Nya Zeelands parlament om peak oil

Signaturen "Ulf" på Oljesnack tipsade om en rapport från Paremata Aotearoa (Nya Zeelands parlament) med titeln The Next Oil Shock? som kom i mitten av oktober. Sammanfattningen skulle lika gärna kunna gälla Sverige, och den är så bra så jag har översatt den till svenska.

• Oljan är "den moderna civilisationens livsblod". Denna rapport ger en överblick över den globala oljemarknaden. Särskilt undersöker den utsikterna för oljetillgång och -efterfrågan den närmaste fem åren, samt ekonomiska konsekvenser.
• Oljereserver med låga kostnader håller raskt på att ta slut, vilket tvingar oljebolagen att övergå till dyrare oljekällor. Detta byte av lågkostnadskällor mot högkostnadskällor driver oljepriset högre.
• Även om världen inte kommer att få slut på oljereserver på ett antal decennier än, kan den inte  fortsätta att producera olja i ökande takt hur länge som helst från de kvarvarande reserverna. Prognoserna pekar på att världens oljeproduktionskapacitet inte kommer att öka eller falla under de kommande fem åren, medan efterfrågan kommer att fortsätta att öka.
• Om oljeproduktionskapaciteten inte stiger lika fort som efterfrågan, så försvinner bufferten av outnyttjad produktionskapacitet. Vid sådana tillgångsbrister kommer oljepriset att "spika" upp till höga nivåer. Höga oljepriser kan medföra globala recessioner.
• Organisationer såsom International Energy Agency och USA:s militär har varnat för att ännu en tillgångsbrister troligen inträffar strax efter 2012 p.g.a. ökande efterfrågan och otillräcklig produktionskapacitet.
• Det finns en risk att världsekonomin kan vara i början av en cykel av tillgångsbrister som leder till prisspikar och recessioner, följda av återhämtningar som leder till tillgångsbrister.
• Nya Zeeland är starkt beroende av oljeimport och kommer att förbli så för överskådlig framtid. Medan det finns en potential för att öka den inhemska produktionen, så kan den inhemska oljeproduktionen inte isolera Nya Zeeland från globala oljeprischocker, då Nya Zeeland betalar världsmarknadspris för varor som olja.
• Viktiga exportgenererande industrier i den nyazeeländska ekonomin, inklusive turism och export av timmer, mejerivaror och kött, är mycket känsliga för oljechocker, eftersom de är beroende av överkomliga internationella transporter.

Allt detta gäller som sagt i princip Sverige också. Fast vår Riksdag tiger om oljan. När får vi läsa sånt här klarspråk från vår Riksdag?

Intressant är den cykel av omväxlande prisspikar och recessioner som de nämner, vilket liknar det deflationsscenario jag nyligen målade upp.

P.S. Någon som har förslag på en bättre svensk översättning av "supply crunch"? Jag har skrivit "tillgångsbrist" ovan, men det känns inte helt bra.

[Andra bloggar om peak oil, oljeberoende, recession]

9 miljarder fat borttappade i Alaska

Häromdagen rapporterades i amerikanska nyhetsmedia att det i Alaska bara finns en tiondel av de oupptäckta oljereserver man tidigare trott.

The National Petroleum Reserve in Alaska may hold only about 10 percent of the untapped oil it had been thought to contain, the U.S. Geological Survey said.

There are 896 million barrels of conventional, undiscovered oil in the area, compared with a 2002 projection of 10.6 billion, the agency said today on its website. The revised estimate stems mainly from new data showing gas, not oil, in much of the reserve, according to the survey.

Hoppsan! Här har man alltså "tappat bort" drygt 9 miljarder fat olja. Tänk om man istället hade funnit ett oljefält med 9 miljarder fat olja - det skulle omedelbart ha basunerats ut i alla världens media. För till och med ett fynd på futtiga 300 miljoner fat olja får rubriker.

För att sätta Alaskas "borttappade" oljereserver i perspektiv, så förbrukar världen dagligen cirka 85 miljoner fat olja. 9 miljarder fat räcker alltså till drygt 100 dagars global konsumtion.

Jag undrar om vi inte kommer att få se fler nedskrivningar av oljereserver framöver, efterhand som den geologiska verkligheten kommer ikapp de oljevåta fantasierna.

Peak oil passerades troligen 2008, men samhället fortsätter att leva på hoppet - jublar över varje nyupptäckt oljefält och vill helst glömma nedskrivningar av reserver.

Apropå framtidens olja gör Cornucopia idag ett försök till uppskattning av bilismen i år 2030. Med troligen ganska optimistiska antaganden kommer han fram till följande slutsats.

År 2030 kommer biltrafiken ha minskat till 40% av idag pga bristen på bränsle.

Därmed blir de flesta nybyggen av vägar tämligen onödiga. Framförallt stora byggen såsom Förbifart Stockholm. Apropå detta vansinnesprojekt skrev Mikael Sundström, ordförande i Kollektivtrafikant Sthlm, i förrgår en debattartikel i DN där han säger att "Förbifarten är ett hån mot SL-resenärerna".

En majoritet av stockholmarna säger visserligen att de vill att Förbifarten byggs, men flera opinionsundersökningar visar att då vägalternativet ställs mot en förbättrad kollektivtrafik väljer folk det senare. Stockholmarna ser gärna fler vägar men ännu hellre fler spår och en tillförlitlig SL-trafik.

[Andra bloggar om olja, peak oil, bilism, vägar, kollektivtrafik]

Blir det Irlandspanik nu?

Med anledning av att räntan på tioåriga irländska statsobligationer idag gick upp och snuddade vid 7 procent fick jag frågan på mitt förra inlägg om det blir Irlandspanik nu. Så här skrev jag igår kväll.

Stiger räntan över senaste toppen upp mot 7% finns risken för panik vad gäller Irland. Sjunker den däremot ner under 6% igen får man nog se upptrenden som bruten och kan blåsa faran över för denna gången. Detta är en indikator som är värd att hålla koll på den närmaste tiden.

Observera att risken finns för panik. Det behöver inte nödvändigtvis bli det. Men fortsätter den irländska räntan att stiga från dagens nivå är det inte bra. Så här har det sett ut det senaste året.

Som synes en ännu obruten upptrend. Vi kan jämföra med hur det sett ut för motsvarande grekiska statsobligationer det senaste året.

Runt 7 procents ränta var här något slags paniknivå. Den grekiska tioårsräntan var uppe och sniffade på 7 procent i början av året, för att sedan göra en nedrekyl. När den slutligen bröt 7 procent under våren kom paniken. Om vi sätter motsvarande gräns för Irland, så vill jag alltså se att den irländska tioårsräntan snarast (inom de närmsta dagarna) vänder ner från nuvarande nivå, och definitivt inte sticker iväg så mycket högre. En annan intressant indikator att titta på är avkastningskurvan för irländska statsobligationer, som idag ser ut så här.

Än så länge inga paniktecken här, även om den där "knölen" runt tre år inte ser så bra ut. Å andra sidan har den "knölen" funnits där ett bra tag utan att det hänt något. Det som hände för Grekland i våras var att räntorna först stack iväg uppåt på kortare löptider, så att man fick en tämligen flat avkastningskurva, och till slut inverterad kurva (alltså högre ränta på korta löptider än på långa).

Så dagens gissning vad gäller räntan på de irländska statsobligationerna blir "hit men inte längre".

Läs även DN och SvD och utförligare artikel hos Bloomberg.

[Andra bloggar om irland, statsobligationer, statsbankrutt]

Svårt i Portugal, Grekland och Irland

Det blir visst svårt att få igenom åtstramningarna i Portugal, läser jag idag.

Portugals socialistiska minoritetsregering har avbrutit samtalen om en uppgörelse med de högerorienterade Socialdemokraterna, det största oppositionspartiet, om en budget för 2011, enligt landets finansminister.

Men det verkar inte vara någon större fara på taket ännu. Räntan på portugisiska statsobligationer har inte stigit överdrivet snabbt. Och den är fortfarande något lägre (5,9% på tioåriga) än vad den var i september (6,3% på tioåriga).

Och Greklands statsfinanser för 2009 revideras fortfarande av Eurostat, vilket jag nämnt förut. Minns ni att från början förutspådde den dåvarande grekiska regeringen 3% underskott för 2009? Strax före valet i oktober 2009 dubblades detta till 6%. Efter valet kände sig den nya regeringen tvungen att komma ut med något som låg närmare sanningen och dubblade igen till 12%, något som senare reviderades till 13,8%. Nu ser det alltså ut att bli över 15% budgetunderskott. Och årets budgetunderskott sägs bli runt 8% - ska vi lita på de prognoserna? Marknaden ställer sig fortfarande ganska tveksam, även om det inte är varken katastrof eller panik. Grekiska statsobligationer ligger på ungefär samma nivå som för en månad sedan - räntan är drygt 10% på alla löptider från tre till tio år (att jämföra med runt 2,5% på tyska tioåriga statsobligationer). Men det finns alltså fortfarande ingen chans för den grekiska staten att i längden finansiera sitt underskott på den öppna marknaden utan de är helt beroende av övriga EU:s välvilja.

Vad gäller Irland så har invånarna hållit sig betydligt lugnare än grekerna. Men läget är bekymmersamt. Det måste nu göras drastiska budgetnedskärningar och frågan är hur länge det håller ihop. De planerade nedskärningarna räcker inte på långa vägar för att ens komma i närheten av balans i statsfinanserna. Årets underskott för statsfinanserna blir drygt 30%, vilket slår allt jag hört talas om i OECD-länder. Upptrenden i räntan för irländska statsobligationer är fortfarande stark. Nedan räntan på tioåriga irländska statsobligationer.

Stiger räntan över senaste toppen upp mot 7% finns risken för panik vad gäller Irland. Sjunker den däremot ner under 6% igen får man nog se upptrenden som bruten och kan blåsa faran över för denna gången. Detta är en indikator som är värd att hålla koll på den närmaste tiden.


[Andra bloggar om portugal, grekland, irland, statsbankrutt, statsobligationer ]

För USA och dess banker ser det sämre ut

Medan den svenska ekonomin och våra storbanker har repat sig efter Finanskrisen, ser det betydligt sämre ut i USA. Här i Sverige höjde Riksbanken styrräntan idag. I USA däremot syns inga som helst tecken på räntehöjning. Tvärtom talas det där om mer "generositet" genom kvantitativa lättnader från Federal Reserve, alltså "QE2". Som Cornucopia så fyndigt får till det "QE2 är ungefär lika positivt som en positiv cancerdiagnos".

Den svenska Riksbanken har som jag visade häromdagen krympt ihop sin balansräkning efter Finanskrisens uppsvällning för stödåtgärder. I USA syns inga sådana tecken. Federal Reserves balansräkning är fortfarande ungefär lika uppsvälld som förut, även om sammansättningen förändrats. Detta tyder på att stora delar av det finansiella systemet fortfarande behöver centralbankens stöd.

Fyra av de sex amerikanska bankdinosaurierna har dock rapporerat hyfsade vinster. JP Morgan Chase, Citigroup, Goldman Sachs och Wells Fargo gjorde vinster senaste kvartalet, medan Morgan Stanley gjorde en förlust. Bank of America gjorde en storförlust p.g.a. en engångspost - förutom denna var det en hyfsad vinst. Men engångseffekten kanske inte bara var engångs? (Min kursivering)

För den som snabbt ögnar igenom resultatet för USA:s största bank framstår kvartalsresultatet som en ren katastrof - minus 7,3 miljarder dollar, eller -0:77 dollar per aktie. Detta härrör dock till en goodwillnedskrivning på 10,4 miljarder dollar till följd av nya finansregler kopplade till kreditkortsverksamheten. I rapporten varnar banken för att en långsiktig effekt av de nya reglerna kan bli att omsättningen från kreditkorten kan sjunka med mer än 2 miljarder dollar.

Bankdinosaurierna går ändå på det stora hela ganska bra just nu enligt sina kvartalsrapporter. Men vi ska inte glömma att de fortfarande får stöd av Federal Reserve.

Samtidigt fortsätter dock mindre banker att dö - jag återkommer med uppdaterat diagram efter nästa fredag, då oktober månads bankstängningar är avklarade.

Även bolåneföretagen Freddie Mac och Fannie Mae har problem och behöver nu ytterligare kapitalinjektioner från staten.

Hittills har staten skjutit till 148 miljarder dollar för att täcka förlusterna, men notan kommer att stiga.
[...]
Det innebär att den amerikanska staten kan tvingas skjuta till ytterligare 215 miljarder dollar
[...]
I bästa fall kan kapitaltillskotten stanna vid totalt 221 miljarder dollar, alltså ytterligare 73 miljarder dollar, prognostiserar FHFA.

Nestlé-fria veckan börjar idag

25-31 oktober 2010 är det Nestlé-fria veckan. Även om du inte annars gör det, passa denna vecka på att bojkotta Nestlés produkter.

Hos Nordiska Arbetsgruppen för internationella amningsfrågor kan man läsa mer om varför man fortfarande bör bojkotta Nestlé.

Nestlé är världens största livsmedelsföretag och säljer nära hälften av all barnmat i världen. Utåt ger Nestlé sken av att vilja främja amning, men rapporter visar att företaget fortlöpande gör sig skyldig till brott mot WHO-koden. Runtom i världen saboterar Nestlé amningen genom att använda oetiska, aggressiva marknadsföringsmetoder.

Och det här är inte bara något som en liten grupp fått för sig. Läs exempelvis vad Vårdförbundet skrev om Nestlé-bojkott för några år sedan.

Bröstmjölk är fortfarande bäst för spädbarn. Ett länktips är International Baby Food Action Network (IBFAN).

För att veta vilka produkter Nestlé säljer i Sverige tittar man lämpligen in på deras svenska produktlista. Där hittar man bland annat följande.

• Nescafé
• Zoégas kaffe
• Jede kaffeautomater
• Flera märken av flaskvatten, t.ex. Perrier och San Pellegrino
• Godmorgonvälling
• Nestlé barnmat
• Frukostflingor - Fitness, Cheerios, Nesquik
• Godis - After Eight, Kit Kat, Smarties, Lion
• Hemglass
• Mövenpick glass
• Kattmat - Friskies, Pussi

[Andra bloggar om nestlé, amning, barnmat]

Felanvändningen av GMO

Idag skriver Ethel Forsberg, tidigare generaldirektör på Kemikalieinspektionen, en mycket bra debattartikel i SvD med titeln "Kemiföretag tar makten över maten".

För bara några veckor sedan kritiserade en grupp företrädare för kemikaliejordbruket CityGross för att de valt att inte sälja kött från djur som fötts upp på genmodifierat foder (Brännpunkt 1/10). Det var Jens Sundström och hans kollegor på Lantbruksuniversitet och Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin [...] Med modern genteknik kan jordbrukets avkastning öka, skördarna i utvecklingsländerna bli större och mätta fler. Med modern genteknik kan grödor klara av utmaningar som torka, köld och översvämningar bättre.

Problemet är bara, som Forsberg påpekar, att det är inte så som genmodifierade (GM) grödor huvudsakligen har kommit att användas. Den största användningen av GM-grödor är GM-grödor som är resistenta mot ogräsbekämpningsmedlet Roundup (glyfosat). På så sätt kan man fritt spruta ut detta bekämpningsmedel över grödan och förhoppningsvis ta kål på ogräsen. Tyvärr visar det sig att Roundup har en hel del otrevliga bieffekter, vilket tas upp i en annan artikel i SvD idag.

I juni i år publicerades till exempel officiell hälsostatistik från den argentinska provinsen Chaco som tyder på oroväckande konsekvenser av besprutningarna av genmanipulerad soja och ris. Antalet barn under 15 år som diagnostiserats med cancer har trefaldigats under det senaste decenniet, och barn som föds med missbildningar har fyrfaldigats på samma tid, trots att det sammanlagda födelsetalet minskat. Utvecklingen följer produktionskurvan av grödor som kräver intensiv besprutning. Missfall har rapporterats öka i samtliga argentinska provinser där omfattande besprutning sker.

Dessutom finns problem med att ogräsen också blir resistenta mot glyfosat och man istället börjar bespruta GM-odlingarna med ännu giftigare preparat såsom parakvat.

Parakvat är ett starkt ogräsmedel som slår ut all växtlighet, men är även farligt för människor och djur. Parakvat ger permanenta skador på lungor, hud och ögon. Risken för olyckor med dödlig utgång är stor, det saknas motgift och det kan ta upp till en månad innan man dör. Medlet lanserades 1961 men förbjöds i Sverige 1983. Sverige har kämpat hårt inom EU för att behålla sitt förbud mot parakvat och vann bland annat 2007 ett mål i EG-domstolen.

Motståndare i målet var förresten vår kära EU-kommission, som för alla EU-medborgares bästa ville tillåta parakvat!

Mina egenodlade obesprutade
sojabönor av sorten Fiskeby V

Det är hursomhelst sådan besprutad soja som importeras från Latinamerika.

- Eftersom ogräset på GMO-fälten blivit motståndskraftigt mot glyfosat (som sojan modifierats för att klara av, SvD:s anm) har det blivit helt upp och ned. De konventionella odlingarna besprutas mest med glyfosat som är billigare medan GMO-odlarna istället tvingas använda parakvat och liknande

Kemikaliejordbrukslobbyn har starka intressen av att sälja sina genmodifierade grödor och tillhörande bekämpningsmedel. Så här skriver Ethel Forsberg.

Kemiindustrin har tagit makten över maten. På tjugo år har kemiindustrin köpt upp växtförädlingen.

Tre av världens största kemiindustriföretag dominerar utvecklingen av nya grödor genom sitt ägande. När BASF, Bayer och DuPont köpte upp växtförädlingsföretagen köpte de också patent och kunskap om hur de kan skapa nya grödor.

Forsberg nämner dock av någon anledning inte det största och värsta kemiföretaget i utsädesbranschen - Monsanto. Forsberg avslutar sin debattartikel med en bra sammanfattning.

Kemikaliejordbrukets företrädare tycks glömma bort kemiindustrins affärsintressen. Det är naivt att tro att odlingarna av genmodifierad soja i Latinamerika ska minska användningen av farliga kemiska bekämpningsmedel.

En annan viktig aspekt på importen av soja som djurfoder är att övergången till storskaligt jordbruk ställer till det för småbönder i Latinamerika. SvD har idag också en en intervju med två förkämpar för småböndernas rättigheter som just nu är på besök i Sverige - Jaime Weber från Brasilien och Jorge Galeano från Paraguay.

- De multinationella företagen talar om att lösa klimatproblemen och matförsörjningen med hjälp av GMO, men de är egentligen bara intresserade av att tjäna pengar, säger Jorge Galeano.

Självklart - allt annat vore ett brott mot deras skyldighet att maximera aktieägarnas vinst. Därför används GMO till sånt som ger stora vinster (exempelvis Roundup Ready) istället för sånt som ger små vinster (exempelvis torktålighet).

Men vi kan säga nej till att importera soja till djurfoder. Kanske skulle vi då vara tvungna att skära ner på en del köttkonsumtion eller så får vi betala mer för köttet, men det gör inte så mycket. Sedan 1990 har svenskarna ökat sin köttkonsumtion med 50 procent. Sojaimporten ställer verkligen till det för småbönder och lantarbetare i Sydamerika.

- Deras metoder ödelägger traditionell odling som ger mat åt vår befolkning och ersätter det med soja som blir foder och kött åt västvärlden.
[...]
Han beskriver hur det myller av landplättar där det förr odlades grödor som tillhör det traditionella köket, potatis, sötpotatis, linser och ärtväxter, omvandlats till väldiga fält med bara en och samma gröda: GMO-soja. Sojan exporteras till lågpris för att bli foder åt djur i Europa och USA.
[...]
Jaime Weber berättar att storjordbruken regelmässigt nonchalerar säkerhetsavstånden vid besprutningen så att kringboende drabbas.

- Både besprutningen av konventionell odling och GMO-odling innebär svåra hälsorisker för lantarbetarna och de som bor runt fälten.

Därför är odlingen och importen av soja som den ser ut idag djupt omoralisk och fokus borde som jag ser det ligga på detta istället för om sojan är genmodifierad eller inte. Det är inte genmodifieringen i sig som är faran, utan bekämpningsmedlen och stordriften, orsakade av att genmodifieringen används till Roundup-resistens.

Visserligen måste man vara försiktigt med genmodifierade organismer, men det är inte det som är det stora hotet från genmodifieringen. Det stora hotet är den felanvändning och dess bieffekter som blivit resultatet av Monsantos och några andra storföretags girighet.

Fler livsmedelskedjor hakar nu tydligen på och säljer inte fläskkött från grisar som fått genmodifierat foder. Vi får se hur debatten rasar vidare den närmaste tiden.

[Andra bloggar om jordbruk, bekämpningsmedel, utsäde, genmodifiering, sydamerika, soja, foder, livsmedel]

Reviderade EU-statsfinanser, Grekland dröjer

I samband med att Eurostat igår kom med reviderade siffror för statsskulder och underskott/överskott i statsfinanserna för EU-länderna, så meddelade man att resultatet av revisionen av Greklands statistik kommer att dröja till mitten av november. Jag nämnde redan häromdagen att underskottet för 2009 troligen kommer att revideras upp mot 15,5% för 2009. Det verkar rörigt på grekiska statistikkontoret, och det är inte förvånande. Läget är troligen betydligt sämre än vad man vill kännas vid. Vi väntar med spänning på resultatet i mitten av november.

Till dess kan vi passa på att titta på lite historik över hur skulderna och underskotten har förändrats de senaste åren. Det blir lite stökigt med alla EU-länderna i samma diagram, så jag tar dem gruppvis. Kom ihåg att enligt EU:s stabilitets- och tillväxtpakt får medlemsstaterna inte ha budgetunderskott som överstiger 3% av BNP eller statsskuld som överstiger 60% av BNP. Diagrammen är inspirerade av de fina diagram som bloggrannen Cornucopia brukar visa, fast jag har statsfinansernas underskott/överskott på y-axeln istället för som han förändringen av statsskulden. Jag har inte ritat ut vilka datapunkter som motsvarar vilka år, men den generella rörelseriktningen är neråt höger om inget annat sägs. Som vanligt kan ni klicka på diagrammen för att förstora dem.

Storbritannien och Spanien har gjort de snabbaste djupdykningarna, på grund av sina stora spräckta bostadsbubblor. Men vi vet ju redan om att de är krisländer. Stora dessutom. Om det blir kris i Grekland gör inte så mycket, med tanke på att det är så litet, men motsvarande i Spanien eller Storbritannien kan ställa till rejäla följdeffekter.
En annan värsting är Italien, som kan skryta med EU:s näst största statsskuld i förhållande till BNP. Från 2006 till 2007 lyckades man med en viss förbättring (rörelse uppåt vänster i diagrammet) men därefter har det gått utför. Inte katastrofalt snabbt, men med tanke på statsskuldens storlek är varje underskott allvarligt.
EU:s tredje största statsskuld som andel av BNP står Belgien för - visste ni det? Hur ofta hör man det landet nämnas i samband med misskötta statsfinanser? Här finns en potential för många intressanta händelser framöver, men ännu har sökarljuset inte hamnat på Belgien.

EU:s största ekonomi, Tyskland, är också en av värstingarna vad gäller statsskuldens storlek - en tråkig kvarleva från sammanslagningen med Östtyskland. Budgetunderskottet höll sig med näppe nöd inom gränsen 2009. Men med en redan alltför stor statsskuld är även -3% inte bra.
Frankrike har hållit sig runt eller strax utanför gränsen för vad som är tillåtet, men tappade kontrollen 2009. Med tanke på dess stora andel av EU:s totalekonomi kan det ge stora effekter. Det verkar också som om åtstramningspaketen ogillas av folket på ett typiskt drastiskt franskt vis. Här kan det bli intressant.
Holland har hållit sig inom gränserna, men tappade också kontrollen 2009. Dock inget katastrofalt ännu.

Eftersom Grekland inte är färdigreviderat får jag hitta på ett nytt begrepp för EU:s riskländer - CUB-PIISS (Cypern, Ungern, Belgien, Portugal, Irland, Italien, Storbritannien, Spanien).

Här ser vi en massa djupdykningar. Irland har gjort den snabbaste resan från överskott 2006-2007 till katastrofala underskott 2008-2009. Statsskulden har samtidigt formligen exploderat samtidigt som BNP imploderat. Vi får säkerligen höra mer därifrån framöver.
Spaniens djupdykning är faktiskt inte så mycket mindre den heller och Storbritanniens och Portugals dykningar är inte heller att förakta. Storbritannien har dock en stor fördel jämfört med den Iberiska halvöns länder, då de har en egen valuta att devalvera och en egen centralbank som kan "trycka pengar".
Italien och Belgien utmärker sig främst genom stora statsskulder, och dessa två nämnde jag i samband med förra diagrammet.
Cypern är ett litet land, så det gör inte så mycket för Europas ekonomi i stort att de råkar ha hamnat i ett stort underskott.
Ett land som gått mot strömmen är Ungern, vars statsskuld som andel av BNP visserligen ökat, men som har lyckats kapa sina budgetunderskott från 9,3% år 2006 till bara 4,4% år 2009. Grattis Ungern! Nu återstår "bara" att hamna på plus så även statsskulden kan skäras ner. Men även Ungern har fördelen att ha en egen valuta och centralbank. Fast risken är ännu stor för bakslag där.

Så övergår vi till mindre problematiska länder - de nordiska. Även Österrike fick slinka med i detta diagram.

Danmark, Sverige och Finland hade överskott i statsfinanserna 2006-2008 och rimlig storlek på statsskulden. Underskotten för 2009 är därmed inte särskilt oroväckande, även om Danmarks och Finlands snabba dykningar inte känns helt betryggande.
Österrikes läge däremot är mer att jämföra med Tyskland. Inte särskilt bra, men inte heller någon katastrof. Men här ska vi inte glömma att deras banker lånat ut jättebelopp till Öst- och Centraleuropa och deras utgångsläge för statsfinanserna vid en eventuell bankkris är inte särskilt bra.
Öst- och Centraleuropa - ja, här kommer de.

I och med att de flesta av dessa länder har förhållandevis små ekonomier  utgör de inga jätteproblem var för sig. De har också startat från relativt låg statsskuld, vilket är en stor fördel. Estland utmärker sig som EU-landet med de mest välskötta statsfinanserna. Polen och Ungern sticker ut genom sina stora statsskulder (notera som jag nämnde förut att Ungern gått mot strömmen och minskat sitt underskott).
Men gemensamt för dessa länder (förutom Estland och kanske Bulgarien) är att de snarast måste göra något drastiskt åt sina budgetunderskott för att inte hamna i värre problem framöver.

[Andra bloggar om budgetunderskott, statsskuld, statsbankrutt, eu]

Sverige och våra storbanker har repat sig

Glädjande nog för alla oss som bor i Sverige så har vårt land klarat sig hyfsat igenom Finanskrisen. Den drabbade oss aldrig så hårt som många andra europeiska länder. Trots Swedbanks och SEB:s stora exponering mot de krisdrabbade baltiska staterna behövde bankerna aldrig förstatligas, utan klarade sig med stödkryckor från Riksgälden och Riksbanken. Vi ska inte heller glömma de viktiga pengarna från villiga investerare till nyemissioner. Vår bostadsbubbla sprack inte, utan tuffar fortfarande vidare med bara ett litet hack i kurvan.

Detta till skillnad från exempelvis Irland, vars bostadsbubbla sprack 2006 och där den spräckta bubblans följdverkningar sammanföll i tiden med Finanskrisens akuta fas hösten 2008 och gjorde krisen dubbelt svår för Éire. Där fälldes alla de stora bankerna och staten blev tvungen att gå in och ta över, med megaunderskott som följd. Detta gör att det blir tufft för örikets invånare. Irland hade 2008 (enligt Eurostats senaste revision som kom idag) ett budgetunderskott på 7,3% av BNP, förra året var det troligen näst störst i EU med 14,4% av BNP och i år räknar man med att det blir hårresande 32% av BNP p.g.a. engångskostnader för bankerna. Under tiden har Irlands statsskuld stigit från 44,3% av BNP år 2008 till 65,5% av BNP år 2009 och mycket mer i år.

Men nu var det Sverige jag skulle skriva om. Även om man kan tycka att allt inte står så bra till i Sverige just nu, så har vi det ändå som sagt gott ställt jämfört med många andra länder. Underskottet i svenska statens finanser var 2009 förhållandevis beskedliga 0,9% av BNP och statsskulden bara 42% av BNP. Arbetslösheten låg i augusti på 8,2%, jämfört med EU-genomsnittet på 9,6% och Irlands 13,9%.

Och våra fyra storbanker har repat sig och mår nu riktigt bra. Klassens ljus Handelsbanken redovisade i förrgår en ökad vinst för tredje kvartalet i år och klassens värsting Swedbank redovisade igår en hyfsad vinst för tredje kvartalet, att jämföra med en stor förlust förra året. Det blev inte så illa som befarades och nu ser det ut att peka uppåt för Swedbank. De två andra storbankerna Nordea och SEB rapporterar sina resultat för tredje kvartalet på onsdag respektive torsdag nästa vecka, men det skulle förvåna mig om det bleve några större negativa överraskningar där.

Nu vill kanske någon läsare påpeka att större vinster för bankerna inte gynnar folket. Delvis kan jag hålla med, men jag vill då påminna om att större delen av aktierna i de svenska börsföretagen ägs av fonder, försäkringsbolag och staten. Vinsterna gynnar alltså till stor del folket, pensionerna och statskassan. Swedbanks största ägare är "rörelsens" eget Folksam. Nordeas största ägare är finländska försäkringsbolaget Sampo och svenska staten med ungefär 20% var. Även i SEB och Handelsbanken är fonder och försäkringsbolag stora ägare, även om investmentbolagen Investor och Industrivärden sitter med stora poster (cirka 20% i SEB respektive cirka 10% i Handelsbanken). Och så länge bankerna går bra så slipper vi att staten tvingas ta över dem och att de blir en belastning för folket.

Apropå bankaktier, så skriver bloggrannen Stockman idag intressant om investeringspsykologi - hur man ser på sitt innehav av exempelvis bankaktier kan till stor del bero på när man köpte dem.

Förutom vinsterna för de svenska storbankerna verkar de efter Finanskrisens brutala lektioner ha fått en mer nykter och realistisk syn på riskerna i världsekonomin.

Handelsbankens vd Pär Boman varnade på onsdagen för risk för nytt stök på marknaderna, inte minst beroende på den svaga amerikanska ekonomin och Europas problem med stora statsskulder och budgetunderskott. Även SEB:s vd Annika Falkengren flaggade för risk för ny konjunkturoro nästa år.

Men just nu går det som sagt bra. Inte bara för bankerna, utan för Sverige i stort, vilket Cornucopia igår beskrev en analytikers syn på. Även de svenska verkstadsföretagen redovisar goda vinster. Det började med anrika Svenska kullagerfabriken (SKF) i tisdags, följt av likaledes anrika Ericsson som idag vände åter till en liten vinst efter fyra kvartal av "negativ tillväxt". Volvo redovisade idag ett bättre resultat än väntat med ökad efterfrågan på lastbilar. Även Atlas Copcos kvartalsrapport kom in bättre än väntat idag.

En orsak till att Sverige klarat sig förhållandevis bra är att vi är en exportnation. Vi exporterar dessutom både industrivaror och (delvis förädlade) råvaror - diversifiering ger ökad motståndskraft. Just nu har jag bara statistik för 2008 tillgänglig, men då fördelade sig vår export enligt diagrammet nedan. (Klicka på diagrammet för att förstora.)

Ungefär hälften av exporten var alltså industrivaror (inklusive kemi och läkemedel) och en tredjedel (delvis förädlade) råvaror. Vi har alltså en god diversifierad sits vad gäller export.

För att återgå till bankerna så syns det inte bara i deras kvartalsrapporter att de repat sig. Det syns också på Riksbankens balansräkning, där den bit som stöttade upp bankerna nu sjunkit ihop nästan helt. (Klicka på diagrammen för att förstora dem.)

Det gäller delen "utlåning i svenska kronor till penningpolitiska motparter", som enligt tillförlitliga rykten till större delen var lån till att stötta upp storbanken X så att den inte skulle falla omkull. Vilken den storbanken var överlåter jag åt läsarna att gissa. Intressant är att det är först de senaste månaderna som denna bit av Riksbankens balansräkning försvunnit (alltså stödlånet återbetalats), samt att den försvunnit snabbt. Så sent som i mitten av juni var denna bit på 335 miljarder kronor, för att sista juni sjunka till 244 miljarder, sista juli 222 miljarder, sista augusti 112 miljarder och nu i oktober futtiga 11 miljarder kronor. Därmed står som jag ser det den svenska banksektorn och dess stöttepelare Riksbanken förhållandevis väl rustade för att kunna tackla Finanskrisen 2.0 när den väl kommer. Detta får mig faktiskt att känna mig lite lättad och lugnad.

Det var länge sedan jag sist tog en titt på Riksbankens balansräkning, så därför kan några ytterligare kommentarer vara på sin plats. Posten "fordringar i utländsk valuta på hemmahörande i Sverige" var den dollarlikviditet som Riksbanken bistod det svenska bankväsendet med under Finanskrisen. Det stödet avvecklades som synes redan under juni-oktober 2009.

Vad gäller den guldgula biten längst ner i diagrammet, så har Riksbankens guldreserv ökat i värde de senaste åren, trots att man ägnat sig åt att sälja av 60 ton guld mellan 2005 och 2009. Varför man sålt av en massa guld övergår mitt förstånd.

För att övergå till skuldsidan av balansräkningen, så har de båda posterna "emitterade skuldcertifikat" och "skulder i svenska kronor till penningpolitiska motparter" nu också i princip försvunnit. Dessa var alltså pengar som Riksbanken lånade in, troligen mest från storbankerna Y och Z, för att sedan stötta upp storbanken X. Posten "skulder i svenska kronor till hemmahörande utanför Sverige" var den swaplina från amerikanska Federal Reserve som Riksbanken hade för att kunna stötta de svenska bankerna med dollarlikviditet.

Nu är alltså frågan också hur framtiden ser ut. Som jag ser det är Finanskrisen 2.0 tämligen oundviklig med tanke på de enorma outredda problem som fortfarande finns i olika delar av världsekonomin. Frågan är bara när den kommer. 2010, 2011 eller 2012? Ingen vet.

Sedan har vi den svenska bostadsbubblan, som ännu inte spruckit. De numera flitigt citerade Reinhart och Rogoff har forskat på finanskriser och deras efterverkningar och enligt dem så dröjer det i genomsnitt två år från en bostadsbubblas topp till dess att den utlöser en bankkris. Som vi ser av skräckexemplet Irland är det mycket olyckligt om denna bankkris råkar sammanfalla med en global finanskris. Eftersom den svenska bostadsbubblan ännu ser ut att tuffa på kan vi förvänta oss bankkris orsakad av den tidigast hösten 2012. Om världsekonomin drabbas av Finanskrisen 2.0 nästa år skulle Sverige isåfall kunna klara sig undan dubbel kris (åtminstone samtidigt), men om man med diverse ingripanden från stater, centralbanker, EU, IMF med flera lyckas hålla Finanskrisen 2.0 stången till 2012 skulle det kunna bli en samtidig dubbelkris för Sveriges del. Vi får se hur det blir med tajmingen. Och som sagt så har det svenska banksystemet nu repat sig såpass att jag tror att vi kan klara oss förhållandevis bra.

[Andra bloggar om banker, riksbanken, swedbank, handelsbanken, sverige, finanskris, centralbanker, industriproduktion, export, irland]

Risk, vadå risk?

I DI och Privata Affärer kunde man igår läsa att Greklands budgetunderskott för 2009 troligen kommer att revideras till 15,5 procent av BNP (från tidigare 13,8 procent) efter en granskning av Eurostat. 2010 års prognos för budgetunderskottet revideras samtidigt upp från 7,8 procent till 8,2 procent av BNP. Inte oväntat att prognoserna var alltför optimistiska. Den kraftiga revisionen från Eurostat var inte heller särskilt oväntad. Samtidigt fortsätter lättlurade investerare som Norges oljefond att köpa på sig grekiska statsobligationer. Häromdagen lyckades Grekiska staten prångla ut 1,17 miljarder euro i sexmånaders statsskuldsväxlar till bara 4,54% ränta - den lägsta på ett bra tag. Men Greklands statsskuld är fortfarande på helt ohållbart hög nivå och fortsätter att växa snabbt. Trots detta verkar EU inte vilja göra något åt slösarstaterna. Ingen risk inom synhåll?

Och det är inte bara Grekland. Storbritannien rapporterade just sitt största underskott i statsfinanserna sedan 1993. Detta bara några timmar innan regeringen ska presentera en budget med de största nedskärningarna i mannaminne. Ingen risk i Storbritannien?

Samtidigt befinner sig världens aktiebörser fortfarande på höga värderingar - Stockholmsbörsen noterade årshögsta igår. Grannbloggen Winning Trading kommenterade igår.

VIX som mäter volatiliteten i optioner på S&P 500 rörde sig endast marginellt under gårdagen, efter att ha inletts uppåt, noteras indexet just nu vid 19,1. Det innebär att placerarkollektivet inte hyser någon större oro för en tilltagande, oroväckande volatilitetsökning den närmaste månaden. [...] Skulle indexet backa ner mot 15-16 uppstår det jag kallar för ett "bedrägligt lugn" och från denna nivå steg VIX dramatiskt i oktober 2008. Det finns ingen garanti för att detta scenario skall upprepas, men det är bra att höja garden när optimismen blir alltför utbredd. Krascherna kommer när de flesta tror på en fortsatt uppgång och sänker garden...

Nu fick vi sedan en viss nedrekyl på börserna igår, men ingen större risk tycks finnas i sikte här heller. I skrivande stund ligger Stockholmsbörsen bara 1,5% från årshögsta.

Men hur kommer det att gå för börsbolagens framtida vinster (som ju aktiekursen intecknar) när det ser risigt ut för t.ex. USA:s ekonomi? Igår rapporterade exempelvis bankdinosaurien Bank of America sitt senaste kvartalsresultat - en förlust på drygt 7 miljarder dollar p.g.a. "engångskostnader". Utan dessa "engångskostnader" skulle det ha varit en vinst på 3 miljarder dollar. Men har inte bankerna tagit ut "engångskostnader" lite väl ofta de senaste åren? Så ofta att jag börjar tvivla på engångskaraktären. Bank of America (BoA) är också en av huvudaktörerna i Foreclosure-gate-skandalen, men säger att det ändå inte är några större problem. Jo visst, det tror vi på, för direktörer för de amerikanska bankdinosaurierna har väl aldrig ljugit förr? BoA verkar ha full koll på situationen, för enligt VD:n är det "bara" en tredjedel av de bostäder de övertar efter att lånen inte betalats som står tomma, och bolåntagare i tvångsförsålda bostäder har i typfallet "bara" struntat i att betala i 15 till 24 månader. Är det någon annan än jag som uppfattar hans uttalanden som oavsiktligt ironiska?

På den positiva sidan ska dock noteras att två andra bankdinosaurier, JPMorgan och Citigroup, inte rapporterade några "engångsförluster" för det senaste kvartalet.

Men Finanskrisen 2.0 lurar runt hörnet, denna gång kanske initierad av spruckna europeiska bostadsbubblor, som grannbloggen Cornucopia föreslår.

Förutom europeiska staters skuldproblem finns även ett problem för många företag. När bankerna förorsakade kredittorka för företagen i samband med finanskrisen (1300 miljarder dollar i banklån försvann) vände sig många till obligationsmarknaden. Många företag har dock "skräpstatus" vad gäller kreditbetyg (från kreditvärderarna Moody's, S&P och Fitch) och deras obligationer klassas därför som "skräpobligationer" och många investerare (exempelvis pensionsfonder) får enligt sina regler inte investera i dem. Nu frågar sig Moody's hur det ska gå till att få nya lån till de 316 miljarder dollar i "skräpobligationer" till europeiska företag som löper ut fram till 2014, då marknaden för "skräpobligationer" inte har varit så stor förut och inte ser ut att kunna bli det heller. Trots det är räntorna på "skräpobligationer" för europeiska företag de lägsta sedan juli 2007, alltså innan Finanskrisens inledning. Ingen risk i sikte här heller, va?

Vi kan också blicka mot sandslottsriket Dubai, där en rapport konstaterar att många av de sämsta av de nybyggda kontorsbyggnaderna aldrig kommer att hyras ut, eftersom de är så illa planerade och många andra inte kommer att dra in högre hyror än sina underhållskostnader. Efterfrågan matchade tydligen inte riktigt tillgången. Trots det pågick i juni 2010 fortfarande konstruktionen av 2,6 miljoner kvadratmeter kontorsyta i Dubai, vilket är den tredje högsta takten i världen efter Shanghai och Moskva. Men ingen risk här heller, va?

USA:s centralbank Federal Reserve håller på att försöka pumpa ut en massa nya pengar för att stimulera ekonomin, men vad händer egentligen med dessa nya pengar? Feds Fisher tvekar också om nyttan med detta pengapumpande. För deflationskrafterna i USA är som jag nämnt tidigare starka. Vad som händer är nu att amerikanska investerare ser bättre avkastningsutsikter utomlands. Så den inflation som borde bli i USA av Feds penningpump hamnar istället i "tillväxtländer" och alla andra tillgångar som inte är dollar, t.ex. ädelmetaller och råvaror.

Brasilien, Indien och Kina ses som mer attraktiva placeringar än USA, visar en enkät med 1 400 internationella placerare som nyhetsbyrån Bloomberg genomfört.

De så kallade BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina) ses nu av placerarkollektivet som ganska riskfria. Priset på kreditswappar (CDS) på dessa länders statsskulder har sjunkit till rekordlåga nivåer. Framförallt Kinas statsskuld framstår som riskfri - CDS på den låg i förra veckan på 56 punkter, jämfört med 46 för "supersäkra" USA. Ingen risk här, alltså?

Samtidigt har Kina problem med vad som ser ut att vara en kredit- och fastighetsbubbla och den kinesiska centralbanken höjde igår sin styrränta med 0,25 procentenheter för att dämpa det hela. Och Kina har inte bara potentiella problem på finansmarknaderna, utan även av mer konkret karaktär. Stora miljöproblem, där ett av de värsta är vattenbristen i norra Kina. Alla vet egentligen om detta, men de flesta väljer uppenbarligen att blunda eller titta bort. Kina lär få svårt att hålla tillväxten uppe med vattenbrist. Men den risken är väl försumbar?

[Andra bloggar om risk, grekland, storbritannien, börsen, usa, banker, finanskris, kredittorka, dubai, federal reserve, inflation, deflation, kina, vatten]

Foreclosure-gate, orsaker och följder

Som jag nämnde i fredags har vissa svenska media äntligen fått upp ögonen för den gigantiska skandal på den amerikanska bostadsmarknaden som fått namnet Foreclosure-gate. Foreclosure = tvångsförsäljning av bostad där låntagaren inte gör rätt för sig (motsvarar ofta svenska utmätningar eller exekutiv auktion). Grannbloggen Musik @ Centrifugen skrev om det redan i början av oktober. En annan grannblogg, Makrofjanten, skrev igår en beskrivning av Foreclosure-gate.

Huvudproblemet är att kopplingen mellan skuldebrev och bolån har upphört p.g.a. användningen av exotiska bolåneprodukter under åren före kreditkrisen (se nedan).

[...]

För att få det att verka som att denna kedja inte är bruten har bolåneinstituten fifflat med dokumenten. Det kostade 95 dollar att "återskapa" alla dokument som behövdes för att inleda en tvångsförsäljningsprocess.

En av de bästa källorna för information om den amerikanska bostadsmarknaden anser jag vara Calculated Risk, som har studerat och bloggat om den i många år. Han skriver som följer om orsakerna.

Second, "Foreclosure-Gate" is primarily about "robo-signers". Some people are trying to conflate other sloppy procedures, cost cutting and even MERS (Mortgage Electronic Registration Systems) into "Foreclosure-Gate". This is just confusing readers. All of the servicers who have put foreclosures on hold have done so either because they had "robo-signers" or because they wanted to verify that their processes did not use "robo-signers" (or anything similar). There are valid questions about MERS and other "cost cutting" measures - although most reports I've seen are grossly misinformed - but unfortunately it takes time to get that right (I'll write about that at a later date).

A review: "Robo-signers" are individuals who signed affidavits stating that they had "personal knowledge" of the facts in a foreclosure case, when in fact they did not.

[...]

So my guess is a combination of getting swamped with foreclosures, lack of experienced staff, the poor economic environment for servicers, and outsourcing to the lowest bidder, all contributed to the servicers using "robo-signers". This doesn't excuse their behavior - I'm just trying to understand why this happened - and why it happened at more than one servicer.

Det verkar alltså inte riktigt som att det är bristen på dokumentation av kopplingen mellan bolånet och skuldebrevet som orsakar det största problemet, utan att man försökte snabba på processen genom "robo-signers". Det tog för lång tid (och därmed pengar) att få fram de riktiga pappren och undersöka omständigheterna runt varje tvångsförsäljning, så man skrev på (ibland falska eller felaktiga) papper i blindo och hoppades att ingen skulle klaga.

Vad kommer det nu att få för effekter? Andrew Jeffery på Minyanville skriver.

If lenders didn't foreclose properly, buyers could find themselves without clean title, opening a Pandora's box of risks.

Alltså om banken har sålt ett hus och det visar sig att bankens dokumentation runt tvångsförsäljningen inte var som den skulle, så kanske den nye köparen egentligen inte längre är formell ägare. Skulle du vilja köpa ett hus på exekutiv auktion om du visste att det fanns en sådan risk? Verkligen en Pandoras ask av risker som öppnas här...

Makrofjanten har även spekulerat lite i tänkbara konsekvenser av Foreclosure-gate. Det första är effekten på bostadspriserna. Jag tror här snarare på alternativet djupfrysning av bostadsmarknaden i USA tills det mesta är utrett, istället för alternativet med stigande bostadspriser i USA den närmaste tiden, följda av lägre priser när bostadsmarknaden översvämmas efter att utredningarna är klara.

Vidare tror Makrofjanten att det skulle vara positivt för konsumtionen och konjunkturen.

Netto bör denna skandal öka sannolikheten för att fler hushåll slutar betala sina räkningar. Om kopplingen mellan skuldebrev och bolån är bruten är inte bolånet giltigt.

Fast kopplingen mellan skuldebrev och bolån är inte bruten, som jag skrev ovan. Kopplingen finns fortfarande, men kräver lite mer pappersarbete för att bevisa. Därmed kan effekten på konsumtionen bara bli högst tillfällig. Dessutom befinner sig många av de amerikaner som slutar att betala på sina bolån i en ekonomisk situation som gör att de inte längre kan öka sin konsumtion p.g.a. personlig kredittorka.

Makrofjantens nästa slutsats kan jag dock skriva under på, nämligen att det är dåliga nyheter för bankerna.

Detta innebär att finanssektorn sannolikt står inför fler nedskrivningar och förluster.

Hans nästa slutsats är att "juristerna kan skratta hela vägen till banken". Det stämmer säkert för många juristfirmor, men vi ska inte glömma att många advokatfirmor varit inblandade i Foreclosure-gate och därmed kan råka riktigt illa ut (se t.ex. skräckexempel från Calculated Risk).

De två sista konsekvenserna kan jag också helt hålla med om. "På längre sikt stiger kostnaden för bolån" och "Ilskan hos folket lär öka". Frågan är när det kokar över för det amerikanska folket.

Foreclosure-gate kommer sammanfattningsvis att bli ännu en faktor som bidrar till den oreda som USA:s ekonomi befinner sig i. I sammanhanget kan det vara värt att påminna om den utmärkta artikelserie som grannbloggen EfterOljan har skrivit om krisens effekter i USA. Läs dem om ni inte redan har gjort det!

• Krisens effekter del 1
• Krisens effekter del 2
• Krisens effekter del 3
• Krisens effekter del 4
• Krisens effekter del 5
• Krisens effekter del 6
• Krisens effekter del 7
• Effekter av 2:a ordningen
• Nya överlevnadsstrategier

[Andra bloggar om usa, bostäder, bolån, tvångsförsäljningar, banker, advokater, foreclosure-gate]

Prata ner dollarn, fast det blev upp

Chefen för USA:s centralbank Federal Reserve, ekonomie doktor Ben Bernanke, höll idag ett av media välbevakat tal på en konferens i Boston. Målet var troligen att "prata ner" dollarn. Men slutresultatet för dagens dollarkurs mot andra valutor blev en stärkning av dollarn. Det finns alltså krafter som är starkare än centralbankschefer. Valutamarknaden går dit den vill, inte dit Bernanke vill. Se nedan dollarn mot euron.

Och dollarn mot den japanska yenen. Klicka på diagrammen för att förstora dem.

En vanlig prognos på marknaden är att Fed fram till årsskiftet kommer att spendera 500 miljarder dollar (nästan 3.300 miljarder kronor) på att trycka ned räntorna med obligationsköp och därmed få fart på tillväxten.

Idén att Federal Reserve i dagens läge skulle kunna få fart på tillväxten genom att trycka ner räntorna är fullständigt befängd. Som det ser ut nu vill inte bankerna i USA låna ut och ingen verkar särskilt villig att låna heller. Läs vad "makrofjanten" har att säga om det. USA håller istället på att minska sitt skuldberg, som jag skrivit om den senaste tiden. Men jag vill åter påpeka att minskningen av skuldberget i USA mestadels inte sker genom amorteringar eller avbetalningar på lån, utan huvudsakligen p.g.a. avskrivningar och nedskrivningar av dåliga lån.

Nu börjar svenska media också äntligen få upp ögonen för något som bloggrannen Musik@Centrifugen skrivit om ett tag, nämligen skandalen med felaktiga utmätningar av bostäder i USA.

[Andra bloggar om valutakurs, centralbanker, federal reserve, dollar, yen, euro, utmätningar]

Vad ska vi säga om bopriserna?

Idag kom SCB ut med sin senaste Småhusbarometer med preliminära data för september. Enligt deras sätt att räkna, alltså med K/T-talet, så har småhuspriserna i riket fortsatt upp 1% mellan andra och tredje kvartalet 2010.

Jag tittar som gamla läsare vet på ett längre tidsperspektiv och medelpriset istället för K/T-talet. Mitt diagram ser ut så här.

Det kraftiga fallet i september är en varningssignal, men emotsägs av K/T-talets ökning, så ta det för vad det är - bara en liten varningssignal om att bubblan inte kan blåsas upp för evigt.

SCB:s statistik ligger som bekant några månader efter Mäklarstatistik, vars senaste pressmeddelande kom igår, fast det konstigt nog tycks ha ignorerats av media.

Den senaste tremånadersperioden har villapriserna i riket gått ned 1 procent, medan bostadsrättspriserna ökat med 2 procent. Den senaste månaden har priset på villor i riket ökat med 1 procent medan priset på bostadsrätter varit stillastående.

Mäklarstatistik ligger som sagt före SCB tidsmässigt, men SCB verkar mer tillförlitliga. Tittar man på några månaders trend hos Mäklarstatistik ser man dock att priserna på bostadsrätter fortsätter uppåt, medan villapriserna ser ut att ha börjat sjunka. Osäkert läge, med andra ord, vilket bekräftas av att enligt SBAB:s senaste Mäklarbarometer från igår väntas priserna plana ut under fjärde kvartalet.

Göteborgs-Posten har fått tag på Pär Magnusson, nordisk chefsanalytiker på Royal Bank of Scotland (RBS).

Han pekar på hur de reala bostadspriserna i Sverige sedan mitten av 90-talet har stigit mest i hela västvärlden, om man räknar bort inflationen.

Och medan en rad andra länder, som Danmark, genomgått smärtsamma korrigeringar på bostadsmarknaden i kölvattnet på finanskrisen har de svenska priserna bara planat ut för att sedan fortsätta gå upp.

- Sverige har världens dyraste hus, i förhållande till disponibel inkomst. Och vi har världens största räntedoping. Det är osäkert om det är en bubbla, men det finns skäl till oro, säger Magnusson.

Detta bekräftas av SvD:s artikel om att Stockholm är dyrast i Norden.

I Stockholm, Oslo och Helsingfors fortsätter priserna på bostadsrätter att stiga och dippen under finanskrisen är ett minne blott. I vårt södra grannland Danmark är dock bostadsmarknaden fortfarande bräcklig, även om priserna i Köpenhamn sakta börjar stabiliseras.

Vändningen ner kommer oväntat när den väl kommer.

I Köpenhamn var prisuppgången extrem fram till sommaren 2007 då bubblan plötsligt sprack.

De norska och danska bostadspriserna tog jag upp i augusti, men de finska hade jag missat. Edward Hugh på A Fistful of Euros skrev dock nyligen utförligt om dem i artikeln "Bubble Trouble In Finland?"

För att återgå till Pär Magnusson så säger han ungefär som jag om åtgärder mot bostadsbubblan.

För att återfå stabilitet på bostadsmarknaden vill han i stället för nu inplanerade reporäntehöjningar, som slår mot hela ekonomin, se specifika åtgärder riktade mot bostadsmarknaden - som bolånetaket.

Ett amorteringskrav på bolån är ett vanligt redskap i omvärlden, som inte finns här.
- Bolånetaket borde ha införts redan för fem år sedan, inte för två veckor sedan. Och det bör följas av ett amorteringskrav.

Som jag sagt tidigare anser jag att det egentligen handlar om en kreditbubbla som kanaliseras till bostäder. Jag analyserade bakomliggande faktorer i "Vad ska spräcka den svenska bostadsbubblan". Nu närmast väntar jag på statistik från SCB angående hushållens ekonomi den 21/10 med bl.a. preliminär inkomststatistik och boendeutgifter för 2009. Därefter väntar jag på finansmarknadsstatistik för september, som kommer 27/10, för att se hur takten i hushållens skuldökning utvecklar sig.

Apropå hushållen läser jag idag att den svenska personbilsmarknaden trotsar den europeiska trenden - försäljningen i Sverige ökade 35% under årets första nio månader jämfört med motsvarande period 2009, medan den i Europa som helhet sjönk 10%. Hur länge kan detta fortgå?

Apropå fastigheter läser jag idag också att det räknas med ett uppsving för kontorsbyggen i Stockholm.

Positivt för fastighetsägare är även att vakanserna, andelen tomma lokaler, har börjat vända ner i Stockholmsområdet. Samtidigt stiger kontorshyrorna. Att den ljusare fastighetsbilden består är dock inte givet.

Vad är största hotet för svensk fastighetsmarknad?

- Världsekonomin, svarar Åsa Linder.

- Omvärlden. Sverige är naturligtvis beroende av vad som händer utanför landet och hur ekonomierna utvecklas, säger Marie Bucht.

Dessa två analyschefer på olika fastighetskonsulter sätter fingret på en öm punkt - Sverige är ett litet exportberoende land som är beroende av att världsekonomin utvecklar sig positivt för att kunna hålla uppe vår egen ekonomi och våra fastighetsmarknader.

Jag ser också att bloggrannen Cornucopia hann före mig med "Sverige har världens dyraste hus". I en kommentar kommer han med en intressant synpunkt i ett svar till de vanliga belackarna.

En fördel jag har som vare sig har några bostadslån (äger mitt boende skuldfritt) och inte bor i storstad är att jag kan se nyktert på bostadspriserna. Många är tyvärr för känslomässigt och ekonomiskt exponerade för att våga tro på en bubbla.

Visserligen bor jag till skillnad från honom i storstad, men även jag äger mitt boende skuldfritt och kan därför se ganska nyktert på bostadspriserna.

Så vad ska vi säga om bopriserna? Oklart just nu, förutom att det är förskräckligt dyrt att köpa in sig på bostadsmarknaden.

[Andra bloggar om bostadspriser, bostadsbubbla, kreditbubbla, kommersiella fastigheter, bilism, bilindustri]

En bunt indikatorer

För skojs skull ritade jag in en mängd ekonomiska indikatorer i samma diagram för finanskrisens tid. Jag börjar sommaren 2006, då huspriserna i USA toppade enligt Case-Shiller-indexet. Jag har justerat samtliga indikatorer så att 100 motsvarar medelvärdet av indikatorn under tidsperioden, utom för räntan på 3-månaders T-bills, där jag satt medelvärdet till 50 för att linjen ska få plats. Klicka på diagrammet för att förstora det.

Ser ni också något intressant? Hösten 2008 under finanskrisens akuta fas samlar samtliga indikatorer (utom 3-månaders ränta) ihop sig nära mittlinjen. Betyder det något? Eller är det bara en slump? Eller är det bara den mänskliga hjärnan som söker efter mönster?

Det man i alla fall kan se av diagrammet är att krisen gått genom olika faser. Indikatorer som följt varandra med till synes ganska god korrelation kan plötsligt växla över i att gå tvärt emot varandra.

Källor:
Huspriser USA: S&P/Case-Shiller Home Price Indices: U.S. Home Price Values Non-Seasonally Adjusted. Composite-20 (SPCS20R).
Ränta 10 yr Treasuries: Riksbanken. Medelvärde månad.
Ränta 3 m T-bills: US Treasury. Ultimo månad.
JPY/USD och USDEUR: Riksbanken. Medelvärde månad.
Guld: Kitco. Ultimo månad.
Olja: EIA: WTI Medelvärde månad.
USA-börsen: Yahoo Finance: S&P500 Ultimo månad.
Arbetslöshet USA: BLS: U-3.
Statsskuld USA: Economagic: U.S. Public Debt in dollars.
Hushållens skulder USA: Economagic: Total credit market debt owed by Household sector. Interpolerat från kvartal till månad.

[Andra bloggar om finanskris]

Pengar är skulder

Steve Keen, docent i ekonomi vid University of Western Sydney, skrev i januari 2009 en lång men mycket intressant artikel om hur de flesta ekonomers uppfattning om pengar verkar vara felaktig, eftersom den motsägs av observationer. Han framför istället för de gängse teorierna om fiat-pengar och fractional reserve banking en teori som verkar stämma bättre med verkligheten, nämligen att vi lever i en värld med "skuldpengar" eller "kreditpengar". Jag har snubblat över referenser till denna artikel förut, men det var först häromdagen som jag satte mig ner och orkade läsa hela. Knappt hade jag hunnit läsa artikeln, så tipsade en läsare om den i en kommentar. Artikeln verkar vara i ropet just nu och det är väl värt för den intresserade att läsa hela artikeln för att sätta sig in i hur penningsystemet troligen fungerar egentligen.

Principen för fractional reserve banking är att banken får en insättning och då kan låna ut tio gånger så mycket pengar. Men så går det enligt Steve Keen inte till. Han refererar till en artikel av ekonomen Basil Moore. (Min översättning)

Basils viktigaste punkt var ganska enkel. Det brukliga antagandet i modellen för pengamultiplikatorn att bankerna passivt väntar på insättningar innan de börjar att låna ut är falskt. Istället för att bankirerna sitter passiva och väntar på att insättare ska ge dem extra reserver som de sen kan låna vidare,

"I den verkliga världen, ger bankerna kredit, och skapar insättningar i denna process, och letar efter reserver senare".

Alltså kommer lån först - och skapar samtidigt insättningar - och på ett senare stadium hittas reserverna.

Det är också bankernas låneskapande som driver penningmängden. Angående Federal Reserves försök att mota deflationen genom att öka penningmängden skriver Keen följande. (Min översättning)

Emellertid, utgående från de empiriska observationerna kommer detta att slå fel på åtminstone fyra fronter:

1. Bankerna kommer inte att skapa mer kreditpengar på grund av injektioner i den monetära basen. Istället kommer inaktiva reserver att öka;
2. För att skapa mer kreditpengar krävs en motsvarande ökning av skuld - även om modellen med pengamultiplikator vore korrekt, hur stora är oddsen att den privata sektorn kan ta på sig ytterligare 7 biljoner dollar i skulder förutom de 42 biljoner dollar de redan är skyldiga?
3. Deflationen kommer att fortsätta eftersom den drivande kraften bakom den fortfarande finns där - utförsäljningar från detaljhandel och grossister som desperat försöker undvika att gå i konkurs; och
4. Den makroekonomiska processen med avskuldning kommer att minska den verkliga efterfrågan oavsett vad som görs, som Microsofts VD Steve Ballmer nyligen noterade: "Vi är verkligen mitt i en uppsättning ekonomiska villkor som bara händer en gång under en livstid. Perspektivet jag vill anlägga är inte ett av recession. Snarare håller ekonomin på att återställa sig till en lägre nivå av spenderande från företag och konsumenter, till stor del baserat på den minskade lånehävstången i ekonomin".

Det enda sättet som Bernankes "tryckpressexempel" skulle kunna fungera för att skapa inflation i vår nuvarande skuldbelastning skulle vara om man tryckte rent Zimbabwiska mängder med pengar, så att fiat-pengar skulle kunna återbetala en stor del av de utestående skulderna och på så sätt ersätta kreditbaserade pengar.

Mätt på den här skalan övergår Bernankes ökning av den monetära basen från att vara heroisk till att bli trivial. Skalan av kreditskapade pengar överstiger inte bara statsskapade pengar med en stor faktor, utan skulderna i sin tur överstiger till och med det bredaste penningmängdsmåttet - M3-serien, som Fed för några år sedan beslöt sig för att inte längre rapportera.

Även Steve Keens artikel "What Bernanke doesn't understand about deflation" är läsvärd i sammanhanget.

Keen konstaterar vidare att för att ha någon meningsfull effekt på skuldnivåerna och således påverka penningmängden och skapa inflation, så skulle Bernanke inte bara behöva dubbla M0, utan öka den med en faktor 25 eller så. Allt annat är dömt att drunkna i det hav av skulder som finns i USA idag. Bernanke och andra neoklassiska nationalekonomer antar att dynamiken i penning- och skuldsystemet är enligt modellerna för fiat-pengar, när vi istället har kreditpengar som har en helt annan dynamik. För skulderna har börjat minska i USA och de minskar i en takt som får Federal Reserves "penningtryckande" att framstå som en spott i havet.

De totala skulderna i USA minskar nu i en årstakt av runt 455 miljarder dollar (varav hushållen står för drygt 290 miljarder). Ska Federal Reserve trycka upp så mycket bara för att hålla deflationen stången? Kan de göra det? Framförallt - bör de göra det? Och även om de gör det, så står de fortfarande bara stilla. Och vad händer om skulderna börjar sjunka i snabbare takt än nu?

Ska vi tro att Steve Keen får Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels fasa någon gång framöver? Nej, knappast, för han är för mycket motvalls och säger att centralbankerna är tämligen maktlösa i dagens läge. Knappast en bra inkörsport för att få ett pris från en centralbank.

Läs även "Peak oil - inflation eller deflation?"

[Andra bloggar om pengar, kredit, dollar, federal reserve, centralbanker, ekonomipriset]

Cykeltrakasseri vid Stockholmsarenan

På min hemväg från sta'n idag möttes jag utan förvarning strax söder om Globenhotellet av en total avspärrning där det tidigare åtminstone funnits en tillfälligt omledd cykelbana vid Arenabygget. Eftersom det var runt sextiden på kvällen fanns heller inga byggjobbare i sikte att fråga. Området var dock "bemannat" av ett gäng kringirrande cyklister, som liksom jag inte sett till en enda skylt som talade om att det var avstängt eller vilken väg man skulle ta istället. Även ett gäng förvirrade bilister syntes irra fram och tillbaks, liksom diverse fotgängare som trott att de skulle komma någonvart om de gick ut på sydsidan av Globens köpcentrum. Till slut lyckades jag trots avsaknaden av skyltar krångla mig runt genom Slakthusområdet.

På Stockholmsarenans "projketblogg" (sic) kan man läsa om hur denna trafikomläggning är tänkt. Här är det uppenbarligen ingen som har tänkt på alla de cyklister som dagligen passerar bygget. Ska vi cyklister ta en omväg på 1,4 kilometer genom Slakthusområdet? Det går nog bra med bil, men den omvägen är inte särskilt kul med cykel, mitt bland en massa lastbilar. Vitsen med cykelbanan är ju att det ska gå ganska säkert och snabbt att cykla till jobbet. Men jag gissar att Arenabolagets anställda knappast cyklar.

Hursomhelst måste det snarast till en vettig och välskyltad trafikomledning även för cyklarna. Detta är ett av de viktigaste cykelstråken i Stockholms södra förorter och det går inte att bara stänga av så där. Jag undrar hur reaktionen hade blivit om man på motsvarande sätt stängt av södergående bilkörbana på Nynäsvägen i höjd med Globenhotellet, utan hänvisningsskyltar.

Apropå detta för oss skattebetalare kostsamma högriskprojekt kan ni läsa Tomas Melins inlägg "Låt klubbarna betala sina arenor själva" från i somras.

[Andra bloggar om cykel, stockholmsarenan]