Klimatkaos i Arktis

I början av förra veckan noterade TT och Sveriges Radio att temperaturerna över Arktis havsis var 10 grader varmare än normalt, en nyhet som genom en ödets nyck dock hamnade i skuggan av den klimatförändringsförnekande Trumps vinst i USA:s presidentval. Detta är inte bara någon tillfällig värmebölja (nåja - det är ändå fryskallt med temperaturer långt under nollan, men alltså mycket varmare än normalt) utan något som har hållit i sig ett tag nu. I förrgår noterade Washington Post att lufttemperaturen över Arktis havsis var hela 20 grader varmare än normalt! Kartan nedan visar hur temperaturavvikelsen jämfört med medeltemperaturen för 1979-2000 ser ut idag 19 november.

Notera även att temperaturen över stora delar av Sibirien i gengäld var -20 grader under den normala. Utsikterna för de närmaste fem dagarna är enligt ClimateReanalyzer.org fortsatt extremt varmt över Nordpolen, men något mindre svinkallt i Sibirien.

Det blev i år inget nytt bottenrekord för den arktiska havsisen i år (det senaste sattes 2012), som jag spekulerade om i början av sommaren. Istället hände något annat - det ser ut som om vi går mot ett rekordlågt maximum för den arktiska havsisen. Idag ser issituationen i Arktis ut som i kartan nedan. Den ljusblå linjen visar normal utsträckning.

Hudson Bay brukar så här års vara till omkring hälften istäckt, men är i år i det närmaste isfri. Det brukar ligga havsis ner till Novaja Zemlja och Svalbard, men i år når den knappt ner till Frans Josefs land och Severnaja Zemlja. Berings sund är också isfritt upp längs hela Alaskas västkust, och även runt Grönland och Baffinön är havsisen betydligt längre norrut än normalt. Ännu tydligare kan man se denna havsisanomali om man ser på den arktiska havsisens utbredning över året som i diagrammet nedan.

Lägg märke till hur linjen för 2016 från oktober börjat avvika nedåt och nu slår 2012, då vi visserligen såg ett rekordkraftigt arktiskt havsisminimum i september, men där havsisen ändå återhämtade sig snabbt i oktober.

2015 var som uppmärksammades av media i vintras det varmaste året globalt sedan mätningarna började och 2016 kommer om inget sensationellt inträffar att slå 2015. 16 av de 17 hittills varmaste åren har varit sedan år 2000 (1998 var det sjuttonde).

Klimatets globala uppvärmning märks inte av mest som uppvärmning, utan framförallt som att vi får mer extremväder av olika slag. Jag skrev 2012 om hur vi därför måste förbereda oss på mer extremväder.

"Vi måste alltså förbereda oss på kraftigare värmeböljor, bistrare köldknäppar, fler översvämningar, återkommande torka och större snöfall. Detta gäller oavsett vad man anser att klimatförändringarna beror på. Jag själv håller för troligt att förändringarna till stor del är orsakade av mänskliga utsläpp av CO2, men även om man inte tror på detta så är det tydligt att förändringar sker."

Förra onsdagens plötsliga snöfall på flera decimeter i Stockholmstrakten visade tydligt hur illa förberett samhället är för mer extremväder, när det ledde till att det mesta av SL:s busstrafik helt enkelt stängdes av och mängder av folk blev strandsatta på väg hem från jobbet. Jag drabbades själv av detta, men fick lift av en omtänksam okänd Ältabo med fyrhjulsdriven bil som jag härmed vill tacka stort för att jag slapp pulsa flera kilometer i snö för att komma hem - något jag förvisso skulle ha klarat, men som hade tagit lång tid och varit ganska jobbigt. Det var tydligen flera som gjorde som denne man och gav sig ut för att skjutsa folk när bussarna inte gick och taxi inte gick att få tag på.
Höstens värmebölja i Arktis är en liten försmak av den stora volatilitet som troligen kommer att prägla världens klimat de närmaste åren.

Det blir svårt för mänskligheten när extremväder återkommer allt oftare och mer oberäkneligt. Den mänskliga civilisationen och jordbruket har växt fram under en tid av förhållandevis stabilt klimat, något som nu ser ut att förändras. När väderförhållandena blir alltför oberäkneliga blir det svårt att bedriva jordbruk som förr, vilket påverkar grundförutsättningen för att vi ska kunna vara så många människor på Jorden, nämligen mängden livsmedel som kan produceras.

Mikrobernas paradis

Bilden nedan från serien XKCD tog jag upp förrförra året som exempel på köttets tillväxtgräns. Förutom hur totalt mänskligheten och vår boskap tagit över fullständigt från de vilda djuren finns det en sak till som är slående med denna bild, nämligen att två arter står för större delen av jordens totala biomassa av landlevande däggdjur - människor och nötkreatur.

Jag är inte expert på paleontologi, men jag har svårt att tro att det någon gång tidigare under de landlevande ryggradsdjurens historia (drygt 370 miljoner år) funnits två arter som så utgjort så stor andel av biomassan som dagens människor och nötkreatur.

Detta är verkligen ett mikrobernas paradis. Här finns två gigantiska biomassor av två arter som bara väntar på att bli infekterade av nya stammar av virus eller bakterier.

Dessutom är den genetiska basen för nötboskapen förhållandevis smal, då de tämjdes för omkring 10 500 år sedan på gränsen mellan nuvarande Turkiet och Irak, samt för omkring 8500 år sedan i nuvarande Pakistan och Indien. Vid tämjandet av nötboskap i den bördiga halvmånen (Turkiet och Irak) kan antalet kor som dagens nötboskap härstammar från ha varit så få som 80 stycken, men för den indiska boskapen verkar det ha varit ett större antal, om än inte särskilt många sett ur ett populationsgenetiskt perspektiv. De asiatiska nötkreaturen har också delvis en större genetisk bredd tack vare att de korsats med de närbesläktade arterna jak, gayal och banteng.

De västliga nötkreaturen har avlats mycket hårdare, varför deras genetiska variation är betydligt mindre än för de indiska. Ser man på hur nära släkt olika nötraser är med varandra, ser man att framförallt de europeiska och nordamerikanska raserna är betydligt närmare släkt med varandra än övriga världens nötkreatur.

De (ofta äldre) raser som skulle kunna stå för en bredare genetisk bas består ofta av få individer och i det moderna industrialiserade jordbruket (framförallt i Europa och Nordamerika) är det ett fåtal raser som dominerar totalt. 17 procent av världens raser av tamdjur är idag utrotningshotade, medan för hela 58 procent av raserna är statusen okänd på grund av brist på data. Nästan 100 tamdjursraser har dött ut under åren 2000-2014.

Selektiv avel av nötkreatur sker inte bara i Europa och Nordamerika, utan förlust av genetisk bredd sker även i mindre skala även i andra delar av världen (t.ex. detta exempel från Kenya), då kreatursraserna avlas för högre produktion av mjölk och/eller kött.

För nötkreaturen har det alltså funnits en genetisk flaskhals vid tämjandet för 10 500 år sedan respektive 8500 år sedan. Dagens nötkreatur har alltså en förhållandevis smal genetisk bas och är därmed särskilt känsliga för epizootier (djurepidemier), en känslighet som också ökar på grund av den enorma mängden kreatur där mikroberna kan leva och muteras.

Människan har inte gått igenom någon lika extrem genetisk flaskhals som nötkreaturen, men i gengäld reser människor idag omkring väldigt mycket i världen och därmed kan pandemier snabbt spridas.

Även för våra övriga tamdjur gäller att de har gått igenom genetiska flaskhalsar vid domesticeringen, så även får, grisar, höns, getter, hästar med flera är känsliga för epizootier. Särskilt känsliga torde våra tamhöns och kycklingar vara, då de enorma populationerna i västvärldens industrijordbruk har en extremt liten genetisk bredd.

En panepizooti bland höns/kycklingar eller nötkreatur är troligen en stor risk och skulle föra med sig allvarliga problem för världens livsmedelsförsörjning. Förr eller senare kommer den. Det skulle i sin tur försvaga många människor och öka risken för och dödligheten i epidemiska sjukdomar.

En allvarlig pandemi bland människorna skulle kunna leda till många döda, men skulle å andra sidan lätta trycket på världens livsmedelsförsörjning.

Frågan är bara vilket som kommer först - panepizooti eller pandemi. Mänskligheten har skapat ett mikrobernas paradis och effekten kommer förr eller senare. Vi vet att det kommer, men inte hur det kommer att ske.

Who's Afraid of the Big Bad Trump?

Så kom då den största chocken för etablissemanget som investerat all sin tilltro i Hillary Clinton: Donald Trump vann (som jag gissat) presidentvalet i USA.

Många som okritiskt har läst mainstream-media är rejält uppskrämda av den Trump som media målat upp som en ondskefull demon, och de undrar nu vad som kommer att hända i världen. Trump har till och med målats upp som så ondskefull att Sydsvenskan har en artikel med rubriken "Så kan du tala med barnen om Trump" - Swedish Prepper undrar försynt om media skrivit en liknande artikel om Clinton vunnit.

Jag tror inte att det kommer att hända särskilt mycket katastrofalt. Visst kommer USA att gå en annan kurs än nu, men det kommer inte att bli någon tvärvändning. Brexit visade sig inte alls vara så farligt som den initiala chocken gav sken av. När Ronald Reagan valdes till USA:s president 1980 hördes liknande tongångar som nu hörs om Trump, men det visade sig inte alls vara så farligt.

För den som vill förstå varför Trump valdes kan jag rekommendera John Michael Greers artikel från förra veckan och även Birger Schlaugs artikel idag.

"Det är inte Donald Trump som är problemet i USA, det är det som skapat Trump som är problemet"

"Jill Stein, De grönas presidentkandidat, formulerade det bäst när hon hävdade att det stod mellan en fascist och en krigsmånglare."

"Det minst onda alternativet - Clinton - har röstat för Irakkriget, är ansvarig för anfallet på Libyen, är djupt beroende av Wall Street, försvarar dödsstraff och vägrar sätta stopp för fracking."

Den Hälsosamme Ekonomisten konstaterar att det inte var Trump som vann, utan Clinton som förlorade.

"Hillary Clintons förlust beror på att hon i det här valet var ytterlighetskandidaten. Att hon kunde förlora mot en annan ytterlighetskandidat beror bara på att Demokraterna valde henne framför mittenkandidaten Bernie Sanders."

Hursomhelst kan man konstatera att Trump kommer till makten genom ett demokratiskt val. Även om USA:s demokrati har brister är den dock betydligt bättre än exempelvis Rysslands eller Turkiets låtsasdemokratier, och många gånger bättre än diktaturer såsom Saudiarabien. Ett av "problemen" med demokrati är att ibland vinner högljudda populister.

Hursomhelst har inte USA:s president någon absolut makt, utan han är beroende av att Kongressen godkänner hans lagförslag. I kongressen ser det ut som om republikanerna behåller majoriteten både i senaten och representanthuset. Även fast Trump är republikan till namnet, så finns det många republikanska kongressledamöter som inte håller med honom eller tycker om honom. Och så har vi förstås alla demokratiska kongressledamöter som definitivt inte inte håller med honom eller tycker om honom. Därmed stoppas hans möjligheter att genomföra alltför vansinniga lagförslag.

Det mest skadliga med Trump är som Cornucopia påpekar att han kommer att försöka driva på för mer protektionism, något som kan drabba stora delar av världsekonomin, bland annat Sverige som har nettoexport till USA. Framförallt kan det ge en mycket dålig relation mellan USA och Kina. I den positiva vågskålen finns dock att TTIP-avtalet nu troligen kan ses som dött.

Positivt kan det också vara att Trump troligen kommer att ha en bättre relation till Rysslands ledning och därmed kunna minska de geopolitiska spänningarna.

Slutligen kan man konstatera att opinionsinstituten även i USA uppenbarligen måste helt omvärdera sina metoder. De är detta presidentvals stora förlorare. Läsvärd i sammanhanget är Daniel Waldenströms artikel på Ekonomistas "När eliten missade tåget — utan att fatta varför".

"Kanske antyder dessa felbedömningar på större samhällsförändringar, där en samhällselit, en “elitklass”, står alltmer vid sidan av så kallade vanligt folk i förorter eller på landsbygden. Denna elitklass inrymmer såväl de politiska expertbedömarna som aktörerna på prediktionsmarknader, och de separerar sig från “det vanliga folket” såtillvida att de läser andra medier, går andra skolor och i slutändan tänker andra tankar. Kanske skulle detta kunna förklara deras oförmåga att förutspå, och förmodligen även förstå, samtidens faktiska politiska läge."