Hjälp att se bubblan

Idag läser jag:

Finansminister Anders Borg upprepade i en intervju med Sveriges Radios P1-Morgon på tisdagen sina varningar om att inte drabbas av övermod efter de starka svenska BNP-siffrorna för tredje kvartalet.

Han sade också att det finns risker för att en bostadsbubbla håller på att byggas upp i Sverige och att regeringen noga måste följa utvecklingen.

För att hjälpa finansministern att se bostadsbubblan i all sin prakt presenterar jag nu en uppdaterad version av det långsiktiga diagrammet över inflationsjusterade svenska småhuspriser fram till tredje kvartalet 2010. Jag har nu utvidgat diagrammet bakåt och tagit med perioden 1975-1985 där SCB endast har årsvisa data tillgängliga på webben. För att diagrammet inte ska se ut som en trappa där har jag jämnat till det genom interpolering. Klicka på diagrammet för att förstora det.

Som ni ser har de reala svenska bostadspriserna gått långt utöver vad de någonsin gjort förut.

• En nedgång till "mittlinjen" 100 skulle innebära en nedgång på 52% i riket och 57% i Storstockholm.
• En nedgång till 1990-talets botten skulle innebära en nedgång på 60% i riket och 70% i Storstockholm.

Allt i reala (inflationsjusterade) priser förstås. Minst så stora som det andra alternativet tror jag att nedgångarna blir när bubblan väl spricker.

Notera också den stora kälkbacken 1979-1985. Den var en nedgång på runt 40% i riket. En nedgång på 40% från nuvarande nivå skulle placera oss runt 125 i riket, alltså fortfarande högre än innan den förgörande nedgången i början av 1990-talet. Men klarar Sveriges ekonomi ens en nedgång i reala bostadspriser på "bara" 40%? Eller kommer det då att fortsätta neråt "av bara farten"?

Just nu går det ju bra för Sveriges ekonomi och BNP-tillväxten skjuter i höjden, men det finns ändå en hel del orostecken. För det första bygger bostadsbubblan på hushållens tillgång till lånade pengar. Utan lån faller sufflén ihop. Cornucopia skriver idag att hushållens skulder ökar snabbare än BNP.

Ett annat sätt att uttrycka det är att BNP ökade med 6.9% medan svenskarnas privata skulder ökade med 8.2%.

Fast jämförelsen haltar lite, då BNP-tillväxten är inflationsjusterad, medan ökningen av hushållens skulder inte är det. Differensen blir faktiskt ungefär lika stor som den årliga inflationstakten. Men lånen ökar trots det i en oroväckande takt och har tidigare kvartal definitivt ökat snabbare än BNP, om än inte just detta kvartal.

Idag kom Swedbanks Boindex som kommer fram till att hushållen inte har riktigt lika bra förutsättningar för bostadsköp som förra kvartalet, framförallt p.g.a. högre ränteläge. Sådana generella siffror säger dock inte hela sanningen, då lån, löner, förmögenhet och bostäder inte är jämnt fördelade över befolkningen. Swedbanks chefekonom Cecilia Hermansson förordar nu sänkta ränteavdrag.

En sänkning av ränteavdragen kan vara önskvärd, enligt Hermansson.

- Men det kan inte göras över en natt. Hushållen måste få tid på sig att anpassa sig och planera.

Det är i och för sig bra, men problemet med detta, liksom bolånetaket och förslag om amorteringskrav är att dessa krav kommer alldeles för sent. Bubblan är redan ett faktum.

Ett annat orosmoln är att arbetslösheten i Sverige fortfarande är hög. Vid förnyad kris kan det ge rejäla problem om inte arbetsmarknaden återhämtat sig, vilket det inte ser ut som.

Ett nytillkommet problem är den extremt kalla vintern i år, som bland annat ger högre elpriser. Även högre kostnader för uppvärmning kommer att drabba alla fastighetsägare. Bostadsrättsföreningar drabbas även av högre kostnader för snöröjning. Många bostadsrättsföreningar kan tvingas höja sina avgifter nästa år p.g.a. dessa ökade kostnader.

För övrigt hänvisar jag till vad jag skrev i augusti om vad som kan spräcka den svenska bostadsbubblan.

Någon frågade förresten på ett tidigare inlägg vad som skulle kunna få mig att ändra åsikt om att det är en bubbla. Jag svarade då ungefär så här - om bostadspriserna ligger still eller fortsätter att stiga trots att hushållens skulder inte längre ökar, då kan jag ändra åsikt.

Så, nu är kommentarsfältet åter öppet för alla mina belackare. Ni som håller med mig får förstås också gärna kommentera.

Tillägg: Cornucopia skrev just ett inlägg där han jämför olika prisstatistik för bostäder.

[Andra bloggar om bostadsbubbla, bostadspriser]

Nu kan Wikileaks bli intressant

Jag läser att Wikileaks har en massa känsligt material om amerikanska storbanker. Mitt tips är att det gäller någon eller några av de amerikanska bankdinosaurierna JP Morgan Chase, Citigroup, Goldman Sachs, Wells Fargo, Bank of America och Morgan Stanley, som alla fick stora statsstöd under finanskrisen. Goldman Sachs nämns också i intervjun. Många har spekulerat i att allt spel inte var rent runt de amerikanska bankdinosaurierna, men det kan vara bra att få bevis på det. Det vore kul om Wikileaks faktiskt kunde hjälpa till att sätta dit några riktiga storfulingar.

Det senaste avslöjandet från Wikileaks innehöll i mitt tycke inget särskilt sensationellt, utan gav bara bekräftelse på saker man redan förstått. Att Saudiarabien och flera andra arabländer är arga på eller oroade av Iran och Hizbollah var knappast någon överraskning. Att diplomater snackar skit om världsledare är väl inte konstigare än att man på de flesta företag snackar skit om sina kunder eller leverantörer.

SvD:s ledare undrar över Wikileaks' opartiskhet.

Wikileaks helgongloria kan lätt hamna på sned. Redan nu finns anledning att undra varför man inte läcker stora mängder ryskt, kinesiskt eller iranskt material.

Bloggaren Svensson kommer med den självklara förklaringen att det finns mycket mer material från USA än från de andra länderna och att det är lättare att komma åt och läcka.

I slutändan är det också så att USA är ett öppnare och mer demokratiskt land än Kina, Iran och Ryssland. Det underlättar när det gäller att komma över material. Det underlättar för att att folk ska våga läcka material till sådana som Wikileaks.

Jag kan väl tillägga att tillgången på material säkert också kan bero på mer datoranvändning i USA. Dessutom kan man fråga sig hur intressanta läckta dokument om Iran eller Kina skulle vara. Regimerna där skulle glatt ignorera sådana läckor, liksom de ignorerar andra länders kritik mot deras dödsstraff och andra överträdelser.

[Andra bloggar om banker, usa, wikileaks]

Jämförelse av Irland och Grekland

De två länder i Europa som just nu är i värst finansiellt blåsväder är som bekant Irland och Grekland. Irland fick igår kväll sitt stödpaket på 85 miljarder euro. Men invånarna är nu berättigat arga på sina politiker och det lär som jag sagt tidigare bli nyval i början av nästa år.

Jag tänkte här jämföra Irland och Grekland för att se lite vilket land som ligger värst till. De berömda finansmarknaderna säger tydligt att Grekland är värst. 5-åriga kreditswappar på Greklands statsskuld ligger idag på 988 punkter, medan motsvarande för Irland bara ligger på 598. På ett sätt är dock Irland värre, nämligen storleksmässigt, som jag skrev för två veckor sedan. Men det gäller omvärldens exponering mot landet, inte landets förmåga att resa sig ur krisen. Detta drabbar framförallt tyska och brittiska banker, som är de största långivarna till Irland.

För att börja jämförelsen kan vi titta på de båda ländernas statsfinanser genom åren. Observera att diagrammet visar nettoförändring av statsskulden, vilket inte alltid är samma sak som budgetunderskott. Data från IMF:s rapport från april 2010.

Irland hade hyfsade statsfinanser från slutet av 1990-talet fram till och med 2007. Sedan sprack bostadsbubblan och bankkrisen pajade statsfinanserna fullständigt. Grekland däremot har systematiskt haft underskott i statsfinanserna så långt bak som det finns data här. Sedan blev det bara värre efter finanskrisen. Dessutom har Grekland fuskat med räkenskaper och statistik på olika vis, medan irländarna verkar ha varit mer ärliga. Detta sammantaget ger Irland en bättre chans att ta sig ur träsket, då det var en engångseffekt som sänkte ekonomin, medan Grekland måste göra upp med sina långsiktiga problem. Man ska dock inte glömma att en stor del av irländska statens skatteintäkter under bubbelåren kom från bostadsbubblan och dessa skatteintäkter kommer inte tillbaka. Så en kraftig statlig budgetåtstramning måste ändå till på Irland för att få statsfinanserna under kontroll. Irlands budgetunderskott framöver lär dock inte bli så rekordstora som årets 32% och kanske inte heller som förra årets mer måttliga 14,4%, då en stor del av kostnaderna är av engångskaraktär för att rädda bankerna. Irland gick också in i krisen med betydligt lägre statsskuld än Grekland - 25% av BNP år 2007 mot 105% för Grekland.

Det man också kan fråga sig är när den "keltiska tigern" övergick till att bli en bubbla. En faktor att titta på är bytesbalansen, se diagrammet nedan, där data också hämtats från IMF-rapporten.

1992-1999 hade Irland ett överskott i bytesbalansen och därefter ganska små underskott år 2000-2004. Från 2005 blev dock underskotten i bytesbalansen stora då bostadsbubblan också ledde till att Irlands ekonomi fokuserade på konsumtion och byggande för lånade pengar. Så någonstans 2000-2004 övergick som jag ser det Irland i en bubbla.

Grekland däremot har som ni ser haft stora underskott i bytesbalansen sedan 1995. Det får därmed anses vara ett strukturellt problem som landet måste ta tag i. Förutom turism, fetaost och oliver, vad har Grekland egentligen? Grekerna har levt över sina tillgångar alltför länge. Bara EU och euron gjorde att de hade möjlighet att fortsätta med detta såpass länge utan att straffas ut av finansmarknaderna.

Så sammanfattningsvis har Irland en viss chans att ta sig ur träsket, medan Grekland inte har det. En förutsättning vad gäller Irland är dock som jag ser det något slags skuldnedskrivning. Annars är det kört för statsfinanserna. Tyska och brittiska banker måste någon gång bita i det sura äpplet. Grekland måste också få skuldnedskrivning, men kommer troligen att klara sig dåligt ändå p.g.a. sina grundproblem.

[Andra bloggar om irland, grekland, statsbankrutt, bytesbalans, budgetunderskott, statsskuld, eu, euro]

Tillväxt - vår tids religion

Tällbergsstiftelsens grundare Bo Ekman skriver idag en debattartikel i DN med titeln "Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö". Detta om något är ett tecken på att tillväxt är en närmast religiös dogm som inte får ifrågasättas i dagens samhälle. Tillväxten ses som lösningen på allt, till och med de miljöproblem som den orsakar. Vi har till och med ett statligt Tillväxtverk i Sverige. Men evig tillväxt är inte möjlig på en ändlig planet. Den som fortfarande tror det uppmanar jag att lyssna på Albert Bartletts klassiska föreläsning "Arithmetic, Population and Energy".

Ekman börjar med en fråga.

Miljön mår sämre än för femtio år sedan. Varför har all miljöforskning, miljöpolitik, alla miljömyndigheter, miljörörelser och all opinionsbildning misslyckats med att stabilisera ekosystemen?

Svaret är enligt mig - därför att vinningslusta och habegär har varit mycket starkare krafter.

Vidare skriver Ekman.

I delar av miljörörelsen närs fortfarande drömmen om att ett ”Nej tack till tillväxt” skulle ta oss ur vårt predikament. Men man måste då precisera hur detta skall gå till i den politiska verkligheten: att ransonera och fördela energi- och miljöresurser och konsumtion, begränsning av antal barn per familj...

Såna ransoneringar av konsumtion och barn är såklart politiskt omöjliga, utom i diktaturer som Kina. Däremot kommer vi nu, när vi passerat oljetoppen (vilket till och med IEA nu erkänner) att få allt mindre energiresurser att fördela och därmed ett krympande konsumtionsutrymme. Ska vi ransonera på något "rättvist" sätt, eller ska den fria marknaden få sköta tilldelningen av resurser till dem som har råd att betala? Det handlar inte som Ekman försöker påskina att vi har något val. Möjligtvis kan Sverige fortsätta att ha en viss tillväxt, men det blir isåfall på bekostnad av någon annan. När energiresurserna krymper framöver kommer kakan obönhörligen att krympa.

Sen kommer Ekmans stora tankevurpa.

Alltså utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling inga lösningar på energi-/miljöproblemen. Men om det funnes tillräckligt starka ekonomiska stimulanser för väljare och konsumenter att få energi-/miljöproblemen under kontroll, är det troligt att lösningar kommer fram. Löftesrik teknik väller fram inom många områden.

Resonemanget bygger på det felaktiga antagandet i den första meningen. Det finns inget stöd för att det inte skulle ske någon forskning eller teknologiutveckling utan tillväxt. Visserligen kanske det sker i långsammare takt, men folk får faktiskt idéer även om ekonomin krymper. Cornucopia uttrycker det som följer.

Vi kan inte ha evig tillväxt i ekonomin, befolkning, resursförbrukning etc. Däremot kan vi antagligen ha innovationer även vid en ekonomisk stagnation eller rent av kontraktion, i motsats till tillväxt. I det korta perspektivet räcker det att titta på t ex den globala recessionen efter finanskrisen. Det gjordes innovationer även under denna relativ korta period av ekonomisk kontraktion.

Och även under 1930-talets depression skedde teknologiutveckling i USA.

Ekman placerar sig tydligt bland tekniknaivisterna genom att skriva följande.

Ny teknik kommer fortsätta att spränga föreställningar om ”tillväxtens gränser”. Vi kommer fortsatt att uppleva ofattbara effektivitetssprång. Men det finns också gränser som är absoluta, i naturen och i människokroppen.

Visst kan det komma ny effektivare teknik, men gränserna för tillväxten sätts någonstans av de icke förnybara resurserna, framförallt de fossila energiråvarorna olja, kol och gas. När såg vi förresten senast något ofattbart effektivitetssprång? Termodynamikens andra huvudsats sätter tyvärr tråkiga fysiska gränser för alla "tekniksprång".

Tillväxtens gränser är här nu, men samhällets mäktiga gör allt för att skyla över detta obehagliga faktum. Och Bo Ekman får väl anses tillhöra samhällets mäktiga, då hans Tällbergsträffar samlar en namnkunnig skara av världsledare.

De värsta hädarna mot den rådande tillväxtreligionen är inte de som av ideologiska skäl motsätter sig tillväxt och säger att världen borde välja en annan väg, för de kan alltid avfärdas med motargument om allt bra som tillväxten för med sig. Nej, värst är kättare som jag och Cornucopia, som påpekar att fortsatt global tillväxt inte är fysiskt möjlig utan att lägga någon ideologisk vinkling i det.

Läs även vad Harald Cederlund och You-and-we-bloggen skriver för kloka kommentarer till Ekmans artikel.

En fullständigt absurd kommentar kan man läsa på moderate kommunpolitikern Fredrik Axelssons blogg, apropå "Buy Nothing Day", som var igår.

Köpfria dagar lyfter inte frågan om överkonsumtion, den är istället ett uttryck för att konsumtion skulle vara dålig. I själva verket är det just handel och konsumtion som är lösningen på problemen. Den orättvisa handel och den onödiga konsumtion man gärna målar upp är den som för vårt samhälle framåt och som bidrar till att minska fattigdom och öka välstånd i både vår och den fattiga delen av världen!

Konsumera mera bara, det löser alla problem! Känner du dig lite ledsen, tröstköp något. Tänk inte på framtiden.

För den som vill läsa något ännu mer absurt rekommenderar jag professorns i nationalekonomi Marian Radetzkis artikel på Newsmill förra veckan, med den talande titeln "Den ständigt stigande exploateringen av naturresurser är hållbar". Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Artikeln är så korkad att man baxnar. "Produktionen av vete har endast sjufaldigats - men den låga siffran beror främst på att vi inte orkar äta mer." Säg det till den miljard människor som inte har tillräckligt med mat. Läs gärna kommentarerna under artikeln. En av Radetzkis pärlor kommer i artikelns sista stycke.

Tvärt emot vad många hävdar synes den ständigt stigande exploateringen av naturresurser, för att tillgodose mänskliga behov, vara gränslös och hållbar om man ser till den hittillsvarande utvecklingen. Varken den fysiska tillgången eller miljön verkar sätta gränser för fortsatt expansion.

"Hittillsvarande" är nyckelordet. Det påminner mig om vad som brukar stå i varningstexten för fonder. "Past performance is not an indication of future results". Det går bra att fortsätta att förbruka mer och mer - ända tills det inte går längre. En investeringsstrategi eller resursförbrukningsstrategi fungerar ända tills den inte fungerar längre.

Läs som kontrast den debattartikel "Vår tillväxt är oekonomisk" som det nybildade nätverket Steg 3 skrev i GP för någon vecka sedan.

[Andra bloggar om tillväxt, peak oil, krympning]

Vargavinter är inte fimbulvinter

Att vi i år ser ut att åtminstone till en början få en riktig vargavinter här i Sverige betyder inte att det är någon ny istid i antågande och inte heller att det blir en fimbulvinter (vilket enligt en nordiska mytologin sades vara en vinter som varade i tre år utan någon sommar). Idag skriver tidningarna med anledning av det tidiga rikliga snöfallet och kylan om att det kan bli en riktigt kall vinter i år och att det beror på att den nordatlantiska oscillationen (NAO) befinner sig i så kallat negativt läge.

Före fjolårsvintern hade detta inte inträffat på åratal. Då var standardläget i stället att NAO var inne i en positiv fas med varma sydvästvindar som gav milda, nästan snöfria vintrar i Nordeuropa.
[...]
Meteorologer världen över diskuterar nu om den negativa fasen håller i sig. Den startade i december 2009 och har bestått sedan dess, vilket är den längsta perioden på 40 år, enligt Sydsvenskan.

Bloggrannen Cornucopia målar upp skräckvisioner om en 1000-årsvinter (vilket inte betyder att den varar i tusen år, utan en sån där vinter som bara uppträder vart tusende år). Han spär också på med att Golfströmmen kanske har vänt bort från oss ett tag.

Så låt oss se på hur det sett ut med NAO genom åren (1870-2010). Jag har hämtat data från Jim Hurrell, forskare på Climate Analysis Section, National Center for Atmospheric Research, Boulder, Colorado, USA. Varje stapel representerar en vinter. Klicka på diagrammet för att förstora det.

Som ni ser är det historiskt sett inget ovanligt med flera vintrar i rad med NAO i negativt läge. Senaste längre omgångarna var på 1960-talet. Det är snarare 1990-talets vintrar som är en anomali.

Men det kan i vilket fall som helst bli spännande med en ovanligt kall och snörik vinter för att testa vårt samhälles dåliga beredskap.

Bloggen "Hela havet stormar" har också skrivit läsvärt om vargavintern.

Vissa AGW-förnekare passar inte oväntat på att gotta sig åt vilket besvär ännu en kall vinter kan ställa till för dem som talar för antropogen klimatförändring. Men en vinter är inget klimat, och inte två eller tre heller. Dessutom är det som säkert AGW-förnekarna också vet den globala medeltemperaturen som är intressant, inte enstaka områden. Och eftersom det snarare kan bli "global weirding" än "global warming" så kan vissa platser bli kallare med skiftande klimatmönster, trots genomsnittlig global uppvärmning. Läs även vad jag skrev i mars om El Niño och klimatet.

[Andra bloggar om klimat, väder, vinter]

CDS-toppen vecka 47

En av mina spaningar för 2010 var att ett tema för året skulle bli statsbankrutt. I det inlägget i januari presenterade jag en tio-i-topplista över de länder som enligt prissättningen på kreditswappar (CDS) på statsskulden hade störst risk för att ställa in betalningarna på något vis. Nu när vi börjar närma oss årets slut kan det vara intressant att se på hur listan ser ut idag. Jag letade därför upp de CDS-priser (i punkter) för femåriga statsobligationer som finns tillgängliga på nätet och sammanställde dem. För Island, som låg på sjätte plats på listan i januari, finns tyvärr inga data tillgängliga nu. Så här ser CDS-toppen ut idag.

1	Venezuela	1189
2	Grekland	1028
3	Argentina	685
4	Pakistan	674
5	Irland	571
6	Ukraina	542
7	Portugal	482
8	Dubai	413
9	Ungern	330
10	Spanien	301
11	Lettland	279
12	Litauen	253
13	Bulgarien	234
14	Egypten	215
15	Italien	200

Venezuela leder alltså ligan nu, följt av Grekland, som hoppat upp från en niondeplats i januari. Ukraina, som ledde topplistan i januari, har sjunkit tillbaks till sjätteplatsen, men ligger fortfarande i samma riskklass som Irland, som är nykomling på topplistans femteplats. Argentina försvarar sin pallplats, men har blivit omkört av Grekland. Pakistan ligger kvar på fjärdeplatsen, vilket inte är särskilt konstigt med tanke på hur allvarlig situationen är där efter sommarens översvämningar. Portugal är också nykomling på topplistan och har till och med kört om Dubai, som behållit ungefär samma riskvärdering som i januari. Marknadens oro för Ungern och Spanien har även placerat dem på tio i topp. Lettland däremot ses nu som avsevärt mindre riskfyllt än i januari. Marknaden anser alltså troligen att det värsta är över för deras del.

Länder som av marknaden ses som förhållandevis riskfria ligger på avsevärt lägre nivåer vad gäller kreditswapparna. T.ex. Sverige på 31 punkter, Tyskland på 41 och USA på 30.

Marknadens uppfattning kan dock ändras ganska snabbt. Tittar man på historiken för kreditswappar på Irlands statsskuld så ser man att fram till början av maj sågs det inte som något större problem - CDS runt 150 punkter - ungefär samma nivå som Ryssland idag. Men sedan dess har nivån på CDS:erna stigit stadigt. Men kanske sjunker de tillbaks nu när ett räddningspaket presenterats.

Det kan också nämnas att kreditswappar på delstaten Kaliforniens skuld ligger på 290 punkter, alltså nästan som Spanien. Det har varit rätt tyst om de amerikanska delstaterna på sistone, men de återkommer säkert i rampljuset efter att EU:s värstingar har spelat där en tid.

[Andra bloggar om statsbankrutt, venezuela, grekland, argentina, pakistan, irland, ukraina, portugal, dubai, ungern, spanien, lettland, kalifornien]

Makt, makt, makt, makt, makt...

Det är vad EU handlar om.

Igår frågade jag mig med anledning av att Sveriges EU-medlemskap nu grundlagsfästs vad EU är om tio år. Idag kritiserar några politiker EU-biten av grundlagsändringen på SvD Brännpunkt. I artikeln sägs bland annat följande.

I dag är minst 80 procent av de beslut som fattas i riksdagen redan beslutade i Bryssel. Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december förra året, medför att än mer makt flyttas från riksdag, landsting och kommuner till EU:s överstatliga institutioner. Den nya EU-grundlagen innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar.

En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i regeringsformen. Där stadgas som sagt att "All offentlig makt utgår från folket" och att "Riksdagen är folkets främsta företrädare". Med Lissabonfördraget blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av makten i Sverige kommer att utgå från Bryssel och kunna genomdrivas oavsett vad de folkvalda i riksdagen tycker. Efter Lissabonfördraget styrs Sverige från Bryssel snarare än Stockholm.

Men de EU-positiva partieliterna agerar som om EU-medlemskapet är en marginell förändring. SNS Demokratiråd beskriver förhållandet som "dagens konstitutionella mörkläggning".

Bra skrivet! Det är viktigt att känna till att den svenska Riksdagen numera är en Potemkin-kuliss som bara finns där för att vi ska tro att vi fortfarande lever i en demokrati. All verklig makt utgår från Bryssel. Hur Europeiska unionen styrs verkar med avsikt ha gjorts så snårigt och indirekt att de verkliga besluten ska hållas så långt från folket som möjligt. EU:s maktelit sitter därmed säkert.

För att ändå upprätthålla något slags sken av legitimitet får vi EU-medborgare trots allt rösta fram företrädare i Europaparlamentet. Men vi ska inte glömma att Sverige bara har 18 ledamöter av 736. Ju större område som besluten tas över, desto mindre makt får folket och desto mer makt hamnar hos makteliten. Europaparlamentet har också sina begränsningar.

Även om Europaparlamentet har lagstiftande makt saknar det i motsats till de nationella parlamenten möjlighet till att initiera lagförslag, vilket istället är en av Europeiska kommissionens uppgifter.

EU-kommissionen - det är den som är maktens centrum, då den utformar lagförslagen. Europaparlamentet har dock en viss rätt att föreslå lagstiftning, men inte utforma den, se citatet nedan ur deras broschyr.

Ledamöterna har också rätt att ta politiska initiativ, vilket innebär att de kan föreslå kommissionen att lägga fram förslag till lagstiftning. Parlamentsledamöterna uppmanar regelbundet kommissionen och ministerrådet att utveckla befintliga politikområden eller planera nya.

Men det är EU-kommissionen som har en stor del av den verkliga makten, då det är de som utformar nya direktiv. Notera skillnaden mot exempelvis den svenska Riksdagen, där alla ledamöter har rätt att komma med motioner. Någon sådan rätt finns inte i EU-parlamentet. EU-kommissionens medlemmar utses av ministerrådet (alltså alla medlemsländers regeringar), men måste godkännas av EU-parlamentet. Också en intressant skillnad mot hur de nationella regeringarna (som liksom EU-kommissionen även har den verkställande makten) utses. Maktens centrum i form av EU-kommissionen utses av regeringarna, som utses av sina parlament, som utses av folket. Så långt ifrån direktdemokrati som man rimligen kan komma.

Slutligen har vi då Europeiska rådet (ej att förväxla med ministerrådet) och dess ordförande - just nu Herman van Rompuy.

Handen på hjärtat - visste du exakt hur allt hängde ihop? Jag var själv tvungen att läsa på lite för att klara av att göra beskrivningen ovan. Låter det snårigt? Jag har en känsla av att det inte är en slump att det gjorts så här komplicerat. Allt för att hålla folket borta från makten.

Dagens grundlagsändring är ett helt paket av ändringar, där det mesta verkar rimligt och bra, men där man smugit in det grundlagsfästa EU-medlemskapet på ett hörn. Konstigt nog kommer alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna som det ser ut att rösta för förslaget, även t.ex. EU-kritiska Vänsterpartiet. Det beror på att det är ett brett kompromissförslag och att det därför inte varit någon större offentlig debatt i frågan. Tack vare att man tar hela grundlagsändringen som ett kompromissförhandlat paket slipper man det obehag som skulle bli om ett eller flera partier (förutom sd) röstade nej till någon del. Nåja, som jag skrev igår så tycker jag skrivningen om EU-medlemskapet mest är korkad och inte farlig i sig. Vi är redan medlemmar i EU och det skulle ändå vara ett himla sjå att förhandla sig ur.

EU har redan passerat sitt bäst-före-datum. Krisen för PIGS-länderna kommer nästan garanterat också efter ett antal omgångar av försök till uppstöttning att leda till en kris för euron och i förlängningen en djup kris för EU. Det handlar bara om hur länge vi ska dra ut på plågan. Euron var i grunden ett politiskt projekt, och många ekonomer uttryckte tvivel. Med den konstruktion som blev var det närmast oundvikligt att det skulle gå åt pipan.

Så till lite genuin underhållning. EU-parlamentarikern Nigel Farage säger det alla skulle vilja säga om Herman "Rumpan" van Rompuy.

Farage säger att Rumpan har "karisma som en våt trasa" och frågar också "vem röstade på dig", med anledning av att Rumpan inte tillsatts genom allmänna val. Jag önskar verkligen att det funnes fler politiker som Farage. Följande video av Nigel Farages kritik är också "spot on".

Han påpekar att Rumpan kommer att få högre lön än USA:s president, och säger också en massa obekväma sanningar om EU:s nya utrikesrepresentant Catherine Ashton.

Men följande videosnutt är nästan mest intressant - den visar tydligt EU:s makthavare i all sin maktfullkomlighet. Först en intetsägande intervju med den bleke Rumpan, men sen får vi en spännande inblick i maktgänget. Det hela utspelar sig vad jag förstår strax efter att van Rompuy blivit utsedd.

Vid 0:39 kommer EU-kommissionens ordförande Barroso ut och dunkar Reinfeldt i ryggen. Vid 0:44 gratuleras van Rompuy hjärtligen av ärkeskurken Berlusconi. Vid 1:02 får vi så ett fint "familjefoto" med Ashton, Barroso, Reinfeldt och van Rompuy. Maktens män (och några maktens kvinnor).

Makt, makt, makt, makt, makt...

Läs mer hos Cornucopia och Juggen.

[Andra bloggar om eu, makt, politik]

Korthuset lappas igen

Idag ser vi hur EU:s ledare förtvivlat försöker hålla ihop korthuset med ytterligare tejp och snören. Irland får ett stort stödpaket, som dock för den nationella stolthetens skull inte fick bli större än Greklands stödpaket. För att rädda ekonomin går centralbankschefen Patrick Honohan ut och säger att han vill sälja ut de irländska bankerna och att han minsann har velat det länge. Frågan är bara om det går att hitta några köpare.

Irlands kris är värre för Europa än vad Greklands är helt enkelt därför att europeiska banker lånat ut ungefär tre gånger mer till Irland. De stora långivarna bland banker är de tyska och brittiska. Irland får svälja sin nationella stolthet och böja sig för vad Tyskland bestämmer här.

En annan sak som gör Irlands kris farligare för omvärlden än Greklands är den uppenbara smittorisken till Portugal. Många ser det nu som nästan oundvikligt att Portugal blir nästa land att behöva hjälp. Statsobligationerna pekar dock inte på någon akut förtroendekris för Portugal ännu. Marknaden koncentrerar sig just nu på Irland. Imorgon ska det dock bli storstrejk i Portugal - den första gemensamma generalstrejken på flera årtionden.

I Grekland pågår strejker titt som tätt, men media har tröttnat på att rapportera. Idag är det sjömännen på bl.a. färjorna till öarna. Sopåkarnas strejk sedan i fredags fortsätter också, med sopberg i städerna som illaluktande effekt.

EU och IMF har dock nu godkänt den tredje låneutbetalningen i Greklands krispaket. Jag gissar att de har sett sig tvungna att se genom fingrarna med vissa saker för att inte uppröra finansmarknaderna mer. De aviserar dock att fler åtstramningsåtgärder kommer att krävas innan paketets fjärde utbetalning kan godkännas.

För att återgå till Irland så är den politiska situationen där minst sagt problematisk.

Irlands premiärminister Brian Cowen förklarade i måndags att han, så snart krispaketet är färdigbehandlat i parlamentet och avtalen med långivare är på plats, kommer att utlysa nyval.

Det blir alltså i början av nästa år. Det kan bli spännande att se hur den politiska kartan på den gröna ön ritas om. Nationalistiska Sinn Féin vädrar morgonluft. Lyssna till exempel på vad deras ledare har att säga i denna video. Sinn Féin får väl räknas som Europas äldsta ännu existerande nationalistiska parti, även om de genomgått en del delningar genom åren. De har gedigen erfarenhet av hur man utnyttjar folkligt missnöje för politiska mål, och att deras inriktning traditionellt är starkt åt vänster gör inte precis deras chanser sämre i dagens läge. För övrigt kan väl de flesta partier som ingår i den nuvarande irländska regeringen ses som pestsmittade och blir troligtvis stora förlorare vid ett nyval.

Irlands kris efter bostadsbubblans krasch ger lärdomar till andra länder om vad som kan hända.

Bank- och bostadskraschen har tvingat ned den keltiska tigern på knä. Framför nosen ligger en nota på minst 50 miljarder euro för att täcka upp bankernas förluster. I ett svagt ögonblick lovade de styrande på Irland att garantera bankernas alla förluster. Finansminister Lenihan påstod att det inte skulle kosta något alls. Förhoppningen var att uttalandet skulle lugna marknaden och allt återgå till det normala (vilket i sin tur inte var så normalt).

En lärdom är att sådana här vidlyftiga löften inte fungerar när omvärlden också befinner sig i kris. Det hade möjligtvis kunnat gå om resten av världen haft högkonjunktur, men inte annars. Ser man på Sverige så kunde vi lyfta oss ur 1990-talets bankkris tack vare draghjälp från resten av världen, men någon sådan draghjälp finns ingenstans i dagens läge.

Jag har många gånger blivit anklagad för att vara negativ, men nu ser det ut som om allt fler börjar komma över på den negativa sidan. Handelsbankens vd Pär Boman varnar idag för att krisen inte är över och att det värsta mycket väl kan ligga framför oss. Boman ser den gemensamma valutan, euron, som ett problem. Trots det framhärdar Folkpartiet i sin europropaganda, även om de blivit märkbart tystare i frågan.

Ledarskribenten Gideon Rachman på Financial Times skrev igår om "How Germany could come to kill the euro". Han tror att eurosamarbetet kommer att brytas upp "och eurons skarprättare blir Tyskland".

Han konstaterar samtidigt att tyska väljare, efter årtionden av åtstramningar och offentliga nedskärningar på hemmaplan, har all rätt i världen att känna vrede när deras skattepengar går till att finansiera grekiska förtidspensionärer och subventionera Irlands extremt låga företagsbeskattning.

Den som lever får se. Eller blir det istället en nyvald nationalistiskt sinnad regering i något av PIGS-länderna som blir den första att ge fingret åt eurosamarbetet?

Glöm inte att många anser att om eurosamarbetet spricker, så spricker också EU.

[Andra bloggar om eu, euro, irland, grekland, portugal, statsbankrutt, banker, räddningsplaner, strejk]

Vad är EU om tio år?

Som bloggrannen Cornucopia påpekar så skrivs det idag in i Sveriges grundlag att Sverige är medlem i EU. Jag citerar den i propositionen föreslagna ändringen i Regeringsformens 1 kap.

10 §
Sverige är medlem i Europeiska unionen. Sverige deltar även inom ramen för Förenta nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang i internationellt samarbete

Jag kan inte säga annat än att det är korkat att göra en sådan skrivning i grundlagen. Grundlagen är något som ska gälla i många decennier. Mycket kan förändras på några decennier som fullständigt ritar om den politiska kartan. Tänk efter lite. Det var bara 20 år sedan Östtyskland inlemmades i Tyskland. Det var bara 19 år sedan Estland, Lettland och Litauen erkändes som självständiga stater av dåvarande Sovjetunionen. Det var bara 15 år sedan Sverige anslöt sig till Europeiska unionen. Hur ser Europas politiska karta ut om 10 eller 15 år? Mycket kan hända under den tiden. Att då ta för givet att EU fortfarande kommer att vara något önskvärt för Sverige att vara medlem i är naivt. Troligen kommer det även då på många vis att vara en fördel för Sverige att vara medlem, men det är långt ifrån säkert. EU kanske inte längre finns då, i alla fall inte i nuvarande form. Särskilt med tanke på den turbulens som just nu far fram över eurozonen och EU känns det högst tveksamt hur EU-samarbetet kommer att se ut år 2020 eller 2025. Så här sade till och med vår käre icke-folkvalde ordförande för Europeiska rådet, Herman "Rumpan" van Rompuy, i förra veckan.

- Vi måste alla arbeta tillsammans för eurozonens överlevnad, för om vi inte kan rädda eurozonen kommer inte EU att överleva

Men "Rumpan" har ju gjort fler klantiga uttalanden, så man kanske inte ska ta detta heller på alltför mycket allvar. Eller var det en genuin oro för maktpositionen som gjorde att uttalandet slank ur ordföranden för EU:s odemokratiska maktcentral?

Svenska politiker har liksom svenska myndigheter en tendens att vara övernitiska för att visa sig bäst i EU-klassen. Jag ser även tillägget av denna EU-medlemskapsparagraf i Regeringsformen som ett utslag av denna övernitiskhet.

Hursomhelst tror jag att man när det europeiska samarbetet knakar framöver kommer att tolka denna paragraf lite som man finner bäst. Europeiska unionen kommer att tolkas som "Den sanna europeiska unionen" eller "Nordeuropeiska unionen" eller hur nu den politiska kartan kommer att se ut då.

Just nu får vi bara sitta snällt och beskåda fullbordat faktum vad gäller Sveriges EU-integration.

[Andra bloggar om eu, sverige, politik]

Guldrusch?

Nej, inte guldbubbla. Det blir nog svårt för guldet att någonsin bli en bubbla, med tanke på hur liten tillgången är. Dessutom ska en bubbla involvera till större delen lånade pengar. Men lite guldrusch får jag en känsla av att det är just nu. Liksom SvD:s Sara L Bränström har jag också lagt märke till reklamen i tunnelbanan från Tavex, som tycker att man ska byta aktiernas bergochdalbana mot guldets stabila uppgång.

Men att byta aktiesparande till just guld är ju ingen garanti för att besparingen skulle slippa åka berg- och dalbana. Även priset på guld varierar över tid. Guldpriset har visserligen stigit rejält på sistone, och ligger nu skyhögt. Och bara det kan ju få en annan att undra över om det rätt läge att investera i guld.

Som de flesta så presenterar även Tavex guldpriset i US-dollar, så de senaste månadernas dollarförsvagning ser ut som en prisrusch i guldet. Därmed kunde Tavex häromveckan också säga att det är rekord för guldet.

Idag har dollarpriset nått ett nytt rekord igen på USD 1409,7/oz. I kombination med ett ökat guldpris och att svenska kronan har försvagats gentemot dollarn gör att guldpriserna i Sverige också stiger...

Visst stiger även guldpriset i kronor räknat, men rekordet hittills sattes i somras. Mer om det nedan...

Bränström tycks se lite "contrarian indicator" i det stora intresset för guld just nu.

Är det ett tecken i tiden att "investera i guld"-kampanjer dyker upp nu? Även en av storbankerna annonserar för att locka sparare att satsa pengar i guld.

Vilken storbank? Jag har missat den reklamen.

Ännu ett tecken på guldruschen är att företaget GoldBuyers.se dykt upp på Ringens köpcentrum (och enligt hemsidan på några andra köpcentrum) i Stockholm. Hursomhelst representerar de den andra sidan av guldruschen. De köper upp "skrotguld" för att tjäna en hacka på det.

Så till lite prisdiagram. Först guldpriset i svenska kronor per gram, från januari 2007 (då Nouriel Roubini i Davos varnade för gigantisk finanskris och alla skrattade år honom) fram till nu. En trevlig fördubbling för dem som hängt med på hela bergochdalbanan.

Som ni ser så hade guldet en ännu oöverträffad pristopp i somras. Visserligen har guldpriset i kronor gått upp lite de senaste månaderna, men inte i någon rasande takt precis. Det är ju snarare dollarn som rasat istället. Men guldet ligger fortfarande i "behåll" enligt ett simplistiskt MA50/MA200-system. Senaste köpsignalen är dock lite väl gammal, från december 2009, så jag skulle nog tveka att köpa in mig i guld i dagens läge, men väl behålla det om jag hade något. För man vill inte sitta med på ett prisras som det från mars 2008 till mars 2009. Hur var det då med guldet kontra börsen? Vilket var värst bergochdalbana? Nedan Stockholmsbörsen under samma tidsperiod.

Jo, det var ju väldigt skönt att slippa sitta med på börsens dryga halvering från 2007 fram till senhösten 2008. Men från mars 2009 fram till nu har faktiskt börsen gått betydligt starkare än guldet. Som vanligt är det en fråga om vilket investeringsperspektiv man har - decennium, år, månad, vecka eller dag? Fast rejäla bergochdalbanor har det varit i alla tidsperspektiv. Guldets bergochdalbana har dock varit generellt stigande, medan börsens varit mer tveksam.

När vi ändå tittar på diagram kan vi också ta en titt på silvret.

Här har vi något som stigit rejält den senaste tiden, trots att det inte talas alls lika mycket om det som om guldet. Bara sedan i somras har silverpriset stigit drygt 40%. Sedan jag första gången skrev om guld och silver i början av 2009 har silverpriset i kronor räknat stigit med drygt 75%.

Det senaste intressanta ifråga om silverpriset är att Max Keiser uppmanar folk att köpa silver, för att tvinga JP Morgan att täcka sina jättelika negativa positioner i silver. Se video hos bloggrannen Musik @ Centrifugen. Vi får väl se hur det blir med det - blir det en jättespik uppåt för silverpriset? Isåfall kan det bli jättepriskrasch strax efter, för om bankdinosaurien JP Morgan faller blir det inte kul. Mer om silver skrev bloggrannen Cornucopia igår.

Men vad händer när Finanskrisen 2.0 blommar ut för fullt? Hur går det då för våra ädelmetaller? Vad är det egentligen som driver guldpriset? En hel del av efterfrågan finns i Indien och Kina.

Efterfrågan på guld i Indien, världens största konsument av ädelmetallen, beräknas uppgå till nivåerna innan den ekonomiska krisen under 2010, vilket bör driva upp guldimporten från de relativt låga nivåerna som noterades under 2009.
[...]
Asiens efterfrågan på guld kommer att vara en central drivkraft på guldmarknaden under flera decennier framöver, enligt WGC. Indien och Kina står tillsammans för cirka 25 procent av den årliga efterfrågan på guld. Den andelen kommer sannolikt att växa ytterligare de kommande åren.

Som vanligt ska man ta såna här prognoser med en stor nypa salt. För prognosen bygger ju på att Indiens och Kinas ekonomier kommer att tuffa på. Får vi Finanskrisen 2.0 kommer även Indien och Kina att drabbas hårt och då även deras efterfrågan på guld. Kanske kommer nästa stora kris till och med att börja i Kina, som ju har en saftig fastighetsbubbla.

Vi avslutar med att titta på priset på guld och silver i svenska kronor från 1999 till idag.

Den stora uppgången var som ni ser från 2005 och framåt. Frågan är nu om den stora uppgången är slut, eller om det finns mer att ge?

[Andra bloggar om guld, silver]

Dags att granska lite närmare...

Bloggrannen Musik@Centrifugen skriver idag bland annat om StopBanque, alltså idén att som protest mot bankerna ta ut alla sina pengar den 7 december. Jag skrev om denna aktion redan i början av november. Aktionen är som jag skrev då helt missriktad och kommer knappast att påverka bankerna på något kännbart sätt.

Jag tänkte upprepa beräkningen här, fast i något uppdaterad form. Jag fick nämligen svar från Riksbanken på min fråga om bankomatpengarna.

Pengar (sedlar och mynt) som finns i bankomater och depåer är "Sedlar och mynt i svenska MFI:s kassa" medan pengar hos värdetransportörer finns i den andra posten.

Det finns alltså ännu mindre pengar tillgängliga för att ta ut än vad jag räknade med. Så till själva saken - varför en uttagsanstormning mot banksystemet som helhet är omöjlig i dagens samhälle.

Det kan se lite annorlunda ut i andra europeiska länder, men huvuddragen borde vara desamma i alla västeuropeiska länder. I september fanns i Sverige drygt 103 miljarder kronor i utelöpande sedlar och mynt. Samtidigt hade bankerna totalt 3736 miljarder kronor i inlåning och upplåning från icke-finansföretag (icke-MFI), varav 1037 miljarder från hushållen. Det finns alltså ingen möjlighet för privatpersoner att ta ut alla sina pengar från bankerna i kontanter, även om de skulle vilja. Inte med mindre än att Riksbanken trycker upp nya sedlar i en helt annan storleksordning än idag. För att göra saken ännu svårare, så är posten "sedlar och mynt i svenska MFI:s kassa" (alltså i princip i bankernas kassor) bara 8,6 miljarder kronor (vilket också inkluderar pengar i bankomater och depåer). Resterande 94 miljarder kronor i sedlar och mynt finns i cirkulation på något vis - hos privatpersoner eller företag. Vi privatpersoner kan alltså inte ta ut mer än 8,6 miljarder kronor på en dag. Sen måste bankerna och bankomaterna beställa nya sedlar.

Dessa 8,6 miljarder som kan tas ut på en dag kan lämpligen jämföras med hushållens konsumtionsutgifter, vilka enligt SCB:s beräkningar av Sveriges BNP för 2009 var 4,2 miljarder kronor per dag. Bankerna lär inte gå under av att folket tar ut 8,6 miljarder kronor i kontanter på en dag, vilket motsvarar drygt två dagars konsumtion. Dessutom är 8,6 miljarder kronor bara 0,23% av bankernas totala inlåning och upplåning, eller 0,83% av inlåningen från hushållen.

Det enda en sådan "uttagsanstormning" skulle åstadkomma är troligen att störa och reta upp vanligt folk, som inte kan få ut pengar ur bankomaten. Om man nu skulle vilja göra en samordnad aktion för att knäcka banksystemet kan jag tänka ut mycket effektivare sätt, men jag tänker inte avslöja idéerna eftersom jag anser det vara samhällsfarligt. Det lämnas istället som en tankeövning åt läsarna.

Så vad är det för tomtar som tror att de ska kunna åstadkomma något med StopBanque? Tittar man lite närmare på den officiella hemsidan www.bankrun2010.com så hittar man en mycket underlig avdelning. Klicka först fram till den engelska versionen och sedan på rubriken "DREAMS" längs upp. Då hamnar man på en sida med ett antal underliga videofilmer. "Imagine a system without electricity or heating bills... Electrical appliances that consume no fuel, do not pollute, are quiet and do not wear ..." Det börjar med en reklamfilm för ett företag som sysslar med elektrolys av vatten till väte och syre, men som får det att låta som något som kan revolutionera världen.

Nästa film är den bästa. Det handlar helt enkelt om ännu en som har uppfunnit perpetuum mobile. Denna gång en amerikan vid namn Troy Reed. Faktiskt sevärt i all sin absurditet.

Därefter kommer ännu en glättig reklamfilm, denna gång från vindkraftverkstillverkaren Regenedyne. Jag har inte tittat närmare på just denna typ av vindkraftverk, men kan tänka mig att de är behäftade med en mängd problem om man tittar närmare. Hur fossilfritt det är framgår med önskvärd tydlighet när man talar om en inbyggd helikopterplattform ovanpå kraftverket. Just helikopter råkar vara ett av de mest energislösande sätt man kan ta sig fram på.

Nästa film handlar om "hydroponic lettuce". Det låter ju som ett jättebra sätt att odla sallad, bara man har tillgång till en massa konstgödsel, plast och energi. Vadå hållbar ekologisk produktion? Filmen är sevärd i all sin naivitet angående ändliga resurser. Det är inte heller salladsodling som är problemet när de ändliga resurserna tryter, utan snarare brödsäd. "Hydroponic wheat" är nog tyvärr inte möjligt. Notera också de stackars löpandebandslavinnorna som sköter processen så att du och jag ska kunna köpa ett fräscht salladshuvud förpackat i en individuell plastlåda.

Nej, tacka vet jag nyskördad sallad från den egna täppan!

Efter ännu en reklamfilm (för något slags vattenautomat för kontor) kommer så en fin slutkläm - när man börjar yra om "antigravity" och flygande objekt. Och slutsatsen "All these developments await the right conditions to grow. But these conditions are incompatible with the operating mode of the current system." Dream on! Visst är det fel på vårt ekonomiska system, men det går inte att skylla vår brist på rena energikällor på det. Det tycks som om den som satt ihop sidan med dessa drömmar inte har någon större koll på fysikens hårda verklighet, framförallt termodynamikens andra huvudsats. Lika lite koll som h@n har på hur våra banker och vår ekonomi fungerar.

Så tyvärr förtas all trovärdighet som StopBanque eventuellt hade kvar av denna drömsida. Till råga på allt har man värvat fotbollsspelaren Eric Cantona som något slags galjonsfigur. En figur med ett något grumligt förflutet, som står i viss kontrast mot exempelvis Mahatma Gandhi eller Martin Luther King.

[Andra bloggar om pengar, banker, uttagsanstormning, penningmängd, energi]

Uppskjutet beslut om FRÖ-lagen?

Det ser ut som om Jordbruksverket fått kalla fötter efter att ha fått drygt 650 (!) remissvar på sitt förslag till svenskt införlivande av EU-direktivet 2009/145/EG. Beslut om det svenska införlivandet skulle ha fattats 25 november, men så här sägs det i en artikel i ATL idag.

Engagemanget för köksväxtfröerna växer. Frågor i riksdagen har lett till en interpellationsdebatt den 25 november.
- Innan dess kan vi rimligen inte fatta något beslut om föreskriften, säger handläggare Anders Falk.

Intressant - tiden blir alltmer knapp fram till 31 december då EU-direktivet senast ska vara införlivat. Idag bjuder också Jordbruksverket in fröföretag och trädgårdsnäringen till informationsmöte om köksväxtdirektivet.

Jordbruksverket har fått in drygt 650 remissvar med många engagerade synpunkter på förslaget om hur EU-direktivet för bevarandesorter och amatörsorter för köksväxter ska införlivas i Sverige. Det är främst kravet på registrering av amatörsorter för köksväxter och avgiften för denna registrering som väckt protester.

Verket arbetar förnärvarande med att ta del av remissvaren och har samtal bland annat med myndigheter i Danmark och England samt med EU-kommissionen om hur direktivet ska införlivas. I remissvaren märks en stark oro för att mindre vanliga frösorter inom småskalig– och amatörodling kommer att försvinna.

Bra att de talar med sina kolleger i England. DEFRA verkar ha hanterat ärendet på ett betydligt bättre sätt.

Den 20 december håller Jordbruksverket ett informationsmöte om de nya reglerna och hur vi kan hantera konsekvenserna.

En inbjudan skickas i dagarna till fröföretag och intresseorganisationer inom trädgårdsnäringen.

20 december - tiden blir alltmer knapp fram till 31 december. Datumet är också sällsynt illa valt, då många säkert kommer att ta julledigt redan denna vecka. Men jag tolkar informationen som så att Jordbruksverket efter proteststormen sett sig tvungna att ge en period med övergångsregler för fröfirmorna, annars skulle läget bli fullständigt ohållbart. Återstår att se hur generös denna övergångsperiod är. Storbritannien gav tre år och Sverige borde väl inte vara sämre. Jag hoppas att exempelvis FritidsOdlingens Riksorganisation också är inbjudna till informationsmötet.

När det gäller avgiften för att registrera en amatörsort arbetar Jordbruksverket för att hitta en rimlig nivå.

Jordbruksverket kan inte självständigt besluta om avgifter, utan är skyldiga till samråd med Ekonomistyrningsverket, för att inte bryta mot svenska regler eller EU:s lagstiftning och därmed riskera sanktioner. Jordbruksverkets ambition är dock att hålla avgiften så låg som möjligt.

Ambitionen vad gäller avgiften är bra! Blir den för hög vet vi att det är Ekonomistyrningsverket som proteststormen ska riktas mot.

Med de nya reglerna, som innebär att frösorterna ska registreras och beskrivas, kommer en frösort att kunna säljas inom hela EU. Det gör det lättare för små fröfirmor att importera och sälja frön från andra länder. Men det finns frösorter som saknar dokumentation. I vissa fall kan Jordbruksverket hjälpa till att leta fram sortbeskrivningar som redan finns för gamla frösorter.

Låter positivt, men som jag sagt tidigare finns lämpliga sorter för Sverige ofta utanför EU, i länder med liknande klimat, såsom Kanada, Ryssland, Korea och USA. Jag ser fortfarande ingen enkel lösning i sikte där.

Jordbruksverket har kontakt med myndigheter i andra länder som redan införlivat köksväxtdirektivet, bland annat Österrike och Estland, för att ta del av deras erfarenheter och ta reda på om det finns lösningar som Sverige kan lära av. De nya reglerna börjar gälla vid årsskiftet.

Också ett bra initiativ. Särskilt Österrike tycks av vad jag har läst ha hittat en vettig implementation av EU-direktivet. Den sista meningen förutsätter dock, antar jag, övergångsregler.

Jordbruksverket har också ställt samman lite frågor och svar med anledning av FRÖ-direktivet.

Kan en sort både vara en bevarandesort och en amatörsort?
Ja.

Tack, det var just en av de funderingar jag haft. En av mina favoritgrönsaker, Cavolo Nero di Toscana, som på svenska kallas svartkål eller palmkål, kommer sannolikt att registreras som bevarandesort i Italien och kan tydligen även registreras som amatörsort i Sverige.

Vad kommer det att kosta att få en sort godkänd?
Kostnaden för ansökan kommer att bli lägre jämfört med vanliga sorter och det kommer inte att vara någon årlig avgift. Hur stor registreringsavgiften blir är ännu inte bestämt.

Ingen årlig avgift, det låter bra.

Det kan vara värt att påpeka att EU-direktivet 2009/145/EG utgör ett undantag till EU-direktivet 2002/55/EG, som förbjuder försäljning av alla grönsakssorter som inte finns upptagna på EU:s standardsortlista. Fram till dess att EU kom med ett undantagsdirektiv för bevarande- och amatörsorter har vi i Sverige kört på vårt eget undantag från 1990-talet. Liknande EU-direktiv finns sedan tidigare för lantbruksväxter. EU:s aktuella sortlistor för lantbruks- och grönsaksväxter hittar man på denna länk. Det ska också tilläggas att det är fritt fram att sälja frön av arter av grönsaker eller lantbruksväxter som inte finns på någon av listorna.

Vid ett första påseende kan sortlistorna tyckas ganska inkonsekventa. Morot, selleri, fänkål, persilja och kummin finns med, men inte palsternacka, koriander eller dill. Ett av syftena sägs ju vara att undvika spridning av växtsjukdomar till våra viktigaste matväxter. Att då tillåta fri försäljning av palsternacka motsäger detta, då den är en nära släkting till morot m.fl. Av vete är endast vanligt vete, dinkel och hårdvete reglerade, men vad jag förstår inte övriga arter i släktet Triticum, exempelvis enkorn och emmervete. Solrosfrön är reglerade, men inte den nära släktingen jordärtskocka. Min slutsats blir att de skäl som officiellt framförs för att ha denna typ av reglering av fröförsäljning inte är de egentliga skälen. Det är nämligen endast de kommersiellt intressanta lantbruksväxterna och grönsakerna som finns med på listorna. Därför torde det egentliga syftet med dessa EU-direktiv vara att gynna de stora kommersiella fröföretagen. Koncentrationen i den globala utsädesbranschen har ökat starkt under de senaste decennierna och de stora utsädesföretagen med Monsanto, DuPont och Syngenta i spetsen har enorma resurser för lobbying, vilket exempelvis får till effekt att såna här EU-direktiv klubbas. Som av en händelse är de tre värstingarna även kemiföretag som producerar bekämpningsmedel, ofta skräddarsydda till deras utsäden. 2007 stod de största tre för nästan hälften av den globala fröförsäljningen i pengar räknat. De största tio utsädesfirmorna stod för två tredjedelar av fröförsäljningen.

För att återgå till FRÖ-direktivet så har det på nätet tyvärr cirkulerat en hel del osakliga, vilseledande och osanna uppgifter angående det, vilket inte hjälper motståndet, utan snarare försvårar det. Programmet för odlad mångfald önskar därför saklig kritik av fröreglerna. Jag hoppas att jag har lyckats hålla mig någorlunda saklig i det som jag skrivit tidigare, bland annat följande.

• EU, Jordbruksverket och legitimiteten
• Den fröodlade mångfaldens problem
• Min komplettering till remissvaret
• Mitt remissvar

Sen sist jag skrev har det tillkommit en del på nätet om FRÖ-lagen. Senast nu idag har Johan Norberg skrivit en kolumn i Metro, där han tyvärr fått en del om bakfoten.

Den 25 november kan vi ta ytterligare ett steg i den riktningen. Då kommer Jordbruksverket med krav som kan slå sönder den otroliga mångfald vi har bland köksväxter, som lök, tomat, krasse, koriander och chili. Runt om i Sverige finns 100 000 fritidsodlare och mängder av familjeföretag som tar fram och bevarar mängder av udda, gamla sorter och frön anpassade till lokala förhållanden.

EU förbjuder försäljning av grönsaksfröer som inte är registrerade av myndigheterna, men vi har haft ett undantag för amatörsorter så att hobbyodlare och små fröfirmor ändå har fått verka. Nu ska undantaget bort och Sverige kommer förstås att nitiskt anpassa sig till detta överdrivna ordningssinne. Så fort någon vill sälja en ny sort i en liten lokal butik måste de gå till staten och fråga om lov, som om det rörde sig om en psykotropisk drog.
[...]
Det skulle bli ytterligare en seger för kontrollstaten och storbolagen. Vi har tagit ytterligare ett steg på vägen mot Gunnar Ekelöfs dystopiska vision om den dag arkitekterna gör molnen ändamålsenligt fyrkantiga, och hygieniska barn leker utan att någonsin beröras av människohänder.

Europaparlamentarikern Lena Ek (c) har också tagit upp FRÖ-direktivet och skickat en skriftlig fråga till EU-kommissionen.

1. Är det kommissionens mening att utsädesdirektivet ska slå ut den biologiska mångfalden?

2. Anser kommissionen att även svenska myndigheter har ett ansvar för den biologiska mångfalden?

3. Hur avser kommissionen arbeta för att biodiversitetsmålen i Europa implementeras i relevant lagstiftning?

Av tidningar så har nu även Skånska Dagbladet och Lantbruk och skogsland tagit upp frågan.

Ett intressant remissvar som jag missat tidigare kom från FritidsOdlingens Riksorganisation.

Så en hel lista över blogginlägg som tar upp FRÖ-lagen.

• Lakes lakonismer
• Futuriteter
• The Secret Gardener
• Bartholdsson
• Henrik Alexandersson
• Attila tecknare
• Badlands Hyena
• Biodlaren
• Carls konsumentblogg
• Jan Nilsson
• Marita på Körsbärsgården
• Robert Petersson
• Rune Lanestrand
• Hejdå GMO

Nu närmast väntar vi alltså på interpellationsdebatten i Riksdagen 25 november och vad landsbygdsminister (f.d. jordbruksminister) Eskil Erlandsson svarar då på interpellationerna av Tina Ehn (mp) och Suzanne Svensson (s). Jag funderar faktiskt på att ta mig till Riksdagen nästa torsdag klockan 12 för att lyssna på minister Erlandssons svar.

[Andra bloggar om byråkrati, frö-lagen, jordbruksverket, odling, eu, jordbruk]

Dags att odla mer potatis?

Inte nog med att det nästa år kan bli kris för svensk odling av lök och bönor. Igår läste jag att årets svenska potatisskörd nu beräknas ta slut alldeles för tidigt, kanske redan i mars nästa år. Enligt planerna skulle den ha räckt till början av april, vilket också verkar snålt tilltaget, då den första svenska potatisen skördas först runt midsommar. Bloggrannen Ylven skrev om detta redan i förrgår.

En orsak till den kommande potatisbristen är att de svenska uppköparna betalar för dåligt för knölarna.

I Sverige äter vi i genomsnitt 3,5 kilo per person och månad. Enligt LRF beror de minskade skördarna i Sverige på att odlarna tröttnat då de får för dåligt betalt. Den svenska potatisbonden får cirka 2 kronor kilot och det är då 20 procent bättre än året innan. Lars-Göran Pettersson anser att ett rimligt pris vore det dubbla men det är de stora livsmedelskedjorna som sätter nivån.

Vi konsumenter får framöver vänja oss vid högre livsmedelspriser överlag. Om potatisen kostar dubbelt så mycket borde dock inte vara så allvarligt i den stora maträkningen. Även ett kilopris på 30 kronor skulle för en genomsnittssvensk innebära bara 105 kronor i månaden. Då finns det andra livsmedel som svider mer i plånboken när de blir dyrare.

En annan orsak till potatisbristen är värmeböljan i Ryssland i somras.

Sommarens extrema torka innebar att Ryssland förlorade nära en tredjedel av sin potatisskörd. Men också den svenska potatisskörden har minskat flera år i rad. Årets nedgång ser ut att landa på 4 procent och nästan lika stort var tappet 2009.

Dessutom har tydligen potatisskörden varit dålig både i Tyskland och Holland.

Frågan är nu hur medelsvensson kommer att reagera när det plötsligt inte kommer att finnas någon potatis i livsmedelsbutikernas hyllor i vår. Jag anser att de stora livsmedelskedjorna snarast borde höja sina inköpspriser på potatis för att hålla kvar potatisen i Sverige och undvika badwill i vår. För Sverige kan troligen inte införa regler för att stoppa exporten, då det säkert skulle bryta mot några EU- eller WTO-regler. Frihandelns baksida.

Jag gissar att det kan satsas mer på potatisodling i Sverige nästa år. Det finns dock en förutsättning för det, nämligen att odlarna får bättre betalt. Annars riskerar vi att hamna i en liknande potatiskris nästa år.

Min egenodlade potatis är på upphällningen - jag har bara några kilo kvar. Jag skulle gärna odla mer potatis, men problemet i moderna bostäder är förvaringen. På vår vind fryser det när det blir alltför kallt, och jag brukar inte kunna förvara potatis där längre än till december. Men nästa år ska det bli större egen potatisodling - jag får fundera ut någon lösning på förvaringsproblemet. Förutom frostfritt och inte alltför varmt måste det ju också vara mussäkert.

[Andra bloggar om jordbruk, odling, potatis, export, frihandel, livsmedel]

Amorteringskrav och slopat ränteavdrag?

Trillar av stolen gör jag nästan när jag läser att flera representanter för storbankerna vill införa amorteringskrav. Swedbanks VD Michael Wolf, samt SEB:s och Nordeas chefsekonomer Robert Bergqvist respektive Annika Winsth. Robert Bergqvist går till och med ännu längre.

Han menar dessutom att regeringen borde överväga en så kontroversiell åtgärd som sänkta ränteavdrag. I dag betalar ju bolånetagarna i praktiken bara 70 procent av sina räntekostnader själva.

Detta är något som jag har tyckt länge. För symmetrins skull bör sänkta ränteavdrag kombineras med sänkt skatt på sparande. Det skulle ändå bli en vinstaffär för staten. Jag har aldrig förstått varför vi sparare ska subventionera den del av befolkningen som genom lån lever över sina tillgångar.

Jag frågar mig varför storbankerna föreslår dessa åtgärder just nu. Jag har tidigare undrat vad som skulle kunna spräcka den svenska bostadsbubblan och just amorteringskrav och sänkta ränteavdrag tog jag upp som två faktorer som skulle göra att lånefesten skulle ta slut. Att storbankerna nu förespråkar amorteringskrav bör betyda att det ligger i deras eget intresse. Egentligen vill de ju att folket ska låna så mycket pengar som möjligt, eftersom de lever på räntor, men när bankerna inte längre vill det kan man börja undra. Vad vet de som inte vi vet? Anar de en prisnedgång på bostäder som skulle göra att många låntagare kommer att bli sittande med lån som är större än bostadens värde? Bloggrannen Cornucopia har lite andra kommentarer.

Men varför tar storbankerna upp den här frågan? Svaret är att de vill ställa amorteringskrav på kunderna, men är utsatta av konkurrens, t ex från statliga SBAB som inte ställer sådana krav. Går t ex Swedbank ensam ut med amorteringskrav blir de av med alla nya kunder, så man vill se en reglering för att inte drabbas av konkurrens. Sådana regleringar finns i andra EU-länder i varierande omfattning.

Finansinspektionen verkar dock inte oroa sig alls.

- Vi tror att amorteringarna kommer att öka på grund av bolånetaket. Med dyrare in blanco-lån på de översta 15 procenten har både låntagaren och banken incitament för amortering.

Varför skulle banken ha ett incitament för amortering p.g.a. högre låneränta? Snarare tvärtom.

Det är bara just de allra högsta belåningsgraderna på 80–90 procent som det finns anledning att oroa sig för, understryker Frisell.

- Hushållens skuldsättning över lag ser vi inte som ett problem.

Fast jag ser det som ett problem. Faller bostadspriserna tillräckligt långt blir fallet självförstärkande. Då blir det betydligt fler än bara de högsta belåningsgraderna som drabbas. Hela samhället drabbas också av en spräckt bostadsbubbla, som vi ser av skräckexemplet Irland. Vi får hoppas att Sveriges styrande tittat på det exemplet och lärt sig man inte ska ge för stora statliga garantier till bankerna, även fast det på kort sikt kan ge klirr i statskassan från avgifter. Frågan är bara vilket som är värst - att en bankkris drabbar statsfinanserna eller att bankerna faller omkull. Jag har inget svar på den frågan.

Idag kom senaste Småhusbarometern från SCB. Rubrikerna säger att priserna låg ganska stilla. Men då ska man ta med i beräkningen att KPI det senaste kvartalet stigit med drygt 1 procent. Den inflationsjusterade toppen (hittills) för de svenska småhuspriserna var som ni ser i diagrammet nedan i januari i år. Sedan dess har småhuspriserna fallit 3-4 procent realt (räknat på 3-månaders medelvärde och beroende på var man lägger jämförelseperioden).

Ännu så länge skulle jag inte kalla det en bekräftad topp, men det är i alla fall en varningssignal.

Igår dök det förresten upp en intressant "contrarian indicator", nämligen att fastighetsprofessor Hans Lind på KTH gett upp och inte längre kommer att sia om prisutvecklingen på den svenska bostadsmarknaden. Han och kollegan Stellan Lundström har genom åren varit två av de mest konsekventa varningsroparna när det gäller svenska bostadspriser. Är bubblan komplett nu när till och med Hans Lind gett upp?

[Andra bloggar om bostadsbubbla, bostadspriser, kreditbubbla, amortering, ränteavdrag, banker]

Swedbanks datorhaveri belyser riskerna

Igår var det ett jättelikt datorhaveri hos Swedbank, vilket förutom att man inte kunde logga in och betala räkningar också ledde till att Swedbanks kunder inte kunde ta ut pengar i bankomater eller betala med kort. Systemet var nere från klockan 15 till klockan 23. Bloggrannen Musik@Centrifugen tycker att det var ett bra genrep inför vad som kan komma framöver.

I april skrev jag så här.

Man kan ju fråga sig hur det skulle fungera vid ett strömavbrott i ett kontantlöst samhälle. Eller om en grävmaskin råkar klippa av dataledningar. Eller varför inte att betalsystemet bryter samman p.g.a. datafel. Vårt nuvarande betalsystem är tillräckligt sårbart som det är utan att behöva öka på kortanvändningen.

Och i september skrev jag följande med anledning av att polisens telefonnummer slagits ut av datorstrul.

Tänk tanken att något liknande skulle drabba kortbetalningssystemet. Även det är beroende av ett antal datorservrar.

Nu drabbade det inte hela kortbetalningssystemet, utan "bara" en av de större bankerna. Förhoppningsvis kan denna händelse bli en nyttig väckarklocka för alla som förespråkar ett kontantfritt samhälle. Jag har arbetat stora delar av mitt yrkesliv med verksamhetskritiska datasystem och jag vet av egen erfarenhet att förr eller senare händer i alla system det där "omöjliga" som gör att hela systemet går ner, hur mycket säkerhetsåtgärder och redundans man än byggt in. Jag kan intyga att det är väldigt svettigt att då sitta i en position med del i ansvaret för att systemet fungerar, med chef och kund flåsande i nacken. Jag har varit med om att datasystem som inte "får" stå still gör det i över ett dygn. I efterhand kan man se det som ett bra tillfälle att öva på de manuella reservrutinerna.

Mina erfarenheter gör att jag inte litar på några komplexa system. Därför rekommenderade jag följande enkla beredskap.

För den händelse att kortbetalningssystemet inte skulle fungera bör man alltid ha kontanter för några dagars matinköp liggande hemma. Ju längre kortsystemet fungerar någorlunda felfritt, desto mer invaggas "fårket" i den falska tryggheten av chipförsett kort. Ty förr eller senare kommer den dagen när systemet av någon anledning tar semester ett par dagar. Inga tekniska system är ofelbara.

Man kan också fundera över hur mycket kontanter man minst bör ha på fickan. Tillräckligt för att kunna ta taxi hem är mitt förslag. Eller tillräckligt mycket för att kunna ta taxi till sjukhuset, betala patientavgiften där och även köpa en måltid där. Välj det som är störst av dessa belopp. För just den dagen du verkligen akut behöver ta den där taxin kan du ge dig på att betalkortsystemet väljer att strejka, enligt lagen om alltings djävlighet.

Förhoppningsvis kommer det aktuella Swedbank-haveriet att leda till att de ser över sina rutiner, men grundproblemet kvarstår att det handlar om ett komplext datasystem, där man inte kan förutse alla möjliga felkällor. Så förr eller senare kommer liknande haverier åter att drabba våra betalningssystem och då är det viktigt att det finns reservrutiner, alltså i detta fall sedlar och mynt.

Vi ska inte heller glömma att det aktuella haveriet inte hade en extern orsak. Den dagen någon bestämmer sig för och lyckas med en hackerattack på en bank, hur går det då?

Det vore också bra om privatpersoner såg över hur mycket kontanter de har tillgängliga, men att döma av såna här exempel tycks "fårket" inte se några risker med de komplexa systemen. Kommentaren blir bara att sånt här inte får hända. Men som sagt - det kommer att hända fler gånger.

[Andra bloggar om betalkort, kontanter, banker, beredskap, infrastruktur]