Reala svenska bostadspriser har fallit

Det var nu länge sedan jag uppdaterade mina klassiska diagram över reala svenska bostadspriser, men nu är det dags! Senaste uppdateringen gjorde jag för fem år sedan och det är några som tjatat på mig att de vill se uppdaterade diagram. Vad som hänt under de fem åren är för det första att covid-19 slog till och därefter Rysslands krig mot Ukraina med allt som det har medfört ekonomiskt, bland annat att vi drabbats av kraftig inflation för första gången på decennier.

Så vi börjar med ett uppdaterat diagram över reala svenska småhuspriser, från 1952 årsvis, från 1986 kvartalsvis, och för Stockholm från 1975. Som en jämförelse har jag även lagt in reallönerna. Detta är bara data fram till tredje kvartalet 2022 (för reallönerna fram till augusti).

En sak som sticker ut är förstås att på grund av den kraftiga inflationen har reallönerna sjunkit för första gången sedan början av 1990-talet.

Prisnedgången på småhus har i SCB:s data ännu inte blivit signifikant, men det beror på att det är en eftersläpning i datat, då SCB:s data utgår från lagfarterna.

Hursomhelst kan vi sammanfatta att det är en makalös real prisuppgång med över 200 procent i riket sedan mitten av 1990-talet. Under samma tid har de reala priserna på småhus i Storstockholm ökat med över 300 procent!

Nästa diagram visar den sektor där prisuppgången varit störst, nämligen bostadsrättpriserna. Här presenterar jag bara årsvis data (för 2022 data fram till oktober). Som jämförelse har jag även tagit med småhuspriserna, hushållens lån samt reallöner.

Här ser vi med färskare data (från Valueguard hox flat swe) att den reala prisnedgången 2022 är den största sedan 1990-talet och den snabbaste någonsin. Intressant är förstås även att hushållens lån minskat realt (även om de fortsatt att öka nominellt men inte i sådan takt att det kompenserat för inflationen). Det är bolånen som möjliggör köp av bostäder. Även reallönerna minskar som sagt och det är lönen som ska betala bolån och månadsavgift.

Sedan jag första gången för femton år sedan publicerade diagram över reala svenska bostadspriser har jag ansett att Sveriges bostadspriser befinner sig i en bubbla, men det har ju inte kommit någon signifikant nedgång förrän nu så bubblan har bara blåsts upp ytterligare. På dessa femton år har de reala bostadsrättspriserna ungefär fördubblats och de reala småhuspriserna har ökat med omkring 70 procent.

Nu har vi dock gått in i ett helt annat makroekonomiskt landskap. Hög inflation och höga räntor är något som de allra flesta av dagens förstagångsköpare aldrig upplevt. Själv minns jag förstås hur vi någon gång i mitten av 1990-talet jublade när vi hade lyckats sätta om ett av bostadsrättsföreningens lån till den lägre räntan 11 procent. Och jag minns såklart krisen hösten 1992, då Riksbanken tog till extrema åtgärder för att försvara den svenska kronans värde. Efter räntechocken var bankerna mycket restriktiva och gav i princip inte bolån alls.

En sak vi kan vara ganska säkra på är att de reala bostadspriserna aldrig mer kommer att återkomma till 2021 års höjder. Men hur långt kommer bostadspriserna att falla? Jag ser gissningar om 10-20 procent från diverse bankekonomer och statliga konjunkturgissare. Men diagrammet ovan antyder något helt annat. Att döma av tidigare utveckling borde de reala priserna falla åtminstone ner till omkring kurvan för reallönerna i diagrammet, vilket för småhuspriserna skulle innebära en dryg halvering och för bostadsrättspriserna en real prisnedgång på omkring 75 procent från 2021 års topp. Detta kommer troligen att ta några år. Frågan är hur mycket som kommer att drivas av nominella prisnedgångar och hur mycket som kommer att drivas av inflation. Jag gissar på en kombination av båda faktorerna.

Effekterna på samhället i stort kommer att bli enorma. Alla branscher kommer att drabbas. Statens, landstingens och kommunernas ekonomi kommer också att drabbas hårt. Politikerna kommer att tvingas att göra hårda prioriteringar och nedskärningar.

Global livsmedelskris kommer

En konsekvens av Rysslands invasionskrig i Ukraina kommer att bli en global livsmedelskris. Det handlar i dagsläget inte om huruvida vi kommer att få se en global livsmedelskris, utan om hur stor den kommer att bli. För även om Rysslands krig mot Ukraina skulle stoppas idag (vilket det definitivt inte ser ut som) så kommer en mängd effekter att finnas kvar. Men först lite bakgrund. Ukraina är en av världens största livsmedelsproducenter och en av de största exportörerna. Östeuropas kornbod. Några siffror:

• Största åkerarealen av alla Europas länder
• Världens 7e största veteproducent (3,7% av global produktion) och världens 5e största veteexportör (9%)
• Världens 7e största kornproducent (5,2%) och världens 4e största kornexportör (11,8%)
• Världens 5e största majsproducent (3,1%) och världens 4e största majsexportör (8,2%)
• Världens största producent av solrosfrö och solrosolja
• Världens 4e största potatisproducent (5,4%) dock inte stor exportör
• Världens 7e största rågproducent (3,2%) och 6e största rågexportör (3%)

I princip all export sker via hamnar i Svarta havet, som nu är helt stängda. Och motsvarande siffror för Ryssland:

• Världens 3e största veteproducent (9,7% av global produktion) och världens största veteexportör (18%)
• Världens största kornproducent (12%) och 3e största kornexportör (12,1%)
• Världens 13e största majsproducent (1%) och 6e största majsexportör (2,8%)
• Världens näst största producent av solrosfrö och solrosolja
• Världens 3e största potatisproducent (6,3%) dock inte stor exportör
• Världens 3e största rågproducent (15,6%) och 4e största rågexportör (5%)

Även Rysslands export sker via hamnar i Svarta havet, och även om de inte är stängda som de ukrainska hamnarna, så lär nog inga fraktfartyg våga sig dit så länge kriget pågår.

Vete är ett av de viktigaste spannmålsslagen i världen och Ryssland och Ukraina står tillsammans för runt 27 procent av den globalt tillgängliga exporten. För korn står Ryssland och Ukraina för omkring 24 procent av exporten och för majs står de för 11 procent. Dessa tre är tillsammans med ris de viktigaste spannmålsslagen i världen. Som synes står Ryssland och Ukraina för en så stor del av den globala marknaden att även ett delvis bortfall kommer att ha mycket stora priseffekter.

Vad gäller solrosfrö och solrosolja är det lite mer komplicerat, då olika matfetter i viss mån kan ersätta varandra. Ukraina och Ryssland producerar båda var och en för sig mer solrosfrö än vad EU-länderna gör sammanlagt. Solrosfrö blir förstås till stor del solrosolja och Ukraina och Ryssland står tillsammans för 53 procent av global produktion av solrosolja. Solrosolja är dock mindre globalt än de mest producerade matoljorna. Störst är palmolja med 73,5 miljoner ton, därefter sojaolja med 50 miljoner ton, sen rapsolja med 25 miljoner ton och därefter kommer solrosolja med 18,5 miljoner ton. Ukrainas och Rysslands solrosolja står alltså för nästan 6 procent av den globala matfettsproduktionen. Eftersom priserna sätts på marginalen kommer dock även här bortfall av ukrainsk och rysk export att ha kraftig prispåverkan.

Så vad kommer nu att hända? Det mesta vetet i Ukraina är höstsått och jag tror att det är samma för Ryssland. Här är alltså årets skörd redan på tillväxt. Frågan är här mest hur länge kriget kommer att fortgå och vilka effekter det får på skörd och utskeppning. Det kan exempelvis gälla militära aktioner i området som stör arbetet, brist på arbetskraft eller brist på bränsle. Fortsätter kriget länge kommer det att påverka skörden kraftigt för Ukraina, men däremot troligen inte för Ryssland.

Det som kommer att vara mest kritiskt i övrigt är om vårsådden kommer att störas. Det gäller majs, solrosor, korn och potatis. Kommer det att finnas bränsle och arbetskraft? Kommer lantbrukarna att kunna arbeta utan att riskera att hamna i korseld? Kan lantbrukare drabbas av plundringar från ryska soldater? Vi vet ännu inte något av detta och därmed vet vi inte heller hur effekterna kommer att bli. 

Dessutom är Ryssland till stor del beroende av importerat utsäde. Hur det ser ut med importen (t.ex. är årets utsäde redan på plats) och hur det är för Ukraina vet jag inte. Vad gäller solrosor är det dock lokalt utsäde som gäller, eftersom Ryssland och Ukraina är ledande där. Om årets utsäde redan finns på plats är det dock osäkert hur det blir nästa år. Med tanke på att den ryska rubeln fallit så kraftigt kan man undra hur mycket utsäde lantbrukarna kommer att ha råd med.

Sedan behöver lantbruksmaskiner underhållas och ibland bytas ut och Ryssland är till stor del beroende av importerade jordbruksmaskiner. Kommer dessa maskiner och deras reservdelar att påverkas av sanktioner? Troligen.

Vi ska inte heller glömma att många ryska bönder kan behöva krediter och den ryska finansmarknaden har drabbats hårt av sanktioner. Normal låneränta för ryska företag ligger nu på 27 procent! 

Världsmarknadspriset på vete har ökat 62% sedan årsskiftet och är det högsta på 14 år. FAO:s globala livsmedelsprisindex steg med 3,9 procent från januari till februari och låg 20,7 procent över förra årets nivå. Och då hann kriget knappt att ha någon påverkan i februari. För mars lär det bli betydligt högre. Redan innan kriget var livsmedelsprisindexet inflationsjusterat högre än när höga livsmedelspriser orsakade den "arabiska våren" för elva år sedan.

Många länder, framförallt i Mellanöstern och Nordafrika, är kraftigt beroende av vete från Ukraina. Länder som Libanon, Jemen, Tunisien, Libyen och Marocko importerar en stor del av sitt vete från Ukraina och vete är basmat i dessa länder. Flera av dessa börjar redan nu få brist på mjöl och bröd, t.ex. Egypten, Jemen och Libanon. Även om man skulle skeppa vete från andra stora exportörer (såsom Australien, Argentina, USA eller Kanada) så tar det en eller flera veckor bara i transporttid.

Lägg sedan till att många i fattigare länder inte har råd med högre matpriser. Se t.ex. denna undersökning av viktiga importörer av vete från Ukraina och Ryssland, samt hur stor andel av deras befolkning som inte haft tillräckligt med pengar till mat någon gång under de senaste tolv månaderna.

	Veteimport från Ukraina	Veteimport från Ryssland	Total veteimport från U & R	Andel som saknat pengar till mat
Nigeria	4%	27%	31%	71%
Kenya	10%	24%	34%	69%
Filippinerna	15%	3%	18%	68%
Myanmar	9%	2%	11%	58%
Marocko	20%	11%	31%	56%
Turkiet	10%	65%	75%	51%
Egypten	15%	55%	70%	41%
Thailand	26%	0%	26%	39%
Indonesien	26%	3%	29%	35%
Tunisien	48%	4%	52%	32%

Redan innan kriget hade antalet människor globalt som riskerar svält stigit från 80 till 276 miljoner de senaste fyra åren. Högre matpriser kommer förstås att orsaka en hel del missnöje i många fattigare länder och troligen även någon eller några revolutioner.

Situationen på världsmarknaderna för livsmedel har också lett till att flera länder infört exportbegränsningar. Exempelvis meddelade Serbien att de stoppar all export av vete, majs och matoljor och Ungern stoppade all spannmålsexport förra veckan. Indonesien ökade andelen palmolja som måste säljas inom landet från 20 till 30 procent och detta kommer att ligga kvar i minst ett halvår. Det leder förstås till rejäla prisökningar på matfett globalt.

För att ytterligare förvärra situationen så meddelades att Kinas höstveteskörd kan bli "historiens sämsta" i år. Det kommer förstås att leda till att Kina behöver importera mer vete och Ryssland lär inte säga nej.

På lite längre sikt (men även för i år) är det också oroande att tillgången på konstgödsel också drabbas.

Yara, ett av världens största konstgödselföretag meddelade idag att de tillfälligt stänger ner sin kvävegödselproduktion i Italien och Frankrike på grund av de höga gaspriserna. Redan tidigare denna vinter har olika kvävegödselfabriker stoppats då och då på grund av höga gaspriser. Ryssland, Belarus och Ukraina är också stora vad gäller kvävegödselexport och bara Ryssland står för omkring 15 procent av världshandeln.

Vad gäller kaligödsel så står Ryssland och Belarus för en tredjedel av den globala marknaden. Totalt kommer omkring en fjärdedel av konstgödselkomponenterna i Europas lantbruk från Ryssland.

Ryska regeringen uppmanar nu sina producenter att stoppa export av konstgödsel på grund av transportföretagens "uppförande".

Dyrare livsmedel och livsmedelsbrist alltså och även dyrare konstgödsel och gödselbrist. Det är inte en övergående situation, utan kommer att vara åtminstone i år och även nästa år.

Jag läser för övrigt att EU vill skala upp matproduktionen, men jag undrar hur det ska vara möjligt. Istället kommer många lantbrukare att lägga ner produktion då kalkylen inte går ihop när priserna på insatsvaror såsom gödsel och bränsle ökar så kraftigt. Jag har redan läst om flera exempel på lantbrukare i Sverige som väljer att lägga ner eller lägga om en del produktion i år. Så det är akut nu. Regeringen måste göra något åt lantbrukarnas ekonomiska situation snarast, för att säkerställa Sveriges livsmedelssäkerhet.

Källor: 

https://en.wikipedia.org/wiki/International_wheat_production_statistics https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_wheat_exports https://en.wikipedia.org/wiki/Barley https://www.worldstopexports.com/barley-exports-by-country/ https://en.wikipedia.org/wiki/Maize https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_maize_exports https://en.wikipedia.org/wiki/Helianthus https://en.wikipedia.org/wiki/Sunflower_oil https://en.wikipedia.org/wiki/Rapeseed https://en.wikipedia.org/wiki/Palm_oil https://en.wikipedia.org/wiki/Soybean_oil https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_potato_production https://www.exportgenius.in/blog/global-potato-exports-world-top-export-countries-of-potato-444.php https://en.wikipedia.org/wiki/Rye

Flygbranschen kommer aldrig tillbaka i volym

Jag kan bara konstatera att flygbranschen aldrig kommer att komma tillbaka till som det var innan den nuvarande kollapsen, utan mängden flygningar kommer att vara drastiskt reducerade. Det finns en mängd faktorer bakom detta.

För det första kommer en mängd flygbolag att ha gått i konkurs eller rekonstruerats, t.ex. BRA som ansökt om rekonstruktion. De bolag som överlever kommer att göra det i ett mindre format, t.ex. "BRA kommer att krympa enligt rekonstruktionsplanen."

Och för den som tror att överlevande flygbolag kommer att köpa upp flygplanen från de konkursade, så kan jag meddela att efterfrågan på flyg kommer att vara betydligt lägre, eftersom världen går in i en kraftig lågkonjunktur med BNP-fall på troligen mer än tio procent. Så de flygbolag som överlever kommer som sagt att göra det i ett mycket mindre format.

Och lågprisflyget är troligen det som kommer att försvinna nästan helt, eftersom deras kunder till stor del tillhör grupper som förlorar en stor del av sina inkomster och därmed möjlighet och vilja att köpa flygbiljetter. Norwegian är ett av bolagen som sannolikt inte kommer att överleva. Redan nu har bolagets aktie kraschat totalt och är nu inte värt mer än ett Boeing 787-plan, efter att bolaget meddelat att de vill göra en radikal skuldrekonstruktion för sina 7,5 miljarder dollar i skulder.

Ett ytterligare problem för flygbolag vars flygplansflotta nu till större delen står still är att flygplanen måste underhållas även när de står parkerade. De måste rullas då och då för att däcken ska hålla sig i form, motorer och elsystem måste startas upp med jämna mellanrum, motorer och andra hål måste täckas för att inte samla damm och så att inte fåglar och insekter börjar att bo där, och så vidare. Det kostar pengar att hålla parkerade flygplan flygvärdiga. Frågan är inte om utan istället när delar av flygplansflottan kommer att lämnas därhän och inte längre underhållas. Särskilt när flygbolag går i konkurs - vem tar då hand om dess stillastående flygplan? En stor del av dessa parkerade flygplan kommer troligen att framöver bli miljöproblem där de står parkerade.

Sedan tillkommer att inte bara flygbolagen permitterar personal, utan även alla kringliggande verksamheter tvingas skära ner, t.ex. Luftfartsverket som varslat 40 procent av personalen om uppsägning. Det handlar om bland annat flygledare. När väl flyget så sakteliga kan komma igång igen så kan både deras egen personal saknas, liksom personal i serviceföretag, eller kanske hela serviceföretag som då inte finns längre. Flygbranschen är ett stort och komplext system med mängder av beroenden och försörjningskedjor och det är inte bara att starta om den. Alla måste finnas där, t.ex. kabinpersonal, piloter, flygledare, servicepersonal, bränsleleverantörer, städbolag, bokning, incheckning osv.

Detta är ett skolboksexempel på Tainters definition av kollaps som en plötslig förenkling av ett komplext samhälle (eller en del av det). Här faller större delen av flygbranschen bort och det är en stor förenkling av samhället.

Så nej, vi kommer aldrig att se samma volym av flyg som innan denna kollaps. Och priserna på flygbiljetter kommer att vara betydligt högre, eftersom en massa stordriftsfördelar faller bort.

Frågan är mest hur illa det blir.

En vecka på en hundring 2020

Våren 2011 skrev jag ett inlägg med titeln "En vecka på en hundring".

"Häromdagen när jag handlade mat råkade jag avlyssna en tjej som stod och beklagade sig till sin kompis över att hon bara hade en hundring att handla mat för hela veckan, på grund av något trassel med en utbetalning som hon skulle ha fått, men som blivit fördröjd."

Eftersom vi är på väg in i en kraftig lågkonjunktur och finanskris nu kan det vara på sin plats med en uppdatering. Är det fortfarande möjligt år 2020 att leva en vecka på mat för bara 100 kronor?

Ja, det är det och här kommer en inköpslista. Priserna har jag hämtat från matbutik online. Det går säkert att komma undan ännu billigare om man letar runt i riktiga butiker och utnyttjar tillfälliga erbjudanden. Näringsinnehållet har jag hämtat från Livsmedelsverkets "Livsmedelsdatabasen".

Matvara	kr/kg	förp.kg	köp kg	kostnad	kcal	protein g
Vitkål	8,33		1,8	14,99	414	25
Morot	9,90		0,15	1,49	46	2
Lök	9,90		0,28	2,77	84	3
Vitlök	48,90		0,05	2,45	15	1
Havregryn	7,78	1,5	1,5	11,67	5535	195
Vetemjöl	5,95	2,0	2,0	11,90	7140	204
Jäst	37,00	0,05	0,05	1,85
Svarta bönor	24,38	0,8	0,8	19,50	2296	176
Margarin	19,80	0,5	0,5	9,90	3535	0
Blodpudding	18,40	0,5	0,5	9,20	1015	60
Mjölk	8,50	1,0	1,0	8,50	700	30
Passerade tomater	11,80	0,5	0,5	5,90	110	4
Totalt			9,13	100,12	20891	700
Per dag			1,3	14,30	2984	100

2984 kalorier per dag räcker gott och väl för att klara sig, liksom 100 gram protein. Jag har inte räknat på alla vitaminer och mineraler, men det borde räcka på ett ungefär, för det är ändå en ganska blandad kost.
Mjölken tar man lämpligen till havregrynsgröten - det går att äta gröt utan tillbehör, men det blir förskräckligt tråkigt.
Med mjöl och jäst bakar man bröd - billigt och mycket!
Köper man gula ärter istället för svarta bönor får man 1 kg för endast 14,50 (och har då hela 5 kronor över att spendera på något luxuöst), men jag föredrar böngryta framför ärtgryta/ärtsoppa om jag ska äta det i en hel vecka. Linser har liknande kilopris som bönor.
Vitkålen är med för att man ska få i sig vitaminer. Den kan delvis bytas ut mot morötter för att få lite variation (de har liknande kilopris). Vitkål är dock billigast som helt huvud och då är nog 1,8 kg en minimivikt, fast det går nog att få tag på halva huvuden för samma pris (eller mindre huvuden) om man letar runt.
Lite tjatigt blir det med havregrynsgröt, böngryta, bröd och blodpudding varje dag, men man klarar sig i alla fall.
Salt har jag inte räknat med, utan det räknar jag med att man har hemma.

Min dotter gillar inte blodpudding och satte därför ihop följande alternativa meny.

Matvara	kr/kg	köp kg	kostnad	kcal	protein g
Pasta	8,50	2,0	17,00	7200	250
Passerade tomater	11,80	0,5	5,90	110	4
Lök	9,90	0,45	4,50	135	5
Vitlök	48,90	0,05	2,40	15	1
Svarta bönor	24,38	0,8	19,50	2296	176
Vitkål	8,33	1,3	10,83	230	14
Morötter	9,90	1,0	9,90	310	10
Vetemjöl	5,95	2,0	11,90	7140	204
Jäst	37,00	0,05	1,85
Margarin	19,80	0,5	9,90	3535	0
Totalt		8,65	99,58	21081	668
Per dag		1,24	14,23	3012	95

Även den går att överleva på, fast jag tror att min meny har mer balanserad näring.

Jag noterar att Konsumentverket räknar med 2490-2950 kronor per månad i matkostnader för en person, vilket delat på 30,5 dagar blir 81,64-96,72 kronor per dag, alltså skyhögt över den kostnad jag beräknat här. När jag ser på mina egna matutgifter kommer jag faktiskt inte upp i sådana summor, utan jag ligger snarare på 1500-2200 kronor per månad och person. Men Konsumentverket lyxar väl till det.

Hellre Antarktis än Mars

Sedan 1950-talet har det talats mer eller mindre allvarligt om bemannade expeditioner till vår grannplanet Mars. Många verkar även idag se det som ett logiskt nästa steg i mänsklighetens tekniska framsteg. Bemannade Marsfärder har dock en hel del gemensamt med fusionskraft. Dels att det talats om det sedan 1950-talet, dels att planerna alltid legat 10-20 år fram i tiden, samt att det involverar ännu oprövad och obevisad teknik. För tillfället verkar planerna från NASA:s sida handla om 2030-talet för den första bemannade Marsexpeditionen. Elon Musks är dock lite mer optimistisk i sitt SpaceX-projekt och talar om en första bemannad expedition till Mars år 2024. Detta står fortfarande idag på deras hemsida. Om fem år! Kommer det att hända? Tillåt mig vara ytterst tveksam.

Som jag påpekade redan för åtta år sedan, har mänskligheten troligen för länge sedan passerat "peak space" i samband med den sista månfärden för 47 år sedan, och vi kommer nog aldrig att komma längre. Sedan 1972 har alltså ingen människa varit längre från jordytan än en låg jordbana (högst cirka 600 km över jordytan). Visserligen har vi skjutit upp en mängd satelliter i olika banor och till fjärran planeter, men de har alla varit obemannade och dessutom förhållandevis små.

För den som ändå envisas med att bemannade färder till Mars kan vara en bra idé och även att bygga upp en koloni där, så tänkte jag här föreslå ett betydligt enklare första steg, nämligen att bygga upp en koloni på Antarktis enligt liknande premisser som en Marskoloni. Antarktis besöks som bekant årligen av diverse forskningsexpeditioner och jag har till och med en vän som varit där. Planerna för Mars är ju att bygga upp något slags självförsörjande koloni och jag tänker mig att man kunde göra något liknande på Antarktis istället. Visserligen är Antarktis skyddat i något internationellt fördrag, men sådant har ju hittills inte hindrat mänsklig framfart när tillräcklig motivation funnits. Se bara på all skyddad natur som exploaterats!

Nedan följer en tabell med jämförelser mellan Antarktis och Mars vad gäller olika faktorer som kan vara intressanta för den som vill anlägga en koloni.

Parameter	Mars	Antarktis
Närmaste avstånd från stad	55 760 000 km	Ca. 1200 km (norra udden)
Längsta avstånd från stad	400 000 000 km	Ca. 5000 km (östra)
Lägsta temperatur	-143 °C (vinter vid polerna) -70 °C (natt vid ekvatorn)	-89 °C (inlandet)
Högsta temperatur	+35 °C (mitt på dagen vid ekvatorn)	-12 °C (inlandet) +5 - +15 °C (kusten)
Medeltemperatur	-46 °C	-57 °C (inlandet) -10 °C (kusten)
Lufttryck	0,8 kPa	101 kPa
Atmosfärens syrehalt	0,2%	21%
Atmosfärens densitet	0,02 kg/m3	1,2 kg/m3
Gravitation	3,71 m/s2	9,81 m/s2
Magnetfält som skyddar mot strålning	NEJ!!	JA
Vatten/is	Troligen under marken	Enorma mängder
Jord/regolit	Giftig	Ogiftig
Tid för att flyga dit	250-500 dagar	2-6 timmar
Fördröjning för radiosignaler	3-22 minuter	millisekunder
Solinstrålning max	590 W/m2 (mitt på dagen vid ekvatorn)	500 W/m2 (sommarsolstånd vid Sydpolen) 475 W/m2 (sommarsolstånd vid polcirkeln)
Resekostnad per person	10 000 000 000 kr	40 000 kr

Som ni ser av tabellen ovan så är temperaturen ungefär lika ogästvänlig i Antarktis inland som på Mars, i alla fall sett till medeltemperatur. Även om temperaturen på Mars kan nå behagliga plusgrader mitt på dagen, så faller den nattetid normalt neråt -70 grader även vid ekvatorn. Däremot är det ju betydligt mindre svinkallt vid Antarktis kust. Men temperaturen är det minsta problemet.

Antarktis har också den stora fördelen att vara omgivet av luft med lagom tryck, densitet och syrehalt (om än alltför låg medeltemperatur). Det enda som behövs är vindskydd och uppvärmning. Mars har en ytterligt tunn atmosfär, som dessutom till största delen (96%) består av koldioxid. Den motsvarar vid ytan ungefär jordens atmosfär på 35 kilometers höjd, alltså drygt tre gånger den höjd som trafikflygplan färdas på. Så på Mars behövs tryckkabin och uppvärmning. Dessutom finns oerhört lite syre i Mars atmosfär. För alla praktiska ändamål kan man räkna med att Marskolonin skulle byggas som om den vore i vakuum. På Mars behöver man rymddräkt för att gå ut - på Antarktis räcker det med tjocka kläder.

Avståndet till Mars är så ofantligt mycket större än avståndet till Antarktis - tiotusentals gånger längre! Och om det blir något fel på farkosten så kan man på väg till Antarktis faktiskt ha en viss chans att nödlanda och bli upplockad. Någon sådan möjlighet finns överhuvudtaget inte på en Marsresa, utan händer en allvarlig olycka så är det kört och vraket och liken kommer att driva omkring i solsystemet i flera hundra miljoner år. Till och med din SOS-signal kommer att ta tid. En radiosignal tar några millisekunder från Antarktis mot flera minuter från Mars. Och skulle kolonin behöva hjälp utifrån så kan den på Antarktis oftast få det inom ett antal timmar. Skulle väderförhållandena vara dåliga kan det dock dröja flera dagar eller kanske någon vecka innan hjälp kan nå fram. Men på Mars får man vänta minst 250 dagar innan hjälp kan nå fram och har man otur och planeterna står i fel läge kan man få vänta drygt två år på hjälp.

En faktor där Mars eventuellt har en fördel är gravitationen. Allt blir mycket lättare att lyfta och bära där, och det kan nog behövas när kosmonauterna anländer försvagade i kroppen efter många månaders rymdresa. Men det är väl typ den enda fördelen. Och vi vet inte vilka effekter så låg gravitation har i längden. Det längsta någon människa varit i rymden är 438 dagar - för längre tid än så vet vi inte vilka fysiska effekter det får på kroppen. Framförallt om man vill etablera en koloni har man ingen aning om hur så mycket lägre gravitation kommer att påverka kvinnors graviditet - sannolikt inte positivt.

Tyvärr saknar Mars en viktig sak - magnetfält. Jordens magnetfält skyddar oss mot kosmisk strålning och solvind. På Mars finns inget sånt skydd, utan hela kolonin måste byggas under skydd och måste så förbli för all framtid. Trots strålningsskydd kommer den kvarvarande stråldosen troligen att utsätta mänskliga besökare för en cancerrisk som är kanske tio gånger högre än på Jorden. Strålningen är troligen det största enskilda hindret för kolonisation eller kortare bemannade besök på Mars. Detta hinder finns förstås inte på Antarktis.

Om man tänker sig att Marskolonin ska kunna odla sin egen föda behövs alltså någon form av kraftverk (se nedan) som driver enorma lampor för odlingen under strålskyddet. På Antarktis har man faktiskt tillgång till solljus för odling (i växthus) under halva året. Livsmedel skulle sedan kunna lagras för andra halvan av året. Betydligt enklare än på Mars.

En koloni behöver förstås vatten. På Antarktis finns det enorma mängder färskvatten (om än i frusen form) på ytan, förutom några få undantag av torra områden. Antarktis har faktiskt Jordens största sötvattentillgång frusen i sin is. På Mars finns det troligen fruset vatten under ytan även runt ekvatorn. För att få fram detta vatten skulle man behöva borra och därefter smälta i brunnen för att kunna pumpa upp. Ett himla jobb. Och hur mycket vatten kommer man att lyckas få fram? Vid polerna finns troligen is på ytan, men Mars är nog ogästvänligt som det är, så det är bara runt ekvatorn som mänsklig verksamhet är aktuell.

Ett ytterligare problem på Mars är att regoliten (jorden/sanden) är giftig (innehåller 0,5% perklorat). För att kunna använda den för odling behöver den tvättas. Mineralerna på Antarktis däremot har tvättats ur av vatten under miljoner år och är inte generellt giftigare än på andra platser på Jorden.

Inte bara att jorden på Mars är giftig. Dessutom kommer dessa perklorater också att virvla upp i dammstormarna på den röda planeten och det fina och giftiga dammet kommer att hamna överallt, vilket astronauterna måste hantera genom exempelvis noggrann tvättning efter utflykter.

Sedan tillkommer problemen med själva färden. Den sista månfärden tog 12 dagar. En Marsfärd tar minst 20 gånger så lång tid. Hur påverkas astronauterna av avsaknaden av fysisk aktivitet och gravitation?

Dessutom vet man inte ens hur man ska landa på Mars. Månlandaren vägde 10 ton, men en Marslandare skulle behöva väga 30-60 ton. Även en mindre farkost är svår att landa på Mars. Det finns för lite atmosfär för att kunna landa som på Jorden och för mycket för att kunna landa som på Månen. En mycket stor andel av de obemannade marssondlandningarna hittills har faktiskt misslyckats. Ännu har ingen kommit på något bra sätt att landa en stor farkost på Mars. Att landa flygplan på Antarktis är i och för sig inte trivialt, men görs redan nu regelbundet vid forskningsstationerna. Och en flygtur till Antarktis tar timmar, inte månader.

Marsfarkosten behöver strålningsskydd (tungt) för att inte besättningen ska få för hög stråldos under färden. Och när man kommer man fram måste man snarast gräva ner sig under ytan för att få ett rejält strålningsskydd. Allt det slipper man på Antarktis.

En Marsfarkost kräver en enorm raket (flera gånger större än raketen som skickade iväg månlandare). Även om man kör något slags rymdtankning med bränsle producerat på månen är energi- och materialåtgången enorm. För en resa till Antarktis räcker det med flygplan eller fartyg.

Resekostnaden per person avspeglar förstås avståndet och svårighetsgraden. 1 miljard dollar per person räknade Mars One-projektet med att det skulle kosta, men siffran är troligen spekulativt optimistisk. Resor till Antarktis kan fås för 40 000 kronor tur och retur.

Man kan förstås tänka sig att skicka ut robotiserade expeditioner först för att förbereda platsen för den framtida Marskolonin. Dessa robotar ska gräva ut grottor, bygga kraftverk och infrastruktur med mera. Men även robotar får problem med strålning och elektroniken måste vara skyddad. Tanken har varit att man ska kunna använda de lokala mineralerna för att bygga infrastruktur. Men ska man alltså bygga (eller ha med sig) en mindre masugn? Och en liten cementugn? Och det kommer att först behövas (robotiserade) rekognoseringsexpeditioner för att hitta lämpliga lägen för den första Marskolonin, där nödvändiga mineraler finns i närheten. Antarktis har fördelen att man antingen ganska lätt kan frakta råmaterial från gruvor någon annanstans på Jorden, eller frakta färdiga komponenter.

Och var ska man få energi från? Det finns två alternativ som jag kan se: solpaneler eller kärnkraft. Produktion av solpaneler från lokala mineraler kräver något slags miniindustri som producerar kisel och aluminium (eller stål). Dessutom har Mars några svåra problem för solpaneler - låg solinstrålning, dammet och låg temperatur. Antarktis är förstås inte heller utan problem vad gäller solceller och kan nog anses vara i nästan samma svårighetsgrad som Mars just i detta avseende, framförallt eftersom solen lyser väldigt lite eller inte alls under halva året. Kärnkraft har förstås sina speciella problem, men att transportera en liten kärnreaktor till Antarktis torde vara oerhört mycket lättare än att transportera den till Mars.

Ett annat intressant problem på Mars är att den ytterligt tunna atmosfären gör att om man har högre spänning än 250-350 volt får man överslag (om det inte är väldigt långt mellan polerna). Man kan alltså inte använda högspänning som på Jorden, utan tvingas alltså hålla sig till ganska låg spänning, t.ex. 220 volt, vilket ger större förluster över längre sträckor.

Mars skulle behöva rekognoseras rejält med robotar först innan man bestämmer sig för den bästa (minst dåliga) platsen för en bemannad expedition att landa på. Den begränsade utforskning som hittills gjorts av ytan räcker inte. Om SpaceX menar allvar med en första bemannad expedition år 2024 borde de redan idag skicka något tiotal automatiserade utforskningsexpeditioner. Antarktis är i jämförelse grundligt utforskat och vi kan lätt utse de bästa platserna att etablera kolonier.

Antarktis vinner alltså stort på de flesta punkter! Så istället för SpaceX till Mars, satsa på AntarXiX till Antarktis! Och kan man inte ta Antarktis på grund av något förargligt fördrag, så framstår exempelvis Atacamaöknen eller Rub al-Khali som rena campingplatser som bara inbjuder till att etablera mänskliga bosättningar.

Och till sist ska vi komma ihåg att Mars troligen är den näst mest gästvänliga himlakroppen i solsystemet, näst efter vår gästvänliga jord. Alla andra planeter eller månar är ännu mer livsfientliga.

Så varför föreslår ingen kolonisation av Antarktis, Atacamaöknen eller Rub al-Khali, utan istället kolonisation av Mars? De tre förstnämnda är tyvärr icke-hippa och ingår inte i vår civilisations mytologi, medan Mars är hippt och har ingått i det moderna industrisamhällets mytologi i minst sjuttio år. Mars lever upp till de moderna myterna om mänsklighetens och den industriella civilisationens väg mot ständigt högre höjder. Myter som har förstärkts av decennier av science fiction.

Ränteobservation 1: Bolåneräntor

Med anledning av att Cornucopia noterar att fler banker nu höjer bolåneräntorna tänkte jag uppdatera mitt gamla diagram över bolåneräntorna. Swedbank är nämligen så snälla att de har historik bak till 1985 på sin hemsida.

Det som jag främst noterar i detta diagram är vilken historiskt unik period vi har haft sedan 2015, då bolåneräntorna har rört sig minimalt. Under hela tiden sedan 1985 har detta aldrig hänt förut.

Swedbank bolåneräntor fr.o.m. 2018-12-28
3 mån	2 år	5 år	10 år
2,25%	2,20%	2,30%	3,33%

Nästa observation är att bolåneräntan bunden på tre månader efter senaste justeringen är något högre än bolåneräntan bunden på två år och dessutom närmar sig femårsräntan. Detta är något som kan innebära att större saker kommer att hända snart med räntorna.
Även om detta hänt är det fortfarande minimala rörelser, som knappt syns i diagrammet ovan.
Alltså har ännu inget anmärkningsvärt hänt med bolåneräntorna, även om det ser ut att kunna hända saker snart med tanke på hur räntorna på olika löptider uppför sig.

Vi behöva en stark man för att styra i rätt riktning!

Jag läser huru filosofiprofessor Tännsjö, som politiskt synbarligen haver sina sympatier å vänster sida, nu ser "global despoti" som en möjlighet för att motarbeta den klimatkris som vi leva i. Detta synes mig helt riktigt, då endast en stark man med ett kraftfullt mandat kan leda ett samhälle i kris, utan att behöva ta hänsyn till hinder orsakade av demokratiska processer av olika slag.

Låtom oss därför snarast tillsätta denne starke man! Kanske filosofiprofessor Tännsjö själv borde axla denna viktiga roll, ty han haver (såsom den aktuella artikeln tydligt visar) uppenbarligen ägnat sig åt djupa filosofiska grubblerier just om klimatfrågorna och deras globala lösningar utifrån ett etiskt riktigt perspektiv. Just att professor Tännsjö är så kunnig inom etikens område torde göra honom särskilt lämplig för rollen som den upplyste despot som skall leda världssamfundet vidare mot en klimatpositiv framtid. Inget etiskt dilemma en upplyst despot skulle kunna råka ut för torde vara för komplicerat för denne gigant inom filosofin.

Just despotens roll är intressant, då historien visar huru despoter hava varit viktiga för att genomdriva snabba förändringar i samhällen. Förvisso finnas där många exempel på despoter som drivit samhällen i dåliga riktningar, men dessa despoter voro ju icke upplysta, utan endast simpla oupplysta despoter, som mestadels drevos av makthunger eller förfelade idéer. Nej, se istället på de upplysta despoterna genom historien! Jag kan emellertid för tillfället icke påminna mig några exempel på upplysta despoter, men haver starka minnen av att jag läst om sådana - jag får skylla på min glömska, eller måhända ouppmärksamhet å vissa historielektioner.