2011-07-27
Bloggsemester
Nu åker jag iväg och kommer troligen inte att ha tillgång till Internet på en dryg vecka. Jag slår därför också på kommentarsgranskningen under tiden. Ha det gott, alla läsare!
2011-07-25
Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch
eller vad du bör veta om de närmaste tio åren...
När jag hösten 2006 först fick upp ögonen för konsekvenserna av peak oil var det just oljan och kommande energikris jag började fokusera på, men ganska raskt kom jag även in på ämnet ekonomi. Jag förstod att världen befann sig i slutstadiet av den största kreditbubblan någonsin med åtföljande berg av finansiella derivat och skyhöga aktievärderingar. Jag försökte redan då i peak-oil-sammanhang framföra att det akuta hotet inte var oljebrist utan finanskris med åtföljande depression, men blev raskt åthutad av dem som stirrat sig blinda på oljan. Numera är dock de flesta "peakoilare" med på det jag säger.
Nå, den första finanskrisen började så smått sommaren 2007 och blommade som vi vet ut för fullt hösten 2008. Tack vare extraordinära åtgärder från centralbanker och regeringar lyckades man att stoppa upp det hela, men effekten blev till stor del att man sköt problemen på framtiden. Några konkursfärdiga storbanker svaldes av konkurrenter, några förstatligades och Lehman Brothers konkade. Resultatet blev att statsskulden för vissa länder som tidigare haft hyfsade statsfinanser sköt i höjden, dels på grund av bankräddningar, dels på grund av minskade skatteintäkter då ekonomin backade. PIGS (Portugal, Italien, Grekland, Spanien) blev PIIGS när Irland kom med i klubben efter sin dåraktiga "bankräddning". Även i Storbritannien och USA, två av världens största ekonomier, sköt statsskulden i höjden som aldrig förr. Island gick en lite annan väg, då deras valuta tappade stort i värde - sedan sommaren 2007 har den isländska kronans värde mer än halverats mot euron. Lettland gick ännu en annan väg med "intern devalvering" och bibehållen fast valutakurs mot euron, vilket var på håret att de klarade av. Tack vare att Lettland lyckades med sin åtstramningspolitik klarade sig de svenska bankerna med skinnet i behåll. Därmed klarade sig också Sverige någorlunda helskinnat genom den första finanskrisen, trots att vissa av våra storbanker varit ute på stora utlåningsäventyr i Baltikum. Dock drabbades vår fordonsindustri hårt, framförallt Saab, men skadorna var ändå till stor del av mer lokalt slag.
Som sagt lyckades man att skjuta problemen på framtiden, men de finns kvar där under mattan och bara väntar på att poppa upp igen. Finanskrisen hösten 2008 var bara det första steget på vägen mot Finanskraschen. Det globala finansiella systemet har redan börjat krakelera så smått igen och det kommer troligen att raseras de närmaste åren. Centralbanker och politiker kommer självklart att fortsätta att kämpa emot så gott de kan och kan därmed skapa lugnare perioder, men mot den ständigt ökande flodvågen av dåliga krediter kommer de i längden inte att ha en chans.
Så vad väntar oss framöver? Vi har redan sett hur Grekland måste få räddningspaket efter räddningspaket, tätt följt av Irland och Portugal. Jag förväntar mig att situationen för statsfinanserna blir gradvis värre i alla de EU-länder jag kallar för BIGPISS (Belgien, Irland, Grekland, Portugal, Italien, Spanien, Storbritannien). Alla dessa kommer troligen att förr eller senare ställa in betalningarna på statsskulden, alltså statsbankrutt. Grekland har redan delvis gjort det. Därefter väntar (troligen i ungefär denna ordning) Irland, Portugal, Italien, Spanien, Belgien, Storbritannien. Processen kommer att ta flera år, med allt värre kris för varje land som gör statsbankrutt.
Exakt hur det hela kommer att te sig är svårt att sia om, för det beror på hur politikerna väljer att agera. Om man till varje pris försöker rädda sina banker och eurosamarbetet kommer även Frankrike, Tyskland och Holland att raskt dras med ner i den statsfinansiella avgrunden. Räddar man inte bankerna kommer man istället att hamna i en annan form av akut kris, då bankerna är så centrala för att hela ekonomin ska fungera.
USA:s bostadsbubbla har fortfarande inte bottnat, utan priserna kommer troligen att fortsätta att falla en bra bit till, med alla de effekter det får för banker med flera. Dessutom är situationen i USA i övrigt inte särskilt munter med hög arbetslöshet, skenande statsskuld och stora finansiella problem för delstater och kommuner. USA kommer troligen snart att glida in i nästa recession, oavsett vad tjafsandet om skuldtaket leder till för tillfällig lösning. USA kommer att tvingas att vidta drastiska åtgärder på något område inom statsfinanserna - antingen dra ner rejält på utgifterna eller höja skatterna och troligen bådadera. Skatterna kommer man troligen till stor del att tvingas lägga på den rikare delen av befolkningen (som idag betalar historiskt sett lite skatt) vilket man gjorde även på 1930-talet.
USA:s aktiebörser är idag fortfarande högt värderade och har stor fallhöjd kvar - här finns liksom hos övriga av världens börser ingen global depression inprisad.
Risken är överhängande att Kinas överhettade ekonomi springer på någon gräns för sin tillväxt. Om inte annat är risken stor att de får en kreditkris av något slag. Väldigt många investeringsidéer idag baseras på att Kinas tillväxt kommer att fortsätta i hyfsad takt åtminstone flera år till.
De stora problemen med dåliga krediter kommer att leda till stora problem för bankerna. Vi kommer att se en återupprepning av situationen från hösten 2008, då bankerna inte längre litar på varandra, då de inte vet vem som "sitter med Svarte Petter". När bankerna inte litar på varandra stannar den viktiga interbankmarknaden av och centralbankerna tvingas gå in och se till att betalningsflödena fungerar åtminstone hjälpligt. Man kommer troligen att införa nödåtgärder såsom begränsningar av hur stora belopp man får överföra.
Kredittorka kommer att drabba alla som är beroende av krediter. Viktigast här är alla företag som redan vacklar och som inte kommer att klara av en ny finanskris bara tre-fyra år efter den förra.
Vanligt folk kommer att drabbas av arbetslöshet eller i alla fall känna sin situation hotad och raskt dra in på sin konsumtion. Därmed kommer många branscher att drabbas - framförallt sällanköpsvaror som bilar. Även den uppblåsta byggbranschen tillhör förlorarna när folk inte längre byter ut sina köksinredningar titt som tätt.
Pensionsfonder kommer att drabbas hårt, då alla deras tillgångar kommer att sjunka kraftigt i värde - det gäller både aktier och obligationer. Folks förhoppningar om ett gott liv efter pensioneringen kommer därmed att grusas.
En viktig krisfaktor är att världshandeln till stora delar kommer att avstanna. Detta var något vi såg en föraning av redan hösten 2008.
En annan sak som kan komma att försvåra världshandeln är kraftiga fluktuationer i valutakurserna mellan världens viktigaste valutor. Detta var ett stort problem på 1930-talet och kommer att bli det även i denna depression. Visserligen finns idag möjligheten för företag att gardera sig mot valutarisk med olika former av finansiella derivat, men denna möjlighet är för det första beroende av att man litar på att den motpart som skriver ut säg en valutaswap också kommer att ha möjlighet att betala den dag det är dags. Hur kul var det att ha derivat utställda av Lehman Brothers hösten 2008? Den andra faktorn som kommer att förhindra företag att hedga mot valutarisk är att det kommer att kosta för mycket. Redan idag ser vi att det inte längre lönar sig att köpa "försäkring" mot en grekisk statsbankrutt i form av kreditswappar, eftersom dessa kostar alldeles för mycket. Detsamma kommer att gälla många andra finansiella derivat som idag regelmässigt används av stora företag.
De allvarliga störningarna i ekonomin kommer att leda till politiska kontroverser av olika slag. Vi kommer troligen att få se praktgräl inom EU, när länderna börjar skylla på varandra. Inrikespolitiskt kommer vi att få se folkliga protester ända till kravallnivå och många regeringar kommer att falla. Det kommer att finnas bördig jord för missnöjespartier att frodas i. Redan idag finns många - bloggrannen Vidsynt visar idag upp en karta över högerpopulistiska partier i Europeiska länders parlament. Populisterna kan dock komma i olika färgschatteringar beroende på land och situation och behöver inte nödvändigtvis vara från politikens högerkant. Gemensamt för de populistiska partierna är att de kommer att utse en eller flera syndabockar som de kan skylla eländet på. Det kan vara den tidigare regeringen, olika folkgrupper inom landet (t.ex. romer, kapitalister, muslimer), andra länder, EU, IMF, o.s.v. Demokratiska länder kan bli diktaturer (Grekland är en stark kandidat) och diktaturer kan genomgå revolutioner (Vitryssland är en stark kandidat).
Många konflikter som legat gömda under ytan i flera år kommer åter att blomma upp när folk får det sämre ekonomiskt, exempelvis i Nordirland, Baskien och Balkan. Vi har redan sett det på Nordirland, där årets kravaller var de värsta på många år.
Alla länder kommer till slut att ha så fullt upp med sina egna problem att de inte har tid att bry sig om övriga världen, så länge det inte påverkar deras nationella intressen negativt. Även då kommer länderna i många fall inte att ha förmåga att göra nånting praktisk åt det.
Protektionismen kommer att få en renässans när alla länder försöker att skydda just sina inhemska näringar genom importtariffer.
Nu har jag mest skrivit om effekterna i den rikare delen av världen, där vi råkar bo, men självklart kommer världens fattigare länder att drabbas dubbelt hårt. De flesta av världens länder kommer troligen att stänga sina gränser för invandring då en redan hårt ansträngd situation inom landet tvingar fram det. Dessutom kommer det finansiella sammanbrottet att dra med sig flygbolagen vilket kommer att försvåra resande i största allmänhet. De flesta länder kommer till största delen att tvingas klara sig på de resurser som finns inom landet eller hos de närmaste grannarna (förutsatt att de inte ligger i verbal eller fysisk konflikt med dem).
Överstatliga institutioner såsom EU, IMF och FN kommer att förlora makt och legitimitet och reduceras till retorikcentraler som talar stort, men sedan inte lyckas göra något i praktiken.
Denna utveckling kommer att ta lång tid - det hela kommer säkerligen att utspela sig över ett decennium. Mot slutet kommer troligen stora delar av världen att återfinna något slags ny stabilitet, men nu på en betydligt lägre ekonomisk nivå än dagens. Först då är det dags för den riktiga energikrisen.
Energifrågor kommer visserligen att fortsätta att vara viktiga, särskilt när t.ex. Ryssland stänger av gasen till något land som inte kan betala, men det som framförallt kommer att prägla nyhetsrapporteringen och hur folk i allmänhet kommer att uppleva denna tid är ekonomiska problem.
Detta är den karta jag navigerar efter och ser hur händelserna passar in i den stora bilden. Ibland kan någon händelse få mig att förändra kartan, men de stora dragen är hittills desamma - urblåsningen av den globala kreditbubblan och det finansiella systemets gradvisa sammanbrott, med alla de bieffekter det får.
Det hela kommer att se väldigt olika ut i olika länder, beroende på faktorer såsom inhemska resurser och politisk stabilitet.
De flesta människor ser inte den stora bilden, utan många nyheter kommer som överraskningar, där media inte lyckas förklara de bakomliggande sambanden. Har man en karta till sin hjälp där man kan pricka in händelserna, så blir det lättare att förstå vad som händer och vad det kan bli för följder av det, samt att se om man behöver agera på något sätt vad gäller ens personliga situation. Vad gäller den personliga situationen kommer det att gälla framförallt att vara beredd på förändringar. Men bara att vara beredd på att det kommer sämre tider och stora förändringar kan hjälpa en att må bättre och kanske kunna tänka klarare den dag krisen slår mot en själv.
När jag hösten 2006 först fick upp ögonen för konsekvenserna av peak oil var det just oljan och kommande energikris jag började fokusera på, men ganska raskt kom jag även in på ämnet ekonomi. Jag förstod att världen befann sig i slutstadiet av den största kreditbubblan någonsin med åtföljande berg av finansiella derivat och skyhöga aktievärderingar. Jag försökte redan då i peak-oil-sammanhang framföra att det akuta hotet inte var oljebrist utan finanskris med åtföljande depression, men blev raskt åthutad av dem som stirrat sig blinda på oljan. Numera är dock de flesta "peakoilare" med på det jag säger.
Nå, den första finanskrisen började så smått sommaren 2007 och blommade som vi vet ut för fullt hösten 2008. Tack vare extraordinära åtgärder från centralbanker och regeringar lyckades man att stoppa upp det hela, men effekten blev till stor del att man sköt problemen på framtiden. Några konkursfärdiga storbanker svaldes av konkurrenter, några förstatligades och Lehman Brothers konkade. Resultatet blev att statsskulden för vissa länder som tidigare haft hyfsade statsfinanser sköt i höjden, dels på grund av bankräddningar, dels på grund av minskade skatteintäkter då ekonomin backade. PIGS (Portugal, Italien, Grekland, Spanien) blev PIIGS när Irland kom med i klubben efter sin dåraktiga "bankräddning". Även i Storbritannien och USA, två av världens största ekonomier, sköt statsskulden i höjden som aldrig förr. Island gick en lite annan väg, då deras valuta tappade stort i värde - sedan sommaren 2007 har den isländska kronans värde mer än halverats mot euron. Lettland gick ännu en annan väg med "intern devalvering" och bibehållen fast valutakurs mot euron, vilket var på håret att de klarade av. Tack vare att Lettland lyckades med sin åtstramningspolitik klarade sig de svenska bankerna med skinnet i behåll. Därmed klarade sig också Sverige någorlunda helskinnat genom den första finanskrisen, trots att vissa av våra storbanker varit ute på stora utlåningsäventyr i Baltikum. Dock drabbades vår fordonsindustri hårt, framförallt Saab, men skadorna var ändå till stor del av mer lokalt slag.
Som sagt lyckades man att skjuta problemen på framtiden, men de finns kvar där under mattan och bara väntar på att poppa upp igen. Finanskrisen hösten 2008 var bara det första steget på vägen mot Finanskraschen. Det globala finansiella systemet har redan börjat krakelera så smått igen och det kommer troligen att raseras de närmaste åren. Centralbanker och politiker kommer självklart att fortsätta att kämpa emot så gott de kan och kan därmed skapa lugnare perioder, men mot den ständigt ökande flodvågen av dåliga krediter kommer de i längden inte att ha en chans.
Så vad väntar oss framöver? Vi har redan sett hur Grekland måste få räddningspaket efter räddningspaket, tätt följt av Irland och Portugal. Jag förväntar mig att situationen för statsfinanserna blir gradvis värre i alla de EU-länder jag kallar för BIGPISS (Belgien, Irland, Grekland, Portugal, Italien, Spanien, Storbritannien). Alla dessa kommer troligen att förr eller senare ställa in betalningarna på statsskulden, alltså statsbankrutt. Grekland har redan delvis gjort det. Därefter väntar (troligen i ungefär denna ordning) Irland, Portugal, Italien, Spanien, Belgien, Storbritannien. Processen kommer att ta flera år, med allt värre kris för varje land som gör statsbankrutt.
Exakt hur det hela kommer att te sig är svårt att sia om, för det beror på hur politikerna väljer att agera. Om man till varje pris försöker rädda sina banker och eurosamarbetet kommer även Frankrike, Tyskland och Holland att raskt dras med ner i den statsfinansiella avgrunden. Räddar man inte bankerna kommer man istället att hamna i en annan form av akut kris, då bankerna är så centrala för att hela ekonomin ska fungera.
USA:s bostadsbubbla har fortfarande inte bottnat, utan priserna kommer troligen att fortsätta att falla en bra bit till, med alla de effekter det får för banker med flera. Dessutom är situationen i USA i övrigt inte särskilt munter med hög arbetslöshet, skenande statsskuld och stora finansiella problem för delstater och kommuner. USA kommer troligen snart att glida in i nästa recession, oavsett vad tjafsandet om skuldtaket leder till för tillfällig lösning. USA kommer att tvingas att vidta drastiska åtgärder på något område inom statsfinanserna - antingen dra ner rejält på utgifterna eller höja skatterna och troligen bådadera. Skatterna kommer man troligen till stor del att tvingas lägga på den rikare delen av befolkningen (som idag betalar historiskt sett lite skatt) vilket man gjorde även på 1930-talet.
USA:s aktiebörser är idag fortfarande högt värderade och har stor fallhöjd kvar - här finns liksom hos övriga av världens börser ingen global depression inprisad.
Risken är överhängande att Kinas överhettade ekonomi springer på någon gräns för sin tillväxt. Om inte annat är risken stor att de får en kreditkris av något slag. Väldigt många investeringsidéer idag baseras på att Kinas tillväxt kommer att fortsätta i hyfsad takt åtminstone flera år till.
De stora problemen med dåliga krediter kommer att leda till stora problem för bankerna. Vi kommer att se en återupprepning av situationen från hösten 2008, då bankerna inte längre litar på varandra, då de inte vet vem som "sitter med Svarte Petter". När bankerna inte litar på varandra stannar den viktiga interbankmarknaden av och centralbankerna tvingas gå in och se till att betalningsflödena fungerar åtminstone hjälpligt. Man kommer troligen att införa nödåtgärder såsom begränsningar av hur stora belopp man får överföra.
Kredittorka kommer att drabba alla som är beroende av krediter. Viktigast här är alla företag som redan vacklar och som inte kommer att klara av en ny finanskris bara tre-fyra år efter den förra.
Vanligt folk kommer att drabbas av arbetslöshet eller i alla fall känna sin situation hotad och raskt dra in på sin konsumtion. Därmed kommer många branscher att drabbas - framförallt sällanköpsvaror som bilar. Även den uppblåsta byggbranschen tillhör förlorarna när folk inte längre byter ut sina köksinredningar titt som tätt.
Pensionsfonder kommer att drabbas hårt, då alla deras tillgångar kommer att sjunka kraftigt i värde - det gäller både aktier och obligationer. Folks förhoppningar om ett gott liv efter pensioneringen kommer därmed att grusas.
En viktig krisfaktor är att världshandeln till stora delar kommer att avstanna. Detta var något vi såg en föraning av redan hösten 2008.
Ett annat problem som dykt upp för världshandeln är själva betalningen till leverantörer. Normalt behövs ju en bank för att förmedla betalningen, för man skickar ju inte precis sedlar i ett kuvert för att betala för ett skepp fyllt med stål eller vete. Handelskrediter av olika slag är centrala för att varuhandeln ska fungera. Men vad händer när man inte längre litar på bankerna? Vid internationell handel används remburser (letters of credit på engelska). En remburs är typiskt ett löfte från en bank att betala ut pengar till leverantören när man får besked från mottagaren att varan kommit fram. Remburser har hittills (i flera hundra år) ansetts som mycket säkra, eftersom om mottagaren inte kan betala för sig kan ju banken ta över varorna som är säkerhet för rembursen och sälja dem för att kunna betala leverantören. Men när banker faller som käglor världen över så faller därmed även förtroendet för remburser som de ställer ut. Om man t.ex. ska exportera vete från Kanada till Egypten uppenbarar sig snabbt frågan hur stabila de egyptiska bankerna egentligen är just nu.Läs mer om remburser på Wikipedia. Problemet med att bankerna inte längre kan ställa ut remburser som andra litar på kommer troligen att lösas genom att staten (eller centralbanken) går in och ställer ut remburser för de varor som anses viktigast. Här kommer det dock att bli svårt för att inte säga omöjligt för alla stater som inte längre anses kreditvärdiga. Hur långt kommer solidariteten inom EU att sträcka sig? Kommer tyska staten att garantera remburser för Grekland?
En annan sak som kan komma att försvåra världshandeln är kraftiga fluktuationer i valutakurserna mellan världens viktigaste valutor. Detta var ett stort problem på 1930-talet och kommer att bli det även i denna depression. Visserligen finns idag möjligheten för företag att gardera sig mot valutarisk med olika former av finansiella derivat, men denna möjlighet är för det första beroende av att man litar på att den motpart som skriver ut säg en valutaswap också kommer att ha möjlighet att betala den dag det är dags. Hur kul var det att ha derivat utställda av Lehman Brothers hösten 2008? Den andra faktorn som kommer att förhindra företag att hedga mot valutarisk är att det kommer att kosta för mycket. Redan idag ser vi att det inte längre lönar sig att köpa "försäkring" mot en grekisk statsbankrutt i form av kreditswappar, eftersom dessa kostar alldeles för mycket. Detsamma kommer att gälla många andra finansiella derivat som idag regelmässigt används av stora företag.
De allvarliga störningarna i ekonomin kommer att leda till politiska kontroverser av olika slag. Vi kommer troligen att få se praktgräl inom EU, när länderna börjar skylla på varandra. Inrikespolitiskt kommer vi att få se folkliga protester ända till kravallnivå och många regeringar kommer att falla. Det kommer att finnas bördig jord för missnöjespartier att frodas i. Redan idag finns många - bloggrannen Vidsynt visar idag upp en karta över högerpopulistiska partier i Europeiska länders parlament. Populisterna kan dock komma i olika färgschatteringar beroende på land och situation och behöver inte nödvändigtvis vara från politikens högerkant. Gemensamt för de populistiska partierna är att de kommer att utse en eller flera syndabockar som de kan skylla eländet på. Det kan vara den tidigare regeringen, olika folkgrupper inom landet (t.ex. romer, kapitalister, muslimer), andra länder, EU, IMF, o.s.v. Demokratiska länder kan bli diktaturer (Grekland är en stark kandidat) och diktaturer kan genomgå revolutioner (Vitryssland är en stark kandidat).
Många konflikter som legat gömda under ytan i flera år kommer åter att blomma upp när folk får det sämre ekonomiskt, exempelvis i Nordirland, Baskien och Balkan. Vi har redan sett det på Nordirland, där årets kravaller var de värsta på många år.
Alla länder kommer till slut att ha så fullt upp med sina egna problem att de inte har tid att bry sig om övriga världen, så länge det inte påverkar deras nationella intressen negativt. Även då kommer länderna i många fall inte att ha förmåga att göra nånting praktisk åt det.
Protektionismen kommer att få en renässans när alla länder försöker att skydda just sina inhemska näringar genom importtariffer.
Nu har jag mest skrivit om effekterna i den rikare delen av världen, där vi råkar bo, men självklart kommer världens fattigare länder att drabbas dubbelt hårt. De flesta av världens länder kommer troligen att stänga sina gränser för invandring då en redan hårt ansträngd situation inom landet tvingar fram det. Dessutom kommer det finansiella sammanbrottet att dra med sig flygbolagen vilket kommer att försvåra resande i största allmänhet. De flesta länder kommer till största delen att tvingas klara sig på de resurser som finns inom landet eller hos de närmaste grannarna (förutsatt att de inte ligger i verbal eller fysisk konflikt med dem).
Överstatliga institutioner såsom EU, IMF och FN kommer att förlora makt och legitimitet och reduceras till retorikcentraler som talar stort, men sedan inte lyckas göra något i praktiken.
Denna utveckling kommer att ta lång tid - det hela kommer säkerligen att utspela sig över ett decennium. Mot slutet kommer troligen stora delar av världen att återfinna något slags ny stabilitet, men nu på en betydligt lägre ekonomisk nivå än dagens. Först då är det dags för den riktiga energikrisen.
Energifrågor kommer visserligen att fortsätta att vara viktiga, särskilt när t.ex. Ryssland stänger av gasen till något land som inte kan betala, men det som framförallt kommer att prägla nyhetsrapporteringen och hur folk i allmänhet kommer att uppleva denna tid är ekonomiska problem.
Detta är den karta jag navigerar efter och ser hur händelserna passar in i den stora bilden. Ibland kan någon händelse få mig att förändra kartan, men de stora dragen är hittills desamma - urblåsningen av den globala kreditbubblan och det finansiella systemets gradvisa sammanbrott, med alla de bieffekter det får.
Det hela kommer att se väldigt olika ut i olika länder, beroende på faktorer såsom inhemska resurser och politisk stabilitet.
De flesta människor ser inte den stora bilden, utan många nyheter kommer som överraskningar, där media inte lyckas förklara de bakomliggande sambanden. Har man en karta till sin hjälp där man kan pricka in händelserna, så blir det lättare att förstå vad som händer och vad det kan bli för följder av det, samt att se om man behöver agera på något sätt vad gäller ens personliga situation. Vad gäller den personliga situationen kommer det att gälla framförallt att vara beredd på förändringar. Men bara att vara beredd på att det kommer sämre tider och stora förändringar kan hjälpa en att må bättre och kanske kunna tänka klarare den dag krisen slår mot en själv.
2011-07-22
Östafrikas omöjliga livsmedelsekvation
Jag tänkte här komma med lite funderingar kring den hungersnöd i Östafrika som jag skrev om tidigare idag.
Trots att det nu utlovas mer stöd till Östafrika finns så stora grundproblem att läget ser fullständigt omöjligt ut i längden. Kaos, laglöshet och inbördeskrig i Somalia är en sak som självklart försvårar livsmedelshjälpen när t.ex. al-Shabaab inte släpper in biståndsorganisationer, men det finns ännu djupare underliggande problem.
Inte ens under normala år lyckas länderna i Östafrika försörja sin befolkning med inhemsk livsmedelsproduktion, utan är beroende av import. 2008 importerade Somalia 70 procent av sin spannmål och Kenya 27 procent. Etiopien importerade visserligen bara 10 procent av sin spannmål, men är idag fortfarande lika beroende av import som man var vid tiden för den berömda Live Aid-galan 1985. Kommer det sen extrema torka som i år, vilket inträffar med kanske 20-25 års mellanrum, så blir Östafrikas livsmedelsproduktion överansträngd.
En annan viktig underliggande faktor är att befolkningen i dessa länder ökar snabbt. Somalias befolkning ökade 1960-2008 med 239 procent. Idag har Somalia runt 9 miljoner invånare och befolkningen växer med 3,25 procent per år - en fullständig orimlighet i ett torrt land som redan inte kan försörja sig med mat. Kenyas befolkning ökade 1960-2008 med 368 procent och idag har landet drygt 38 miljoner invånare och växer med 2,33 procent per år - visserligen inte lika orimligt som Somalia, men helt ohållbart i längden. Etiopiens befolkning växte med 262 procent 1962-2008 och landet har idag cirka 82 miljoner invånare och ökar med 1,83% per år. Även om dessa länder (vilket ter sig osannolikt) skulle lyckas införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i flera årtionden, bara på grund av befolkningspyramidens utseende.
Nog är det på sitt vis bra att många av världens rikare länder vid hungersnöd rycker in och skickar nödhjälp, men det är endast en tillfällig lösning, som dessutom lätt ställer till med problem som att lokala bönder råkar ut för prisdumpning.
Somalia, Kenya och Etiopien kommer aldrig att kunna bli självförsörjande på livsmedel, då ländernas jordbruksmark redan idag är överutnyttjad. Det torra klimatet och det hårda befolkningstrycket gör att när regnet väl kommer så spolar det ofta bort en massa värdefull jord.
Det enda man skulle kunna göra vore att permanent flytta iväg stora delar av dessa länders befolkningar till länder som har livsmedelsöverskott, t.ex. Argentina, Australien, Kanada, Frankrike, Ryssland, Ukraina eller USA, för att nämna några av världens största spannmålsexportörer. En sådan folkomflyttning vore förstås en politisk omöjlighet och troligen även en praktisk omöjlighet. Tänk er att flytta minst 6 miljoner somalier, 10 miljoner kenyaner och 8 miljoner etiopier till länder flera tusen kilometer bort. Redan idag finns inget land som erbjuder sig att ta emot 370 000 flyktingar från flyktinglägret Dabaab i Kenya. Problemet med befolkning kontra livsmedelsproduktion gäller dessutom inte bara Östafrika, utan stora delar av övriga världen också.
Slutligen - varför skriver inte svenska media mer om Östafrikas svältkatastrof? Först idag börjar de skriva på allvar.
Trots att det nu utlovas mer stöd till Östafrika finns så stora grundproblem att läget ser fullständigt omöjligt ut i längden. Kaos, laglöshet och inbördeskrig i Somalia är en sak som självklart försvårar livsmedelshjälpen när t.ex. al-Shabaab inte släpper in biståndsorganisationer, men det finns ännu djupare underliggande problem.
Inte ens under normala år lyckas länderna i Östafrika försörja sin befolkning med inhemsk livsmedelsproduktion, utan är beroende av import. 2008 importerade Somalia 70 procent av sin spannmål och Kenya 27 procent. Etiopien importerade visserligen bara 10 procent av sin spannmål, men är idag fortfarande lika beroende av import som man var vid tiden för den berömda Live Aid-galan 1985. Kommer det sen extrema torka som i år, vilket inträffar med kanske 20-25 års mellanrum, så blir Östafrikas livsmedelsproduktion överansträngd.
En annan viktig underliggande faktor är att befolkningen i dessa länder ökar snabbt. Somalias befolkning ökade 1960-2008 med 239 procent. Idag har Somalia runt 9 miljoner invånare och befolkningen växer med 3,25 procent per år - en fullständig orimlighet i ett torrt land som redan inte kan försörja sig med mat. Kenyas befolkning ökade 1960-2008 med 368 procent och idag har landet drygt 38 miljoner invånare och växer med 2,33 procent per år - visserligen inte lika orimligt som Somalia, men helt ohållbart i längden. Etiopiens befolkning växte med 262 procent 1962-2008 och landet har idag cirka 82 miljoner invånare och ökar med 1,83% per år. Även om dessa länder (vilket ter sig osannolikt) skulle lyckas införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i flera årtionden, bara på grund av befolkningspyramidens utseende.
Nog är det på sitt vis bra att många av världens rikare länder vid hungersnöd rycker in och skickar nödhjälp, men det är endast en tillfällig lösning, som dessutom lätt ställer till med problem som att lokala bönder råkar ut för prisdumpning.
Somalia, Kenya och Etiopien kommer aldrig att kunna bli självförsörjande på livsmedel, då ländernas jordbruksmark redan idag är överutnyttjad. Det torra klimatet och det hårda befolkningstrycket gör att när regnet väl kommer så spolar det ofta bort en massa värdefull jord.
Det enda man skulle kunna göra vore att permanent flytta iväg stora delar av dessa länders befolkningar till länder som har livsmedelsöverskott, t.ex. Argentina, Australien, Kanada, Frankrike, Ryssland, Ukraina eller USA, för att nämna några av världens största spannmålsexportörer. En sådan folkomflyttning vore förstås en politisk omöjlighet och troligen även en praktisk omöjlighet. Tänk er att flytta minst 6 miljoner somalier, 10 miljoner kenyaner och 8 miljoner etiopier till länder flera tusen kilometer bort. Redan idag finns inget land som erbjuder sig att ta emot 370 000 flyktingar från flyktinglägret Dabaab i Kenya. Problemet med befolkning kontra livsmedelsproduktion gäller dessutom inte bara Östafrika, utan stora delar av övriga världen också.
Slutligen - varför skriver inte svenska media mer om Östafrikas svältkatastrof? Först idag börjar de skriva på allvar.
En RIKTIG kris i Östafrika
Medan Europa ägnar sig åt skuldkris pågår en riktig kris i Östafrika, som har drabbats av den värsta torkan på 60 år.
Över 78 000 somalier har flytt till grannländerna Etiopien och Kenya de senaste två månaderna, men många klarar inte vandringen. Dödstalen bland de somaliska flyktingar som kommer till lägren är många gånger högre än gränsen för en nödsituation. I juni steg dödstalen till 7,4 döda per 10 000 per dag. En krissituation definieras som när dödstalet passerar 1 död per 10 000 per dag och nu är det alltså mycket värre. Hungersnöd brukar deklareras när dödstalet når 2 döda per 10 000 per dag. Flyktingarna lider även av undernäring. 26,8 procent led i juni av svår akut undernäring, vilket borde vara under 1 procent. Framförallt drabbas barn under fem år.
Kenya, Etiopien och Djibouti har också drabbats hårt av torkan, liksom troligen Eritrea, även om dess förtryckarregim försöker hålla tyst om saken. Boskapsskötare i norra Kenya tvingas också fly när deras boskap dör. Dessutom får alltså Kenya och Etiopien ta emot en massa desperata flyktingar från Somalia.
Den som vill ge ett bidrag kan till exempel ge det till Svenska kyrkan, som hjälper till med livsmedelssituationen i Östafrika.
Flyktingläger i Kenya och Etiopien är överfulla sedan länge och biståndsorganisationer varnar för att de snart inte kommer att klara av situationen utan mer hjälp från omvärlden.FN ber om ökade resurser för att hjälpa dem som lider av hungersnöd. Cirka tolv miljoner människor är i akut behov av hjälp. Man tror att tiotusentals somalier har dött i den värsta hungersnöd som drabbat världen de senaste decennierna och Somalias värsta sedan 1991-92, då hundratusentals somalier svalt ihjäl. Troligen kommer livsmedelssituationen i Somalia att förvärras ytterligare de närmaste sex månaderna. Det inrikespolitiska läget i Somalia är som bekant kaotiskt och präglas av laglöshet och strider mellan milisgrupper. Man vädjar nu till al-Shabaab, som kontrollerar stora delar av Somalia, att låta humanitär hjälp få komma fram. Men al-Shabaab håller fast vid sitt förbud för vissa biståndsorganisationer att verka i deras områden.
I Dadaab i Kenya finns världens största flyktingläger - över 370 000 människor har samlats i lägret som är byggt för 90 000.
Över 78 000 somalier har flytt till grannländerna Etiopien och Kenya de senaste två månaderna, men många klarar inte vandringen. Dödstalen bland de somaliska flyktingar som kommer till lägren är många gånger högre än gränsen för en nödsituation. I juni steg dödstalen till 7,4 döda per 10 000 per dag. En krissituation definieras som när dödstalet passerar 1 död per 10 000 per dag och nu är det alltså mycket värre. Hungersnöd brukar deklareras när dödstalet når 2 döda per 10 000 per dag. Flyktingarna lider även av undernäring. 26,8 procent led i juni av svår akut undernäring, vilket borde vara under 1 procent. Framförallt drabbas barn under fem år.
Kenya, Etiopien och Djibouti har också drabbats hårt av torkan, liksom troligen Eritrea, även om dess förtryckarregim försöker hålla tyst om saken. Boskapsskötare i norra Kenya tvingas också fly när deras boskap dör. Dessutom får alltså Kenya och Etiopien ta emot en massa desperata flyktingar från Somalia.
Den som vill ge ett bidrag kan till exempel ge det till Svenska kyrkan, som hjälper till med livsmedelssituationen i Östafrika.
Vilken eurolycka!
Förkroppsligar inte fotografiet ovan själva sinnebilden av paneuropeisk lycka? Våra mäktiga storpolitiker presenterar hjärtligt leende och hållande varandras händer ett räddningspaket. Papandreou representerar det skuldtyngda Grekland, Barroso representerar den välvilliga EU-kommissionen och van Rumpoy representerar... ja, jag kommer inte ihåg just nu vad han representerar, men det är säkert något fint och viktigt. Inte desto mindre symboliskt är att både Barroso och van Rumpoy kommer från två andra av Europas mest skuldtyngda länder - Portugal respektive Belgien. Hela bilden ger en känsla av den gemytliga stämning som troligen har rått på ministrarnas möte igår.
Vissa onda tungor antyder dock att räddningspaketet skulle innebära att grekiska staten gjort konkurs eller ställt in betalningar, men detta är bara elaka bloggare, vars usla påhopp på stackars skuldsatta länder vi inte ska bry oss om. Liknar det faktiskt inte ren mobbning?
Till min förvåning läste jag att det igår kväll återigen varit kaos och protester på gatorna i Grekland, men det kanske beror på att gemene man i Grekland ännu inte nåtts av den glada nyheten om räddningen. Annars hade vi säkert fått se rena karnevalsscener på gatorna när folk firade det hoppfulla beskedet.
Ja, världen är sannerligen på väg åt rätt håll nu. Jag ser även att de segslitna förhandlingarna om USA:s skuldtak ser ut att vara på väg mot en lösning. Låt oss hoppas det för USAmerikanernas skull, så att deras regering kan fortskrida med sin framgångsrika politik av spenderande.
En annan hoppfull nyhet är att de belgiska partierna nu är beredda att föra samtal om regeringsbildning. Det tog dem 13 månader efter parlamentsvalet förra året att komma så här långt, men det måste säkert bero på att de belgiska partiernas stolthet förbjudit dem att alltför förhastat förhandla med sina politiska konkurrenter. På köpet har ju också Belgien slagit rekord i att vara regeringslöst under lång tid och därmed erövrat prispokalen från Irak. Se där - EU och dess medlemsländer går ständigt mot nya rekord!
2011-07-20
Höga räntor för att spräcka bostadsbubbla?
Ett ständigt återkommande argument när jag talar om Sveriges bostadsbubbla är att räntorna skulle behöva stiga för att den ska spricka. Swedbank är snälla och har statistik för bolåneräntor från 1985 och framåt på sin hemsida. Så här ser det ut i diagramform.
3-månaders bolåneränta ligger idag på 4,09%, 5-års på 4,99%. Det är historiskt sett mycket låga nivåer. Ni kan se hur hemskt det såg ut 1985-1997, med tvåsiffriga räntetal, och många av er minns säkert räntechocken hösten 1992, som syns som en tydlig spik i diagrammets 3-månadersränta. Det är väl något sådant som man föreställer sig ska ske för att den svenska bostadsbubblan ska spricka.
Jag skrev tidigare idag om USA:s bostadsbubbla, så låt oss titta på hur bolåneräntorna har sett ut i USA.
När den amerikanska bostadsbubblan stod på sin topp 2006 var räntorna redan låga, om än inte lika låga som 2003. 30-års bolåneränta låg på 6,41%, 15-års på 6,07% och 1-års på 5,54%, d.v.s. inte så värst mycket högre än vad de svenska bolåneräntorna ligger idag. Ränteavdraget gör den effektiva räntan lägre i Sverige, men även i USA får man göra skatteavdrag för bolåneräntor. Sedan den amerikanska bostadsbubblans topp har räntorna sänkts igen, men trots det har bostadspriserna fortsatt att falla. Det ser alltså ut som om det inte behövs någon kraftig räntehöjning för att en bostadsbubbla ska pysa ur.
Vi kan också se på exemplet Japan, där bostadsbubblan sprack 1990 med spektakulär nedgång i framförallt Tokyo.
Bolåneräntan där var på runt 8% när bubblan sprack, vilket i och för sig är högre än i USA och Sverige vid bubblans topp, men ändå ingen särskilt hög ränta i ett historiskt perspektiv.
Efter att den japanska bostadsbubblan sprack sjönk räntorna i över ett decennium ner till oerhört låga nivåer under 2%, utan att det påverkade bostadspriserna nämnvärt.
Jag skrev tidigare idag om USA:s bostadsbubbla, så låt oss titta på hur bolåneräntorna har sett ut i USA.
Vi kan också se på exemplet Japan, där bostadsbubblan sprack 1990 med spektakulär nedgång i framförallt Tokyo.
USA som jämförelse av bostadsbubbla
I morse skrev jag om svenska bostadspriser 1967-2011 och jämförde med reallönerna. Frågan dök då upp hur det sett ut i USA som jämförelse. Med data från Irrational Exuberance, och St. Louis Fed och Economagic slängde jag snabbt ihop diagrammet nedan. Siffrorna för reallöner motsvarar inte riktigt de svenska, men var de bästa jag kunde hitta vid en snabb titt. Att jag har med två serier beror på att den blå serien finns det data för längre bak, medan den gröna representerar en bredare del av befolkningen. Siffrorna för USA är genomsnittlig timlön, vilket självklart borde justeras för exempelvis antal arbetade timmar och lönearbetarna som andel av befolkningen. Hursomhelst ger de en allmän bild av hur det sett ut. Att kurvorna ser taggiga ut beror på säsongsvariationer inom åren.
De reala bostadspriserna steg snabbt till "normalnivån" vid Andra världskrigets slut, men stannade sedan upp tills reallönerna hunnit ikapp. Därefter har de legat och svängt mer eller mindre runt reallönerna, ända tills hushållskrediterna började växa i raskare takt från 1983. De sjunkande reallönerna i USA fram till mitten av 1990-talet satte dock tillfälligt stopp för bostadspriserna, men sen gick det uppåt i hög fart till rekordnivåer.
Notera särskilt att hushållens kredittillväxt vände till avskuldning först efter att bostadsbubblan börjat sjunka ihop, vilket kanske säger något om orsak och verkan. Hushållens avskuldning i USA har förresten till största delen skett genom att lån avskrivits, inte genom att folk har börjat amortera mer.
Notera även att hushållens skulder och reallönerna följde varandra ganska väl fram till ungefär 1983, då Reagans politik började få effekter.
Kurvan över bostadspriserna ser också fortfarande ut att vara fallande. Vi får se var och när den stannar upp.
Även 1945-1953 avvek de reala bostadspriserna kraftigt uppåt från reallönerna, men istället för att sjunka ihop gick de in i en lång sidledes rörelse fram till 1976. Varför denna skillnad mot hur 2000-talets bostadsbubbla löstes upp? Jag kan se två förklaringar. För det första steg reallönerna kraftigt fram till 1973. För det andra så var hushållens skuldsättning då på en helt annan nivå än idag.
Jag återkommer med lite mer resonemang kring hur det vi ser från USA kan överföras på situationen i Sverige. Hursomhelst tycker jag mig även här se att om bostadspriserna avviker alltför mycket från sitt historiska förhållande till reallönerna så tenderar de att återgå till normalläget och sedan skjuta över åt andra hållet.
Tillägg: Just idag skriver Charles Hugh Smith på Of Two Minds om den amerikanska bostadsbubblan samt när och var han tror att den kan bottna - flera år och många procent kvar.
De reala bostadspriserna steg snabbt till "normalnivån" vid Andra världskrigets slut, men stannade sedan upp tills reallönerna hunnit ikapp. Därefter har de legat och svängt mer eller mindre runt reallönerna, ända tills hushållskrediterna började växa i raskare takt från 1983. De sjunkande reallönerna i USA fram till mitten av 1990-talet satte dock tillfälligt stopp för bostadspriserna, men sen gick det uppåt i hög fart till rekordnivåer.
Notera särskilt att hushållens kredittillväxt vände till avskuldning först efter att bostadsbubblan börjat sjunka ihop, vilket kanske säger något om orsak och verkan. Hushållens avskuldning i USA har förresten till största delen skett genom att lån avskrivits, inte genom att folk har börjat amortera mer.
Notera även att hushållens skulder och reallönerna följde varandra ganska väl fram till ungefär 1983, då Reagans politik började få effekter.
Kurvan över bostadspriserna ser också fortfarande ut att vara fallande. Vi får se var och när den stannar upp.
Även 1945-1953 avvek de reala bostadspriserna kraftigt uppåt från reallönerna, men istället för att sjunka ihop gick de in i en lång sidledes rörelse fram till 1976. Varför denna skillnad mot hur 2000-talets bostadsbubbla löstes upp? Jag kan se två förklaringar. För det första steg reallönerna kraftigt fram till 1973. För det andra så var hushållens skuldsättning då på en helt annan nivå än idag.
Jag återkommer med lite mer resonemang kring hur det vi ser från USA kan överföras på situationen i Sverige. Hursomhelst tycker jag mig även här se att om bostadspriserna avviker alltför mycket från sitt historiska förhållande till reallönerna så tenderar de att återgå till normalläget och sedan skjuta över åt andra hållet.
Tillägg: Just idag skriver Charles Hugh Smith på Of Two Minds om den amerikanska bostadsbubblan samt när och var han tror att den kan bottna - flera år och många procent kvar.
Bostadspriser från 1967 och framåt
Nu när det är lugnare med eurokrisen ska jag passa på att tjata lite mer om bostadsbubblan.
Jag har länge velat få tag på svenska bostadspriser längre bak än 1975 och igår råkade jag se att SCB har skannat in alla gamla Statistisk årsbok för Sverige. Alltså kastade jag mig över dem, men såg till min besvikelse att före 1970 finns ingen statistik över bostadspriser i Statistisk årsbok. I 1970 års bok fanns småhuspriser bak till 1967 och det får väl duga. Så här kommer en förlängd version av diagrammet från igår. Tyvärr bara för hela Sverige - serien för Storstockholm fortsätter inte längre bak än 1975.
I gårdagens inlägg om den svenska bostadsbubblan ifrågasattes i kommentarerna varför jag anser att priserna ska ner ända till 1990-talets botten, vilket skulle ge en nedgång på hela 65 procent i de reala priserna. Som ni ser ovan så var de reala priserna nere på den nivån även runt 1985 och 1967 och den verkar därmed ha varit en återkommande bottennivå. Det som har hänt sedan år 2000 är att bostadspriserna har stuckit iväg utanför det intervall där de har pendlat tidigare. Men det är väl så att "det är annorlunda den här gången - ett nytt paradigm" - nej, det tror jag inte.
Det som jag kom att tänka på i diagrammet ovan är att bostadspriserna hela tiden har legat och pendlat runt reallönerna, ungefär lika långt ovanför som under, vilket känns rimligt, då det är reallönerna som i längden avgör folks betalningsförmåga för bostäder. Avståndet från bostadspriskurvans topp ner till reallönekurvan är ungefär lika stort som avståndet från reallönekurvan ner till 1990-talets botten, vilket också talar för att det är ungefär dit vi kan förvänta oss att priserna faller. Allvarligt i sammanhanget är dock att reallönerna planat ut det senaste året - är det dags för en nedgångsfas även där?
En kommentator skrev att "60-70% skulle utlösa en fruktansvärd finanskris i Sverige" - visst, det är vad jag tror kommer att hända. Orsaken till att jag sammanställde mitt första diagram över inflationsjusterade svenska bostadspriser 2006 (publicerat 2007) var att jag ville veta hur det såg ut i Sverige jämfört med andra länder. När jag såg hur stor den svenska bubblan var blev jag förskräckt och insåg att här gäller det att förbereda sig ekonomiskt.
Vi ska dock komma ihåg att bostadsbubblor sjunker ihop långsamt. I USA toppade de reala bostadspriserna första kvartalet 2006 och har sjunkit cirka 40 procent sedan dess. De amerikanska bostadspriserna visar nu drygt fem år senare inga tecken på att ha nått sin botten ännu. 1989-1993 sjönk de reala bostadspriserna i Sverige med nästan 30 procent, i Stockholm ännu mer. 1979-1984 sjönk de reala bostadspriserna i Sverige med 38 procent, vilket var en större men långsammare nedgång. Frågan är hur den nu påbörjade nedgången kommer att te sig - snabb eller långsam? Det är väldigt svårt att sia om det, då det finns så många omvärldsfaktorer som spelar in.
Jag har länge velat få tag på svenska bostadspriser längre bak än 1975 och igår råkade jag se att SCB har skannat in alla gamla Statistisk årsbok för Sverige. Alltså kastade jag mig över dem, men såg till min besvikelse att före 1970 finns ingen statistik över bostadspriser i Statistisk årsbok. I 1970 års bok fanns småhuspriser bak till 1967 och det får väl duga. Så här kommer en förlängd version av diagrammet från igår. Tyvärr bara för hela Sverige - serien för Storstockholm fortsätter inte längre bak än 1975.
Det som jag kom att tänka på i diagrammet ovan är att bostadspriserna hela tiden har legat och pendlat runt reallönerna, ungefär lika långt ovanför som under, vilket känns rimligt, då det är reallönerna som i längden avgör folks betalningsförmåga för bostäder. Avståndet från bostadspriskurvans topp ner till reallönekurvan är ungefär lika stort som avståndet från reallönekurvan ner till 1990-talets botten, vilket också talar för att det är ungefär dit vi kan förvänta oss att priserna faller. Allvarligt i sammanhanget är dock att reallönerna planat ut det senaste året - är det dags för en nedgångsfas även där?
En kommentator skrev att "60-70% skulle utlösa en fruktansvärd finanskris i Sverige" - visst, det är vad jag tror kommer att hända. Orsaken till att jag sammanställde mitt första diagram över inflationsjusterade svenska bostadspriser 2006 (publicerat 2007) var att jag ville veta hur det såg ut i Sverige jämfört med andra länder. När jag såg hur stor den svenska bubblan var blev jag förskräckt och insåg att här gäller det att förbereda sig ekonomiskt.
Vi ska dock komma ihåg att bostadsbubblor sjunker ihop långsamt. I USA toppade de reala bostadspriserna första kvartalet 2006 och har sjunkit cirka 40 procent sedan dess. De amerikanska bostadspriserna visar nu drygt fem år senare inga tecken på att ha nått sin botten ännu. 1989-1993 sjönk de reala bostadspriserna i Sverige med nästan 30 procent, i Stockholm ännu mer. 1979-1984 sjönk de reala bostadspriserna i Sverige med 38 procent, vilket var en större men långsammare nedgång. Frågan är hur den nu påbörjade nedgången kommer att te sig - snabb eller långsam? Det är väldigt svårt att sia om det, då det finns så många omvärldsfaktorer som spelar in.
2011-07-19
Acceptprisindikatorn
Efter att ha skrivit om vår svenska bostadsbubbla tidigare idag tänkte jag nu presentera en ny indikator på hur det står till med bostadsmarknaden. Jag har fått den skickad från trogne läsaren "Makro e kul". Tack, tack! Så här beskriver han sin indikator.
(Klicka på diagrammet för att förstora)
Både andelen och antalet lägenheter till acceptpris har alltså ökat under våren. Att andelen sjunker nu på sommaren kan bero på att de lägenheter som ligger kvar på Hemnet nu är de trögsålda. Vi får som sagt se hur det går i augusti-september när bostadsmarknaden brukar vakna till liv igen.
För den som inte vet det så innebär acceptpris att man sätter ett pris som man är villig att sälja till och första presumtive köpare som accepterar detta pris får köpa. Ingen budgivning alltså med åtföljande upptrissning av priserna, vilket tidigare varit regel i Storstockholm.
Läs även Cornucopia om låg omsättning av lagfarter i Karlstad vilket också tyder på att bostadsmarknaden håller på att gå i stå på sina håll.
Det senaste halvåret har jag roat mig med att föra statistik över hur många lägenheter i Stockholm, Solna och Sundbyberg som säljs till så kallat acceptpris. Min (inte särskilt kontroversiella) tes är att ju fler lägenheter till acceptpris, desto större skillnader i prisförväntningar mellan köpare och säljare. Vilket så småningom borde leda en nedgång på bostadsmarknaden.
Metodiken är ganska enkel. Jag börjar med att söka efter alla typer av bostäder i Solna, Stockholm och Sundbyberg på Hemnet, och noterar antalet. Sedan kör jag samma sökning, men med nyckelordet "acceptpris". Acceptprisindikatorn blir sedan antalet lägenheter till salu till acceptpris dividerat med det totala antalet lägenheter till salu.
Det finns ett antal anledningar till att jag valt Stockholm, Solna och Sundbyberg. Först och främst för att det är mitt närområde och att jag i en inte alltför avlägsen framtid hoppas köpa bostad här. Den andra anledningen är att fenomenet acceptpris nästan bara tycks existera i Stockholm. Till sist så är det ju i Stockholmsregionen som det finns flest objekt till salu, dvs. här är det statistiska underlaget bäst.
Just nu är acceptprisindikatorn inte särskilt spännande - sommarmånaderna präglas ju av stiltje på bostadsmarknaden. Men givet att det verkade gå lite trögt på bostadsmarknaden i april-juni så är det ju inte otänkbart att det kommer ut en massa lägenheter till hösten, varav en hel del till acceptpris.
Både andelen och antalet lägenheter till acceptpris har alltså ökat under våren. Att andelen sjunker nu på sommaren kan bero på att de lägenheter som ligger kvar på Hemnet nu är de trögsålda. Vi får som sagt se hur det går i augusti-september när bostadsmarknaden brukar vakna till liv igen.
För den som inte vet det så innebär acceptpris att man sätter ett pris som man är villig att sälja till och första presumtive köpare som accepterar detta pris får köpa. Ingen budgivning alltså med åtföljande upptrissning av priserna, vilket tidigare varit regel i Storstockholm.
Läs även Cornucopia om låg omsättning av lagfarter i Karlstad vilket också tyder på att bostadsmarknaden håller på att gå i stå på sina håll.
Sprucken svensk bostadsbubbla
I lördags blev bloggrannen Cornucopia intervjuad av SVT:s Rapport och fick säga en massa saker om den svenska bostadsbubblan - ungefär samma saker som både han och jag har skrivit om länge. Hela intervjun finns också på SVT Play.
I fredags kom senaste Småhusbarometern från SCB som visade att priserna stigit en aning i juni, dock som synes nedan var det bara en uppstuds efter nedgången från januari i år.
Nu ligger SCB som bekant några månader efter Mäklarstatistik, som i sin senaste upplaga i torsdags visar på sjunkande priser framförallt på bostadsrätter. SvD:s Leif Petersen kommenterar.
Jag har tagit siffrorna från senaste Småhusbarometern för att få en preliminär version fram till första halvåret 2011 av mitt mer långsiktiga diagram över inflationsjusterade svenska bostadspriser. Notera nedåtkroken på slutet. Det verkar nu bekräftat att spräckningen börjat.
Det vi ser är att de reala bostadspriserna det senaste årtiondet stigit långt över tidigare toppar. En bostadsbubbla kan knappast illustreras tydligare. Dessutom avviker priserna tydligt från löneutveckningen. Visserligen har reallönerna också ökat sedan mitten av 1990-talet, men det som framförallt har hänt under den tidsperioden är att räntorna har hållits på historiskt låga nivåer. Därför har bostadspriserna varit kopplade till ökningen av hushållens skulder, vilket jag illustrerade i januari. Många talar om bostadsbrist som en drivande faktor bakom prisökningarna på bostäder, men det viktigaste är att de flesta människor måste ha tillgång till krediter från banken för att kunna köpa bostäder på dagens prisnivå. Finns inte pengarna kan man ha hur stor bostadsbrist som helst - priserna kan ändå inte öka.
Den kraftiga ökningen av bostadspriserna gäller för övrigt inte bara bristområden såsom Storstockholm, utan procentuellt har det varit mycket kraftiga uppgångar även på mindre orter.
En intressant sak att notera i diagrammet ovan är att reallönerna har planat ut 2009-2010, efter femton år av oavbruten ökning. Bankernas frikostiga bolånekrediter är ju beroende av att det finns en framtida betalningsström för räntan. Börjar reallöneutvecklingen att svikta kan även den framtida betalningsströmmen ifrågasättas. Jag radade i augusti upp vilka faktorer som drivit den svenska bostadsbubblan och hur den skulle kunna spräckas.
Vad händer då när bostadspriserna börjar sjunka? Jag har tidigare skrivit att det blir en självförstärkande spiral. Bankerna kommer att ställa tuffare villkor (amortering, kontantinsats) för bolån (vilket redan har skett). Folks förväntningar om fallande bostadspriser gör att man ser till att ha sin nuvarande bostad såld innan man skriver på ett köpekontrakt på en ny. Detta är en förbisedd faktor som vänder hela dynamiken på bostadsmarknaden och vi har även sett att denna svängning redan skett.
Det kan i förlängningen bli problem för dem som sitter med bolån som är större än bostadens marknadsvärde. Många blir förr eller senare tvungna att flytta på grund av exempelvis skilsmässa, barn eller nytt jobb. Nye bloggrannen Lesser Fool har frågat några banker vad de kommer att göra om bolånet överstiger bostadens värde. Svaren verkar inte visa på någon större riskmedvetenhet från bankernas sida.
Jag roade mig också med att göra ett diagram över de nominella småhuspriserna, alltså utan att räkna bort inflationen. Jag har där istället lagt med inflationen (mätt med KPI) som jämförelsekurva.
Det man kan se i detta diagram är att inflationstakten avtar efter 1995. I gengäld satte då bostadspriserna igång sin klättring mot himlen.
Det kan vara värt att påpeka att av våra nordiska grannländer har Norge en bostadsbubbla som är ännu större än den svenska. I Stavanger har exempelvis bostadspriserna stigit med 90 procent sedan 2005!
Slutligen såg jag när jag tittade på intervjun med Cornucopia ett annat inslag som handlade om hur det är självklart att amortera i Belgien, något som inte alls är så självklart här i Sverige. I gengäld kan man dock konstatera att Belgiens statsskuld är den tredje största inom EU i procent av BNP, efter Grekland och Italien. De flesta "utvecklade" länder verkar ha hängt på den globala kreditbubblan och skillnaden är mest inom vilket område kredittillväxten har skett. I Sverige hushållen, i Belgien staten.
I fredags kom senaste Småhusbarometern från SCB som visade att priserna stigit en aning i juni, dock som synes nedan var det bara en uppstuds efter nedgången från januari i år.
Prisutvecklingen är svårbedömd. Det är rubriken på Mäklarstatistiks färska junisiffror. Men egentligen är utvecklingen inte så svårbedömd. Priserna på svensk bostadsmarknad är på väg ned. Men det tar en viss tid innan bedömare säger så. Inte minst om de arbetar med att sälja bostäder.Jag har redan tidigare proklamerat att spräckandet av den svenska bostadsbubblan redan skett och förutser nedgångar för reala bostadspriser på 65-70 procent, vilket är betydligt mer än Lars "Cornucopia" Wilderängs mildare och mer tevemässiga prognoser. Min prognos baserar sig på att vi troligen ska ner till samma nivå som mitten av 1990-talet.
Jag har tagit siffrorna från senaste Småhusbarometern för att få en preliminär version fram till första halvåret 2011 av mitt mer långsiktiga diagram över inflationsjusterade svenska bostadspriser. Notera nedåtkroken på slutet. Det verkar nu bekräftat att spräckningen börjat.
Det vi ser är att de reala bostadspriserna det senaste årtiondet stigit långt över tidigare toppar. En bostadsbubbla kan knappast illustreras tydligare. Dessutom avviker priserna tydligt från löneutveckningen. Visserligen har reallönerna också ökat sedan mitten av 1990-talet, men det som framförallt har hänt under den tidsperioden är att räntorna har hållits på historiskt låga nivåer. Därför har bostadspriserna varit kopplade till ökningen av hushållens skulder, vilket jag illustrerade i januari. Många talar om bostadsbrist som en drivande faktor bakom prisökningarna på bostäder, men det viktigaste är att de flesta människor måste ha tillgång till krediter från banken för att kunna köpa bostäder på dagens prisnivå. Finns inte pengarna kan man ha hur stor bostadsbrist som helst - priserna kan ändå inte öka.
Den kraftiga ökningen av bostadspriserna gäller för övrigt inte bara bristområden såsom Storstockholm, utan procentuellt har det varit mycket kraftiga uppgångar även på mindre orter.
En intressant sak att notera i diagrammet ovan är att reallönerna har planat ut 2009-2010, efter femton år av oavbruten ökning. Bankernas frikostiga bolånekrediter är ju beroende av att det finns en framtida betalningsström för räntan. Börjar reallöneutvecklingen att svikta kan även den framtida betalningsströmmen ifrågasättas. Jag radade i augusti upp vilka faktorer som drivit den svenska bostadsbubblan och hur den skulle kunna spräckas.
Vad händer då när bostadspriserna börjar sjunka? Jag har tidigare skrivit att det blir en självförstärkande spiral. Bankerna kommer att ställa tuffare villkor (amortering, kontantinsats) för bolån (vilket redan har skett). Folks förväntningar om fallande bostadspriser gör att man ser till att ha sin nuvarande bostad såld innan man skriver på ett köpekontrakt på en ny. Detta är en förbisedd faktor som vänder hela dynamiken på bostadsmarknaden och vi har även sett att denna svängning redan skett.
Det kan i förlängningen bli problem för dem som sitter med bolån som är större än bostadens marknadsvärde. Många blir förr eller senare tvungna att flytta på grund av exempelvis skilsmässa, barn eller nytt jobb. Nye bloggrannen Lesser Fool har frågat några banker vad de kommer att göra om bolånet överstiger bostadens värde. Svaren verkar inte visa på någon större riskmedvetenhet från bankernas sida.
Jag roade mig också med att göra ett diagram över de nominella småhuspriserna, alltså utan att räkna bort inflationen. Jag har där istället lagt med inflationen (mätt med KPI) som jämförelsekurva.
Det man kan se i detta diagram är att inflationstakten avtar efter 1995. I gengäld satte då bostadspriserna igång sin klättring mot himlen.
Det kan vara värt att påpeka att av våra nordiska grannländer har Norge en bostadsbubbla som är ännu större än den svenska. I Stavanger har exempelvis bostadspriserna stigit med 90 procent sedan 2005!
Slutligen såg jag när jag tittade på intervjun med Cornucopia ett annat inslag som handlade om hur det är självklart att amortera i Belgien, något som inte alls är så självklart här i Sverige. I gengäld kan man dock konstatera att Belgiens statsskuld är den tredje största inom EU i procent av BNP, efter Grekland och Italien. De flesta "utvecklade" länder verkar ha hängt på den globala kreditbubblan och skillnaden är mest inom vilket område kredittillväxten har skett. I Sverige hushållen, i Belgien staten.
2011-07-18
Dödskors på OMXS30
Idag fick vi bekräftelse på ett så kallat dödskors på Stockholmsbörsens OMXS30-index. I och med att 50-dagars glidande medelvärde nu har stängt under 200-dagars glidande medelvärde två handelsdagar i rad får man anse att dödskorset är bekräftat. Dessutom lutar nu 200-dagars glidande medelvärde aningen neråt...
Som ni ser ligger den gula linjen strax under den gröna längst till höger i diagrammet.
Senast vi fick ett dödskors på svenska börsen var hösten 2007. Den som sålde av sina aktier då var nog rätt tacksam ett år senare.
Att ta fasta på detta med dödskors är en klok investeringsstrategi. Man ska alltså i princip inte ligga långsiktigt i aktier efter ett dödskors. Bloggrannarna Cornucopia och Makrofjanten har utrett detta mer.
Om signalen är riktig, så betyder det alltså nedförsbacke ett tag på börsen. Även fundamenta i form av skuldkriser och dylikt talar för det. Därmed inte sagt att det inte kan komma rejäla uppstudsar under nedresans gång.
Tillägg: Läs Winning Tradings och Cornucopias analyser av börsindexen idag. Det ser ut som om vi kan få en uppstuds redan runt 1050.
Senast vi fick ett dödskors på svenska börsen var hösten 2007. Den som sålde av sina aktier då var nog rätt tacksam ett år senare.
Att ta fasta på detta med dödskors är en klok investeringsstrategi. Man ska alltså i princip inte ligga långsiktigt i aktier efter ett dödskors. Bloggrannarna Cornucopia och Makrofjanten har utrett detta mer.
Om signalen är riktig, så betyder det alltså nedförsbacke ett tag på börsen. Även fundamenta i form av skuldkriser och dylikt talar för det. Därmed inte sagt att det inte kan komma rejäla uppstudsar under nedresans gång.
Tillägg: Läs Winning Tradings och Cornucopias analyser av börsindexen idag. Det ser ut som om vi kan få en uppstuds redan runt 1050.
Peak tenn? Nja...
ASPO Sverige skriver idag om "peak tenn" och hänvisar till en artikel med titeln "Tin Production — A Classic Case Of Limits To Growth". Det vore mycket allvarligt ifall världen skulle stå inför sjunkande tennproduktion, då tenn är viktigt för lödning av elektronik. Därför tog jag en titt på hur det ser ut historiskt. USGS har data över global tennproduktion och tennpriser från 1905 och framåt. Så här ser det ut (priset är alltså inflationsjusterat till 1998 års dollar).
Visst är tennpriset högt nu efter att ha stigit i några år, men inflationsjusterat var priset som ni ser betydligt högre runt 1980. Priset håller sig dessutom fortfarande inom vad som får anses vara "normalt" de senaste dryga hundra åren. Genomsnittspriset för första halvåret 2011 är högre än i diagrammets sista punkt för 2010, men motsvarar ändå bara cirka 22000 $/t i 1998 års dollar, vilket är ungefär lika högt som prisspiken under Första världskriget.
Produktionen har visserligen sjunkit sedan 2007, men nedgången är mindre än de som var 1979-1985 samt 1989-1993. Nedgången 2000-2002 var också ungefär lika stor som 2007-2009.
Sammanfattningsvis ser det ut som om världen kan ha passerat "peak tin", men det är ännu inte bekräftat. I och för sig verkar situationen för utvinningen i Indonesien vara svår, men det är inte helt osannolikt att andra producenter skulle kunna kompensera.
Hursomhelst borde det gå att återvinna mer tenn än vad vi gör idag, med tanke på att elektronikskrot innehåller mer tenn per kilo än vad många malmer i dagens gruvor gör.
Om man har förstått det här med "peak everything" får man trots det akta sig för att se "peakar" överallt. Däremot ser det ut som om världen har passerat både peak oil (2006) och peak gold (2000).
Visst är tennpriset högt nu efter att ha stigit i några år, men inflationsjusterat var priset som ni ser betydligt högre runt 1980. Priset håller sig dessutom fortfarande inom vad som får anses vara "normalt" de senaste dryga hundra åren. Genomsnittspriset för första halvåret 2011 är högre än i diagrammets sista punkt för 2010, men motsvarar ändå bara cirka 22000 $/t i 1998 års dollar, vilket är ungefär lika högt som prisspiken under Första världskriget.
Produktionen har visserligen sjunkit sedan 2007, men nedgången är mindre än de som var 1979-1985 samt 1989-1993. Nedgången 2000-2002 var också ungefär lika stor som 2007-2009.
Sammanfattningsvis ser det ut som om världen kan ha passerat "peak tin", men det är ännu inte bekräftat. I och för sig verkar situationen för utvinningen i Indonesien vara svår, men det är inte helt osannolikt att andra producenter skulle kunna kompensera.
Hursomhelst borde det gå att återvinna mer tenn än vad vi gör idag, med tanke på att elektronikskrot innehåller mer tenn per kilo än vad många malmer i dagens gruvor gör.
Om man har förstått det här med "peak everything" får man trots det akta sig för att se "peakar" överallt. Däremot ser det ut som om världen har passerat både peak oil (2006) och peak gold (2000).
2011-07-15
Vad gör de på banken?
En ypperlig förklaring av hur banker fungerar från professor Richard Werner.
Om du inte tidigare har förstått hur pengar skapas i vårt samhälle, så får du veta det här.
Om du inte tidigare har förstått hur pengar skapas i vårt samhälle, så får du veta det här.
2011-07-14
Pressade italienare
Idag har Italiens senat godkänt åtstramningspaketet på 40 miljarder euro och imorgon ska det igenom underhuset i parlamentet. Det blir dock för lite för sent, eftersom de flesta åtgärderna inte får effekt omedelbart, utan det rör sig om ett paket som sträcker sig fram till 2014. Men just paketets "snällhet" gör att det troligen kommer att gå igenom, vilket troligen kommer att tolkas positivt. Finansministern Giulio Tremonti är omtyckt och respekterad bland övriga EU-ledare, till skillnad från pajasen Berlusconi.
Jag har förut nämnt att statsskulden ligger på cirka 120 procent av BNP, vilket är näst värst i EU, och räntorna på den har stigit skarpt den senaste månaden. Dessutom har Italiens statsskuld i genomsnitt förhållandevis kort löptid jämfört med andra EU-länder, vilket betyder att stora delar av den snart kommer att behöva sättas om och då till betydligt högre ränta. I och för sig är budgetunderskottet förhållandevis lågt (4,5 procent av BNP 2010) men det kan raskt förändras när räntorna stiger.
Ekonomin växer i snigelfart. Den långsamma tillväxten beror inte bara på finanskrisen, utan det har varit så i många år innan dess. Detta beror på låg produktivitet - landets industri är inte konkurrenskraftig, särskilt inte jämfört med Tyskland.
Italiens politiska situation skulle kunna vara ett dåligt skämt om det inte vore allvar. De senaste åren har visserligen regeringarna suttit i några år var, men sedan 1945 har man bytt regering 61 gånger. En stor del av politikerna (troligen majoriteten) är korrupta och ser till stor del till olika särintressen. Italienarna misstror sina politiker och det verkar oftast som om de väljer att missnöjesrösta bort den sittande regeringen. Den politiska debatten sker över huvudena på de flesta av medborgarna. De italienare som är politiskt engagerade men inte politiker verkar ofta ty sig till mer extrema politiska rörelser, från brinnande kommunister till inbitna fascister. Separatistiska och främlingsfientliga partier såsom Umberto Bossis Lega Nord har starka följen.
Italien är också splittrat i regioner med separatistiska tendenser. Landet enades först 1861 och många ser fortfarande på centralmakten med misstro. Kontrasterna är stora mellan framförallt det rika norra Italien och det fattiga södra. Lega Nord skulle vilja klippa av Italien på mitten och göra sig av med "Il Mezzogiorno", som södra Italien kallas.
Den låga respekten för staten gör att skattemoralen låg. Dessutom lider Italien av en stelbent byråkrati på många områden, men det går självklart att muta sig till det man vill ha, bara man har rätt kontakter och tillräckligt med pengar. Italien har som sagt en tungrodd byråkrati och förutom det enorma mängder lagar och förordningar, som ingen människa klarar av att hålla reda på och där många dessutom är helt orimliga. Ett exempel man ser som turist är hastighetsbegränsningarna, som ofta är så lågt satta att de strider mot sunt förnuft. Alltså håller ingen hastighetsbegränsningarna. Massorna av absurda lagar och förordningar gör att folk har en mycket flexibel inställning till laglydighet även vad gäller mer rimliga lagar.
I den positiva vågskålen kan man dock lägga att Italien till skillnad från många andra länder inte har haft någon bostadsbubbla de senaste åren. Å andra sidan är hushållens situation pressad ändå. Enligt en nyligen gjord undersökning lyckas bara 47 procent av italienarna att spara undan pengar och 44 procent har den senaste tiden behövt ta av sitt sparkapital för att klara sig. Detta är inget nytt utan en trend som funnits länge. De italienska hushållens besparingar har sjunkit med 60 procent de senaste 20 åren. De flesta hushåll har inte råd att åka på semester, vilket är en sak som förvärrats radikalt det senaste året. Enligt en undersökning kommer bara var femte italienare att åka på semester denna sommar, mot hälften förra året, vilket redan var dåligt. Av dem som åker på semester kommer 62 procent bara att ta en vecka och bara 1 procent kan ta en månads semester. Många väljer också lågbudgetalternativ för sin semester. Detta kommer såklart att slå hårt mot alla de badorter som brukar fyllas av italienare i augusti.
Italien ligger nära botten på fertilitetslistan med bara 1,38 barn per kvinna. De har länge haft låg fertilitet så befolkningspyramiden ser ut därefter.
Landet har nu nått stadiet då antalet som fyller 65 varje år är lika många som de som fyller 20, vilket gör att arbetskraften som andel av befolkningen minskar.
Italien är ett turistland som årligen drar till sig mängder av utländska besökare. Landet är fyllt av sevärdheter och så finns det många mil av fina stränder, samt Alperna med vintersport och "fjällvandringar". Italien lär ha flest platser med på Unescos världsarvslista av alla världens länder. Men det är förskräckligt dyrt att turista i Italien, så risken finns att en stor del av de utländska besökarna faller bort vid en ekonomisk kris.
I Italien finns flera tidningar av hög kvalitet, även om deras ledar- och debattsidor är skrivna med språk, stil och referenser som utestänger de flesta italienare, om inte annat för att man inte orkar läsa dessa tunga artiklar och sätta sig in i den politiska jargongen. Corriere della Sera håller en Berlusconivänlig profil, medan La Repubblica tar varje tillfälle att häckla Berlusconi. Kvalitetstidningarna läses dock inte av folkflertalet. Störst upplaga av alla italienska tidningar har La Gazzetta dello Sport, och det finns andra stora sporttidningar såsom Corriere dello Sport och Tuttosport.
Italiensk teve är ett kapitel för sig. De har många bra debattprogram som skulle få Sveriges Television att skämmas över sin dåliga kvalitet och rumphuggna diskussioner, men de flesta italienare ser istället förutom på filmer, dokusåpor och teveserier på glättiga underhållningsprogram fyllda av lättklädda unga damer, som får Let's Dance att framstå som stor konst. Även nyhetsprogrammen skiljer stort i sin kvalitet. Videokrati är vad italienarna får istället för fungerande demokrati.
Pressfriheten i Italien är halvtaskig. Enligt Reportrar utan gränsers rankning hamnar landet på 49:de plats, långt efter de flesta andra europeiska länder. Freedom House hade länge Italien i kategorin "fri press", men när Berlusconi tog över sänkte de sin bedömning till "delvis fri press". I deras rankning delar Italien plats med Turkiet! Bland EU-länder är det bara Bulgarien och Rumänien som har sämre rankning.
Till sist Italiens kanske största problem - den organiserade brottsligheten. Den höga arbetslösheten i stora delar av södra Italien utgör en god värvningsgrund för brottslighet och misstron mot centralmakten stärker maffians position. Cosa Nostra på Sicilien är troligen den mest kända grenen av maffian. De förde tidvis ett rent krig mot staten, men är nu försvagade då staten slog tillbaks hårt. På Sicilien är de dock fortfarande ett starkt inslag. De har (ofrivilligt) lämnat över mycket av sina kriminella verksamhetsområden till Kalabriens 'Ndrangheta, som har expanderat starkt, även i norra Italien och utanför landet. 'Ndrangheta styr bland annat stora delar av den europeiska kokainhandeln och beräknas omsätta 35–40 miljarder euro per år, vilket motsvarar cirka 3,5 procent av Italiens BNP. De starka familje- och klanbanden gör det näst intill omöjligt att infiltrera 'Ndrangheta. Kampaniens Camorra med centrum i Napoli är också starka, men lider av splittring och strider mellan de olika klanerna. Även Camorran har förgreningar i norra Italien och troligen kopplingar till de viktigaste politikerna. I Apulien (Italiens klack) finns Sacra Corona Unita som är den yngsta maffiaorganisationen, grundad på 1970-talet. De har kopplingar till andra internationella kriminella nätverk, framförallt på Balkan, och ägnar sig mycket åt smuggling av t.ex. cigaretter, droger, vapen och människor från Kroatien, Serbien och Albanien. De är dock försvagade nu. Alla maffiaorganisationerna ägnar sig åt verksamheter såsom pengatvätt, beskydd, mutor och utpressning. En starkt bidragande orsak till att en italienska maffian är så stark är fenomenet Omertà - ungefär "tjalla inte".
För att bekämpa brottsligheten behövs såklart polis, vilket kostar mycket. Den italienska polisen är uppdelad i åtta olika delar, som lyder under olika departement. Totalt har Italien drygt 320 000 poliser av olika slag, vilket ger störst antal poliser per capita i hela EU. En polis på 180 invånare, att jämföra med en polis på 440 invånare i Sverige. Tuffingarna är de paramilitära Carabinieri med nästan 120 000 anställda på drygt 4600 stationer. Den likaledes paramilitära Guardia di Finanza har bland annat hand om ekonomisk brottslighet, skattebrott, tull, korruption, livsmedelsbrott, miljöbrott, organiserad brottslighet, knark, terroristbekämpning och gränsbevakning. Sedan finns det den civila Polizia di Stato med ungefär 105 000 anställda, som är vanlig ordnings- och kriminalpolis. Polizia Penitenziaria har hand om kriminalvården och även att övervaka de anklagade vid rättegångar. Corpo forestale dello Stato har hand om nationalparker, skogsbränder, miljöbrott med mera. Guardia Costiera har hand om kustbevakningen, fiskeri och sjöräddningen. Polizia provinciale finns i några av de 107 provinserna (länen), men har inga större befogenheter. Polizia municipale är kommunala poliskårer som är ordnings- och kriminalpolis med mera. Poliskårernas ansvarsområden överlappar till stora delar, vilket som jag ser det bidrar till att göra det italienska polisväsendet ineffektivt. Trots att man har flest poliser per capita har man något av den mest aktiva organiserade brottsligheten inom EU.
Statsfinanserna är alltså ett stort problem för Italien, men det finns mycket annat som kan ställa till det där.
2011-07-13
Lyckad räddning för Grekland?
Hösten 2009 uppdagades som bekant att Greklands statsskuld var större än vad man tidigare trott och att den tidigare regeringen ljugit. Efter revision från EU visade sig statsskulden den sista december 2009 uppgå till 127 procent av BNP. Efter att först ha sagt "there is no bailout problems" kom under våren 2010 ett räddningspaket för Grekland. Har det haft någon effekt? Var det ett bra räddningspaket? Den sista december 2010 hade Greklands statsskuld stigit till 143 procent av BNP. Den sista december i år väntas statsskulden ha växt till 160 procent av BNP. Visserligen har även BNP sjunkit, vilket bidragit till denna siffra, men framförallt har skulderna stigit. Nedan kan ni se hur statsskulden och BNP har utvecklats de senaste tio åren, samt hur utvecklingen förväntas se ut fram till slutet av 2011.
Har man alltså åstadkommit något positivt för Grekland? Nej, kurvan för statsskulden visar fortfarande inga som helst tecken på att plana ut. Vad värre är, så divergerar den fullständigt från BNP-utvecklingen. Jag anser alltså att "räddningen" av Grekland får ses som ett totalt misslyckande. Meningen var dock inte egentligen att rädda Grekland, utan att rädda de franska och tyska banker som lånat ut till Grekland, eller åtminstone ge dem lite andrum så att de hann att vidta åtgärder för att inte gå omkull om Grekland gjorde statsbankrutt.
Vi kan hursomhelst räkna med att Greklands statsskuld måste skrivas ner rejält för att få stopp på den röda kurvan. Det börjar även EU:s finansministrar inse så smått. Men kommer Grekland att lämna euron? Det finns många som tror det och påpekar att Grekland då skulle kunna devalvera och därmed göra livet enklare. Samtidigt finns det också många som påpekar att Grekland inte skulle få någon nytta av att lämna euron - nackdelarna med det fruktansvärda ekonomiska kaos som då skulle bli i Grekland skulle överväga fördelen med att kunna devalvera. Även jag har ansett att det vore osannolikt att Grekland skulle lämna eurosamarbetet, då det skulle innebära uttagsanstormning mot alla grekiska banker, kravaller, o.s.v.
Idag har SvD en intervju med en ekonom om just eurons framtid och Grekland och han anser inte heller att det finns någon risk just nu, men kanske i längden.
Apropå EU:s PIIGS-kris sänkte Moody's Irland till skräpnivå igår kväll, vilket ledde till ett nytt rekord för räntorna på Irlands statsskuld. Spelet fortsätter...
Har man alltså åstadkommit något positivt för Grekland? Nej, kurvan för statsskulden visar fortfarande inga som helst tecken på att plana ut. Vad värre är, så divergerar den fullständigt från BNP-utvecklingen. Jag anser alltså att "räddningen" av Grekland får ses som ett totalt misslyckande. Meningen var dock inte egentligen att rädda Grekland, utan att rädda de franska och tyska banker som lånat ut till Grekland, eller åtminstone ge dem lite andrum så att de hann att vidta åtgärder för att inte gå omkull om Grekland gjorde statsbankrutt.
Vi kan hursomhelst räkna med att Greklands statsskuld måste skrivas ner rejält för att få stopp på den röda kurvan. Det börjar även EU:s finansministrar inse så smått. Men kommer Grekland att lämna euron? Det finns många som tror det och påpekar att Grekland då skulle kunna devalvera och därmed göra livet enklare. Samtidigt finns det också många som påpekar att Grekland inte skulle få någon nytta av att lämna euron - nackdelarna med det fruktansvärda ekonomiska kaos som då skulle bli i Grekland skulle överväga fördelen med att kunna devalvera. Även jag har ansett att det vore osannolikt att Grekland skulle lämna eurosamarbetet, då det skulle innebära uttagsanstormning mot alla grekiska banker, kravaller, o.s.v.
Idag har SvD en intervju med en ekonom om just eurons framtid och Grekland och han anser inte heller att det finns någon risk just nu, men kanske i längden.
Det finns en ökad risk för att euron försvinner som valuta. Det menar Carl Hammer, chefstrateg för valuta på SEB. Han pekar på att europeiska politiker som vill stödja Grekland gör sig impopulära bland folket. - Om folket säger stopp då blir det också stopp för processen som behövs för att behålla euron.Det kan dock finnas ett scenario som gör att det kan bli fördelaktigt för Grekland att lämna euron. Om Grekland skulle få en skuldnedskrivning av något slag kan detta lätt leda till att folket får panik och går till banken för att ta ut sina pengar. Uttagsanstormning kallas det. De kan också få för sig att börja flytta sina tillgångar från grekiska banker till utländska (vilket i och för sig redan sker). I ett sådant läge måste staten vidta extraordinära åtgärder, t.ex. att stänga bankerna, tillståndsplikt för att skicka pengar utomlands eller begränsningar på hur mycket pengar man får ta ut per vecka. När man redan har en uttagsanstormning på halsen och nödåtgärder vidtagits för att skydda bankerna så kan det egentligen inte bli så mycket värre - landet skulle isåfall redan befinna sig i ekonomiskt kaos à la Argentina 2002. Redan stängda banker skulle vara ett perfekt tillfälle att släppa euron. Men det är en bit kvar till ett sådant scenario. Först måste vi alltså se någon form av förvärrande av Greklands kris med nödåtgärder för att skydda landets banker.
Med den krisartade utveckling som pågår i Europa menar SEB:s Carl Hammer att vi inte längre kan ha något ”mellanting”.
Han tror att huvudalternativet är mer politisk integration, det vill säga att europeiska politiker tar fler steg mot en politisk union.
[...]
Carl Hammer menar ändå att alternativet, att länder lämnar euron, kan bli mer kostsamt och få stora spridningseffekter. Därför bedömer han det fortfarande som ”ganska osannolikt” i nuläget.
Apropå EU:s PIIGS-kris sänkte Moody's Irland till skräpnivå igår kväll, vilket ledde till ett nytt rekord för räntorna på Irlands statsskuld. Spelet fortsätter...
2011-07-12
Mycket som händer
Det är mycket som hänt de senaste dagarna. Redan i början av juni skrev jag att vi troligen sett en viktig vändpunkt och början på det finansiella slutspelet. Det kommer allt fler bekräftelser på att så är fallet. Skuldkrisen har blommat ut för fullt och Italien är i fokus. Jonas Sjöstedt skriver om att eurokrisen är på väg mot eurokatastrof.
Det hela börjar påminna mig om situationen sommaren och hösten 2007, när jag skrev mina första blogginlägg.
Här hemma i Sverige har vi troligen sett början av vändningen neråt på bostadsmarknaden. Bloggrannen Cornucopia har blivit intervjuad av E24 och fått säga att lägenhetspriserna ska ner 50-60% med flera intressanta saker som han har skrivit länge på sin blogg. Jag tror dock att jag var före Cornucopia med att peka ut den svenska bostadsbubblan hösten 2007 med prisdiagram. Det är lätt att se en bubbla men oerhört svårt att förutsäga när den spricker. Jag trodde den svenska bostadsbubblan skulle spricka redan då, men den blåstes upp igen efter finanskrisen och har nu nått sanslösa proportioner. Att bolånen har fått växa till sig ännu mer gör hela nersidan betydligt värre. Cornucopia talar i intervjun om prisfall på 30% på villor. Jag tänker sticka ut hakan ännu längre och tror att efter den topp vi troligen sett för reala (inflationsjusterade) bostadspriser kommer de reala småhuspriserna att falla åtminstone ner till 1990-talets botten, vilket ger en genomsnittlig nedgång på 65% i riket och 70% i Storstockholm. Självklart kommer detta att ta ett antal år, för bostadsbubblor spricker inte lika snabbt som aktiebubblor, utan genomgår istället ett slags pyspunka. Eftersom jag talar om reala bostadspriser kan prisnedgången ske på olika sätt. Antingen sjunker priserna, eller också holkar inflationen ur dem. Men eftersom sprickande bostadsbubblor till sin natur är deflationsdrivande fenomen tror jag att vi till största delen kommer att få se fallande priser.
Apropå bostadsbubblan kommer Mäklarsamfundet idag med ett smått sensationellt utspel när de säger att det borde införas amorteringskrav på bomarknaden. När fan blir gammal blir hon religiös?
Den första stora konkursen i detaljhandeln har kommit med Onoff. De anställda på Onoff är chockade, men det är föga förvånande att ett förlustbolag i en bransch med knivskarp konkurrens och dålig lönsamhet kastar in handduken. Konkurrenten Elgiganten är däremot inte förvånade. Handels andre vice ordförande Tommy Tillgren han hoppas och tror att ett antal av Onoffs butiker tas över av bolagets konkurrenter. Ytterst tveksamt anser jag, då det finns en överetablering i branschen och det behöver försvinna ett antal elektroniktempel för att komma ner till en rimligare nivå.
Elektronikhandeln lär inte vara den enda sektorn inom detaljhandeln som drabbas, även om den är först ut. Cornucopia skriver:
Apropå belånade fastighetsbolag kan man idag läsa om Hemfosa som leder det konsortium som köper bil-Saabs fabriksfastigheter och att de har skyhög belåning.
Idag meddelade SCB att inflationstakten (mätt med KPI) sjönk till 3,1 procent i juni, vilket var lägre än väntade 3,3 procent. Priserna sjönk 0,2 procent från maj till juni, när marknaden förväntade sig oförändrade. En månad gör ingen trend, men detta är värt att hålla koll på.
Priserna på bulkfrakter har aldrig återhämtat sig efter den kraftiga nedgången 2008, även om de först studsade upp en bit. Sedan förra sommaren har de gått mest neråt igen. Inte bra för sjöfraktsföretagen, inte bra för dem som lånat ut till dem.
Det hela börjar påminna mig om situationen sommaren och hösten 2007, när jag skrev mina första blogginlägg.
Här hemma i Sverige har vi troligen sett början av vändningen neråt på bostadsmarknaden. Bloggrannen Cornucopia har blivit intervjuad av E24 och fått säga att lägenhetspriserna ska ner 50-60% med flera intressanta saker som han har skrivit länge på sin blogg. Jag tror dock att jag var före Cornucopia med att peka ut den svenska bostadsbubblan hösten 2007 med prisdiagram. Det är lätt att se en bubbla men oerhört svårt att förutsäga när den spricker. Jag trodde den svenska bostadsbubblan skulle spricka redan då, men den blåstes upp igen efter finanskrisen och har nu nått sanslösa proportioner. Att bolånen har fått växa till sig ännu mer gör hela nersidan betydligt värre. Cornucopia talar i intervjun om prisfall på 30% på villor. Jag tänker sticka ut hakan ännu längre och tror att efter den topp vi troligen sett för reala (inflationsjusterade) bostadspriser kommer de reala småhuspriserna att falla åtminstone ner till 1990-talets botten, vilket ger en genomsnittlig nedgång på 65% i riket och 70% i Storstockholm. Självklart kommer detta att ta ett antal år, för bostadsbubblor spricker inte lika snabbt som aktiebubblor, utan genomgår istället ett slags pyspunka. Eftersom jag talar om reala bostadspriser kan prisnedgången ske på olika sätt. Antingen sjunker priserna, eller också holkar inflationen ur dem. Men eftersom sprickande bostadsbubblor till sin natur är deflationsdrivande fenomen tror jag att vi till största delen kommer att få se fallande priser.
Apropå bostadsbubblan kommer Mäklarsamfundet idag med ett smått sensationellt utspel när de säger att det borde införas amorteringskrav på bomarknaden. När fan blir gammal blir hon religiös?
Den första stora konkursen i detaljhandeln har kommit med Onoff. De anställda på Onoff är chockade, men det är föga förvånande att ett förlustbolag i en bransch med knivskarp konkurrens och dålig lönsamhet kastar in handduken. Konkurrenten Elgiganten är däremot inte förvånade. Handels andre vice ordförande Tommy Tillgren han hoppas och tror att ett antal av Onoffs butiker tas över av bolagets konkurrenter. Ytterst tveksamt anser jag, då det finns en överetablering i branschen och det behöver försvinna ett antal elektroniktempel för att komma ner till en rimligare nivå.
Elektronikhandeln lär inte vara den enda sektorn inom detaljhandeln som drabbas, även om den är först ut. Cornucopia skriver:
Hemelektronik är för övrigt inte den enda sektorn där det finns en olönsam överetablering. I bostadsbubblans spår kommer antagligen även relaterade heminredings- och möbelkedjor att stå på tur när konsumtionsutrymmet sviker.Elektronikkedjorna sitter på stora skulder och frågan är nu vem som lånat ut till dem. Inte bara dem, utan framförallt vem som lånat ut till alla fastighetsbolag som sitter med stora köpcentrum. Även där lär vi få se en utslagning framöver.
Apropå belånade fastighetsbolag kan man idag läsa om Hemfosa som leder det konsortium som köper bil-Saabs fabriksfastigheter och att de har skyhög belåning.
Bolaget hade vid årsskiftet ett eget kapital på 195 miljoner kronor och tillgångar på 9,8 miljarder kronor, vilket gör andelen eget kapital till 2 procent, skriver Di.Bra att vi vet att våra pensionspengar sitter tryggt! Läs Stockmans resonemang kring affären.
Av de långfristiga skulderna kommer drygt 6,1 miljarder från kreditinstitut. 2,1 miljarder är lån från ägare, i första hand pensionsförvaltare.
Bland ägarna finns Alecta, Fjärde AP-fonden, Folksam, Sampo, Kåpan Pension och Ikano samt Hemfosas ledning.
Idag meddelade SCB att inflationstakten (mätt med KPI) sjönk till 3,1 procent i juni, vilket var lägre än väntade 3,3 procent. Priserna sjönk 0,2 procent från maj till juni, när marknaden förväntade sig oförändrade. En månad gör ingen trend, men detta är värt att hålla koll på.
Till den totala nedgången i KPI bidrog prissänkningar på kläder och skor med 0,2 procentenheter (-3,9 procent), medan lägre priser på livsmedel, el och drivmedel bidrog med 0,1 procentenheter vardera.Även Storbritannien sjönk inflationen oväntat med 0,1 procent i juni.
Nedgången motverkades av högre räntekostnader för egnahemsägarna, transporttjänster och paketresor som samtliga bidrog uppåt med 0,1 procentenheter.
Det är första gången sedan 2003 som inflationen minskar i juni. Inflationstakten på årsbasis föll till 4,2 procent, jämfört med 4,5 procent i maj. Analytikerna hade förväntat sig att siffran skulle ligga kvar på oförändrade 4,5 procent, enligt Reuters.Idag varnade Moody's för överkapacitet i sjöfarten.
Efterfrågan på sjöfrakt väntas vara stabil under 2011. Men för shipping-industrin väntar hård prispress till följd av överkapacitet i sektorn, varnar Moody's Investors Service i en rapport på tisdagen. ”Läget för sjöfartsnäringen kommer troligen förvärras under de kommande 12-18 månaderna”, skriver Moody's. Särskilt hårt drabbas redare med bulkfartyg för torrvaror, men fraktpriser för olja väntas också falla.Nedan ser ni ett diagram över Baltic Dry Index, världens mest bevakade prisindex för bulkfrakter av torrvaror.
Italien var droppen...
Världens finansmarknader verkar ha stått ut med kriserna i Grekland, Irland och Portugal ganska hyfsat. Man har i princip prisat in grekisk statsbankrutt i över ett år nu. Dessa tre är ändå bara mindre nationer som skulle vara hanterbara, men när sökarljuset nu hamnat på Italien med dess gigantiska statsskuld verkar det ha varit droppen som kommit bägaren att rinna över.
Finansministerträffen igår om Grekland verkar inte ha utmynnat i så mycket konkret, utan mest allmänt prat om nya åtgärder. Man försöker än så länge officiellt vifta bort hela Italienfrågan och säga att det inte finns något problem med Italien.
– Italien befinner sig mitt i en svår budgetprocess, men det budgetförslag som har presenterats av Italiens finansminister är väldigt övertygande, sade Wolfgang Schäuble, Tysklands finansminister.Men Italien har mycket stora problem. Statsskulden ligger runt 120 procent av BNP och de högre räntorna kommer att ställa till det. I år räknade regeringen med att den totala räntekostnaden skulle landa på närmare 5 procent av BNP, men det var innan den senaste snabba uppgången i räntorna. Stiger den genomsnittliga räntan på statsskulden till 6 procent kommer räntebetalningarna att kosta runt 7 procent av BNP istället. Italien har därmed påbörjat samma dödsspiral som Grekland hamnade i för halvtannat år sedan. Högre räntor ger sämre statsfinanser, som ger högre räntor, o.s.v.
För att förvärra saken så är den italienska ekonomin inte i särskilt bra skick. Första kvartalet i år steg BNP bara med 0,1 procent, mot ett genomsnitt på 0,8 procent för euro-området. Detta är inte bara en tillfällig svacka, utan Italien har länge haft problem med tillväxten. 2001 till 2010 ökade landets BNP bara med 0,2 procent per år i genomsnitt, mot 1,1 procent för euro-området som helhet. Om skuldkrisen skulle leda till sjunkande BNP, vilket verkar sannolikt då till och med EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn säger att han ser ett "allvarligt hot mot den ekonomiska återhämtningen", så kommer Italiens skuld i förhållande till BNP att stiga även om inte skulden skulle stiga i absoluta tal. Sjunkande BNP medför också lägre skatteintäkter, vilket lär förvärra situationen ytterligare. Det behövs alltså inte särskilt mycket för att tippa över Italien till ett läge med orimligt stor statsskuld i förhållande till BNP - om den inte redan är det, då 100 procent av årlig BNP brukar anges som en gräns.
Det har gått snabbt med förrvärrandet av Italiens situation. Idag sålde man ettåriga statsskuldsväxlar till en ränta på 3,67 procent, jämfört med 2,147 procent vid motsvarande auktion i juni. Hur snabbt det har gått syns också på priset för kreditswappar (CDS) på Italiens statsskuld.
Här har man raskt gått förbi den förra toppnoteringen från årsskiftet. Vi kan även se på motsvarande för Spanien.
Apropå statsskuldsväxlar läser jag att även Grekland sålt tremånaders såna idag för 1,625 miljoner euro. Räntan landade på låga 4,90 procent, vilket troligen betyder att ECB stödköpt hela surven. Enligt "rykten som bedöms som välgrundade" har ECB för övrigt idag stödköpt statsobligationer från PIIGS-länderna.
För att återgå till Italien så stoppades aktien för landets största bank UniCredit även i morse på börsen efter att ha fallit över 7 procent. Den återhämtade sig dock raskt och låg till och med på plus runt lunchtid. Just UniCredit är särskilt problematisk. Dels är den en av de största innehavarna av italienska statspapper, dels är UniCredit den enda av de större italienska bankerna som ännu inte har förstärkt sitt kapital genom nyemission. Dessutom har UniCredit genom sin österrikiska filial BankAustria stor verksamhet i Central- och Östeuropa, vilket inte heller är så lyckat när nästa finanskris blommar ut.
Än så länge har vi dock inte sett någon infrysning av de europeiska kreditmarknaderna. Interbankräntan EURIBOR har visserligen stigit sedan förra våren, men ännu i maklig takt och den håller sig ännu på en mycket rimlig nivå.
– Men det finns även en rädsla för spridningseffekter via banksystemet, som kan få realekonomiska konsekvenser även i Nordeuropa. Risken är att vi hamnar i en situation som 2008, efter Lehman Brothers-kraschen, med stelfrusna kreditkanaler och med banker som slutar lita på varandra, säger Daniel Bergvall, ekonom på SEB.Det är ungefär vad jag har sagt redan från början. En annan sak som jag varit tveksam till är Greklands planerade utförsäljningar av statliga tillgångar. Idag kommer bekräftelse av det från Greklands vice finansminister (med det passande namnet Pantelis Economou).
Han ser som många av hans kollegor de åtgärder som nu planeras för Grekland mest som ett sätt att köpa tid. I slutändan ser han ingen möjlighet att komma runt en omfattande skuldrekonstruktion.
– Skulden är helt enkelt för hög för att de ska kunna ta sig ut på den privata marknaden och börja betala för sig på egen hand igen.
Grekland kanske inte kommer att klara av att genomföra samtliga utförsäljningar av statliga tillgångar på grund av bristande intresse från investerare. [...] "Vi kommer att sälja mycket mindre än planerat", sade han.Närmast väntar alltså en åtminstone partiell grekisk statsbankrutt, vilket nu verkar vara vad även EU-ledarna räknar med.
Eurozonens finansministrar är öppna för att låta Grekland ställa in betalningarna på delar av sitt skuldberg, på cirka 340 miljarder euro, enligt Nederländernas finansminister Jan Kees de Jager.Dessutom talas det om mer av samma ineffektiva åtgärder som tidigare.
Euroländerna lovar lägre räntor, längre löptider på lån och en mer flexibel räddningsfond för att hjälpa Grekland och andra skuldtyngda länder i ett försök att undvika att krisen sprider sig till Spanien och Italien.EU:s finansministrar sade också idag att "EU kommer att vidta skyddsåtgärder för de banker som inte passerar stresstesterna". En grekisk statsbankrutt ingår i och för sig inte i stresstesterna, men man får väl anta att skyddsåtgärder för bankerna kommer att sättas in även då. Konsekvensen av dessa skyddsåtgärder kommer dock (antar jag) att bli högre skuldsättning för många stater, om man inte tänker sig någon form av nedmontering av överstressade banker.
Alla åtgärder som vidtas bygger på ett antagande om att man löser problemet, men grundproblemet i hela denna kris är för hög skuldsättning, och nya krishärdar kommer ständigt att poppa upp ända tills man har fått ner skuldnivåerna.
2011-07-11
Skuldkrisen blommar ut
I den spanska regionen Castilla La Mancha hölls det val i maj och de nya ledarna säger nu att regionens budgetunderskott är mer än dubbelt så stort som tidigare antagits. Bloomberg skriver:
Castilla-La Mancha had the widest budget deficit in 2010 at 6.5 percent of GDP and the third-biggest debt at 16.9 percent of GDP in the first quarter.Det framgår dock inte om det är procent av hela Spaniens BNP eller bara Castilla La Manchas BNP. Redan 2010 hölls val i Katalonien och det visade sig efter valet att budgetunderskottet var 60 procent större än det tidigare regionstyret hade sagt. Nu väntar vi på övriga spanska regioner för att se vilka lik som finns gömda där. Känner vi inte igen detta från Grekland hösten 2009?
Italien har plötsligt seglat upp som nytt krisland. De har drabbats av akut frossa efter att ha hostat till i fredags. Förutom att de har EU:s största statsskuld i absoluta tal så har de även den näst största i procent av BNP. Dessutom finns också stora mängder kreditswappar utställda på Italiens statsskuld. Oron för Italiens statsskuld har spridit sig över finansmarknaderna och räntespreaden mellan italienska och tyska statsobligationer har nått rekordnivå idag, liksom för de spanska. Det ryktas om omfattande blankning av italienska statsobligationer.
Med lite lämpliga uttalanden försöker EU-ledarna att reda den italienska soppan. Tysklands Angela Merkel säger att hon har förtroende för att Italien ska kunna genomföra de nödvändiga reformerna för att återställa förtroendet för eurozonen. Ska vi tro lika mycket på det som på alla tidigare uttalanden?
Schweizerfrancen har idag nått en rekordstark nivå gentemot euron. Så starkt var förtroendet för euron.
I fredags sjönk Milanobörsen med 3,24%, idag med nästan 4%. De två största bankerna Unicredit och Intesa Sanpaolo sjönk mest och handeln i dessa stoppades ett tag då de fallit mer än 9%. De slutade sedan dagen på -6% respektive -7%. Även Telecom Italia har börsstoppats ett tag idag efter ett kraftigt fall.
Den italienska finansinspektionen har vidtagit diverse panikåtgärder mot blankare, vilket troligen bara gör situationen värre. "Aha, är det så illa?" kommer alla aktörer på finansmarknaderna att tänka.
Det har till och med gått så långt i Italien att president Napolitano känner sig nödd att göra ett uttalande om nationell enighet för att övervinna den ekonomiska krisen.
Vad gäller Grekland kan vi läsa att
Underskottet i den grekiska statsbudgeten ökade till 12,8 miljarder euro för perioden januari till juni 2011 från 10 miljarder i samma period 2010. [...] Nettointäkterna föll 8,3 procent till 21,8 miljarder euro och utgifterna ökade 8,8 procent.Med EU:s största statsskuld i förhållande till BNP, fallande intäkter och och ökande utgifter förstår inte jag hur Grekland ska lyckas komma ur knipan. Utvecklingen går som ni ser åt fel håll.
Det talas om de tre illvilliga amerikanska kreditvärderingsinstituten Moody's, Standard & Poor's och Fitch och deras oligopol. Men det finns faktiskt fler kreditvärderingsinstitut, exempelvis kinesiska Dagong, som nu har satt Italien på väntelistan för nedgradering. Kreditvärderingsinstitutens fel är som jag har sagt förut snarare att de varit för senfärdiga i sina nedgraderingar.
Till sist kan vi se på hur avkastningskurvorna på statsobligationer ser ut för PIIGS-länderna. Jag har även tagit med Belgien och Tyskland som jämförelser.
Bara i mars i år såg läget betydligt lugnare ut. Tittar vi bara såpass nära tillbaks som början av oktober 2010 så låg Irland och Portugal på ungefär samma räntenivåer som Italien och Spanien gör idag! Spanien låg då på ungefär samma räntenivåer som Belgien gör idag.
Jag gissar att det dröjer sex till tio månader innan Italien och/eller Spanien också behöver räddningspaket, men först måste det förstås förnekas ett antal gånger. Det vi ser idag är bara en förövning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
