också åt en annan tokighet - valutaintervention. Man kunde tro att de lärt sig av de misslyckade valutainterventioner de spenderade flera år på, men i natt intervenerade Japan på valutamarknaden för att försvaga yenen. Det var första gången på sex år. Tokyobörsen steg inte oväntat, men det är ju kortsiktigt. På lång sikt blir det som att kissa på sig. Valutainterventioner är verkligen att kasta pengar i ett svart hål. Bloggrannen Winning Trading kommenterar.

Effekterna av interventionen är svårbedömda men inte stärker det stabiliteten, det tror jag de flesta är överens om.

Dylan Grice verkar se inflation eller hyperinflation som "utvägen" ur det japanska skuldträsket. Men det skulle också kunna bli ännu mer deflation, eftersom skuldberget måste skalas ner. Den som lever får se. Att krisen blir långvarig både för USA och Japan borde vara uppenbart.