Vad sjutton händer med STIBOR?

Nånting absurt hände med STIBOR¹ idag - enveckas STIBOR kraschade från -0,47 till -1,79 procent! Se på följande diagram över STIBOR på olika löptider. (Jag har tagit med även december förra året, där ingenting liknande syns som det som hände idag - det är alltså ingen vanlig årstidseffekt.)

Vi zoomar in på december 2015 för att tydligare se vad som hände.

Även enmånads STIBOR har sjunkit markant de senaste dagarna (till skillnad mot längre löptider), om än inte lika abrupt som enveckas. Att enveckas STIBOR ligger så kraftigt negativt betyder alltså att bankerna (eller vissa banker) vill betala för att bli av med likviditet till årsskiftet. På följande bild ser ni vilka banker som vill betala vad för att bli av med likviditet. (Klicka på bilden för att förstora.)

Det är framförallt Handelsbanken som vill bli av med likviditet - de betalar motsvarande en årsränta på hela 5,05 procent för det (det blir förstås bara ungefär 1/52 av det på en vecka). Men även Swedbank har uppenbarligen överlikviditet de vill bli av med inför årsskiftet, då de betalar 2,00 procent.

Jag gissar att denna underliga situation kommer att räta ut sig efter årsskiftet, men jag undrar lite varför detta händer. Jag har dock inte tid att rota vidare i det och har inte kunskaper nog att direkt säga något klokt om det. Det är dock uppenbart att tillståndet i det svenska finanssystemet inte är särskilt normalt och det beror troligen på det rekordlåga ränteläget. Om det är farligt eller inte? Vet inte, men sådana här extrema händelser inger knappast förtroende.

---

1. För den som inte vet vad STIBOR är så finns en förklaring hos Riksbanken.

"Stockholm Interbank Offered Rate är en referensränta som visar ett genomsnitt av de räntesatser som ett antal banker - Stiborbanker - verksamma på den svenska penningmarknaden är villiga att låna ut till varandra på utan säkerhet under olika löptider."

Slut på lågränteeran?

Så meddelade USA:s centralbank Federal Reserve idag att man höjer styrräntan med 0,25 procentenheter, precis som förväntat. Det är första gången sedan mitten av 2006 som man höjer styrräntan och framförallt första gången sedan styrräntan i december 2008 i samband med finanskrisen sänktes till nära noll. Sedan dessa har den legat i intervallet 0-0,25 procent.

Till synes motsägelsefullt stiger USA-börserna på beskedet (efter att initial ha fallit en liten bit) - normalt brukar ett högre ränteläge betyda att företagens vinstutsikter försämras och börserna därför faller. Istället tar aktiemarknadens aktörer beskedet som ett styrketecken för USA:s ekonomi.

Det vi ser idag skulle kunna vara ett historiskt skifte - se diagrammet nedan över Feds styrränta från 1954.

Notera hur räntan långsiktigt steg 1954-1981 för att därefter påbörja en lång (om än ojämn) nedgång.

Den stora frågan nu är om det vi ser verkligen är en trendvändning. Vi kan se på exemplet Japan, vars centralbank 2001 sänkte räntan till nära noll. 2006-2007 provade de att höja styrräntan en bit, men var 2008 tvungna att åter sänka räntan, se diagrammet nedan.

Det finns en risk att USA kommer att få liknande resultat - först några månaders försök att höja räntan i små steg och sedan när nästa finanskris slår till åter en sänkning till nära noll.

Men det kan som sagt också hända att det vi nu ser är början på en trendvändning. Mycket är osäkert i dagens finansiella system och många "konstiga" saker har hänt sedan finanskrisen 2008.

Vi får se framöver hur fortsättningen blir, men jag gissar dock att räntehöjningen blir en tillfällig trend och att Fed tvingas sänka räntan igen efter några månader när nästa recession eller finanskris slår till. Jag tror alltså inte att det är någon trendvändning vad gäller ränteläget annat än tillfälligt. Men skulle det visa sig att det faktiskt är slutet på lågränteeran vi ser så kommer världens finansiella system att hamna i en helt ny fas - en svårbedömd sådan.

Vad gäller valutan är dock reaktionen på räntebeskedet mer normal - höjd ränta ger starkare USA-dollar, även om det inte är några stora rörelser - valutamarknaden tycks ha väntat sig räntehöjningen och till stor del tagit ut den i förskott.

Omedelbara effekter av den höjda räntan är som sagt att dollarn blir dyrare. Detta leder i sin tur till att alla som har krediter i dollar får svårare att betala tillbaka dem. Det gäller exempelvis Brasilien, som har världens näst största dollarskuld. Överhuvudtaget kommer råvaruekonomier och "framväxande marknader" såsom Ryssland, Turkiet, Venezuela, Nigeria och Sydafrika att drabbas när dollarn blir starkare. Det i sin tur kan leda till nästa finanskris, som isåfall kan ta sin början i dessa länder.

Brasilien ligger redan risigt till, vilket jag skrev om för några månader sedan. BNP förväntas sjunka 3,7 procent i år och prognosen för nästa år ligger på en nedgång på 2,5 procent. Fitch har idag sänkt kreditvärderingen av Brasiliens statsskuld till skräpstatus. Det beror även på att landet dras med stora underskott i statsfinanserna - runt 7 procent av BNP - och därmed stigande statsskuld. Detta lär inte bli bättre när BNP sjunker.

Systemkollaps?

Bloggrannen Copyriot diskuterade för två månader sedan om det verkligen pågår en "systemkollaps" i Sverige med anledning av flyktingsituationen.

En snabb sökning i svenska pressarkiv visar att ordet “systemkollaps” har nämnts fler gånger hittills i oktober än det någonsin tidigare har nämnts på ett helt år. Och det hänger samman med en mobilisering från höger. Bland partierna är det hittills SD och KD slutit upp bakom någon form av kollapsdiagnos.
[...]
Vilket system är det som hotar att kollapsa? Kanske är det flyktingmottagningen eller asylsystemet. Kanske är det gränskontrollerna eller den nationella säkerheten. Kanske är det demokratin. Kanske är det välfärdsstaten. Kanske är det ekonomin. Oklarheten är stor. Och jag tror att det är avsiktligt.

Här måste man som jag ser det innan man göra inlägg i diskussionen klargöra vad man menar med kollaps (vilket politikerna förstås inte gjort - Copyriot ser det som avsiktligt och jag är böjd att hålla med).

Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) förklarar ordet "kollaps" som "sammanfall, sammanbrott". Därefter följer diverse medicinska betydelser och till slut den bildliga användningen "sammanstörtande, katastrof; totalt misslyckande, fullständigt nederlag". Dessa förklaringar är dels vaga, dels ger de en känsla av något katastrofalt, vilket passar bra när man vill skrämmas, men inte lika bra när man vill vara saklig.

Mer intressant tycker jag att den definition som antropologen och historikern Joseph Tainter ger är betydligt mer precis. Tainter är troligen den mest citerade kollapsforskaren av alla och hans "The Collapse of Complex Societies" från 1988 torde vara obligatorisk läsning för den som vill forska på området. Tainters tankar anammas även av David Jonstad i hans bok Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Tainter definierar "kollaps" som en process av markant sociopolitisk förenkling över en tidsskala på högst några decennier.

Centralt i Tainters definition är att ett samhälle förenklas genom att det gör sig av med en avgörande del av sin komplexitet. Denna definition kan förstås överföras till att inte användas på ett helt samhälle, utan på ett delsystem i ett samhälle, till exempel Migrationsverkets system för flyktingmottagning.

Här kan förstås en listig alarmistisk debattör tala om "systemkollaps", vilket ger en känsla av att hela samhället är på väg att kollapsa. När debattören sedan blir ifrågasatt av dem som påpekar att samhället till största delen uppenbarligen fungerar som förut och det därför inte handlar om någon samhällskollaps går det ju bra att urskulda sig med att man med "systemkollaps" bara menade kollaps av ett visst delsystem. Det viktiga är förstås den skrämsel som den listige alarmistiske debattören ville ingjuta bland sina åhörare eller läsare - sanningshalten och exaktheten är bisaker.

Så är det med denna definition fråga om kollaps i någon del av det svenska samhället? Ja, jag måste nog anse att Migrationsverkets flyktingmottagning i viss mån har kollapsat. Det har uppenbarligen skett stora förenklingar i de krav som ställs på boende för asylsökande. Detta illustreras exempelvis av att nio av tio asylboenden i Bergslagen har hälsovådliga brister - mögel, fuktskador, vägglöss, kackerlackor, råttor och möss. I många fall inhyser man också asylsökande i exempelvis idrottshallar under ganska lång tid. Kraven på HVB-hem föreslås också sänkas "tillfälligt" för att få fram fler platser till ensamkommande flyktingbarn - bland annat ska kravet på bemanning dygnet runt tas bort.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) varnar för att det finns en ökad risk för missbruk, våld och övergrepp om ungdomar lämnas ensamma på natten.

Boendedelen av Migrationsverkets flyktingmottagning har alltså uppenbarligen kollapsat.

Migrationsverkets handläggning verkar dock ännu inte ha kollapsat, även om man tvingas låna personal från andra myndigheter för att klara av sitt jobb och det finns många berättelser om handläggare som är på väg att bränna ut sig. Arbetsmiljöverket ställer nu krav på att Migrationsverket åtgärdar en mängd brister i de anställdas arbetssituation.

”Vid inspektion framkom att det finns arbetstagare som i dagsläget gråter när de går till och från jobbet. Arbetstagarna har svårt att sova och de upplever stress över arbetssituationen samt den stora arbetsmängden i form av ärendestock/balans som ska tas om hand.”

Tydliga tecken på överansträngning och görs inget radikalt väldigt snart kommer vi säkert att se stora delar av Migrationsverkets personal sjukskrivna.

Förutom hos Migrationsverket noterar jag även att kollaps (definierad som förenkling) verkar ha skett hos socialtjänsten i en del hårt ansträngda kommuner.

Den kommun som tar emot allra flest nyanlända per invånare är Ljusnarsberg.

– Fyra av tio socialsekreterare är sjukskrivna eftersom de är utarbetade. Nu hinner vi inte med sådant som förebyggande missbrukarvård, säger kommunchefen i Ljusnarsberg, Bo Wallströmer.
[...]
Lars Rönnlund, kommunchef i Hultsfred, är irriterad över att det framför allt är små kommuner med små resurser som tar emot nyanlända.

– Barn- och familjeenheten klarar inte belastningen, vi klarar inte att rekrytera socionomer och lärare i modermål, säger Lars Rönnlund.

En del kommuner, t.ex. Norrtälje har Lex Sarah-anmält sig själva då deras socialtjänst inte klarar av alla ensamkommande tonårsflyktingar.

MSB:s nationella lägesbild, som låg till grund för regeringsbeslutet om skärpt gränskontroll med mera, har publicerats av Johan Westerholm - ni kan läsa den här.

Men det är alltså inte fråga om någon fullständig samhällskollaps, utan bara vissa delsystem i samhället som (inte oväntat) kollapsat.

Apropå de ensamkommande tonårsflyktingarna rekommenderar jag att ni lyssnar på P1-journalisterna Magnus Thoréns och Jörgen Huitfeldts granskning av situationen. Det går också att läsa programmets text om man inte orkar lyssna. Det är mycket som kommer fram där som jag redan för många år sedan hört från en vän som jobbat på ett boende för ensamkommande tonårsflyktingar - varför har inte media granskat detta förrän nu?

Negativa räntor "överallt"

Se på följande bild, som visar ett urval av viktiga statsobligationer i Europa som nu har negativa räntor.

Notera att även tidigare krisländer såsom Irland, Italien och Spanien (vars problem knappast kan anses lösta även om situationen förbättrats) nu har negativa räntor åtminstone på kortare löptider.

Välkomna till vår nya absurda finansvärld!

Säg hej till deflationen!

Könsobalans bland tonårsflyktingar

Hans Rosling skrev i onsdags på Twitter:

90% of child refugees 13-17years to Sweden are boys. 2015 they changed TeenSexRatio from 105to113boys per 100girls.

Alltså att andelen pojkar per flicka för tonåringar 13-17 år har förändrats från 105 till 113 pojkar per 100 flickor.

Och därefter drog Rosling ut trenden några månader:

With present flow of 90% male refugee children to Sweden, the Swedish Teen Sex Ratio will in 4 months be like in China: 120 boys/100 girls.

Så på vilka sätt skulle detta kunna bli ett problem? Jag har sett hänvisningar till boken "Bare Branches" av Valerie Hudson och Andrea den Boer, som argumenterar för att hög andel män i förhållande till kvinnor ofta triggar våld, där de framförallt varnar för situationen i asiatiska länder såsom Kina, där fler aborterade flickfoster lett till ett överskott av unga män. Deras bok är dock inte hela sanningen. Forskarna Ryan Schacht, Kristin Rauch och Monique Borgerhoff Mulder har i en studie gått igenom 20 olika studier som tittat på könsobalans kontra våld och deras slutsats är "att våld var lika sannolikt att associeras med extra kvinnor som med extra män". Nio studier visade mer våld i samhällen med fler män i förhållande till kvinnor, nio studier visade på motsatsen, två studier kunde inte uppvisa något samband. Det verkar alltså inte finnas något direkt samband mellan könsobalans och våld - det beror nog mer på situationen i övrigt.

I Sveriges fall är dessa ensamkommande tonårspojkar nu så många att det inte finns möjlighet att placera alla i familjer. Därför kommer troligen de flesta av dem att bo på särskilda boenden för ensamkommande tonårsflyktingar (även eftersom man självklart prioriterar familjeplacering av de yngre barnen), tillsammans med andra tonårspojkar, till största delen från Afghanistan. Redan från början hamnar de efter övriga pojkar i samma åldersgrupp - för det första på grund av språket, för det andra på grund av betydligt lägre utbildning, för det tredje på grund av avsaknaden av den trygghet och hjälp i livet som en familj ger. De flesta löper en överhängande risk att hamna i permanent utanförskap i det svenska samhället.

Och det är många ungdomar det handlar om - under årets tio första månader har 19933 ensamkommande killar i åldrarna 13-17 år sökt asyl. Om vi räknar med att 73 procent av dessa får bifall på sina asylansökningar (vilket är siffran hittills i år för avgjorda ansökningar för ensamkommande flyktingbarn), så blir det 14551 pojkar, vilket är över 5 procent av det totala antalet killar i Sverige i åldrarna 13-17 år.

Och fortfarande kommer i genomsnitt 194 ensamkommande flyktingbarn per dag till Sverige, vilket motsvarar en årstakt på över 70000 stycken.

Det kommer att behövas många fler lärare för dessa ungdomar, men som Cornucopia påpekar så går trenden i motsatt riktning - det finns rekordmånga lärarutbildade i Sverige, men allt färre vill jobba som lärare. Senast idag skriver en gymnasielärare på DN Åsikt att han nu söker andra jobb.

För min egen del är det inte lönen som får mig att vilja byta jobb, även om jag tycker att lärarna som yrkesgrupp är underbetalda, utan det är arbetsmiljön.

Human flyktingpolitik?

Regeringen berömmer sig om att Sverige har en human asylpolitik, men jag skulle säga att den nuvarande politiken snarare är inhuman. De vi tar emot som asylsökande är de som har pengar samt fysisk och psykisk styrka nog att göra den farliga resan hela vägen hit och knackar på vår dörr - övriga skyddsbehövande lämnas åt sitt öde. Visst är Afghanistan ett av världens sämsta länder för en tonårspojke att växa upp i, men situationen för tonårstjejer i Afghanistan är betydligt värre - rent vedervärdig. Varför tar vi inte emot afghanska tonårstjejer i samma utsträckning? Eller tonårstjejer från Syrien eller Irak?

Det finns flera orsaker bakom bristen på flickor i flyktingströmmen. För det första finns en stark tendens i de aktuella flyktingländernas kulturer att prioritera pojkar och män - tjejer och kvinnor har betydligt mindre ekonomiska resurser som behövs för att betala flyktingsmugglare. För det andra är det farligt för unga tjejer att ge sig ut på den långa resan till Sverige - de löper stor risk att utsättas för övergrepp på vägen eller helt enkelt rövas bort till en eländig tillvaro av prostitution. Trots det gör flera unga tjejer uppenbarligen denna farliga resa - man kan bara gissa hur många av dem som försvunnit på vägen.

Vad gäller regeringens brist på handlingskraft, så har deras åtgärder kommit alldeles för sent och är ännu otillräckliga för att ha någon större effekt. Se diagrammet nedan för att se hur antalet asylsökande sett ut per månad sedan 2010 - de senaste månaderna är högst anmärkningsvärda.

Redan i somras måste regeringen ha förstått att något exceptionellt var på väg att hända när de fick rapporter om hur det såg ut i vattnen mellan Turkiet och Grekland. Och senast i augusti, när antalet asylsökande var fler än i augusti året innan (då det redan var ovanligt många), borde man ha vidtagit åtgärder. Redan i augusti var antalet ensamkommande flyktingbarn 3,5 gånger fler än i augusti 2014. Varför gjorde regeringen ingenting redan då? Eller åtminstone i septembers rekordstora flyktingström? Inte förrän MSB i slutet av november rapporterade att flera samhällsresurser var överansträngda och det till den grad att det ansågs vara risk för att det var samhällsfarligt, så gjorde regeringen något på allvar. Alldeles för lite alldeles för sent. Regeringen saknar handlingskraft och är inkompetent.

Hursomhelst anser jag att man bör lägga om Sveriges asylpolitik fullständigt, inte bara på grund av könsobalansen, utan även på grund av resursbristen som jag påtalat tidigare, samt för att prioritera dem med störst skyddsbehov. Mitt förslag är att man räknar på hur många asylsökande som Sverige har möjlighet att ta emot den närmaste tidsperioden (till exempel kommande sex månader). Därefter plockar man in dessa med kvoter på något lämpligt vis och då direkt med flyg, inte genom att tvinga dem till en lång och farlig resa. De som kommer hit på eget bevåg och "knackar på dörren" får helt enkelt inte komma in annat än i särskilt ömmande fall, utan skickas tillbaks med första tåg eller färja till Danmark eller Tyskland. Det låter kanske brutalt, men verkligheten i världen är tyvärr mer brutal än vi kan ana här i vårt skyddade Sverige. Den blir ännu mer brutal av att desperata människor utnyttjas av skrupelfria flyktingsmugglare.

Jag tror att något i denna stil av nödtvång kommer att införas ganska snart, men det kräver också att det synkroniseras med övriga EU-länder. Jag tror att hela EU kommer att tvingas införa radikala förändringar av flyktingpolitiken.

Asylboenden kräver polisresurser

Jag skrev häromdagen att vad gäller flyktingsituationen är det inte pengar som saknas i Sverige, utan resurser och tid. Ett tydligt exempel på det är att polisen tvingas rycka ut vid olika bråk på asylboenden.

– Alla bråk och hot på asylboenden i området tar upp mycket av våra resurser. Dels i form av utryckningar och dels vid förhör sker via tolk och är tidskrävande, säger Kenneth Magnusson, förundersökningsledare vid polisen i Kramfors.

De flyktingar som kommer till Sverige tar från hemlandet med sig de konflikter de har mellan olika folkgrupper (inklusive religiösa grupper), samt olika fördomar mot grupper (till exempel mot kvinnor eller homosexuella), vilket i vissa fall leder till bråk.

Bidragande till att det blir konflikter är förstås att större delen av de asylsökande är unga män, som först traumatiserats av våld i sitt hemland, därefter blivit slitna av en strapatsrik resa, för att slutligen trängas ihop på ett asylboende med två kvadratmeter per person tillsammans med folk de inte känner och kanske i vissa fall ogillar. Brist på meningsfull sysselsättning bidrar förstås också.

Detta tar alltså tid för polisen och är även något man måste ta hänsyn till när man planerar ett asylboende. Vissa grupper kan helt enkelt inte placeras tillsammans och vissa utsatta grupper (till exempel kvinnor eller homosexuella) måste ges tillfredsställande skydd. Även de anställda måste vara medvetna om de konflikter som kan blossa upp och även de kan bli utsatta för våld eller hot.

Om vi ska ta emot så många asylsökande måste de också få en dräglig boende- och livssituation så att de inte drabbas av frustration som tar sig uttryck i våld mot sina medflyktingar. Det är här brist på resurser - det är därför flyktingarna nu inhyses under förhållanden sämre än vandrarhem och går sysslolösa.

Några exempel från de senaste dagarna:

• En stor grupp män hotade en kvinna och hennes son med våld på ett asylboende i Nora och försökte tränga in i deras rum.
• En man på ett asylboende utanför Kramfors hotade två av sina medboende
• En man på ett asylboende i Kramfors fick böter för att ha hotat en anställd på boendet
• Man greps av polisen efter bråk på ett asylboende i Nås
• Man greps sedan han hotat ett antal kvinnor till livet på ett asylboende i Lycksele
• Två bröder anhållna misstänkta för att ha misshandlat en man på ett asylboende i Åre. Bara några timmar senare fick polisen ta sig till samma asylboende igen, då en annan misshandel skett.
• Ett asylboende i Valdemarsvik tar in väktare för att upprätthålla ordningen. Tillsättande av vakter görs nu enligt Migrationsverket på flera asylboenden landet över.

Samtidigt tycker vissa lågbegåvade svenska medborgare att det är en bra idé att attackera asylboenden (såsom detta på en mindre ort i Östergötland) - som om någonting skulle kunna bli bättre av det? Även här krävs förstås resurser i form av polis och väktare.

Migrationsverket lånar personal från andra myndigheter

Den 19 oktober skrev jag ett förslag om att Migrationsverket skulle låna personal från andra myndigheter - jag föreslog då främst Arbetsförmedlingens till stor del värdelösa men kostsamma verksamhet som ett givet område att ta personal från.

Arbetsförmedlingens handläggare har ju god erfarenhet av att handlägga arbetslöshetsärenden, så efter en kortare omställningsperiod för inlärning av regelverk borde de snabbt kunna göra nytta på Migrationsverket.

Idag läser jag på Migrationsverkets hemsida att Migrationsverket lånar personal från andra myndigheter:

Cirka 100 är redan inlånade och ytterligare fler är på väg, främst till besluts- och handläggartjänster.
[...]
Ett 20-tal myndigheter har tillfrågats om de kan låna ut personal.

Precis som jag skrev i oktober så borde personal från andra myndigheter snabbare än "medelsvensson" kunna komma in i jobbet på Migrationsverket - så här skriver de:

Idén är att annan myndighetspersonal redan har grundläggande kunskaper om hur det är att arbeta på en myndighet, i till exempel frågor om rättsäkerhet och sekretess. Antagandet är därför att ”startsträckan” för den inlånade personalen blir kortare.

Än så länge sker personalutlåningen på frivillig basis och vad jag kan se är utlåningen inte lika radikal som mitt förslag.

Inte pengar som saknas, utan resurser och tid

Efter gårdagens besked från regeringen att Sverige anpassar migrationspolitiken till EU:s lägstanivå ser jag i mitt medieflöde många som protesterar och säger att Sverige är så rikt, så vi har råd att ta emot fler flyktingar. Denna reaktion bygger på ett felaktigt resonemang, då det inte är pengar som saknas, utan fysiska resurser. Johan Westerholm skriver:

Om det bara var pengar som det var frågan om så kanske det hade gått att lösa men det är inte bara pengar. Den halva miljon bostäder vi behöver finns inte, inte heller de läkare, socialsekreterare, lärare och all annan personal som krävs.

Hur mycket pengar vi än öser ut blir det exempelvis inte fler lärare.

Redan innan Sverige i år tog emot rekordmånga flyktingar hade vi brist på legitimerade lärare.

Att utbilda fler lärare, läkare, sjuksköterskor, tandläkare, socialarbetare och ordningsvakter tar tid. Det är alltså tid Sverige har brist på, inte pengar!

Och nej, det kommer inte en massa välutbildat folk hit som flyktingar! Som bland annat Tino Sanandaji upprepade gånger påpekat så är utbildningsnivån bland flyktingarna betydligt lägre än för svenskar. En vuxen syrisk flykting som kommer hit har i snitt drygt sju års skolgång. Bara cirka 10 procent av syrierna har en eftergymnasial utbildning på tre år eller mer. Vi kan alltså inte räkna med något tillskott av lärare eller sjukvårdspersonal som motsvarar den ökade folkmängden.

Jag förfäras med Cornucopia över att inte miljöpartisterna verkar förstå grundläggande miljöbegrepp såsom "tillväxtens gränser, resursbegränsningar och resursbrist".

Nej, i verkligheten begränsas vi av resurser. Det handlar inte om pengar, utan det handlar om energi, mat, boenden, vatten, avlopp, vårdcentraler, sjukhus, tolkar, mobiltelefonikapacitet med mera.
...
Verkligheten är att all miljöförstöring har sin grund i antalet människor - och ju längre norrut, desto större blir det miljömässiga fotavtrycket på grund av klimatet och frånvaron av solinstrålning (=kyla) vintertid. Det kallas resursbegränsningar och det är fascinerande att Miljöpartister som Åsa Romson inte förstått begreppet förr.

Jag är förfärad, men jag är inte förvånad - Miljöpartiets nuvarande styre har fullständigt tappat sina rötter och jag har inget förtroende för dem.

Något annat Sverige har brist på är el - häromdagen nettoimporterade Sverige el motsvarande en och en halv kärnkraftsreaktor, för att det var kallt. Hur kommer det att se ut senare denna vinter? Jag kommer att fortsätta att hålla koll på elstatistik.se. En kraftig köldperiod (som ofta kombineras med svag vind) över hela nordvästra Europa kan bli högst intressant.

Att bygga ny elgenereringskapacitet tar som bekant lång tid. Det räcker inte heller med förhållandevis snabbyggda vindkraftverk, på grund av deras mycket intermittenta elproduktion, utan det måste finnas en stabil bas samt reglerkraft av sådana kraftverk som tar många år att bygga. Här saknas alltså både resurser och tid.

Migrationsverket har också uppenbara problem att hantera flyktingströmmen. Det vittnas på många ställen om utarbetade anställda - frågan är hur länge de kommer att orka med. Om inget radikalt görs snart får vi en förvärrad kris där många av Migrationsverkets anställda kommer att bli sjukskrivna eller säga upp sig. Och kommer Migrationsverket att lyckas nyanställa? Hur många skulle idag vilja ta ett jobb där? Det krävs rejält nytänkande här, till exempel mitt förslag att överföra folk från andra statliga myndigheter. För med färre tillgängliga arbetstimmar blir handläggningstiderna längre. Då kan det bli mycket som blir dåligt, exempelvis att man som nu inte hinner behandla ansökningar om vinterkläder. Även här är det tid, inte pengar, som är bristen. Ett annat alternativ är förstås att förenkla många av de byråkratiska processerna på Migrationsverket.

Johan Westerholm tar också upp en annan intressant aspekt, nämligen hur hygienen kan påverkas.

Något annat som vi inte heller är beredda på är, i skuggan av bostadsbristen, hur nu sådant som hygienen påverkas. I vissa kommuner orkar inte reningsverk och infiltration med. I tidningen kunde jag häromdagen läsa om hur avföring rann i dikena då en fastighet dimensionerad för sex personer härbärgerade 30 vuxna. Avlopp och infiltration orkade helt enkelt inte med. Konsekvenserna är redan kända – vi kommer se hur sjukdomar som kolera kan börja spridas genom att bakterier tränger ner i grundvattnet. En konsekvens som är faktisk, inte rasistisk. Andra problem som trångboddheten kommer att föra med sig är sjuka hus. Ventilationen orkar inte med och svartmögel kan slå rot. Sjuka hus ger sjuka människor som belastar primärvården och dessutom har svårt att arbeta. Trångboddhet dömer dessutom barnfamiljer till dålig studiemiljö och raserade framtidsförutsättningar.

Egentligen behövs bara sunt förnuft för att förstå att det finns gränser för hur många vi kan ta emot. Under 2014 ökade Sveriges befolkning med hela 1,06 procent på ett år - ett snabbt överslag med 72-regeln ger att detta motsvarar en fördubbling av befolkningen på mindre än 72 år. I år ökar Sveriges befolkning ännu snabbare. Sveriges befolkning har aldrig någonsin sedan folkräkningens början i mitten på 1700-talet ökat så snabbt. Det är helt enkelt ohållbart och därför gör regeringen helt rätt som drar hårt i handbromsen, även om man gjort det alldeles för sent.

För den som förfasar sig över vår regering ska man ha klart för sig att de inte är bovar i det de gör nu, utan snarare EU:s misslyckade flyktingpolitik. Kombinationen av öppna inre gränser och mycket olika asylregler i olika länder var i längden ohållbar. När Schengenområdets yttre gräns sprack i somras ställdes frågan bara på sin spets. Snarare är det denna och tidigare svenska regeringars fasthållande vid en i EU-sammanhang ohållbar svensk flyktingpolitik som gör dem till bovar, inte gårdagens beslut.

För övrigt är det intressant att se vilken kappvändning Stefan Löfven gjort i flyktingpolitiken från september till nu, där KIT har jämfört hans uttalanden då och nu.

Det kan även vara på sin plats att påminna om det så kallade Luciabeslutet som den socialdemokratiska Regeringen Carlsson tog i december 1989 och som starkt begränsade vilka flyktingar Sverige skulle ta emot. I mycket ett beslut liknande gårdagens. Notera för övrigt att då var den "rekordstora flyktingströmmen" till Sverige under andra halvåret 1989 bara 20 000 personer (jämfört med 19 000 under hela 1988). Idag talar vi om storleksordningen tio gånger så många.

Igår sade Stefan Löfven att "Avsikten är att tillfälligt anpassa den svenska utlänningslagen till minimikravet enligt internationella konventioner och EU-rätten", men jag tror inte alls det blir tillfälligt. Mängden folk som vill till Sverige kommer inte att minska framöver. Det är ett nytt permanent tillstånd vi nu ser.

Knappast överraskande att Turkiet sköt ner ryska planet

Få har väl missat att Turkiet idag sköt ner ett ryskt stridsflygplan nära den syriska gränsen. Turkiet hävdar att det ryska flygplanet var inne i turkiskt luftrum och först varnades upprepade gånger innan det sköts ner. Ryssland hävdar att flygplanet hela tiden var på den syriska sidan om gränsen och inte kränkte turkiskt luftrum.

Mycket talar dock för att den turkiska versionen är sann. Den 3 och 4 oktober kränkte ryska stridsflygplan Turkiets luftrum vid gränsen mot Syrien i samma område som dagens incident. Ryssland har erkänt dessa två kränkningar och även sagt att de var misstag. Vid minst en av dessa kränkningar låste det ryska flygplanet radar på turkiskt jaktflyg som var uppe för att avvisa det - en aggressiv handling.

Om det var frågan om felnavigering i början av oktober och idag betyder det att det ryska flygvapnets navigeringssystem antingen är usla, eller så blåljuger ryssarna. Till saken hör också att man åtminstone idag inte kan skylla på dåligt väder, då bilderna från nedskjutningen visar en helt klar himmel.

Man kan också fråga sig vad Turkiet skulle ha att vinna på att skjuta ner ett ryskt stridsflygplan inne över Syrien. Inte mycket såvitt jag kan bedöma. Den enda möjliga "vinsten" för Turkiets regering skulle vara att kunna avleda uppmärksamheten från inrikes problem genom att skaffa en yttre fiende. Där finns dock ingen brist på yttre fiender i närområdet, så det argumentet känns inte heller hållbart.

Det mesta talar alltså för att det inte var ett misstag att det ryska flygplanet korsade gränsen, utan att det var en medveten kränkning, om så än bara för att ta en genväg.

Det borde inte heller komma som någon överraskning för ryssarna att Turkiet till slut bestämmer sig för att markera hårt och till slut skjuter ner ett främmande stridsflygplan som kommit in över dess territorium.

Turkiet har vid ett flertal tillfällen skjutit ner syriska stridsflyg som kommit över gränsen (där kan man dock tro på att det var av misstag som de korsade gränsen). 2013 sköts en syrisk helikopter och ett syriskt Mig-23-flygplan ner. I mars 2014 sköts ytterligare en syrisk Mig-23 ner.

Sedan ska vi inte glömma det obemannade drönarflygplan som sköts ner på turkiskt territorium 16 oktober, men vars nationalitet ännu inte fastställts, fast Turkiet säger att det mesta pekar på att det var rysktillverkat.

Dessutom har Syrien faktiskt skjutit ner turkiska stridsflygplan som råkat komma in i syriskt luftrum. Nu har ju Turkiet bevisligen genom NATO tillgång till mycket avancerade navigationssystem, så man kan verkligen fråga sig hur dessa flygplan hamnade på fel sida gränsen.

Hursomhelst är gränsen mellan Turkiet och Syrien en het zon även i luften, så de stridsmakter som är involverade i området borde vinnlägga sig om en utökad försiktighet, något som jag också tror kommer att ske efter dagens incident.

Det tar tid att utreda byggbranschen...

Bloggrannen Bobubbla frågar sig idag vart utredningen om de skenande byggkostnaderna tog vägen, som skulle ha varit klar 1 oktober i år. Utredningen handlar om den bristande konkurrensen inom bygg- och byggmaterialsektorn, som driver upp byggkostnaderna i Sverige. Svaret får man enkelt via en sökning på sou.gov.se. Då hittar man detta dokument om förlängd tid för utredningen.

Beslut vid regeringssammanträde den 10 september 2015.
Förlängd tid för uppdraget

Regeringen beslutade den 28 maj 2014 kommittédirektiv om att se över förutsättningarna för att främja konkurrensen på byggmarknaden (dir. 2014:75). Enligt utredningens direktiv skulle uppdraget redovisas senast den 1 oktober 2015.

Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 1 december 2015.

Vi kan alltså inom en vecka se fram emot utredningens resultat. Det kan bli spännande läsning...

Nordea klantar till kontobyte!

Jag har i många år (sedan jag startade eget företag i slutet av 1990-talet) haft Plusgiro privat (från början Postgiro privat) för min egen firma, eftersom det var den billigaste lösningen jag kunde hitta (avgift för närvarande 12 kronor per månad) för att sköta firmans in- och utbetalningar. Nyligen fick jag ett brev från Nordea om att tjänsten Plusgiro privat skulle avvecklas. I detta brev fanns ett svarskort där man kunde välja hur man ville göra - jag valde att Nordea öppnade ett nytt personkonto åt mig, eftersom kostnaden fortfarande kommer att vara densamma och jag behöver ha ett konto för firman. Jag skickade in svarskortet och gjorde som Nordea föreslog att jag skrev ut ett kontoutdrag på årets transaktioner hittills.

Jag förväntade mig att få ett brev från Nordea som talade om när de skulle genomföra kontobytet samt inloggningsinformation för det nya kontot, men något sådant kom aldrig förrän jag i fredags upptäckte att jag inte kunde logga in på mitt plusgirokonto eftersom det var stängt. Till spänningen bidrog förstås att jag hade skickat in en betalningsorder för diverse olika fakturor med olika förfallodatum samt skatt. Jag hade nu ingen aning om vilka betalningar som faktiskt hade gått iväg och vilka som försvunnit i bankens cyberrymd. Dessutom hade jag ingen aning om hur jag skulle logga in på mitt nya konto, eller om det ens redan fanns.

Något upprörd ringde jag idag Nordea och påtalade problemen. Inte oväntat var telefonkön lång, eftersom jag nog inte var ensam om problemen. Till deras fördel ska dock sägas att de var mycket hjälpsamma när jag väl kom fram och räknade upp för mig vilka betalningar som gått iväg samt berättade hur jag skulle logga in på det nya kontot. När jag påtalade deras bristande information upplyste de mig om att jag inte var den ende som klagat, utan en bland många.

Tur i oturen var såklart också att jag inte råkade vara bortrest en längre tid när det överraskande kontobytet skedde, utan jag kunde ordna upp det hela idag, så att de betalningar som skulle ha gått i fredags samt idag bara blev en eller två bankdagar försenade. Det visade sig att man kunde använda samma bankdosa och inloggningskort, bara det att man var tvungen att gå in en annan väg för att logga in.

Hur kan en bank vara så inkompetent? Vem som helst kan nog tänka ut hur man borde göra i ett sånt här fall - i god tid innan kontobytet sker skickar man ett brev med instruktioner för den nya inloggningen, vilken dag kontobytet sker, samt instruktioner för vad man ska tänka på med betalningsorder runt kontobytet. Att Nordea inte klarar något sådant elementärt är inget gott betyg för dem.

Riksbanken frånsvär sig ansvaret

I morse kom nytt räntebesked från Riksbanken, där de för det första tar åt sig äran för att Sveriges ekonomi går bättre. Som de flesta av mina läsare säkerligen vet så är korrelation inte detsamma som kausalitet. Att arbetslösheten sjunker och konjunkturen stärks är korrelerat med Riksbankens alltmer expansiva penningpolitik, men det är högst osäkert hur mycket den faktiskt bidragit till det och hur mycket som beror på andra faktorer - vi är som bekant ytterst beroende av vår omvärld. Dessutom kan man se det som att Sveriges ekonomi på grund av det låga ränteläget helt enkelt är lånedopad - hushållens lån växer i en årstakt av 7,3 procent. Starkare efterfrågan i Sverige skulle kräva ännu mer lånedopning.

Riksbankens expansiva penningpolitik har bidragit till att konjunkturen stärks, att arbetslösheten sjunker och att det finns en tydlig trend uppåt i inflationen sedan förra året. I september var KPIF-inflationen 1,0 procent, exklusive energipriser var inflationen 1,8 procent. Trenden med stigande inflation väntas fortsätta. Men jämfört med bedömningen vid det förra penningpolitiska mötet har inflationsprognosen reviderats ner något. Det beror på försämrade inflationsutsikter i omvärlden men också på en ny bedömning att det krävs starkare efterfrågan i Sverige för att stabilisera inflationen runt 2 procent.

Visst har prisinflationstakten mätt med KPIF stigit det senaste året, men det handlar inte om någon snabb förändring, utan att KPIF krupit upp med en halv procentenhet på ett år. Trenden uppåt i inflationen är förvisso som Riksbanken skriver tydlig, men långsam, se diagrammet nedan.

Notera även att Riksbanken förhoppningsfullt ser på inflationen exklusive energipriser och påpekar att den var nära deras tvåprocentsmål. Flera andra centralbanker har vid olika tillfällen valt att se på "core inflation" (alltså exklusive energi och livsmedel), vilket som jag ser det är ett närmast skrattretande inflationsmått. Energi och livsmedel är snarare det som är "core" (kärna). Inkludera istället tillgångspriser (exempelvis bostäder) i inflationsmåttet på ett bättre vis än vad de inkluderas idag så ska ni få se på inflation! Prisuppgångarna på bostäder i Stockholm och Göteborg har det senaste året legat runt 20 procent.

Vidare säger Riksbanken:

Sammantaget bedömer Riksbankens direktion att penningpolitiken behöver bli mer expansiv för att understödja den positiva utvecklingen i svensk ekonomi och säkerställa kraften i inflationsuppgången. Direktionen har därför beslutat att utöka köpen av statsobligationer med ytterligare 65 miljarder kronor, så att köpen uppgår till totalt 200 miljarder kronor vid halvårsskiftet 2016. Reporäntan behålls oförändrad på -0,35 procent men en första höjning av reporäntan skjuts ungefär ett halvår fram i tiden jämfört med tidigare bedömning.

Notera att eftersom hittillsvarande expansiva penningpolitik med negativ styrränta och obligationsköp inte gett tillräcklig effekt så bedömer man att det behövs mer av den ineffektiva medicinen och utökar därför obligationsköpen och skjuter fram tidpunkten för att påbörja normalisering av räntan. Låt mig gissa att vi kommer att få se detta även vid kommande räntebesked. Om vi ser på andra länder som under lång tid haft extremt låg styrränta såsom Japan och USA så har de hela tiden haft en prognos för när de ska höja räntan, men tidpunkten har hela tiden skjutits på framtiden. Det skulle förvåna mig om Sverige vore annorlunda.

Slutligen så påpekar Riksbanken att det låga ränteläget är riskfyllt, men frånsvär sig allt ansvar för konsekvenserna genom att säga att det är någon annan som måste ta hand om det.

Riksbanken har vid många tillfällen lyft riskerna som det låga ränteläget kan föra med sig. För att minska riskerna med hushållens skuldsättning behövs reformer som skapar en bättre balans mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden. Det är även viktigt att se över skattesystemet så att hushållens incitament att skuldsätta sig minskar. Ansvaret för sådana reformer vilar på riksdag och regering. Det är även av största vikt att Finansinspektionen snarast får mandat och verktyg att på ett effektivt sätt kunna bedriva makrotillsyn. Om inga åtgärder vidtas kommer detta i kombination med det låga ränteläget att öka riskerna ytterligare. Det kan i förlängningen bli mycket kostsamt för samhällsekonomin.

Implicit förespråkar de alltså en utfasning eller minskning av ränteavdraget. Detta är dock för politikerna en alltför het potatis, som de aktar sig noga för att ta tag i, men det är bekvämt för Riksbanken att kunna skylla på Riksdagen, regeringen och Finansinspektionen.

Trump USA:s nästa president?

I mitten av september skrev jag om Donald Trump och hans möjlighet att bli Republikanernas kandidat till presidentvalet i USA 2016. Enligt opinionsundersökningarna så leder Trump över republikanernas andra kandidater och har gjort det sedan mitten av juli. Om inget oväntat inträffar ser det alltså ut som om han kommer att bli Republikanernas presidentkandidat 2016.

Vilken presidentkandidat kommer han då troligen att tävla mot från Demokraterna? Med största sannolikhet Hillary Clinton, som har lett i opinionsundersökningarna sedan i våras.

Om inte situationen förändras på något avgörande vis kommer vi alltså att få se en presidentvalskampanj i USA 2016 där valet står mellan Donald Trump och Hillary Clinton.

Världens politiker bör på allvar förbereda sig för konsekvenserna av att världens mäktigaste land kommer att styras av vildhjärnan Donald Trump.

Brist 1: Lärare

Redan innan Sverige i år tog emot rekordmånga flyktingar hade vi brist på legitimerade lärare. Detta är något som jag hört både från mina barns skola och från vänner som jobbar inom skolväsendet. Med ännu fler barn lär inte lärarbristen minska.

Ett problem är att regeringen M+KD+FP+C införde krav på lärarlegitimation. Detta i kombination med att alltför få lärare har skaffat legitimation har lett till den situation vi nu har. Alla inom skolväsendet visste hur situationen i verkligheten såg ut. Styrande politiker ignorerade detta. Skolverket lät ett tag skolorna få dispens för olegitimerade lärare, men från 1 juli i år gäller krav på lärarlegitimation.

Kravet på lärarlegitimation leder förstås till att skolorna konkurrerar med varandra om befintliga lärare. De mest attraktiva skolorna har självklart lättast att värva de legitimerade lärarna. Mindre attraktiva skolor får klara sig bäst de kan. Detta gäller förstås i hög grad skolor i områden med socioekonomiska problem (ofta invandrartäta) och kommer säkerligen att gälla de flesta av de skolor där de nyanlända barnen nu hamnar. Ett slags "apartheid" har därmed byggts in i skolsystemet.

Min gissning är att kravet på lärarlegitimation kommer att slopas tämligen snart, helt enkelt av nödtvång.

Tillägg: Jag läser nu att lärarbrist bromsar extra svenskundervisning för nyanlända barn. "Reglerna är konstruerade så att skolorna måste ha en legitimerad lärare i svenska eller svenska som andraspråk till extraundervisningen. Men sådana är inte lätt att hitta, och Skolverket vill därför att skolorna ska kunna anlita en annan lärare som bedöms som lämplig."

Det blir många regler som kommer att behöva omprövas.

Tillägg 2: Ett stort problem är att lärare utan legitimation inte får tillsvidareanställas. Det blir alltså en mängd lärare som bara får anställningar på högst sex månader. De minst attraktiva skolorna kommer att få lärarbyten oftare, vilket leder till sämre undervisning, då det tar tid för en ny lärare att lära känna eleverna, få deras förtroende och sätta sig in i deras eventuella problematik. Att legitimationslösa lärare inte får tillsvidareanställningar leder också till en osäkrare arbetsmarknadssituation för dem.

Negativa räntor skapar ny bostadsbubbla i Danmark?

Den som har lite vett i skallen vet sedan länge att låga och negativa räntor skapar bostadsbubblor (eller åtminstone snabbt stigande bostadspriser), men vissa verkar fortfarande inte förstå det. Senaste exemplet är Danmark, vars bostadsbubbla sprack så nyligen som 2007. Sedan 2012 har dock de danska bostadspriserna åter stigit, framförallt i Köpenhamn.

(Observera att diagrammet visar nominella bostadspriser, men Danmark har liksom övriga Europa haft mycket låg inflation de senaste åren - de senaste tre åren under en procent per år.)

I Danmark som helhet har bostadspriserna stigit med 18 procent, men i Köpenhamn skriver Bloomberg att priserna stigit med 40-60 procent sedan mitten av 2012.

Danmarks centralbank har sedan mitten av 2012 tillämpat negativ styrränta eller väldigt nära noll, vilket har lett till extremt låga bolåneräntor - nära noll för korta löptider.

Den låga styrräntan har alltså inte haft önskad effekt (att driva upp den till målet två procent per år) på prisinflationen mätt med KPI, men som sagt desto mer på bostadspriserna.

Ett mer närliggande exempel är förstås Sverige, där vår Riksbank nu länge drivit en penningpolitik med extremt låg styrränta - först näranollränta, sedan nollränta och nu negativ ränta. Detta utan att KPI-inflationen ökat nämnvärt trots att Riksbanken även tagit till kvantitativa lättnader.

Sveriges inflationstakt mätt med KPI ligger som synes fortfarande och skvalpar kring noll och KPIF har ännu inte orkat över en procent.

Emellertid har vi som jag påpekat flera gånger förut inflation, fast den inte syns i de gängse inflationsmåtten - se bara på de svenska bostadspriserna. Nyligen har allt fler tunga bedömare, t.ex. SBAB:s VD, varnat för svensk bostadsbubbla. Inte konstigt när bostadspriserna sett ut så här:

Som synes har även i Sverige den senaste snabba ökningen av bostadspriserna varit sedan 2012 - omkring 40 procents ökning, samtidigt som inflationstakten enligt KPI knappt har varit över en procent under denna tid. Observera att Sverige även har haft en väldigt stor ökning av bostadspriserna 1995-2008, vilket inte syns i Valueguards diagram.

Det finns fler exempel på bostadsmarknader som fått ny fart tack vare de senaste årens globala lågräntepolitik - London, Kanada och Norge.

Egentligen är det inte så konstigt att låga räntor driver upp bostadspriserna - de flesta bostadsköpare världen över verkar bara se till månadskostnaden och med extremt låga räntor blir den förstås låg även för stora belopp. Allt bygger förutom låga räntor även på att bankerna faktiskt är villiga att ge hushållen stora krediter för bostadsköp.

Och till den som argumenterar med bostadsbrist svarar jag att det är alltid brist på attraktiva bostäder - och bland "attraktiva bostäder" ingår numera allt som har en hyfsad pendlingstid till exempelvis jobb i Stockholm. De presumtiva köparna kommer att bjuda över varandra så långt de har möjlighet. Nyckelordet är just möjlighet. Låg ränta är en faktor som ger folk möjlighet att bjuda ännu mer för bostadsköp än vad de annars skulle kunna göra.

Den höga och ökande skuldsättning som budandet på bostäder skapar för med sig en stor risk för att allt går överstyr när en lågkonjunktur kommer och en "vanlig" lågkonjunktur då förvandlas till en kreditkris. För lågkonjunkturer kommer alltid förr eller senare. Diagrammet nedan visar BNP-tillväxt sedan motsvarande kvartal föregående år.

I slutet av 2008 och hela 2009 hade vi en kraftig lågkonjunktur. Sista kvartalet 2011 och de tre första kvartalen 2012 stannade BNP-tillväxten upp, men det var "falskt alarm", för därefter drev lågräntepolitiken igång ekonomin igen. Snart kommer nästa lågkonjunktur och Sverige är högre skuldsatt än någonsin.

Centralbankerna verkar inte ha lärt sig ett dyft av de bostadsbubblor som kraschade 2006-2008. Nu har man bara tagit vansinnet ett steg längre.

Ett anspråkslöst förslag

Nu när regeringen vill finansiera flyktingkrisen genom ökad statlig upplåning tänkte jag komma med ett anspråkslöst förslag till alternativ finansiering.

Jag tittar på olika utgiftsområden inom statsbudgeten och vad de kostar.

Raskt fastnar jag för Utgiftsområde 14 - Arbetsmarknad och Arbetsliv. Här ser jag punkterna "Arbetsförmedlingens förvaltningskostnader" och "Kostnader för arbetsmarknadspolitiska program och insatser" på drygt sju miljarder respektive drygt nio miljarder kronor. Eftersom Arbetsförmedlingen mest ägnar sig åt att trakassera arbetslösa med meningslösa aktiviteter och (trots sitt namn) knappt förmedlar några jobb alls, så borde man kunna skära rejält i denna post. Viss administration behöver förstås finnas kvar för att administrera Platsbanken och registrera arbetslöshet, men alla som sysslar med diverse trakasserier av arbetslösa borde istället omgående omplaceras till Migrationsverket för att hjälpa till med att handlägga asylärenden. Arbetsförmedlingens handläggare har ju god erfarenhet av att handlägga arbetslöshetsärenden, så efter en kortare omställningsperiod för inlärning av regelverk borde de snabbt kunna göra nytta på Migrationsverket.

Migrationsverket har en budget på för närvarande 4,5 miljarder kronor. Säg att vi kunde fördubbla antalet handläggare på Migrationsverket genom att föra över personal från Arbetsförmedlingen. Då skulle vi ändå ha mer än elva miljarder kronor kvar att ta av givet de 7+9 miljarder jag nämnde ovan. Om vi tar hälften av detta genom att kapa de medborgarfientliga delarna av "arbetsmarknadspolitiska program och insatser" så har vi alltså 5,5 miljarder kronor att använda till diverse kostnader för asylsökande.

Som jag ser det skulle mitt förslag leda till gladare arbetslösa och gladare asylsökande, samtidigt som staten inte behöver låna mer pengar för flyktingkrisen. En vinst för alla!

Den som utan fördomar studerar statsbudgeten kan säkerligen finna andra utgifter som vi utan problem kan kapa i, men det är svårt att hitta en så stor möjlig enskild besparing som Arbetsförmedlingen, som dessutom har så positiva bieffekter.

Sårbarhet: Bank-ID central nod

Under en timme på förmiddagen idag låg Bank-ID nere, vilket leder till en mängd effekter. Man kan inte logga in på sin bank för att göra betalningar, man kan inte logga in på Försäkringskassan eller Skatteverket, och man kan inte använda betalningstjänsten Swish.

Vi får alltså bekräftat att Bank-ID är en kritisk central nod i vårt samhälle, och dessutom att deras system är såpass illa konfigurerat att det kan ligga nere under en timme. Det tycks som systemansvariga för Bank-ID måste läsa på lite om begrepp såsom redundans och failover.

Allt fler använder numera inte kontanter ens för att låna/betala småskulder till vänner, utan "swishar" över pengar till varandra, men nu när vi dessutom har fått nya fräscha sedlar kan det verkligen vara läge att fundera på hur mycket kontanter man har på sig för att åtminstone använda i nödfall. Jag anser att en femhundring är lagom - då kan man ta en taxi och köpa lite mat.

Nu drabbas jag inte alls av dagens störning, då jag för det första mest använder kontanter för att betala, och för det andra inte längre kan använda Bank-ID eftersom min dator är för gammal. Och nej, jag kan inte heller använda "mobilt Bank-ID" eller Swish eftersom det inte finns någon sådan app till min knapptelefon. Jag behöver bara lugnt se på när folk runt omkring mig ojar sig.

Sveriges kommunskulder

Bloggrannen Copyriot uppmärksammar idag en av Sveriges mer intressanta skuldbubblor, nämligen den kommunala skuldbubblan, något som Cornucopia skrivit om bland annat för drygt ett år sedan. Det är inte bara "fattiga" kommuner som är högt skuldsatta eller vars skuldsättning ökat snabbt, utan även många "rika".

De svenska kommunernas skulder ligger på runt 300 miljarder kronor (som jag tolkar ), vilket kan jämföras med statsskuldens 1354 miljarder kronor. Navet i dessa kommunala skuldobligationer är Kommuninvest.

"Kommuninvest är svenska kommuners och landstings eget låneinstitut. Kommuninvest ägs av 280 svenska kommuner och landsting för att stödja deras finansförvaltning genom stabil och kostnadseffektiv finansiering, kompetensutveckling och samverkan. Kommuninvest är med cirka 220 miljarder kronor i utlåning den störste långivaren till svenska kommuner och landsting."

Och Kommuninvests obligationsvolym växer snabbt. Kommunobligationer är ju "säkra" eftersom de backas upp av något så säkert som skatteintäkter. Copyriot noterar:

"Dessutom har nu Finansinspektionen beslutat att kommunobligationer (utfärdade via Kommuninvest) ska räknas som den tryggaste typen av tillgångar, som får räknas fullt ut när bankerna ska uppvisa att de har likviditet."

Copyriots intressantaste scoop i sammanhanget anser jag dock vara Kommuninvests "solidariska borgen".

"Numera är nästan alla Sveriges kommuner och landsting anslutna, vilket också betyder att de har gått i "solidarisk borgen" för varandras lån."

Kommunernas skulder kan därmed jämföras med en utökad statsskuld, då de solidariskt ska betalas av större delen av Sveriges invånare. Så här uttrycks det hos Kommuninvest:

"Till säkerhet för samtliga förpliktelser som Kommuninvest i Sverige AB ingått eller kommer att ingå går undertecknade landsting och kommuner solidariskt i borgen såsom för egen skuld i enlighet med vad som anges i stadgarna för Kommuninvest ekonomisk förening."

Detta kan bli mycket intressant att följa framöver, särskilt som många kommuner redan idag har knackig ekonomi. Särskilt intressant kan det bli med effekterna av den flyktingvåg som nu kommit till Sverige, vilket Expressens Anna Dahlberg skriver om.

"Nu larmar SKL tvärtom om att flyktingkrisen kommer att leda till en skattechock."

Och

"Vi har bara fått en föraning om kommunernas bekymmer än. Först någon gång i mitten och slutet av nästa år – efter beviljad asyl – börjar kommunerna ta över ansvaret från Migrationsverket för alla de flyktingar som nu kommer."

Ty oberoende av vad man anser om invandrares lönsamhet för samhället på längre sikt (där forskningsläget verkar vara splittrat) så torde det vara klart att fram tills de kommit i arbete (alltså de första åren) utgör de en ekonomisk belastning för den offentliga ekonomin.

Vi kan alltså se fram emot en svensk kommunekonomisk kris inom högst ett år.

Kommer Fed att höja räntan?

Kommer USA:s centralbank Federal Reserve att höja sin styrränta vid dagens räntebesked?
Det är dagens stora fråga för finansmarknaderna.
Det enkla svaret är: Nej!

Det mer komplicerade svaret kommer här nedan.

Visserligen har Fed länge pratat om att börja höja styrräntan, men det är bara tomt prat för att försöka ingjuta något slags förtroende för ekonomin. Det förhåller sig så att de extremt låga räntorna är det enda som håller världsekonomin uppe. Minsta räntehöjning skulle ge en kaskad av följdeffekter på alla finansmarknader och i förlängningen på den reala ekonomin.

Ser man på avkastningskurvan för USA:s statsobligationer ser man också att obligationsmarknaden på intet sätt prisar in en räntehöjning och obligationsmarknaden brukar oftast ha rätt. Skulle Fed gå emot obligationsmarknaden denna gång skulle de förutom de direkta effekterna av räntehöjningen också orsaka en brutal överraskning för finansmarknaderna. Diagrammet nedan visar avkastningskurvan igår samt för ett år sedan.

Det som har hänt det senaste året är att räntan på långa löptider (5 år och längre) sjunkit något, medan räntan på löptiderna 3 månader upp till 3 år stigit något. Dock ligger räntan på enmånaders statspapper stadigt kvar på 0 procent, 3 månaders ligger på 0,06 procent och 6 månaders ligger på 0,25 procent. Ingen räntehöjning inprisad alltså, trots att det kan komma framöver om räntorna på korta löptider stiger ytterligare.

Pekka Kääntä på resonerar på Placera.nu kring argument för och emot räntehöjning.

"Arbetslösheten har sjunkit till 5,1 procent och det är en nivå där löneökningarna börjar ta fart, något det redan finns små tecken på."

Kääntä tittar på fel siffra! "Arbetslöshet" är en siffra som är hårt manipulerad, då den visar hur stor del av "arbetskraften" som är arbetslösa, inte hur stor del av den arbetsföra befolkningen som inte har ett jobb. Bättre då att se på sysselsättningsgraden (andelen av befolkningen i arbetsför ålder som har jobb), som är mycket svårare att manipulera. Sysselsättningsgraden har endast återhämtat sig marginellt efter det jättelika tappet i samband med finanskrisen, se diagrammet nedan.

Även hushållens reala medianinkomst har bara återhämtat sig marginellt, se diagrammet nedan.

Vad gäller de små tecknen på att löneökningarna tar fart, så är de verkligen små, se diagrammet nedan.

Visserligen kan man se ett litet upptick på slutet, men perioden sedan finanskrisen 2008 har i USA präglats av lönestagnation.

Sammantaget uppvisar USA:s ekonomi inga större tecken på reell återhämtning och inte heller att den skulle klara sig utan nollränta.

"Inflationstakten ligger visserligen på låga 0,2 procent men rensat för volatila energi- och livsmedelspriser ligger kärninflationen på 1,8 procent. Det är sannolikt en viktigare signal för centralbanksledningen."

Även här går Kääntä liksom för arbetslösheten vilse i den officiella statistikens dimridåer. "Core inflation" infördes för att slippa låtsas om stigande energi- och livsmedelspriser. I själva verket är det energi (och i viss mån livsmedel) som är kärnan i prisbilden, då energi behövs till all aktivitet i ekonomin.

En brasklapp måste jag dock lägga in vad gäller min tro att Fed inte höjer styrräntan idag. Det kan hända att de bara för att behålla sin trovärdighet gör ett provskott och höjer styrräntan minimalt, till exempel med fem punkter (0,05 procent). Jag tror dock att det är osannolikt. Skulle de trots allt göra det kommer redan chockvågorna av denna signal att slå mot världens finansmarknader på ett sätt som får Fed att raskt återgå till nollränta.

Nå, vi får se klockan 20 svensk tid vad som händer.

Trump - USA:s Berlusconi

När nu Donald Trump seglar upp som potentiell republikansk presidentkandidat till valet hösten 2016 kan jag inte undgå att se likheterna mellan Trump och Italiens före detta premiärminister Silvio Berlusconi.

Trump är 69 år gammal och kommer om han väljs till USA:s president att tillträda ämbetet som 70-åring, när han egentligen borde vara pensionär för länge sedan.

Berlusconi var 64 år gammal när han tillträdde som Italiens premiärminister för sin första längre period 2001-2006 och 71 år gammal när han åter blev premiärminister 2008-2011.

Trump leder storföretaget Trump Organization, som bland annat ägnar sig åt fastigheter, hotell, nöjesbranschen och media.

Berlusconi är också storföretagare med verksamhet inom media och fastigheter.

Trump har erfarenhet som underhållare, då han lett reality-showen "The Apprentice" och haft biroller i flera teveserier och filmer.

Berlusconi har också erfarenhet som underhållare, då han i sin ungdom uppträdde som sångare och underhållare på kryssningsfartyg.

Både Trump och Berlusconi är skickliga vad gäller framträdanden och vet hur man vinner publikens gunst genom enkla trick. En politiker behöver inte stå för den bästa och mest genomtänkta politiken, utan vinner på slagkraftiga uttalanden och repliker, som inte nödvändigtvis behöver hålla för faktagranskning. Både Trump och Berlusconi är utpräglat populistiska politiker, som fokuserar på ämnen som folket är missnöjda med.

Jag känner många italienare - flera hatar Berlusconi, andra har röstat på honom. Jag frågade 2008 italienska vänner som röstade på Berlusconi varför de röstade på honom och svaret blev att de var så innerligt trötta på de genomkorrumperade alternativen både på vänster och höger sida av politiken. Att Berlusconi också är genomkorrumperad verkade de inte bry sig om - han var bland annat lierad med Bettino Craxi, premiärministern som till slut flydde till Tunisien för att undkomma rättvisan och en av de politiker som verkligen bevisat för italienarna hur korrumperade deras politiker är. Craxi var best man åt Berlusconi vid hans andra bröllop 1990 och hjälpte honom att etablera sitt teveimperium, framförallt genom att 1985 avskaffa den statliga televisionens monopol på rikstäckande sändningar.

Ett annat argument jag hört för att rösta på Berlusconi var att "om han kan leda ett så framgångsrikt storföretag kan han också leda Italien till framgångar". Något liknande torde även kunna appliceras på Donald Trump.

Berlusconi kom alltså till makten i ett politiskt läge när de etablerade större politiska partierna gjort ett antal dundertabbar och förlorat väljarnas förtroende. Förändring behövdes och det var inte så viktigt vem som stod för förändringen, bara det blev förändring. Sedan åkte förstås Berlusconi efter flera år till slut ut ur politiken när det visade sig att inget blev bättre ändå. Att då Beppe Grillos parti Cinque Stelle tog hem en stor andel av rösterna är ingen slump - även Grillo stod för något nytt och fräscht i italiensk politik.

Trumps presidentkandidatur i USA kommer i ett läge när folket efter sex och ett halvt år under demokraten Barack Obama märkt att det inte blivit särskilt mycket bättre än under hans företrädare republikanen George W Bush. Tvärtom har det i mångt och mycket blivit sämre - sysselsättningsgraden har sjunkit kraftigt, liksom hushållens reala medianinkomst. USA har blivit ännu mer polariserat mellan dem som har vunnit på centralbankens monetära stimulanser och dem som inte har kommit med på tåget, utan har fastnat i långtidsarbetslöshet och utanförskap. Dessutom har Obama fortsatt sin företrädares utrikespolitik på många vis - visserligen har han dragit tillbaks USA:s militär från Irak, men har återkommit för att bekämpa IS. Dessutom fortsätter USA sina attacker med drönare i Afghanistan och Jemen. Fånglägret i Guantanamo finns också kvar. Obama talade mycket om "change", men det blev inte mycket "change".

Trump har flera gånger tidigare sagt att han tänkte ge sig in som presidentkandidat, men det har inte blivit något av förrän nu.

Trump klarar sig galant i tevedebatterna, senast igår. Han lovar att ta itu med sånt som amerikanerna är missnöjda med, t.ex. illegala invandrare, Putin samt Syrienkriget.

Det var en sak att ha en maktgalen underhållare som ledare för Italien - han skapade en del pinsamma situationer inom EU, men det blev aldrig särskilt allvarligt utanför Italien. En helt annan sak är om den maktgalne underhållaren Trump blir president i USA, som högsta befälhavare för världens utan konkurrens starkaste militärmakt.


En annan intressant sak med Trump är att han påstår att vaccin kan orsaka autism och tar upp det som en viktig punkt i sin politiska kampanj. Detta är något som sedan länge är vederlagt, då den studie av Andrew Wakefield som först såg ut att visa på ett sådant samband senare visade sig ha grova felaktigheter och drogs tillbaka av Lancet. Senare studier har också motbevisat alla samband. Om han kommer att tillämpa liknande slappa bedömningsgrunder på övriga politikområden kan han bli riktigt farlig.

Jag ser tyvärr en stor sannolikhet för att Donald Trump kommer att bli USA:s näste president - det politiska läget är helt rätt för en figur som han. Som sagt så är många i USA mycket missnöjda med de senaste årens politik. Dessutom är risken överhängande att vi fram till presidentvalet hösten 2016 kommer att få uppleva ännu en kraftig finanskris, då de åtgärder som vidtogs av centralbanker och politiker nu börjar lida av avklingande effekt. Den återuppblåsta globala kreditbubblan håller på att spricka, även om det än så länge endast är fråga om mindre sprickor. Det gäller nu inte bara delar av världens finansiella system, t.ex. Kinas enorma kreditbubbla, Eurozonens ohållbara statsskulder, högbelånade amerikanska skifferoljebolag eller Japans misslyckade "Abenomi". Det kommer till slut troligen också att drabba den mest centrala biten av världens finansiella system, USA:s statsskuld, som centralbanken Federal Reserve blåst upp genom kvantitativa lättnader. Får vi en rejäl finanskris kommer många väljare i USA att leta alternativ som presenterar något nytt, bara det skiljer sig mot föregångaren, och Trump ligger då bra till.

Sverige i NATO?

Nu har debatten åter blommat upp angående eventuellt svenskt NATO-medlemskap. På ledarsidor och i debattartiklar propagerar politiker, skribenter och andra tyckare för att Sverige ska bli medlem i försvarsalliansen NATO. Tyvärr är debatten tills stor del fullständigt oseriös och tar inte upp de faktiska konsekvenser av NATO-medlemskap som vi och våra folkvalda skulle behöva ta ställning till.

För det första kan man konstatera att det rör sig om orealistiskt önsketänkande. Som Cornucopia påpekade i vintras kräver NATO-medlemskap att försvarsbudgeten förstärks kraftigt, från nuvarande 1,1 procent av BNP till 2 procent av BNP, alltså nästan en fördubbling av försvarsanslagen. Det skulle enligt Cornucopias beräkning röra sig om i dagsläget 34 miljarder kronor extra per år till försvaret. Det kommer inte att hända, då det är politiskt omöjligt att finansiera detta. Pengarna måste tas någonstans ifrån, antingen via högre skatt eller genom att andra statliga utgiftsområden får mindre anslag. När Sverige redan har ett av världens högsta skattetryck går det troligen inte att få ihop någon bred politisk överenskommelse om högre skatter för att betala militära utgifter. Och mindre utgifter till andra områden? Det skulle bli ett oändligt politiskt käbbel om vilka områden som skulle få nedskärningar och hur de skulle göras rent praktiskt. Alltså är idag ett svenskt NATO-medlemskap uteslutet av ekonomisk-politiska skäl. Folkpartiet må tycka vad de vill, men så ser den krassa verkligheten ut.

För det andra består inte NATO endast av trevliga demokratiska västländer, utan även av den för NATO:s strategi viktiga, men demokratisk sett problematiska staten Turkiet. Anders Lindberg på Aftonbladet uttrycker det väl när han säger att "Turkiets sak är faktiskt inte vår".

"Turkiet har nämligen just startat anfallskrig mot kurderna. Angreppet är ett illa dolt försök av president Recep Tayyip Erdogan att rita om den inrikespolitiska kartan inför det turkiska nyvalet i november."

Turkiet är ett stort problem - ett land som i princip befinner sig i inbördeskrig (om än för tillfället i ganska liten skala), och som högaktningsfullt skiter i ett stort antal mänskliga rättigheter. Vill vi vara i försvarsallians med dem? Vid en svensk NATO-debatt kommer Turkiet att användas som ett kraftfullt slagträ av nejsidan.

SvD:s Per Gudmundson är lite mindre orealistisk när han föreslår att regeringen borde "omedelbart tillsätta en förutsättningslös utredning om Nato-medlemskap". En sådan utredning kan förvisso tillsättas, men en hel del av vad den skulle komma fram till är redan välkänt för dem som är insatta, läs t.ex. Cornucopias redogörelse från i vintras. Men vårt svenska politiska system är ju besatt av att utreda frågor istället för att göra något praktiskt - ett enkelt sätt att sopa problem under mattan ett tag och visa falsk beslutsamhet i sakfrågor.

Vad gäller Sveriges alliansfrihet, så är den redan överspelad i och med EU:s Lissabonfördrag, som trädde i kraft 1 december 2009. Det gäller artikel 42, som stipulerar bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Skrivningar om "den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik" torde väga lätt i en skarp situation. I och med att större delen av EU:s medlemsländer också är medlemmar i NATO är vi därmed i princip löst anslutna till NATO, och en eventuell angripare lär också se det så. Dessutom har som bekant Sverige sedan många år ett tätt samarbete med NATO.

Kontentan blir att ett svenskt NATO-medlemskap inom överskådlig framtid är fullständigt orealistiskt av en mängd olika skäl. Debatten kommer emellertid trots detta säkerligen att fortsätta - allt för att politiker ska få posera och vinna röster.

Turkiet på väg bort från vägen mot demokrati

Turkiet har som ni säkert vet länge aspirerat på medlemskap i EU och därför vidtagit en mängd åtgärder för att förbättra landets demokrati och uppfylla EU:s krav för att kunna bli kandidatland.

Turkiets demokratiska friheter har dock länge lämnat mycket övrigt att önska. Recep Tayyip Erdoğan har styrt landet sedan 2002, först som premiärminister, men sedan drygt ett år som president. Hans parti, Turkiets största, är AKP, ett moderat islamistiskt parti. Men AKP, som tidigare hade egen majoritet i parlamentet, fick endast 41 procent av rösterna i senaste valet 7 juni. Detta tycker inte Erdoğan om och Turkiet ser nu ut att vara på väg bort från demokrativägen. Nu har Erdoğan bestämt sig för att hålla nyval i november.

Erdoğans regering har även fått sitt förtroende anfrätt av de korruptionsskandaler som kommit i ljuset de senaste åren.

En intressant politisk utveckling i Turkiet de senaste åren är partiet HDP, som i mycket är en motsats till AKP. HDP grundades 2012 och är ett prokurdiskt vänsterparti. Turkiet har en av de högsta spärrarna mot småpartier i parlamentet som jag känner till, när det krävs hela 10 procent av rösterna för att få mandat. Trots det lyckades HDP i valet i juni få hela 13 procent av rösterna och med 80 av parlamentets totalt 550 ledamöter är de nu Turkiets tredje största parti. HDP är mycket progressiva i att hälften av deras kandidater är kvinnor och 10 procent tillhör HBTQ-gruppen. HDP är också anti-nationalistiska och försöker att överbrygga klyftan mellan kurder och turkar.

Religiösa kurder röstade tidigare ofta på islamistiska/muslimska AKP, men efter Turkiets för kurderna dåliga hantering av situationen i kurdiska Kobane i norra Syrien har många religiösa kurder istället gått över till att stödja HDP.

Nu har en våldsspiral satts igång i Turkiet, och man kan undra hur mycket president Erdoğan och AKP-regeringen egentligen är inblandade. I natt vandaliserades HDP:s partilokaler i många turkiska städer, bland annat brändes partihögkvarteret i Ankara ner. Vandaliseringen är så synkroniserad att det måste röra sig om organiserade och synkroniserade illdåd.

Vice premiärminister Yalçın Akdoğan måste såklart för syns skull fördöma attackerna mot HDP:s lokaler, men samtidigt säger han att "HDP agerar som en öppen supporter, utvidgning och politisk gren av terroristorganisationen". "Terroristorganisationen" är förstås PKK.

Turkiets regering har också nyligen brutit vapenvilan med kurdiska gerillarörelsen PKK och attacker har nu utförts av bägge sidor. Därmed är det åter inbördeskrig i Turkiet, om än just nu i liten skala. PKK har de senaste dagarna dödat 29 turkiska soldater och poliser. Attackerna mot HDP:s lokaler ska ses i ljuset av detta.

Hur det nu kommer att gå med nyvalet i november är väldigt svårt att sia om. Kanske inte AKP kommer att gynnas av den nuvarande politiska situationen, trots att de hoppas på det. Istället kan socialdemokratiska CHP, Turkiets näst största parti, gynnas. Eller kanske snarare extremhögerpartiet MHP, med tanke på att motsättningarna inom Turkiet nu hårdnar.

Eller kommer nyvalet att ställas in med hänvisning till det upptrappade politiska våldet? Det är inte otänkbart om AKP i opinionsundersökningar ser ut att försämra sitt resultat. Erdoğan och AKP vill nog väldigt gärna behålla makten, även om de kan tvingas till koalition med andra partier för att få behålla den.

Hursomhelst kan Turkiet just nu glömma alla förhoppningar om EU-kandidatstatus. Utvecklingen i Turkiet går raskt åt fel håll.

Däremot är Turkiet fortfarande en viktig medlem i NATO, främst tack vare sitt geografiska läge inskjutet mellan det oroliga Mellanöstern och det för Ryssland viktiga Svarta havet och Kaukasus. De hycklande NATO-länderna kan säkerligen svälja massor av internt våld i Turkiet innan de börjar överväga att slänga ut landet ur militäralliansen, helt enkelt för att Turkiet är så strategiskt viktigt för NATO.

Turkiets ekonomi är på väg utför, i likhet med andra framväxande marknader såsom Brasilien och Kina. Den turkiska liran har tappat drygt 30 procent i värde mot dollarn de senaste 18 månaderna. Än så länge syns det dock inte så mycket i BNP-siffrorna, som inte krymper, men däremot växer långsamt med bara någon procent per år.

Varför Saudiarabien måste låna

Saudiarabien har meddelat att de ska låna mer pengar. Inte så konstigt när man ser följande diagram över hur högt oljepris Saudiarabien behöver för att balansera sin statsbudget (ljusblå linje) jämfört med hur högt oljepriset faktiskt är (mörkblå linje).

Notera hur Saudiarabien har ökat sin statsbudget de senaste tolv åren - de kräver ett allt högre oljepris för att hålla budgetbalans. Men detta slog fel, då oljepriset störtdök från över 100 dollar per fat till idag 48 dollar per fat. Fast å andra sidan var ju Saudiarabien högst medvetna om vad de gjorde när de fortsatte att pumpa lika mycket trots att oljepriset dök - de ville eliminera en del av sina konkurrenter som har högre kostnader för oljeutvinningen, framförallt USA:s skifferoljebolag.

Frågan är bara hur länge Saudiarabien vågar hålla på att pumpa för fullt och hålla oljepriset lågt, samtidigt som deras statsfinanser går med underskott. En "oväntad" chock för världsekonomin skulle kunna vara om Saudiarabien plötsligt bestämmer sig för att dra ner sin oljeproduktion och driver upp oljepriset till det dubbla eller mer. Förr eller senare kommer det nog att hända.

Redan i oktober förra året skrev jag om oljeproducerande länder skulle drabbas av lågt oljepris. Då låg oljepriset runt 85 dollar per fat - nu har det passerat smärtgränsen för samtliga oljeproducentländer.

Förutom oljepriset har nu Saudiarabien ännu ett problem - kriget i Jemen, som ser ut att bli segdraget. Håller det på länge blir det en ytterligare belastning på Saudiarabiens statsfinanser. Även Qatar har ju blandat sig i detta krig och även de lider av underskott i statsfinanserna.