Det hettar till i Korea

Idag börjar återigen Nordkorea bli ett hetare ämne även för de stora tidningsdrakarna. SvD har en intressant artikel om att Nordkoreas utrikesaffärer är i fara efter revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika. Nordkoreas viktigaste källa till utländsk valuta har nämligen varit vapenexport till andra skurkstater - det gäller missiler och annan avancerad militär utrustning. Iran, Syrien och Pakistan är trogna kunder, men även ett antal länder där det nu är stor risk att de försvinner från kundkretsen - Egypten, Jemen och Libyen. Nordkorea har behov av utländsk valuta, eftersom landet är beroende av livsmedelsimport och i år drabbats av svår matbrist, vilket jag tog upp i förra veckan.

Idag har också USA och Sydkorea inlett en gemensam militärmanöver och Nordkorea protesterar.

USA och Sydkorea inledde på måndagen en av sina traditionella militärmanövrer, i trots mot hot från Nordkorea. Det är den första övningen sedan Nordkorea besköt den sydkoreanska ön Yeonpyeong i november förra året.

Pyongyang-regimen hotar till och med att beskjuta Sydkorea.

- Om angriparna provocerar till ett "lokalt krig" ska världen få uppleva en aldrig tidigare sedd total motaktion som kommer att sänka Seoul i ett eldhav, hotade militären i norr.

Som jag sade redan i onsdags så kan det vara värt att hålla koll på vad som händer i ett allt mer desperat Nordkorea som ser ut att vittra sönder så sakteliga. Som jag skrev har det varit protester i landet och matransoneringssystemet har brutit samman.

En orsak till Nordkoreas ilska är också att sydkoreansk militär den senaste tiden har spridit flygblad över Nordkorea med information om upproren i arabvärlden. Sydkoreas armé har även skickat mat, mediciner och radiomottagare till Nordkorea.

Irländarna gör revolt genom valsedeln

Under tiden som tidningarna fylls av rapporter om revolutioner och protester i Nordafrika och Mellanöstern har irländarna i helgens val sparkat ut det sedan frigörelsen för 90 år sedan mer eller mindre statsbärande partiet Fianna Fail från regeringsmakten. "The Two Brians" är oerhört impopulära, för att inte säga hatade. Det handlar om premiärministern Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan, båda från Fianna Fail.

Fianna Fail är fullständigt nere för räkning - enligt preliminära siffror har de gått från 78 till 18 platser. Deras allianskamrater Green Party hade tidigare 6 platser, men ser nu inte ut att få några platser alls.

De stora oppositionspartierna (och vinnare i valet) är Fine Gael, som går fram från 51 till 70 platser, samt Labour, som går från 20 till 36 platser i parlamentet Dáil Éireann.

Intressant är att småpartier och oberoende kandidater tagit många platser. Nationalistiska Sinn Féin får 13 platser (tidigare 4), Socialist Party får 2 platser (tidigare inga) och det ser ut att komma in hela 15 oavhängiga kandidater (mot tidigare 5). Det är upplagt för hård retorik i den gröna öns politiska debatt.

Tydligare än så här kan knappast befolkningen i en demokrati visa sitt totala missnöje med den sittande regeringen. En fullständigt fredlig "demokratisk revolution".

Ny premiärminister blir alltså Fine Gaels partiledare Enda Kenny, som inte får egen majoritet, utan tar Labour till sin hjälp i en koalition. Kenny har lovat att försöka omförhandla avtalet med EU och IMF så att det blir förmånligare för Irland. Så trots att EU:s ledare Barroso, Orbán, Merkel med flera har ringt och gratulerat Enda Kenny, så är de nog egentligen mindre glada över att landet nu får en betydligt mer motsträvig ledare än landsförrädaren Cowen.

Men det är ingen avundsvärd situation som Fine Gael och Labour nu ärver. Budgetunderskottet var förra året rekordhöga 32 procent av BNP, även om en stor del var engångssiffror för bankerna. I år väntas underskottet bli måttligare 9,5 procent av BNP. Statsskulden uppgår till 26 000 euro (227 000 kronor) per capita. Arbetslösheten ligger på 13,4 procent och väntas stiga ytterligare. Landets ekonomi är skakig och mycket beror på om den går som den ska och kan leverera skatteinkomster till staten. Bara en liten miss i tillväxtprognosen för BNP kan ställa till det för statsfinanserna. Frågan är också hur väl de klubbade besparingspaketen kommer att fungera i praktiken.

EU:s makthavare har prioriterat att stora banker i bl.a. Tyskland ska hållas skadeslösa vad gäller lånen till de irländska bankerna framför att Irland och dess folk ska kunna ha en chans att få rätsida på ekonomin. Man kan undra om inte de tyska bankerna borde få skylla sig själva för att de trodde på den irländska bubblan, men så går det inte till bland maktens spelare - EU-frälset och bankdirektörerna i skön allians.

Hursomhelst lär Irland knappast bli det sista EU-landet där regeringen byts ut i denna stil.

Läs även vad jag skrev om Irland i höstas.

• Kört för irländska staten
• Vem har lånat ut till Irland?
• Irland värre än Grekland eller Baltikum

Tillägg: EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn säger att EU ska fundera på att sänka Irlands nödlånsränta enligt Fine Gaels krav. Här går det undan! Vad ska hända härnäst?

Monetary Disorder

Andreas Cervenka skriver idag för E24 / SvD att "Bubblor är det nya normala". Aldrig tidigare har vi sett de finansiella bubblorna komma så tätt - de brukade tidigare komma en gång per generation. Cervenka påpekar att vi nu ser effekterna av tämligen ohejdat pengatryckande i spåren av Finanskrisen.

Den ultimata bubblan kanske är pengar? Då tänker jag på fiat-pengar, alltså såna som vi har idag, som kan skapas ur tomma intet. När fiatbubblan brister så...

Sen läser jag Doug Nolands "Credit Bubble Bulletin", som denna vecka handlar om "(Increasingly Unwieldy) Monetary Disorder". (Den som inte är intresserad av alla veckans nyhetsrubriker får bläddra neråt tills man hittar själva analysen.) Även här beskrivs grundproblemet med att det pytsas ut alldeles för mycket pengar vilket skapar bubblor överallt, exempelvis i Kina.

From the perspective of my analytical framework, China is in the midst of its “terminal phase” of Credit Bubble excess. I have posited that China, with the extraordinary dimensions of its population, its underdeveloped north, and the nation’s $2.8 TN hoard of reserves, has perhaps a unique capacity to prolong its historic boom. I have also noted that it is generally typical for policymakers to turn increasingly timid as the risks of bursting Bubbles compound. China has reached the point where it must move forcefully in order to rein in excess or risk things running completely out of control. I have feared that policymakers would along the way find reason to lose their nerve.

Despoten, diktatorn, tyrannen, vad heter han?

Nu när han är högaktuell undrar säkert många varför jag valt stavningen Gaddafi för Libyens diktator Muammar al-Gaddafi. Brukade han inte heta Khadaffi eller nåt sånt?

Jag kan inte särskilt mycket arabiska, men har läst på lite för att välja rätt stavning för denne despots namn. Det är fråga om vilken dialekt av arabiska man väljer samt hur man väljer att translitterera från det arabiska alfabetet. Hans efternamn uttalas på libysk arabiska vad jag förstår oftast som Gaddafi (eller snarare Gäddääfi), så därför har jag valt att använda stavningen Gaddafi. "al" är arabiskans bestämda artikel (som engelskans "the") men hans efternamn skrivs ofta utan den. På litterär arabiska uttalas hans efternamn som Qadhdhafi, där Q motsvarar ett k-ljud, fast uttalat längre bak i halsen (ljudet finns också t.ex. i landsnamnet Qatar). Dh motsvarar det första ljudet i engelska "this", som på isländska och i fonetiska alfabetet skrivs ð. Dessutom är det ett långt dh-ljud, så det blir något klumpiga stavningen dhdh. Det andra a-ljudet ska vara långt (Gaddaafi) men f-ljudet kort.

Expressen har alltså valt en i mitt tycke tokig stavning "Khadaffi". Det är visserligen inte fel att stava med kh i början, men ett d och två ff är definitivt fel.

Läs även NE:s Språkfredag, Journalisten.se om hans namn.

Att ersätta Libyens olja

Medan Libyen ser ut att befinna sig mer eller mindre i inbördeskrig kan vi fundera över bieffekter av vad som händer där.

Bank of America förväntar sig att Libyens oljeproduktion stängs ner helt och kan ligga nere ett tag. Hur mycket av produktionen som hittills stoppats beror på vem man frågar.

Enligt den italienska energikoncernen ENI, med stor verksamhet i Libyen, har 75 procent av landets oljeproduktionen slagits ut till följd av konflikten. Normalt producerar Libyen 1,6 miljoner fat råolja per dag, motsvarande cirka 2 procent av den globala produktionen, vilket innebär att ENI ser ett totalt produktionsbortfall på 1,2 miljoner fat råolja.

OECD-ländernas energirådgivare IEA tror dock att produktionsbortfallet till följd av oroligheterna i Mellanöstern och Nordafrika totalt inte är större än 500 000-750 000 fat råolja per dag.

Det handlar alltså enligt EIA om 1,2-1,8 procent av den totalt tillgängliga exportoljan i världen, enligt ENI om 2,9 procent. Detta får såklart oljepriset att fortsätta hålla sig högt. Brent var igår uppe på 119 dollar/fat som högst, men ligger idag på drygt 111 dollar/fat. På kort sikt måste åtminstone vissa länder ta av sina reservlager.

IEA har samtidigt förklarat att det finns omkring 1,6 miljarder fat råolja i reservlager i de 28 OECD-länderna, som beräknas täcka 145 dagars oljeimport till länderna.

Visserligen säger sig Saudiarabien ha kapacitet att öka oljeproduktionen, men oljan ska också transporteras till rätt kunder. Libyens olja har enkelt kunnat fraktas över Medelhavet till Europa. Ska den ersättas av saudiarabisk olja måste denna skickas till Europa på något vis. Det första alternativet är att oljan går i mindre oljetankers genom Suezkanalen, men där räcker nog inte tillgången på mindre tankfartyg till. Nästa alternativ är att oljan ska gå på stora tankfartyg till Ain Sukhna söder om Suez, sedan genom Sumed-ledningen till Sidi Kerir i Medelhavet och därifrån i nytt tankfartyg till Europa. Frågan är bara hur stor reservkapacitet denna ledning har. Dess totala kapacitet ligger på 2,3 miljoner fat per dag och 2010 gick 1,1 miljoner fat per dag i den. Det tredje alternativet är att köra jättetankfartyg (VLCC eller ULCC) hela vägen runt södra Afrika, vilket tar tid. Så vilken väg saudi-oljan än kan ta kan det på kort sikt bli oljebrist i Europa under tiden som oljeleveranserna organiseras, vilket då får lösas genom att tappa av reservlager.

Att tappa av reservlager är dock inte helt oproblematiskt. Om det skulle visa sig att det blir produktionsbortfall i andra länder av någon orsak har man då mindre reservlager att röra sig med. Om det exempelvis skulle bli revolution även i Algeriet och dess oljeexport (nästan lika stor som Libyens) skulle falla bort - vad händer då? De importerande ländernas oljesituation blir allt tajtare för varje exportpåverkande händelse. 220 dollar per fat olja är då inte otänkbart.

Vad gäller Libyen ser det ut som om oljeproduktionen skulle kunna komma igång igen på nästan full kapacitet även om Gaddafi biter sig fast i Tripoli. 90 procent av oljeproduktionen kommer nämligen från Sirte-sänkan i Cyrenaika - den "befriade" östra halvan av landet. Förutsättningen är dock att rebellerna som tagit över i Cyrenaika lyckas organisera någon form av åtminstone någorlunda stabilt styre, så att oljeproduktionen kan fortgå och utländska oljeföretag och deras oljearbetare känner tillräckligt förtroende för att våga återvända till landet. Därför följer nog oljevärlden med spänning vad som händer i Cyrenaika - finns det tecken på att någon eller några försöker organisera något slags nytt styre? Att vapendepåer har plundrats kan både vara positivt, då det skulle kunna ge Cyrenaika möjlighet att försvara sig mot Gaddafis angrepp, men även negativt, då vapnen skulle ha kunnat hamna i händerna på islamister som passar på tillfället att kapa åt sig en option på makten. Har vapnen hamnat i händerna på flera rivaliserande grupper (även om de inte råkar vara islamister) är det nog lika illa. Så snart Gaddafi är borta (och kanske redan innan dess) lär det bli något slags strid (väpnad eller inte) om makten. Anarki är inte särskilt bra för oljeproduktionen...

Det finns också ett än så länge obekräftat hot att Gaddafi skulle kunna få totalt spatt och som en sista desperat åtgärd sabotera infrastrukturen för oljeproduktion eller -transport i östra Libyen, till exempel genom flygattacker. Det möjliga hotet kvarstår så länge han har militär kapacitet kvar. Vad som dock begränsar Gaddafis möjlighet att bita sig fast är maten. Som jag påpekat förut importerar Libyen 90 procent av sin spannmål, så det borde gå ganska snabbt att svälta ut Gaddafi.

Vad gäller gasleveranserna ser det sämre ut, då Greenstream-ledningen till Italien går genom Tripolitanien, som fortfarande kontrolleras av Gaddafi. Men Italien rapporteras ha hittat andra leverantörer för att kompensera gasen, då bara en åttondel av konsumtionen kom från Libyen.

Vad händer i Nordkorea?

Igår nämnde jag kort om protester i Nordkorea, världens troligen mest folkförtryckande stat.

Idag tipsar ZeroHedge om att det varit våldsamma protester i Sinuiju, Nordkoreas port till yttervärlden.

Sinuiju is North Korea's main gateway to the outside world. "People can watch Chinese TV in Sinuiju and defectors can communicate with their family there," a North Korean source said. "Most people in Sinuiju probably know about the protests in the Middle East." Some experts believe North Korean authorities began cracking down on open-air markets in Sinuiju to prevent news about the Jasmine Revolutions from spreading across North Korea through gossip in the markets.

Hundratals människor sägs ha drabbat samman med säkerhetsstyrkor i Sinuiju i fredags. Militär kallades in och några demonstranter skadades. Polisofficerare lär ha slagit till mot torghandlare på en marknad och slagit en av dem medvetslös, varefter offrets familj och andra torghandlare protesterade. Rykten talar även om dödade.

Några svenskspråkiga media har uppmärksammat situationen i Nordkorea, men inte de mest lästa. Österbottens tidning skriver om att Nordkorea skärpt säkerheten och övervakningen så att medborgarna inte får någon information från omvärlden och även inrättat särskilda kravallpatruller. Österbottens tidning och Hela Gotland rapporterar också om den allvarliga matbristen i Nordkorea. Den exceptionellt kalla vintern och stigande matpriserna på världsmarknaden nämns som faktorer bakom matbristen.

Representanter för fem amerikanska hjälporganisationer besökte Nordkorea på inbjudan av landets regering. De vädjar nu om internationellt bistånd för att undvika en liknande svältkatastrof som på 1990-talet då hundratusentals människor svalt ihjäl.

Nordkorea är beroende av livsmedelsimport, men behovet har varierat stort från år till år, från som bäst bara 7% av spannmålskonsumtionen år 2008 till som sämst 44% av spannmålskonsumtionen år 2000. Detta i den mån man kan lita på nordkoreansk statistik, men åtminstone importstatistiken från FAO torde vara korrekt.

Sydkoreanska Chosun Ilbo skriver också om hur det nordkoreanska matransoneringssystemet verkar ha brutit samman. Större delen av befolkningen, runt 20 miljoner, får nu köpa sin mat på svarta marknaden, tror den sydkoreanska regeringen. Endast för 4 miljoner av de 24 miljoner invånarna fungerar matransoneringssystemet - de 1,4 miljoner soldaterna och 2,6 miljoner invånarna i huvudstaden Pyongyang.

Tidigare skickade Sydkorea 500 000 ton livsmedel och 300 000 ton gödsel varje år till Nordkorea, men den nya regeringen gör inte längre det på grund av Nordkoreas fortsatta provokationer. Detta har bidragit till att Nordkoreas matransoneringssystem brutit samman. Den svarta marknaden i Nordkorea lär ha blomstrat sedan den misslyckade valutareformen i slutet av 2009, som i ett slag eliminerade nordkoreanernas besparingar.

För en intressant bild av det nordkoreanska samhället kan jag rekommendera Christopher Hitchens' artikel "A Nation of Racist Dwarfs".

Med tanke på att regimen håller militären nöjd lär det inte finnas förutsättningar för att någon folklig revolution  ska lyckas i Nordkorea. Det kan dock bli protester, men de lär tyvärr slås ned.

Ingen Libyenpanik i Italien

Igår fortsatte vad som nu närmast ser ut som ett inbördeskrig i Libyen, där Gaddafis regim nu verkar ha tappat kontrollen över landets östra halva.

Trots att Italien, som jag skrev i förrgår, får över en tredjedel av sin olja från Libyen verkar italienska media ta det förvånansvärt lugnt. Det skrivs istället om risken för stora flyktingvågor. (Min översättning)

Enligt EU:s uppskattningar skulle revolterna i Nordafrika kunna driva 500 000 till 1,5 miljoner immigranter som kommer att vända sig framförallt mot Italien, Malta och Grekland. Enligt vad källor i Bryssel uppger rör det sig om personer med ursprung söder om Sahara, som arbetar i Libyen och Nordafrika

Italienska media uppger också skrämmande stora dödssiffror för Libyen - 10 000 döda och 50 000 skadade enligt tevekanalen Al Arabiya.

Libyen har enligt FT nu stängt ner minst hälften av sin oljeproduktion. Brentoljan är uppe på 111 dollar per fat idag och WTI-oljan har varit uppe och sniffat på 100-dollarsstrecket. Men ingen panik i Italien ännu, även om ekonomimedia såklart nämner oljepriset. Milanobörsen föll bara 0,29% idag.

Lite annorlunda är tongångarna på italienska bloggar. Rischio Calcolato uppmärksammar att spreaden mellan italienska och tyska statsobligationer stigit mycket snabbt de senaste dagarna och närmar sig rekordnivåer, vilket tyder på att internationella investerare ser en risk för Italien.

Bloggen Petrolio skriver att Libyen enligt Al Arabiya har stängt ner alla oljeterminaler och att Italiens "strategiska oljereserver" bara räcker för 90 dagar. Gastrycket i ledningarna från Libyen faller också - Italien importerar en åttondel av sin gas därifrån. Det talas i italienska mainstream-media om riskerna för att man inte ska få värme och kunna laga mat (de flesta italienska hushåll har gasspis), men Petrolio påpekar att hälften av Italiens elektricitet genereras med gas, vilket troligen är ett värre problem.

I ett annat inlägg på Petrolio kan man läsa "Har ni tankat? Nej? Bra, då blir det mer kvar till mig." Skribenten tycker att italienska regeringen bryr sig alldeles för lite (i alla fall offentligt) om de tänkbara konsekvenserna av situationen i Libyen för Italiens energisäkerhet.

Petrolio har också en snygg karta över vart Libyens oljeexport går.

Saudiarabien
Några som verkar oroa sig mer för de pågående händelserna är Saudiarabiens regim, där kungen annonserade en rad nya ekonomiska bidrag för att hålla befolkningen lugn. Kungen sedan drygt fem år, Abdullah bin Abdul-Aziz Al Saud, fyllde 87 år i augusti, är sjuklig och har nyligen varit borta i tre månader för att opereras i USA och sedan vila upp sig hos despotkollegan i Marocko. Skulle bara fattas att kung Abdullah trillar av pinn just nu när det är så oroligt i Mellanöstern och Nordafrika. Saudiarabiens ovanliga tronföljdsregler gör att kronprinsen, försvarsministern och kungens halvbror Sultan bin Abdul Aziz Al Saud inte heller är purung - han är 82 år gammal. Näste tronpretendent på tur efter den åldrige kronprinsen sägs vara inrikesministern prins Nayef bin Abdul-Aziz Al Saud som bara är 77 år gammal.

Under tiden har det varit uttagsanstormning i Korea

Så här i skuggan av stora världsnyheter från Nordafrika har Sydkorea upplevt en uttagsanstormning mot några sparbanker, vilket har lett till att de har tvingats stänga. Nasdaq News rapporterar:

More Korean banks keep shutting down as regulators get serious about staving off a run on retail deposits. So far, the market has held up like a rock. The tally of savings banks suspended from normal operation in the last month now stands at seven, of which six -- including the biggest Korean institution in its class, Busan Savings Bank -- have come in the last week.

Koreanska Joong Ang Daily skriver dock idag att det verkar ha lugnat ner sig igår och idag, se diagrammet till höger över uttagen.

Läs Zero Hedge idag som refererar en tidigare artikel från Joong Ang Daily.

Domin Bank, which has six branches in Gangwon, was placed on a watch list last week by the Financial Services Commission. The move triggered a bank run on Domin Bank.

Domin Bank, a savings bank with a capital adequacy ratio below 5 percent, voluntarily decided yesterday to suspend its operations temporarily because of massive withdrawals.
[...]
The decision took both depositors and financial regulators by surprise since it was the first time that a local bank shut its doors on its own.

Banken sattes alltså upp på den koreanska finansinspektionens bevakningslista, vilket ledde till uttagsanstormning mot banken.

Läs även ZeroHedge från i måndags och China Post från i söndags.

South Korea suspended operations at four more savings banks on Saturday after runs developed as customers rushed to get at their money despite official assurances the financial sector was secure.

The port city of Busan has emerged as the epicenter in the savings bank crisis after operations of the Busan Savings Bank group were suspended due to a capital shortage.

Och första notisen på ZeroHedge i fredags.

Uttagsanstormning... det ger mig en flashback till hösten 2007 och brittiska Northern Rock. Brittiska komikerna Bird och Fortune gjorde en träffsäker sketch om den - se den!

Och gatuprotester i Nordkorea
I världens troligen mest totalitära stat Nordkorea har det varit protester mot elavbrott och matbrist.

"Vi kan inte leva! Ge oss ljus! Ge oss ris!"

Smått sensationellt. Kan vara värt att hålla koll på.

Husbehovsodling

Fler "favoriter i repris", alltså äldre inlägg från bloggen som fortfarande är aktuella. Dagens ämne är Husbehovsodling, ett ämne där vi närmar oss den aktuella årstiden.

• Gräv och så
• Investera i pumpor och squash
• Världens vackraste mat
• Rostad majs och pumpasoppa
• Mera bönor
• Inventering och förodling
• Solrötter
• Investera i sädesodling
• Tröskdag
• Riktig slowfood
• Skördetid
• Den fröodlade mångfaldens problem

Libyen, olja, Italien, m.m.

Dagens diagram kommer från EIA:s läsvärda sammanfattning om Libyen ur ett energiperspektiv och visar vart landets export går.

Som jag skrivit tidigare blir Italien hårdast drabbat av bortfall i Libyens oljeexport. Även Tyskland, Frankrike och Spanien ser ut att kunna drabbas. Dessa länder skulle då tvingas leta andra oljeleverantörer på en redan ansträngd världsmarknad, vilket lär driva upp priset rejält. Libyen har deklarerat "force majeure" vad gäller oljeleveranser och lovar alltså ingenting. Hittills verkar dock bara några procent av exporten ha stängts ner. Brentoljan noteras nu runt 106 dollar per fat och även WTI har lyft kraftigt idag.

EU-ministrar har sammanträtt idag om den förväntade flyktingvågen som enligt DN kan bli runt 750 000 personer. Italienska media talar istället om att deras regering räknar med 200 000 till 300 000 flyktingar. Många lär det i alla fall bli.

Hursomhelst verkar Gaddafi nu ha flippat ur fullständigt. "De här människorna måste avrättas!" En desperat galning med en armé ger en farlig situation. Ryktesspridningen på grund av informationsblockaden gör inte saken bättre.

Som av en slump drabbades Milanobörsen av tekniska problem och tvingades hålla stängt sex av dagens åtta handelstimmar. Börsen i Libyens främsta handelspartner Italien föll bara en procent idag.

I skuggan av nyheterna från Libyen noterar jag att även lite annat intressant hänt. Italiens premiärminister Berlusconi fick en motgång idag då Bossi säger nej till åtalsimmunitet. Ska han till slut kunna fällas för något brott, eller lyckas han slingra sig även denna gång?

Också i skuggan av andra nyheter noterar jag att fyra amerikaner dödats av somaliska pirater. Piratplågan fortgår alltså och verkar inte förbättras, vilket skapar problem för delar av världshandeln.

Libyen, OPEC, oljetillgången och oljepriset

Igår ökade oljepriset på grund av kaoset i Libyen och Brentoljan ligger idag runt 107 dollar per fat, vilket är drygt 10 dollar mer än för bara några veckor sedan.

Världen förbrukar omkring 31 miljarder fat olja per år. En prisskillnad på 10 dollar/fat innebär en prisökning på 310 miljarder dollar per år, eller cirka 0,5 procent av världens totala BNP (som var 62 biljoner dollar år 2010). En "straffskatt" på världens alla oljeimporterande länder. För bara ett halvår sedan låg Brentoljan på 75 dollar/fat och prisökningen på 32 dollar/fat motsvarar 1,6 procent av världens totala BNP. Inte konstigt att IEA:s chefsekonom Fatih Birol varnar för att det höga oljepriset nu kan hota den globala ekonomiska återhämtningen, som ännu inte nått någon stabilitet.

IEA talar även om att västvärlden kan behöva börja använda sina oljereserver för att väga upp eventuella produktionsbortfall. Det är dock inga stora reservlager vi talar om - bara 1,6 miljarder fat råolja, alltså 5% av världens årliga konsumtion, eller knappt 19 dagars global oljekonsumtion om man så vill.

Ännu är det dock ingen fara på taket.

Hittills har oljeproducenter i Libyen meddelat att man stoppat oljeproduktion på cirka 100 000 fat råolja per dag, vilket motsvarar cirka 6 procent av den totala libyska oljeproduktionen.

Birol sade också att Saudiarabien är redo att öka produktionen om det skulle uppstå större produktionsbortfall. Nu får vi se om Saudiarabien verkligen har den reservkapacitet som de påstår. För det finns definitivt inga andra OPEC-länder som skulle kunna skruva upp sin produktion såpass mycket att det skulle kunna kompensera bortfallet.

Bensinpriset stiger nu också och kan komma att stiga ännu mer.

Även IEA:s chef Nobuo Tanaka har talat lugnande till massorna.

OPEC has assured oil consumers of adequate supply in the event of a disruption caused by the unrest in the Middle East, the executive director of the International Energy Agency said.

Organization of Petroleum Exporting Countries’ Secretary- General Abdalla el-Badri assured that the producer group will meet any possible disruption through its spare capacity, Nobuo Tanaka said today in Riyadh, Saudi Arabia. The oil market is “very well-supplied” with OPEC production at current levels and it doesn’t need more crude, Tanaka said.

Jag tror på dessa lugnande ord när jag ser dem omsättas i handling efter ett bortfall av Libyens oljeproduktion.

- En eventuell dominoeffekt i övriga Mellanösternländer som Iran och Saudiarabien skulle få priset att stiga ytterligare, säger Ulf Svahn.

Det var väldigt milt uttryckt av Petroleuminstitutets VD! En dominoeffekt i Iran och Saudiarabien skulle troligen skicka oljepriset genom alla tidigare tak och även knäcka världsekonomin fullständigt. Men där är vi definitivt inte. Dessa två oljebjässar har av allt att döma den inhemska situationen under kontroll genom sina hårda repressiva styren.

Nu handlar det dock inte bara om oljepriset. Om Libyens exportolja skulle falla bort och OPEC inte lyckas kompensera måste världens oljeförbrukning på något sätt minska. Det kommer att ske genom det som eufemistiskt kallas "demand destruction", alltså att de med sämst betalningsförmåga prisas ut ur marknaden. Flygbolagen kommer att drabbas, men framförallt alla de fattiga som inte kommer att ha råd att köpa bensin eller diesel. Vad de använder drivmedlet till? Kanske sin moped, vattenpump eller elgenerator.

Igår skrev jag om "Libyen mot avgrunden" och "Kaotisk revolt med globala bieffekter" och jag tänkte upprepa några viktiga uppgifter därifrån.

• Libyen importerar 91% av de 2,3 miljoner ton spannmål som årligen konsumeras i landet.
• Libyen exporterar 1,5 miljoner fat olja per dag, vilket är 3,7% av all exportolja som säljs på världsmarknaden.
• 10 procent av Europas oljeimport kommer från Libyen. Italien importerar mer än en tredjedel av sin oljeförbrukning och en åttondel av sin gas från Libyen.
• Det finns inga organiserade alternativ till Gaddafis regim. Risken finns att hela landet faller samman i stamområden. Det kan bli en situation liknande den för Irak, eftersom även Libyen sitter på stora oexploaterade oljereserver (de största i Afrika).

En ytterligare sak som är värd att påpekas i sammanhanget är att Libyens olja är av hög kvalitet (light sweet crude, lätt olja med låg svavelhalt). Därmed blir det surare och tyngre olja kvar på världsmarknaden om Libyens oljeproduktion faller bort.

Libyen mot avgrunden

Situationen i Libyen försämras raskt sedan jag skrev i eftermiddags. Nu rapporteras att flygplan bombat stadsdelar i bl.a. Tripoli. Två libyska piloter har deserterat och landat med sina stridsplan på Malta, sedan de beordrats att beskjuta protesterande civila i Benghazi. All telefon- och Internetkommunikation i landet är avskuren, så det går inte att få närmare uppgifter. Enligt Stratfor pågår även beskjutning från stridsfartyg.

Några viktiga skillnader finns mot Egypten och Tunisien, förutom det våldsamma händelseförloppet. För det första finns det inga organiserade alternativ till Gaddafis regim. Risken finns att hela landet faller samman i stamområden. Det kan bli en situation liknande den för Irak, eftersom även Libyen sitter på stora oexploaterade oljereserver (de största i Afrika).

Libyen importerar 91% av de 2,3 miljoner ton spannmål som årligen konsumeras i landet. Detta jämfört med Egypten som bara importerar 35% av 12 miljoner ton och Tunisien som importerar 71% av 3 miljoner ton. Det kan snabbt utvecklas till en humanitär katastrof.

Orsaken till den stora livsmedelsimporten är såklart att befolkningen har ökat kraftigt de senaste årtiondena. Libyen befolkning ökat med cirka 250% sedan 1961, från 1,4 miljoner till nu nästan 6,7 miljoner. Förutom befolkningen lär det finnas tusentals ofta papperslösa flyktingar från andra länder i Afrika. Hur det nu kommer att gå för dessa kan vi bara gissa.

Oljeexporten nämnde jag i eftermiddags. Enligt EIA så exporterade Libyen 2009 cirka 1,5 miljoner fat olja per dag, vilket jag får till 3,7% av all exportolja som säljs på världsmarknaden. Libyen var 2009 den tolfte största oljeexportören i världen. Brentoljan har nu definitivt brutit igenom 100 dollar/fat och ligger i skrivande stund runt 108 dollar/fat. Libyen är också en stor exportör av fossilgas (nummer 21 i världen).

Än så länge verkar inte oroligheterna i Libyen ha drabbat olje- och gasexporten, men när de väl gör det kan effekterna bli kännbara. 10% av Europas oljeimport kommer från Libyen. Italien importerar mer än en tredjedel av sin oljeförbrukning och en åttondel av sin gas från Libyen och kommer att bli hårt drabbat. Italienska energijätten ENI kommer också att drabbas hårt.

Effekter för svensk skogsindustri tar bloggrannen Stockman upp idag.

Libyen - kaotisk revolt med globala bieffekter

Idag verkar utvecklingen i Libyen gå snabbt. Till skillnad från Egypten går det inte särskilt fredligt till, utan det är våldsamheter från början. Utrikesminister Carl Bildt varnar för vad som kan komma att hända och är oroad för totalt sammanbrott. Berlusconi slänger som vanligt ur sig grodor, men vi ska inte glömma att Libyen är en viktig handelspartner för Italien - Berlusconi och Gaddafi är kompisar.

Alexander Atarodi, forskare på Försvarets forskningsinstitut (FOI), anser att Gaddafis dagar är räknade, men är inte särskilt oroad för inbördeskrig.

- Ja, i Egypten finns vid sidan om Mubarak också militären med en utbyggd infrastruktur och internationella kontakter som gör att de kan ta över under ett övergångsskede. I Libyen har Gaddafi även förtryckt militären och därför är risken stor att det uppstår ett maktvakuum om Gaddafi faller.

Finns det risk för inbördeskrig?

– Oroligt blir det, men jag tror inte risken är så stor. Nu är det gemensamma målet att bli av med Gaddafi och jag tror att folk har tillräcklig insikt för att det inte ska bli ett inbördeskrig. Men det kommer säkert att ta tid innan oppositionspartier hittar en ny struktur att leda landet.

På ZeroHedge kan vi läsa StratFors bedömning.

If the situation spirals out of control, it is not clear that the Libyan military would be capable of ousting Gadhafi and his family from power as a way to preserve order, as the militaries in Tunisia and Egypt were able to do with the leaders of those countries.

Som även bloggrannen Cornucopia skriver så kan oroligheterna i Libyen få stora effekter för Europa och övriga världen. Enligt EIA så exporterade Libyen 2009 cirka 1,5 miljoner fat olja per dag, vilket jag får till 3,7% av all exportolja som säljs på världsmarknaden. Libyen var 2009 den tolfte största oljeexportören i världen och faller deras export bort kan vi få en kraftig spik i oljepriset. För att få en uppfattning av storleksordningen så motsvarar Libyens export ungefär Storbritanniens eller Spaniens import, eller något mer än Italiens import. Utan att ha hunnit kolla gissar jag att Italien får större delen av sin oljeimport från den forna kolonin Libyen.

Ytterligare problem för Italien kan det bli med flyktingar, vilket jag hört nämnas på italiensk teve igår. Den libyska regimen har någon form av avtal att de ska försöka att inte släppa iväg båtflyktingar över Medelhavet, men faller landet ner i anarki kan vi få se stora flyktingvågor, som då framförallt lär drabba de geografiskt närmaste EU-länderna Italien, Malta och Grekland.

När jag för en månad sedan tittade på revolutionsrisker i Maghreb-länderna gjorde jag en missbedömning, men man måste alltid vara beredd att omvärdera sina bedömningar och erkänna sina misstag.

För Libyen ser befolkningspyramiden ut på liknande sätt, förutom att det är många fler barn. Även Libyen är som bekant en diktatur under Muammar al-Gaddafi, men landet har en BNP per capita (PPP) på 14878 dollar, alltså i nivå med Chile eller Ryssland. För tillfället låg revolutionsrisk trots befolkningspyramidens utseende, bedömer jag. Två orosmoln finns dock. Hög arbetslöshet samt ekonomins beroende av oljeexporter. Sjunker oljepriset igen får det svåra effekter på ekonomin för oljeexporterande länder.

Demografin (många "arga unga män") och arbetslösheten blev viktigare faktorer än jag trodde, eftersom utvecklingen i Egypten verkar ha inspirerat revoltörer världen över.

Mängdrabatt på lån?

Igår kunde man läsa att Skandiabanken och statliga SBAB har intressanta och nyskapande principer för utlåningsvillkoren.

Hos Skandiabanken får bostadsköpare som lånar mer än 2 miljoner kronor av banken 0,3 procentenheter i ränterabatt. Väljer Skandiabankens kunder att amortera, betala av lånet över tiden, förloras delar av rabatten så fort lånet understiger 2 miljoner kronor. Vid lån under 1 miljon kronor finns ingen rabatt alls.

Jag trodde i min enfald att det skulle vara så att ju mer en privatperson lånar, desto större risk att h*n inte lyckas betala tillbaka på lånet, men så ser det tydligen inte ut i Skandiabankens och SBAB:s värld. Men räntan kanske inte längre är relaterad till risk. Alla andra som säljer saker ger ju mängdrabatt, så varför inte på bolån?

SBAB har ett liknande upplägg. Billigast är det att låna 65 procent av bostadens värde hos den statliga bojätten. Sedan minskar rabatten gradvis i relation till lånets storlek. Hos SBAB kan räntan bli cirka en kvarts procentenhet högre om lånet är mindre än 65 procent av priset på bostaden, ett system som banken försvarar.

Att SBAB har konstigheter för sig skrev jag om häromdagen, men detta tar nog priset. De fyra storbankerna däremot ägnar sig tydligen inte åt sånt här, och tycker inte att SBAB:s princip är bra.

Men ingen av de storbankerna, SEB, Handelsbanken, Nordea eller Swedbank, säger sig ge en lägre ränta till den som tar stora lån. Det skulle ge fel signaler och uppmuntra till ett felaktigt risktagande menar bankerna.

Vad gäller SBAB så får som bekant även de anställda större chans till bonus ju mer de lånar ut, så möjligheten att kunna locka med lägre ränta om kunden lånar mer passar perfekt för de anställda. Föreningen av bolånetorsk och bonussökare blir fantastisk.

DN:s Virve Hedenborg tycker liksom jag att det är en dum idé att straffa den som amorterar och Folkpartiets ekonomiske talesman Carl B Hamilton tycker att SBAB:s upplägg är klandervärt.

I stället borde ränterabatten gå till kunder som accepterar en amorteringsplan, tycker Hamilton, ledamot i riksdagens finansutskott.

Som sagt, dags för ansvariga politiker att ta SBAB hårt i örat. Ge dem sedan fullständigt ändrade riktlinjer också, så att de inte längre ska vara pådrivande för lättare lånevillkor, utan istället vara pådrivande för ansvarsfull utlåning. Då kanske vi kan få ett slut på denna skyddade verkstad för bolåneexperiment som statliga SBAB blivit.

Såna här absurda företeelser bekräftar att den svenska bostadsmarknaden är osund.

Evig tillväxt är inte möjlig!

Det har brakat igång en tillväxtdebatt på Newsmill. Centerpartisten Magnus Andersson skriver att "Tillväxt är ett måste för en bra miljö" och nyliberalen Johnny Munkhammar skriver liknande "Ekonomisk tillväxt är vägen till bättre miljö". Det hela har dragit igång efter att Tim Jacksons bok "Välfärd utan tillväxt" kommit i svensk översättning och att han med anledning av det var på Sverigebesök och höll ett antal föreläsningar (den i Stockholm finns nu på film). Sverker Lenas har recenserat boken i DN häromdagen.

Johnny Munkhammar skriver så här.

Det påstås ofta att tillväxt och konsumtion är skadligt för att ändliga resurser kommer att ta slut. Så är det inte. Tillväxt handlar om ökad produktivitet, alltmer i tjänstesektorn. Det har mycket lite med resursförbrukning att göra. I ett dynamiskt och innovativt samhälle finner vi också ständigt nya resurser. På 1970-talet var man övertygad om att kopparn skulle ta slut på 1980-talet, men istället började vi använda mer av fiberkablar och mobila lösningar.

Där har Munkhammar fel. Världen använder mer koppar än någonsin förut, trots att vi även använder fiberkablar. Visserligen verkar inte kopparn ha nått sin produktionstopp ännu, men flera andra viktiga mineraltillgångar ser ut att göra det de närmaste åren, framförallt oljan, där till och med IEA nu erkänner att konventionell olja nådde sin produktionstopp år 2006. Det är inte förrän nu som världen sprungit in i tillväxtens gränser och det är nu vi kommer att märka av det.

Munkhammar har också fel när han talar om att tillväxten kommer att ske i tjänstesektorn, för det finns ytterst få tjänster som inte är beroende av varor av något slag - massage, a capella-sång och några till. Internettjänster kräver exempelvis en massa energi, råvaror och andra resurser. Det ska grävas ner kablar, byggas serverhallar, byggas datorer och bildskärmar av sällsynta grundämnen som ska hämtas från gruvor och inte minst drivas servrar, routrar och datorer med el.

Att allt fler kan arbeta i tjänstesektorn beror också på att maskiner ersätter mycket fysiskt arbete, men med högre priser på energi kommer det att krävas mer fysiskt arbete igen. Jag skrev mer om evig tillväxt och begränsade resurser i september 2009.

Munkhammar gör också samma tankevurpa som Tällbergsstiftelsens grundare Bo Ekman gjorde i november 2010.

Mycket av tillväxten ligger i teknisk utveckling. Detta bidrar direkt till ett mer miljövänligt samhälle.

Det finns inget stöd för att det inte skulle ske någon forskning eller teknologiutveckling utan tillväxt. Visserligen kanske det sker i långsammare takt, men folk får faktiskt idéer även om ekonomin krymper. Även under 1930-talets depression skedde teknologiutveckling i USA.

Min sammanfattning är att evig ekonomisk tillväxt inte är fysiskt möjlig. För korrelationen mellan BNP och olja till transporter är mycket hög, hur mycket ekonomerna än må gaffla om tjänstesamhället. Jag skrev så här i juli 2008.

Vad peak oil handlar om är istället att vi under mer än hundra år har levt i en värld med ständigt ökande oljetillgång och billig olja. Detta har drivit en ekonomisk expansion utan motstycke i mänsklighetens historia. När peaken kommer och passeras får vi istället stå ut med ständigt minskande oljetillgång och därmed allt dyrare olja. Den största oron bland "peakoilare" är hur våra globala samhällssystem, fullständigt uppbyggda kring billig olja och ständig tillväxt, ska hantera detta. Vilka ekonomiska, politiska och sociala problem kommer detta att leda till? Vi ser redan en del av dem, men fler kommer ju dyrare oljan blir. Kommer vi istället att få se en ekonomisk kontraktion utan motstycke i mänsklighetens historia?

Jag är inte tillväxtfientlig, utan snarare tillväxtbetvivlare.

Läs även "peak oil - inflation eller deflation".

Övriga miljöfrågor

Fler "favoriter i repris", alltså äldre inlägg från bloggen som fortfarande är aktuella. Dagens ämne är Övriga miljöfrågor.

• Hur ska nu ha det med kvicksilvret?
• Glödlampor kontra kvicksilver
• Lövträd och lövträd
• Ulv, gråben, varg

Kötider för hyreslägenheter i Stockholm och Linköping

Jag tittade in på Stockholms bostadsförmedling, där man kan se statistik över kötid på förmedlade lägenheter.
Tittar man på hela sta'n för 2010 ser det ut så här. (Klicka på diagrammen nedan för att förstora dem.)

4-6 års kötid verkar det ta för de flesta att få en lägenhet, även om en hel del får det redan efter 2-4 år. Tittar man på olika stadsdelar ser det såklart ganska olika ut.

För innerstaden ser det ut så här.

Betydligt svårare alltså. Det ser ut som om man får räkna med 8 års kötid för att få sin lägenhet i innerstan. Inget att räkna med för den som har bråttom, alltså. Men det är ingen mänsklig rättighet att bo i innerstan. Stockholm är en storstad, så man får räkna med att bo en bra bit ut från centrum.

Lite längre ut, i så kallad närförort, ser det ut så här.

4-6 år för att få sin lägenhet. Betydligt lättare, alltså, men ändå inget för den som just har fått ett jobb i Stockholm och ska flytta hit.

Tittar vi lite längre ut börjar det lätta. Ni kan se karta över områdena här. Västra ytterstadens (Vällingby, Hässelby med flera) kötider ser ut så här.

Här verkar det inte vara alltför svårt att få en lägenhet på 2-4 år, beroende på vilka krav man ställer. I Södra ytterstaden (Farsta, Bagarmossen m.fl.) och Sydvästra ytterstaden (Skärholmen m.fl.) är det en aning svårare, nästan som i närförort.

I Södra Järva (Tensta, Rinkeby m.fl.) ser det ut så här.

På 2-4 år kan man få en lägenhet där, och sänker man kraven ser man att det förmedlats nästan 40 lägenheter till folk med bara upp till två års kötid. I Norra Järva (Akalla, Kista m.fl.) är det lite svårare.

Tittar vi på genomsnittstiderna mer detaljerat ser vi att det finns flera områden i kranskommunerna där det verkar ganska lätt att få en hyreslägenhet på kort tid. Enrummare i Huvudsta (i Solna) har man de senaste tolv månaderna fått med i genomsnitt bara 0,7 års kötid. Trerummare i Tureberg (Sollentuna) efter i genomsnitt 1,3 års kötid. Tureberg är ett riktigt bra alternativ, då pendeltåget går snabbt in till city.

Så det är inte alls omöjligt att få tag på lägenhet i Stockholm, men man får ta de nackdelar det innebär att bo i en miljonstad, t.ex. långa pendlingsavstånd.

Tittar vi istället på en mindre stad såsom Linköping, så har det kommunala bostadsföretaget Stångåstaden ett kösystem på webben. I Ullevi (Skäggetorp) går det att få en lägenhet utan att ha någon särskild kötid, cirka fem kilometer från centrum och med gångavstånd till Skäggetorps köpcentrum. Jag har faktiskt bott i Skäggetorp för många år sedan, så jag kan intyga att det är helt ok.

Trots att det går så lätt att få tag på en hyreslägenhet i Linköping, kostar köpebostäderna rätt mycket där också, om än inte i klass med Stockholm. En tvårummare på 43 m² och månadsavgift 2148 kronor i centrumnära Tannefors har ett utropspris på runt 700 000 kronor. Men framförallt, trots att det går lätt att hitta en hyreslägenhet i Linköping, så har småhuspriserna i Östergötlands län stigit med 168% nominellt eller 123% realt från 1995 till 2010 (enligt SCB). Hur förklarar ni det med bostadsbrist?

Oansvarigt statligt SBAB

Idag kan man läsa i Aftonbladet att SBAB:s chefsekonom Tomas Pousette säger att SBAB skulle kunna sänka räntan om ägaren staten skulle ställa lägre vinstkrav på bolaget.

Eftersom SBAB är marknadsledande skulle en räntesänkning öka trycket på övriga banker att följa efter.

Nej, nej, nej! Hushållens lån växer redan i en årstakt av runt åtta procent, så vi behöver inte elda på mer. SBAB verkar ha blivit något slags skyddad verkstad för utlåningsexperiment. Bolaget drar nytta av det faktum att det är statsägt för att kunna låna billigare än konkurrenterna. Man verkar inte alls bry sig om effekterna. Bara man lyckas låna ut så mycket som möjligt till så låg ränta som möjligt, så har man uppfyllt sitt uppdrag. Citat från hemsidans avdelning för frågor och svar.

Behöver du låna mer än 85% av slutpriset kan vi erbjuda ett lån som löser de allra flesta lånebehov.

Ingen bostadsbubbla här inte! Inga dumma lånebegränsningar så som den stygga Finansinspektionen vill ha!

Häromdagen skrev SBAB:s chefsekonom i en debattartikel i Expressen att

Regeringen borde öka byggande i stället för att skjuta över ansvaret för boprisökningarna på riksbanken, skriver Tomas Pousette.

Men det handlar inte om bostadsbrist - det handlar om för stor tillgång till billiga krediter! Som jag sagt förut har vi bland de högsta bostadsytorna per person i hela EU här i Sverige. Dessutom ser det ut att vara en byggprisbubbla, så byggbranschen behöver idag definitivt inga statliga stimulanser.

SBAB borde snarast privatiseras, så vi blir av med deras oansvariga agerande på lånemarknaden. SEB:s Annika Falkengren är upprörd över att SBAB "tricksar med bolånen för att ta kunder som vill låna mer än 85 procent", vilket är uppenbart av citatet ovan från deras hemsida.

Dessutom kunde man nyligen läsa att SBAB fortsätter att ge bonus till de anställda baserat på hur mycket pengar de lånat ut, vilket de fick kritik för redan för ett år sedan! Finansinspektionen och Finansdepartementet har uppmanat banker och bolåneinstitut att ta ansvar för utvecklingen för att undvika en bubbla, men det tycks statliga SBAB strunta i. Ansvariga statsråd Peter Norman och Anders Borg borde ta dem i örat och läxa upp dem.

Om man inte i dagsläget vill privatisera SBAB så borde Staten som ägare ge SBAB i uppdrag att föregå med gott exempel. Idag känns det istället som att det är de fyra storbankerna som går före vad gäller att strama upp kreditgivningen. I dagsläget finns ingen orsak att ha ett statligt bolåneinstitut som har i uppdrag att vara pådrivande för lånevillkoren, då dessa redan drivits på till absurda nivåer (amorteringsfritt, låga krav på kontantinsats osv).

Kinas lån och penningmängd växer snabbt

Om vi blickar ut lite från den svenska ankdammen till världens numera näst största ekonomi, så kom igår morse januaris data för inflation, penningmängd och bankernas utlåning i Kina.

Konsumentpriserna steg med "bara" 4,9% i årstakt under januari. Bankernas utestående lån steg med svindlande 18,5% på ett år och penningmängden M2 med likaledes svindlande 17,2% på ett år. Dock var detta en aning lägre än analytiker väntat sig, men det handlar som bekant om Kina, där all statistik måste tolkas med en nypa salt, då den samtidigt delvis är officiell propaganda. Eftersom det tidigare sagts att man Kina bör hålla kredittillväxten under 16% i årstakt för att kontrollera inflationen, kan man nog räkna med att Kina tvingas strama åt ännu mer.

"Det är oundvikligt för centralbanken att fortsätta höja styrräntorna i framtiden" Det uppgav den regeringsstyrda tankesmedjan State Information Center (SIC) på tisdagen, även om uppgifterna lämnades före statistiksläppet.

Reservkraven för bankerna kan stiga till cirka 23 procent, vilket kan jämföras med dagens 19 procent, enligt SIC.

Även här gissar jag att åtgärderna mot den kinesiska bubblan kommer att vara enligt centralbankernas vanliga princip "ett steg efter".

Blanka bostadsmarknaden?

Cornucopia skrev nyligen om hur man skulle kunna blanka sin egen bostad, men det hela mynnade som jag ser det bara ut i en tummetott.

Nu tänkte jag ta upp lite tankar och räknande runt att blanka den svenska bostadsmarknaden. Vi utgår från att man äger en bostadsrätt med marknadsvärde runt 1,5 miljoner kronor och att man på något sätt lyckas få tag på en hyresbostad som man kan tänka sig att bo kvar i under två-tre år under tiden som bostadspriserna sjunker ihop.

Om man som jag sitter med obelånad bostad kommer man att få ut hela beloppet (minus mäklararvode) vid eventuell försäljning. Ju större lån man har, desto mindre får man självklart ut kontant efter försäljningen, men å andra sidan slipper man ifrån sitt lån. Men skattmasen vill ha reavinstskatt, som för närvarande är 22% av skillnaden mellan försäljnings- och inköpspriset. Köpte man bostaden för tio år sedan för 700 000 blir det bara kvar 1324 000 kronor efter skatt. Sedan ska man hyra en bostad, vilket med en månadshyra på 8000 kronor blir 192 000 på två år och 252 000 på tre år. Å andra sidan sparar man in månadsavgiften på säg 5000 kronor, vilket ger 60 000 kronor per år. Pengarna kan man ha på ett sparkonto som kanske ger 1,5% (minus skatt) i ränta. Sedan köper man tillbaks en motsvarande lägenhet, som förhoppningsvis fallit i pris. Om vi antar att priserna faller 20% på två år har man då gjort en vinst på futtiga 79 804 kronor. En liten vinst med tanke på att det räcker med att prisfallet bara blir lite måttligare för att stjälpa kalkylen. Faller priserna bara med 14% istället för 20% går man istället back med drygt 10 000 kronor.

Väntar man istället tre år och priserna under tiden faller 30% blir kalkylen bättre. Då gör man en vinst på 243 706 kronor i slutändan. Blir prisfallet på tre år istället bara 14% går man i princip plus minus noll. Orkar man vänta tre år ökar alltså vinstmöjligheten och förlustchansen minskar. Men inte precis en riskfri affär.

Blankningsmöjligheten ser dock bättre ut för den som har lån kvar på sin bostad och/eller köpt den nyligen. Har man lån kvar slipper man ju ifrån ränteutgifter under tiden man hyr. Den som köpt bostaden nyligen slipper också betala så mycket reavinstskatt. Det ser ut som om bloggrannen Ylven tagit fasta på detta då hon nyligen sålt bostaden och flyttat till hyresrätt.

Har man kvar 400 000 i lån på sin bostad blir vinsten efter två år drygt 167 000 med 20% prisfall, drygt 77 000 vid 14% prisfall, drygt 17 000 vid bara 10% prisfall och en förlust på nästan 133 000 vid stillastående priser. Här har jag räknat på en låneränta på 2% efter skatteavdragseffekt.

Har man köpt nyligen med stora lån, t.ex. inköpsvärde 1,2 miljoner och 1 miljon kvar i lån, så blir kalkylen riktigt positiv. Efter två år vinner man 411 000 vid 20% prisfall, 321 000 vid 14% prisfall, 261 000 vid bara 10% prisfall och 111 000 vid stillastående priser. Även om hyran för bostaden under tiden skulle vara högre, säg 10000/månad, så gör man vinst redan vid stillastående priser.

Slutsatsen blir att för den som är obelånad är det tveksamt om det lönar sig att blanka bostadsmarknaden på detta vis - då hänger allt på tajming, vilket är svårt. För den som har stora lån och/eller liten värdestegring sedan inköpet blir det däremot betydligt lättare att få lönsamhet i affären. Hyran för alternativbostaden spelar mindre roll ju högre belånad man är.

Det är förstås fortfarande en fråga om tajming, men vi borde nu vara åtminstone ganska nära toppen för den svenska bostadsbubblan, även om den möjligen kan dra ut ett halvår till med lite extra optimisim.

Härmed öppet för kritik!

Osäkert på bostadsmarknaden

Förutom dagens stora icke-nyhet på bostadsfronten, Riksbankens räntebesked, kom idag också Mäklarstatistik med sin senaste bulletin om bostadspriser, som visar att det endast skett små förändringar av priserna den senaste tiden. Det som är intressant är dock att det verkar ha varit ganska stor aktivitet på den svenska bostadsmarknaden under januari, vilket borde tyda på uppåtpress för priserna.

E24 utropar att nu är det "slut på boprisfesten", men jag har inte sett någon fest. På vilket sätt skulle det vara fest för att bostadspriserna är höga? Eller är det festligt att skuldsätta sig upp över öronen för resten av livet?

Igår kunde vi också läsa att det enligt Hemnet inte funnits så många villor till salu sedan 2008 och att det tar längre tid att få villan såld idag - i snitt fyra månader. Bloggrannen Kvantitativt ser det som en möjlig början på boprisnedgång. Fast det hela motsägs av den höga aktivitet som Mäklarstatistik talar om.

I avdelningen tandlösa försök att förhindra uppkomsten av en bubbla som redan är sprickfärdig noterade jag igår att man tagit fram något slags system med jämförelsepriser för att stävja missbruket av lockpriser. Därmed anses det bli mindre risk att priserna springer iväg under budgivningen. Kanske det, men det är slutpriserna som är mest intressanta oavsett om de tillkommer efter lång eller kort budgivning. Och slutpriset bestäms av vad folk är beredda att betala. Men kanske skonas några lättlurade stackare tack vare jämförelsepriserna från att dras med i en alltför lång budgivningsspiral.

Närmast väntar jag på nästa Småhusbarometer från SCB nu på fredag för att kunna uppdatera diagrammen. Notera att KPI-inflationen snabbat på den senaste månaden, så bostadspriserna måste ha stigit en bra bit för att inte de reala priserna ska sjunka i mina diagram.

Min egen ränteprognos...

Ingen har väl kunnat missa att Riksbanken idag beslutat höja sin reporänta med 0,25 procentenheter till 1,50 procent, vilket var ett helt väntat beslut. Samtidigt höjer man också ränteprognosen. Inte oväntat reserverade sig Karolina Ekholm och Lars E O Svensson mot beslutet.

Riksbanken har som bekant ett inflationsmål (mätt med konsumentprisindex KPI) på 2 procent per år, där KPI-inflationen tillåts variera mellan 1 och 3 procent per år. Med årstakten för KPI-inflation över 2 procent (2,3 procent i december) och stigande (1,8 procent i november) bedömer alltså Riksbanken att inflationen börjar hetta till och väljer att höja styrräntan. Detta kommer förutom att dämpa alla verksamheter som gynnas av billiga krediter att stärka den svenska kronan mot övriga valutor. Detta kommer då rimligtvis att dämpa den "importerade" inflationen som kommer från högre världsmarknadspriser på råvaror. Samtidigt räknar tydligen Riksbanken med högre löneökningar, vilket kan driva på KPI-inflationen.

Det ser som sagt ut som om Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan vid kommande räntebeslut. Sverige kommer därmed att höja snabbast av alla industriländer utom Australien och Nya Zeeland.

Exportindustrin under ledning av SCA:s VD sågar räntehöjningarna, men hur har de egentligen tänkt? Räntorna är fortfarande på historiskt låga nivåer. Ska exportindustrin få igenom sin önskan om högkonjunktur så de kan sälja mer måste de också räkna med att räntan återgår till mer normal nivå. Sånt är livet - man kan inte få allt.

Media fylls nu av artiklar om hur räntehöjningarna kommer att slå mot bolåntagarna. Fastighetsmäklarna verkar ha delade åsikter - vissa pekar på att räntehöjningen var väntad och andra på att höjd ränta kan dämpa bopriserna.

Skräptidningarna tar till riktigt starka ord i sina rubriker och man kunde tro att Sverige drabbats av en katastrof. Expressen talar om att "Idag börjar räntan rusa" och att "Riksbanken tar i dag ett första steg mot ny chockränta". Aftonbladet vill inte vara sämre och har rubriken "Blixthöjning av räntan" och "Nu sticker räntan – som en raket". 0,25 procentenheter åt gången är rätt långsamt både för en blixt och en raket och ska vi tala om chockränta kan den minnesgode drömma sig tillbaka till hösten 1992 - se min räntehistorik. 1,5% är snarare chockerande lågt.

Aftonbladet har en webbenkät där man frågar om läsarna tänker binda räntan nu, men endast svarsalternativen "ja" och "nej" finns. Det förutsätts alltså att läsarna har bolån, men Aftonbladet har väl ändå en rätt stor andel av läsarna som bor i hyresrätt. DN har lite vettigare webbenkät med svarsalternativen "ja", "nej", "jag har inget bolån" samt "det har jag redan gjort".

Igår kunde vi läsa att boräntorna kan stiga ännu snabbare än riksbanksräntan.

Boräntorna ökar betydligt mer än vad Riksbanken höjer reporäntan och det ökade gapet kommer att bestå. Det ska till och med bli värre, varnar Finansinspektionens chefekonom Lars Frisell.

Detta har jag varnat för länge. Värre för oss sparare är att sparräntorna släpar efter, vilket tvingar ut avkastningshungriga sparare i mer riskfyllda placeringsalternativ.

Så till min egen ränteprognos. Riksbankens ser ut så här.

Riksbanken räknar nu med att styrräntan under andra kvartalet i snitt kommer att ligga på 1,7 procent, en uppjustering jämfört med decemberbedömningen på 1,6 procent. Första kvartalet 2012 väntas styrräntan ligga på 2,5 procent, jämfört med 2,2 procent. Ytterligare två år senare väntas Riksbanken ha höjt räntan till 3,6 procent.

Så långt tror jag aldrig att vi kommer. Däremot tror jag att Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan med 0,25 procentenheter vid vart och ett av de tre närmast kommande räntebesluten (20 april, 5 juli, 7 september). När det sen är solklart att nästa finanskris slagit till med full kraft och bankerna skriker högt kommer Riksbanken att tvingas paniksänka räntan mot nära noll igen. Detta är min gissning, men med stor osäkerhetsmarginal (plus minus två räntebesked), beroende på hur långt bort nästa finanspanik är. Jag vet att det är farligt att komma med prognoser, men att detta händer känner jag mig tämligen säker på. Frågan är bara när. Det finns alltför många obalanser i det globala finanssystemet som bara väntar på att blomma ut och utlösa fullskalig kris.

Det vi också kan vara säkra på är att Riksbanken med flera aktörer hela tiden kommer att ligga ett steg efter när det gäller åtgärder på finansmarknaderna. Förra årets händelser runt Grekland med flera illustrerar steget-efter-politiken övertydligt.

P.S. Det heliga ordet "tillväxt" förekommer fyra gånger i Riksbankens pressmeddelande, medan det inte alls nämndes i pressmeddelandet från decembers räntehöjning, där det istället talades om "återhämtning", något som inte nämns i dagens pressmeddelande.

Kina upp, Japan ner

Idag (när finansvärldens intresse plötsligt växlat bort från Egypten) läser vi att Kinas BNP nu är större än Japans. Japans BNP växte visserligen med 3,9 procent i fjol, men då måste man ta i beaktning det stora BNP-fall som Japan hade under slutet av 2008 och början av 2009. 2010 avslutades också svagt för Japans del, då BNP minskade med 0,3 procent, fast analytikerna förutspår en återhämtning redan detta kvartal.

Häromdagen skrev jag om Japan som världens första post-tillväxtekonomi. "Japans BNP låg 2009 kvar på ungefär samma nivå som 1995, men ingen katastrof har ännu inträffat."

På längre sikt (diagrammet ovan) ser man tre perioder. Fram till 1990 steg Japans BNP för det mesta, för att därefter övergå i en lång period då det svängt kring nollan. Vissa kvartal har BNP stigit, andra sjunkit. Djupdykningen 2008 och första kvartalet 2009 sticker ut som ett brott mot den tidigare trenden. Därefter har en viss återhämtning skett, men efter den initiala "spiken" har denna återhämtning tappat kraft. Biljonyensfrågan är förstås hur fortsättningen kommer att se ut.

Vad gäller Kina så fortsätter som bekant deras ekonomi att växa i bubbeltakt. De importerar också mängder av råvaror, vilket driver upp priserna på bl.a. metaller. Jag läser idag också att Kina är på väg att bli världens största importör av flis till pappersmassa och är även här på väg att gå om Japan.

För bara fem år sedan var Kina nettoexportör av massaflis.

Om Kinas utrikeshandel kunde man läsa idag på morgonen. Exporten ökade med 37,7 procent jämfört med samma månad året före och importen ökade med 51,0 procent! Siffrorna är så sanslösa att man nästan kan tro att det blivit skrivfel någonstans i nyheterna, men Bloomberg bekräftar siffrorna.

Idag kan man också läsa att försäljningen av personbilar i kina ökade med 15 procent på ett år. Kan någon stava till "ohållbart"?

Imorgon kommer mer intressant statistik från Kina - inflationstakt och kredittillväxt. Särskilt den senare är en bra bubbelindikator.

Samtidigt kan vi läsa att i den verkliga världen har norra Kina drabbats av torka och situationen visar ännu inga större tecken på förbättring. Det handlar om de delar av Kina där stora delar (42%) av landets vete odlas. Visserligen har det nyligen fallit en del snö, men inte tillräckligt. Nederbörden har varit kraftigt under den normala sedan oktober i fjol. Normalt är Kina i princip självförsörjande på vete, men om det inte kommer mycket mer regn de närmsta två månaderna kan landet behöva importera. Det blir dock ännu ingen total skördeförlust - prognoserna pekar just nu på en nedgång i veteskörden på runt 4% för landet som helhet. Inte bara vetet drabbas - 2,8 miljoner människor och 2,5 miljoner boskap lider också av brist på dricksvatten.

Två saker att följa i Kina alltså - krediter och torka. Går de ihop så blir det kredittorka

Egyptens omöjliga ekvation

Igår kom så beskedet att Egyptens president Mubarak avgår och lämnat över makten till ett militärt råd under ledning av försvarsminister Muhammad Tantawi. Även vicepresidenten sedan fjorton dagar, general Suleiman är med i det militära rådet. De gamla maktgrupperna runt militärtoppen behåller alltså makten - man har bara skickat bort den minst sagt impopuläre presidenten. Men Tantawi är inte heller någon folkets favorit, snarare tvärtom.

Enligt al-Jaziras har expresidenten Hosni Mubarak flugit till Förenade Arabemiraten, där han kan framleva sina sista dagar i sällskap med diktatorskollegor.

Den nya militärregimen har lättat på (men inte tagit bort) utegångsförbudet. Under tiden firar egyptierna. Militärregimen hälsar också Israel att fredsavtalet består. Det är nog bäst så - Egypten har nog med interna problem.

Det ser alltså inte ut som om den egyptiska revolutionen leder till demokrati. Cornucopia tipsar om att Stratfor istället ser det som en militärkupp. Hur länge kommer det att dröja innan folket genomskådar detta?

Med högre spannmålspriser framöver ökar också risken för förnyat folkligt missnöje. Här följer lite omkok av det som jag skrev för två veckor sedan.

Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation (11,9% för 2009 och 12,8% för 2010).

Kommer turisterna att komma tillbaka? Gör de inte det står landet med stora underskott både i handelsbalansen och statsfinanserna. Budgetunderskottet och statsskulden är redan idag stora.

Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu cirka 80 miljoner. Prognoserna visar inga tecken på att befolkningstillväxten skulle stanna av på länge än. Även om Egypten mot förmodan lyckades införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i många år. Misstaget har man redan gjort flera decennier tillbaka när man lät befolkningen växa så snabbt.

Samtidigt har Egyptens oljeproduktion legat runt samma nivå sedan mitten av 1980-talet och den inhemska oljeförbrukningen ökar raskt. Därför är oljeexporten och med den intäkterna snart över. Därefter kommer Egypten att behöva importera sin olja, vilket kommer att anstränga ekonomin ytterligare. Det enda positiva i sammanhanget är att gasexporten ser ut att öka.

Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på ekonomin, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner på mat och bränsle är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp.

Egyptens spannmålsproduktion och -import ser ni i diagrammet ovan. Visserligen har den inhemska spannmålsproduktionen stigit snabbt, men befolkningen har också växt snabbt och Egypten tvingas därför importera en stor del av sin mat. Med sjunkande inkomster av oljeexport och stigande livsmedelspriser blir ekvationen omöjlig.

Läs även bloggrannen "Livet efter oljan" om "Egypten och avgrunden".

Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö skriver idag i DN om Egypten och varför han anser att det blir revolution. Jag föredrar mer jordnära faktorer. När en totalitär regim drabbas av ekonomiska problem blir den svag, t.ex. Egyptens styre som sitter i en ekonomisk rävsax. Nästa faktor är en stor andel unga män i förhållande till den övriga vuxna befolkningen. Lägg sen till missnöjesfaktorer som stigande matpriser, arbetslöshet, fattigdom och ojämn inkomstfördelning så har man revolutionssoppan klar. Jag undrar varför Tännsjö totalt ignorerar sådana faktorer? De kanske är för simpla för en filosofiprofessor?

Orimliga och rimliga energivisioner

Martin Saar skriver idag ett gästinlägg på ASPO Sverige där han kritiserar Världsnaturfonden WWF:s nyligen publicerade energirapport, som målar upp en vision om att vi till år 2050 ska kunna lägga om till att helt driva industrisamhället på förnybara energikällor.

Andra däremot verkar ganska okritiskt falla för WWF:s rosiga framtidsbild, t.ex. Supermiljöbloggen och Miljöaktuellt.

Enligt WWF:s stora energirapport kan vi världen drivas av 100 procent förnybara energikällor år 2050.

För den som vill ha en genomarbetad sågning av WWF:s rapport rekommenderas Erik Lindbergs Fantasies of Hyper-Globalism på Transition Milwaukee.

WWF verkar ha tagit till sig kritiken och skriver att "The Energy Report is not a prescription, it is a vision". De har också öppnat upp en debattsida för kritik och satt upp en frågor-och-svar-sida.

John Michael Greer tar också upp WWF-rapporten i sin senaste bloggartikel, där han också kommer med ett kul exempel för att visa hur ofantligt mycket lagrad energi vi använder när vi bränner fossila bränslen.

It’s one thing to point out that a planeload of tourists flying from Los Angeles to Cairo to see the Great Pyramid, back when political conditions in Egypt allowed for that, used more energy in that one flight than it took to build the Great Pyramid in the first place.

Jag blev tvungen att räkna på det och han har tyvärr underskattat pyramidbyggets energiåtgång med ungefär en faktor 50, se fotnot.

Greenpeace kom nyligen med en rapport som målar upp lika orimliga visioner för framtiden, kallad "Battle of the Grids", som handlar om hur Europa skulle kunna få el enbart från förnybara källor. Även här rapporterade Supermiljöbloggen och Miljöaktuellt tämligen okritiskt.

Idag kan vi läsa om nästa superoptimistprojekt på Supermiljöbloggen, nämligen om glasvägar med solceller i, utifrån en artikel från Sveriges Radio "på lång sikt är drömmen att ha vägar som producerar el till all den trafik som kör på vägarna".

Jag säger inte att det är dumt med idéer för hur man ska lindra energikrisen, men risken är att de stolliga eller överutopistiska idéerna tar över istället för de realistiska och verksamma. Framförallt gör det sätt på vilket dessa storslagna visioner presenteras att allmänheten invaggas i en tro att allt kommer att lösa sig och vi kan fortsätta vår resursslösande livsstil, bara vi växlar över till förnybara energikällor. Nej, vi i den rika världen måste istället inse att vi måste dra ner på vår konsumtion på alla plan.

Nu ska jag som motvikt ta ett exempel på ett framtidsprojekt som åtminstone vid en hastig anblick har förutsättningar att kunna fungera. Det handlar om elvägar. Tänk er trådbussar, fast lastbilar. Till stora delar ganska enkel teknik som är beprövad sedan årtionden. Såna idéer behöver vi. Fast man kan fundera på om det inte vore mer effektivt att flytta över många längre lastbilstransporter på elektrifierad järnväg. Men inom en stad skulle trådlastbilar kunna fungera för distribution.

---

Fotnot: Kontrollräkning av John Michael Greers exempel att en flyglast turister från Los Angeles till Kairo gör åt med mer energi än vad som gick åt för att bygga pyramiden.

En "jumbojet" Boeing 747 flyger med sina 500 passagerare i cirka 950 km/h. Avståndet Los Angeles - Kairo är 12231 km (vilket är inom en jumbojets räckvidd). Detta kan jumbojeten flyga på 12,87 timmar, vilket då ger en energiförbrukning på 1802 MWh = 6488867 MJ.
En hårt kroppsarbetande vuxen människa (t.ex. en stensläpare) behöver 3000 kcal/dygn, att jämföra med att en som vilar hela dagen bara behöver 1500 kcal/dygn. Skillnaden är 1500 kcal/dygn = 6,28 MJ/dygn.
Det skulle innebära att jumbojeten från Los Angeles till Kairo motsvarar ungefär en miljon dagsverken av hårt kroppsarbete.
Enligt Wikipedia har egyptologer räknat på arbetsbehovet för Cheops-pyramiden och kommit fram till att det skulle behövas i genomsnitt 14567 män som arbetade i 10 år, vilket ger 53 miljoner dagsverken.
Det pyramidbyggarexperiment som utfördes för tevebolaget NOVA år 1997 ger ett arbetsbehov i samma storleksordning.
Greers exempel stämmer alltså inte.

Det är ändå imponerande hur mycket energi som finns i jetbränsle - en miljon dagsverken är inget att skämmas för.

För sifferbitare kan nämnas att en Boeing 747 väger cirka 180 ton när den är tom och cirka 400 ton inklusive last och bränsle. Ett flygplan kostar runt 250 miljoner dollar och den första kommersiella flygningen med en 747:a gjordes i början av 1970.