Lågräntefällan

ZIRP står för "Zero Interest Rate Policy", alltså nollräntepolitik, det som jag brukar kalla "näranollränta". Vad vi sett i världen de senaste åren är en historiskt unik situation - aldrig har så stor del av världens största ekonomier haft näranollränta. I USA ligger Fed Funds Rate på 0-0,25 procent, Bank of Japan har en styrränta på 0-0,1 procent, Bank of England har en styrränta på 0,5 procent, Swiss National Bank har en styrränta på 0-0,75 procent. Dessutom är räntan nere på rekordlåg nivå i euro-området - ECB:s styrränta ligger sedan Finanskrisen kvar på 1 procent. Sveriges Riksbank är inte långt efter - trots flera höjningar ligger reporäntan på låga 1,5 procent, vilket är en historiskt sett ytterst låg nivå.

När styrräntan sitter nära noll har USA och Storbritannien till slut tagit till så kallade kvantitativa lättnader i sina försök att genom penningpolitiken stimulera igång ekonomin. Dessa skrev jag om häromdagen. Det ser dock inte ut att gå så bra - det talas om att man skulle ha hamnat i det som keynesianska ekonomer kallar för en likviditetsfälla där man inte på något sätt genom penningpolitiken lyckas stimulera igång ekonomin så att den blir självgående. Huruvida det definitionsmässigt är en likviditetsfälla eller inte får dock ekonomerna diskutera. Jag konstaterar bara att de penningpolitiska åtgärderna inte ser ut att ha någon större effekt. I recessionen runt Finanskrisen försvann 8,8 miljoner jobb i USA, men i den så kallade "återhämtningen" som pågått i nästan två år har bara 1,3 miljoner nya jobb tillkommit, trots de sanslösa mängder pengar som östs in för att stimulera ekonomin.

Centralbankens styrränta styr (normalt) den korta "riskfria" räntan, alltså statsskuldsräntan. De längre räntorna kan trots det variera och är vanligtvis högre. Dessutom kan det vara stora räntespreadar mellan den "riskfria" statsskuldsräntan och marknadsräntor för exempelvis företagslån eller bolån. Vad har då näranollränta för effekt?

Schweiz har en statsskuld på högst måttliga 40 procent av BNP. Skulle centralbanken där höja styrräntan skulle det inte få någon farlig effekt på statsfinanserna. Orsaken att den schweiziska centralbanken håller sin styrränta så låg är att man vill hålla värdet på den egna valutan lågt. I tider av finansiell oro ses schweizerfranc av investerare som en relativt säker tillflyktsort, varför valutakursen pressas upp. Men samtidigt vill Schweiz inte att deras exportföretag ska drabbas av den ofördelaktiga valutakursen, så därför håller man näranollränta. I en värld med stigande råvarupriser skyddas också Schweiz' ekonomi i viss mån mot dessa av den starka valutan. Schweiz' ekonomi är dock i ganska gott skick och högre räntor skulle kanske ställa till vissa problem, men inget katastrofalt.

I länder med hög statsskuld (som andel av BNP) är situationen annorlunda. I Storbritannien med en statsskuld på över 76 procent av BNP skulle en höjning av styrräntan bli kännbar, liksom i USA med en statsskuld över 90 procent av BNP.

För Japan med en statsskuld på närmare 200 procent av BNP skulle högre statsskuldsräntor innebära katastrof. Räntan på tioåriga japanska statsobligationer ligger idag på 1,31 procent. Bara en höjning av statsskuldsräntan i Japan på en halv procentenhet tvärs över hela linjen skulle medföra snar statsbankrutt. Japans statsskuld är nämligen inte bara stor i förhållande till BNP, utan den är också stor i förhållande till statens inkomster. Japans statsskuld är cirka 20 gånger större än de årliga skatteinkomsterna! Enligt professor Ken Rogoff (som jag nämnt flera gånger förut) så går det en gräns vid en statsskuld runt 4,2 gånger större än statens inkomster, där situationen blir ohanterlig.

Japan är därför intvingat i näranollränta utan någon utväg. Den dagen då världen inte längre vill betala bara 1,31 procents ränta för statsobligationerna närmar sig - dagen har till och med fått namnet "X-day". I takt med att befolkningen blir allt äldre behöver de använda sina besparingar (i statsobligationer) till att leva på och säljer av dem, istället för att nettospara. Detsamma gäller pensionsfonderna. När X-day kommer så blir Japans centralbank tvungen att ta till kvantitativa lättnader och börja köpa statsobligationer, med valutafall som effekt, vilket i sin tur förvärrar räntetrycket, o.s.v. i en ond spiral.

Frågan är om inte USA och Storbritannien redan målat in sig i samma lågräntehörn. De ser sig redan tvungna att ta till kvantitativa lättnader, men det kommer nog att dröja ett tag tills de når sina respektive "X-dagar". De har inte heller samma demografiska problem som Japan.

Vad gäller Europeiska centralbankens styrränta för euroområdet är situationen något annorlunda. Även om Grekland och Irland har väldigt stora statsskulder så är det än så länge inget akut problem, då dessa redan har fått sina statsskulder "losskopplade" från den vanliga räntemarknaden genom euroländernas och ECB:s räddningsaktioner. I längden är dock situationen för dessa länder självklart ohållbar. Men vad händer med exempelvis Belgien (statsskuld nästan 100 procent av BNP) och Italien (statsskuld över 100 procent av BNP) om deras statsskuldsräntor stiger? Hur många fallerade euroländer kan räddas? ECB-chefen Trichet talade visserligen nyligen i "hökaktiga" ordalag som antydde räntehöjning, men hur kommer verkligheten att se ut?

USA, Japan, Storbritannien och euroland ser alltså alla ut att sitta fast i lågränteträsket.

I Sverige har vi en lite speciell situation. Vi har en statsskuld på bara runt 40 procent av BNP, men vi har ett starkt växande berg av bolån, som till stor del har rörlig ränta, som påverkas av Riksbankens styrränta. En fortsatt räntehöjning här skulle inte ställa till det direkt för statsfinanserna, men däremot för många hushåll. Även om inte hushållen skulle drabbas av betalningsproblem kan de i alla fall tvingas minska sin konsumtion och det kan också sänka bostadspriserna. Följdeffekterna med spräckt bostadsbubbla och allt vad det innebär kan bli en belastning för statsfinanserna. Därmed har vi kanske också redan målat in oss i lågräntehörnet.