Räntesänkning kontra finansiell stabilitet

SvD:s Per Lindvall propagerar återigen för att Riksbanken ska sänka räntan. Detta i en artikel på nyhetsplats som kallas för "analys", när den snarare borde ha varit en debattartikel. Lindvall reagerar på att Riksbanken verkar fokusera på finansiell stabilitet istället för att uppfylla sitt inflationsmål och gynna svensk exportindustri. Lindvall tror uppenbarligen att ett sänkt ränteläge skulle vara en mirakelmedicin för den svenska ekonomin.

Nu ska vi komma ihåg att Riksbanken sedan slutet av 2011 har sänkt reporäntan i flera steg från redan låga 2 procent till nuvarande 1 procent. Detta har inte haft några revolutionerande effekter på kronkursen, utan kronan har efter en inledande försvagning under några månader därefter förstärkts mot de för vår export mest intressanta valutorna euron, USA-dollarn och det brittiska pundet.

Det är högst tveksamt om ytterligare sänkt reporänta skulle ha någon avgörande effekt på kronans styrka och därmed exportindustrins lönsamhet. Vår exportindustri är för övrigt beroende av att sända sina varor till andra länder och som bekant går det inte så bra med ekonomin hos de flesta av våra viktigaste exportländer. Så även om vi skulle stimulera exportindustrin genom en sänkt krona så skulle det troligen inte ha någon större effekt, för denna är beroende av att exportera till andra länder - vi kan inte exportera till Mars! Utrikeshandeln med varor har sedan 2011 sjunkit, men det gäller både exporten och importen. Handelsnettot har dock under hela perioden varit positivt och ungefär lika stort. Så länge Sverige fortsätter med handelsöverskott bidrar vi för övrigt till de finansiella obalanserna i den globala ekonomin.

Vad den sänkta räntan däremot har gjort är att fortsätta att blåsa upp hushållens skuldsättning, som fortfarande är en bra bit högre än inflationen. Ökningstakten för hushållens skuldsättning minskade ett tag, men sedan början av 2012 har den istället varit tämligen konstant runt 4,6 procent. Detta har i sin tur fortsatt att driva upp priserna på bostäder till ännu högre nivåer. Den ökade skuldsättningen har också hållit igång den inhemska konsumtionen så att vår BNP fortfarande växer. Det är emellertid frågan om en lånefinansierad konsumtion och lån måste som vi alla vet förr eller senare betalas tillbaka eller avskrivas.

Som jag ser det gör Riksbanken helt rätt när de prioriterar den finansiella stabiliteten. Som Lindvall påpekar så "framstår de svenska bankerna som bland de minst riskfyllda bankerna i världen", vilket får ses som en god förberedelse för den skuldkris som oundvikligen kommer att drabba även oss förr eller senare när den svenska skuldbubblan blåses ur - något som regeringen säkerligen till varje pris vill försöka skjuta upp till efter valet 2014.

Lindvall skriver vidare om att "För att nå sitt inflationsmål så borde Riksbanken både sänka räntan och likt Schweiz, Danmarks och Japans centralbanker intervenera för att sänka den svenska kronan". Visst har Riksbanken ett inflationsmål på 2 procent som man inte lyckats uppnå (sett till KPIX och KPIF) sedan 2010. Detta inflationsmål är emellertid högst godtyckligt satt - för att citera Riksbanken:

Att det blev just 2 procent beror på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades. Dessutom var detta i linje med inflationsmålen i andra industriländer.

Skulle inflationsmålet introduceras idag skulle det snarare sättas till 1 procent, helt enkelt för att det är den "normala" inflationsnivån de senaste åren. Ingen kan väl heller påstå att de svenska hushållen konsumerar för lite idag, trots den låga inflationstakten.

Ett annat argument för sänkt räntenivå är att det skulle gynna utlåning till företagen. Det visar sig dock att det inte haft den effekten de senaste åren. Istället har bankerna valt att låna ut mer till hushållen. Det finns kanske en grundläggande baktanke, nämligen att som privatperson är du i princip betalningsskyldig på dina lån intill döden, medan företag kan gå i konkurs. Hursomhelst visar de senaste årens erfarenheter att en sänkt ränta inte ger mer utlåning till företagen, utan främst till hushållen. Ändå propagerar Lindvall för att Riksbanken ska försöka att sänka räntan en gång till för att se om det funkar bättre denna gång.

Att bankerna i många fall är återhållsamma med utlåningen till företag, till exempel till fastighetsbolag har troligen andra orsaker än ränteläget, till exempel att priserna på hyresfastigheter ser ut att ha nått en topp.

Finansiell stabilitet är verkligen vad vi kommer att behöva framöver, åtminstone relativt vår omvärlds instabilitet. Om Sverige offrar lite av vår potentiella BNP på att vara en ö av relativ stabilitet i ett turbulent globalt finanshav så är det definitivt värt det. Därför bör Riksbanken med flera makthavare i vår ekonomi inte tänka alltför kortsiktigt utan istället arbeta på att på olika vis göra vårt finansiella system mer resilient mot chocker från omvärlden - för sådana chocker lär det komma fler av framöver.

EU:s statsfinanser 2006-2012

Det är dags för en uppdatering av diagrammen över var EU:s medlemsstater står ifråga om statsfinanserna - alltså statsskulden och statsbudgetens underskott (och i något enstaka fall överskott). Som bekant så är Maastricht-fördragets bestämmelser om högst 60 procent av årlig BNP i statsskuld och högst 3 procent av årlig BNP i budgetunderskott ett högtravande ideal som få EU-stater förmått att leva upp till de senaste åren. Det är snarare regel än undantag att EU-länderna bryter mot dessa bestämmelser.

Nå vi börjar med att se på läget för EU:s största (och därmed viktigaste) ekonomier.

Generellt sett har de rört sig åt höger, mot allt högre statsskuld. Inget av EU:s BNP-mässigt största länder har de senaste fyra åren uppfyllt kravet om statsskuldens storlek och endast Tyskland klarade 2012 av att hålla (ett litet) överskott i statsbudgeten.
Italien höll sig med ett nödrop på gränsen om tre procent av BNP i budgetunderskott, men har i gengäld en av EU:s (och världens) största statsskulder, både i absoluta tal och som andel av BNP.
Man ser tydligt hur Frankrike inte alls går samma väg som Tyskland.
Spanien ligger dock riktigt risigt till med budgetunderskott på runt 10 procent av BNP de senaste fyra åren. Ingen trendvändning i sikte!
Storbritanniens budgetunderskott har de senaste åren börjat stramas upp från sina rent spanska nivåer, men är fortfarande alldeles för stort och statsskulden börjar nå en farligt hög nivå.

Så är det dags att se på de riktiga krisländerna. Här får jag utvidga båda skalorna åt höger och nedåt för att få plats med extremfallen Grekland och Irland.

Italien och Belgien har båda stora statsskulder, men inga dramatiska förändringar har skett de senaste åren (i alla fall om man jämför med övriga krisländer).
Grekland fick tack vare skuldnedskrivningen häromåret en mindre statsskuld, men budgetunderskottet visar ändå inga tecken på att förbättras, så jag förväntar mig en fortsatt vandring åt höger i diagrammet ända tills det kommer nya skuldnedskrivningar.
Portugal har raskt vandrat iväg mot en statsskuld i italiensk klass, vilket förstås förutom budgetunderskott också beror på krympande BNP. Där syns inga tecken på trendvändning, utan jag förväntar mig en fortsatt försämring ända tills det blir dags för nytt räddningspaket snart. Det politiska läget är också instabilt där, vilket inte bådar gott.
Cypern har också sin kurs mot papperskorgen utstakad och årets siffror lär se betydligt sämre ut än förra årets, med tanke på den stora bankkrisen i våras och åtföljande BNP-kollaps. Första kvartalet i år föll Cyperns BNP med 4 procent på årsbasis, men bankkrisen kom först i slutet av det kvartalet. Vi får vänta till mitten av augusti för att få de första preliminära siffrorna för årets andra kvartal, då effekterna av bankkrisen slagit igenom fullt ut.
Mönstereleven i krisklassen är Irland, som faktiskt tagit en stor del av kostnaderna, som vi ser i det rekorddjupa budgetunderskottet för 2010. Sedan dess pekar det åt rätt håll vad gäller budgetunderskottet, även statsskulden förstås är ohållbart stor. Irland har som rapporteras idag klarat av alla kraven som ställts i stödpaketen, vilket inte kan sägas om de andra krisländerna. Visst har det drabbat hårt på många sätt, men irländarna har ändå bitit ihop och kämpat sig igenom en svår process och landet har trots allt en sportslig chans att klara sig hyfsat framöver. En skuldnedskrivning skulle dock inte vara ur vägen - kanske kan de passa på att göra det i medieskugga någon dag framöver när Spanien till slut går överstyr.

Så övergår vi till en exklusiv skara länder, nämligen förhållandevis rika EU-länder, mestadels i västra och norra Europa, som i någon mån uppfyller Maastricht-kriterierna.

Inget av dessa länder förutom Österrike har för stora statsskulder.
De små länderna Estland och Luxemburg har några av EU:s lägsta statsskulder och har dessutom klarar underskottskravet galant under hela krisen.
Sverige har klarat att hålla sig runt nollan vad gäller underskott och tack vare fortsatt växande BNP även lyckats får ner statsskulden i förhållande till BNP.
Finland har i jämförelse klarat sig sämre, med underskott de senaste fyra åren och därmed en växande statsskuld.
Danmark är också sämre än Sverige, då sviterna av deras spruckna bostadsbubbla påverkat statsfinanserna negativt och de hade ett alltför stort budgetunderskott förra året.
Österrike hade redan tidigare en alltför stor statsskuld, men de har rätat upp budgetunderskottet de senaste två åren, så det finns ändå hopp där.

Så över till länderna i Öst- och Centraleuropa.

Här är statskulderna i förhållande till BNP för det mesta ganska små (med det uppenbara undantaget Ungern) och de alltför stora budgetunderskotten har till stor del rätats upp, även om en del arbete återstår för Polen, Slovenien, Slovakien och Tjeckien. För Slovakien och Tjeckien ser dock trenden ut att vara på väg att vända neråt höger igen.
Notera särskilt hur Lettland, Litauen och Rumänien har lyckats kämpa sig upp från alltför stora budgetunderskott.

Hur de framtida statsfinanserna ser ut för dessa länder återstår att se, men de är ju åtminstone konkurrenskraftiga vad gäller löneläget. Dessutom har de flesta av dem fördelen att ha i EU-sammanhang låga statsskulder, samt den uppenbara fördelen att ha egna valutor, vars värde kan justeras efter ekonomins behov. Förstås med undantag av Slovenien som har euro, samt Lettland och Litauen, som i många år haft sina valutor knutna till euron och nu planerar införandet av euron 2014 respektive 2015.
På det stora hela anser jag att framtiden ser ljusare ut för dessa länder i Öst- och Centraleuropa än för skuldkrisens länder i södra och västra Europa.

Uppdatering: Jag har förtydligat diagrammen med tidsangiveleser.

Världen är överbefolkad

Idag är, liksom 11 juli varje år, världsbefolkningsdagen, en dag som instiftades av FN 1989, två år efter att man "firat" femmiljarderdagen den 11 juli 1987, det ungefärliga datum då världsbefolkningen uppnådde 5 miljarder.

Temat för årets världsbefolkningsdag är tonårsgraviditeter - omkring 16 miljoner flickor yngre än 18 år föder barn varje år och ytterligare drygt 3 miljoner genomgår osäkra aborter.

Jordens befolkning har som bekant växt snabbt de senaste 200 och framförallt de senaste 60 åren.

År	Befolkning
1804	1 miljard
1900	1,6 miljarder
1927	2 miljarder
1950	2,5 miljarder
1960	3 miljarder
1974	4 miljarder
1987	5 miljarder
1999	6 miljarder
2011	7 miljarder

Den snabbaste årliga tillväxten var 1963 med 2,19 procent per år, men sedan dess har tillväxttakten sjunkit totalt sett, även om den fortfarande är hög i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern, Pakistan och Afghanistan. År 2000 räknade FN:s demografer med att den årliga tillväxttakten var 1,14 procent, men i den senaste rapporten räknar man med en något högre takt av 1,15 procent per år.

Worldwatch Institute har med anledning av världsbefolkningsdagen skrivit en analys av FN:s senaste befolkningsrapport, som de vänligen mejlade till mig. (Inte allt som landar i min mejlbox är skräp.) Där framkommer att fertiliteten var oväntat hög i ett antal afrikanska länder, vilket gjort att man skrivit upp befolkningsprognoserna något. Delvis beror kanske detta på att det den mängd pengar som läggs på familjeplanering har stått ganska still de senaste åren - kanske en bieffekt av den ekonomiska krisen. Det kan bli fler uppskrivna befolkningsprognoser.

Befolkningsfrågan är den verkligt stora "elefanten i vardagsrummet" och vi kommer med största sannolikhet att få se en hel del obehagliga utvecklingar de kommande decennierna, helt enkelt på grund av att världens befolkning är flera gånger större än vad jordklotet på sikt kan försörja. Jorden är överbefolkad, även om de flesta försöker förneka, inte ta till sig eller bortförklara detta faktum.

Jag kommer nu att presentera ett antal svårsmälta prognoser om framtiden och den som har svårt för dessa kanske inte ska läsa vidare. (Nu blev ni nog så nyfikna så att ni kommer att läsa vidare i alla fall!)

Global livsmedelskris och kraftigt minskad befolkning

Det finns ett antal faktorer som tillsammans kommer att bidra till att världen vid någon tidpunkt inom något eller några decennier inte kommer att ha tillräckligt med mat för att försörja befolkningen tillräckligt för att upprätthålla en global befolkningsökning. Exakt när detta sker är förstås omöjligt att gissa, men vi ska komma ihåg att redan idag har över en miljard människor alldeles för lite mat.

För det första använder mänskligheten redan idag större delen av den fruktbara marken och endast marginella områden är outnyttjade. Vi kan därför inte öka odlingsarealen ytterligare och framförallt inte de bördigaste odlingsjordarna, som ger större delen av mänsklighetens livsmedel. Dessutom förloras en hel del odlingsmark årligen på grund av erosion, ökenspridning och försaltning. Detta gäller inte bara i fattigare länder utan även i exempelvis USA. Mycket odlingsjord förloras också årligen till byggen och det rör sig ofta om de bättre jordarna.

För det andra använder mänskligheten inte bara stora delar av det tillgängliga ytvattnet och grundvattnet, utan på många ställen överanvänds vattenresurserna och grundvatten pumpas upp betydligt snabbare än vad det kan förnyas. Detta leder redan idag till att brunnar torkar ut i många av världens viktigaste jordbruksområden, inklusive stora delar av USA. Ett land har redan gett upp större delen av sin spannmålsodling på grund av att den byggde på ett överutnyttjande av "fossilt vatten", nämligen Saudiarabien.

För det tredje så ställer klimatförändringarna till det på många ställen för jordbruket. Detta är en trend som vi sett öka de senaste åren. Förra årets extrema torka i USA är ett exempel.

För det fjärde är stora delar av dagens jordbruk beroende av konstgödsel, där framförallt fosfor är en ändlig resurs, där "peak phosphorus" beräknas inträffa runt 2030. Med mindre fosfor minskar skördarna obönhörligen.

Kvävegödsel behövs också och när det gäller konstgödsel framställs det till större delen med hjälp av fossilgas (naturgas). Visserligen går det också att framställa kvävegödsel med elektricitet, men större delen av världens elektricitet produceras med fossila bränslen - mest kol och fossilgas. Peak coal och peak gas beräknas inträffa någon gång 2020-2030.

Stora delar av världens jordbruk bedrivs också med diesel- och bensindrivna maskiner (traktorer, skördetröskor) och peak oil är som bekant nära förestående. Jag gissar dock att man kommer att prioritera bränsle till jordbruket in i det sista, så jag ser inte detta som någon begränsande faktor på de flesta ställen, utan de andra faktorer jag räknat upp är troligen de som kommer att vara mest intressanta. Även de bekämpningsmedel som är förutsättningen för att upprätthålla stora delar av dagens jordbruksproduktion framställs genom syntes från olja eller gas, men även här gissar jag att man kommer att prioritera denna produktion.

Hittills har den globala livsmedelsproduktionen i princip fortsatt att öka (även om den pendlar lite från år till år), så man kan fråga sig när den kommer att övergå till att minska. Om ingen annan faktor slår till sätter jag gränsen till några år efter peak fosfor. Man kan säkerligen använda fosfor lite effektivare och därmed fortfarande kunna öka skördarna i några år trots minskad fosfatutvinning. Det kan dock bli någon annan faktor som utlöser en nedgång i den globala livsmedelsproduktionen.

När skördarna minskar blir det alltså mer livsmedelsbrist i världen. Kanske kan en del livsmedel omfördelas till de fattigaste så att de fortfarande kan skaffa fler barn, men det är inte alls säkert att de som har överskott kommer att bete sig så altruistiskt - trots att över en miljard svälter ger vi redan idag istället livsmedel som foder till köttdjur eller använder den för framställning av biodrivmedel. En omfördelning kan skjuta upp den oundvikliga befolkningsminskningen ett antal år, men jag gissar att senast 2050 kommer jordens befolkning att börja minska.

2050 är alltså det som jag sätter som senaste datum för "peak population" på gissningsvis 10 miljarder, men med tanke på alla andra faktorer finns en stor risk att det inträffar tidigare. Nu talar vi alltså global befolkning. Lokalt kan befolkningen ändå fortsätta att öka ett tag i vissa områden.

Det finns också en risk att världsbefolkningen kommer att börja öka snabbare igen i något läge, vilket isåfall kommer att påskynda loppet mot befolkningsstupet.

Därefter kan man spekulera i hur snabbt nedgången i världsbefolkningen kommer att ske. Det är möjligt att den kommer att löpa över 100 eller kanske till och med 200 år ända tills jordens befolkning är nere på en mer rimlig nivå. Troligare är dock att det går ganska snabbt. Ser vi på andra organismer som överutnyttjat sin resursbas så brukar det bli en snabb krasch i populationen. Se till exempel på lämlar, jäst eller renarna på St Matthew Island. Empiriska data talar alltså för att mänskligheten också kommer att gå igenom en snabb krasch vad gäller populationen, åtminstone initialt. Svält och sjukdomar är de troligaste direkta orsakerna till denna kommande massdöd.

Till sist kan man spekulera i vid vilken nivå världsbefolkningen kommer att stanna upp. En miljard människor fanns det 1804 i industrialiseringens barndom, så det är inte orimligt att tänka sig. Med tanke på det överutnyttjande (overshoot) som mänskligheten utsatt resursbasen för är det dock troligt att det blir en lägre nivå, kanske en halv miljard människor.

Fördelningen av denna massdöd kommer självklart att vara väldigt olika över tid och rum. Framöver kommer jag att spekulera lite i vad som kan hända.

Tre diagram om Egyptens grundproblem

Det har som bekant hänt en hel del i Egypten den senaste tiden.

Egyptens grundproblem kan illustreras med tre diagram, och dessa grundproblem brukar tyvärr de flesta medier missa.

Det första diagrammet visar befolkningen, som för närvarande växer med omkring 1,7 procent per år. Sedan 2003 har Egyptens befolkning ökat med 19 procent, sedan 1961 har den ökat med hela 198 procent, alltså trefaldigats!

En större befolkning kräver mer livsmedel, vilket illustreras av följande diagram över spannmålskonsumtion, -produktion och -import.

Fram till mitten av 2000-talet lyckades Egypten att öka sin spannmålsproduktion i ungefär samma takt som befolkningsökningen, men därefter ser det inte ut att ha lyckats längre. Importberoendet blir snabbt allt större - från 30 procent av konsumtionen år 2005 till 46 procent år 2010 (det senaste året det finns statistik för hos FAO).

En ökande befolkning kräver förstås också mer energi. Egyptens oljeproduktion toppade år 1996, men konsumtionen har fortsatt att öka, med följden att exportinkomsterna försvunnit och ersatts av utgifter för import.

Lägg till detta att den egyptiska staten subventionerar baslivsmedel och bränsle, så leder det till underskott i statskassan.

Läs även ASPO Sverige "Egypten dömt till fortsatt kaos utan sina oljeintäkter" samt Cornucopia "Egypten och oljan".

Det jag skrev i början av 2011 om Egypten är fortfarande lika aktuellt: "Egyptens omöjliga ekvation"