Energidrömmar från EU-miljöpartister

I Ny Teknik har Isabella Lövin och Peter Eriksson, första och andra namn på Miljöpartiets lista till Europaparlamentet, skrivit en debattartikel om hur EU på sikt bör kunna bli energimässigt oberoende. Tyvärr handlar det om orealistiska energidrömmar. De skriver om "ambitiösa, konkreta och bindande mål för effektivisering och andelen förnybar energi" och att "ersätta kol, olja, uran och gas med förnybara energikällor". Tyvärr är det inte praktiskt möjligt att ersätta dessa ändliga energikällor med förnybara. Läs exempelvis mitt räkneexempel på energiersättning för att förstå de orimliga proportionerna om man vill ersätta fossila bränslen, samt min genomgång av energialternativen. För att ersätta fossilbränslena måste det byggas enorma mängder med anläggningar och dessa byggs med dieseldrivna fordon samt råvaror från gruvor som utvinns med dieseldrivna fordon. Denna diesel måste isåfall prioriteras framför andra användningar, vilket blir svårt utan att krascha ekonomin. Och kraschar ekonomin finns inga incitament till att bygga dessa energianläggningar.

Jag skulle mest rekommendera Lövin och Eriksson att läsa David MacKays bok "Sustainable Energy – without the hot air", som finns gratis på nätet. Den gör en mycket bra genomgång av olika energikällor.

I Lövins och Erikssons energidrömmar kan vi behålla vår nuvarande levnadsstandard och ändå byta till 100 procent förnybar energi. Detta är förvisso även den syn som befordrats av Greenpeace med flera, så dessa miljöpartister är inte ensamma i sin villfarelse. Verkligheten är att ett EU som bygger på 100 procent förnybar energi måste förbruka radikalt mindre energi än idag, vilket innebär en betydligt lägre levnadsstandard än vi idag är vana vid. Visserligen kommer vi att tvingas till detta av den brutala verkligheten på energiområdet, men det vore ärligare av miljöpartisterna att tala om vad som faktiskt måste till för att komma till 100 procent förnybar energi istället för gröna politiska floskler. Jag har i många år ofta röstat på Miljöpartiet, men de senaste åren har de för mig kommit att framstå som alltmer orealistiska och de kommer därför med största sannolikhet inte att få min röst i år, varken i EU-valet eller riksdagsvalet. Om Birger Schlaug fortfarande vore aktiv politiker kunde han däremot få min röst - han har en betydligt mer realistisk syn på energi.

Lövin och Eriksson visar också sin dåliga koll på energimarknaderna genom att skriva om att "öka spridningen av importen så att råvarorna hämtas från olika ställen". Det låter ju bra i teorin, men det finns tyvärr ingen reservkapacitet idag. Global "peak oil exports" nåddes 2005. Vad gäller gasen finns för EU inget realistiskt alternativ till Ryssland.

Apropå dålig koll skriver bloggrannarna Cruel Crude om Dagens Industris och Nordeas oljeanalytiker Thina Saltvedts syn på oljemarknaden framöver, där också stora kunskapsbrister blottas. Jag har hört Thina Saltvedt förut och hur hon talar sig varm för USA:s skifferolja och skiffergas, en bubbla som kommer att gå över ganska snart och framförallt inte tillnärmelsevis föra USA i närheten av oberoende av energiimport.

P.S. Vad sjutton har Miljöpartiet gjort med sin hemsida? Den är numera totalt oöverskådlig och omöjlig att hitta saker på.

Positiv deflation?

I torsdags kom siffrorna för mars för konsumentprisindex (KPI), som visade att KPI sjönk med 0,6 procent på årsbasis, alltså prisdeflation och detta tänkte jag nu kommentera lite. Som jag har påpekat många gånger förut så är KPI konstruerat så att när Riksbanken sänker styrräntan och bolåneräntorna följer efter, så sjunker KPI, varför KPIF, som inte räknar med räntan, i många fall kan vara mer rättvisande för den faktiska prisinflationen. Men KPIF låg i mars på 0,0 procent på årsbasis, alltså precis på gränsen till prisdeflation och definitivt långt under Riksbankens inflationsmål på 2 procent per år. Även HIKP, det harmoniserade konsumentprisindexet som möjliggör jämförelser inom EU, låg i mars på deflation (-0,4 procent) i årstakt, så nu anser jag att man med visst fog kan tala om äkta prisdeflation i Sverige. I februari låg HIKP straxt över nollan, men det blev alltså en dykning i mars. Dessutom verkar denna dykning ner i deflation ha varit oväntad för de flesta analytiker, även om trenden mot deflation varit uppenbar den senaste tiden och det bara var en tidsfråga när nollan skulle spräckas.

Notera att eurozonen i genomsnitt har en högre inflationstakt (+0,5 procent) än Sverige, även om det skiljer avsevärt mellan olika länder där. Dock är även trenden för eurozonen tydligt neråt och även där ligger inflationstakten en bra bit under centralbanken ECB:s mål.

Det har såklart kommit en mängd kommentarer av olika slag till deflationssiffran. En intressant sak är vad Knut Hallberg, ränteanalytiker på Swedbank, säger i intervju med SvD, nämligen att det inte är någon "deflationsfara" (en nedåtgående prisspiral med fallande ekonomisk aktivitet i samhället) utan att "I det här läget är det en positiv deflation". Positiv på så sätt att prylar och tjänster vi köper blir billigare.

Vi kan se på KPI-förändringen årsvis uppdelad per kategori, alltså en uppdatering av mitt diagram från förra månaden.

Vi ser att priserna i de flesta kategorier har sjunkit. Den bredaste kategorin med ökande priser, livsmedelspriserna, har bara ökat med 0,2 procent på ett år, vilket förstås är positivt framförallt för de hushåll som lägger en stor andel av sin inkomst på livsmedel, alltså de med lägst inkomst. Då övriga "vanliga utgifter" sjunker i pris får den nuvarande formen av prisdeflation ses som positiv för de flesta hushåll, inklusive dem med låg inkomst.

Då återstår att se på hur de lägre priserna påverkar företagen. Lägre priser skulle kunna medföra en press på inkomsterna för många företag. Dock ser det inte i dagsläget ut att finnas någon kris för det svenska näringslivet i genomsnitt. Fjärde kvartalet 2013 ökade Sveriges BNP med 3,1 procent jämfört med samma kvartal 2012. Det var även en bra ökning jämfört med tredje kvartalet 2013. Dessutom ökade antalet sysselsatta med 1,2 procent och antalet arbetade timmar ökade med 0,4 procent, vilket gjorde att medelarbetstiden i hela ekonomin ökade med 0,8 procent. Sista kvartalet 2013 såg det alltså bra ut för Sveriges ekonomi sett till BNP.

BNP-siffran för första kvartalet 2014 får vi inte veta förrän i slutet av maj, men att döma av exempelvis produktionsindex över näringslivet ser det fortfarande förhållandevis ljust ut för Sveriges ekonomi. Arbetslösheten har inte heller ökat sedan samma tid förra året, men har å andra sidan inte heller minskat. Arbetslösheten är dock något högre än vid samma tid 2011-2012, men fortfarande lägre än i början av 2010.

Hushållens lån ökar i en årstakt av omkring 5 procent, vilket är snabbare än BNP-tillväxten och alltså inte hållbart. Merparten av denna kreditökning går till att köpa bostäder eller konsumtion, alltså icke-produktiva ändamål. Krediter till icke-finansiella företag, vilka förhoppningsvis går till produktiva investeringar, växer dock betydligt långsammare än BNP med en årlig tillväxttakt på 1,6 procent. Detta är inte bra - Sverige behöver produktiva investeringar, inte felallokeringar till bostäder och konsumtion, vilket tyvärr med nuvarande agerande från exempelvis Finansinspektionen och regeringen verkar bli den största effekten när räntan sänks.

Hursomhelst ger den låga inflationstakten ytterligare bränsle till dem som vill sänka Riksbankens styrränta och de flesta tror nu att det blir styrräntesänkning vid nästa direktionsmöte. Den främste denna kamp för räntesänkning är inte oväntat före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E O Svensson, som idag kommenterar deflationen. Han anser att deflationen "beror på Riksbankens strama penningpolitik från sommaren 2010". En viss del av prisdeflationen kan nog förklaras av det, men flera delar av konsumentpriserna styrs av en mängd andra faktorer. Livsmedelspriserna, som har stor vikt i KPI, styrs exempelvis till stor del av världsmarknadspriserna på livsmedel, som i sin tur påverkas av skördarna globalt. Boendekostnaderna, som har störst vikt i KPI, styrs till stor del av ränteläget. Eftersom boräntorna under 2012 och 2013 har sjunkit gradvis, så har detta sänkt boendekostnaderna. Den viktmässigt tredje största posten i KPI, transporter, styrs till stor del av oljepriset, som legat förhållandevis still de senaste ett och ett halvt åren.

Däremot håller jag med Svensson när han skriver

Deflation medför att reala skulder ökar. Hushållens (och företagens) skuldbörda ökar således, i synnerhet jämfört med om inflationen hade varit 2 procent. Inflationen i Sverige har fallit långt under inflationsförväntningarna de senaste åren, och det medför att prisnivå blivit betydligt lägre än förväntat. Det betyder i sin tur att reala skulder blivit betydligt högre än låntagarna förväntat och räknat med.

Nu sitter ju inte vanliga svenskar och räknar på inflation, realränta och sånt. Däremot är det så att det fortfarande finns en myt att inflationen skulle äta upp bolånen på sikt - även 2 procents inflation skulle halvera det reala lånevärdet på 36 år. När vi inte längre har någon inflation får alltså vanliga bolåntagare inte den urgröpningseffekt de hade räknat med på sina bolån. Detta är min mer verklighetsnära förklaring av Svenssons mer teoretiska resonemang. Ska vi ha nollinflation eller deflation måste det till en stor informationskampanj för att få vanligt folk att förstå att deras bolån inte kommer att ätas upp av inflation, annars ökar riskerna för hushållen.

Svensson påpekar också att deflation ger högre reallöner, vilket kan drabba företag negativt och i förlängningen leda till att folk förlorar jobbet. Trots låg inflation och nu deflation ser det som jag påpekat ovan inte så dåligt ut för Sveriges ekonomi, men det hade kanske kunnat vara ännu bättre? Det lär dock bli svårt för fackförbund att kunna motivera och få igenom löneökningar i ett deflationsläge.

Men sedan börjar Svensson jämföra med Japan.

Deflation ökar också risken för att hamna i en lång period av en s.k. likviditetsfälla, en situation med nollränta, deflation och förväntningar om låg inflation eller till och med deflation, som i Japan.

Jämförelsen med Japan haltar betänkligt, då en viktig (troligen den viktigaste) underliggande orsaken till Japans problem är dess demografi. Antalet japaner i arbetsför ålder (15-64) planade ut i Japan i början av 1990-talet och har därefter minskat. Samtidigt har antalet barn yngre än minskat sedan omkring 1980, medan antalet pensionärer ökat konstant. Japan nådde sin högsta befolkning år 2010 och sedan dess har till och med landets befolkning minskat något. Allt detta förklaras i sin tur av den låga fertiliteten (antalet barn som varje kvinna föder). Sedan 1974 har fertiliteten i Japan legat under 2,1 barn per kvinna (vilket är vad som behövs för att hålla en konstant befolkning) och ligger nu runt 1,4 barn per kvinna. Sverige har istället en fertilitet på 1,9 barn per kvinna och räknas även invandringen in så ökar Sveriges befolkning.

Finansanalytikern Peter Malmqvist har istället en helt annan syn på deflationsriskerna.

Nej, Sverige är inte i närheten av en deflationsspiral av japansk modell. Vi ligger snarare ständigt på kanten till en överhettning av bostadssektorn och en alltför kraftig utlåning. Att sänka räntan nu riskerar därför att bli droppen som får bägaren att kantra över.

Fortfarande kontantlös?

Om du fortfarande tillhör dem som går omkring utan kontanter på fickan kanske du bör tänka om efter gårdagens teknikhaveri hos Swedbank, där kort, automater, mobilbank, internetbank, kort sagt hela verksamheten, avstannade under sex timmar. Detta på grund av en "rutinmässig uppdatering" av datorsystemet som slog fel.

- Vi har inte haft ett så stor avbrott tidigare, säger bankens presschef, Anna Sundblad.

Där ljuger hon! I november 2010 hade Swedbank ett jättehaveri under 8 timmar, som visserligen den gången berodde på ett elfel, inte på programvaruuppdatering, men som slog ut inloggning, räkningsbetalning, bankomater och kort, alltså ungefär som gårdagens avbrott, men två timmar längre. Var gårdagskvällens händelse så utmanande för förtroendet att Swedbanks presschef ser sig tvungen att ta till en lögn?

- Sannolikheten för att något sådant här sker är, enligt vår bedömning, väldigt låg, säger Sundblad.

Det var inte så osannolikt trots allt - det har ju ändå inträffat. Två flertimmarshaverier har inträffat inom tre och ett halvt år, visserligen med olika orsaker, men de blottar kortsamhällets skörhet, som SvD:s Neurath skriver. Bankerna prioriterar vinsterna över ett robust betalningssystem och Finansinspektionen verkar inte kräva något annat.

Bankerna har allt att vinna på att pengar, tillgångar och skulder, förpassas till den digitala världen. Det är betydligt mer lönsamt. Själva kortavgiften på omkring 200 kronor per år från kunderna är bara en del av inkomstflödet. Varje gång du drar ditt kort tjänar banken lite pengar, och knaprar från handelns omsättning. Av de 80 öre per kortköp, som de flesta handlare får betala för varje korttransaktion, går merparten till den kortutgivande banken.
I Sverige görs omkring 2 miljarder korttransaktioner årligen. Det blir alltså ett stort bidrag till bankvinsterna. Men den riktiga drömmen är att fler kunder handlar med kreditkort, som ger ännu högre intäkter till banken.

Som jag har skrivit förut så är det inte alls osannolikt att systemen står still, utan tvärtom något man får räkna med att det händer då och då.

Jag har arbetat stora delar av mitt yrkesliv med verksamhetskritiska datasystem och jag vet av egen erfarenhet att förr eller senare händer i alla system det där "omöjliga" som gör att hela systemet går ner, hur mycket säkerhetsåtgärder och redundans man än byggt in. [...] Jag har varit med om att datasystem som inte "får" stå still gör det i över ett dygn.

Så visst kan det vara praktiskt med plastkort att betala med, men som jag skrivit tidigare ska man vara beredd på att det inte funkar och ha en reserv i form av kontanter. Om kortbetalningssystemet inte skulle fungera bör man alltid ha kontanter för några dagars matinköp liggande hemma. Ännu bättre är förstås att ha ett beredskapslager av mat som räcker i en vecka (Civilförsvarsförbundets rekommendation). Då klarar man även andra störningar. Men någon tusenlapp i kontanter är ändå bra att ha hemma.

Man kan också fundera över hur mycket kontanter man minst bör ha på fickan. Tillräckligt för att kunna ta taxi hem är mitt förslag. Eller tillräckligt mycket för att kunna ta taxi till sjukhuset, betala patientavgiften där och även köpa en måltid där. Välj det som är störst av dessa belopp.

För att man ska kunna använda sina kontanter i en situation där kortsystemet är ur funktion behövs dock att möjligheten finns att betala med kontanter. Om tillräckligt få köp sker med kontanter finns risken att exempelvis en butiksinnehavare kommer att slopa möjligheten att använda kontanter. Därför måste tillräckligt många använda kontanter även i vanliga fall. Jag använder till stor del kontanter när jag gör mina vardagsinköp och försöker att fördela så att jag betalar med kontanter på olika ställen.

Förutom att det kontantlösa samhället har många dåliga sidor så ställer det till problem för många.

Det kontantlösa samhället har inte heller särskilt många år på nacken - ser vi på mängden sedlar och mynt utgivna av Riksbanken är det först sedan 2007 som den minskat och som vi ser den riktigt starka trenden mot mindre kontantanvändning. Det är också bara några år sedan som det kom kontantlösa bankkontor, men det har gått snabbt. I Sverige fanns år 2009 inga kontantlösa bankkontor. År 2010 var det 179 kontantlösa av de då 1 833 bankkontoren. 2011 var antalet 560. Vid slutet av 2012 var 756 av Sveriges 1 839 bankkontor kontantlösa. Ett stort experiment - undrar hur länge det kommer att fortgå...

Dagens absurditet: Italiens och Spaniens räntor rekordlåga

Hos Zerohedge läser jag att räntorna på italienska och spanska statsobligationer nu är rekordlåga! Räntan på femåriga spanska statsobligationer är till och med lägre än på motsvarande amerikanska!

Vi vet ju alla hur bra ekonomin är i Spanien... ingen risk för staten där...

Europeiska centralbanken har alltså "lyckats". Grattis! Vi får se hur länge det håller. Och tala om manipulerade finansmarknader...

"Mini-stimulanspaket" i Kina

Strax efter nyheten om att Kina förväntar sig en "partiell, kontrollerbar minikris" för provinsers och städers skulder kom så beskedet att Kina har lagt fram ett åtgärdspaket för att stötta ekonomin och "skapa jobb". Även här används "mini" för att förringa betydelsen av det hela och försöka att undvika att rubba förtroendet.

"Det är ett mini-stimulanspaket designat för att stabilisera tillväxten. Då tillväxttakten avtar mot den lägre delen av ett rimligt intervall försöker premiärminister Li att göra något för att få tillbaka tillväxten på rätt spår", sade Xu Gao, chefekonom på Everbright Securities

Premiärminister Li Keqiang har ett mål om BNP-tillväxt på 7,5 procent i år, men det ser ut att bli svårt att infria det - därav åtgärdspaketet, som bland annat innefattar järnvägsbyggen i landets mindre utvecklade regioner. Kina planerar i år att bygga sanslösa 6600 kilometer järnväg, vilket är 1000 kilometer mer än förra året! Det talades också om "att utvidga en förmånlig skattepolitik för små företag och öka finansieringen för att bygga bostäder för låginkomsttagare".

Som jag skrev redan för några veckor sedan så börjar det att dyka upp sprickor i Kinas ekonomi och detta leder till att den snabba och kraftiga skuldtillväxten närmar sig Kinas Minsky-ögonblick. Att de styrande i landet nu tar till ett åtgärdspaket bekräftar bara att det håller på att gå utför.

Det kommer också allt fler tecken på att Kinas ekonomi håller på att bromsa in. Idag skriver SvD:s Ola Wong om hur Kina stänger stålverk för att minska överkapaciteten, fast regeringen skyller stängningarna på att att de är en del i kampen mot föroreningar. Överkapaciteten är i sin tur en indikation på lägre aktivitet i den kinesiska industrin och byggsektorn. Vid byggen går det ju förutom cement (där Kina producerar mer cement än hela resten av världen och har femfaldigat sin produktion sedan 1994) även åt stål till balkar med mera. Även vad gäller stål ligger Kina i topp i världen - under 2012 producerades bara i Hebei, provinsen runt Beijing, lika mycket stål som hela EU och Kina stod 2013 för nära hälften av världens stålproduktion.

I och för sig får det ses som positivt för miljön om Kina minskar sin kolförbränning - både stål och cement är kolintensiva vid produktionen. Läs vad Cornucopia skrev häromdagen om Kinas energikonsumtion (med fina diagram).

Det är för övrigt som jag skrev i februari inte bara Kina som börjar gå i väggen, utan det gäller även övriga framväxande marknader (emerging markets, "tillväxtmarknader"). Igår höjde Brasiliens centralbank styrräntan till 11 procent, vilket är nionde gången i rad. På mindre än ett år har styrräntan höjts totalt 3,75 procentenheter.

Kol under Nordsjön = godnatt för klimatet?

Via Ny Teknik nås jag av nyheten att Storbritannien har hittat en gigantisk kolfyndighet under Nordsjön. Problemet är förstås bara att kolet ligger under havet och därmed är mycket svårt att utvinna.

Det är förstås inte oväntat att de kolbäddar som ligger under Storbritannien även sträcker sig ut under omgivande hav. Det som idag är Nordsjön var fram till för 7000 år sedan ett landområde som brukar kallas Doggerland och som översvämmades när inlandsisarna smälte och havsytan steg.

Att det finns kol under Nordsjön har vad jag förstår varit känt länge, men inte att det var så mycket. Det har nu blivit aktuellt i och med att det nu finns teknik för att utvinna detta kol. För att utvinna denna åtråvärda fyndighet av fossilt bränsle tänker man sig förgasning in situ. Vattenånga och luft ska pumpas ner via ett rör och med det höga tryck som råder på detta djup kommer de att reagera med kolet och bilda gaser, som sedan kommer tillbaks via ett annat rör, för att sedan renas till användbar gas.

Man planerar redan att sätta igång en testanläggning vid Tynemouth inom detta år. Anläggningen får stöd från brittiska staten, som förstås är väl medvetna om det energipredikament som Storbritannien är på väg mot då utvinningen av olja och gas sedan 1999 respektive 2000 är stadd i minskning och Storbritannien sedan 2006 respektive 2004 tvingats börja importera olja och gas efter att tidigare under ett antal år ha varit en nettoexportör.

Det finns även liknande kolfyndigheter på den norska sidan av Nordsjön, men de är betydligt svårare att komma åt - med nuvarande teknik sägs de inte vara lönsamma.

För den antropogena globala uppvärmningen är sådana här nya fyndigheter förstås ytterst dåliga nyheter. Det räcker uppenbarligen med den mängd koldioxid mänskligheten hittills har släppt ut för att orsaka kraftiga klimatförändringar - se till exempel på vad som händer med isen i Arktis. Man hade kunnat hoppas att det skulle bli en nedgång ganska snart i förbränningen av fossila bränslen (även om den ännu fortfarande ökar) för att dämpa den växthuseffekt som koldioxiden orsakar. Men ju mer desperat mänskligheten blir i jakten på energikällor, desto mer svåråtkomliga fyndigheter av fossila bränslen ger man sig på och ökar därmed mängden koldioxid som totalt kommer att släppas ut. Godnatt!

Berglins om bankerna

Häromdagen tog Jan och Maria Berglin upp ämnet sviniga banker i sin skämtteckning. De har en del väldigt bra poänger. Läs!

Också i SvD kunde man i måndags läsa när Carolina Neurath beskrev att "du betalar för att vara bankkund".

Men det räcker inte med att tjäna på att ge noll procents ränta. Kunden ska dessutom betala för att få ha sina konton hos de flesta banker, om man nu vill kunna göra betalningar också. Avgiften varierar. Den ligger till exempel på 25 kronor per månad hos SEB och dras direkt från kontot. Medan det hos Swedbank kostar 39 kronor* att bli kund, eller så kallad nyckelkund som gör att man kan använda bankens tjänster.

Apropå det skrev jag för ett år sedan hur jag bytte bank på grund av avgifterna. Och apropå den bank jag lämnade kunde man igår läsa att Citigroup uppmanar Danske Bank att sälja av sin verksamhet i Sverige och Norge. De har enligt artikeln tappat 100 000 kunder under förra året.