USA finansierar Kinas militär

Apropå USA:s snabbt växande statsskuld (som ökat med 1 biljon dollar på 286 dagar) så konstaterar Simon Black i ett gästinlägg på ZeroHedge att den ränteinkomst som Kina får på sina innehav av amerikanska statsobligationer nästan räcker till att finansiera hela deras militärutgifter.

Ser man på vilka de största innehavarna av amerikanska statspapper är så kommer på första plats centralbanken Federal Reserve (1,65 biljoner dollar i februari), detta på grund av att de köpt upp mycket statsobligationer genom sina kvantitativa lättnader. På andra plats kommer Kina (1,13 biljoner) och på tredje plats Japan (1,04 biljoner).

Förutom Federal Reserve finns stora innehav av amerikanska statspapper (4,68 biljoner dollar) i olika statliga fonder, t.ex. pensionsfonder.

USA:s statsskuld har nu också passerat 100 procent av årlig BNP och landet befinner sig därmed i riskzonen för statsskuldskris. USA sitter dock på dollarn, världens reservvaluta, vilket gör att de troligen kan hålla på med att öka sin statsskuld betydligt längre än andra länder. Men med nuvarande ökningstakt kommer USA:s statsskuld om bara något år att vara uppe på samma nivå i förhållande till BNP som för Grekland och Italien.

USA:s snabbväxande statsskuld

ZeroHedge uppmärksammar att USA:s statsskuld inom några dagar kommer att passera 16 biljoner (16 000 000 000 000) dollar och att det var mindre än ett år sedan den passerade 15 biljoner (16 november 2011).

Här har ni datumen då USA:s statsskuld passerade olika jämna biljontal:

• 31 augusti 2012: 16 biljoner
• 15 november 2011: 15 biljoner
• 31 december 2010: 14 biljoner
• 25 maj 2010: 13 biljoner
• 16 november 2009: 12 biljoner
• 16 mars 2009: 11 biljoner
• 30 september 2008: 10 biljoner
• 31 augusti 2007: 9 biljoner

På fem år sedan finanskrisens början har alltså USA:s statsskuld ökat med 78 procent! Vad har kommit ut av det? Framförallt att det finansiella systemet inte har fallit ihop under sin egen tyngd. USA:s finansiella system kräver i dagsläget alltså runt 1,3 biljoner dollar i (indirekt) statsstöd per år för att inte implodera. Hur länge kan detta hålla på?

Vad gjorde Riksrevisionsverket?

Annika Högberg, Kulturbloggen med flera ondgör sig över alla slösaktiga myndigheter som festar upp våra skattepengar. Listan börjar bli lång nu...

• Tillväxtverket
• Vinnova
• Näringsdepartementet
• AP-fonderna
• Stiftelsen för strategisk forskning
• FRA
• Säpo

Statsminister Fredrik Reinfeldt slår ifrån sig och säger att det bara är några enstaka fall. Jag tycker nu att fallen börjar bli fler än "några enstaka" och det liknar snarare ett mönster.

Den utbredda festslösarkulturen visar som Lena Mellin skriver att vissa offentliganställda räknas, medan andra inte räknas. De flesta offentliganställda har ytterst snålt tilltagen budget för internrepresentation.

Staffan Heimerson roar sig med att räkna på utgifterna. För 138 346 kronor kan man få 34 599 heliumfyllda ballonger - "Kom Bindefeld verkligen med 34 599 ballonger?". Blå hallen och Gyllene salen i Stadshuset kostar 98 000 kronor att hyra, men Bindefeld debiterade för Stiftelsen för strategisk forskning 224 110 kronor och jag antar att mellanskillnaden hamnade i hans fickor.

Det sägs att myndigheter har släppts vind för våg och Morgan Johansson (S) vill att regeringen låter göra en större genomgång av sina myndigheter. Civilminister Stefan Attefall (KD) tycker dock att det räcker med Riksrevisionsverket och internrevision.

Jag tycker att det är dags att granska granskarna. Hur i hela friden kunde riksrevisorerna undgå att upptäcka och slå ner på myndigheternas utsvävningar, momsfusk och brott mot upphandlingsregler, när journalister enkelt kunde avslöja dessa genom att bara begära ut några kvitton? Dessutom i flera fall. Är inte just sådana kontroller del av en revisors jobb? Om inte Riksrevisionsverket själva tillsätter en internutredning om detta är det dags för regeringen eller Riksdagen att tillsätta en granskning av Riksrevisionsverket.

P.S. Min egen erfarenhet (från ett tidigare jobb) av Riksrevisionsverket är god. Jag minns mycket väl när riksrevisorn dök upp i dörren till kontoret och det kändes som om en iskall vind från Arktis svepte in när han frågade efter en pärm med verifikationer. Revisorer behöver i och för sig inte vara fullt så skräckinjagande, men den killen gjorde i alla fall noggranna kontroller.

Nordkalk äter upp Ojnareskogen?

Det finska företaget Nordkalk kommer nu att sätta igång avverkningen av Ojnareskogen vid Ducker i Bunge på Gotland under skydd av ett stort polisuppbåd. 70 poliser med fordon, hästar, hundar och en helikopter kom idag från Stockholm till Gotland, vilket är den största insatsen på ön sedan Almedalsveckan och nästan en fördubbling av Gotlands normala polisstyrka.

Mellan 15 och 20 demonstranter har bott i Ojnareskogen under sommaren för att protestera mot avverkningen. De vill att Nordkalk inväntar Högsta Domstolens beslut om prövningstillstånd innan arbetet dras igång. Sedan ryktet gått om att fler poliser var på väg till Gotland har allt fler människor samlats i Ojnareskogen och föreningen Bevara Ojnareskogen sade idag att det nu var över hundra personer där.

Polisen säger att de ska "hjälpa Nordkalk i deras arbete och samtidigt tillgodose rätten att demonstrera för de som demonstrerar på platsen". Klockan ett idag kom några poliser för att tala med demonstranterna.

Imorgon tisdag kan det hetta till, då skogsmaskinerna då ska komma tillbaks till Ojnareskogen och polisen kommer då att spärra av området på något vis. På eftermiddagens presskonferens sade polisen att avverkningen ska vara genomförd inom två veckor och under den tiden ska också ett staket sättas upp.

Det handlar inte bara om "miljönissar" som protesterar mot kalkbrottet utan även de lokala lantbrukarna protesterar då de är oroliga för hur brottet ska påverka deras vattenförsörjning. För någon vecka sedan samlades ett femtontal lantbrukare med maskiner för att protestera mot det kalktäkten.

Nordkalk har idag ett annat kalkbrott på Gotland, men där kommer kalken snart att vara slut, så man har länge lobbat för att få öppna ett nytt kalkbrott. Under 25 år ska Nordkalk tömma området i Bunge på 61,7 miljoner ton kalksten, som beräknas vara värd 17-20 miljarder kronor. Cirka 150 personer beräknas få jobb i kalkbrottet. Efter dessa 25 år är det slut. Återstår gör då en stor grop på cirka 170 hektar och 23 meter djup. Sen måste Nordkalk leta upp något nytt område att sluka.

Det har tagit många år för denna process att gå igenom det svenska rättssystemet. Miljödomstolen sade nej till kalktäkten i december 2008, men detta överklagades såklart av Nordkalk och Miljööverdomstolen ändrade beslutet till ett ja i oktober 2009. Detta beslut kom som av en händelse 20 dagar efter att dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) övertygat Riksdagen att ta bort den så kallade stopparagrafen i miljöbalken, som hindrade exploatering av områden med hotade arter. Detta efter upprepade uppvaktningar från gruv- och täktindustrin som såg denna paragraf som ett stort hinder.

Kalkbrottet i Ducker i Bunge ligger granne med flera viktiga naturområden, bland annat bara några hundra meter från Gotlands största sjö Bästeträsk, som är naturreservat, samt Bräntings Haid, även det naturreservat. Det finns även två av EU:s Natura 2000-områden. Naturvårdsverket vill göra hela området, inklusive det blivande kalkbrottet, till nationalpark. Men kalktäkten ligger mitt i. Det som kritikerna är mest oroliga för är hur kalktäkten kommer att påverka vattenförhållandena i området och därmed dess natur. Det finns också en risk att brunnar i området sinar. Man är också orolig för att saltvatten skulle kunna tränga upp från djupet.

2011 avslog Mark- och Miljödomstolen åter Nordkalks ansökan, med bland annat motivering i vattenfrågorna. Som väntat överklagades även detta. Men 5 juli i år beviljade Mark- och Miljööverdomstolen Nordkalk tillstånd för kalktäkten.

Mark- och Miljööverdomstolens dom har dock överklagats till Högsta Domstolen av totalt femton myndigheter, organisationer och privatpersoner, bland annat Naturvårdsverket, Region Gotlands Miljö- och hälsoskyddsnämnd och Naturskyddsföreningen. Åtta av dessa begärde också så kallad inhibition, det vill säga att Nordkalk inte skulle få påbörja sitt arbete förrän överklagandet avgjorts i Högsta domstolen. Högsta domstolen avslog dock i början av augusti inhibitionsyrkandena mot Nordkalks tillstånd att bryta kalksten, vilket innebär att de kan sätta igång arbetet tills Högsta domstolen eventuellt ändrar domen.

Naturskyddsföreningen anser att täkttillståndet bryter mot såväl miljöbalkens bestämmelser som EU:s bindande miljölagstiftning. Även Världsnaturfonden WWF hoppas på att Högsta domstolen ska pröva Nordkalks tillstånd och säger att "höga och oersättliga naturvärden går förlorade om inget görs".

Nu väntar man på om Högsta domstolen ska ge prövningstillstånd, vilket de har som mål att göra inom sex månader. Bara 2-3 procent av de överklaganden som kommer in till Högsta domstolen beviljas prövningstillstånd, men jag gissar att detta fall har betydligt större sannolikhet att tas upp av Högsta domstolen. Om det tas upp kan det dröja något år innan beslut och under tiden kan alltså Nordkalk sätta igång sin slakt av området, vilket börjar med att fälla skog och skrapa bort det översta skiktet av marken.

Processen runt kalkbrottet har också kantats av en del underligheter som för tankarna till korruption. Statens geologiska undersökning (SGU) har fått kritik från Justitieombudsmannen (JO) för jävsrisk, då de dels utfört konsulttjänster för över en miljon kronor åt Nordkalk för att ta fram underlag till företagets ansökan, dels skrivit ett expertutlåtande i målet till Miljööverdomstolen (där de ansåg att vattnet och närheten till Bästeträsk inte var något problem). En av tjänstemännen var till och med verksam både som konsult och i expertutlåtandet!

Ett av lantbruken i närheten, Bräntings gård påpekar också två saker till i ett brev till regeringen. För det första att en bisittare till Nordkalk vid förhandlingen är gift med en domare i Högsta domstolen. För det andra att en anställd på länsstyrelsen i Gotland är gift med Nordkalks miljöchef. Länsstyrelsen bedyrar dock att denne anställde inte varit med i samband med deras behandling av Nordkalks ärende. Nej, han kanske inte var med, men det var ändå hans arbetskamrater som tagit besluten.

TV4:s Kalla Fakta gjorde i november 2011 ett sevärt program som ger en god sammanfattning av processen kring Nordkalks täkt.

Slutligen så uppmärksammar Effekt Magasin hur Lisa Kalström (S), vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, i radion idag talar befriande klart om hur den kortsynta prioriteringen ser ut.

Jobben går före naturen. Det är Socialdemokraternas bestämda åsikt, förklarar Lisa Kalström, vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, i Studio Ett. Hon verkar nervös i radiostudion så jag tänker att hon kanske har sagt fel, men programledaren frågar igen om det verkligen är så hon menar: jobben först och naturen sen. Japp, det är tveklöst Socialdemokraternas uppfattning, förklarar Lisa Kalström.

Så då vet vi att den som gillar naturen inte ska rösta på sossarna - fast det visste vi nog redan.

Det blir intressant att se hur det hela utvecklar sig imorgon och de närmsta veckorna och månaderna.

Uppdatering:

Idag på morgonen har alltså skogsavverkningen satt igång. Demonstranter har ställt sig i vägen för skogsmaskinen och flera har nu burits bort av polisen.

Läs kontinuerliga uppdateringar av läget på Hela Gotland och Aftonbladet.

Demonstranterna har min fulla sympati och om jag bodde på Gotland skulle jag idag vara i Ojnareskogen för att protestera.

Bostadsmarknaden och ekonomin

Via bloggaren Bostaden och en artikel hos SVT hittade jag till Riksbankens utredning om risker på
den svenska bostadsmarknaden där följande diagram finns om hur bostadsmarknaden påverkar makroekonomin.

Så att ni förstår hur allt hänger ihop. Där finns också bra förklaringar till diagrammet.

Bostadsmarknaden i sig påverkas av reala, institutionella och finansiella faktorer, såsom den demografiska utvecklingen, skatter och kreditutbud. Penningpolitiken påverkar bostadsmarknaden främst genom att den får effekter på kostnaderna för hushållens bolån. Det som händer på bostadsmarknaden påverkar i sin tur makroekonomin, exempelvis sysselsättningen, BNP-utvecklingen och inflationen, via två kanaler som kan benämnas konsumtionskanalen och stabilitetskanalen.

Konsumtionskanalen
Förändringar i bostadspriser påverkar hushållens konsumtion på olika sätt. När bostadspriserna stiger, ökar hushållens förmögenhet. När hushållen på detta sätt blir rikare upplever de att utrymmet att konsumera ökar. Bostaden kan också fungera som säkerhet för lån, och om värdet på bostaden ökar kan det bli lättare för hushållen att låna och de kan låna till bättre villkor. Om bostadspriserna faller är mekanismerna förstås de motsatta – hushållens förmögenhet minskar och de får svårare att ta lån och villkoren för lånen försämras.

Om uppgångsfasen i huspriserna präglats av en alltför optimistisk bild av den
framtida utvecklingen kan det dessutom vara så att ett kraftigt fall i bostadspriserna
kan få hushållen att justera ner den nivå på skulderna som de i längden känner sig
bekväma med att hålla. Konsumtionen minskar därför inte bara på grund av att
bostäderna minskar i värde och hushållen får svårare att låna, utan också därför att
hushållen prioriterar att amortera ner sina skulder.

Stabilitetskanalen
Ett fall i bostadspriserna kan dock leda till större problem för makroekonomin än enbart ett bortfall i konsumtionen. Vid ett prisfall på bostadsmarknaden kan det uppstå en situation där hushållens bostadslån överstiger värdet på bostaden. Om detta sker samtidigt som hushållens förmåga att återbetala lånen kraftigt försämras, till exempel till följd av arbetslöshet, uppstår förluster i de kreditgivande instituten på det sätt som var fallet i många länder under den senaste finanskrisen. Om förlusterna är tillräckligt omfattande för att orsaka solvensproblem hos instituten finns en risk för att det finansiella systemets stabilitet hotas.

Det behöver dock inte gå så långt att det uppstår faktiska solvensproblem i
kreditinstituten för att det ska bli stabilitetsproblem. Det kan räcka med att institutens finansiärer, på grund av utvecklingen på bostadsmarknaden, ser en betydande osäkerhet kring sina placeringar för att de ska dra tillbaka sin finansiering. Om det sker kan resultatet bli en ansträngd likviditetssituation i hela det finansiella systemet. Även detta var något som inträffade på en del håll under den senaste finanskrisen.

Oavsett hur stabilitetsproblemen tar sig uttryck finns det en risk för att detta
leder till att kreditförsörjningen i ekonomin drabbas av utbuds- och prisstörningar
eller att det finansiella systemets funktionssätt hotas. I denna kanal är det alltså inte fråga om makroekonomiska störningar i form av en efterfrågechock utan snarare i
form av friktioner i utbudet av finansiella tjänster.

När Riksbanken förklarar det så bra behöver jag inte orda vidare om det själv.

Hur hänger svenskarnas ekonomi ihop?

Igår presenterades en undersökning från Nordea/Gallup som visar att 23 procent av svenskarna har använt upp hela sin månadslön innan nästa lön betalas ut. Stämmer bra med att många svenskar har för dålig sparad buffert.

Den åldersgrupp som har svårast att få pengarna att räcka till nästa lön är personer i åldrarna 26 till 39 år. 31 procent svarade att lönen är slut i förväg jämfört med 11 procent i åldersgruppen 55 till 65 år.
- Åldersgruppen 26-39 år har det tufft. Det handlar om personer mitt i livet med stora utgifter, barn och bolån som uppger att lönen tar slut i förväg. Risken är att det blir en ond cirkel som är svår att bryta, säger Ingela Gabrielsson privatekonom på Nordea.

Samtidigt skriver Ingela Gabrielssons kollegor Annika Winsth och Andreas Jonsson en debattartikel om att man inte vill reglera bolånen, eftersom det kan skada bostadsmarknaden. "Skada" betyder prisfall. För vi vet ju alla att bostadspriserna bara bör gå uppåt, eller hur? För att visa att de har rätt drar Winsth och Jonsson till med ett räkneexempel.

Det finns också skäl att ifrågasätta det ofta återkommande påståendet om att hushållen amorterar för lite. Statens Bostadskreditnämnd (BKN) beräknar den genomsnittliga amorteringstiden på bolån till cirka 77 år. Är detta högt eller lågt? Ett exempel får illustrera: antag att en trettioåring i dag belånar sitt hus till 85 procent. Priset på huset utvecklas i linje med inflationen – ett försiktigt antagande – och amorteringstakten är 100 år. Det innebär att belåningsgraden har sjunkit till cirka 25 procent när husägaren är 65 år. En nivå som normalt kan finansieras även vid en måttlig pension.

De skriver inte vilken inflationstakt de räknar med (även om man kan räkna ut det från deras siffror, vilket jag inte orkar göra just nu). Frågan är vilken inflationstakt man kan räkna med framöver i dagens låginflationsekonomi. Det är inte heller ett "försiktigt antagande" att bostadspriserna utvecklas i linje med inflationen. Ser man på bostadspriser historiskt så går de i vågor i förhållande till den allmänna konsumentprisutvecklingen. Ibland stiger de snabbare än inflationen, ibland sjunker de. Sedan mitten av 1990-talet har de svenska reala bostadspriserna i princip stigit hela tiden, så det är troligen dags för en nedjustering till i första hand KPI-linjen - vi ser redan nu flera tecken på en avmattning på bostadsmarknaden. Winsth och Jonsson förtiger dessutom att en bostad kräver underhåll - som kostar pengar. En bostad som inte underhålls behåller inte sitt värde. Bolånet kommer p.g.a. underhållskostnader att ökas på.

Det som jag inte gillar med dessa undersökningar som presenteras av svenskarnas ekonomi är att det är svårt att få ut någon vettig bild av hur svenskarnas ekonomi egentligen ser ut. Visserligen får vi veta en åldersuppdelning, men av de 31 procent av 26-39-åringarna som har "för mycket månad kvar i slutet av lönen", hur många är det som äger sin bostad och hur många hyr den? Av dem som äger sin bostad, hur många är bostadsrätt respektive småhus? Hur många har bolån och hur stora? Hur många är ensamhushåll? Hur många är barnfamiljer? Hur många är arbetslösa? Hur fördelar sig de 17 procent som i princip inte har någon sparad buffert i olika kategorier? Och så vidare...

Statistiska centralbyrån SCB gör undersökningar av hushållens ekonomi, men dessa ger också en splittrad bild, där det är svårt att få svar på många i dagsläget intressanta frågor. Dessutom är indelningarna i många fall för grova, exempelvis delas boendeutgifterna upp i två ålderskategorier 18-64 respektive 65+ år.

För att kunna få en vettig bild av hur det egentligen ser ut för svenskarna och vilka kategorier som kan anses ha det svårt krävs något slags mer heltäckande undersökning, där man kan se på befolkningen efter olika kombinationer av exempelvis följande kriterier.

• Åldersgrupper
• Geografisk indelning
• Antal vuxna i hushållet
• Antal barn i hushållet
• Arbete (deltid, heltid, arbetslös, anställd, egenföretagare)
• Inkomst
• Sparande
• Lån
• Boendeform
• Bidrag

Med en sådan undersökning skulle man kunna identifiera svaga kategorier i samhället och då skulle politikerna kunna göra riktade åtgärder mot just dessa. Vi vet att inkomster, skulder och sparande är ojämnt fördelade i Sverige, men vi vet inte på vilket sätt. Jag föreslår därför att våra styrande politiker ger SCB i uppdrag att göra en sådan heltäckande undersökning. Den kostnad det skulle innebära kan säkerligen uppvägas av de vinster man kan göra genom det mer precisa underlag man får fram.


Läs även Cornucopia och Den hälsosamme ekonomisten om Nordeas debattartikel.

Arktiskt havsisrekord

Så hände det som jag skrev om i tisdags. Den arktiska havsisen nådde i torsdags en rekordlåg utbredning sedan mätningarna började på 1970-talet.

Enligt japanska JAXA:s satellitmätningar ser det ut så här:

Observera att det är en hel månad kvar till datumet för det senaste bottenrekordet från 24 september 2007. Även om vi får en vändning tidigare i år (i linje med t.ex. 2011) kommer det tidigare rekordet att slås med stor råge.

I diagrammet ovan ser man också tydligt hur stor förändringen är decennium för decennium.

Amerikanska NSIDC noterar dock ännu inte något nytt rekord för havsisen i Arktis, även om de väntar sig det snart, men skriver att vädret där under några dagar i augusti var sådant att havsisen smälte bort i mycket snabb takt - nästan 200 000 kvadratkilometer per dag.

Jag undrar hur förnekardrevet med t.ex. "The Climate Scam" ska bortförklara detta. Men de verkar just nu ägna sig åt hårklyverier där de ger sig på detaljer i klimatrapporteringen istället för att se på de stora dragen i skeendet.

Skyskrapa i Kista markerar toppen?

Jag läser att JM ska bygga Stockholms högsta bostadshus, en 120 meter hög skyskrapa i Kista.

Kommer detta bygger att markera toppen på den svenska bostadsbubblan? Det är nämligen så att höga skyskrapor brukar markera en topp i konjunkturen. Jag nämnde nyligen Skyscraper Index i samband med nyheten att Kina ska bygga världens högsta skyskrapa.

Apropå ränteavdragen som jag skrev om tidigare idag, så har Sloped Curve skrivit ett vettigt förslag om hur man skulle kunna begränsa ränteavdragen. Idén är att räntekostnader ska kunna kvittas mot kapitalinkomster, men att de bara får kvittas mot löneinkomster upp till ett visst belopp, som han föreslår ligger på 25000 kronor per år.

Ränteavdragen ifrågasätts

Det är intressant att se hur synen på de svenska hushållens skulder raskt håller på att förändras. Tidigare har det känts som om jag och andra som ifrågasatt skuldsättningen varit som ensamma ropande röster i öknen, men plötsligt har det som vi påpekat i flera år hamnat i den allmänna debattens huvudfåra.

SvD:s Carolina Neurath har under sommaren börjat gräva i svenska folkets skuldberg och av det jag sett av hennes skrivande förut så ger hon sig inte förrän hon gått till botten med en fråga. Hon må vara ung (drygt tio år yngre än SvD:s andra stjärna Andreas Cervenka), men det gör också att hon inte har förutfattade meningar om sakernas tillstånd och kan ifrågasätta etablerade sanningar.

Idag skriver Neurath om ränteavdraget och har frågat några ekonomer om deras syn på det. Det rör sig visserligen om "the usual suspects", Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson, Nordeas chefsekonom Annika Winsth och SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist. Jag undrar varför svenska ekonomijournalister har så lite fantasi att de alltid tillfrågar dessa tre. Varför frågar de inte mer oberoende ekonomer? Även mer "udda", såsom Lars P Syll. Bankekonomerna har förvisso ofta vettiga synpunkter, men man ska inte glömma bort att de är anställda av en part i målet. Även Krister Andersson, skattesakkunnig på Svenskt Näringsliv är intervjuad i Neuraths artikel och han får väl anses vara lite mer opartisk vad gäller bolån.

Hursomhelst är synpunkter som kommer fram i artikeln

• att ränteavdraget fyllde en funktion när Sverige hade en hög fastighetsbeskattning
• att Sverige har nästan dubbelt så höga ränteavdrag (30%) som det europeiska genomsnittet (17%)
• att det höga ränteavdraget gör att svenskarna lånar mer än de annars skulle göra
• att ränteavdraget driver upp priserna på fastigheter och bygger upp en fastighetsbubbla
• att ränteavdraget inte underlättar för förstagångsköpare utan gör det svårare för dem, då bostadspriserna blir upptrissade
• att ränteavdraget skulle kunna sänkas, men man måste tänka igenom hur det ska göras
• att dagens låga ränteläge gör det lättare att minska ränteavdraget

Vad politikerna tycker kunde man läsa häromdagen. Finansminister Anders Borg (M) anser tydligen inte att det är något problem. Per Bolund (MP) vill ta bort ränteavdraget. Gunnar Andrén (FP) är lite mer obestämd. Ulla Andersson (V) säger att "Bostadsbristen är en orsak till prisutvecklingen på bostadsmarknaden och därmed skuldutvecklingen" och vill se se amorteringskrav istället för ränteavdrag, samt bygge av fler hyresrätter. Visserligen finns en självförstärkande återkoppling mellan bostadspriserna och skuldsättningen, men jag anser att det framförallt är tillgången till krediter som driver bostadspriserna, så jag tycker att Ulla Andersson vänder bak och fram på orsak och verkan. Fredrik Olovsson (S) vill inte ta bort ränteavdraget, men har en intressant synpunkt när han säger

Ränteavdraget kan inte vara skälet till att hushållens skulder ökar, för avdraget fanns där långt innan skuldökningen satte fart. Orsakerna får man hitta på andra håll. Exempelvis handlar det om borttagandet av fastighetsskatten, införandet av rot-avdraget och att vi har ett lågt byggande.

Det är en kombination av faktorer som drivit upp de svenska bostadspriserna och hushållens skuldsättning, men ränteavdraget är en av dem. Jag har tagit upp flera av dessa tidigare.

Vad gäller ränteavdrag kan det vara intressant att komma ihåg historien. Vårt nuvarande ränteavdrag på 30 procent kom till genom 1990-1991 års skattereform, då ränteavdraget sänktes från tidigare 50 procent. 1985 sänktes ränteavdraget från 70 procent och innan 1983 var ränteavdraget 100 procent! På den tiden låg dock bolåneräntorna på en helt annan nivå än idag.

Förutom förändringar av ränteavdraget har även amorteringskrav diskuterats. Sandro Scocco tycker att amorteringskrav är bra, men att det är fel läge just nu när bostadspriserna ligger på topp - det borde ha införts för fem år sedan. Detta gäller för övrigt fler av de åtgärder mot bostadsbubbla och hushållskreditbubbla som just nu diskuteras, exempelvis borttagande av ränteavdrag. Nu har vi redan vår bubbla med begynnande pyspunka på bostadsmarknaden och vi bör snarare diskutera hur vi i Sverige ska hantera baksmällan efter skuldfesten.

Dagens humor: UFO hotar Lufthansa

Från Tyskland rapporteras att fackförbundet med den oavsiktligt (?) humoristiska förkortningen UFO hotar Lufthansa med strejk nästa vecka.

IMF funderar över peak oil

Cruel Crude skriver om en rapport från Internationella valutafonden IMF, som behandlar en ny modell de tagit fram för oljepriset. Den nya modellen utgår inte som tidigare modeller enbart från efterfrågan, utan tar även hänsyn till fysiken bakom utvinningen av och tillgången på olja. Ett litet framsteg i alla fall mot att även mainstream-nationalekonomer kan förstå effekterna av peak oil. Nu tycker IMF-ekonomerna att de funnit en bra modell, eftersom den ger bättre resultat än tidigare modeller. En slutsats de drar av sin modell är

... att en liten ökning av världens oljeproduktion kommer på bekostnad av en permanent dubblering av världens oljepriser det närmaste årtiondet. Detta är okänt territorium för världsekonomin som aldrig upplevt sådana priser mer än några månader".

En permanent dubbling av oljepriset till runt 200 dollar per fat skulle innebära att oljeutgifterna skulle ligga på närmare 12 procent av global BNP, mot runt 6 procent idag. Det är verkligen "okänt territorium för världsekonomin" och jag tror inte att det håller. Jag har tidigare resonerat lite runt detta med peak oil, inflation och deflation. Om vi får ett såpass högt oljepris som IMF-ekonomernas modell förutspår kommer det troligen att leda till att världsekonomin krymper kraftigt med påföljd att oljepriset åter sjunker kraftigt, så som det hände år 2008. Jag tror därför inte att IMF-ekonomernas modell kommer att hålla framöver. De antyder också något åt det hållet.

"Vår nuvarande modell av effekten av dessa priser på BNP indikerar märkbara men små effekter till en början men vi misstänker att det måste finnas en smärtgräns, en oljeprisnivå över vilken effekterna på BNP bli icke-linjär".

Intressant är också följande insikt, som är smått revolutionerande då den motsäger den princip som råder inom ekonomiläran att alla varor är ersättbara med alternativ och bara priset avgör.

"Vi misstänker även att antagandet att tekniken är oberoende av tillgången till fossila bränslen kan vara olämplig, att bristande tillgång på olja kan bidra till en teknikchock. I detta fall så kan de makroekonomiska effekterna av bindande resursbegränsningar vara mycket större, mer ihållande och sträcka sig långt bortom oljesektorn. Att studera dessa frågor vidare är en prioritet för vår framtida forskning.

Visst är det viktigt, men det borde inte bara vara en grupp av ekonomer som studerar dessa frågor. Som Birger Schlaug skriver så borde även "filosofer, psykologer, naturvetare, idéhistoriker och andra" delta i studiet av ekonomin. IMF-ekonomerna kan förresten till att börja med läsa den mängd av artiklar som skrivits på The Oil Drum, som behandlar just effekterna av bristande tillgång på olja.

Även många rika hushåll utan buffert

En undersökning från Länsförsäkringar bekräftade igår det som jag och många andra misstänkt, nämligen att det även bland höginkomsttagare finns många hushåll som har dålig eller obefintlig sparad buffert. VD:n för Länsförsäkringar Bank är förvånad, men det är inte jag. I jakten på den perfekta livsstilen anpassar många sina utgifter till inkomsterna.

17 procent totalt klarar sig en månad eller mindre om inkomsten går förlorad. Anmärkningsvärt är att det är något högre andel (en femtedel) bland dem med så hög månadsinkomst som 50000-55000 kronor som klarar sig högst en månad utan inkomst. Jag gissar att dessa höginkomsttagare har maxbelånat sig för att köpa sin drömbostad och kallt räknar med att de alltid kommer att kunna få ett nytt jobb inom kort tid. Men ingen kan vara helt säker på att just ens egen kompetens kommer att vara efterfrågad vid en allvarlig ekonomisk kris.

Jag har sagt det förut att man måste ha en rejäl buffert för att klara oväntade händelser. Även höginkomsttagare kan drabbas av långvarig sjukdom. Arbetslöshet ger också ett mycket större inkomstbortfall för den med hög inkomst.

Man måste också vara beredd på fördröjningar i utbetalningsbyråkratin. Har man otur kan man få vänta flera månader på utbetalning av sjukpenning. Blir det kris som 2009 med många nyanmälda arbetslösa kan handläggningstiden för a-kassan dra ut och en felifylld blankett kan dessutom lätt försena hanteringen.

Många säger vad gäller bostäder att priserna på dyrare objekt alltid kommer att hålla i sig. Länsförsäkringars undersökning visar att det nog inte alls är så. Om en femtedel av höginkomsttagarna har så tajt ekonomi kommer bostadspriserna att rasa även på Östermalm och andra gräddhyllor den dag vi får en lite värre kris.

Läs även Cornucopias inlägg från igår om hur hög hävstång genom belåning slår mot hushållets ekonomi.

Lyckat pressutskick, Mäklarsamfundet!

Jag vet hur det går till, för jag har varit med själv och formulerat pressutskick (på ett tidigare jobb i kulturbranschen). Tricket är att skriva pressutskicket som en kortare tidningsartikel, med den typen av formuleringar och en sådan form. Man skickar sedan ut pressutskick om olika ämnen vid valda tidpunkter under året. Viktigt är också att ha en bra och lång lista på kontaktadresser att skicka ut pressutskicket till. Förr eller senare landar något av dessa pressutskick hos en godtrogen journalist som känner sig lite lat just den dagen och gärna tar emot en färdig artikel som hen kan använda rakt av, eller kanske efter att bara ha ändrat någon liten formulering (vilket förresten oftast blir till det sämre). Har man tur är det också lite nyhetstorka just den dagen. Ekonomibranschen har här den fördelen att man i viss mån kan förutsäga vilka dagar det kan komma att råda nyhetstorka, då kalendern över statistik, räntebesked, företagshändelser med mera till största delen är känd i förväg och sammanställningar finns på nätet. Igår var en sådan dag.

Igår lyckades Mäklarsamfundet att få in en fullträff hos SvD. Grattis! "Guldläge att köpa sin första bostad" - jo jag tackar jag! Det handlar dock med största sannolikhet inte som många tycks tro om att SvD tagit in en betald artikel, utan istället om ett välformulerat och vältajmat pressutskick som hamnat hos en lat journalist.

Att "utbudet på bostadsrätter och villor är större än på länge" är inget gott tecken.

För någon vecka sedan gick regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen ut och sa att svensk ekonomi är mer motståndskraftig än vad regeringen tidigare trott. Det är en välkommen signal för bostadsmarknaden och har bidragit till att utbudet ökat.

Nej, utbudet ökar inte på grund av detta (det gör den bara i Mäklarsamfundets sagovärld), utan troligen på grund av att många har väntat med att sälja sin bostad i hopp om högre pris, men nu inte vill vänta längre. Synen på bostadspriserna och hushållens skulder har förändrats. Frågan är inte om bubblan spricker, utan när.

Läs även Musik@Centrifugen, Cornucopia och Brachyura om SvD:s fadäs. Vi får hoppas att artikeln inte nådde ut i pappersupplagan idag, utan stannade i nätupplagan.

Tillägg: En läsare meddelar att artikeln tyvärr även hamnat i dagens pappersupplaga av SvD och därmed kan lura några att tro att det är ett bra läge att köpa sig en bostad.

Arktiska istäcket på väg mot bottenrekord

Arktis havsis är på väg att slå bottenrekordet från 2007. Om inget sensationellt inträffar kommer rekordet att slås inom de närmaste veckorna. Den arktiska havsisens utbredning ligger en bra bit under nivån för samma tid år 2007, se diagrammet nedan från NSIDC.

Alla de senaste åren ligger som synes en bra bit under medelvärdet för perioden 1979-2000. Issituationen i Arktis är ännu en indikator på klimatförändringarna. Som jag skrev i juli var första halvåret 2012 det varmaste sedan mätningarna började. Och detta handlar inte om propaganda utan observationer.

Enligt JAXA, som har något färskare data i sitt diagram, ser det till och med ut som om vi inom några dagar kan få se bottenrekord för den arktiska havsisen.

Klimatförändringarna är ett predikament som vi måste förhålla oss till genom anpassningar. Det är inget problem som har någon snabb lösning. Redan den mängd fossila bränslen vi bränt oss igenom räcker uppenbarligen för att orsaka klimatförändringar som ger svåra effekter för bland annat jordbruket, där årets torka i USA ställer till det för skörden och med den livsmedelspriserna globalt.

Vad effekterna blir av en minskad arktisk havsis är inte helt lätt att förutsäga med exakthet, eftersom det finns många återkopplingar i systemet. Till exempel reflekterar öppet hav mindre solljus än is, vilket ökar värmeupptagningen - en positiv återkoppling.

Tittar vi på kartan över globala temperaturavvikelser för årets första sju månader ser vi att USA, Kanada och Grönland har haft temperaturer långt över det normala.

Även centrala Sibirien sticker ut. Här är det också intressant att tundrans vegetation förändras på oväntat vis.

Kallare än normalt har det framförallt varit i Alaska, Australien, Mongoliet och norra Kina.

Hur ska ryska militären få ihop det?

Jag skrev i höstas om det stora demografiska problem som den ryska militären står inför.

Den ryska militärmakten är just nu inne på den sista omgången unga män som föddes innan Sovjetunionens kollaps.
...
Om tio år kommer hela åldersgruppen 20-30 år att ha minskat med cirka 35 procent!

Två veckor senare beklagade sig överbefälhavaren general Nikolaj Makarov över att han nu har tillgång till så få värnpliktiga. Förutom det rent demografiska problemet med få unga män så har tydligen många av de unga männen "hälsoproblem" som gör att de inte kan tas ut till värnplikt. Eftersom Rysslands värnpliktiga har usla villkor försöker många unga män komma undan den 12-månaders obligatoriska värnplikten. Det förfalskas många medicinska intyg och många skaffar småbarn för att undkomma.

I höstas skar det ryska försvarsministeriet ner antalet värnpliktiga i höstintagningen med nästan hälften. De har tydligen insett hur verkligheten ser ut. Dessutom har Ryssland 2008 kortat ner värnplikten från 18 till 12 månader, vilket ytterligare minskar antalet tillgängliga värnpliktiga. Dessutom emigrerar många ryssar - 2008-2010 var det 1,25 miljoner ryssar som emigrerade, troligen till stor del unga och välutbildade. Det är fullt förståeligt att de vill lämna ett land där den politiska friheten inskränks kraftigt och godtycklig rättsskipning råder.

Alternativet att övergå helt till yrkesmilitärer är troligen inte aktuellt för Ryssland, då det skulle kosta alltför mycket att hålla en yrkesarmé av tillräcklig storlek. Då återstår teknisk upprustning av militären, vilket också president Putin lovade i våras. Han utlovade de största militärinvesteringarna i Ryssland sedan det kalla krigets slut.

Frågan är dock om Ryssland när det kommer till kritan har råd med dessa stora investeringar i militär materiel. Rysslands statsbudget balanserar redan på randen till underskott och är till stor del beroende av intäkter från export av olja och gas. Så mycket högre olje- och gaspris lär inte ryssarna kunna klämma ut ur de skuldtyngda västeuropeiska ekonomierna, så intäktssidan är högst begränsad.

Det handlar också om stora investeringar som Ryssland måste göra. Även om de har flera mycket moderna system, så är flera av deras vapensystem ålderstigna och underhållet eftersatt.

Ryssland lägger enligt SIPRI i år omkring 3,9 procent av sin BNP på militären, och så mycket större andel lär de inte kunna satsa, om man betänker att USA lägger 4,7 procent av sin BNP på militären. Detta innebär förresten att USA har omkring 10 gånger så stora militärutgifter som Ryssland i dollar räknat, på grund av sin större ekonomi. USA har därför råd med en förhållandevis vältränad yrkesmilitär, medan Ryssland till största delen måste nöja sig med dåligt motiverade värnpliktiga. Vi ska inte heller glömma att Rysslands stora granne i öster, Kina, lyckas få ut dubbelt så stora militärutgifter i dollar räknat som ryssarna, genom att bara lägga 2,0 procent av sin BNP.

Det lär också vara svårt och impopulärt att spara in på andra statliga utgifter i Ryssland för att öka militärutgifterna. Landet lider redan av bland annat illa underhållen infrastruktur.

Till råga på allt erkänner Ryssland att deras militär är ineffektiv och plågad av korruption. Omkring en femtedel av ryska statens militärutgifter "försvinner" varje år.

Sammantaget bedömer jag därför att Ryssland visserligen har stora ambitioner att satsa på ökad militär styrka, men att det är ytterst tveksamt om de kommer att lyckas, både av demografiska och ekonomiska skäl.

Vi ska dock inte glömma att Ryssland trots allt besitter en enorm militär slagkraft, där Sverige skulle stå sig slätt om ryssarna skulle få för sig att hävda den intressesfär som general Makarov ritat upp.

Rysslands främsta medel för att skaffa sig makt i världen är dock energivapnet, alltså att många länder (bland annat Sverige) är beroende av import av rysk olja och gas.

Fredagsmys: Att bryta upp är svårt

Eurozonen är som en tågkrasch i slowmotion och inget land verkar vilja lämna euron förrän de tvingas till det. Neil Sedaka har dock förklaringen till varför det är så: "Breaking up is hard to do".

Neil Sedaka uttalade faktiskt dessa visdomsord redan på 1960-talet:

Bilen som tjänst

Jag har tidigare skrivit om hur man kan spara pengar genom att inte äga en bil, utan istället hyra bil eller åka taxi när man har transportbehov. Detta leder vidare till att se bilen som en tjänst, inte som en vara.

"Car as a Service" - begreppet är såklart inspirerat av ett av databranschens modeuttryck de senaste åren "Software as a Service", som brukar hamna under modeordet "molnet". I "molnet" hyr man den datorkraft man behöver för tillfället. Man betalar för hur mycket man använder sin applikation och hur mycket lagringsplats för data man behöver. Företaget slipper då exempelvis att efter ett år inse att den datorserver man nyss köpte in redan har blivit för liten och man för dyra pengar måste köpa in en ny och större server. Dessutom slipper företaget att ha egen kompetens (eller inhyrd konsult) för att sköta om sin server.

På samma sätt är det med "Car as a Service". Hyr man bil kan man välja den storlek och typ som man behöver just den gången. För många bilresor inom staden är det praktiskt med taxi. Ska hela familjen på semester hyr man en rymlig kombi. Ska man bara åka själv eller på en kortare resa hyr man minsta möjliga bil. Behöver man frakta något stort hyr man en skåpbil av lämplig dimension - jag hyrde nyss en praktisk miniskåpbil som rymmer runt tre kubikmeter för att frakta lite möbler och lådor. Det finns till och med lyxbilar som Porsche, Ferrari eller Bentley att hyra. Även om lyxbilarna såklart kostar betydligt mer att hyra lönar det sig säkert jämfört med att äga en. Jag har faktiskt hört talas om en wannabe som hyrde sig en Lamborghini för att åka runt och stajla på den så kallade Stockholmsveckan i Visby.

Reparationer, däckbyten, besiktning med mera sköter biluthyrningsfirman om. Man får alltid en fräsch bil. Man slipper också att inse att den bil man har är feldimensionerad när behoven förändras (skilsmässa, barn och så vidare). En av de viktigaste fördelarna är att man slipper de fasta kostnaderna för bilen (skatt, försäkring, garage med mera), som kostar oberoende av hur mycket man använder den. Och framförallt frestas man inte till slentrianmässig användning av bilen bara för att man har den - det sparar man in mycket bensinpengar på.

Behöver jag tillägga att jag själv tillämpar principen att se bilen som en tjänst?

När vi ser ut att ha passerat "peak car" och bilförsäljningen minskar blir biluthyrning och bilen som tjänst troligen mer intressant.

Ceterum censeo SASem esse vendendam

"För övrigt anser jag att SAS bör säljas", fritt efter den gamle romaren Cato den äldres kända slagord "ceterum censeo Carthaginem esse delendam".

Jag har sagt det förut - svenska staten borde sälja sin andel i SAS. Nu verkar det som om SAS komma att behöva ytterligare kapitaltillskott. Men...

Det politiska stödet bakom flygbolaget SAS vacklar. Såväl vänsterpartiet som socialdemokraterna ifrågasätter nu vitsen med ytterligare kapitaltillskott, något som kan behövas inom bara ett par år.
...
Efter nyemissionen 2009, där staten bidrog med 1,2 miljarder kronor, bedyrade näringsminister Maud Olofsson att kapitaltillskottet var det sista, och uteslöt ytterligare statliga pengar till det krisdrabbade flygbolaget. Det skulle bara dröja ett år innan löftet bröts, och ytterligare 1,1 miljarder kronor togs ur statens kistor. Sedan dess har bolagets börsvärde minskat med runt 80 procent.
...
Miljöpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna vill alla se en avyttring av statens aktier, motsvarande drygt 20 procent av bolaget, så snart som möjligt.

Socialdemokraternas näringspolitiska talesperson Jennie Nilsson säger till och med att "det är väl inget självändamål att staten ska äga det här".

Frågan är dock om "så snart som möjligt" kommer att dyka upp för SAS del. Det pris man kan få ut är troligen inte särskilt högt och det kan mycket väl hända att regeringen i hopp om bättre framtida värdering kommer att skjuta upp beslutet om försäljning av SAS tills företaget är värdelöst.

Generellt har trafikflyg varit en olönsam historia, men SAS är ett av de sämre bolagen. Det finns ingen som helst anledning till att staten ska driva ett flygbolag, än mindre ett som går med förlust. Det är en statlig subvention som snedvrider konkurrensförhållandena inom transportbranschen.

Läs även Den hälsosamme ekonomistens åsikter i ämnet.

Blott Sverige svenska sopor har

I SvD kan man läsa om den svenska sopindustrin. I många kommuner, t.ex. Stockholm och Linköping, står sopförbränning för en stor del av energin till fjärrvärmen. Detta bygger dock på att vi producerar tillräckligt mycket sopor. Problemet är att det har byggts ut för många och för stora sopförbränningsanläggningar de senaste åren. Därför måste Sverige importera sopor! 800 000 ton sopor importerade Sverige år 2010 (främst från Norge) och 1,6 miljoner ton räknar man med att det kommer att behövas framöver. Soporna kommer även från exempelvis Italien. Ska Sverige bli Europas sopstation?

Ett stort problem med sopor till fjärrvärme är att mängden sopor minskar när det blir lågkonjunktur, p.g.a. minskad varukonsumtion. Detta hände bland annat 2009. Då får vi välja mellan att importera sopor, försöka hitta andra bränslen, eller sänka inomhustemperaturen.

Att elda upp soporna är inte så rent som man i förstone kunde tro. Kvar blir nämligen aska och slagg, som måste deponeras någonstans efter utsortering av användbara metaller. Det sker i Stockholms fall på Högbytorps avfallsstation i Upplands-Bro. Slaggen och askan innehåller tungmetaller och måste stabiliseras i ett slags betong som sedan deponeras på tippen.

I takt med att vårt samhälle producerar varor och produkter som är alltmer komplicerade blir avfallet alltmer komplext. Samtidigt ställer både vi och samhället högre krav på återvinning, vilket leder till att vi ställs inför nya utmaningar i vårt arbete.

Dessutom kräver sophanteringen en lång kedja av transporter.

Apropå fjärrvärme är det inte alla som vet att närmare 20 procent av Stockholms fjärrvärme kommer från koleldning vid Värtaverket. Förbränningen av omkring 300 kg kol per stockholmare och år ger koldioxidutsläpp i samma storleksordning som Stockholms alla personbilar.

Varför amorterar finländarna?

Jag läste igår att finländarna amorterar av sina bolån på i genomsnitt 20 år, medan den genomsnittliga återbetalningstiden för bolån i Sverige ligger på 125 år (71 år för villaägare). Detta trots att flera av de större bankerna finns i båda länderna - Nordea, Handelsbanken och Danske Bank. De finländska hushållens skuldsättning är också lägre än i Sverige, bara 114 procent av hushållens disponibla inkomst mot 165 procent i Sverige.

Även i Finland har bostadspriserna drivits upp de senaste årtiondena med hjälp av krediter, men inte alls lika mycket som i Sverige.

Förutom att finländarna har lägre bolån, så har de också i genomsnitt mindre bostäder än i Sverige.

Ränteläget på bolån i Finland ser ut att vara lägre än i Sverige och även finländarna får göra ränteavdrag på skatten, vilket borde göra det attraktivt att ta stora bolån även i Finland. Men ändå finns det en skillnad i synen på bolån i Sverige och i Finland. Man får väl förklara det som något slags kulturell skillnad i inställningen till lån, men den kan visa sig vara avgörande för hur framtiden ser ut. Ett boprisfall i linje med Danmarks på runt 30 procent skulle få mycket olika konsekvenser i Sverige respektive Finland.

Apropå räntor läser jag att ordförande i riksbanksfullmäktige Johan Gernandt bemöter vice riksbankschefen Lars E O Svenssons uttalanden om att det borde vara fler ekonomiprofessorer i Riksbankens direktion. Svensson anser att (enligt teoretiska beräkningar) har 40 000 fler varit arbetslösa i Sverige än vad som hade varit fallet om räntan varit lägre. Frågan är dock hur en lägre ränta hade påverkat Sveriges redan höga skuldsättningsnivå. Vad skulle det få för långsiktiga effekter? Vi ser redan hur låga räntor drivit på den svenska bostadsbubblan. Men Svensson anser inte att vi har en bostadsbubbla, så det är då inget problem med låga räntor. Vi får se hur väl hans teoretiska modeller och tvärsäkra åsikter håller om några år.

Jag är håller med Johan Gernandt om att "Det vore inte bra med bara professorer i direktionen". Den hälsosamme ekonomisten gör en längre utläggning i ämnet och konstaterar

Att centralbanker med enbart professorer i makroekonomi lyckas bättre än centralbanker med en mer blandad sammansättning tror jag därför återstår att bevisa. Om professorerna inte lyckas övertyga lekmännen om att de har rätt i en fråga som de är experter på så kanske de snarare borde gå tillbaka och fundera över varför deras argument inte biter.
...
Man bör heller inte utesluta att lekmännen har en annan syn på Riksbankens mål än experterna. Kanske är det så att experterna gör sitt jobb i snäv bemärkelse (stabilisera inflationen), medan lekmännen undermedvetet låter andra faktorer spela in?

Att kalla de ledamöter som inte råkar vara professorer i ekonomi för "lekmän" känns dock lite konstigt, då det rör sig om personer med bred och djup ekonomisk kompetens och kunskap. Bara det att de inte råkar vara professorer.

Genomgång av Italiens situation

Edward Hugh har gjort en bra genomgång av problemen i den italienska ekonomin. Läs artikel och titta på presentation.

Den viktigaste punkten tycker jag är följande:

• Italiens främsta problem är långsiktig låg tillväxt, inte höga räntekostnader - den höga statsskulden är ett symptom på problemet, inte orsaken till det.

Edward Hugh skriver också mycket intressant om demografi och exportberoende.

Häromdagen jämförde jag Italien och Spanien, men då hade Italiens BNP-siffror för andra kvartalet i år ännu inte kommit. I tisdags kom de och de var inte bra. Italiens BNP krymper betydligt snabbare än Spaniens, vilket lär leda till att arbetslöshetskartan över Europa kommer att förändras. Italiens BNP krympte andra kvartalet i år med 0,7 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var något svagare än analytikerna hade väntat sig. På årsbasis krympte landets BNP med 2,5 procent (jämför med Spaniens 1,0 procent). Italienska arbetsgivarorganisationen Confindustria räknar nu med att Italiens BNP kommer att krympa med 2,5 procent i år, vilket är mer än dubbelt så mycket som Monti-regeringens optimistiska prognos på -1,2 procent. Det lär i sin tur leda till att regeringens prognoser för statsfinanserna inte lär hålla ihop, utan mer åtgärder måste till framöver för att få balans i dem.

En intressant fråga är också hur Italiens BNP-utveckling fördelar sig mellan norra och södra delen av landet. Jag ska försöka leta reda på data om det.

Synen på svenska skulder

Det är intressant hur den allmänna debatten och nyhetsflödet har svängt de senaste åren, sedan jag skrev mitt första blogginlägg hösten 2007 och varnade för den svenska bostadsbubblan. Då var det få som såg krediter inom Sverige (t.ex. bolån) som något problematiskt. Nu går det knappt en dag utan att man i tidningarna kan läsa om de svenska hushållens skuldsättning.

Vi har i Sverige i förhållande till många andra industriländer en låg statsskuld, men i gengäld har de svenska hushållen dragit på sig skulder (framförallt bolån) i en rasande takt de senaste decennierna. När det gick som snabbast 2005-2007 låg årstakten för ökningen av hushållens skulder runt 12 procent. Sedan dess har hushållens skuldökning mattats av och ligger nu på en årstakt av 4,5 procent, vilket även detta i längden är ohållbart när prisinflationstakten är runt 1 procent per år och BNP ökar med 2,3 procent på ett år.

Swedbanks vd Michael Wolf har som bekant föreslagit ett lagstadgat amorteringskrav på bolån, vilket de övriga bankerna tycker är onödigt. Mer sansade bedömare håller dock med Wolf, t.ex. finansmarknadsminister Peter Norman (M), Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt och Bostadskreditnämndens utredningschef Bengt Hansson.

Men Socialdemokraterna tycker att det är onödigt med amorteringskrav.

– Vi tycker att det är bra att bankerna redan nu stramat åt och därför är det inte aktuellt i dagsläget med någon lagstiftning. Vi vill inte göra något i onödan som tynger ekonomin, säger Fredrik Olovsson (S), gruppledare i finansutskottet.

Populism från sossarna - ge folket billiga krediter så de kan konsumera sig glada - den oundvikliga baksmällan av ökade kreditvolymer struntar de i.

Men Olovsson har i princip rätt i att amorteringskrav skulle tynga ekonomin, för amorteringar leder till en minskad penningmängd. Ordet "amortera" kommer från franska amortir "döda", från latinets mors/mortis "död". När man betalar av på ett lån "dödar" man faktiskt dessa kreditpengar. Frågan är dock egentligen bara om vi ska ta den oundvikliga justeringen till en mer hållbar konsumtionstakt redan nu (och stå ut med att det tynger ekonomin) eller om vi ska skjuta upp den på framtiden och under tiden förvärra skuldberget.

Med Sveriges låga statsskuld och framförallt den låga räntan på svenska statsobligationer har många klagat på Anders Borg för att han är för sparsam. Men jag har svårt att se något egenvärde i att svenska staten ska skuldsätta sig för att spendera mera och därmed "stimulera ekonomin". Trots allt växte ju fortfarande Sveriges BNP med 2,3 procent på ett år. Räcker inte det? Spara statens låneutrymme tills det verkligen behövs när finanskrisen 2.0 slår på allvar mot oss.

Nu har även andra problematiska krediter börjat diskuteras, t.ex. riskkapitalisternas strategi att öka belåningen i företag, där livsmedelsföretaget Findus nu är drabbat av för hög belåning. Tidigare i år gick båttillverkaren Nimbus under. Jag har länge ansett att detta sätt att köpa företag och öka belåningen i dem är en strategi som visserligen kan ge vinster på kort sikt men på längre sikt är den förödande för företagens livskraft.

Det är bra att det i Sverige börjar komma en viss allmän probleminsikt vad gäller krediter. Det var på tiden. Nu behövs dock att det faktiskt även vidtas praktiska åtgärder.

Bra norsk blogg

Bloggen Bobubbla tipsar om en ny norsk blogg som startades i maj i år: BobleNorge.com. Skribenten har tröttnat på bubblan Norge och bosatt sig i Lettland.

BobleNorge skriver bland annat om "Norges subprime", så kallade startlån, som ges av statliga Husbanken till dem som inte har råd att köpa sin bostad med vanliga banklån.

Ikke overraskende øker antallet startlån kraftig.
...
Er ikke også dette for godt til å være sant? Selvsagt er det det.

BobleNorge skriver även om den norska bostadsbubblan från ett hundraårsperspektiv med följande uppseendeväckande diagram över reala bostadspriser i USA och Norge.

BobleNorge skriver även om hur låg ränta skapar bostadsbrist och om de norska hushållens skuldsättning.

“Verdens rikeste land” er i realiteten oversvømt av gjeld. Hver husholdning har i snitt tatt op én million kroner i lån.

Allt detta liknar situationen i Sverige.

Läs även vad jag skrivit förut om Norges fallande oljeproduktion samt Norges bostadsbubbla och oljeintäkterna.

Arbetslöshetskartan över EU

Igår gjorde jag en jämförelse av Italien och Spanien och talade särskilt om arbetslöshet och skillnaden mellan olika regioner inom dessa länder. Jag noterade då  att de sämsta regionerna i Italien bara har en arbetslöshet i ungefär samma storlek som Spaniens bästa regioner.

Nu satte jag ihop en karta över arbetslösheten per region över hela EU och då ser man tydligt var problemen finns. Arbetslösa som är skuldsatta har oftast svårt att betala på sina lån. Arbetslösa bidrar inte till skatteintäkterna. Arbetslösa har en tendens att när de blir många ägna sig åt aktiviteter såsom sociala oroligheter.

Det största problemet finns uppenbart i Spanien! Grekland har nästan lika svåra problem, men är inte lika stort. Lägg till detta att spanjorerna står upp till halsen i skulder efter deras monumentala spruckna fastighetsbubbla...

Det är också intressant att se hur arbetslösheten ofta inte följer nationsgränserna. Exempelvis ser norra Italien mer ut att höra ihop med det tyskspråkiga området än med södra Italien. Ibland är dock nationsgränserna skarpa, t.ex. mellan Spanien och Portugal.

Notera också att Frankrike ser mer ut som mellersta Italien än som Tyskland vad gäller arbetslösheten. Bienvenue au club PIIGSF, monsieur Hollande!

Man ser också tydligt att f.d. Östtyskland fortfarande släpar efter den västra delen.

Skillnaden mellan Tjeckien och Slovakien är också slående.

Detta inlägg finns också översatt till engelska.

Data från Eurostat. Siffrorna gäller arbetslöshet bland personer 25 år och uppåt, eftersom det var det vettigaste som fanns i Eurostats databas.

Avskeda henne på riktigt!

Näringsminister Annie Lööf (c) har idag gett Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet "sparken". Hon blir dock inte arbetslös, utan får jobba på regeringskansliet i tre år till "där hennes kunskaper och erfarenheter kommer tas till vara". Vilka "kunskaper och erfarenheter"? Kunskap och erfarenhet om skattefusk och vidlyftig representation? Jag antar att hon kommer att få behålla sin lön, som ligger i klassen mer än en miljon kronor per år. Skamligt! Staten kommer dock att spara in större delen av hennes vidlyftiga resekostnader - årskort på flyget 167 000 kronor per år och flygtaxi 48 642 kronor på två år. Dessutom lär staten spara in en hel del av Tillväxtverkets representationspengar.

Varför ska en parasit som Lugnet behandlas så generöst? Avskeda henne på riktigt och skicka henne till a-kassan, så hon kan få känna på hur vanligt folk har det! Hon kan också av arbetsförmedlingen få en obligatorisk kurs i att skriva CV! Kanske ett åtal för trolöshet mot huvudman och/eller skattebrott också vore på sin plats. Men den svenska nomenklaturan får väl inte behandlas så...

Mjäkigt, Annie Lööf!

Läs även Cornucopia om saken.

Italien mot Spanien

Det kan vara intressant att jämföra hur det står till i de två stora orosmolnen i euroområdet - Spanien och Italien.

Arbetslösheten i juni var i Spanien 24,8 procent, vilket är den högsta i EU (Grekland är nummer två med 22,5 procent). Arbetslösheten i Spanien ökar också - ett år tidigare var den 21,2 procent. Italien däremot har bara en arbetslöshet på 10,8 procent, straxt under euroområdets genomsnitt på 11,2 procent och straxt över EU-genomsnittet på 10,4 procent. Arbetslösheten ökar dock även i Italien - i juni 2011 var den bara 8,1 procent.

Ungdomsarbetslösheten är såklart högre. I Spanien var den i juni 52,7 procent - över hälften av ungdomarna är arbetslösa! I Italien var ungdomsarbetslösheten "bara" 34,3 procent.

Italien har alltså en betydligt bättre situation än Spanien vad gäller arbetslösheten, även om det inte är bra i Italien.

Situationen vad gäller arbetslösheten på nationsnivå säger dock inte hela sanningen, då det finns mycket stora regionala skillnader inom både Spanien och Italien.

I Spanien är det lägst arbetslöshet i nordöst - Baskien (12,0%) och Navarra (12,9%). Övriga regioner i den norra delen av landet har en arbetslöshet mellan 15 och 18 procent. Högst är arbetslösheten i söder - Valencia (24,5%), Extremadura (25,1%), Murcia (25,4%), Kanarieöarna (29,7%) och Andalusien (30,4%). De två sista är extrema - nästan en tredjedel av arbetskraften är arbetslös!

I Italien är det generellt sett lägst arbetslöshet i norr - t.ex. Lombardiet (5,8%), Ligurien (6,3%), Veneto (5,0%). Norra delen av Italien ner till Ligurien och Emilia-Romagna har (med undantag av Piemonte) lägre arbetslöshet än Storstockholms 6,5 procent. Sedan blir det värre söderut, t.ex. Kampanien (15,5%), Kalabrien (12,7%), Sicilien (14,4%), Sardinien (13,5%). Ändå har de sämsta regionerna i Italien bara en arbetslöshet i ungefär samma storlek som Spaniens bästa regioner.

Ser man på statsfinanserna så hade Italien den sista mars en statsskuld på 123,3 procent av BNP, vilket är näst högst i EU. Spaniens statsskuld låg på 72,1 procent av BNP. Spaniens statsskuld växer dock mycket snabbare, både procentuellt och som andel av BNP. På ett år ökade Italiens statsskuld som andel av BNP med 3,8 procentenheter, medan Spaniens ökade med 7,4 procentenheter. Bara ett år tidigare låg Spaniens statsskuld på mer rimliga 64,7 procent av BNP. Italien har alltså en stor ryggsäck av statsskuld, men Spaniens statsskuld ökar oroväckande snabbt.

Tittar vi på BNP-utvecklingen var det dock sämre i Italien, där BNP för första kvartalet sjönk med 1,3 procent jämfört med ett år tidigare. För Spanien sjönk BNP första kvartalet bara med 0,4 procent jämfört med ett år tidigare. Under andra kvartalet i år sjönk dock Spaniens BNP med 1,0 procent jämfört med ett år tidigare. Italiens BNP-siffra för andra kvartalet meddelas först imorgon.

Sammanfattningsvis tycker jag alltså att situationen, framförallt på grund av arbetslösheten, ser värre ut för Spanien än för Italien, men om Italiens BNP fortsätter att falla snabbare kan det göra situationen där värre. Vi får se vilken siffra som presenteras från Rom klockan 11 imorgon.

Senaste offret: Knight Capital

Det senaste offret i finanskrisens virrvarr är amerikanska högfrekvenshandlaren Knight Capital. I onsdags löpte deras handelsalgoritm amok och ägnade sig åt att köpa dyrt och sälja billigt i 45 minuter innan den stoppades. Uppskattningsvis förlorade Knight Capital 440 miljoner dollar, vilket är mer än tillräckligt för att försätta företaget på obestånd.

De lyckades sedan skaffa sig en tillfällig livlina av pengar så att de åtminstone klarade sig över dagen i fredags. Nu i helgen pågår intensiva förhandlingar om att ta in nytt kapital på 400 miljoner dollar. Det är i skrivande stund inte klart med nytt kapital, men USA:s största värdepappersmäklare TD Ameritrade har troligen ett egenintresse i att rädda Knight på grund av deras affärer med dem. Man får dock anta att villkoren för kapitaltillskottet lär vara drakoniska. Nu har inte Knight många timmar kvar att få ihop kapitalinjektionen, annars väntar konkurs imorgon.

En lärdom av händelsen är att man inte kan lita på datorprogram - fast det visste vi ju redan. Alla större mer komplexa datorsystem har en mängd små programmeringsfel i sig, som ibland kan få svåra konsekvenser. Oftast visar sig dessa fel inte förrän något speciellt fall inträffar, som exponerar felprogrammeringen. Jag vet, för jag har jobbat med programutveckling i många år, ofta med stora system.

Så man ska aldrig lämna en automatisk algoritm som sköter något kritiskt jobb obevakad. Hade Knight Capital bara avdelat en person till att titta till deras handelsalgoritm exempelvis var femte minut och se att den uppförde sig rimligt hade man kunnat minska sin förlust till hanterbar storlek.

Som det ser ut idag är det globala finanssystemet så oerhört stort och komplext att ingen kan ha överblick över det. En stor mängd aktörer sitter världen över och bevakar prisrörelser och gör snabba affärer. Stora mängder affärer görs också automatiskt och blixtsnabbt av datorer som är förprogrammerade att dra nytta av prisrörelserna. När det händer "oväntade" saker kan prisrörelserna lätt förstärkas av flockmentalitet. Systemet förefaller stabilt, men en tillräckligt stor rörelse någonstans kan putta över systemet till ett instabilt läge.

Ovanpå detta finns en mängd aktörer som ägnar sig åt att ta alldeles för stora risker eller ägna sig åt rent fusk. Ibland spricker dessa, såsom den amerikanska terminsmäklaren PFG Best, som i början av juli gick omkull och slarvade bort 1,5 miljarder kronor av kundernas pengar. Inte lika stort förstås som MF Global, som gick omkull i höstas och där det saknas 1,2 miljarder dollar.

En av de mest uppseendeväckande företeelserna när man studerar trender i världshistorien är hur finansbranschen har växt sig så enormt stor de senaste decennierna. Där är det dags för en stor sanering.

Utan vatten?

Nu blev jag utan vatten i kranen. Inget tryck. Vad gör man då?
Jo, då går man längst ner i huset (i mitt fall ner till tvättstugan i källaren) och fyller vatten på de tomma flaskor man har hemma. I ett flerbostadshus finns flera liter vatten stående i ledningarna och även i en villa eller radhus brukar man kunna hitta någon kran där det finns lite vatten kvar, beroende på hur ledningarna är dragna.
Läs även vad jag skrev häromåret om vattenstopp.
Många survivalister lagrar vatten i dunkar hemma och det är inte heller något fel på det.
Alltid redo!

Deflation och felallokeringar

I senaste Credit Bubble Bulletin tar Doug Noland upp ett citat av dåvarande chefsekonomen på ECB, Otmar Issing i en debattartikel i Wall Street Journal från 2004 med titeln "Money and Credit".

Stora svängningar i värderingen av tillgångar kan antyda signifikanta felallokeringar av resurser i ekonomin och vidare skapa problem för penningpolitiken. Varje stark nedgång i tillgångspriser skapar inte deflation, men alla större deflationer i världen var förknippade med ett plötsligt, fortgående och substantiellt fall i värdet av tillgångar. Konsekvenserna för banker, företag och hushåll kan bli kolossala [...] Förebyggande är bästa sättet att minimera kostnaderna för samhället ur ett längre perspektiv. [...] man ska inte bortse från att de mest exceptionella ökningarna i priserna för aktier och fastigheter i historien åtföljdes av starka expansioner av pengar och/eller kredit.

Detta är något att tänka på när vi nu har den mest uppblåsta globala kreditsituationen någonsin. Just stora svängningar i värderingen av tillgångar är vad vi har sett sedan slutet av 1990-talet. Aktiebörserna har åkt i en sanslös bergochdalbana, fastighetspriserna har skenat iväg i många länder. Detta tyder på att vi åtminstone sedan dessa har haft stora felallokeringar av resurser i världsekonomin, där krediterna till stor del har gått till felriktade projekt inom byggande av bostäder och andra fastigheter samt till en konsumtionsorgie utan like i västvärlden. Det är konsekvenserna av dessa felallokeringar som världen nu måste betala i form av en stor kris som drabbar den reala ekonomin.

Något förebyggande av felallokeringarna fanns som bekant inte på de flesta håll, utan politiker i Spanien, USA, Sverige, Irland med flera länder hejade ivrigt på den i deras tycke blomstrande ekonomin, även om blomstringen skulle visa sig vara förhållandevis kortvarig, i längden ohållbar och med en saftig baksmälla efteråt. Få tycks ha lyssnat på Otmar Issing (och andra som varnade) 2004, när det fortfarande fanns en möjlighet att bromsa upp kreditbubblan innan den gick över alla rimliga gränser.

Nu sitter vi här i ett läge där många länder löper en överhängande risk att drabbas av kraftig deflation. Sverige går på intet sätt säkert i detta läge. Visserligen har vi en låg statsskuld, men den totala skuldnivån i Sverige är hög, till stor del på grund av att hushållen har ökat sin skuldsättning i rask takt.

Många talar om risken för hyperinflation, men jag har svårt att se några sådana tendenser eller någon sådan risk. Västvärlden av idag är pengamässigt inte densamma som Zimbabwe var runt 2007, eller Tyskland under Weimarrepubliken. Större delen av våra pengar är skapade som krediter, inte som sedlar. Med tanke på hur mycket "pengar" som faller bort när exempelvis Spanien skriver ner en mängd dåliga krediter till hushåll och byggbolag eller Italien skriver ner sin statsskuld så ser jag ingen rimlig möjlighet för centralbankerna att motverka detta genom att injicera nya pengar. Skulle Italien skriva ner sin statsskuld till en mer rimlig nivå på säg 80 procent av BNP skulle bara det innebära ett bortfall av över 600 miljarder euro, förutom alla följdeffekterna. Vi ser inte heller några varaktiga kraftiga inflationstendenser vad gäller priserna. Visst har råvarupriserna ökat, men ökningen har stannat av.

Jag är alltså även fortsättningsvis "deflationist" när jag ser på möjliga framtidsscenarion. Därmed inte sagt att jag kan ändra mig om jag ser förutsättningarna förändra sig.

Torka i Italien

Ovanpå Italiens statsfinansiella problem kommer denna sommar ett annat elände, nämligen en kraftig torka över större delen av landet. Runt en halv miljard euro beräknas skördeförlusterna på grund av årets torka än så länge ha kostat.

Skördarna av bland annat majs, frukt, tomater (mer än 20% bortfall), sockerbetor, solrosor och vin har drabbats. Även bete och vatten till kreatur saknas i mellersta Italien, bland annat i Toscana. Enligt Confagricoltura (Italiens LRF med inriktning mot större lantbruksföretag) kan det bli förluster av omkring en tredjedel av majsskörden och hälften av sojaskörden. Coldiretti (Italiens LRF med inriktning mot småbrukare) tycker att det är dags att deklarera de drabbade områden som naturkatastrofområden. Antagligen för att drabbade jordbrukare ska kunna få statsstöd.

Det varma och torra vädret orsakar också fler bränder - mer än dubbelt så många som förra året. Och vädret kommer inte att bli svalare - tvärtom så säger italienska vädertjänsten att nästa vecka ska bli ännu varmare. Man väntar 39 grader i Bologna, Florens och Rom, 38 grader i Neapel och i sydligaste Italien över 40 grader med 43-44 grader som högst.

Torkan i Italien kommer ovanpå tidigare rapporter om torka från Indien, USA, Ryssland och Ukraina.

Finansmarknaderna fick inte sina fixar

De globala finansmarknaderna har levt på hoppet den senaste tiden - hoppet om att centralbankerna skulle annonsera några nya program. Igår kväll kom den första besvikelsen när USA:s centralbank Federal Reserve inte kom med något nytt. Många hade hoppats på QE3 - ett tredje program av kvantitativa lättnader, men därav blev intet.

Idag var det så dags för Europeiska centralbanken att komma med besked, men därifrån blev det bara vaga ord. När ECB-chefen Mario Draghi höll sitt tal klockan 14.30 lyckades han med konststycket att sänka aktiebörserna rejält - Stockholmsbörsen föll omkring 2,4 procent på en halvtimme. För en vecka sedan hade "Super Mario" i ett tal antytt att något var på gång, men nu blev besvikelsen stor när det bara bidde en tummetott.

Den spanska börsen föll med över 5 procent idag och den italienska börsen med 4,6 procent.

Räntan på spanska tioåriga statsobligationer steg åter över den kritiska 7-procentsnivån och de italienska steg till 6,3 procent. Dock steg inte räntorna på de tvååriga spanska och italienska statsobligationerna, utan sjönk istället något, så än så länge är de inte på väg mot inverterad avkastningskurva.

Men läget för Spanien och Italien kan förvärras snabbt, framförallt för Spanien.

Finansmarknaderna har som jag nämnt förut bara två lägen nu - "risk off" och "risk on" och de flesta marknader är mer eller mindre korrelerade. Flykten från riskfyllda till upplevt säkra tillgångar (risk off) gjorde idag att räntorna på tyska och amerikanska statsobligationer sjönk. För tyska statspapper är räntan nu negativ för samtliga löptider upp till tre år.

Euron blir allt svagare, framförallt mot den svenska kronan. Just nu står den i 8,29 kronor per euro. I början av 2010, när den europeiska skuldkrisen började dra igång så smått, behövde man fortfarande punga ut med över 10 kronor för en euro. Det har gått snabbt utför. Är det någon som kommer ihåg att euron stod i 11,78 kronor som värst 2009? Det var förstås när oron för de svenska bankernas äventyr i Baltikum var på topp.

Den svaga euron är förstås ett orosmoln för den svenska exportindustrin, då det kan drabba de företag som exporterar till Europa.

Finansmarknaderna fick alltså inte sina fixar denna vecka, vilket kan leda till svåra abstinensproblem den närmaste tiden. Har centralbankerna äntligen förstått att massiva penningpumparaktioner inte har någon större effekt på den reala ekonomin, utan bara skapar större finansiella problem i längden? Eller tyckte de bara att läget ännu inte är så allvarligt att det behövs mer åtgärder?