Grekland EU-ordförande från nyår!

Det blir ibland ofrivillig ironi i EU-såpan. Det land som tar över ordförandeskapet i EU från och med årsskiftet och ett halvår framåt är krislandet Grekland. Till EU:s fördel får väl sägas att man inte diskriminerar länder ifråga om ordförandeskapet.

Detta nu, då Grekland kan göra statsbankrutt på riktigt

Med ett primärt budgetöverskott och ett överskott i bytesbalansen i ryggen kan alltså den grekiska regeringen bli betydligt kaxigare mot sina utländska kreditorer. Vi har redan sett det, då den grekiska regeringen överlämnade budgeten för nästa år till parlamentet utan att ha kommit överens med de utländska inspektörerna. I söndags antog parlamentet 2014 års statsbudget utan att först ha visat upp den för IMF eller EU-kommissionen, vilket reglerna kräver.

Kanske väntar Grekland till efter att ordförandeskapet är avklarat med att göra statsbankrutt. En plötslig kris kan dock ställa frågan på sin spets. Grekland kommer dock troligen snart att försöka att på något sätt få till en ny nedskrivning av delar av sin orimligt stora statsskuld. Detta kommer dock troligen att motarbetas av Tyskland med flera.

Läget i den grekiska ekonomin är som bekant urdåligt och landet har befunnit sig i recession i flera år nu. Arbetslösheten ligger runt 25 procent och ungdomsarbetslösheten på horribla 58 procent. Dessutom har nu Grekland den värsta fattigdomen i EU när de har gått om Bulgarien och Rumänien ifråga om fattigdom.

Hur kommer det att gå under de EU-toppmöten som under första halvåret 2014 ska hållas i Grekland? Det blir gissningsvis stora protester med tanke på den missnöjesnivå och misär som finns i landet.

Den grekiska regeringen under Antonis Samaras kommer under ordförandeskapshalvåret att fokusera på ett antal frågor.

För det första kommer man att arbeta vidare med den beramade bankunionen, en fråga som definitivt ligger i Greklands intresse. Bankunionen måste godkännas av EU-parlamentet, vilket kan bli svårt. Helst vill man förstås göra detta innan EU-parlamentsvalet i slutet av maj.

Grekland kommer också att fokusera på invandringsfrågorna, eftersom antalet flyktingar och illegala invandrare ökat den senaste tiden på grund av våldsamheter i Syrien och Nordafrika. Grekland vill troligen stärka gränskontrollerna och att hela unionen hjälper de länder som är särskilt utsatta (framförallt Grekland, Bulgarien och Italien). Italien, som tar över ordförandeskapet i EU under andra halvåret 2014, har också ett starkt intresse i denna fråga.

Under Greklands ordförandeskapstid kommer lokal- och regionalval att hållas i Grekland i mitten av maj och så förstås valet till EU-parlamentet i slutet av maj. Det är bäddat för ett intressant halvår i EU-politiken.

Annandagsläsning: svensk bostadsbubbla, irländsk återhämtning, Kinas kreditförluster, Europas banker

Såhär när det värsta julstöket är över kan man ägna sig åt att läsa några intressanta artiklar. Här är mitt urval för idag:

• Bobubbla tipsar om att den oberoende finansanalytikern Peter Malmqvist berömmer Riksbankens räntepolitik och argumenterar för att vi har en bostadsbubbla i Sverige:

  "Skulle det vara lämpligare att försöka styra priset på mjölk och semesterresor med hjälp av räntan? Tveklöst framstår bostadspriserna och den därtill hörande utlåningen, som den mest påverkbara faktorn av alla. Om centralbankerna världen över de senaste 15 åren haft större fokus på bostadspriser hade finanskraschen 2008 aldrig uppstått. Huvudproblemet är just det enögda stirrandet på konsumentprisindex.
  Riksbankens ökade fokus på bostadspriserna borde därför berömmas. Bevisen för att Sverige har mycket uppdrivna bostadspriser är nämligen överväldigande, både ur ett långsiktigt och kortsiktigt perspektiv. Granskar vi 16 industriländer med trovärdig prisstatistik kan konstateras att bara ett land haft kraftigare prisökningar än Sverige de senaste femton åren. Svenska bostadspriser har stigit 130 procent mer än inflationen"

• Irland ska nu kapa den finansiella livlinan i form av stöd från EU och IMF. Irland är det land av EU:s krisländer som återhämtat sig bäst från sin kris. Sysselsättningen på den gröna ön ökar till och med.

  "Irland ser nu sin arbetsmarknad helas med ökande hastighet och arbetslösheten har fallit från högsta siffran 15,1% i februari 2012 till 14,1% i november 2012 och vidare ner till 12,5% i november 2013. Och tvärtemot vissa experter beror det inte på utvandring eftersom sysselsättningen ökat med 58000 eller omkring 3,2% det senaste året, vilket betyder att sysselsättningen ökar snabbare än arbetslösheten minskar."

• Michael Pettis skriver hos Mish om Kinas kommande tillväxtproblem, dåliga investeringar och dåliga lån som sopas under mattan.

  "Om Kina för närvarande har slösat betydande mängder av investeringar, är det klart att mycket av de medföljande dåliga lånen inte har skrivits ner korrekt. Dåliga lån existerar nästan inte i banksystemet - alltså de har inte tagits i form av reserver eller nedskrivningar.
  Men underlåtenheten att erkänna förlusterna betyder inte att förlusterna inte finns. De förluster som implicit finns i de dåliga lånen måste (och kommer att) skrivas ner i framtiden, antingen explicit, i vilket fall de kommer att leda till ett direkt avdrag på BNP-tillväxten, eller implicit, i vilket fall de kommer att kräva implicita och dolda överföringar från någon del av ekonomin (vanligen hushållssektorn) för att täcka gapet mellan den "reella" kapitalkostnaden och den nominella (subventionerade) kapitalkostnaden. Denna överföring måste reducera framtida tillväxt."

• Den tyske professorn Martin Hellwig anser att Europas banker är i dåligt skick med många miljarder euro i orealiserade förluster.

  "- De svaga bankerna förlitar sig på ECB för att få lån. Bankerna investerar sedan pengarna genom att låna ut till dem till sina länders regeringar, eller till andra i marknaden. Bankerna avstår från att låna ut till den verkliga ekonomin. Därför hjälper inte heller de låga räntorna ekonomin att ta fart.
  [...]
  - Det finns ingen politisk vilja att ta tag i problemet, inte bland regeringar och inte heller bland övervakande myndigheter. Bankerna räddades utan att tvingas att städa upp sina balansräkningar. Glöm inte att många politiker älskar sina banker, de använder bankerna som en källa till pengar, att använda när de behöver."

Tidsperiod för bostadspriserna...

Igår skrev jag om hur Lars E.O. Svensson argumenterade för att de svenska bostadspriserna "fått ett skift till en högre nivå", vilket fick mig att jämföra hans uttalande med Irving Fishers ökända uttalande om en "permanent hög nivå" på USA:s aktiebörser tre dagar innan kraschen 1929. (Det kompletta citatet av Fisher kan ni läsa hos Lars Pålsson Syll.)

Det som Svensson gör är att han bara visar utvecklingen sedan 2005. Nedan har jag också gjort ett diagram över småhuspriser och skuldsättning i förhållande till disponibel inkomst.

Det ser ju inte så farligt ut när man bara visar dessa år - riktigt stabilt. Svensson citeras av DI:

”Nominell disponibel inkomst har ökat med 30 procent sedan hösten 2007, 4,4 procent per år, och således mer än bostadspriserna som ökat med 16 procent” [...]
I förhållande till inkomsterna har bostäder i Sverige alltså till och med blivit billigare de senaste sex åren. Borträknat inflationen har bostadspriserna dessutom inte stigit med mer än 6 procent under samma period.
”Det är en real tillväxttakt på mindre än 1 procent per år de senaste sex åren. Det är inte påfallande mycket”, skriver Lars EO Svensson.

Men ser man på utvecklingen på längre sikt ser det annorlunda ut. Svensson har helt hoppat över den långa huvudsakliga tillväxtperioden för bostadspriserna.

Hushållens skulder i förhållande till disponibel inkomst har nästan fördubblats sedan 1995. Småhuspriserna i förhållande till disponibel inkomst har ökat med 77 procent. Det handlar om ett stort skifte - framförallt ifråga om hushållens skuldsättning - frågan är hur hållbart det är. Visst har räntorna sjunkit sedan 1995, men hur länge kan de fortsätta med det? Idag är listräntan för kortare löptider på bolån under 3 procent! Någon gång kommer trenden att vända.

”Jag känner inte till några data om att svenska bostadsköpare skulle ha så orealistiska förväntningar”, skriver Lars EO Svensson apropå att han tycker att de svenska bostadsköparna inte har samma typ av orealistiska förväntningar som USA:s hade i Cases och Shillers rapport från 2003. Men de svenska bostadsköparna har andra typer av orealistiska förväntningar - jag hör ständigt från bekanta som köper bostad för mångmiljonbelopp hur det är lugnt, för "bostäder i Stockholm kommer alltid att behålla sitt värde". Detta kallar jag för spekulation. Även att anta att räntan kommer att förbli låg är spekulation.

Låt oss istället se vad Robert Shiller faktiskt säger om den svenska bostadsmarknaden.

"Jag tror att människor här i Sverige har en illusion om att stigande priser är en långsiktig trend, det påminner mer om en bubbla."

”Det är en bubbla som blåsts upp långsamt och gradvis under mer än ett decennium. Den kanske inte är exakt som bubblorna i början av 2000-talet i USA, Spanien och Irland. Här har den blåsts upp långsammare. I den bemärkelsen påminner den mer om den kanadensiska bubblan. Där tror många att den uppåtgående trenden i fastighetspriser är en naturkraft. Det är det inte. Det är ett tecken i tiden och det är temporärt.”

Det går alltså inte att jämföra vår svenska bostadsbubbla med den amerikanska vad gäller alla faktorer. Vår uppgång ser annorlunda ut och det kommer troligen även nedgången att göra, ty det finns också andra skillnader mellan USA:s och Sveriges ekonomier.

Nu kan Grekland snart göra riktig statsbankrutt

Som ni säkert vet har Grekland en lång historia av statsbankrutter ända från sin självständighet 1830. Den senaste nedskrivningen av statsskulden med 100 miljarder euro skedde våren 2012.

Greklands statsskuld har sedan krisens början i slutet av 2009 stigit kraftigt till följd av den "hjälp" landet fått från IMF och övriga euroländer. Trots nedskrivningen är den nu uppe i omkring 320 miljarder euro, vilket motsvarar omkring 174 procent av årlig BNP - långt över gränsen för vad som anses hållbart.

Nyligen har dock läget för Grekland förändrats, eftersom landet nu för första gången på många många år uppvisar ett överskott i bytesbalansen. Detta kommer sig förstås av att landets ekonomi har kollapsat och med den efterfrågan på importerade varor. Arbetslösheten ligger på 27 procent och ungdomsarbetslösheten på hela 58 procent - inte konstigt att konsumtionen sjunkit kraftigt.

Detta får Mike "Mish" Shedlock att spekulera i att förutsättningarna för en grekisk statsbankrutt nu är betydligt bättre, eftersom de inte längre behöver låna från utlandet, utan kan lösa sina budgetproblem internt i landet genom exempelvis skatter. De kan därmed ge långfingret åt "trojkan" och bestämma över sitt öde (och sin egen budget) utan inblandning från utlandet. Om inte annat kan den förändrade situationen leda till att Grekland får ett övertag i förhandlingarna med Tyskland och övriga. Mish ser två möjligheter: antingen en statsbankrutt kopplad till att landet lämnar euron, eller att långivarna efterskänker en del av Greklands statsskuld. Jag förstår dock inte riktigt varför en ensidigt deklarerad statsbankrutt nödvändigtvis skulle innebära ett utträde ur eurosamarbetet. Euron är ett så stort prestigeprojekt för EU:s ledare att de kanske skulle kunna låta Grekland vara kvar i samarbetet trots att de gör statsbankrutt. EU-ledarna har exempelvis sagt att euron är "oåterkallelig" (men som bekant varar ingen valutaunion för evigt).

Greklands statsskuld ser helt annorlunda ut än 2009, efter ECB:s och ESM:s stödköp och nödlån samt den skuldnedskrivning som skedde 2012, som bara drabbade den privata delen av kreditorerna (med bieffekten att Cyperns banker gick under i våras). I början av 2010 ägdes omkring 85 procent av den grekiska statsskulden av den privata sektorn, framförallt utländska banker. Numera ägs omkring 84 procent av Greklands statsskuld direkt eller indirekt av stater, genom ECB, IMF och ESM. Om grekiska staten ställer in betalningarna på skulderna drabbas alltså framförallt eurozonens länder, som direkt eller indirekt sitter på grekiska statsobligationer för omkring 256 miljarder euro. Om vi fördelar detta på eurozonens övriga 16 länder enligt deras andelar blir det till exempel tiotals miljarder som Italien och Spanien sitter på. Hur skulle de klara detta?

Ovanpå de direkta effekterna av en grekisk betalningsinställelse kommer förstås de "smittoeffekter" denna skulle ha på Spanien, Irland, Portugal, Italien med flera.

Förutom bytesbalansen har den grekiska staten genom sin åtstramningspolitik lyckats med att för första gången på ett decennium skapa ett (om än litet) primärt överskott i statsfinanserna, alltså att skatteinkomsterna är större än utgifterna förutom betalningar på statsskulden. Det är bara räntebetalningarna som nu ger Grekland ett stort underskott i statsbudgeten. Med ett primärt budgetöverskott och ett överskott i bytesbalansen i ryggen kan alltså den grekiska regeringen bli betydligt kaxigare mot sina utländska kreditorer. Vi har redan sett det, då den grekiska regeringen överlämnade budgeten för nästa år till parlamentet utan att ha kommit överens med de utländska inspektörerna. I söndags antog parlamentet 2014 års statsbudget utan att först ha visat upp den för IMF eller EU-kommissionen, vilket reglerna kräver.

Det primära överskottet i Greklands statsfinanser är som sagt väldigt litet, men till nästa år räknar man med att det ska ha växt till någon procent av årlig BNP.

ZeroHedge uppmärksammar en studie som visar att länder i statsfinansiell kris löper störst risk att ställa in betalningarna just det år då de uppnår ett primärt överskott i statsbudgeten, vilket betyder att de inte längre är beroende av sina kreditorer för överlevnad.

Därmed inte sagt att en statsbankrutt skulle lösa alla Greklands problem - arbetslösheten är rekordhög, BNP sjunker fortfarande med 3 procent i årstakt och landet har en deflation där KPI sjunker med nästan 3 procent i årstakt. Emellertid skulle en statsbankrutt lätta den black om foten som den gigantiska statsskulden utgör.

Tillägg: Vid en eventuell grekisk statsbankrutt måste man förstås också ta med i beräkningen att EU som straff skulle kunna frysa alla bidrag till Grekland - landet är nettomottagare av bidrag från EU - de betalar mindre i årlig "EU-avgift" än vad de får tillbaks som bidrag.

Skifte till högre nivå på bostadspriserna?

Före detta ledamoten av Riksbankens direktion Lars E.O. Svensson fortsätter sina skriverier om svenska bostadspriser och hushållskrediter på Ekonomistas (är han heltidsanställd där numera?). I det senaste inlägget argumenterar han emot den syn som framförs av Nouriel Roubini (känd som Dr. Doom) och Robert Shiller (en av årets två ekonomipristagare) att Sverige skulle ha en husprisbubbla. Svensson tittar där på bostadspriser nominellt, realt och i förhållande till disponibel inkomst. Dock visar han liksom förut bara utvecklingen för bostadspriserna sedan 2005, vilket jag skrivit om tidigare. Den stora uppgången i bostadspriser skedde ju före denna tid, se diagrammet nedan.

Jag påpekade detta i en kommentar till Svenssons inlägg:

Det är fortfarande så att du ser på bostadspriser bara från 2005 och framåt och därmed inte visar den period då de steg som snabbast. Tyvärr finns ju före 2005 inte lika detaljerade bostadspriser tillgängliga genom ValueGuard, men det finns priser via SCB. Att de nu stiger långsammare och sjunkit något i förhållande till disponibel inkomst skulle kunna tyda på att bostadsmarknaden drabbats av ”pyspunka”.

Svensson svarar:

Min poäng är att bostadspriserna tycks ha någorlunda stabiliserats i förhållande till disponibel inkomst från 2007. Min hypotes är att vi fått ett skift till en högre nivå på bostadspriserna fram till ungefär 2007, på grund av de fundamentala omständigheter som förklarar uppgången, men att vi framöver sannolikt kommer att se en långsmmare utveckling, i takt med disponibel inkomst – utom i regioner där nyproduktionen inte håller takten med inflyttningen.

Svenssons svar är intressant, eftersom han anser att bostadspriserna skulle ha "fått ett skift till en högre nivå". Detta liknar det som sagts i många andra ekonomiska sammanhang i historien, att några priser skulle ha nått en högre nivå baserat på någon form av fundamenta. Dessa uttalanden har sedan visat sig kvalificera för att få "äta upp sin hatt". Ett ökänt exempel är en av de sämsta ekonomiska förutsägelserna i världshistorien, nämligen när Irving Fisher 1929 tre dagar före den kända börskraschen sade att "stock prices have reached what looks like a permanently high plateau" (aktiekurserna har nått vad som ser ut som en permanent hög platå). Jag gissar att även Lars E.O. Svensson kommer att få äta upp sitt uttalande.

Notera hur uppgången i de svenska bostadspriserna ganska väl följer den klassiska marknadsbubblans anatomi.

Tillägg: Läs också vad Lars Pålsson Syll skriver om Shiller och Roubini.

Sälj dina fakturor till bästa pris!

Sedan länge har man kunnat jämföra exempelvis elpriser, bolån och försäkringar för att hitta förmånligaste villkor.

Sedan mitten av förra året finns nu också en tjänst vid namn Fakturino där företagare snabbt kan göra prisjämförelse på factoring (alltså fakturaköp och fakturabelåning) och hitta bästa möjliga villkor. Detta är särskilt intressant för små och medelstora företag, som kanske inte har tid och energi att sitta och själva ringa runt och jämföra priserna för factoring hos olika finansbolag. Det visar sig att factoring-kostnaderna kan skilja mycket och enligt Fakturino kan man spara så mycket som 40 procent i sänkta kostnader, tack vare att ett antal olika konkurrerande finansbolag är anslutna till sajten.

Fakturino fungerar som så att man som företag lämnar sina uppgifter och sedan inom 24 timmar får offerter från ett antal finansbolag och därefter kan jämföra deras avgifter och villkor.

Fördelarna med att som företagare sälja eller belåna sina fakturor är att man snabbt får in likviditet vid försäljning, som sedan kan användas i företagets verksamhet. Alla som liksom jag har eller har haft eget företag kan troligen se fördelar med detta.

Fakturino har snabbt blivit Sveriges ledande marknadsplats för upphandling av factoring och har nyligen expanderat till Tyskland och Norge. Med tanke på att Tysklands BNP är ungefär 6,5 gånger så stor som Sveriges borde det finnas en rejäl potential för företaget att expandera.

(Detta inlägg är sponsrat av Fakturino)

Dr. Doom varnar för bostadsbubblor i bl.a. Sverige

Nyligen har den kände ekonomen Nouriel Roubini varnat för bostadsbubblor (eller åtminstone "bubblighet") i flera av de länder som hittills klarat sig förhållandevis bra igenom den globala ekonomiska krisen. Varningen gäller även Sverige. I sin varnande artikel skriver Roubini så här:

Nu, fem år senare, syns åter tecken på bubblighet, om inte riktiga bubblor, på bostadsmarknaderna i Schweiz, Sverige, Norge, Finland, Frankrike, Tyskland, Kanada, Australien, Nya Zeeland och (tillbaks för ett extranummer) Storbritannien (ja, London). Inom tillväxtmarknader dyker bubblor upp i Hong Kong, Singapore, Kina och Israel, samt i större städer i Turkiet, Indien, Indonesien och Brasilien.

Roubinis tecken på att bostadspriserna i dessa områden är på väg in i bubbelområdet inkluderar snabbt stigande bostadspriser, att andelen av inkomsten som går till bostaden är hög och stigande, samt att bolån utgör en stor andel av hushållens samlade skulder.

I de flesta länderna begränsas möjligheterna att införa åtgärder för att begränsa bostadsbubblorna av olika intressen bland väljare och lobbygrupper: hushållen, byggbolagen och lokala politiker protesterar när centralbanken eller finansinspektionen försöker att "ta bort bålskålen av likviditet". De klagar högljutt över hur myndigheterna blandar sig i den fria marknaden, äganderätten och det heliga idealet om bostadsägande. Det låga ränteläget driver på hushållens belåning och bostadspriserna och när man för att kontra detta försöker genomföra begränsningar i utlåningen är det alltså impopulärt.

I vissa länder, t.ex. Indien, drivs inte bostadspriserna inte så mycket av låga räntor som av hög inflationstakt. Där ses bostadsköp som ett sätt att inflationssäkra sina sparpengar.

Roubini anser dock inte att de kvarvarande (och nya) bostadsbubblorna kommer att spricka riktigt än, eftersom de faktorer som driver priserna uppåt kvarstår - tillgången till billiga krediter respektive behovet av att inflationssäkra.

Det ser också ut som om Roubini inte tror att de nuvarande bostadsbubblorna kommer att få lika allvarliga effekter som de som sprack för runt fem år sedan. Dels har banksystemen större kapitalbuffertar än då, vilket gör dem mer motståndskraftiga mot förluster från fallande bostadspriser, dels är hushållens kapital (i förhållande till skulderna) i dessa länder större än det var i USA då dess bostadsbubbla sprack. Men ju högre bostadspriserna stiger, desto längre kommer de att falla och desto större blir effekterna på ekonomin och det finansiella systemet att bli när bubblan väl blåses ur.

Roubini pekar också ut hur det kan bli lite olika resultat i olika länder av spruckna bostadsbubblor. I länder där bostadslånen är kopplade till bostaden (som det i de flesta fall var i USA) kan bostadsägarna skicka "jingle mail" till banken (alltså lämna över nycklarna och bostaden) och därmed bli kvitt sina lån (t.ex. om lånen överstiger bostadens marknadsvärde). I sådana länder kommer fallande bostadspriser att leda till en bankkris. I länder som Sverige där lånen är kopplade till personen kommer istället hushållens konsumtion att falla när betalningar på lånen blir större. I båda fallen blir dock slutresultatet detsamma: recession och stagnation.

Nu ska vi komma ihåg att påpeka att Nouriel Roubini inte alltid har rätt. I början av 2012 slog han vad med Beatrice Weder di Mauro, ekonomisk rådgivare till tyska regeringen, om att Grekland skulle lämna euron innan slutet av året. Han förlorade dock detta vad och är därmed skyldig henne en flaska champagne. I fallet Grekland var dock hans förutsägelse troligen bara lite för tidig - förr eller senare kommer de att lämna euron, men kan nog hålla ut ett tag till.

Roubini har emellertid haft rätt om ett antal större ekonomiska skeenden, där hans åsikt när den uttrycktes var i allra högsta grad "motvalls". I januari 2007 vållade han mycket rabalder vid mötet i Davos genom att förutsäga att USA:s ekonomi skulle drabbas av en hårdlandning och recession, baserat på tre orsaker: de fallande bostadspriserna, Federal Reserves höjda räntor och de höga oljepriserna. De flesta reagerade med att detta var "omöjligt", men vi vet ju hur det gick sedan. Redan 2005 varnade Roubini för att bostadsprisernas uppgång i USA var en spekulativ våg som snart skulle sänka ekonomin och i september 2006 varnade han ett skeptiskt IMF för att "the United States was likely to face a once-in-a-lifetime housing bust, an oil shock, sharply declining consumer confidence, and, ultimately, a deep recession". Han förutsåg även att säkerheter kopplade till bolånen skulle drabba hela världen med förluster och få det globala finansiella systemet att stanna. Roubini var också tidigt ute med att varna för PIIGS-ländernas ohållbara statsfinanser och de effekter detta skulle få.

Så det är definitivt värt att ta Roubinis varningar på allvar när det gäller kreditbubblor och deras effekter.

Vad som inte nämns om partisympatierna

Idag kom SCB med sin stora undersökning av partisympatierna, vilken visar en ledning för de rödgröna (S + MP + V). Totalt får de 49,8 procent av väljarnas partisympatier, medan regeringspartierna backar till 39,7 procent. Sverigedemokraterna skulle därmed enligt denna undersökning inte längre få någon vågmästarroll, trots att de avancerat till 9,3 procent och är tredje största parti.

Media gör en stor sak av denna undersökning, men vad säger den egentligen?

Den första osäkerhetsfaktorn som ska nämnas vid en sådan här undersökning är förstås att det är tio månader kvar till riksdagsvalet 2014 och valrörelsen ännu inte dragit igång, varför det fortfarande kan ske stora förändringar till dess. En liten försmak får vi dock redan vid valet till EU-parlamentet i slutet av maj 2014, även om det inte ger så säkra siffror, eftersom det troligen får betydligt lägre valdeltagande än i riksdagsvalet.

Den viktigaste osäkerheten ligger dock i antalet svar som man fått in. En del av detta nämns i tidningsartiklarna, nämligen att 9081 personer sökts för telefonintervju, men att bara 58 procent har svarat. Mer detaljerad information om detta får man hos SCB, där det framgår att 21,3 procent inte anträffats, 3,2 procent inte kunnat delta (t.ex. p.g.a. att de varit för sjuka) och hela 17,5 procent inte velat delta i intervjun. Tittar man närmare på undersökningsresultatet så framgår också att 17,9 procent av de intervjuade svarat "vet ej". Totalt har bara 47,2 procent, alltså mindre än hälften, av dem man sökt angett någon partisympati.

Anser ni att denna undersökning ger ett resultat som man kan dra några slutsatser av vad gäller utfallet i riksdagsvalet 2014? Och att göra "analyser" av det tänkbara valresultatet?

Spanien kriminaliserar vissa protestformer

Den spanska regeringen under Mariano Rajoy, vars Partido Popular har en majoritet i parlamentet, planerar att driva igenom en lag med tuffa straff mot vissa protestformer. Lagen godkändes av regeringen i fredags och ska nu till omröstning i parlamentet.

De högsta böterna (upp till 600 000 euro) ska man kunna få för att utan tillstånd protestera utanför parlamentet, regionparlamenten eller kommunhus.

Mindre men ändå kännbara bötessummor (upp till 30 000 euro) blir det för exempelvis protester utanför politikers bostäder, att blockera trafiken, eller att klättra upp på offentliga byggnader för att protestera. Även slagord som är "kränkande" mot Spanien eller dess regioner ska kunna ge höga böter.

Denna nya lag införs trots att protesterna i Spanien hittills varit förhållandevis fredliga, särskilt jämfört med hur det varit i Grekland. Detta trots att arbetslösheten i Spanien är ungefär lika hög som i Grekland.

Rajoy riskerar genom denna lag att undergräva sin egen legitimitet och lagen ger bara ytterligare en orsak för folket att protestera.

Vi ser i Spanien hur demokratin gradvis urholkas och som The Guardians Richard Seymour påpekade i förra veckan är denna typ av inskränkningar i mötesfriheten något unikt för Spanien. Seymour tar upp två andra exempel. Dels de temporära restriktioner på demonstrationer som Chicago införde 2011 i samband med Nato- och G8-mötena, som ett år senare blivit permanenta, dels den lag som infördes i Quebec häromåret som begränsade studenters möjligheter att demonstrera.

Vi har också de senaste dagarna sett hur stora demonstrationer slagits ner i Ukraina.

Det är oroväckande tendenser vi ser i världen och i takt med att ekonomin försämras riskerar fler desperata regimer att ta till repressiva åtgärder.

Kreditdeflation i eurozonen

Idag presenterade Europeiska centralbanken (ECB) oktobers siffror för penningmängden och krediterna i eurozonen. De visade inte oväntat att det bredaste penningmängdsmåttet M3 växte med bara 1,4 procent i årstakt, vilket är det långsammaste på över två år och långt under den nivå på 4,5 procent som ECB sätter som referensnivå för att hålla ekonomin igång. Nu vet de som studerar detta med penningmängd att M3 innehåller en hel del "dubbelräkning", så det är möjligt att situationen är ännu värre än vad M3 visar på.

Värre är det i alla fall med lånen till den privata sektorn - hushåll och icke-finansiella företag. Den sjönk i oktober med 2,1 procent i årstakt, vilket är den högsta fallhastigheten i eurozonens historia.

Hushållen fortsätter med ett nödrop att låna mer (upp 0,1 procent i årstakt), men företagslånen sjunker snabbt (ner 3,7 procent i årstakt). Det är förstås olika mellan länderna - företagslånen sjönk i årstakt 19,3 procent (!) i Spanien, 6,6 procent i Portugal, 5,7 procent i Italien, 5 procent i Grekland och nästan 5 procent på Irland.

Som synes i diagrammet ovan sjönk företagens lån något även i Tyskland och Frankrike.

Detta hänger samman med de siffror som nyligen kom över att eurozonens "tillväxt" var oväntat svag under tredje kvartalet - BNP föll med 0,4 procent på ett år. Förutom de kända PIIGS-länderna så är även Frankrike på dekis, där BNP sjönk med 0,1 procent.

Även prisinflationen i eurozonen föll. Oktobersiffran var 0,7 procent, medan den för september var 1,1 procent. Detta ska jämföras med ECB:s inflationsmål på 2 procent. Tre av eurozonens länder hade prisdeflation (Grekland, Cypern och Irland), medan inflationstakten låg på noll i Spanien och Portugal. Det enda landet i eurozonen där inflationen var i närheten av tvåprocentsmålet var Estland.

För många tycks alla dessa siffror komma som en överraskning, men det var egentligen bara en tidsfråga innan euroländernas problem skulle titta fram från den matta de sopats in under. Även ECB:s räntesänkning från 0,5 procent till 0,25 procent i början av november var oväntad. Gissningsvis lär den sänkas igen vid nästa möte den 5 december. ECB ser alltså allvarliga problem i eurozonen, som i alla fall aktiemarknaderna inte ser ännu.

Jörg Asmussen, ledamot i ECB:s direktion, sade i tisdags att återhämtningen i euroområdet är fortsatt "svag, bräcklig, ojämn". Sanningen är snarare att återhämtningen är över för denna gång och att eurozonen går mot en ny recession.

Att läget är allvarligt visas också av att det nu nu spekuleras i att ECB ska sänka inlåningsräntan till negativ. Det skulle alltså kosta för bankerna att sätta in sina pengar där. ECB-representanter säger dock att det bara är aktuellt vid en extrem situation. Men bara att de nämner denna möjlighet visar att läget någonstans är allvarligt. Frågan är nu bara om vi får veta före eller efter jul var allvaret egentligen ligger.

Tillägg: ECB planerar att genomföra ett nytt "stresstest" av de europeiska bankerna i början av nästa år, men det kan visa sig bli överflödigt om det istället genomförs ett verkligt stresstest istället i form av en kris.

Riksbankens Skingsley om hushållskrediterna

Apropå debatten om Riksbankens räntesättning är det värt att lyssna på vad vice riksbankschef Cecilia Skingsley har att säga om bostadspriserna och hushållens skuldsättning. Intervjun är från programmet Agenda i den gångna helgen.

Räntedebatten politiseras och förvirras

Nu börjar Riksbankens enligt vissa debattörer alltför höga ränteläge användas som slagträ i den politiska debatten. På "Alliansfritt Sverige" skriver Robin Zachari en smått konspiratorisk artikel om hur "Moderaterna vill fylla Riksbankens ledning med ännu fler jasägare". Där hänvisar han först till debatten om att KPI-inflationen legat på 1,4 procent i genomsnitt, alltså en bra bit under Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Därefter kommer före detta riksbankschefen Lars E O Svenssons uttalande om att detta har orsakat 65000 uteblivna jobb, vilket Zachari missuppfattar och säger att siffran 65000 skulle vara varje år. Det Svensson sade då var att enligt hans beräkningar skulle 38000 personer per år ha sluppit arbetslöshet, vilket totalt under två år skulle ha inneburit 65000 personer.

Visst säger Lars E O Svensson en sak angående räntan och arbetslösheten utifrån sina ekonomiska modeller, men man kan utifrån den observerade utvecklingen av arbetslösheten ifrågasätta Svenssons uttalande, som jag gjorde nyligen, då jag för Sverige och ett antal jämförbara länder jämförde förändringen av arbetslösheten från juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan, fram till juli 2013. Jag kom fram till att Sverige klarat sig bra vad gäller arbetslösheten, även jämfört med andra länder som hållit sig närmare sina inflationsmål. Detta kan bero på att den svenska prisinflationen blivit alltför låg jämfört med målet av andra orsaker än penningpolitiken. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

Svensson sitter inte på hela sanningen angående ekonomi och styrräntor, även om han har en del bra synpunkter. Det finns fler ekonomer här i Sverige som är värda att lyssna på. Men det är klart att om man vill skriva en tendentiös politisk artikel så plockar man ut valda russin ur ekonomkakan.

Nå, åter till Zacharis artikel, där han frågar sig om Moderaterna genom Johan Gernandt, moderat och ordförande i Riksbanksfullmäktige (som utser dem som sitter i Riksbankens direktion), kanske försöker att "bakvägen styra riksbankens räntebana och därmed styra inflationen". Vi kan konstatera att detta inte kan vara sant, eftersom av de två senaste direktionsledamöterna som tillsattes av Riksbanksfullmäktige så var en Martin Flodén, som reserverade sig mot Riksbankens beslut att hålla räntan oförändrad på 1 procent och istället ville sänka till 0,75 procent. Om nu Moderaterna hade något slags ond plan att styra räntan bakvägen så skulle de knappast ha tillsatt Flodén.

Problemet med sådana här artiklar är att många läser dem och tar det som presenteras för sant. Därefter vidarebefordras meddelandet i diverse sociala medier, inklusive alla missuppfattningar.

Zachari bygger sin förvirrade artikel på en artikel på Politism av Agneta Berge, nationalekonom, projektledare och utredare på LO. Där sägs bland annat

Det verktyg Riksbanken har för att nå inflationsmålet är att den sätter reporäntan. Men Riksbanken har inte fullt ut använt räntevapnet för att höja inflationen, utan räntan har legat för högt. Riksbanken har dock inte bara fattat ”dåliga” räntebeslut, utan de har fattat beslut om räntan med hänsyn till en ny parameter, utöver inflation och arbetslöshet, nämligen hushållens skuldsättning. Av rädsla för att hushållen ska belåna sig mer vill Riksbanken hålla räntan hög. Detta är dock inget som Riksbanken är ålagd att hantera, utan är snarare en finanspolitisk fråga.

Riksbanken går utanför sitt mandat. Därav stormen.

Det Berge säger är tveksamt. I Riksbankslagen 1 kap. 2 § står det att "Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde". Detta har Riksbanken i sin tur tolkat som att den årliga förändringen i konsumentprisindex begränsas till 2 procent, med en tolerans om ± 1 procentenhet. Dessutom har Riksbanken i uppdrag att "stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en hållbar tillväxt och hög sysselsättning". Detta senare är för övrigt inget som står i Riksbankslagen, utan endast i förarbetena till lagen.

Men i Riksbankslagen 1 kap. 2 § står även att "Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende", vilket bland annat innefattar att se på obalanser inom exempelvis tillgångspriser och skuldsättning. Därmed ingår det faktiskt i uppdraget att oroa sig över hushållens belåning. Berge har alltså fel.

På sidan 11 i Riksbankens skrift Penningpolitiken 2010 kan man läsa följande:

En centralbank kan således inte höja tillväxt och sysselsättning på ett bestående sätt genom att bedriva en systematiskt expansiv politik. [...] Tillväxt och sysselsättning bestäms på lång sikt istället i huvudsak av andra faktorer som till exempel den tekniska utvecklingen, tillgången på arbetskraft och ekonomins funktionssätt.

Varför går då så många och hoppas på en "kvickfix" från Riksbanken i form av sänkt ränta? Den skulle ändå bara ha en tillfällig effekt.

I Penningpolitiken 2010 står på sidan 15:

Bankernas verksamhet är nära sammanflätad med den övriga finansiella sektorn. Därför uttrycks Riksbankens ansvar för betalningsväsendet ofta som ett uppdrag att värna finansiell stabilitet. En obalanserad utveckling av exempelvis tillgångspriser och skuldsättning kan ge bankerna problem och kan därmed i förlängningen riskera att hota den finansiella stabiliteten. Riksbanken är dock inte ensamt ansvarig på detta område. Finansdepartementet, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret har alla viktiga funktioner att fylla när det gäller att upprätthålla den finansiella stabiliteten.
[...]
En penningpolitik med inflationsmål, där vikt samtidigt läggs vid att stabilisera utvecklingen av realekonomin, bidrar till en balanserad utveckling även på de finansiella marknaderna. Erfarenheten visar dock att tillgångspriser och skuldsättning även med en sådan politik ibland kan utvecklas på ett sätt som inte är hållbart på längre sikt. Det kan innebära risker för kraftiga priskorrigeringar i framtiden som i sin tur kan få ogynnsamma och allvarliga återverkningar på realekonomin och inflationen. Erfarenheten visar att det i första hand är fluktuationer i fastighetspriser och kreditvolymer som skapar problem. Denna typ av
risker låter sig inte alltid enkelt siffersättas eller fångas i det normala analys- och prognosarbetet, men de kan ändå behöva vägas in vid de penningpolitiska besluten. Detta kan motivera en justering av reporäntebanan om sådana risker bedöms vara betydande. När det gäller att förebygga en alltför snabb ökning av tillgångspriser och skuldsättning spelar framförallt ett väl fungerande regelverk och en effektiv tillsyn en central roll. Penningpolitiken är enbart ett komplement.

Riksbanken verkar anse att Finansdepartementet och Finansinspektionen inte gjort tillräckligt på området hushållens skulder, varför Riksbanken använder sitt (om än trubbiga) räntevapen för att påverka skuldsättning och tillgångspriser (mer specifikt hushållens skulder och bostadspriserna). Även jag anser att detta inte är det bästa sättet att hantera situationen. Idealet vore att Finansdepartementet toge sitt ansvar genom att exempelvis avskaffa det av IMF och EU-kommissionen kritiserade ränteavdraget, samt att Finansinspektionen toge sitt ansvar genom att införa amorteringskrav - även det något som IMF och Ekofin föreslagit. Då skulle Riksbanken kunna sänka räntan utan större risk för att ytterligare underblåsa den svenska hushållskredit- och bostadsbubblan.

Berge går vidare med att skriva att "Riksbanken har därmed även åsidosatt sitt andra mål, om att hålla arbetslösheten på den lägsta hållbara nivån". Detta är alltså en missuppfattning - i Riksbankslagen finns bara två uppdrag, nämligen stabilt penningvärde samt ett säkert och effektivt betalningsväsende. I förarbetena till lagen står visserligen att de ska "stödja [...] en hållbar tillväxt och hög sysselsättning", men detta ska uttryckligen inte vara överordnat de två uppdragen i lagtexten.

Man kunde önska att en nationalekonom på LO tog sig tid att sätta sig in i sakförhållandena innan vederbörande skrev en debattartikel. Vederbörandes titel inger trots allt viss respekt vad gäller kunskaper om politik och ekonomi, varför det finns en uppenbar risk att många tar debattartikelns "faktauppgifter" för sanning.

En spik lös angående räntan?

SvD:s Per Lindvall frågar sig idag om Riksbanken har en skruv lös när det gäller räntepolitiken och hur de väger in hushållens skulder när de sätter styrräntan. Detta återigen på nyhetsplats, men i form av något som snarare liknar en illa skriven debattartikel.

Flera uttalanden i artikeln får mig att undra om istället Lindvall har en spik lös.
"Den svenska Riksbanken med sin jämförelsevis extrema högräntepolitik"
- Reporäntan ligger för närvarande på 1 procent, vilket knappast kan kallas för "extrem högräntepolitik". Visst är den högre än på vissa andra ställen, men "extrem högräntepolitik" känns som om Lindvall lägger in alltför känslomässiga värderingar.

"Med vårt profana lutherska arv så är vi som land extremt inriktat på att spara, trots den allmänna hysterin runt de svenska hushållens relativt höga bruttoskuldsättning."
- Hur kan ett lutherskt arv vara profant? "Profan" betyder "världslig" och står i motsats till svenska kyrkan, som ju bygger på den lutherska läran. "vårt profana lutherska arv" är en självmotsägelse.
- Är Sverige "extremt inriktat på att spara"? Nej, inte vad jag ser. Vi lever på en ständig ökning av mängden krediter.

"Riksbanken skulle behöva sänka räntan ytterligare och inte bara ta inflationsmålet på allvar utan sikta på att den ska nå 3–4 procent om Sverige ska spendera eller helst investera lika mycket som vi sparar."
- Problemet är att Riksbanken när de sänker räntan inte kan styra vad eventuella nyskapade krediter används till - konsumtion eller investeringar. Om de nu skulle användas för investeringar finns också en överhängande risk att dessa "investeringar" blir i form av lyxrenoveringar av bostäder eller att buda upp priserna på bostäder.
- Och varför ska Riksbanken plötsligt sikta på en årlig prisinflation på 3–4 procent? Vad jag vet ligger deras inflationsmål på 2 procent och det finns ingen som helst anledning att skjuta över det.
- Och en KPI-inflation på 3-4 procent skulle innebära betydligt högre bolåneräntor än idag. Är det vad Lindvall önskar sig?

Har Lindvall blivit helt desperat i sin argumentation? Så desperat att han inte längre kan formulera vettiga argument?

Lindvall har uppenbarligen Lars E O Svensson och Paul Krugman som sina stora ledstjärnor i räntedebatten. I mitt tycke borde han dock läsa lite av vad som sägs från den andra sidan också, exempelvis från Lars P. Syll eller Steve Keen.

Japan: Slutspel för Abenomin?

Igår rapporterades att Japans handelsunderskott ökade betydligt mer än väntat i oktober. Exporten ökade förvisso mer än förväntat, 18,6 procent jämfört med samma månad året före (mot förväntade 16,2 procent). Emellertid ökade importen betydligt mer än förväntat, med 26,1 procent mot förväntade 19,0 procent.

Detta ledde till ett underskott i handelsbalansen som var det tredje största månadsvisa hittills. Nedan ser ni Japans handelsbalans de senaste åren.

Att handelsbalansen plötsligt svängde över till underskott i början av 2011 beror förstås på att kärnkraftverken stängde ner och Japan istället var tvunget att importera en massa dyra fossila bränslen för att driva elkraftverk. Ser man på vad Japan importerar så står fossila bränslen (framförallt olja) för hela 32 procent av importkostnaderna.

För att sätta handelsunderskottet i ett historiskt perspektiv kan vi se på Japans export, import och handelsbalans sedan 1990.

Hela vägen genom Japans "förlorade årtionden" från 1990 hade landet ändå ett handelsöverskott. 2008 blev det underskott ett tag, troligen eftersom man inte hann att stoppa importen lika snabbt som exporten sjönk i samband med finanskrisens effekter. Under 2009 och 2010 repade sig exporten en bra bit, men har sedan legat ganska still, troligen eftersom världsekonomin inte har repat sig såpass att Japan kan lyckas exportera mer. Importen har dock fortsatt att öka i värde och var i oktober på den högsta nivån sedan september 2008.

Det som räddar Japan är att bytesbalansen fortfarande är positiv, även om den sjunkit ner på minus några månader de senaste åren. Bytesbalansen inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper). Det innebär att det fortfarande flyter in något mer pengar i Japan än vad det flyter ut, även om den långsiktiga trenden ser ut att vara oroväckande neråt och marginalen till underskott inte är stor.

När den nye premiärministern Shinzo Abe vann valet för snart ett år sedan lovade han det som kommit att kallas "abenomi" (engelska abenomics). Japan har med några korta undantag dragits med kronisk deflation sedan slutet av 1990-talet.

Abenomi i den nya tappningen skulle syfta till att driva upp (kärn)inflationen till 2 procent i ett försök att sparka igång ekonomin. Därför tillsatte Abe en ny centralbankschef i form av Haruhiko Kuroda. Hittills har han dock inte lyckats driva upp kärninflationen högre än 0,8 procent i årstakt. Senaste månaden sjönk den tillbaks och den 28 november får vi reda på om det var en tillfällig avvikelse eller om Japan åter går mot lägre prisinflation eller deflation.

Japanska statsobligationer visar inte heller någon större tendens att prisa in högre inflation. Visserligen steg räntorna på statsobligationerna ett tag i våras, men har därefter fallit tillbaks och närmar sig åter rekordlåga nivåer. Om inflationen hamnar på målet 2 procent borde räntan på statsobligationerna hamna en bit däröver - annars drabbas obligationsinnehavarna av förluster. En så hög ränta skulle innebära en katastrof för Japans statsfinanser. Där Japan verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det är endast tack vare att räntan på den japanska statsskulden är så oerhört låg som Japan klarar av sin osannolikt höga statsskuld.

Den inflation som Japan fått är i vilket fall som helst av "fel slag", driven av högre importpriser, delvis till följd av att yenen föll kraftigt under första halvåret.

Den japanska börsen steg i våras i ett bubbelliknande mönster för att därefter falla tillbaks kraftigt. Under sensommaren och hösten har den åter repat sig, men i betydligt långsammare takt och har ännu inte nått upp till nivån från i våras.

Japans BNP har faktiskt stigit lite det senaste året - årstakten var för andra kvartalet i år 2,7 procent, men tillväxttakten ser redan ut att mattas av - sista kvartalet förra året och första kvartalet i år växte Japans BNP med 1,0 respektive 0,9 procent jämfört med kvartalet innan, men andra kvartalet bara med 0,5 procent. Den 8 december får vi veta hur det gick tredje kvartalet i år. Det verkar inte finnas några större drivkrafter för att Japans BNP-tillväxt ska komma igång i hög fart annat än tillfälligt.

Trots att centralbanken Bank of Japan försöker stimulera ekonomin genom tillgångsköp (kvantitativa lättnader) ser det inte ut som om de "utpumpade" pengarna hittar ut i form av lån till företag. Istället hålls stora delar av pengarna trots usel ränta av bankerna på konton hos Bank of Japan, en siffra som har mer än fördubblats sedan i mars. Trots att utlåningen från stora banker faktiskt ökat de senaste månaderna har stora delar av de pengarna gått utomlands för att köpa upp utländska företag eller köpa in dyra fossila bränslen.

Min gissning är att vi snart får se ett slutspel för "abenomin". Vilken väg detta slut kommer är inte helt klart, men det går i vart fall inte att driva vidare Japan på nuvarande kurs utan att något går snett. Det stigande handelsunderskottet är en faktor som kan slå till om det blir så stort att landet även får underskott i bytesbalansen. Skulle ekonomin mattas av (t.ex. p.g.a. alltför höga energipriser) kan det bli deflation igen, varvid förtroendet för Kuroda och Abe blir närmast noll. Skulle Kuroda genom yenförsvagning lyckas driva upp prisinflationen till den önskade nivån 2 procent skulle statsobligationsräntorna följa efter med katastrofala följder för statsfinanserna.

Har Riksbankens högre ränta påverkat arbetslösheten?

Före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E.O. Svensson fortsätter med sina artiklar på Ekonomistas om Riksbankens räntepolitik de senaste åren haft alltför hög ränta och därigenom påverkat Sveriges ekonomi negativt. Den senaste handlar om Penningpolitiken i Sverige jämfört med den i euroområdet, Storbritannien och USA.

Man kan bedöma penningpolitiken efter vad inflationen och arbetslösheten blivit och hur prognoserna för inflation och arbetslöshet ser ut. Eftersom inflationen är långt under målet och arbetslösheten långt över en långsiktigt hållbar arbeslöshet, och detta lär fortsätta ett bra tag, så kan man med den måttstocken hävda att penningpolitiken i Sverige är kontraktiv, till och med starkt kontraktiv.
Ett annat sätt att bedöma penningpolitiken är att jämföra med vår omvärld.

Svensson tittar i artikeln på styrräntorna i Sverige och jämför med eurozonen, USA och Storbritannien. Räntan har varit en bit högre i Sverige jämfört med dessa, även om räntan faktiskt varit historiskt låg i Sverige (för närvarande 1 procent).
Svensson påpekar att realräntan är mer intressant och Sverige har från sommaren 2010 haft betydligt högre real styrränta än jämförelseobjekten.

Mätt på detta sätt har alltså penningpolitiken i Sverige varit betydligt mer kontraktiv än i de övriga ekonomierna, i synnerhet under 2011 och 2012 men också för närvarande.

Hur har då Sveriges mer kontraktiva penningpolitik påverkat arbetslösheten? Det är ju i detta ämne som Lars E.O. Svensson varit ute tidigare och sagt att enligt hans modeller så är 50000-70000 människor arbetslösa "helt i onödan" jämfört med om Riksbanken hade följt hans lägre räntelinje.
Svensson påpekar att arbetslösheten i Sverige är högre än i Storbritannien och USA och i de flesta jämförbara länderna i euroområdet (t.ex. Finland, Nederländerna, Tyskland och Österrike). Detta tycker jag inte är särskilt rättvisande, då arbetslösheten även beror på andra faktorer än penningpolitiken. De nämnda länderna hade redan i utgångsläget olika arbetslöshet och det är därför inte rimligt att jämföra de absoluta arbetslöshetstalen. Rimligare är att jämföra hur arbetslösheten har förändrats. Därför har jag med data från Eurostat sammanställt detta. Utgångspunkt är juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan. För att undvika säsongsberoende faktorer jämför jag med juli 2013.

	Arbetslöshet, procent
	juli 2010	juli 2013	skillnad
Sverige	8,2	7,2	-1,0
Tyskland	7,0	5,3	-1,7
Finland	7,5	6,6	-0,9
Nederländerna	4,2	6,8	+2,6
Österrike	4,5	5,0	+0,5
Danmark	7,5	7,0	-0,5
Norge	3,7	3,7	+0,0
Frankrike	9,1	10,5	+1,4
Luxemburg	4,2	5,6	+1,4
Storbritannien	7,8	7,8	+0,0
USA	9,7	7,7	-2,0

Att utgå från att arbetslösheten nu är högre än i jämförbara länder är som synes inte relevant, då arbetslösheten redan från början var högre (p.g.a. andra faktorer).
Jämför vi då skillnaderna så ser vi att arbetslösheten under perioden inte sjunkit lika mycket i Sverige som i Tyskland, men däremot sjunkit något mer än i Finland. I Nederländerna och Österrike har istället arbetslösheten ökat. Jag har även med ett antal andra länder att jämföra med och kontentan som jag ser det är att Sverige klarat sig väldigt bra vad gäller arbetslösheten - det är snarare Tyskland som sticker ut som ett undantag som klarat sig extremt bra. Detta alltså trots att penningpolitiken varit mer kontraktiv i Sverige än i övriga jämförelseländer, med Lars E.O. Svenssons metod.
Ser vi istället på ungdomsarbetslösheten så är Sverige bland de länder som klarat sig bäst. Endast Finland och USA har varit bättre vad gäller att sänka den.

	Ungdomsarbetslöshet, procent
	juli 2010	juli 2013	skillnad
Sverige	19,2	17,3	-1,9
Tyskland	10,7	9,6	-1,1
Finland	12,6	10,1	-2,5
Nederländerna	8,2	11,0	+2,8
Österrike	8,1	10,5	+2,4
Danmark	13,9	13,5	-0,4
Norge	9,3	9,6	+0,3
Frankrike	22,0	23,5	+1,5
Luxemburg	11,8	14,3	+2,5
Storbritannien	20,1	22,0	+1,9
USA	19,1	16,3	-2,8

Enligt Svenssons ekonomiska modeller har alltså den av Riksbanken förda penningpolitiken varit negativ för ekonomin och arbetslösheten i Sverige. Jag kan emellertid inte se detta vad gäller arbetslösheten när jag tittar på det verkliga utfallet. Det kanske inte var så farligt trots allt att prisinflationen blivit betydligt lägre än det av Riksbanken uppsatta inflationsmålet på 2 procent.

Vi vet att lägre ränta uppmuntrar hushållen till högre skuldsättning, vilket av många pekas ut som en riskfaktor. En något högre ränta har troligen bidragit till att mildra åtminstone något av bostadsprisernas uppgång.

Venezuela: Vikande oljeproduktion och hyperinflation

I helgen tog Venezuelas president Nicolas Maduro (efterträdaren till Hugo Chávez) till militär för att tvinga elektronikkedjor att sälja sina varor till samma priser som förra månaden i ett desperat försök att stävja den snabba prisinflation som nu råder i landet. Maduro varnar även för att han kan ta till liknande åtgärder mot andra affärsområden.

– Jag kommer sätta gränser för hur mycket vinst privata företag får göra på varor de säljer. Det kommer bli olika procentsatser för olika produkter. Det är så det funkar i alla länder i världen, säger president Nicolas Maduro efter ett extrainkallat regeringsmöte under gårdagskvällen.

Nej señor Maduro, det är inte så det funkar i andra länder! Maduro skyller de raskt stigande priserna på att affärsidkarna tar ut för stora vinster, när förklaringen till hög inflation snarare står att finna i politiken. Man håller inte "inflationen i schack" genom att införa priskontroller, utan genom att justera penningpolitiken. Prisinflationen är bara ett symtom på obalans i penningmängden och valutakursen.

Insatsen mot elektronikkedjorna kommer bara att leda till att ingen längre kommer att vilja importera sådana produkter annat än på den svarta marknaden.

I förra veckan rapporterades att Venezuela nu befinner sig i hyperinflation (enligt vissa definitioner). Priserna steg med 5,1 procent i oktober från september och har stigit med hela 54,3 procent under årets första tio månader. Det är med god marginal mer än de 40 procent i årlig inflationstakt som Goldman Sachs analytiker sätter som gräns för hyperinflation. Andra sätter dock gränsen högre, vid runt 50 procents inflation per månad. Hursomhelst kan vi ana att Venezuela är på god väg att hamna i en ond spiral som driver landet in i hyperinflation även med en striktare definition. Vi ser att inflationstakten ökar snabbt, då den för hela 2012 bara var 20,1 procent.

Som vanligt förstår inte makthavarna att deras åtgärder bara försämrar läget. Venezuela har olika valutakontroller och priskontroller, men det får bara effekten att det blir brist på vissa varor. Det är inte "onda" valutaspekulanter och affärsidkare som orsakar problemen, utan de ligger djupare än så.

96 procent av Venezuelas exportinkomster kommer från olja och eftersom oljeproduktionen sjunker, så drabbas även exporten och med den valutan, då man får brist på utländsk valuta för sin import. Detta leder i sin tur till brist på många importvaror, bland annat basvaror såsom toapapper, vilket i sin tur driver upp prisinflationen.

Så sent som i februari i år devalverade Venezuela sin valuta och många spekulerar i att det snart kan bli en devalvering till för att täppa till underskottet i statsfinanserna. Detta kommer förstås att driva upp inflationen ytterligare. En ond spiral, som sagt.

Vissa säger att det skulle vara Chávez som genom nationaliseringar orsakat nedgången i oljeproduktionen, men det är tveksamt hur mycket sanning det ligger i detta, då Venezuelas oljeindustri faktiskt nationaliserades redan 1976.

Det vi tydligt kan se är att Venezuelas oljeproduktion nådde en lokal topp år 1998 (den absoluta toppen var 1970) och sedan 2006 har produktionen varit stadd i nedgång på några procent per år. Det talas om att det skulle finnas potential för att öka produktionen kraftigt, men det handlar då om "tung olja", alltså oljesand, som är svår att utvinna, vilket talar för att denna "potential" mest finns i regeringens förhoppningar.

Det ser alltså ut som om Venezuelas oljeutvinning lär fortsätta att krympa, vilket leder till minskad export, vilket i sin tur leder till minskad mängd tillgängliga pengar för import av andra varor. Om de inte radikalt lägger om sin politik kommer det troligen att sluta i ordentlig hyperinflation.

Vi ska inte glömma att Venezuela är världens elfte största oljeproducentland och sjätte största oljeexportör. Därför är vad som händer där ytterst viktigt för hela världsmarknaden för olja och i förlängningen även för oss i Sverige som är beroende av att importera olja från andra länder.

Månadsskifteseffekten synad

Cornucopia skrev i morse om "månadsskifteseffekten" eller "kalendereffekten", det vill säga att börsen har en tendens att gå upp runt månadsskiftena. Trejdingidén när man utnyttjar denna effekt är att köpa ett representativt urval av aktier, en indexfond eller annat finansiellt instrument som ger positiv exponering mot börsen. Köpen sker några dagar före månadsskiftet, varefter man säljer några dagar senare. Resten av tiden ligger man likvid. Upprepa detta varje månadsskifte och du blir rikare än den som bara följer börsindex. Fördelen med handelsstrategin är att den är så enkel.

Cornucopia talar inte om vilka dagar man ska köpa respektive sälja, utan hänvisar till en bok som man kan köpa för runt 500 kronor. Med lite kunskaper i kalkylprogrammet Excel och indexdata från börsen kan man dock lätt räkna ut saken själv. Sagt och gjort - här får ni helt gratis min analys av månadsskifteseffekten.

Nedan ser ni ett diagram för tidsperioden 2007-07-16 till 2013-10-30, med olika strategier inritade så man kan jämföra dem. Den första siffran anger vilken dag man köper, den andra vilken man säljer. -1 betyder månadens sista handelsdag, -2 näst sista och så vidare. 1 betyder månadens första handelsdag, 2 dess andra dag, och så vidare. Kurvan "alla" är indexet omxs30 som jämförelse. Alla kurvor normerade till att börja på 100.

Bästa strategin för denna period har alltså varit att köpa på månadens femte sista handelsdag och sälja på följande månads första handelsdag. Den som konsekvent följt detta har dubblat sina pengar sedan juli 2007, medan den som legat i en indexfond efter en spännande bergochdalbana bara nästan har fått tillbaka de satsade pengarna.
Även om man "missar" med någon dag har man fått hyfsad avkastning. Att köpa på fyra handelsdagar innan månadsskifte och sälja på andra eller tredje handelsdagen i nästa månad har ändå gett runt 80 procents vinst.

Men nu börjar jag undra lite över detaljerna. Denna period började med en kraftig börsnedgång och har därefter präglats av en längre uppgång. Notera hur den som investerat enligt månadsskifteseffekten gjorde en mycket bra vinst i slutet av 2008, precis i slutet av den kraftiga nedgången. Därefter tycks kurvorna ha följt index ganska väl, även om det är svårt att avgöra hur väl av diagrammet ovan. Därför delar jag in i två tidsperioder: nedgången juli 2007 till december 2008, samt uppgången januari 2009 till nu. Först tittar vi på nedgången.

Här har den som trejdat enligt strategin -5/1 gjort en bra vinst, särskilt med tanke på att kreti och pleti gjort en stor förlust. Allra bäst under denna period var strategierna -5/2 och -4/2, näst bäst var -5/3 och -4/3, och -5/1 och -4/1 kommer bara på tredjeplats. Alla sex dessa ganska lika strategier var dock bra och vi tittar här bara på en endaste börsnedgång. Man bör ha lite mer statistiskt underlag för att kunna välja bästa strategin. Men som sagt så är även en "ganska bra" månadsskiftesstrategi bättre än att dras ner i djupet av sin indexfond. Man behöver inte alltid vara bäst - det räcker att vara bättre än de flesta andra.

Diagrammet nedan visar uppgångsfasen.

Under denna fas är en månadsskiftesstrategi faktiskt sämre än en indexfond. Den stora vinsten med strategin gör man alltså i börsnedgångar, vilket vi också ser tydligt för den kortare börsnedgången sommaren 2011 i diagrammet ovan. Att strategin -5/1 ändå klarar sig så bra mot indexet visar att det är så att största delen av uppgångsdagarna ligger runt månadsskiftet.

Det är alltså tydligt att det finns en månadsskifteseffekt och att den går att utnyttja. Enstaka månadsskiften kan dock gå med förlust, så strategin kräver lite tid för att gå med vinst.

Eftersom strategin ger bäst utdelning i samband med längre börsnedgångar kan man tänka sig att kombinera den med någon form av indikator på börsens långsiktiga riktning, t.ex. hur 50 respektive 200 dagars glidande medelvärde förhåller sig till varandra (och om vi fått dödskors eller himmelskors). I nedgång så använder man t.ex. strategin -5/2, i uppgång följer man index.

Jag tittar i mina exempel bara på slutkurserna för respektive dag. Eventuellt kan man förbättra strategin genom att t.ex. köpa på någon lokal botten under dagen eller sälja på någon lokal topp under dagen. Andra möjligheter är att undersöka om vissa månadsskiften är annorlunda mot andra, t.ex. om någon månad är särskilt dålig eller bra. Exempelvis gissar jag att kvartalsskiften är annorlunda. Självklart kan man också se på en längre tidsperiod för att få bättre statistiskt underlag. Idag orkar jag dock inte det.

Kom emellertid ihåg att historiken aldrig är en garanti för hur framtiden kommer att se ut, även om det kan ge en antydan. Var och en ansvarar för sina egna investeringar och sin egen spekulation.

Så, nu behöver ni inte köpa en bok för en femhundring, men ni får gärna ge en slant om ni tyckte denna artikel var bra, vilket också kan uppmuntra mig till att komma igång med att skriva regelbundet igen. Gåvor ges genom att klicka på knappen "Donate" i högerspalten.

Tillägg: Lite ofrivillig ironi är det kanske att Cornucopia och jag uppmärksammar månadsskifteseffekten just vid ett månadsskifte där vi istället ser ut att få en rejäl nedgång. 

Utvalda bopriser

Före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E.O. Svensson bedriver för närvarande en kampanj på bloggen Ekonomistas, där han argumenterar dels för att Riksbankens räntepolitik de senaste åren haft alltför hög ränta och därigenom påverkat vår ekonomi negativt, dels att de höga och ökande bostadspriserna och hushållens höga och ökande skuldsättning inte skulle utgöra något problem.

Jag håller med Svensson om att Riksbanken har missat sitt inflationsmål på 2 procent - de senaste åren har inflationen varit betydligt lägre i genomsnitt. Detta kan leda till vissa problem vad gäller inflationsförväntningar, då Riksbanken tydligt signalerat att det är 2 procents inflation som gäller, men i verkligheten har det inte blivit så.

Jag håller också med Svensson om att Riksbankens räntesättning inte är det bästa sättet att stoppa en eventuell bostads- och hushållsskuldbubbla. Fast i brist på andra åtgärder mot detta (från t.ex. Finansinspektionen eller regeringen) så måste Riksbanken ta sitt ansvar och använda sitt förvisso trubbiga räntevapen.

Det senaste inlägget i Svenssons serie är ett där han ser på hur man kan överdriva ökningen av bostadspriserna genom att se på nominella priser istället för reala priser eller bostadspriser jämförda med disponibel inkomst.

Där presenterar han till slut följande diagram för att visa att det inte varit så dramatiska boprisökningar som man kan tro om man ser på de nominella priserna.

Ett problem jag kan se är att använda augusti 2007 som jämförelsetidpunkt (då alla kurvor sätts till 100 där). Just augusti 2007 råkar vara ett lokalt maximum i dataserien över priser. Att välja ett lokalt maximum (eller för den delen ett lokalt minimum) ger garanterat ingen rättvisande bild över prisutvecklingen. Snarare borde man välja en punkt någonstans "mitt i". (Svensson kritiserar användning av januari 2005 som jämförelsetidpunkt.)

Svensson skriver så här om den svenska ekonomins tålighet för fallande bostadspriser:

Prisfallet 2007-2008 kan ses som ett stresstest i realtid av hur låntagarna reagerar om bostadspriserna faller kraftigt. Under krisen 2008-2009 föll exporten, investeringarna, BNP och sysselsättningen kraftigt, medan hushållen trots detta och bostadsprisfallet höll uppe konsumtionen ganska bra. Detta tyder på att ett bostadsprisfall inte behöver få så stora effekter på konsumtionen.

Och så här om hur rimliga dagens bostadspriser är:

Huvudintrycket är onekligen att bostadspriserna bortsett från fallet 2007-2008 utvecklats ungefär som disponibel inkomst. Själv tycker jag att det är ett rimligt antagande att boendekostnaderna och bostadspriserna framöver, på längre sikt, i huvudsak kan komma att utvecklas ungefär som den disponibla inkomsten. Detta är förenligt med att boendekostnadernas andel av konsumtion och disponibel inkomst är ungefär konstant på längre sikt.

Jag har lämnat följande kommentar till Svenssons inlägg (den inväntar i skrivande stund granskning):

Det är helt riktigt som du påpekar att det är reala bostadspriser eller bostadspriser i förhållande till disponibel inkomst som är intressant att se på, inte de nominella bostadspriserna där inflationen särskilt för längre tidsperioder förvränger perspektivet.

Dock missar dina diagram den mest intressanta biten – du skriver själv om hur viktigt det är att välja basår. Den stora ökningen i reala bostadspriser i Sverige skedde 1997-2007 och syns knappt alls i dina diagram.

Detta ser man förstås inte hos ValueGuard, vars statistik börjar 2005, utan för att se det längre perspektivet måste man se på SCB:s siffror. De reala småhuspriserna mer än fördubblades 1997-2007, vilket är betydligt snabbare än de 26 procent som reallönerna ökat under samma period. Har inte siffrorna mot disponibel inkomst framför mig, men där skedde också en snabb ökning [alltså ökning av bostadspriser i förhållande till disponibel inkomst].

De diagram du visar presenterar som jag ser det vad du kallar för en ”ensidig och överdriven bild”, genom att bara välja tidsperioden sedan 2005 och hoppa över den snabba prisstegringen dessförinnan.

Nu ser man när man tittar på den period ditt inlägg avser att bostadspriserna mer eller mindre planat ut de senaste åren i förhållande till disponibel inkomst och de reala bostadspriserna har inte längre samma ökningstakt. Det skulle kunna ses som att vi är nära en långsiktig topp för de reala bostadspriserna. En nedgång i de reala bostadspriserna på 20-25 procent är inte alls orimligt att tänka sig. Det såg vi för bostadsrätterna 2007-2009. Skillnaden är att genomsnittssvensken nu är ännu högre belånad. Dessutom finns inte lika stor möjlighet att sänka räntorna som den gången, helt enkelt eftersom de är lägre i utgångsläget. Ett boprisfall i reala termer på 20-25 procent får därför troligen allvarligare effekt än det ”stresstest i realtid” som vi genomförde 2007-2009.

Så här ser diagrammet över reala svenska småhuspriser ut om man ser på lite längre tid. (Här har jag visat reallöner istället för disponibel inkomst, eftersom det finns en längre tidsserie för dem - det ser dock ungefär likadant ut med disponibel inkomst.) (Uppdaterat fram till 2013 K2.)

Har vi en bostadsbubbla eller inte?

Italien - osäkerhet och kreditåtstramning

De senaste dagarnas viktigaste nyhet är inte den om att delar av USA:s statsapparat kan komma att stängas imorgon. Detta har faktiskt hänt vid ett antal tillfällen tidigare, senast under 21 dagar från december 1996 till januari 1997. Effekterna av denna nedstängning kan visserligen delvis vara negativa, men de är ändå väl kända.

Värre och viktigare är det med osäkerheten kring vad som händer i Italien, där galningen Berlusconi drog tillbaks sitt stöd för den koalitionsregering där hans parti PdL ingår genom att låta flera PdL-ministrar avgå. Sluteffekterna av detta är inte kända och finansmarknaderna hatar osäkerhet.

Fast kanske är inte Berlusconi galen som gör detta. Kanske finns där någon tanke bakom - något fult politiskt strategiskt spel. Fast jag förstår än så länge inte vad han skulle kunna vinna på detta. Istället har han orsakat att ett antal av PdL:s parlamentsledamöter har hoppat av i protest.

Nu blir det troligen förtroendeomröstning för premiärminister Lettas regering på onsdag och sedan kanske ett nyval.

För att spä på osäkerheten runt Italien så avgick igår VD:n för Telecom Italia (deras motsvarighet till Telia), som är på väg att nedgraderas till junk-status av kreditvärderingsföretaget Moody's.

Till råga på allt avgick igår även VD:n för Intesa Sanpaolo, Italiens näst största bank. Detta ovanpå att krisbanken Italienska Monte dei Paschi di Siena (MPS) behöver någon form av åtgärdspaket för att undvika statligt övertagande/räddning/bail-in. Processen kring MPS kan dock komma att dra ut på tiden med tanke på den politiska osäkerhet som nu råder. Kanske var det vad Berlusconi ville? Eller att politiskt kaos ska ge stora svarta rubriker så att en eventuell omstrukturering i MPS hamnar mer i skymundan?

Hursomhelst var det inte oväntat att Italien åter skulle hamna i politisk kris, då landets finansiella situation är minst lika dålig som förut. BNP krymper så sakteliga och har de senaste åren bara uppvisat anemisk tillväxt. I landets stabilitetsprogram finns ett mål om 3 procent nominell BNP-tillväxt och 5-6 procents primärt överskott i statsbudgeten, vilket får anses fullständigt orealistiskt givet hur det ser ut idag.

I förra veckan presenterades data som visar att utlåningen till den privata sektorn krymper i rekordfart i eurozonen - minus 2 procent på ett år, vilket är den sextonde månaden i följd av krympning.

Ser man lite närmare på siffrorna ser man att det är lånen till företag som minskat, medan hushållens lån legat nästan stilla. Vad gäller hushållen så minskar konsumtionslånen snabbt, medan bolånen faktiskt ökat något. Inte särskilt bra för ekonomins tillväxt.

Däremot så har lånen till offentlig sektor i eurozonen som helhet ökat med runt 2 procent på ett år, vilket inte är särskilt bra, med tanke på att statsskulden för eurozonen som helhet ligger på runt 86 procent av årlig BNP.

Självklart är det stora skillnader mellan olika länder vad gäller lånens utveckling. För krisländerna har det varit i princip en minskning av lånen till den privata sektorn de senaste åren, medan det för eurozonens övriga länder varit en viss ökning.

För Italien har utlåningen till hushållen minskat med omkring 1 procent sedan december 2012 och utlåningen till företag minskat med omkring 4 procent sedan dess. Kreditåtstramning är alltså ännu ett besvär för Italiens ekonomi, även om det ännu inte ser lika illa ut som för övriga krisländer i eurozonen.

Ohållbara saker II: Mexikos statsobligationer

Mexiko gav för något år sedan ut statsobligationer som löper över 100 år! Mexikanska staten lyckades låna 2,7 miljarder dollar mot en ränta på 5,75 procent. Nu har många investerare i dessa tydligen drabbats av förluster p g a stigande räntor.

100 år är en väldigt lång tid. Mycket hinner säkerligen hända i Mexiko inom detta århundrade. Jag kan bara påminna om att inom 100 år bakåt så fanns t.ex. den mexikanska revolutionen 1910-1929.

Ohållbara saker I: Kinas bostadspriser

Jag läser att priserna för nya bostäder i Kinas fyra viktigaste städer stigit rekordsnabbt senaste året. I Guangzhou har de stigit med 19 procent på ett år, i Beijing och Shanghai med 15 procent och i Shenzhen 18 procent. Priserna steg i 69 av 70 städer i den officiella statistiken.

Wang Jianlin, Kinas rikaste man och ägare till landets största kommersiella fastighetsutvecklingsbolag Dalian Wanda, säger att fastighetsmarknaden definitivt är i en bubbla, även om den är "kontrollerbar" och inte stor. Vi får väl se hur kontrollerbar bubblan är när den väl spricker.

Samtidigt växer Kinas "spökstäder".

Amerikanerna har råd med mindre bilkörning

Nedanstående diagram är slående. Det visar hur mycket bensin medianhushållet i USA skulle ha råd att köpa om de lade hela sin inkomst på det. Inte undra på att USAmerikanerna varit tvungna att låna pengar för att upprätthålla sin livsstil.

Bidragande faktorer är dels det högre oljepriset, dels minskad per capita-inkomst, och troligen även den ökade ojämlikheten, där de rika fått allt större del av inkomsterna.
(Diagrammet kommer från ZeroHedge)

Om du inte vet hur ojämlikt USA är föreslår jag att du tittar på följande informationsvideo.

Kan skulderna i USA öka mer?

USA:s statsskuld ökar stadigt. Totalt ligger statsskulden enligt US Debt Clock på närmare 17 biljoner dollar, vilket är 106 procent av BNP och en explosionsartad ökning sedan 10 biljoner vid slutet av 2008. Statsskulden är drygt 53 000 dollar per invånare.

Omkring 29 procent av statsskulden innehas dock av olika statliga institutioner - mest fonder på den sociala sidan. Vissa anser att man bör räkna bort dessa, men då försvinner ju även "tillgångar" som nog dessa institutioner räknar med.

Centralbanken Federal Reserve (Fed) ägnar sig som bekant åt så kallade kvantitativa lättnader (QE), vilket innebär att de köper upp bland annat amerikanska statsobligationer. Denna QE innebär ett stöd för USA:s statsfinanser och också ett stöd till obligationsmarknaden, där räntorna på USA:s statsobligationer hålls konstgjort låga (och därmed priserna på dem höga). Det har varit mycket diskussion och oro på finansmarknaden för om Fed skulle avsluta denna QE på något sätt. Men kan QE fortsätta hur länge som helst?

ZeroHedge noterar åter att Feds andel av den totala marknaden för statsobligationer är mycket stor och ökar snabbt. Fed äger nu 31,9 procent av alla marknadens statsobligationer, och den senaste veckan ökade detta innehav med 0,3 procentenheter. Fortsätter denna trend skulle Fed om fyra år och fyra månader äga 100 procent av statsobligationerna, vilket förstås är orimligt. Därför är ett slut på QE vid något datum framöver något vi kan vara säkra på.

Stora andelar av USA:s statsobligationer ägs också av utländska centralbanker, med Kina och Japan i spetsen. Dessa innehav rubbas inte särskilt fort. Endast en vissa andel av obligationerna återstår därför på den "fria" marknaden. Statsobligationer behövs som "smörjmedel" på finansmarknaderna, då dessa "högkvalitativa" obligationer används som säkerheter vid exempelvis de viktiga repo-transaktionerna. Problemet nu är att det är brist på "högkvalitativa" obligationer som kan användas som säkerheter.

Vi kan alltså se att QE måste avslutas eller minskas någon gång framöver, men samtidigt är det inte särskilt attraktivt för USA att avsluta detta, då det kommer att ge en mängd negativa ekonomiska effekter. För vem ska då köpa statsobligationerna? USA har alltså målat in sig i ett finansiellt hörn.

Ett annat skuldproblem i USA är studieskulderna. Kostnaderna för att gå på högre utbildning har ökat med 538 procent sedan 1985, medan KPI under samma period bara ökat med 121 procent. Som jämförelse har sjukvårdskostnaderna i USA ökat med 286 procent sedan 1985 och det pekas mycket på hur detta gjort sjukvården alldeles för dyr. Högre utbildning har blivit absurt dyr i USA och detta gör att studieskulderna också blir mycket höga. Detta har i kombination med hög arbetslöshet de senaste åren lett till att andelen studielån där avbetalningarna inte sker som de ska ökat kraftigt, från omkring 9,5 procent 2010 till nu 12,4 procent. Särskilt det senaste året har ökningen gått snabbt. Till detta ska läggas att hela 43,5 procent av studielånen fått uppskov med betalningarna. Lån med uppskov har växt 70 procent från 2007 till 2012. Under den perioden växte också den totala mängden studielån med 30 procent. Vi väntar bara på att den ohållbara situationen för amerikanska studielån ska brisera på allvar.

Vad gäller de privata företagens lån i USA, så börjar de närma sig farliga nivåer igen. Dock har företagens obligationsutgivning drabbats av plötslig torka i augusti och globalt fallit till den lägsta nivån på fem år. Inte ett gott tecken.

Räntorna på bolån har den senaste tiden ökat i USA, vilket fått köparna att "trampa på bromsen". Sedan början av maj har bolåneansökningarna minskat 14 procent.

Och så har vi skulderna hos delstater och kommuner i USA, så kallade "munis". Där är situationen knappast ljusare efter Detroits stora betalningsinställning. Räntorna på obligationer från "munis" har stigit i augusti. Många fonder har alltså då gjort förluster på sina innehav av dessa obligationer.

Ett exempel på något som skulle kunna kallas "USA:s Grekland" kom upp nyligen, nämligen Puerto Rico. Ön tillhör USA, men är inte en delstat, utan ett självstyrande territorium.

Puerto Rico tvingas nu att betala höga räntor för att finansiera sitt offentliga underskott, vilket ytterligare spär på budgetunderskottet. Puerto Rico har också en hög arbetslöshet - 13,5 procent jämfört med ett genomsnitt på 7,4 procent för USA. Öns ekonomi har också krympt med 4,5 procent det senaste året, vilket knappast förbättrar skatteintäkterna och de offentliga finanserna. Politikerna har vidtagit åtgärder genom att höja skatterna och öka pensionsåldern. Vi känner igen detta från krisländerna i södra Europa och dessa åtgärder lär med största sannolikhet krympa öns BNP ytterligare.

Sammanfattningsvis ser det alltså åter ut som om USA nått ett stadium av skuldmättnad, med alla de implikationer detta har för finansmarknaderna och ekonomin i stort.