Earth Hour - ett jippo?

Ikväll uppmanas vi att fira Earth Hour klockan 20.30 till 21.30 genom att släcka lyset. WWF säger att Earth Hour är en "klimatmanifestation", men tyvärr blir det förfelat här i Sverige. Nog är det bra att vi sparar el, men här i Sverige framställs elen till största delen inte genom förbränning av fossila bränslen. Genom att istället tända levande ljus gjorda av paraffin ökar vi istället utsläppen av växthusgaser. Earth hour må vara bra som klimatmanifestation i de flesta av världens länder, där el till största delen framställs genom att bränna kol och fossilgas, men i Sverige kanske vi skulle tänka ut något annat? Jag ser tyvärr denna timme som ett meningslöst jippo och tänker inte delta.

Istället tycker jag att det är värt att lägga krut på t.ex. 22 september som är internationella bilfria dagen. Det känns mer meningsfullt.

Nåja, diskussionen är fri så länge ni håller er till kommentarsreglerna. Vad tycker du om Earth Hour?

Dagen F för peak oil

F som i Förnekare. Eller F som i Finansdepartementet. Igår presenterade Öystein Noreng sin rapport om peak oil på Rosenbad. Jag har redan i förväg bemött en hel del av det jag räknade med att han skulle säga.

Norengs föredrag samt kommentarer och diskussion kunde ses lajv på Expertgruppens för Miljöstudier hemsida. Jag antar att de kommer att lägga upp videon på hemsidan inom de närmaste dagarna, liksom rapporten.

Noreng passade också på att skriva en debattartikel i SvD.

Huvudslutsatsen i rapporten är att frågan om en produktionstopp för oljan är överdramatiserad beroende på en missledande underskattning av marknadens och prisets betydelse för utvecklingen. Slutet på oljan är inte heller ett närliggande problem, även om oljan är en ändlig resurs. Teorin om peak oil fungerar som ett exempel på hur olyckligt det är om idéer som saknar vetenskapligt stöd får fäste och politiskt gehör. Den inför en obefogad oro, förvirrar klimatpolitiken och riskerar att förleda till politiska beslut som skadar samhället.

Vadå "idéer som saknar vetenskapligt stöd får fäste och politiskt gehör"? Det finns en hel mängd vetenskapliga artiklar publicerade om peak oil och oljeproduktion, som har studerats ordentligt framförallt det senaste årtiondet. Det är snarare Noreng som saknar vetenskapligt stöd för sina slutsatser. Kjell Aleklett kritiserade honom också för att han i rapporten överhuvudtaget inte har nämnt de senaste årens vetenskapliga rapporter och avhandlingar om oljeproduktion.

Noreng sade i sitt framförande bland annat följande anmärkningsvärda saker:

• "Pessimister tvivlar på incentiver"
• "Optimister tror på marknaden"
• "Apokalyptiska visioner om en energifattig framtid"

och kallar Hirschrapporten från USA:s energidepartement från 2005 för "alarmistisk". Kjell Aleklett och andra forskare presenterar allt annat än "Apokalyptiska visioner om en energifattig framtid". De studerar hur oljeproduktionen ser ut och dess troliga framtid och presenterar det, även om det för etablissemanget skulle råka vara obekväma fakta. Att det är obekvämt visas av Norengs kraftiga reaktioner - allt som inte stämmer med hans business-as-usual-scenario blir "apokalyptiska visioner". Fast för norska oljefonden, som Noreng är "pappa" till, blir kanske resultatet ganska "apokalyptiskt" när det visar sig att Norge bytt bort sin olja mot värdepapper som inte behåller sitt värde.

Visst kan man tro på marknaden, men problemet är att den tron riskerar att lämna oss med byxorna nere om vi inte börjar förbereda samhället för dyrare och knappare olja.

Vill man istället läsa något vettigt om peak oils möjliga effekter på ekonomin tipsade ASPO Sveriges ordförande Martin Saar om en bra artikel som nyligen publicerats på The Oil Drum: "Global Oil Risks in the Early 21st Century" av Dean Fantazzini vid Moscow School of Economics, Mikael Höök från Globala Energisystem vid Uppsala Universitet och André Angelantoni, Post-Peak Living, San Francisco. Den artikeln har tidigare publicerats i den vetenskapliga tidskriften Energy Policy i december 2011.

Jag betvivlar att Öystein Norengs rapport skulle accepteras av någon vetenskaplig tidskrift.

Läs även Kjell Alekletts redogörelse för gårdagens begivenhet på Rosenbad.

Köp svensk mat!

Häromdagen skrev jag om Sveriges livsmedelsimport. Vill vi att Sverige ska vara rimligt självförsörjande vad gäller mat gäller det att vi ser till att köpa svenskproducerade matråvaror så att vi har några lantbrukare kvar. Via Svenskt Sigill hittade jag bloggen Bara svensk mat - ett projekt där journalisten Jessica Andersson har bestämt sig för att under ett år bara äta svenskproducerad mat. Hon gör dock några enkla undantag: salt och peppar använder hon, och om hon äter ute eller blir bjuden på mat hemma hos någon så väljer hon svenska råvaror i första hand och frågar alltid om ursprungslandet för råvarorna, även om det sen blir så att hon då äter en del importerad mat. Ett intressant experiment att följa, som säkert kan ge många bra uppslag. En viktig effekt av det hela blir att hon äter efter säsong, något som ger stora miljövinster.

Jessica lanserar i ett inlägg dietförkortningen TGLL - Tänk Globalt Laga Lokalt (apropå förkortningar som GI och LCHF). Låter bra tycker jag.

Via hennes blogg hittar jag också en svensk producent av bönor - Fagraslätt i Skåne odlar och säljer borlottibönor, kidneybönor, soldatbönor och svarta bönor. Jag skrev för något år sedan att det borde finnas en marknad för svenskodlade bönor, som kan säljas med närodlat som säljargument. Nu visar det sig att åtminstone ett lantbruk har förstått detta.

Jag tror dock att Jessicas försök med bara svensk mat skulle bli betydligt roligare om hon dessutom hade en egen odling, så att hon kunde få hemodlade grönsaker och kryddor. Popcorn skrev hon i något inlägg att hon saknade, men till och med svenskodlad popcorn skulle hon kunna få. Runåbergs har sorten White Selection som jag odlade förra året med gott resultat. Även Impectas Minipop borde funka bra, även om jag inte själv har provodlat den.

Förnekardrevet igång om peak oils konsekvenser

Vi tar en snabb repris av de fem stadier som psykiatern Elisabeth Kübler-Ross använde för att dela in reaktionen på chockartade besked (exempelvis dödlig sjukdom).

1. Förnekelse
2. Vrede
3. Köpslående (förhandling)
4. Depression
5. Accepterande

Mer om detta kan ni läsa i "Peak oil och förnekelsen" som jag skrev sommaren 2009.

Det är uppenbart att Sveriges etablissemang nu har passerat förnekelsestadiet vad gäller att peak oil inträffar omkring nu (plus minus några år). Det är svårt att säga något annat när självaste International Energy Agency (IEA, OECD:s energiorgan) hösten 2010 konstaterade att konventionell olja toppade år 2006. Vredesstadiet syns vad gäller etablissemanget ofta inte utåt, men det kan anas när exempelvis Finansdepartementet (i vrede?) gav i uppdrag att ta fram en rapport om peak oil och Timbro tydligen också gjorde det. Nu har man uppenbarligen nått förhandlingsstadiet "peak oil är en realitet, men det får nog inte så farliga effekter". Vad gäller effekterna av peak oil har man alltså nu bara nått förnekelsestadiet.

Förnekelsetänkandet vad gäller effekterna illustreras tydligt av den rapport som Finansdepartementet beställt och som släpps nu på fredag. Uppdraget gick där inte till oljekunniga fysiker (där vi har en av världens främsta forskargrupper i Uppsala) utan till nationalekonomen Øystein Noreng. I och för sig skulle det säkert kunna bli ensidigt med bara fysiker som skriver rapporten, men varför inte sätta en fysiker och en ekonom på att tillsammans skriva en rapport? Den skulle säkert bli oerhört intressant.

Idag har med en märkligt synkad tajming Timbro släppt en rapport om peak oil, även den skriven av en ekonom. Sammanfattningen är så här:

Peak-begreppet används sällan inom ekonomisk forskning. Det beror på att begreppet saknar relevans i en dynamisk värld med prismekanismer och äganderätter. Det skriver Erik Lakomaa, doktor i ekonomisk historia och associerad forskare vid Handelshögskolan i Stockholm i rapporten Peak Whale, Peak Oil.

Rapporten i korthet

• ”Peak Oil” är som analysbegrepp mindre meningsfullt eftersom det utgår ifrån en statisk värld där teknologin inte förändras och där prismekanismer och incitament inte spelar någon roll. Begreppet ”Peak Oil” eller ”Peak vadsomhelst” används därför, till skillnad från i medierna eller i den politiska debatten, sällan inom den ekonomiska vetenskapen.
• Det finns inga beskrivna historiska exempel på där råvaror tagit slut. Även om den tillgängliga mängden av vissa råvaror är högst begränsad och efterfrågan på många av dem, exempelvis guld, har varit hög under årtusenden, har de inte tagit slut. Prismekanismerna har sett till att utbudet har motsvarat efterfrågan.

Ingen orsak att oroa sig! Peak oil är irrelevant för ekonomin! Innovationer fixar allt - de kan till och med trolla fram energikällor!

Exemplet med peak gold är extremt tydligt. Trots en sanslös uppgång i guldpriset så har den globala guldproduktionen sjunkit stadigt sedan år 2000. Fysiken vann över ekonomin när ett flerdubblat guldpris ändå inte kunde locka fram ökad produktion. Enligt gängse ekonomisk tro borde det finnas ett oerhört starkt incitament att öka guldproduktionen. Självklart har det höga guldpriset gjort att det investerats i guldgruvor, men problemet är att de nya gruvorna har mycket lägre guldkoncentration i malmen och därför inte förmår att kompensera för produktionsbortfallet i befintliga guldgruvor.

Lakomaa har i sin rapport den intressanta rubriken "PEAK OIL – ETT ANNAT SÄTT ATT SÄGA ATT EKONOMER HAR FEL". Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv! Dagens ekonomiska teorier har bara prövats i tider av långsiktig tillväxt i energi- och resursförbrukningen. Jag skulle tro att flera av dessa teorier (som av ekonomer närmast accepteras som axiom) kommer att ställas på huvudet när drygt två århundraden av överflödsindustrialism förbyts i en era av knapphetsindustrialism.

Lakomaa skriver

Det främsta problemet med ”peak oil” är att begreppet är statiskt och inte tar hänsyn till att människan ständigt upptäcker nya fyndigheter, liksom att det strider mot ekonomisk intuition.
...
Sedan Birols varning för knappt två år sedan har också flera nya stora fynd gjorts

De nya fynden är inte så stora som man vill ge sken av. Faktum är att världen sedan 1990 förbrukar mer olja än vad som årligen upptäcks. Gapet börjar idag trots nya fynd bli väldigt stort.

Den fysiska faktor som ekonomen Lakomaa också ignorerar är EROEI (Energy Returned On Energy Invested). Det går åt alltmer energi för att ta fram den energi vi behöver, i takt med att fyndigheterna blir alltmer avlägsna, svåråtkomliga (t.ex. djuphav) eller svårutvunna (t.ex. tjärsand). Lakomaa tar också upp "reservtillväxt".

Det vi vet är att reserverna har fortsatt att öka trots omfattande utvinning och reserverna är idag större än vad de någonsin varit. Empirin stämmer här inte överens med peak oil-teorin.

Reserverna är inget direkt avgörande för peak oil-teorin. Det viktiga är inte hur stort kar med olja man har utan hur tjockt sugrör man har för att suga ut oljan. Nya reserver är mer svårutvunna och har därmed lägre flödestakt (vilken bestäms av bl.a. Darcys lag). Kritiker pekar på att diagrammet ovan inte tar med den "reservtillväxt" som blir när ett högre oljepris gör att man ur ett oljefält kan ta fram mer olja med mer avancerade metoder, men problemet är att även metoderna för utökad oljeutvinning ger mer energiåtgång och därmed lägre EROEI. Det är energinettot som är det intressanta i slutändan, då det är överskottet som driver vårt industrisamhälle. När det kostar ett fat olja för att utvinna ett fat olja är det game over, men långt innan dess når man en gräns när energiöverskottet inte räcker till för att driva industrisamhället. Någonstans runt EROEI = 3 har forskare spekulerat i att gränsen går.

Lakomaa citerar även Daniel Yergin, en man som inofficiellt tävlar med Sveriges Marian Radetzki vad gäller att ha flest fel i prognoser för oljepris och oljeproduktion. Lakomaa lyckas även få in en känga mot M King Hubbert.

Ser vi till empirin finner vi att Hubbert, trots att han lyckades pricka in året för topproduktionen inom det kontinentala USA, samtidigt misslyckades med att prognostisera hur stor produktionen skulle komma att bli därefter. 2010 utvanns 5,5 miljoner fat olja per dag vilket är tre och en halv gång mer än de 1,5 miljoner fat som Hubbert prognosticerade

Hubbert hade dock rätt angående tiden för toppen för USA:s oljeproduktion (utom Alaska). De 5,5 miljonerna fat inkluderar även Alaska, vilket Hubbert inte hade räknat med. Eventuellt behöver dock hans teori justeras vad gäller högersidan av oljetoppen, då mänskligheten i sitt oljeletande kanske i desperation kommer att ta upp mer kvarvarande olja trots lågt EROEI. Infrastrukturen (raffinaderier, fartyg m.m.) för oljan finns ju redan till stor del på plats i samhället, byggd i en era av billig olja, vilket möjliggör för oss att för en tid använda olja med lägre EROEI.

En faktor som Lakomaa vad jag ser fullständigt ignorerar är att exportländerna förbrukar allt mer olja själva, vilket leder till att tillgänglig exportolja på världsmarknaden sjunker snabbare än den globala utvinningen. Detta kallas för "Export Land Model" (ELM).

Ekonomer resonerar ofta som så att peak oil inte innebär något problem, då ett högre oljepris (till följd av brist) kommer att leda till att minskad efterfrågan och en övergång till andra energikällor. I princip har ekonomerna rätt där, men det är konsekvenserna av den minskade efterfrågan som de missar. Stora delar av samhället (framförallt transporterna och industrijordbruket) är nämligen starkt oljeberoende och om man istället ska använda de alternativ som står till buds blir de betydligt dyrare. Dessutom är det högst tveksamt om det är möjligt att ersätta oljan, åtminstone för att upprätthålla samma nivå av energiförbrukning. Detta hotar själva förutsättningarna för vårt nuvarande ekonomiska system och innebär genomgripande förändringar i vår livsstil. Ett högre oljepris leder också till att det blir de fattigaste som prisas ut ur marknaden. Vi i Sverige kan utan problem dra ner på vår levnadsstandard, men för en Etiopier innebär sänkt levnadsstandard ofta svält.

Etablissemanget försöker alltså samfällt att förhandla bort frågan om peak oils konsekvenser. Etablissemangets inbördes länkar belyses idag av bloggrannen Cornucopia, som visar upp kopplingarna mellan

• Finansdepartementet (med de två moderata ministrarna Anders Borg och Peter Norman)
• partiet Moderaterna
• näringslivets tankesmedja Timbro
• Timbros VD Markus Uvell
• Timbros programansvariga för miljö, tillväxt och konsumtion Lydiah Wålsten
• PR-byrån Kreab

Jag tror i och för sig inte att det är någon koordinerad kampanj, utan snarare att frågan ligger i tiden och att Timbro och moderaterna på Finansdepartementet säkerligen diskuterat frågan informellt och sedan båda dragit slutsatsen att det behövs förnekarrapporter.

Att förnekelsefrågan ligger i tiden framgår också av den vidareutbildning inom energi för gymnasielärare som Andreas Larsson på Omställning Gästrikland tipsade mig om. Här handlar det om Skolverket som tillsammans med Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) och Stiftelsen för Strategisk Forskning (SSF) har satt ihop kursen. Trots temat så nämns inte ens peak oil i presentationsmaterialet från föreläsaren Roland Roberts, professor i geofysik vid Uppsala Universitet. Roberts kommer visserligen med en hel del intressanta och viktiga fakta.

• "Sverige är starkt beroende av fossila bränslen" (de står för 39% av energimixen)
• "Vi har i viss mån flyttat ”vårt” energibruk till andra länder."
• "Världens el kommer huvudsakligen från fossila bränslen (stenkol + naturgas ca 60%)"
• Världens transporter drivs huvudsakligen med fossila bränslen "fossila svårast att byta ut i transportsektorn"
• "Vi är beroende av fossila bränslen till 75-95%, beroende på hur man räknar."
  
• "Vi kan säkert använda mer bioenergi om vi vill, men med något som liknar dagens teknik finns ingen möjlighet att ersätta fossila bränslen – jorden är inte tillräckligt stor."
• Han pekar på hur stor skillnaden är i energiinnehåll mellan litiumbatterier (0,46-0,72 MJ/kg) och bensin (cirka 46 MJ/kg)

Men han förvillar genom att börja tala om reserver och resurser, när det är flödena som är det intressanta. Oljekaret må vara hur stort som helst, men blir ditt sugrör smalare måste du minska din oljekonsumtion. Vidare säger han att

Fossila bränslen är en begränsad resurs. Vi kommer inte att vara huvudsakligen beroende av den för mer en ett antal decennier till

Sen kontrar han dock med att

Det finns ingen akut brist på fossila bränslen i marken, och med dagens prisnivåer finns ingen risk av brist under många decennier

Är det bara jag som ser motsägelsen mellan dessa två påståenden? De står till och med på samma sida i presentationen!

Läs även Cornucopias kommentar till Skolverkets vidareutbildning.

Så med stora delar av etablissemanget på plats väntar vi nu med spänning på när någon socialdemokratisk tankesmedja kommer med en rapport om peak oil. LO har säkert också ett intresse av att förneka problemen. Som jag ser det så är det öppet mål för politiker som i dagens läge har modet att gå mot strömmen och börja tala om de sannolika följdverkningarna av peak oil och även presentera visioner om hur vi skulle kunna ställa om samhället för att mildra effekterna. Jonas Sjöstedt kanske? Jag vet att han brukar läsa min blogg ibland.

Tillägg: Kjell Aleklett har nu också skrivit en utförlig sågning av Lakomaas rapport "Peak Oil, Peak Whale".

Svenska bostadsbubblan 2012

Idag kom senaste finansmarknadsstatistiken från SCB, som visar att hushållens lån fortsätter att öka i allt långsammare takt.

Tillväxttakten var i februari 5,0 procent vilket kan jämföras med 5,1 procent i januari. I februari 2011 låg tillväxttakten på 7,6 procent och hade under hela 2011 en avtagande trend.

Fortfarande är det dock en ökning av hushållskrediterna som är snabbare än inflationstakten (för närvarande 1,9 procent per år) och snabbare än BNP-utvecklingen. Frågan är hur länge denna skuldökning kan fortgå. Den genomsnittliga räntan på hushållens nya låneavtal har minskat något, vilket säkerligen drivit på viljan och förmågan till ytterligare skuldsättning.

Hushållen har nu totalt 2 661 miljarder kronor i lån, varav 2 137 miljarder är bolån. Varje svensk har alltså i genomsnitt drygt 280 000 kronor i skulder, men vi ska inte glömma bort att dessa är mycket ojämnt fördelade. Tyvärr är det efter förmögenhetsskattens avskaffande svårt att få fram några vettiga siffror på fördelningen.

I Statens Bostadskreditnämnds marknadsrapport från oktober 2011 finns följande diagram över hushållens skulder i förhållande till disponibel inkomst på längre sikt.

Som ni ser är hushållskrediterna i förhållande till disponibel inkomst på väg att plana ut. Senast det hände var runt år 2000, men sen stack de upp mot himlen. Frågan är om de kan göra det igen? Eller blir det en återgång till mer "normala" nivåer? Jag tror på det senare.

Det är hushållens tillgång till kredit som driver på bostadspriserna, då få vid dagens prisnivåer kan köpa en bostad utan bolån. Nedan ser ni hur bostadspriserna har utvecklats realt sedan 1967, nu kompletterat med siffror för fjärde kvartalet 2011 från SCB. Observera att det handlar om inflationsjusterade priser.

Jag har lagt in reallönerna som jämförelse. Det finns ett gap mellan boprisutvecklingen och reallöneutvecklingen som är större än någonsin förut. I längden kan detta inte hålla och min prognos är att de reala priserna kommer att sjunka med 65-70 procent på några års sikt, vilket beroende på inflationstakten kanske kan innebära en halvering av de nominella priserna. Det som är svårt med bubblor är att pricka in tidpunkten då nedgången börjar. Jag missade detta då jag trodde att toppen för de svenska bostadspriserna skulle vara år 2007, men vi fick då bara en liten nedgång följd av en ytterligare uppgång. Än så länge har vi åter sett en viss nedgång den senaste tiden, men jag ser den inte som bekräftad. Det kan hända att monetära åtgärder från centralbankerna åter pumpar upp bubblan, även om det inte känns sannolikt just nu.

SCB:s siffror för bostadspriser släpar efter med flera månader och just nu ännu mer, eftersom det är en propp i registreringen hos Lantmäteriet - för februari har det inte ens kommit någon Småhusbarometer. Lantmäteriet förklarar att det beror på byte av datorsystem, men att de anställt extrapersonal och dessutom jobbar övertid för att komma till rätta med problemet.

Eftersom KTH:s och Nasdaq OMX:s Valueguard-index nu funnits sedan januari 2005 och därmed har en ganska lång dataserie har jag bestämt mig för att titta på det istället. Detta index har många fördelar. Det har väldigt liten eftersläpning, det är justerat för bostädernas kvalitet och det tar även med bostadsrätter. Så här ser det ut för hela Sverige. Observera att prisindex i diagrammen nedan inte är inflationsjusterade.

Ännu ingen stor nedgång varken för bostadsrätter eller småhus sedan senaste toppen runt årsskiftet 2010/2011. För Stockholm ser bilden ungefär likadan ut.

Däremot skiljer sig utvecklingen i Malmö rejält, vilket troligen beror på närheten till Danmark och deras sedan flera år spruckna bostadsbubbla.

I Malmö nådde bostadsrättspriserna aldrig upp till toppen från 2007 igen, medan småhuspriserna lyckades nå något högre innan den återtagna nedgången.

En sak som påverkar framtiden för bostadspriserna är konjunkturen och Nordea kom idag med en prognos där de spår en "dyster" framtid och räknar med att Sveriges BNP krymper med 0,3 procent under 2012. Jag tror dock att de är för optimistiska och ser en betydligt dystrare framtid. Liknande felbedömningar gjordes 2008. Det är uppenbart att världsekonomin står och balanserar på pottkanten och bara hålls i balans tack vare extraordinära åtgärder i biljon-euro-klassen från centralbankerna. Frågan är bara vilken som blir den utlösande faktorn för fallet ner i skiten - Portugal, Spanien, Kina, Japan, oljepriset, med mera - det finns hur många negativa faktorer som helst.

Sveriges livsmedelsimport

Jag har hört sägas att Sverige är beroende av livsmedelsimport och skulle drabbas hårt vid en eventuell blockad, så jag kollade därför upp lite hur det egentligen står till med detta. Data över livsmedelsproduktion, -import och -export hittar man lättillgängligt hos FAOSTAT. För att jämna ut lite har jag tagit medelvärdet för åren 2007-2009 och sedan summerat för olika livsmedelskategorier. Totalt produceras årligen 10,3 miljoner ton livsmedel och foder i Sverige och vår nettoimport av livsmedel och foder är 2,2 miljoner ton, så med den kosthållning vi har idag klarar vi alltså inte av vår egen försörjning.

Tittar man däremot på livsmedlen uppdelat efter kategori får man dock en något mer nyanserad bild.

• Spannmål och spannmålsprodukter: Sverige producerar 5,2 miljoner ton per år, vilket motsvarar 116% av den inhemska konsumtionen, alltså ett överskott som exporteras.
• Baljväxter (bönor, ärter m.m.): Sverige producerar 75% av den inhemska konsumtionen, men nettoimporten är bara på 13500 ton. Ersätter vi en del av spannmålsodlingen med baljväxter kan vi få fram mer fullvärdigt protein. Det behöver inte bara betyda mer ärtsoppa och bruna bönor, utan kan också gå till djurfoder, som idag till stora delar importeras.
• Potatis: Sverige producerar 0,8 miljoner ton per år, vilket bara är 88% av vår konsumtion. Detta förvånade mig - jag trodde vi var självförsörjande på åtminstone potatis. Här är dock inte småodlingar av potatis till husbehov inräknade. Om varje svensk i genomsnitt skulle odla 13 kg potatis (knappt två plantor några kvadratmeter) om året utöver vad som redan odlas skulle vi täcka upp importen. Det borde gå att ordna med råge i villaträdgårdar med mera.
• Kött: Sverige producerar årligen 0,5 miljoner ton, vilket bara är 76% av vår konsumtion. Eftersom köttkonsumtionen har ökat rejält de senaste åren torde det inte vara något större problem att dra in de 24 procenten nettoimport.
• Fisk och skaldjur: Sverige producerar årligen 43000 ton, vilket är 84% av vår konsumtion. I det stora sammanhanget är de 8200 tonnen nettoimport av fisk dock en småsak.
• Mjölk och mejeriprodukter: Sverige producerar årligen 3 miljoner ton, vilket är 96% av vår konsumtion. Att minska mjölkdrickandet med 4 procent borde inte orsaka några större problem. Man kan dock undra hur mycket en minskad foderimport skulle påverka mjölkdjursbesättningarna, se nedan.
• Ägg: Sverige producerar årligen 97000 ton, vilket är 90% av vår konsumtion.
• Sverige har en årlig import av 72000 ton färdigmat, vilket bara är 0,6 procent av vår totala konsumtion av livsmedel och foder.
• Fett: Sverige nettoimporterar årligen 0,34 miljoner ton fett, samt 0,12 miljoner ton nötter, frön och feta frukter (oliver, avocado). Detta kan jämföras med en årlig produktion av 0,26 miljoner ton rapsfrö. Här ser jag en av de största bristerna i svensk livsmedelsförsörjning. Glöm LCHF-diet vid importproblem!
• Grönsaker och rotfrukter: I Sverige produceras årligen 0,3 miljoner ton, vilket bara är 39% av vår konsumtion! Här går det dock att producera betydligt mer i villaträdgårdar, kolonilotter med mera, fast de flesta svenskar har idag en stor kunskapsbrist vad gäller odling. För att kunna klara vår försörjning blir det också under större delen av året mer av rotfrukter och kål och ingen gurka, tomat, paprika och sallad. Vi måste alltså anpassa vårt grönsaksutbud efter säsong.
• Frukt, bär och jos: Här ser det riktigt illa ut. Sverige producerar årligen knappt 40000 ton frukt kommersiellt, vilket bara är 5% av vår konsumtion. Stora mängder äpplen och päron ruttnar dock bort i villaträdgårdarna varje år. Det är oklart hur mycket som skulle kunna tas fram den vägen, men vi kan ändå konstatera att frukt och jos snabbt skulle bli en bristvara och troligen hårdvaluta på svarta marknaden.
• Foder: Sverige importerar årligen 0,65 miljoner ton djurfoder utöver det som hamnar under rubrikerna spannmål och baljväxter ovan. Stora delar av Sveriges köttdjur skulle alltså behöva slaktas ut vid en blockad.

En mer detaljerad titt på fettet ger att Sverige har en nettoexport på 12000 ton smör, 12000 ton ister, 6000 ton margarin och 5000 ton grisfett varje år. Detta är dock väldigt lite jämfört med vår nettoimport av 120000 ton palmolja och palmkärnolja, 72000 ton rapsolja, 56000 ton rapsfrö, 23000 ton sojaolja, 13600 ton kokosolja, 9000 ton solrosolja, 7000 ton olivolja, 80000 ton ospecificerade oljor och 42000 ton övriga ospecificerade fetter. För att komma ikapp detta skulle vi alltså behöva producera betydligt mer fett i Sverige. Raps går vad jag vet inte att odla norr om Uppland och dessutom går det inte att odla raps för ofta på samma mark, för att inte sprida sjukdomar. Det är därför svårt att nämnvärt utöka den svenska arealen för rapsodling. Andra oljeväxter som går att odla i Sverige är linfrö, hampafrö och solrosfrö. Vad gäller linfrö finns en viss odling - 10000 ton per år, men odlingarna av hampa och solrosor är försumbara i sammanhanget.

Vad vi inte ska glömma är att det slängs stora mängder mat i Sverige, vilket också är en faktor som skulle kunna bättra på våra möjligheter till självförsörjning med bättre disciplin vad gäller livsmedelshanteringen. Jordbruksverket uppskattar det årliga livsmedelssvinnet i Sverige till 2,1 miljoner ton, varav 0,9 miljoner ton från hushållssektorn. Dessutom går en stor mängd livsmedel som vi människor kan äta idag till djurfoder. En viss del går också till produktion av etanol, öl och alkoholdrycker, men jag vet inte hur mycket. Här finns alltså en hel del att spara in.

Det behöver inte röra sig om någon fullskalig blockadsituation för att vi i Sverige ska behöva införa åtgärder vad gäller livsmedelsproduktionen. Det kan räcka med att skörden slår fel i något av de större producentländerna för att många länder ska införa exportstopp.

Min slutsats blir i alla fall att vi i Sverige vid problem med livsmedelsimporten på något års sikt troligen skulle klara vår egen livsmedelsförsörjning, men vi skulle få lägga om vår kost och även ägna oss åt husbehovsodling av grönsaker, frukt och potatis. Till att börja med skulle vi tvingas slakta ut en stor del av våra köttdjur, vilket skulle ge ett kortsiktigt köttöverskott, vilket sedan skulle följas av ett minskat utbud av kött. Dessutom skulle något slags ransoneringssystem behöva införas för många matvaror, exempelvis kött och fett. Många skulle säkert bli tvungna att avliva sina hundar och katter - hur mycket av våra livsmedel de äter upp årligen vet jag dock inte. Vad gäller att slakta ut köttdjur lär man också prioritera foder till mjölkkor framför foder till ridhästar.

Läs även vad jag skrivit om att matpriserna fortfarande är låga.

På längre sikt ska man inte glömma att Sveriges jordbruk är beroende av insatsvaror utifrån, framförallt konstgödsel och drivmedel. Med det just-in-time-system vi har idag skulle försörjningskedjorna snabbt braka ihop utan diesel, vilket Cornucopia skriver om idag i "En vecka utan lastbilar".
Förutom livsmedel skulle vid en blockad fibrer bli en bristvara. Vi har idag i princip ingen inhemsk fiberproduktion och inte heller någon nämnvärd klädproduktion. Genom odling av lin och hampa kan man slå två flugor i en smäll och både få fibrer och fett. Det skulle dock ta några år att uppföröka tillräckliga mängder av utsäde till spånadslin och hampa.

En annan jordbruksprodukt där vi importerar i princip hela vår konsumtion är tobak, men där skulle problem med importen bara ha en positiv effekt på folkhälsan.

Tillägg: Vad gäller en annan onyttighet, socker, så producerar vi i princip lika mycket som vi förbrukar i Sverige. Hur blir det med sockerabstinensen? Eller ännu värre: kaffeabstinens! Vi importerar årligen drygt 100 000 ton kaffe.

Bra film om systemtänk

Läsaren LeifGB tipsar i en kommentar om en sevärd film på UR Play: "Civilisationens kris".

Finns det ett samband mellan kriserna som skakar världen? Beror klimatförändringarna, finanskrisen och militarismen på ett globalt systemfel? Brittiske säkerhetsforskaren Nafeez Mosaddeq Ahmed menar att den enda möjligheten att hitta lösningar är att se sambanden mellan kriserna som hotar vår civilisation.

Som framgår av titeln på denna blogg ser jag precis likadant på detta - man måste se helheten och inte bara studera kriserna en och en.

Så har du 54 minuter över i helgen är denna film värd att se. Underbara gamla filmklipp från 1950- och 1960-talen har han hittat också att illustrera det hela med.

Øystein Noreng och peak oil

Jag skrev igår att Øystein Noreng, professor i petroleumekonomi vid Handelshøyskolen BI, fått i uppdrag av svenska Finansdepartementet genom Expertgruppen för miljöstudier att skriva en rapport om peak oil. Kjell Aleklett skriver:

Noreng är pappa till den norska oljefonden och redan 2004 träffades vi på en konferens i Abu Dhabi. Han förklarade då att han inte trodde på Peak Oil och då jag läser hans rapport kan jag konstatera att han inte har ändrat sig.

Jag frågade Kjell vad hans roll vid rapportsläppet kommer att vara och han svarade:

Den 30 mars så kommer Noreng att först presentera rapporten, sedan har några personer blivit inbjudna att kommentera rapporten och sedan följer en debatt om rapporten där även publiken kan ställa frågor. Jag har fått rapporten för genomläsning och arbetar nu med att förbereda mig för de 10 minuter som jag inledningsvis får till mitt förfogande. Problemet är att det finns så många blottor i argumentationen så att 10 minuter är ganska lite tid. Jag hoppas att de journalister som är där tar sig tid att utforska problemen mer i detalj.

Eftersom jag inte har tillgång till rapporten, så googlade jag lite och fann bland annat en artikel från 2007 och en presentation från 2006 från ett seminarium på Polyteknisk forening med titeln "Er Peak Oil en realitet? Hva blir konsekvensene for Norge og verden?". Att peak oil är en realitet torde vara svårt att förneka. Varje ändlig råvara måste per definition någon gång under historien nå ett utvinningsmaximum. Diskussionen borde istället handla om när peak oil inträffar samt konsekvenserna.

Hursomhelst antar jag att Noreng kommer att säga liknande saker i den rapport som snart presenteras, så det är lika bra att bemöta en hel del redan nu utifrån vad han sagt tidigare.

• Noreng refererar först till ett antal tidigare prognoser som han anser inte slagit in. Bara för att olika försök att prognosticera oljeproduktionen slagit fel tidigare betyder inte att det inte kommer en topp. Metoderna för prognoserna har dock utvecklats de senaste åren, t.ex. genom forskning från Globala energisystem vid Uppsala universitet. Noreng påstår att den berömda "Limits to Growth" från 1972 förutspådde att oljan skulle ta slut på 1980-talet, vilket vad jag förstår måste vara en missuppfattning, då de placerade resurstoppen nånstans runt år 2000.
• Noreng påpekar att stora områden inte varit föremål för grundlig oljeletning och nämner bland annat Mellanöstern och Ryssland. Det må vara så, men sannolikheten för att man ska finna något nytt "elefantfält" där ser ut att vara liten. Visst kommer man att finna nya fält, men de lär vara små.
• Noreng pekar på en större effektivitet i oljeutvinningen (med ny teknologi). Problemet är dock att mer effektiv utvinning ser ut att ge betydligt brantare nedgång när oljefältets produktionstopp väl har passerats - t.ex. för Cantarell-fältet i Mexiko.
• Till "stationärt bruk" kan olja ersättas av kol, gas och kärnkraft, men alla är ändliga råvaror. Kol och gas lär dessutom också nå sina globala produktionstoppar senast inom 10-20 år. Kärnkraftverk byggs för närvarande inte alls ut i den takt som skulle behövas för att ge något påtagligt energitillskott och det är inte troligt att vi kommer att se någon större utbyggnad. Dessutom är kärnkraftverk beroende av vattentillgång, vilket starkt begränsar möjliga placeringar.
• För "mobilt bruk" kan bensin och diesel från olja teoretiskt ersättas av syntetiska bränslen framställda från kol eller gas. Detta ger för det första energiförluster (särskilt för kol) och för det andra kommer ökad användning av kol och gas att skynda på uttömningen av även dessa fossila tillgångar. För det tredje är det viktigt att se på hur mycket flytande drivmedel som kan framställas per dag från dessa källor. Det måste byggas enorma Fischer-Tropsch-anläggningar för att motsvara den vikande oljeproduktionen och det syns inga tecken på att ens tillnärmelsevis så stora anläggningar är under uppbyggnad.
• Noreng kan ha en poäng när han pekar på hur oljebolagens finansiella struktur förändrats, och att det lett till mindre investeringar och oljeletning. Frågan är dock hur återkopplingen mellan världsekonomin och oljebranschen kommer att påverka investeringsviljan och oljeletningen framöver. De oljefält som finns kvar att finna ligger på ställen som är dyra både vad gäller letning och investering i anläggningar och kräver därför ett högt oljepris för att bli lönsamma. Å andra sidan medför ett högt oljepris en "straffskatt" på världsekonomin som gör att tillgången till kredit och riskkapital avtar och att oljepriset kan sjunka igen på grund av att världsekonomin krymper som 2008, vilket i sin tur gör att den dyra oljeletningen inte längre blir lönsam. När oljepriset låg som högst 2008 motsvarade det 8 procent av global BNP.
• Noreng anser att Saudiarabiens oljereserver är "ytterst forsiktig" beräknade, men det håller de flesta andra bedömare inte med om. Den "magiska" reservtillväxten under 1980-talet, då OPEC:s produktionskvoter baserade sig på ländernas oljereserver, talar snarare för att Saudiarabiens oljereserver är överskattade.
• Noreng framhåller mycket riktigt att Irak har stor potential. Huvudproblemet där är dock den instabila politiska situationen och säkerhetsproblem. Risken är överhängande att stora delar av Iraks olja kommer att bli liggande i marken under överskådlig tid.
• Noreng ansåg att Iran hade möjlighet att fördubbla sin utvinning, förutsatt att de får tillgång till kapital och expertis samt att sanktionerna upphävs. Inget av detta synes vara troligt.
• Noreng refererar till CERA:s prognoser, som varit notoriskt felaktiga. Enligt vad han säger skulle världens utvinningskapacitet öka från 86 till 100 miljoner fat per dag från 2005 till 2010. Facit blev en marginell ökning från 85 till 87 miljoner fat per dag.
• Noreng tar upp att vid dagens oljepriser blir utvinning av olja från tjärsand lönsam. Problemet här är att det inte är särskilt intressant hur stor balja man har, utan istället hur tjockt sugröret är. Oljesandsutvinningen i Kanada begränsas bland annat av tillgången på vatten och man har inte lyckats komma högre än 1,5 miljoner fat per dag, trots optimistiska prognoser om 5 miljoner fat per dag.
• Till slut hoppas Noreng på att Norge likt Storbritannien skulle kunna få en "dubbeltopp" i oljeutvinningen, men några sådana tecken syns inte alls. Det är möjligt att det görs något sensationellt stort fynd i det inte lika utforskade Barents hav, men det ser än så länge inte ut så. Det är farligt att bygga framtidsplaner på att mirakel inträffar.

Från oljeexperten Olve Torvangers presentation vid samma seminarium har jag tagit följande diagram över utvinning kontra oljefynd globalt, som tydligt visar problemet från ett fysiskt perspektiv som inget ekonomiskt teoritiserande kan råda bot på.

Globalt förbrukar vi betydligt mer olja än vad som hittas varje år - i längden en omöjlig ekvation.

Från Cruel Crudes kommentar till Finansdepartementets kommande rapport lånar jag följande bild över Storbritanniens och Norges oljefynd kontra utvinning.

Den vikande fyndtakten är tydlig och följs efter några decennier obönhörligen av vikande produktion. Fysiken vinner över ekonomin.

Läs även Cornucopias kommentar.

Finansdepartementet och peak oil

Jag läser på Kjell Alekletts blogg att Finansdepartementet har beställt en rapport om peak oil som kommer att presenteras 30 mars. Aleklett skriver så här:

Nästa vecka, närmare bestämt den 30 mars, har jag ett annat intressant framträdande och då på regeringens kansli Rosenbad. Finansdepartementet har en expertgrupp för miljöstudier och i oktober 2010 bestämde man sig för att beställa en rapport om Peak Oil. Det kan synas att det hade varit naturligt att man vände sig till Uppsala universitet som bedriver forskning på området, men det gjorde man inte utan uppdraget gick till professor Öystein Noreng vid Handelshögskolan BI i Norge. Det är helt klart att ordförande för expertgruppen, ekonomiprofessor Bengt Kriström, ville ha en ekonoms synpunkt på Peak Oil.

Vad Kjell Alekletts roll blir den 30 mars framgår inte, men det ska bli mycket intressant att se vad Finansdepartementet kommer fram till i sin rapport. Øystein Noreng är känd för att "inte tro" på peak oil. Att man inte vänder sig till Uppsala universitet, som har en av världens främsta forskningsgrupper inom energiområdet, är högst anmärkningsvärt! Kanske deras forskning är lite för obekväm för regeringens tillväxtprästerskap?

Jag vet inte i vilken mening Øystein Noreng "inte tror" på peak oil. En ändlig råvara (t.ex. olja) måste ju per definition någon gång nå en produktionstopp, så antagligen tror han att peak oil ligger långt in i framtiden eller också tror han att peak oil inte kommer att ha någon större effekt.

Mer om Expertgruppen för miljöstudier kan man läsa på deras hemsida.

För övrigt noterar jag att gruppen för Globala energisystem vid Uppsala universitet nyligen nyligen fått högt betyg i en expertutvärdering.

The panel identified the controversial nature of some of the findings of the GESG, but they felt it is very likely that the GESG point of view is correct, and that a distinguished university of long standing is a perfect home for well-informed, academically sound researchers who occasionally annoy senior politicians and business people.

Israel, Iran och hangarfartyg

ZeroHedge noterar att det nu finns en majoritet i det israeliska kabinettet för en attack mot Iran. Viljan finns alltså, men finns möjligheten? SVT:s Bo Inge Andersson gick igenom förutsättningarna i februari. Om inte Israel har någon hemlighållen kapacitet vad gäller räckvidd är det högst tveksamt om de faktiskt kan genomföra en flygräd mot det alltför avlägsna Iran. Utan hjälp från USA är det alltså troligen omöjligt och det handlar isåfall om lika tom retorik från Israels sida som från Irans sida. Att USA skulle vilja sätta igång en militär konflikt med svåröverskådliga konsekvenser i Persiska viken ett presidentvalsår som detta verkar inte heller sannolikt. Visserligen ger det ett politiskt plus att visa konkret militär styrka mot en "ond" fiende, men de potentiella negativa konsekvenserna är såpass stora att det troligen uppväger.

Enligt Stratfors karta befinner sig två amerikanska hangarfartyg i Persiska viken och gamla hangarfartyget Enterprise stävar över Atlanten och kan vara framme snart. Jag bedömer det dock än så länge bara som vapenskrammel i ett politiskt spel.

Om det trots allt skulle bli krigshandlingar i Persiska viken så skulle det leda till en jättespik i oljepriset, då så stor del av världens olja skeppas genom Hormuz-sundet. Detta skulle i första hand drabba de länder som importerar mycket olja därifrån, t.ex. Kina, Indien och USA. De flesta kontrakten på oljeleveranser från övriga världen är redan skrivna, och så länge de löper kommer åtminstone större delen av Europa att få det mesta av sin olja. Trots detta skulle en sådan oljeprisspik påverka även oss mycket negativt, då världsekonomin skulle göra en störtdykning och det mesta idag som bekant är hoplänkat i långa globala produktionskedjor.

Jag ser som sagt ett krig mellan USA och Iran som en mycket osannolik händelse, men ett misstag eller en missbedömning från någondera sidan skulle kunna leda till att det blir verklighet.

Läs även det jag skrev i november om bland annat hur svårintaget Iran är.

EU-farsen är inte slut

EU-nomenklaturan fortsätter sitt förljugna spel. Det talades i december så varmt om den nya finanspakten som skulle säkerställa budgetbalans, men idag får vi höra att man skjuter upp disciplinåtgärderna. Ungern får till juni på sig att få ordning på sitt budgetunderskott, och utbetalningarna av EU-stöd kommer inte att stoppas förrän 2013. Spanien får mildare krav på att minska sitt budgetunderskott efter att 2011 gav -8,5 procent istället för förhoppningen på -6 procent. Alltid kan man hitta någon syndabock - i Spaniens fall den dåliga förra regeringen - med den nya blir det säkert bättre! För Spanien räcker det nu för 2012 med -5,3 procent istället för tidigare överenskomna -4,4 procent av BNP. Men 2013 ska allt vara löst! Då gäller -3 procent för Spanien. Det tror vi väl på? Det verkar nu som om Spanien är på väg att glida förbi Italien i tävlingen "alltför stora länder med alltför stora statsfinansiella problem", då Italien under Monti-regeringen verkar ha lyckats att åtminstone för tillfället stadga upp statsfinanserna.

EU:s maktelit presenterar en fantasivärld för att försöka hålla skenet uppe vad gäller Grekland, men som ZeroHedge skriver så är antagandena fullständigt orimliga. Före detta riksbankschefen Bengt Dennis kan vid 82 års ålder kosta på sig att säga sanningen:

Slutet är att Grekland på något sätt lämnar eurosamarbetet. Det sker de närmaste tolv månaderna – om inget mirakel inträffar och sådana är som bekant sällsynta.

Vidare säger han att det är uppenbart att även Portugal kommer att behöva ytterligare stödpaket.

Grekland gjorde de facto statsbankrutt i förra veckan, vilket bekräftas av att ISDA anser att en kredithändelse inträffat och att kreditswappar på landets statsskuld kommer att förfalla till betalning. Efter detta obligationsbyte visar det sig nu att de nya grekiska statsobligationerna redan har tappat kraftigt i värde på marknaden, eftersom fortfarande ingen tror på Grekland. Dessutom har stämningarna mot Grekland satt igång - alla obligationsinnehavare var inte med på bytet!

Nästa land till rakning är troligen Portugal och Jonas Sjöstedt skriver om sitt besök där nyligen.

2011 krympte den portugisiska ekonomin med 1.8 % och 40 000 företag gick i konkurs. 2012 fördjupas recessionen och beräknas detta år till 3.4 %. Officiellt är arbetslösheten 14.8 % men i praktiken överstiger den 20 % om man räknar in de som inte registreras. Minst var tredje ung människa är arbetslös. Nya varsel om uppsägningar kommer i stort sett dagligen.

Minimilönen är 485 euro och 16 % av arbetskraften har den. Såväl arbetslösa som många pensionärer och arbetande är fattiga, antalet fattiga beräknas till 2.5 miljoner (inkomst under 419 euro/månad). Det sker stora nedskärningar i offentlig service och sociala trygghetssystem. Antalet lediga dagar per år skärs ner. Avgifterna inom sjukvården höjs kraftigt vilket enligt vissa bedömare leder till sämre folkhälsa och ökad dödlighet. Utvandringen tar fart, inte minst är det välutbildade unga som emigrerar till Brasilien, Angola och andra EU-länder. Nästan inga offentliga investeringar sker och situationen i jordbruket förvärras av svår torka. Tiggeri och desperat fattigdom är väl synligt i stadsbilden.

2,5 miljoner fattiga är nästan en fjärdedel av befolkningen!

Brittiska banken Barclays anser att Portugal troligen är insolvent och ser pessimistiskt på landets framtidsutsikter. Portugals regering spelar dock med i EU-spelet och hävdar att det kommer att lösa sig.

Nigel Farage fortsätter att häckla EU-pajasarna.

Under tiden producerar EU smaklösa propagandavideor för skattepengar.

EU drog visserligen tillbaka denna propagandafilm efter att den ansetts vara rasistisk. Det värsta med denna film är dock som jag ser det inte de etniska stereotyperna (den östasiatiske karatekillen, den turbanklädde leviterande sabelsvängande indiern och den halvnakne brasilianske capoeiramannen). Nej, det värsta är att Kina, Indien och Brasilien framställs som hot mot det "fredliga" EU. Taktiskt nog har man inte tagit med någon rysk kosack i videon, vilket säger en hel del om EU:s förhållande till björnen i öster. Filmen var tänkt som propaganda för EU-utvidgning, men som jag skrev i tredje delen om EU-imperiets historia så är utvidgningen troligen i princip avslutad.

Jag råkade nyligen plocka upp en broschyr från Folkrörelsen nej till EU, där de påpekar vad jag också sagt förut, nämligen att den europeiska union vi har idag inte är den som svenska folket sade ja till i folkomröstningen 1994. Dags att fundera på utträde från det sjunkande skeppet...

Greklandskrisens verkliga kostnader

Doug Noland gör i veckans Credit Bubble Bulletin en bra sammanfattning av den grekiska situationen (min översättning):

För att vara en så liten ekonomi har Grekland haft en ganska stor påverkan. Dagens grekiska obligationsbyte är historiens största omstrukturering av statsskuld - den första statsbankrutten i ett utvecklat land sedan andra världskriget. På vägen dit har avtal efter avtal lämnats i spillror. Tilliten till politiken har brutits, både vad gäller budget- och penningpolitik. Rättsstatsprincipen har offrats. Dito för betygen för sunda pengar för världens mest framträdande centralbank ECB. Förtroendet för europeiska politiker och euron har försvagats kraftigt. Demokratin har försvagats. Trots att kreditswapskontrakten (CDS) har utlösts, så har trovärdigheten för denna enorma marknad skamfilats. Förtroendet för statspapper - grundvalen för den globala finansen - har fått sig en allvarlig törn. Latent fiendskap mellan länder, kulturer, samhällen, politiska partier, politiska ståndpunkter och ekonomiska doktriner har släppts lös. Nedskrivningen av den grekiska skulden med 100 miljarder euro är bara en liten bråkdel av den verkliga och pågående kostnaden för det grekiska skuldfiaskot.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Risk On

Som jag skrev i förrgår så finns idag i princip bara två lägen på de globala finansmarknaderna: "risk off" och "risk on". Knappt hade jag hunnit skriva om "risk off" i förrgår, så växlade marknaderna tillbaks till "risk on" igen. Jag lade dock in en brasklapp.

Tills vi fått en bekräftelse av vändningen är det nog bäst att vara likvid - det kan fortfarande komma något spektakulärt utspel om den grekiska skuldkrisen som åter skickar över marknaderna i "risk on".

Och det tycks som om den grekiska skuldkrisen är "borta för stunden", så marknaderna jublade lite i förskott. Det handlar verkligen bara om "för stunden", då Grekland garanterat lär återkomma snart med stora svarta rubriker. Svenska media ignorerar dock till stor del i Evropejskaja Pravda-stil dagens dåliga greklandsnyheter, så dem får man leta hos exempelvis ZeroHedge. Fitch nedgraderar Grekland till "restricted default", alltså "partiell statsbankrutt". Greklands BNP-krympning reviderades ner för fjärde kvartalet 2011 till -7,5 procent (från tidigare uppskattningen -7,0 procent). Det grekiska skuldbytet innebär också att större delen av Greklands statsskuld kommer att innehas av EU:s skattebetalare genom ECB, EFSF och allt vad det heter. Fortfarande är Greklands statsskuld alldeles för stor för att de ska kunna klara sig. Dessutom är de grekiska bankerna konkursmässiga och måste få in nytt kapital, vilket den konkursmässiga grekiska staten antagligen måste stå för. Vi vet fortfarande inte heller hur det kommer att bli med effekterna av CAC (Collective Action Clauses) på de grekiska statsobligationerna, när även ovilliga långivare tvingas till nedskrivningar. Framförallt vet vi inte hur det kommer att gå med alla kreditswappar (CDS) på Greklands statsskuld.

Under eftermiddagen presenterades också de i vanlig ordning manipulerade jobbsiffrorna från USA, som idag överraskade åt det positiva hållet. Dock är allt inte är frid och fröjd på andra sidan Atlanten.

Man bör dock komma ihåg att det ännu är lång väg tillbaka till de nivåer som USA befann sig på innan recessionen 2007. Ännu saknas över 5 miljoner arbetstillfällen, den officiella arbetslöshetssiffran på 8,3 procent är vida över de mer normala 5 procenten och lönesituationen är ännu ett litet orosmoln. Några stora förbättringar syns inte där.

Dessutom kom siffror om USA:s handelsbalans, som var den sämsta sedan hösten 2008. Inte oväntat beror detta till största delen på det höga oljepriset, som dessutom idag åter närmar sig årets toppnivå.

Även här i Sverige leder det höga oljepriset till höga bensinpriser. En "straffskatt" på ekonomin, som vi betalar till oljeexporterande länder.

Frågan är nu bara vad som blir droppen som får bägaren att rinna över. Oljepriset, EU:s skuldkris, Kina, Japan, eller någon "svart svan"? Nästa "risk off" lär komma ganska snart igen.

Avbrott för viktigt meddelande!

Melodifestivalen är inte något jag brukar följa med större intresse, men tävlingen fick plötsligt en helt ny dimension tack vare det ryska bidraget, som oväntat blev sex folkdräktsklädda gummor från Udmurtien som sjunger "Party for Everybody", och vann över alla mer ungdomliga medtävlare.

Man behöver inte ge upp bara för att man blir gammal! Livet kan ha mycket kvar att ge, och fester är till för alla åldrar att roa sig på! Jag blir glad av såna här nyheter!

Pengighet

Doug Noland använder i sitt veckobrev Credit Bubble Bulletin ofta begreppet "(perceived) moneyness" för att beskriva hur olika finansiella instrument av marknaderna behandlas som likvärdiga med pengar. På svenska kan man kanske mynta termen "(upplevd) pengighet".

Vad som är pengar är inte helt lätt att definiera och det finns lika många definitioner som ekonomiska trosriktningar. Sloped Curve har skrivit en bra genomgång om penningmängd. Penningmängden kompliceras av att mer än 90 procent av pengarna i dagens samhälle inte är fysiska pengar, utan skapats som krediter och bara finns i bankens bokföring. Att "pengighet" är ett flexibelt begrepp illustreras av att Riksbanken i det bredaste penningmängdsmåttet M3 inkluderar även penningmarknadsfonder och värdepapper med kort löptid. Att penningmarknadsfonder upplevs som "pengiga" beror dels på att de är mycket likvida, dvs att man i princip kan sälja av sitt innehav på dagen och få pengar på bankkontot, dels att de är stabila vad gäller värdet. Även statsobligationer med längre löptider och de flesta företagsobligationer kan säljas av raskt, då det finns en fungerande mycket likvid marknad för dem. Detta gör även dem "pengiga", men kanske inte lika "pengiga" som statsskuldsväxlar.

För att förstå hur "pengiga" olika tillgångar är måste man komma ihåg att pengar inte bara fyller en funktion som betalningsmedel, utan också fyller en funktion för lagring av rikedom.

Fram till 2007 var i princip alla tillgångsslag mer eller mindre "pengiga", då de kunde säljas av snabbt och problemfritt på likvida marknader. Aktier, andelar i hedgefonder, grekiska statsobligationer, guld, råvarufutures, finansiella derivat såsom kreditswappar, ja till och med i viss mån amerikanska bostäder. Bostäder tog visserligen ett tag att sälja, men inom någon månad kunde man sälja av sitt hus i Florida - en tid som är jämförbar med många hedgefonder, där man får ut pengarna först efter en månad. Alla tillgångsslag var i någon mån jämbördiga med pengar i funktionen "lagringsplats för rikedom". Sen dess har vi fått se hur allt fler tillgångsslag förlorat sin "pengighet". Grekiska statsobligationer har sedan länge definitivt förlorat all "pengighet", liksom amerikanska, spanska och irländska bostäder, många amerikanska bostadsobligationer och även andelar i många hedgefonder. Någonting är bara "pengar" så länge som det finns en social samsyn i att det är det.

När nästa finanskris slår till på allvar kommer vi att få se fler tillgångsslag bli mindre "pengiga". Hösten 2008 när finansmarknaderna frös till is blev plötsligt många marknader som tidigare varit mycket likvida istället stillastående och investerare och fonder fann sig sittande med finansiella instrument som var omöjliga att sälja av och dessutom omöjliga att ens värdera - eftersom det inte skedde någon handel fanns inget marknadspris. Än så länge i denna Finanskris 2.0 har de styrande lyckats undvika detta, men förr eller senare händer det igen.

Något som påverkar "pengigheten" är motpartsrisk. Riktiga fysiska pengar är garanterade av staten, liksom statsobligationer. Insättningar på banker är upp till insättningsgarantin också garanterade av staten (vilket gäller hela EU). Dock kan det bli problem med "pengigheten" för belopp utöver insättningsgarantin om någon bank skulle hamna på obestånd (kom ihåg isländska IceSave/Landsbanki). Detsamma gäller i allra högsta grad bostadsobligationer. Idag är de "pengiga", men hösten 2008 var de inte det och Riksgälden fick rycka in för att i viss mån återställa deras "pengighet". Alla finansiella instrument är utställda av någon bank, finansinstitut, hedgefond eller dylikt och deras "pengighet" hänger på att marknaden litar på utställarens framtida betalningsförmåga. Vid en statsbankrutt kan även själva pengarna bli "opengiga", som t.ex. hände under Argentinas kris i början av 2000-talet. I sådana fall kan man få en utbredd återgång till byteshandel.

Vi ska komma ihåg att vad som är "pengar" egentligen bara är en allmänt accepterad social konvention för betalningsmedel. Idag är "pengar" oftast siffror i bankens datoriserade bokföring; för hundra år sedan var "pengar" oftast tryckta papperslappar eller präglade metallskivor. Själva ordet "peng" (äldre "penning") har förresten sitt ursprung i latinets "pecunia", som i sin tur är en avledning av "pecu" (boskap). Detta hänger samman med att rikedom mättes i exempelvis hur många kor man hade och innan pengar blev vanliga sattes priser i varor såsom nötkreatur eller säd. Hur många oxar måste jag betala för ett vackert guldsmycke? Hur många skäppor vete för ett par skor?

Risk Off

De globala finansmarknaderna har denna vecka svängt över i läget "risk off", från att under någon månad ha hållit sig i läget "risk on". De globala finansmarknaderna är nämligen numera så synkroniserade och korrelerade att det i princip bara finns två lägen - "risk on" eller "risk off". "Risk on" innebär att marknaderna skiftar från upplevt säkra (tråkiga, lågavkastande) tillgångar till upplevt osäkra (spekulativa, potentiellt högavkastande) tillgångar, alltså säljer dollar och yen, köper aktier, säljer amerikanska statspapper, köper råvaror, osv. "Risk off" innebär förstås det motsatta skiftet.

Huruvida marknadsskiftet denna vecka kommer att vända till "risk on" snart igen är än så länge svårt att förutse, men det finns en risk att det är vändning till "risk off" på ett längre tidsperspektiv, då många finansmarknader nu får anses vara kraftigt överköpta och det behövs många positiva nyheter för att de förhoppningar som finns inbyggda i exempelvis aktiekurserna inte ska komma på skam. Tills vi fått en bekräftelse av vändningen är det nog bäst att vara likvid - det kan fortfarande komma något spektakulärt utspel om den grekiska skuldkrisen som åter skickar över marknaderna i "risk on".

Det rör sig om enorma kapitalrörelser på och mellan finansmarknaderna, med en stor potential att destabilisera. Vid "risk on" finns kredit och riskkapital förhållandevis lätt tillgängligt, vid "risk off" stryps plötsligt detta. En planerad nyemission av aktier kan lätt gå i stöpet om den genomförs vid fel tillfälle, liksom att utgivning av nya obligationer kan behöva ställas in. Politiker och andra styrande har små möjligheter att i det kortare perspektivet tippa över marknaden från "risk off" till "risk on", men på lite längre sikt gör man allt vad man kan genom att ge ut frikostiga krediter till (annars konkursmässiga) banker och stater. I höstas lyckades man och effekterna har hållit i sig fram tills nu. Under denna period av "risk on" ignoreras dåliga nyheter.

Stora vändningar till "risk off" påverkar också alla västvärldens pensionsfonder negativt, med alla de långsiktiga effekter som det får. Täta svängningar mellan "risk on" och "risk off" kan också vara förödande för många hedgefonder. Enligt AR Magazines undersökning gick 40 procent av hedgefonderna med förlust 2011 och i genomsnitt förlorade de stora hedgefonderna 0,47 procent i värde förra året.

Vad som har fått finansmarknaderna att just nu tippa över är lite oklart, men så mycket är klart att det har kommit en hel bunt med dåliga nyheter, även om en hel del i princip redan var känt, men kanske ignorerades i tron att det skulle lösa sig på något vis, eller inte var så farligt.

• Sänkta tillväxtutsikter i Kina rubbar förtroendet för att tillväxten i Mittens rikes ekonomi ska kunna dra världen igenom krisen. Nu uttalas även i mainstream-media en oro för Kinas ekonomiska utsikter. Jag har skrivit om Kinas fastighetsbubbla och dess bieffekter, så detta borde inte vara några nyheter för bloggens läsare, även om finansmarknaderna hickar till först nu.
• Även från BRIC- och tillväxtlandet Brasilien kommer siffror som visar på inbromsning. Vem kunde aaana att tillväxtländerna också skulle påverkas negativt i en världsekonomi som är mer sammanlänkad än någonsin?
• Det höga oljepriset inger oro för hur det ska påverka världsekonomin. Även detta har jag skrivit om flera gånger förut.
• Spaniens budgetunderskott blir större än tidigare förväntat, vilket får övriga euroländer att ilskna till. Spanien och framförallt dess banker sitter i knipa, vilket jag skrivit om nyligen.
• Grekland är som vanligt ett orosmoln, men det har det ju varit länge. Idag kom det klartecken från flera kreditorer för skuldnedskrivning, men bara för 39 procent av de privata lånen. Fortfarande osäkert, med andra ord.
• Från EU:s och eurozonens motor Tyskland rapporteras att orderingången för industrin "oväntat" föll i januari.
• Enda positiva euronyheten är väl att Italien faktiskt lyckats med statlig åtstramning och fått ner budgetunderskottet.
• Utsikterna för Japan är inte helt bra, med tanke på att de nu har stängt ner alla sina kärnreaktorer, vilket betyder elbrist och att de måste importera mer kostsamma fossila bränslen för elproduktion. Inga dåliga nyheter därifrån just nu, men risken är överhängande att det kommer snart - finanskändisen hedgefondsförvaltaren Hugh Hendry har gått kort Japan.

Nu är allt detta tämligen väntade händelser. Vi väntar bara på att det ska dyka upp någon "svart svan" (oväntad händelse med stora effekter) som kan utlösa en kraftigare "risk off". Apropå det läser jag hos Cornucopia att Nassim Nicholas Talebs bok "The Black Swan" nu finns på svenska. Jag antar att Cornucopia fått ett recensionsexemplar. Jag ser inget behov av att själv köpa boken, då jag redan läst den på engelska för några år sedan. Jag vill i alla fall meddela att jag gärna recenserar den svenska översättningen av boken här på Sveriges just nu fjärde mest lästa ekonomiblogg, om förlaget kan tänka sig att bevärdiga mig med ett recensionsexemplar. E-postadress till mig hittar man i högerspalten.

Dagens EU-blaj

EU-cirkusen fortsätter. Dagens ministermöte resulterade inte oväntat i klartecken för 70 miljarder euro från EFSF-fonden i bankstöd till Grekland.

Dagens blaj från ministermötet kommer från "den store ledaren" ordförande van Rompuy, som säger att "Europa har nått en vändpunkt vad gäller att bekämpa skuldkrisen, då budgetnedskärningarna börjar att verka och räntorna sjunker i utsatta länder som Italien". Även EU-kommissionens överkucku José Manuel Durão Barroso är försiktigt positiv. Tror någon på detta ordbajs längre? Men EU-adeln tycker tydligen att van Rumpoy är så bra att han blivit omvald till ordförande i två och ett halvt år till. Dessutom blir han nu ordförande för eurogruppsmötena. "Rumpan" uttalar med anledning av detta ännu ett par plattityder: "Det är ett privilegium att få fortsätta arbeta för Europa i detta avgörande ögonblick" (jo vi har förstått att EU-eliten har fina privilegier) och "Jag vet att ni alla delar min övertygelse att euron och unionen är oåterkalleliga projekt. Det är vår plikt att fortsätta vår historiska strävan" (valutaunioner har historiskt förr eller senare alltid spruckit, liksom politiska unioner - EU och euron lär inte vara några undantag - "oåterkalleligt" är det bara så länge det gynnar makthavarna).

Media vidarebefordrar tämligen okritiskt uttalandena från EU-nomenklaturan och nyhetsbevakningen börjar alltmer likna ett slags "Evropejskaja Pravda". Skärpning, journalister! Och det gäller särskilt er på TT! Framförallt gäller det vilka nyheter om EU som får mest exponering.

Under tiden i verkligheten får vi allt fler bekräftelser på att Greklands ekonomi håller på att implodera. Redan i början av februari fick vi reda på att skatteintäkterna faller i en årstakt av 7 procent, mot en budgeterad (hopdrömd) ökningstakt på 9 procent. Idag kom senaste inköpschefsindexet för Grekland, och det föll från 41 i januari till 37,7 för februari (siffror under 50 indikerar en krympning). Illa blev alltså sämre.

Mohamed El-Erian, vice vd i den amerikanska fond- och förmögenhetsförvaltningsjätten Pimco, talar klarspråk.

– Grekland håller på att offras. Man stöttar nu det uppenbart ohållbara och priset för det hela är enorma uppoffringar och besparingar som drabbar hela det grekiska samhället utan att det får någon effekt.
– Det senaste räddningspaketet kommer att misslyckas precis som de tidigare räddningsförsöken har misslyckats, säger El-Erian.

Därefter väntar Portugal, även det redan räddningslöst förlorat. El-Erian tror däremot att "brandväggarna" håller för Irland, Italien och Spanien. Belgien nämns lustigt nog inte ännu.

Den viktigaste brandväggen är ECB:s (Europeiska centralbankens) så kallade LTRO, lån till bankerna som löper över tre år. Igår fick 800 banker ytterligare tilldelning på sammanlagt 530 miljarder euro, vilket var mer än förväntat. Detta visar bara att läget för de flesta av Europas banker är uselt. De har idag små möjligheter att klara sig utan massivt stöd från centralbanken. Sammanlagt har de nu fått drygt en biljon (1 000 000 000 000) euro i LTRO-lån. Det finansiella lapptäcket blir allt värre, men det håller än så länge ihop (tills nästa spricka måste lappas). Samtidigt blir bankerna alltmer beroende av mer stöd från centralbankerna och hur de nånsin ska kunna stå på egna ben är höljt i dunkel. Ännu har ingen presenterat ens en vision om hur man ska slingra sig ur lapptäcket. Läs gästinlägget av "Bullion" hos Cornucopia.

Nästa absurda lapp i lapptäcket är att centralbanker börjar köpa aktier. Jo, det är sant! Allt för att hålla liv i finansmarknaderna! Israels centralbank meddelade idag att de skulle köpa amerikanska aktier. Schweiziska centralbanken har tydligen redan 9 procent av sina reserver i aktier. När detta pyramidspel slutligen faller ihop kommer det inte att bli vackert. Vilken centralbank blir först ner i papperskorgen? Kanske ECB med sina jättelika innehav av statsobligationer från PIIGS-länderna?

Samtidigt har råoljepriset (Brent) idag varit uppe och nosat på rekordnivån från ett år sedan - över 128 dollar per fat som högst idag. Ironin är att försöken att rädda ekonomin genom att centralbankerna pytsar ut pengar driver upp oljepriset, vilket i sin tur drabbar världsekonomin som en straffskatt.

Kurvor som pekar åt fel håll

Exempel 1: USA:s statsskuld och årlig BNP. Inga tecken på trendvändning.

ZeroHedge har alltså gjort ett liknande diagram som jag för några veckor sedan gjorde för Storbritannien samt för Grekland, Portugal, Irland, Italien, Spanien och Belgien. Notera hur statsskulden raskt återgick till trendlinjen när skuldtaket släpptes i augusti.

Exempel 2: Inlåning hos grekiska banker. Inga tecken på trendvändning här heller.

Även detta diagram lånat från ZeroHedge. De grekiska bankernas stadigt minskande inlåning beror troligen inte bara på att folk flyttar ut sina pengar ur landet, utan även på att många greker av den ekonomiska situationen tvingas tära på sitt sparkapital.