Från Egypten rapporteras idag att demonstrationerna fortsätter. Det är nu svårare för omvärlden att följa vad som egentligen händer i landet, då Al Jazeera igår fick sitt kontor i Kairo stängt av myndigheterna. Dessutom har idag sex av Al Jazeeras journalister gripits av militären i Kairo. De har släppts, men deras utrustning är fortfarande beslagtagen. Trots det torde Al Jazeeras blogg vara en av de bästa nyhetskällorna. De har fortfarande två journalister i frihet i Kairo, personalen talar arabiska och de har allehanda kontakter.
Oberoende av vilken den politiska slutlösningen i Egypten blir - en förnyad diktatur eller något slags demokrati - så brådskar det nu för landet att nå stabilitet.
Bankerna i Egypten är fortfarande stängda. Men bankerna måste snart öppna, då det blivit svårt att få tag i kontanter (Egypten är ett kontantbaserat samhälle). Priserna på mat, bränsle med mera stiger och det är redan brist på mat. Risken är överhängande att mer pengar flyter ut ur landet när bankerna öppnar. Investerare har redan fört hundratals miljoner dollar från landet den senaste veckan.
Laglöshet verkar breda ut sig i landet och vi läser om plundrade hem och medborgargarden som försöker upprätthålla ordningen. Polisen är fullt upptagen med att övervaka demonstrationer. Tusentals fångar har rymt från fängelser vilket inte precis torde minska brottsligheten.
De stigande matpriserna i världen är en av de utlösande faktorerna bakom protesterna i Egypten (förutom hård diktatur, ung befolkning, låg medelinkomst samt exemplet från Tunisien). Matpriserna har stigit kraftigt i år efter att extremt väder förstört stor del av spannmålsskördarna i bl.a. Australien, Ryssland och Pakistan. Dessutom leder den snabba ekonomiska återhämtningen i flera asiatiska länder till att befolkningarna där åter har råd att äta mer kött, vilket också driver upp spannmålspriserna. Egypten importerar omkring hälften av sitt vete och är oftast världens största spannmålsimportör.
Om Egypten inte inom några veckor återfår någon form av stabilitet riskerar landet att inte längre kunna importera den spannmål som behövs. För import kräver någon form av garanti för betalningen, oftast remburser (letters of credit på engelska), vilka jag senast nämnde hösten 2008. Annars sker inga frakter till landet ifråga. Då återstår bara nödhjälp - klarar det internationella samfundet att skicka nödhjälp i form av spannmål i den omfattning som krävs för att föda halva Egyptens befolkning på nästan 80 miljoner?
Skräckscenariot är ett Egypten där stora delar av befolkningen går hungriga. Jag drar citatet igen "Any society is just nine missed meals away from anarchy". Varje samhälle är bara nio missade måltider från anarki. Tre dagar utan mat alltså.
Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation (11,9% för 2009 och 12,8% för 2010).
Enligt CIA World Factbook importerade Egypten 2010 för 46,5 miljarder dollar, men exporterade bara för 25,3 miljarder, vilket ger ett underskott på runt 20 miljarder. Detta täcks upp av turismen (11,6 miljarder dollar) och andra tjänsteintäkter (t.ex. avgifter för Suezkanalen 5 miljarder dollar). Faller turismen och delar av exporten ihop dröjer det inte länge förrän den egyptiska centralbankens 35 miljarder i reserver tagit slut.
Bloggrannen Kvantitativt skrev häromdagen om Egyptens olja och befolkning. Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu 79 miljoner. Samtidigt har Egyptens oljeproduktion legat runt samma nivå sedan mitten av 1980-talet. Därför är oljeexporten och med den intäkterna snart över. Därefter kommer Egypten att behöva importera sin olja, vilket kommer att anstränga ekonomin ytterligare. Det enda positiva i sammanhanget är att gasexporten ser ut att öka något.
Statsfinanserna är ansträngda då man subventionerar livsmedel och drivmedel i ett försök att hålla befolkningen lugn. Förra året var budgetunderskottet runt 8% av BNP och statsskulden ligger runt 65% av BNP.
Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på detta, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp. Återstår då bara att öka avgiften för Suezkanalen, vilket dock kan leda till att fler transportföretag gör kalkylen att det blir billigare att köra omvägen runt Godahoppsudden, med minskad trafik i kanalen som följd.
Positivt för stabiliteten i Egypten ser dock oppositionens enighet ut att vara. Muslimska brödraskapet stödjer Mohamed ElBaradei som oppositionens huvudrepresentant.
Men om oppositionen övertar makten efter Mubarak, hur kommer landets förhållande till USA och Israel att bli? Kanske Suezkanalen kommer att hållas öppen för lasttrafik, men kommer man att tillåta amerikanska örlogsfartyg att fortsätta ta genvägen mellan Medelhavet och Indiska oceanen? Cornucopia nämnde också i lördags att Egyptens gräns mot Gazaremsan nu är öppen. Det finns alltså en potential för förändringar i den globala och regionala maktbalansen.
Visserligen sägs trafiken i Suezkanalen inte ha påverkats av oroligheterna, men ett problem finns. Fartyg som passerar kanalen kan tydligen inte fylla på med mat och vatten på grund av brist på personal och förnödenheter. Två av Egyptens större städer ligger vid kanalen - Suez och Ismailia - och det var i Suez de första dödsfallen inträffade i tisdags och det var där som den första byggnaden brändes ner - polisstationen.
Enligt denna artikel från Reuters ser det ut att finnas ett stort folkligt missnöje i Suez med att inkomsterna från kanalen går de flesta av stadens invånare förbi.
Inte konstigt att världens finansmarknader drabbats av oro över Egypten.
Slutligen en karta över Egyptens centrala del, där man ser att det bara är drygt tio mil från Kairo till Suez.
Observera också hur isolerat Sharm-el-Sheikh (Sharm ash Shaykh på kartan) ligger på ökenhalvön Sinais sydspets. Helt beroende av transporter av livsmedel från andra platser.
[Andra bloggar om egypten, revolution, demonstration, diktatur, livsmedel, olja, gas, statsfinanser, transporter, sjöfart]
Donald Trump inaugural address 2025 full transcript
5 timmar sedan