Inför 2013

Här kommer lite tankar om viktiga faktorer som kommer att påverka världens utveckling under 2013. Förutom dessa faktorer finns alltid risken att det dyker upp någon "svart svan" som ställer till saker.

• Vi har ett oljepris som ligger runt 110 dollar per fat (Brent), vilket blir som en straffskatt på alla oljeimporterande länder, d.v.s. större delen av världsekonomin. (Men självklart jättebra för oljeexportörer som Norge, Ryssland och Saudiarabien.) Genomsnittspriset under helåret är ett av de högsta (inflationsjusterat) som vi sett någonsin och på ungefär samma nivå som 2011.
• Skulle oljepriset däremot gå ner alltför mycket får många oljeexportörer problem med ekonomin. Detta skulle kunna ske om en kraftig nedgång i världsekonomin (delvis orsakad av högt oljepris) gör att efterfrågan på olja sjunker.
• Norges oljeproduktion lär fortsätta att sjunka med omkring 6 procent per år. I vårt västra grannland kanske inte en kraftig nedgång i oljepriset kommer att ge så stora problem med statsfinanserna, men det kan komma att spräcka den norska bostadsbubblan, som troligen är en av de mest uppblåsta i världen.
• 
  Vi har 2012 haft en dålig spannmålsskörd i flera av världens största producenter. Livsmedelspriserna på världsmarknaden är därför höga - visserligen inte riktigt lika höga som 2011, men mycket högre än 2009 och 2010. Detta ger en ökad risk för social oro i fattiga länder med stor livsmedelsimport (vilket gäller de flesta fattiga länder). För 2012/2013 förutspår FAO en lägre global spannmålsproduktion än för 2011/2012. Hur kommer det att se ut för 2013/2014? Lagren är fortfarande på låga nivåer, så det finns små reserver att ta av vid missväxt.
• Vi har fortfarande en global kreditbubbla av proportioner som aldrig förr skådats i historien. Det är inte bara i EU, Japan och USA som skulderna är alltför stora, det finns också en överhängande risk att Kina drabbas av baksmälla efter sin alltför starka kredittillväxt. Vilken av dessa bubblor kommer att spricka först? Vilken av dem det än blir kommer det att sätta igång ytterligare kaos i den finansiella delen av världsekonomin.
• EU-cirkusen lär fortsätta, med återkommande "räddningar" för Grekland och Spanien, samtidigt som situationen i dessa länder urartar allt mer. Hur kommer det att gå i Grekland? Tar nynazisterna över, blir det något annat folkligt missnöje som ger en revolt, eller blir det militärkupp? Vilka åtgärder kommer EU-eliten att vidta för att försöka hålla ihop den vittrande unionen? Kommer några länder (t.ex. Storbritannien) att säga ifrån på allvar när de anser att de fått nog? Storbritanniens politiker överväger faktiskt på allvar en folkomröstning om EU-medlemskapet.
• Förutom att det blir allt svårare att hålla ihop EU självt, så pågår sönderfall inom vissa länder. Den spanska regionen Katalonien har bestämt sig för folkomröstning om oberoende 2014, vilket den spanska regimen under Rajoy såklart motsätter sig och säger bestämt att en sådan folkomröstning skulle vara emot Spaniens konstitution. Från Storbritannien ser vi mer fredliga tongångar, då premiärminister Cameron och ledaren för skotska nationalistpartiet Alex Salmond kommit överens om att hålla en folkomröstning om skotskt oberoende år 2014. Just nu ser det inte ut att finnas majoritet för oberoende, men om ekonomin utvecklas i negativ riktning kan en opinionssvängning komma att ge de brittiska politikerna deras livs överraskning.
• Under hösten blir det förbundsdagsval i Tyskland och risken finns att Merkels koalition CDU/CSU kommer att slängas ut och ersättas av en rödgrön allians. Detta skulle såklart påverka EU:s framtid. Om Merkel åker ut skulle båda EU:s axelmakter Tyskland och Frankrike styras av regeringar till vänster om mitten och skulle då lättare kunna samarbeta, fast troligen i annan riktning än under "Merkozy". Sitter Merkel kvar finns risken för att den politiska klyftan vidgas mellan Tyskland och Frankrike. Att det är valår gör att Merkel i sin EU-politik kommer att tvingas balansera mellan att hålla ihop ett allt mer spretigt EU och att hålla sig väl med de tyska väljarna.
• Här i Sverige kommer vi troligen att få se större skillnader mellan befolkningsgrupper, då lönerna förväntas öka (för dem som har stabila jobb), medan arbetslösheten förväntas öka. Bostadspriserna kommer knappast att budas upp ytterligare under sådana förhållanden. När slår den svenska skuldfällan igen?
• På klimatfronten vet vi att isvolymen och isens utbredning i Arktis var rekordsmå under slutet av sommaren. (Detta uppvägs inte av att isutbredningen i Antarktis var rekordstor.) Det kanske inte blir nytt rekord 2013, men det lär i alla fall fortsätta med liten havsisutbredning i Arktis, eftersom så mycket av den fleråriga isen försvunnit. Vi har haft ett stökigt väderår med extrem torka i bland annat USA, men ett av de regnigaste åren i modern tid i Sverige. Exakt hur vädret kommer att bli under 2013 vet vi inte, men vi kan vara ganska säkra på att det blir extrema väderhändelser av olika slag. Detta bland annat eftersom högre temperaturer i Arktis gör att de stora Rossbyvågorna rör sig långsammare.
• Mellanöstern ska vi inte heller glömma. Där kommer troligen al-Assad-regimen i Syrien slutligen att falla. Hur det sen går för landet står skrivet i stjärnorna. Detta kommer självklart att starkt påverka kringliggande länder som Israel, Libanon och Turkiet.
• I Saudiarabien blir kung Abdullah bara allt äldre (han fyller 88 i år) och kan trilla av pinn när som helst. Blir det några förändringar i landets politik efter hans frånfälle?
• Iran är försvagat av sanktionerna och där kan regimen behöva hantera folkligt missnöje. Israel hotar förstås fortfarande med att bomba deras kärnanläggningar, men jag gissar att det fortfarande bara stannar vid ett tomt hot. USA lär inte ge sig in i något krig mot Iran.

Ni mina kära läsare får gärna fylla på med sånt som ni tycker att jag glömt bort.Det är alltid svårt att göra förutsägelser om vad som kommer att hända, men de punkter jag har radat upp ger en "karta" att utgå ifrån för att bedöma årets händelser. Försöker man att göra alltför exakta förutsägelser har man ofta lika stor chans att pricka rätt som en chimpans som kastar pil.

Gott nytt år allihopa!

Kinas snabbväxande krediter

I sin sammanfattning av året skriver Doug Noland i sin Credit Bubble Bulletin bland annat om den sanslöst snabba kreditexpansionen i Kina. Den totala bankutlåningen har växt med nästan 1400 miljarder dollar sedan 2011 vilket är nästan 14 procent i årstakt. Kinas BNP-tillväxt under året väntas bli 7,5 procent, vilket stämmer ganska bra med siffran för ökning av elförbrukningen på 7,9 procent. Alltså växer bankkrediterna nästan dubbelt så snabbt som BNP. Självklart ohållbart i längden. En procents kredittillväxt i Kina ger numera betydligt mindre än en procents BNP-tillväxt.

Men detta är inte hela historien om Kinas kredittillväxt. Kinesiska företag gav ut en rekordstor mängd företagsobligationer under 2012. Fram till 19 december hade de gett ut obligationer för 327 miljarder dollar, vilket är en ökning med 77 procent sedan den mängd som gavs ut under 2011. Totalsumman utestående obligationer ligger nu runt 657 miljarder dollar. Räknar vi samman företagsobligationer och bankkrediter så har Kina under året haft en kredittillväxt på runt 19 procent!

Räknar man sedan med Kinas inofficiella "skuggbanksektor" blir siffrorna ännu värre. Denna sektor är förstås svårare att storleksuppskatta då den är inofficiell. Enligt Barclays är den nu på runt 4110 miljarder dollar, eller omkring en tredjedel av den totala utlåningen i landet. Sektorn har troligen fördubblats de senaste två åren. Centralbanken oroar sig nu för den inofficiella lånesektorn och vill försöka begränsa den.

Enligt Fitch så hade Kina under året en kredittillväxt på omkring 20 procent (vilket ligger nära de 19 procent jag kom fram till), och här får man anta att de inte räknar med den inofficiella sektorn. Fitchs Charlene Chu påpekar att BNP-tillväxten per extra yuan i utlåning har fallit från 0,75 yuan förra året till 0,30 yuan i år, vilket är ett tecken på att den kreditdrivna tillväxten börjar närma sig mättnad.

Frågan är när Kina når kreditmättnad och drabbas av bakslag. Det kan ske under 2013, men det vi lärt oss av den slowmotion-kris som pågått sedan 2007 är att man aldrig ska underskatta vilka desperata åtgärder som centralbanker och politiker kan få för sig att vidta för att upprätthålla "business as usual".

Kinas tillväxt de senaste åren, framförallt sedan 2008, har till stor del drivits av olika infrastruktur- och byggprojekt och landets cementproduktion (för betong) är som jag påpekat förut numera större än hela resten av världens tillsammans, se diagrammet nedan.

Detta kan förstås inte fortgå hur länge som helst. Visst kan det vara bra att göra investeringar, men de måste vara produktiva för att det ska kunna fortsätta med lånade pengar. Det verkar inte som om de investeringar i infrastruktur som nu görs i Kina är särskilt produktiva, så vi kommer säkert att få se ett bakslag här, frågan är bara när.

Tillägg: ZeroHedge tipsar om en rapport från IMF med titeln "Is China Over-Investing and Does it Matter?". Svaren är förstås ja och ja.

Oanvändbara känsloladdade ord

Lars Wilderäng skrev i torsdags på sin blogg Cornucopia att "Regimen Borg/Reinfeldt är fascister och inte liberaler". Istället för att "göra en pudel" presenterade han istället igår en högst tveksam argumentation för att våra nuvarande politiker uppfyller någon definition av fascism.

Problemet med ord som "fascister" är att de är så starkt negativt känsloladdade och därför oftast inte kan användas i en vettig debatt utan att diskussionen förflackas och övergår i pajkastning. De emotioner som ordet "fascist" för de flesta framkallar tar överhanden och debatten utgår från svallande känslor istället för att bli ett intellektuellt resonemang med sakargument. Wilderäng hade lika gärna kunnat kalla vår regering för "djävla skurkar" eller vräka ur sig en harang av könsord. Det syns också på den onyanserade debatt som rasat bland kommentarerna på Cornucopia. Om jag och Lars skulle sitta vid köksbordet och diskutera vore det en annan sak. Då skulle han kunna argumentera för att vår regering uppfyller exempelvis historikern Umberto Ecos definition på fascism och jag skulle kunna argumentera emot honom på ett sakligt vis, eftersom jag inte skulle utgå från ordets emotionella laddning, utan istället från dess formella definition. Men i den offentliga debatten fungerar det inte, då "fascist" i princip är ett skällsord och de flesta människor i förstone inte kan förhålla sig sakligt till det.

Det som Wilderäng gjort genom sitt första (måhända oöverlagda) uttalande och det uppföljande inlägget är att bara förråa och förflacka den politiska debatten, och det är väl inte det han egentligen skulle vilja. Som jag känner honom så vill han väcka folk och få dem att tänka. Fast det drog säkert många besökare till bloggen och det var kanske tanken bakom detta provokativa uttalande och dess uppföljare.

I likhet med "fascist" så har "kommunist" också fått en stark negativ känsloladdning (om än kanske inte lika stark som för "fascist") och är därför oanvändbart i dagens politiska debatt. "Kommunism" har i första hand kommit att förknippas med totalitära stater som Sovjetunionen eller Kina istället för med idéerna i Marx och Engels kommunistiska manifest. Jag förstår mycket väl att Vänsterpartiet plockade bort ordet ur sitt partinamn för ett antal år sedan. På så sätt kan de ägna sig åt att diskutera sakfrågor i politiken istället för att behöva försvara sig mot alltför många känslomässiga påhopp.

När sakargumenten tryter är det lätt att ta till kraftuttryck som vädjar till emotioner. Jag har exempelvis i kommentarer på denna blogg blivit kallad sådant som "miljötaliban" och "ekofascist", vilket förstås inte leder någonvart, även om jag får ett gott skratt av det.

Nå, för att övergå till definitioner av fascism och hur de stämmer in på vår regering, så anser jag att det är lite väl förenklat (eller snarare missuppfattat) att säga att bara för att några av Umberto Ecos kriterier stämmer in så skulle regimen vara fascistisk. Enligt Wikipedia säger Eco att det räcker med att ett av kriterierna finns så kan fascism koagulera runt det. Han säger inte att det räcker med bara en punkt för att det skulle finnas fascism. Han säger inte heller att det "utan tvekan" är fascism om flera av punkterna finns. Jag anser att Wilderäng här läser Wikipedias referat av Eco så som Fan läser Bibeln. Den grekiske historikern Dimitri Kitsikis har en liknande lista över kriterier för fascism och ger poäng på var och en av sina 13 punkter. Som jag förstår det (utan att ha läst Ecos uppsats) har Umberto Eco liknande tankar. Kitsikis ger exempelvis Perus Sendero Luminoso 10,5 av 13 fascistpoäng och anser därmed att de är något slags fascistisk rörelse. Utgående antingen från Ecos eller Kitsikis lista skulle vår svenska regering knappast få ens i närheten av så många poäng.

Så jag ser fram emot en mer nyanserad debatt utan användning av sådant som närmast får betraktas som skällsord.

Stabil ekonomi

Jag har lagt till en ny bloggranne¹, nämligen Stabil ekonomi. Vederbörande² skriver bra om privatekonomi, aktier, sparande, barnsparande, skulder, jakt efter status, konsumtion och miljö. Målet är att skriva på en nivå som alla kan förstå, att visa att privatekonomi inte behöver vara särskilt svårt, samt att försöka hjälpa folk till en bättre ekonomi, reda ut skulder och trasslig privatekonomi. Jag fick upp ögonen för Stabil ekonomi när vederbörande kommenterade gårdagens inlägg om kontantlöst med länkar till två läsvärda inlägg om kontanthantering på svenska banker och att vi inte är redo att fasa ut kontanter.

Jag kan även rekommendera det Stabil ekonomi skrivit om

• en femstegsplan för att ta sig ur en trasslig privatekonomisk situation
• konsumtion och status

---

1. Bloggrannar är enligt mig de som ligger i den övre listan på högersidan av denna blogg. Det är sådana som jag tycker skriver läsvärt om sådana ämnen som jag själv tar upp. En förutsättning för att vara bloggranne till mig är också att bloggen uppdateras med nya inlägg tillräckligt ofta, annars halkar den ner i den nedre listan "Fler svenska bloggar".
2. "Vederbörande" är det nygamla "hen", som Cornucopia säger.

Kontantlöst inte bra

I förra veckan kunde vi läsa om hur allt färre bankkontor hanterar kontanter. Det finns nu fler kontantlösa bankkontor än kontor med kontanter. Bara Handelsbanken är motvalls och har som mål att alla kontor ska ha kontanter.

Det är för övrigt intressant hur bankerna har lyckats få igenom sitt språkbruk med "kontantfria" istället för "kontantlösa". "Kontantlösa banker" och "kontantlöst samhälle" ger en känsla av att något saknas, medan "kontantfria banker" och "kontantfritt samhälle" ger en känsla av att man befriat sig från något onödigt.

Den minskade kontanthanteringen avspeglar sig även i mängden sedlar och mynt i cirkulation, som sedan 2007 har minskat med omkring 10 procent, efter att tidigare ha ökat i en takt som ser ut att någorlunda ha följt inflationen. Det ser alltså ut att vara sedan 2007 som vi ser den riktigt starka trenden mot mindre kontantanvändning.

Kontantlöst låter kanske bra i teorin, med minskad rånrisk och andra argument, men i praktiken finns många problem. Ett av dem är att det kontantlösa samhället är fullständigt beroende av en fungerande elektronisk infrastruktur för betalningar. Detta visade sig särskilt tydligt idag när Nordeas tjänster idag under två timmar på eftermiddagen inte fungerade på grund av tekniska problem. Det gällde hela det elektroniska betalningssystemet med bankomater, kortbetalningar och nätbank hos Sveriges största bank. Liknande stopp har inträffat flera gånger tidigare i år, framförallt nära månadsskiften då många använder systemen för att betala räkningar. Visserligen har det varit "relativt störningsfritt" under hösten, men kombinationen av månadsslut och mellandagsrea blev tydligen för mycket för systemet.

De som drabbas av dagens stopp hos Nordea är dels butiker som inte kan sälja varor, dels alla som skjutit upp sina inköp till mellandagsrean för att de inte anser sig ha råd att handla till fullt pris. Sedan kan förstås de drabbas som hade tänkt att mata in sina räkningar för betalning inför en resa.

Det är många system som måste fungera felfritt för att ett kontantlöst samhälle ska fungera. Ett strömavbrott någonstans i kedjan stoppar betalningar, men å andra sidan stoppar troligen strömavbrott även de flesta kontantbetalningar, då de allra flesta butiker idag har elektroniska kassasystem. Men även utan strömavbrott är det elektroniska betalsystemet sårbart. Tekniska system, framförallt de som baseras på någon form av datorer, fallerar förr eller senare. Jag vet, för jag har jobbat med utveckling av programsystem större delen av mitt liv.

Skatteverkets krav på kassaregister skapar för övrigt också en större sårbarhet i samhällets betalsystem genom att i princip kräva elektroniska kassaregister. Företag med försäljning inklusive moms under fyra prisbasbelopp (176 000 kr) per år är undantagna.

Slopad kontanthantering blir också ett problem för mindre företag i mindre kommuner.

”Många småföretag överväger att flytta eller lägga ned sin verksamhet i vår kommun”, säger Per Almström, kommunchef i Perstorp.

Detta sedan Perstorps enda bank Swedbank slutat med kontanthantering. Storbankernas motvilja mot kontanthantering ger förstås ett guldläge för uppstickare inom kontanthantering såsom Forex Bank. Efterfrågan på nyetablering finns framförallt på mindre orter och bara i år har Forex öppnat nästan 20 nya bankkontor.

Ett annat problem med kontantlöst är att många människor i samhället inte har något bankkonto eller betalkort. Det gäller till stor del svaga grupper, t.ex. hemlösa, utlandsstudenter, låginkomsttagare och personer från andra länder. Även många unga människor saknar bankkonto eller betalkort.

Flera landsting har numera slopat kontantbetalning i sjukvården, och "Patienterna erbjuds istället att betala med kort eller få en faktura för betalning i efterhand". Detta drabbar dem som av olika orsaker inte har något kort att betala med. För att kunna betala sin faktura kontant måste de betala en extra avgift hos de ställen som erbjuder kontant betalning av fakturor, som blir ett slags straffavgift för redan svaga grupper. I och med att dessa grupper redan är svaga har de också svårt att göra sin röst hörd och den kortbetalande majoriteten kan utan problem köra över dem.

Visserligen har man enligt svensk lag rätt att öppna ett konto i en bank. I Bankrörelselagens 2 kapitel står:

1 § En bank är skyldig att ta emot inlåning på räkning från allmänheten.

Vad denna allmänt hållna formulering innebär förtydligas av Finansinspektionen i författningen FFFS 2001:8 "Allmänna råd om inlåningskonton och tillhörande banktjänster".

Inlåningsskyldigheten

2 § En bank är skyldig att ta emot inlåning på räkning från allmänheten enligt 2 kap. 1 § bankrörelselagen (1987:617). Det kan finnas undantag från denna skyldighet t.ex. vid lagliga hinder, tidigare misskötsel eller ohederlighet gentemot banken.
Enbart den omständigheten att en kund har fått en s.k. betalningsanmärkning bör inte utgöra tillräcklig grund för banken att neka kunden inlåningskonto.

Tilläggstjänster

3 § För att på ett effektivt sätt kunna sköta uttag av kontanter, överföringar och betalningar bör kontohavaren ges möjlighet att koppla tilläggstjänster till ett inlåningskonto, om det inte finns skäl mot detta.

De mest utsatta grupperna, t.ex. hemlösa, har ingen chans att få något bankkonto, än mindre betalkort, då de kan nekas detta på grund av "tidigare misskötsel". Hur många hemlösa skulle klara av att ha ett kort förvarat på betryggande sätt? Även vad gäller mindre utsatta grupper så behövs i många fall en utbildningsinsats för att få dem att förstå att de behöver bankkonto och kort. Vem gör den insatsen och hjälper dem när de går till banken? Ingen såvitt jag kan se, i alla fall inte i den omfattning som skulle behövas.

Rättigheten att öppna bankkonto begränsas också i många fall av bankernas avgifter. Endast några banker har helt avgiftsfria konton, åtminstone om man vill ha tillgång till betalkort och/eller internetbank. Detta vet de flesta inte om, utan går bara till första bästa bank.

En intressant sak vad gäller att betala med kort är att det är de stora bolagen Visa och Mastercard som bestämmer villkoren. De kan till exempel bestämma att stoppa en skräckfilmsförsäljare. De svenska bankerna måste följa kortbolagens villkor. Med tanke på att de båda är baserade i USA är det inte otänkbart att de hittar på andra kategorier av varor och tjänster som de anser är moraliskt dåliga.

Bankerna och många andra aktörer (t.ex. Finansförbundet) förespråkar en större övergång till kontantlösa transaktioner och brer på om kontanternas förment dåliga sidor, ibland med förvrängda fakta. Nordea skriver t.ex. på fullaste allvar att "Kontanter har en stor påverkan på miljön och är en grogrund för kriminalitet". Jag skulle vilja veta vilka belägg Nordea har för detta med att kontanter "är en grogrund för kriminalitet". Kriminalitet lär vi nog ha även i ett kontantlöst samhälle, då den har helt andra grundorsaker, exempelvis snedfördelning av inkomster och tillgångar inom samhället. Men vi får gratulera våra banker till ett framgångsrikt lobbyarbete, så att de kan ta en större procent i avgifter på samhällets penningtransaktioner.

Nordea och Finansförbundet går vidare med att skriva om de utsläpp som värdetransporterna orsakar och att hanteringen av sedlar och mynt kostar samhället cirka 11 miljarder per år. Vad de talar tyst om är kostnaderna för kortbetalningar. De är förstås inte heller gratis. Butikerna måste köpa eller hyra kortterminaler, samt betala avgifter för kortköp. Kortinnehavarna betalar också i de flesta fall en årsavgift för förmånen att kunna betala med kort. Infrastruktur måste byggas upp för att ta hand om elektroniska betalningar. Har någon räknat på vad korthanteringen och elektroniska betalningar egentligen kostar? Vilket betalsystem vi än har blir det kostnader för transaktionerna.

Själv använder jag mest kontanter när jag betalar, bland annat för att jag anser att kontanter som betalsystem måste finnas kvar. Det känns också bättre att betala med riktiga pengar, inte med siffror på bankkonton. Mitt bankutdrag blir också mycket lättare att läsa efter att jag frångått kortbetalning.

Apocalypse Not

Idag är det inte bara vintersolstånd klockan 12.12. Det är också som ni säkert inte missat också dagen för en massa apokalyptiska profetior med anledning av att Mayakalendern påstås "ta slut". Men det är bara en längre tidsperiod (5125 år) i Mayakalendern som tar slut - "baktun" nummer 13, vilket avslutar en "stor årscykel". Därefter är det dags för nästa "stora årscykel". Mayakalendern var faktiskt såpass avancerad att man räknade betydligt längre fram i tiden - den längsta tidsperioden var en "alautun" på 63 123 288 år. Vi har alltså gott om tid på oss innan Mayakalendern "tar slut" och behöver inte oroa oss.

Världshistorien är full av folk som har förutsagt olika varianter på domedagen, apokalypsen, jordens undergång, harmageddon eller vad man nu vill kalla det för. Minns ni Harold Camping som förutspådde domedagen till 21 maj 2011 och satsade en massa pengar på reklam och fick en massa uppmärksamhet i media? "There is no plan B". När datumet passerats utan större händelser gjorde han ett försök med ett nytt datum 21 oktober 2011 (det fanns tydligen en plan B), men när även det passerats blev han ganska tyst. Camping hade för övrigt redan en utebliven domedag bakom sig 1994. Eller minns ni alla som förutspådde diverse hemska händelser när Y2K-buggen skulle förlama världen 1 januari 2000? Eller Charles Taze_Russell, grundaren av den rörelse som sedermera blev Jehovas vittnen, som förutspådde Jesu återkomst år till 1914. När Första världskriget började det året tolkade han det som att hans spådom slagit in och att man såg början på Harmageddon. Han hann dock inte uppleva slutet på kriget, då han dog 1916, vilket kanske var bäst för honom, då han fick dö lycklig i orubbad apokalypstro.

Så idag blir det nog inte heller någon domedag, utan vi kan lugnt räkna med att fira julafton på måndag och nyårsafton om ytterligare en vecka.
Apokalypsen har alltid haft en stark dragningskraft på människor, men världen fungerar inte så. Kollapser är snarast sega utdragna skeenden. Invånarna i Romarriket upplevde troligen inte det de genomlevde som en kollaps, utan bara som att saker sakta men säkert blev allt sämre. Visst kunde det inträffa plötsliga allvarliga händelser, som när barbarer bestämde sig för att plundra någon stad, men på det stora hela var det nog mest ganska trist. Och det fanns förstås mitt i det långa eländet hoppingivande år då allt blev bättre ett tag.

Yogi Berra sade visdomsordet "det är svårt att göra förutsägelser, särskilt om framtiden", vilket är en sanning som många borde ta till sig. Visst kan man ganska korrekt förutspå stora drag i vad som kommer att ske, men man ska akta sig för att göra alltför exakta spådomar vad gäller tidpunkter och detaljer.

Jag vet själv hur det kan gå. Jag gissade att vi hade sett toppen för den svenska bostadsbubblan år 2007 när vi fick en nedgång 2008. Jag hade inte kunnat föreställa mig de extraordinära åtgärder som Riksbanken och Riksgälden satte in och inte heller att de svenska bolånetorskarna skulle svälja betet med hull och hår. Visst har vi fortfarande en skuldbubbla här i Sverige, men jag aktar mig efter denna profetia att komma med alltför exakta gissningar. Jag konstaterar numera att vi har en bubbla och att den kommer att blåsas ur någon gång framöver, okänt exakt när, men kanske ganska snart. Ju längre tid bubblan blåses upp, desto större blir förstås dess proportioner och därmed storleken på baksmällan. Fråga danskarna, irländarna eller spanjorerna hur baksmällan efter en sprucken bostadsbubbla känns.

Även Grekland har lyckats hålla sig kvar i euron betydligt längre än vad många (inklusive jag själv) trodde. Man ska inte underskatta de styrandes desperata försök att vidmakthålla den rådande ordningen på alla vis, även om de åtgärder de vidtar i längden är rent skadliga. De som sitter på en hög maktposition, exempelvis i EU, har alldeles för mycket att förlora för att inte göra allt som står i deras makt.

Nåja, 2012-12-21 kl 12.12 är det vintersolstånd, vilket betyder ljusare tider och att det bara kommer att bli allt längre dagar i ett halvår framöver. Väldigt skönt tycker jag, som känt av en väldig trötthet denna mörka och kulna höst, vilket bland annat synts i den avtagande mängden blogginlägg.

För den som gillar "siffermagi" var gårdagens datum förresten ett av de mer intressanta - 20/12 2012. Det kan också vara kul onödigt vetande att känna till att vi förra veckan upplevde det sista "repetitiva datumet"  inom våra livstider (12-12-12). Nästa gång blir om drygt 88 år och om du är tillräckligt gammal för att kunna läsa detta idag kommer du troligen inte att uppleva nästa repetitiva datum.

Mer om undergången: SR, AB, SvD1, SvD2, UNT, GP, DN1, DN2, Effekt.

Tillägg: För den som vill läsa mer om tidigare "undergångar" rekommenderas boken Apocalypse Not av John Michael Greer. "Three Thousand Years of End of Times (That Never Happened)"

Förbifarten - enorm felsatsning!

Anders Gardebring och Jan Wiklund från nätverket Yimby (Yes in My BackYard) skrev igår om Förbifart Stockholm (även på Newsmill). Det är uppfriskande att få perspektiv på proportionerna i detta vansinnesbygge.

Den sammanlagda längden på tunnlarna är enligt Vägverket 52 km, mer än dubbelt så mycket som alla vägtunnlar som finns i Sverige idag. Under Lovön läggs två nya S:t Gotthardstunnlar på vardera närmare 17 km. I hela världen finns bara två vägtunnlar som är längre (Lærdalstunneln 24,5 km och Zhongnanshantunneln 18 km), men ingen av dem är en sexfilig motorvägstunnel. Volymen på 4 miljoner kubikmeter bortsprängt berg är det bara järnvägstunneln under Engelska kanalen som överträffar.

Istället för att satsa på detta onödiga bygge skulle man kunna bygga så mycket annat vettigare. Till och med andra motorvägsbyggen (inte i tunnel) skulle vara vettigare.

De 30 miljarderna skulle alltså räcka till fyrfilig motorväg från Linköping till Skellefteå, eller från Stockholm till Arjeplog.
[...]
Enbart tillfartstunnlarna från trafikplatsen på Lovön är 7,5 km, samma längd som hela den föreslagna Nackatunnelbanan. Hela Stockholms t-bana har 62 km tunnlar, bara 10 km mer än Förbifartens 52.

Förbifarten kommer inte ens att ha någon stor effekt på den långväga frakttrafiken.

Endast 211 av cirka 400 000 bilar under ett vardagsmedeldygn är genomfartstrafik med både start och mål utanför Stockholms län, varav 20 tunga lastbilar. Dagens långdistanstrafik är ännu blygsammare, under 100 fordon per dygn.

Menar man allvar med att förbättra för långdistanstrafiken så är det givetvis den närmaste vägen man ska satsa på, för det är den som långdistanstrafiken faktiskt tar. Vad skulle det kosta att bygga 240 km helt ny fyrfilig motorväg mellan Norrköping och Gävle via Katrineholm, Eskilstuna och Västerås? Med samma kilometerpris som Uppsalamotorvägen blir det ungefär 10 miljarder, alltså bara 1/3 av priset för Förbifartens 21 km. Dessutom förkortas färdvägen med 80 km, jämfört med Förbifarten, samtidigt som de regionala effekterna blir starkt gynnsamma.

Jag har skrivit förut om den onödiga förbifarten. Dessutom ser vi av olika skäl ut att befinna oss i närheten av "peak car", vilket gör det troligt att trafiken inte kommer att öka så värst mycket mer framöver.

Det är dags för Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M) och andra tunnelseende betonghuvuden att inse att Förbifart Stockholm är en helt felaktig satsning, svälja sin stolthet och stoppa bygget. Fast med tanke på Sten Nordins framtoning tror jag knappast att han kommer att ändra sig. Nej, han är en typisk sån politiker som vill bygga jättemonument över sig själva.

Det man kan göra nu är att försöka sätta käppar i hjulen för planeringen så att förhoppningsvis det går såpass lång tid att även politikerna tar sitt förnuft till fånga och inser att Förbifarten inte är något vettigt projekt. Jag läser på Trafikverkets hemsida att arbetsplanen för förbifarten är inlämnad.

Förhoppningen är att arbetsplanen för E4 Förbifart Stockholm fastställs under våren 2013. Från det att arbetsplanen är fastställd är det möjligt att överklaga beslutet under tre veckor. Om beslutet inte överklagas vinner arbetsplanen laga kraft. Det innebär att Trafikverket då har ett formellt tillstånd enligt väglagen att bygga vägen. Det innebär också att Trafikverket får ta marken inom vägområdet i anspråk.
Om beslutet däremot överklagas, överlämnas ärendet till regeringen för avgörande.

Läge för ett överklagande av lämplig(a) organisation(er).

Regeringsskifte i Japan

En av helgens viktigaste nyheter hamnade i skymundan, nämligen att världens tredje största ekonomi Japan får en ny regering efter en jordskredsseger för högerkonservativa Liberaldemokratiska partiet (LDP), som kommer tillbaka till regeringsmakten efter tre års bortavaro.

LDP ser ut att få 294 platser av 480 i Japans parlament. Deras koalitionsparti New Komeito Party (NKP) ser ut att få 31 platser. Totalt har de alltså med 325 platser två tredjedels majoritet och kan därmed köra över parlamentets överhus, vilket bryter det politiska dödläge som rått i japansk politik sedan 2007.

LDP:s partiledare Shinzo Abe har lovat att spendera på offentliga projekt samt en mer expansiv penningpolitik för att få fart på landets tröga ekonomi. Det blir framöver alltså det som kallats för "Abenomics", en politik av statligt spenderande för lånade pengar som tidigare LDP-regeringar tillämpat utan att lyckas få fart på Japans ekonomi. Det verkar inte troligt att det kommer att lyckas denna gång heller, utan lär bara öka på Japans redan rekordstora statsskuld på en bra bit över 200 procent av årlig BNP. Läs vad jag skrev om det överbelånade Japan för två år sedan. Ingen kan förutse när den japanska skuldbubblan brister, men förr eller senare händer det. Demografin jobbar dessutom emot dem. Se i diagrammet nedan hur statsskulden ökat i Japan sedan 1990. Greklandsnivån passerades redan för över 10 år sedan.

De senaste åren har Japans ekonomi pendlat mellan svag tillväxt och krympning.

Tredje kvartalet 2012 var det åter dags för krympning, vilket lär fortsätta ett tag.

Japan lider också av kronisk prisdeflation. Sedan slutet av 1990-talet har man med något undantag haft prisdeflation eller nära noll i inflationstakt.

Abe har även lovat att stärka Japans försvar samt en tuffare hållning gentemot i Kina i dispyten om ögruppen Senkaku/Diaoyu i Östkinesiska havet. Där kan han säkert få stöd av det nybildade nationalistiska Upprättelsepartiet, som gick till val på upprustning av militären för att möta hotet från Kina och blev tredje största parti i helgens val. Vi kan alltså se fram mot mer politiska spänningar i östra Asien.

LDP kommer också att ändra på Japans politik i kärnkraftsfrågan. Den krassa ekonomiska verkligheten är att Japan har ett stort behov av kärnenergin och därför vill LDP dra igång den igen, trots det tveksamma i att placera kärnkraftverk i ett land som är en enda stor jordbävningszon. Japan har för övrigt en mycket smutsig energimix: 2008 kom 97% av energin från kol, olja, gas och kärnkraft. Dessutom importerar Japan lejonparten av sina råvaror, även för energibehoven. Dyrare energikostnader i världen påverkar landets ekonomi negativt.

Koalitionspartnern New Komeito Party är intressant, eftersom detta parti grundats av medlemmar i den Nichiren-buddhistiska organisationen Soka Gakkai och partiet har starka kopplingar till denna organisation, vars medlemmar utför en hel del gratis kampanjarbete för partiet. Soka Gakkai är en ekonomiskt mycket stark religiös organisation, som ägnar sig åt ett slags buddhistisk variant av framgångsteologi. Soka Gakkai International (SGI) har även förgreningar i många länder med mer än 12 miljoner medlemmar över hela världen. Jag har själv träffat på några medlemmar i svenska SGI, som dragit med mig på några möten och en sak som jag reagerat på är den personkult som omger deras ledare, framförallt den högste ledaren Daisaku Ikeda (vanligen kallad Sensei = lärare eller mentor). En annan sak jag reagerat på är det ständiga berättandet av medlemmars framgångssagor och hur de övervunnit sina svårigheter tack vare hängivet reciterande av mantrat. SGI klassificeras dock inte som en sekt, även om den har vissa sektlika drag.

Klimatkonspiration?

Supermiljöbloggen hade följande bra bild på sin fejsboksida:

Pascalidou om Grekland

Alexandra Pascalidou har skrivit en läsvärd artikel i Bang om läget i Grekland, särskilt med avseende på extremhögerpartiet Gyllene grynings framgångar, som jag nämnt förut.

Nazism, fascism, rasism är ingen tsunami som plötsligt väller in. Det kommer stegvis, systematiskt, smygande. Det tränger genom samhällets porer, genom små vardagliga samtal som om någon lyft locket till Pandoras ask och släppt ut allt stinkande elände.
[...]
”I Grekland pågår ett inbördeskrig” säger en av Gyllene grynings parlamentariker till BBC och nämner att det är nationalister och patrioter som han, som vill ha tillbaka det gamla Grekland, som kämpar mot illegala invandrare och anarkister. Men på deras långa listor finns flera framtida offer.

Läs nu hela artikeln för att förstå mer om vart Grekland är på väg.

Cornucopia har fått en skugga

Jag upptäckte idag en blogg som kallar sig för Cornucopias skugga. De beskriver sitt syfte så här:

Då Cornucopia är Sveriges största finansblogg finns det anledning att granska bloggen och ifrågasätta vad han skriver. Det är denna bloggs målsättning att kritisera samt föra fram alternativa tolkningar än de Cornucopia framför. Givetvis finns även plats för att ge Cornucopia beröm om någon vill göra det.

Den/de som skriver denna blogg är anonym(a), vilket i sig inte är något konstigt - även jag är det. När man blir så stor som Cornucopia (enligt Bloggportalen 50000 besökare per vecka jämfört med mina omkring 5500) får man nog stå ut med att det dyker upp såna här "skuggbloggar".

Det är bra att någon/några börjar granska och ifrågasätta en inflytelserik bloggare som Cornucopia när han blivit så stor. Tyvärr tycker jag dock att "Cornucopias skugga" blir lite väl pladdrig och långrandig och ägnar sig inte så mycket åt saklig argumentation och att försöka beskriva verkligheten så som de ser den, utan istället till att klanka ner på sånt som de tycker att Cornucopia har fel i. "Cornucopias skugga" har en hel del vettiga poänger tycker jag, men de drunknar tyvärr i en massa andra ord. Men läs själva och bedöm vad ni tycker.

"Cornucopias skugga" verkar ha någon koppling (samma skribent?) till Ett Nytt Penningsystem (parasitstopp.wordpress.com), en blogg skriven av en person (som kallar sig Lincoln) som Cornucopia karakteriserar som "penningsystemhaverist", vilket förstås får Lincoln att gå i taket.

Själv tycker jag att en hel del av vad "Ett Nytt Penningsystem" skriver är vettigt, men tyvärr blir det så långrandigt och opedagogiskt uttryckt att åtminstone jag inte orkar läsa det. Han har dock åstadkommit den bra och tankeväckande skriften "Vad finns på ditt bankkonto?". Vill man läsa en mer pedagogisk förklaring av hur penningsystemet verkligen fungerar rekommenderar jag istället bloggen "Vad är pengar?". Där kan man läsa bland annat om problemet med multiplikatormodellen, räntenettot och bolån, clearingprocessen, att betala med en skuld, vad är svenska kronor och varifrån kommer de.

Men Cornucopias verkliga skugga är kanske jag? Jag har hållit på ungefär lika länge, skriver om ungefär samma ämnen, men ofta med annan vinkel än Cornucopia. Ta t.ex. igår när Cornucopia basunerar ut "Deflation!" för att SCB meddelar att KPI sjunkit med 0,1 procent på årsbasis. Jag tittade istället närmare på siffrorna bakom och skrev att det handlar om att räntan drivit ner KPI. Ser man istället på KPIF (som är rensad för effekten av räntesatsförändringar) har vi fortfarande en prisinflation på 0,8 procent i årstakt. Jag är förvisso också "deflationist" i och med att jag förutspår ett starkt deflationstryck framöver när skuldberget måste skrivas ner, men vi är inte där riktigt ännu och det är inte bra att ropa "vargen kommer" innan den faktiskt gör det.

Räntedriven KPI-deflation

Idag presenterade SCB de senaste inflationssiffrorna, som visade på deflation vad gäller KPI. Priserna mätt med KPI sjönk med 0,1 procent i årstakt (alltså jämfört med november 2011). Nu inkluderar dock KPI även räntan på bolån och är därför inget bra mått på prisinflationen. Jag föredrar KPIF (rensad för effekten av räntesatsförändringar). Den årliga inflationstakten enligt KPIF var +0,8 procent, alltså ingen "riktig" prisdeflation ännu. Från oktober till november sjönk KPIF med i genomsnitt 0,2 procent. Under samma period förra året steg KPIF med 0,2 procent. Vi har alltså en trend mot lägre prisinflation, men ännu inget jag skulle kalla för "deflation på riktigt". Så här har KPIF-förändringen (årstakt) sett ut de senaste åren.

Inte någon gång under de senaste sex åren har vi sett "riktig" prisdeflation.

Vi kan dock notera att Sveriges inflationstakt (mätt med det EU-harmoniserade HIKP, som är mycket likt KPIF) ligger en bra bit under EU-genomsnittet. I oktober var inflationstakten enligt HIKP för EU 2,6 procent (2,5 procent för EMU-länderna), medan den för Sverige bara var 1,2 procent. Enligt Eurostats snabbstatistik var inflationstakten 2,2 procent för EMU-länderna i november 2012, att jämföra med 0,8 procent för Sverige.

Det vi kan konstatera är att det (p.g.a. ekonomisk kris) inte finns några som helst tecken på skenande inflation i EU och förstås inte heller i Sverige. Risken ligger snarare åt deflationshållet.

Det vi också kan konstatera är att inflationstakten i Sverige ligger en bra bit under Riksbankens mål om 2 procent, vilket inflationsmått vi än använder, och dessutom ser ut att vara i en sjunkande trend. Det skulle därför inte vara helt överraskande om Riksbanken vid nästa räntebesked (18 december) väljer att sänka reporäntan, trots att Stefan Ingves och Per Jansson i direktionen uttryckt oro för bolånen och vad lägre räntor skulle kunna ställa till med där.

EU:s mytologi fick fredspris

Idag delades som bekant Alfred Nobels fredspris ut vid en ceremoni i Oslo. Som sagt årets mest absurda händelse.

Att EU nu får fredspriset kommer de närmsta åren troligen att framstå i en otäckt ironisk dager när EU-imperiet faller samman. Inte bara vissa länder är på väg att ramla ur, utan även regioner inom länder, såsom Katalonien. Högmod går före fall.

Alfred Nobel vänder sig troligen i sin grav.

Tomas Magnusson, en av två ordförande i Internationella fredsbyrån, skriver i en debattartikel i GP idag att årets fredspris strider mot Alfred Nobels vilja.

Det finns givetvis alltid ett element av fredsskapande när människor och nationer möts, samtalar, och träffar avtal, men aldrig någonsin har EU deklarerat en politisk ambition att stödja den globala fredsordning av demilitariserade länder som Nobel beskrev med absolut tydlighet i sitt testamente. Tvärtemot, EU har ett omfattande program för att utveckla vapen och arméer, ett försvarsprogram, stridande trupper samt vapenproduktion och vapenhandel.
...
Nobel gav sitt fredspris till världen med önskan att gynna innovativa förändringar till mänsklighetens fromma. Vid tiden då testamentets skrevs stod det norska parlamentet i främsta ledet för en ny global fredsordning baserad på nedrustning och fredlig konfliktlösning, och det norska parlamentet gav stora bidrag till fredsrörelsen. Just därför ansåg Nobel att det norska parlamentet skulle vara den bästa instansen att utse en femmannakommitté hängiven att stödja hans visionära fredsplan.

I dag har detta parlament, påverkat av kalla kriget, medlemskap i Nato och en tilltagande militarisering av den västerländska kulturen, en motsatt inställning till den syn som Nobel önskade stödja. Därmed bryter man mot testamentet och mot lagen som skyddar testamenten, och detta kan inte längre tolereras.

Men på ceremonin i Oslo lät det så här:

- EU såg till att göra den europeiska kontinenten till en fredsregion i stället för en region av krig.

Fast var det verkligen så? Stefan Jonsson och Peo Hansen skriver idag i DN Kultur om hur EU som fredsprojekt är en myt.

När dagens EU, eller EEC, bildades var det inte fredsviljan som avgjorde. Hade de europeiska ledarna endast haft freden och säkerheten som mål hade vi inte haft något EU. Då hade Europas stater nöjt sig med Nato, som i slutet av 1940-talet och särskilt efter Västtysklands inträde på 1950-talet gav västeuropeiska stater bästa tänkbara garanti mot att krig skulle uppstå dem emellan.

Har vi verkligen EU att tacka för att Tyskland och Frankrike blivit vänner eller att Spanien, Portugal och Grekland omvandlats från diktaturer till något slags demokratier? Nej, Tyskland och Frankrike hade nog blivit vänner ändå av krasst ekonomiska skäl. Frågan är också hur bra vänner de egentligen är. Diktaturerna i Spanien, Portugal och Grekland föll, och först därefter ansökte de om medlemskap i EG. Faktum är att Spanien gick med i NATO innan det gick med i EG. Det är kanske NATO som egentligen hållit freden i Europa, inte EU?

En sak som Jonsson och Hansen tar upp som jag inte visste var att ett argument när EG bildades på 1950-talet var att det skulle inkludera de dåvarande europeiska kolonierna i Afrika, som skulle bidra med sina resurser till Europa. Fast det motiverades förstås med andra ord än kolonialistiska.

Några dagar senare gör premiärminister Guy Mollet officiellt besök i USA och förklarar för amerikanerna vad det förestående Romfördraget innebär: “Jag vill framhäva vikten av Europas enhet: den är nu ett faktum. För några dagar sedan undanröjde vi de sista hindren på dess väg, och nu föds en än bredare enhet: Eurafrika, en långtgående association där vi skall arbeta tillsammans för att främja framsteg, lycka och demokrati i Afrika.”

Men åter till dagens ceremoni i Oslo.

Att inlemma de forna kommuniststaterna i Europa efter murens fall var den största solidaritetsakten någonsin på den europeiska kontinenten, menade Jagland.

– Och det var en solidaritetsakt som inte hade kommit till stånd utan EU, sade han.

Det handlade knappast om solidaritet. Det handlade istället om krassa maktpolitiska och ekonomiska överväganden. Här kunde man få ett större politiskt maktområde för EU och man kunde också få tillgång till en massa relativt billig arbetskraft inom unionen. Vad bra, nu när "Eurafrika" inte blev av!

Och vidare från Jagland:

Han citerade en av unionens grundare, Jean Monnet: ”Inget kan åstadkommas utan människor, men inget blir permanent utan institutioner.”

Fina ord, kanske, men Monnet hade även andra sidor - från Jonssons och Hansens artikel:

Som Jean Monnet (hjärnan bakom Kol- och stålunionen) föreslagit för Schuman skulle Afrika bli Frankrikes brudgåva till det europeiska samarbetsprojektet.

Tre EU-ledare tog emot priset: Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy, EU-kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso och EU-parlamentets talman Martin Schulz.

– En av de mest synbara symbolerna över vår enhet finns i vars och ens händer. Det är euron, vår europeiska unions valuta. Och den tänker vi stå fast vid, slog Barroso fast.

Euron - en av de mest destruktiva saker EU kommit på.

Årets fredspris har blivit starkt kritiserat. Den organisation som brukar hålla fackeltåg till pristagarens ära i samband med prisutdelningen avstår i år från detta, precis som när Barack Obama fick priset för några år sedan.

Värst är nog att tre namnkunniga tidigare mottagare av fredspriset har skrivit ett öppet brev till den norska nobelkommittén där de säger att priset inte borde delas ut, att det strider mot de värden som förknippas med priset, samt att EU inte är någon "kämpe för freden". Det är Desmond Tutu (Sydafrika),
Mairead Maguire (Nordirland) och Adolfo Perez Esquivel (Argentina), några av de mest respekterade tidigare fredspristagarna, som skrivit brevet. Brevet är också underskrivet av International Peace Bureau, som fick fredspriset 1910, och flera författare, jurister och fredsaktivister.

Ordförande Van Rompuy uppmanade EU:s medlemsstater att sända sina ledare till prisceremonin, men några har tackat nej. Tyngst bland dessa är nog Storbritanniens premiärminister David Cameron. Vad betyder Camerons nej? EU är numera nedprioriterat i brittisk politik, och det brittiska folket är nu till stor del negativa till EU.

Läs även Göte Kildén, som anser att årets fredspris är värre än Orwells 1984.

I dag tar EU emot sitt fredspris. Passande nog har en del av statscheferna landat på Gardermoens militära flygfält. För redan om fyra dagar. Den 14 december, ska EU försöka besluta om mer samordning för att få fart på sin vapenindustri. Allt enligt Lissabonsfördraget. Där står dessutom svart på vitt att EU gradvis ska öka sin gemensamma militära kapacitet.

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”, skrev George Orwell 1948 i sin bok 1984.

Läs också den irländske författaren Colm Tóibin i DN Kultur om EU - hjälten som blev en dåre.

Något som också medföljde var den sekretess de som älskar makt åtnjuter. EU byggdes på ett diplomatiskt system snarare än ett parlamentariskt. Det som hände bakom stängda dörrar och dök upp i hemliga pm påverkade vårt liv mer än det som hände i våra egna parlament.

När medlemmarna i det europeiska ministerrådet möttes utfärdade de menlösa uttalanden och ställde upp för fotografering. Ingen visste vad de beslutat, eller hur. Europaparlamentet förblir ett stort och dyrt alibi för transparens.
[...]
Styresmännen lurade ofta folket och såg ut att veta vad som var bäst för det. Vi kunde alla märka att när våra huvudstäder hade ordförandeskapet för unionen så kördes ledarna genom gatorna i glänsande, snabba bilar med poliseskort och sirener, som i diktaturer. De verkade rädda för oss.

Pulsådern Mississippi kan stängas

Årets torka i USA drabbar inte bara jordbruket genom dåliga skördar. Som jag har nämnt tidigare ger torkan även problem med pråmtransporterna på USA:s viktigaste transportled, floden Mississippi.

Mississippi är tack vare slussar navigerbar ända upp till Minneapolis, med ett djup av 2,7 meter i övre delen av loppet. Floden har varit USA:s viktigaste transportled för spannmål sedan innan ångbåtarnas tid. Pråmar på Mississippi skeppar omkring 60 procent av USA:s spannmålsexport ner till New Orleans vid Mexikanska golfen. På Mississippi skeppas även 22 procent av USA:s olja och 20 procent av kolet. Uppströms går viktiga frakter av bland annat konstgödsel till jordbruksområdena.

Men nu ser det ut som om den stora floden inom någon vecka kommer att få för lågt vattenstånd på den 290 kilometer långa mellersta sträckan, från St. Louis, där Missouri flödar samman med Mississippi, ner till Cairo (i Illinois), där Ohio-floden ansluter. Denna del av Mississippi är nu bara omkring 100 meter bred, mot normalt 300 meter. Floden är 5-7 meter grundare än normalt och bara 4 meter djup på många ställen. Om vattenståndet sjunker ytterligare, ner till 2,7 meter kommer klippor på två ställen att allvarligt försvåra eller till och med omöjliggöra för de stora pråmarna att passera. När detta kommer att ske beror på vem som gör beräkningarna, men någon gång från 9 till 11 december sker det troligen och sedan kan pråmtrafiken komma att vara stoppad i omkring två månader.

Om vattenståndet blir för lågt skulle pråmarna på floden kunna minska mängden last och därmed djupgåendet, men det ger förstås dyrare transporter och mindre kapacitet, samt även en osäkerhet om hur djupgående de kan vara för att undvika att fastna.

Mississippi och dess största bifloder (från Wikipedia)

För att upprätthålla pråmtrafiken släpper man nu ut extra vatten ur reservoarer i övre delen av Mississippi, i Minnesota och Iowa. Trots detta kan den mellersta sträckan komma att stängas. Det handlar enligt en intervjuad inte längre om hantering av vattenflödet, eftersom den långvariga torkan har gjort att det inte längre finns tillräckligt med vatten att arbeta med. Det skulle också gå att släppa ut mer vatten i Missouri-floden, men det kan ge problem med för låga vattennivåer längs den floden och storstäderna där såsom Kansas City och St. Louis. Man funderar även på att spränga bort de två värsta klipporna som kan blockera sjöfarten.

Detta händer just som årets spannmålsskörd är redo att skeppas ut. Transportföretagen letar nu febrilt efter alternativa transportmöjligheter för de många ton spannmål som ska exporteras, men de betydligt högre transportkostnaderna på lastbil eller järnväg gör att många kan välja att inte frakta alls under de två månader som flodtrafiken kan vara stängd. De kan helt enkelt sitta med spannmålen i lager tills floden öppnas för pråmtrafik igen.

En stängning av flodtrafiken skulle orsaka flera miljarder dollar i ekonomiska förluster och problem med leveranser av bland annat vägsalt och framförallt konstgödsel till vårens sådd. Leveranserna kan bli försenade och brister kan uppstå. Jordbruket försöker nu att snabba på leveranserna av konstgödsel innan flodtrafiken stängs av, eftersom gödselbrist skulle kunna äventyra nästa års skörd.

De ekonomiska effekterna kan röra sig om mer än 20 000 jobb om flodtrafiken stängs i två månader. Mer än 2,3 miljarder dollar i jordbruksprodukter, 1,8 miljarder dollar i kemikalier och 1,3 miljarder dollar av oljeprodukter fraktas normalt på Mississippi i december och januari.

Om stora delar av USA:s spannmålsexport skulle stoppas i två månader skulle det förstås ge ett uppåttryck på de globala livsmedelspriserna. Vi vet av erfarenheten från den "arabiska våren" att detta skulle ge ökad politisk oro i många importländer, dock med några månaders fördröjning. Men livsmedelspriserna har redan länge varit så höga att de ändå kan ge politisk oro. En stängning av mellersta Mississippi förvärrar dock situationen.

Våren 2011 var det istället stora översvämningar i Mississippi, som var några av de största och skadande någonsin. Vädret svänger snabbt och häftigt.

Den eviga tillväxtens omöjlighet

Idag kommer SvD:s Andreas Cervenka ut som tillväxtkritiker när han skriver om tillväxtens tvångströja. Han konstaterar att vi de senaste århundradena eller decennierna sett exponentiell tillväxt i det mesta - befolkning, krediter, resursförbrukning. När den ekonomiska tillväxten befinner sig på kollisionskurs med jordklotets fysiska gränser når vi till slut tillväxtens gränser och då blir det problem för vårt kreditbaserade penningsystem (som Cervenka kallar för "digital skuldmyntfot"), som kräver ständig tillväxt för att kunna betala räntorna. Cervenka konstaterar i princip att evig ekonomisk tillväxt är en omöjlighet. Inte oväntat reagerar många kommentatorer negativt på krönikan (även om det också finns många positiva kommentarer).

Jag anser det rimligt att den ekonomiska tillväxten har en gräns någonstans. Hittills har den ekonomiska tillväxten gått hand i hand med ökad energiförbrukning, och någonstans finns en gräns för hur mycket energi mänskligheten kan tillskansa sig. För även tjänster kräver energi. Facebooks megadatacenter i Luleå kommer att dra 1 terrawattimme per år, vilket motsvarar Västerås kommuns elbehov. Som jämförelse är elbehovet för hela den svenska industrin 55 terrawattimmar per år.

Nå, men låt oss säga att mänskligheten hittar någon ny revolutionerande energikälla såsom kall fusion. Om vi räknar med en årlig global tillväxt i energianvändningen framöver på 2,3 procent kommer vi enligt Tom Murphys uträkning på "Do the Math" att inom drygt 350 år ha uppnått en genomsnittlig yttemperatur på 37 grader på jorden. Detta på grund av den oundvikliga spillvärmen från energianvändningen och begränsningen i hur mycket värme som jordklotet kan utstråla. Inom knappt 450 år kommer vi att ha nått en genomsnittlig temperatur på jordytan på 100 grader, vilket sätter en definitiv punkt, då vattnet kokar. Självklart finns gränsen för mänsklighetens energianvändning långt innan 37 graders medeltemperatur.

När vi har konstaterat att energianvändningen på jordklotet har en gräns kan man ändå undra om vi inte skulle kunna effektivisera allt mer, så att vi får ut mer BNP per insatt energienhet. Visst finns det utrymme för produktivitetsförbättringar, men det är också begränsat. Vissa prylar är redan idag nära sin effektivitetsgräns, t.ex. elmotorer med 90 procents verkningsgrad. Förbränningsmotorer går inte heller att förbättra så mycket mer, då gränsen här sätts av termodynamiska samband. Det går också fortfarande åt en viss mängd energi till att exempelvis värma upp våra bostäder och ta fram vår mat.

Men om vi tänker oss att produktiviteten ändå skulle kunna öka in absurdum, genom att folk väljer att betala mer för mindre energiintensiva saker. Med en gräns för energianvändningen skulle då energin komma att utgöra en allt mindre andel av ekonomin. Idag utgör energin grovt räknat 10 procent av världsekonomin. När energin till slut skulle utgöra en pytteliten andel av världsekonomin skulle någon ägare av ett stort tjänsteföretag kunna köpa upp alltihop och därmed stoppa hela världsekonomin! Det faller på sin egen orimlighet, då det isåfall skulle uppstå en budstrid om energiresurserna och deras pris skulle stiga och därmed deras andel av världsekonomin. Någonstans finns en undre gräns för hur liten andel av världsekonomin som energikostnaderna kan utgöra.

Jag anser det därför ställt utom allt tvivel att vi någonstans inom tidsskalan något århundrade kommer att uppnå en gräns för den globala ekonomiska tillväxten. Rent praktiskt tror jag att det högst kommer att röra sig om något decennium innan vi uppnår den gränsen. Vissa länder kan redan ha nått sin gräns.

Denna tillväxtens gräns skapar som sagt allvarliga problem när vi har ett skuldbaserat penningsystem. Även pensionsfondernas framtid ter sig högst osäker i ett sådant perspektiv. Är detta ett problem som våra politiker talar om? Nej, de talar istället om fortsatt tillväxt.

Läs mer om den eviga tillväxtens omöjlighet i Tom Murphys resonemang kring huruvida ekonomisk tillväxt kan fortsätta i evighet och hans samtal med en ekonom om saken.

Läs även vad jag skrivit tidigare om "kan vi uppfinna oss till tillväxt" och "rakhyvlarnas tillväxt".

Tillägg: Observera att en gräns för tillväxten inte är detsamma som en gräns för utveckling. Mänskligheten kommer fortfarande att hitta på nya saker.