2019-12-06

Hellre Antarktis än Mars

Sedan 1950-talet har det talats mer eller mindre allvarligt om bemannade expeditioner till vår grannplanet Mars. Många verkar även idag se det som ett logiskt nästa steg i mänsklighetens tekniska framsteg. Bemannade Marsfärder har dock en hel del gemensamt med fusionskraft. Dels att det talats om det sedan 1950-talet, dels att planerna alltid legat 10-20 år fram i tiden, samt att det involverar ännu oprövad och obevisad teknik. För tillfället verkar planerna från NASA:s sida handla om 2030-talet för den första bemannade Marsexpeditionen. Elon Musks är dock lite mer optimistisk i sitt SpaceX-projekt och talar om en första bemannad expedition till Mars år 2024. Detta står fortfarande idag på deras hemsida. Om fem år! Kommer det att hända? Tillåt mig vara ytterst tveksam.

Som jag påpekade redan för åtta år sedan, har mänskligheten troligen för länge sedan passerat "peak space" i samband med den sista månfärden för 47 år sedan, och vi kommer nog aldrig att komma längre. Sedan 1972 har alltså ingen människa varit längre från jordytan än en låg jordbana (högst cirka 600 km över jordytan). Visserligen har vi skjutit upp en mängd satelliter i olika banor och till fjärran planeter, men de har alla varit obemannade och dessutom förhållandevis små.

För den som ändå envisas med att bemannade färder till Mars kan vara en bra idé och även att bygga upp en koloni där, så tänkte jag här föreslå ett betydligt enklare första steg, nämligen att bygga upp en koloni på Antarktis enligt liknande premisser som en Marskoloni. Antarktis besöks som bekant årligen av diverse forskningsexpeditioner och jag har till och med en vän som varit där. Planerna för Mars är ju att bygga upp något slags självförsörjande koloni och jag tänker mig att man kunde göra något liknande på Antarktis istället. Visserligen är Antarktis skyddat i något internationellt fördrag, men sådant har ju hittills inte hindrat mänsklig framfart när tillräcklig motivation funnits. Se bara på all skyddad natur som exploaterats!

Nedan följer en tabell med jämförelser mellan Antarktis och Mars vad gäller olika faktorer som kan vara intressanta för den som vill anlägga en koloni.
Parameter Mars Antarktis
Närmaste avstånd från stad 55 760 000 km Ca. 1200 km (norra udden)
Längsta avstånd från stad 400 000 000 km Ca. 5000 km (östra)
Lägsta temperatur -143 °C (vinter vid polerna)
-70 °C (natt vid ekvatorn)
-89 °C (inlandet)
Högsta temperatur +35 °C (mitt på dagen vid ekvatorn) -12 °C (inlandet)
+5 - +15 °C (kusten)
Medeltemperatur -46 °C -57 °C (inlandet)
-10 °C (kusten)
Lufttryck 0,8 kPa 101 kPa
Atmosfärens syrehalt 0,2% 21%
Atmosfärens densitet 0,02 kg/m3 1,2 kg/m3
Gravitation 3,71 m/s2 9,81 m/s2
Magnetfält som skyddar mot strålning NEJ!! JA
Vatten/is Troligen under marken Enorma mängder
Jord/regolit Giftig Ogiftig
Tid för att flyga dit 250-500 dagar 2-6 timmar
Fördröjning för radiosignaler 3-22 minuter millisekunder
Solinstrålning max 590 W/m2 (mitt på dagen vid ekvatorn) 500 W/m2 (sommarsolstånd vid Sydpolen)
475 W/m2 (sommarsolstånd vid polcirkeln)
Resekostnad per person 10 000 000 000 kr 40 000 kr
Som ni ser av tabellen ovan så är temperaturen ungefär lika ogästvänlig i Antarktis inland som på Mars, i alla fall sett till medeltemperatur. Även om temperaturen på Mars kan nå behagliga plusgrader mitt på dagen, så faller den nattetid normalt neråt -70 grader även vid ekvatorn. Däremot är det ju betydligt mindre svinkallt vid Antarktis kust. Men temperaturen är det minsta problemet.

Antarktis har också den stora fördelen att vara omgivet av luft med lagom tryck, densitet och syrehalt (om än alltför låg medeltemperatur). Det enda som behövs är vindskydd och uppvärmning. Mars har en ytterligt tunn atmosfär, som dessutom till största delen (96%) består av koldioxid. Den motsvarar vid ytan ungefär jordens atmosfär på 35 kilometers höjd, alltså drygt tre gånger den höjd som trafikflygplan färdas på. Så på Mars behövs tryckkabin och uppvärmning. Dessutom finns oerhört lite syre i Mars atmosfär. För alla praktiska ändamål kan man räkna med att Marskolonin skulle byggas som om den vore i vakuum. På Mars behöver man rymddräkt för att gå ut - på Antarktis räcker det med tjocka kläder.

Avståndet till Mars är så ofantligt mycket större än avståndet till Antarktis - tiotusentals gånger längre! Och om det blir något fel på farkosten så kan man på väg till Antarktis faktiskt ha en viss chans att nödlanda och bli upplockad. Någon sådan möjlighet finns överhuvudtaget inte på en Marsresa, utan händer en allvarlig olycka så är det kört och vraket och liken kommer att driva omkring i solsystemet i flera hundra miljoner år. Till och med din SOS-signal kommer att ta tid. En radiosignal tar några millisekunder från Antarktis mot flera minuter från Mars. Och skulle kolonin behöva hjälp utifrån så kan den på Antarktis oftast få det inom ett antal timmar. Skulle väderförhållandena vara dåliga kan det dock dröja flera dagar eller kanske någon vecka innan hjälp kan nå fram. Men på Mars får man vänta minst 250 dagar innan hjälp kan nå fram och har man otur och planeterna står i fel läge kan man få vänta drygt två år på hjälp.

En faktor där Mars eventuellt har en fördel är gravitationen. Allt blir mycket lättare att lyfta och bära där, och det kan nog behövas när kosmonauterna anländer försvagade i kroppen efter många månaders rymdresa. Men det är väl typ den enda fördelen. Och vi vet inte vilka effekter så låg gravitation har i längden. Det längsta någon människa varit i rymden är 438 dagar - för längre tid än så vet vi inte vilka fysiska effekter det får på kroppen. Framförallt om man vill etablera en koloni har man ingen aning om hur så mycket lägre gravitation kommer att påverka kvinnors graviditet - sannolikt inte positivt.

Tyvärr saknar Mars en viktig sak - magnetfält. Jordens magnetfält skyddar oss mot kosmisk strålning och solvind. På Mars finns inget sånt skydd, utan hela kolonin måste byggas under skydd och måste så förbli för all framtid. Trots strålningsskydd kommer den kvarvarande stråldosen troligen att utsätta mänskliga besökare för en cancerrisk som är kanske tio gånger högre än på Jorden. Strålningen är troligen det största enskilda hindret för kolonisation eller kortare bemannade besök på Mars. Detta hinder finns förstås inte på Antarktis.

Om man tänker sig att Marskolonin ska kunna odla sin egen föda behövs alltså någon form av kraftverk (se nedan) som driver enorma lampor för odlingen under strålskyddet. På Antarktis har man faktiskt tillgång till solljus för odling (i växthus) under halva året. Livsmedel skulle sedan kunna lagras för andra halvan av året. Betydligt enklare än på Mars.

En koloni behöver förstås vatten. På Antarktis finns det enorma mängder färskvatten (om än i frusen form) på ytan, förutom några få undantag av torra områden. Antarktis har faktiskt Jordens största sötvattentillgång frusen i sin is. På Mars finns det troligen fruset vatten under ytan även runt ekvatorn. För att få fram detta vatten skulle man behöva borra och därefter smälta i brunnen för att kunna pumpa upp. Ett himla jobb. Och hur mycket vatten kommer man att lyckas få fram? Vid polerna finns troligen is på ytan, men Mars är nog ogästvänligt som det är, så det är bara runt ekvatorn som mänsklig verksamhet är aktuell.

Ett ytterligare problem på Mars är att regoliten (jorden/sanden) är giftig (innehåller 0,5% perklorat). För att kunna använda den för odling behöver den tvättas. Mineralerna på Antarktis däremot har tvättats ur av vatten under miljoner år och är inte generellt giftigare än på andra platser på Jorden.

Inte bara att jorden på Mars är giftig. Dessutom kommer dessa perklorater också att virvla upp i dammstormarna på den röda planeten och det fina och giftiga dammet kommer att hamna överallt, vilket astronauterna måste hantera genom exempelvis noggrann tvättning efter utflykter.

Sedan tillkommer problemen med själva färden. Den sista månfärden tog 12 dagar. En Marsfärd tar minst 20 gånger så lång tid. Hur påverkas astronauterna av avsaknaden av fysisk aktivitet och gravitation?

Dessutom vet man inte ens hur man ska landa på Mars. Månlandaren vägde 10 ton, men en Marslandare skulle behöva väga 30-60 ton. Även en mindre farkost är svår att landa på Mars. Det finns för lite atmosfär för att kunna landa som på Jorden och för mycket för att kunna landa som på Månen. En mycket stor andel av de obemannade marssondlandningarna hittills har faktiskt misslyckats. Ännu har ingen kommit på något bra sätt att landa en stor farkost på Mars. Att landa flygplan på Antarktis är i och för sig inte trivialt, men görs redan nu regelbundet vid forskningsstationerna. Och en flygtur till Antarktis tar timmar, inte månader.

Marsfarkosten behöver strålningsskydd (tungt) för att inte besättningen ska få för hög stråldos under färden. Och när man kommer man fram måste man snarast gräva ner sig under ytan för att få ett rejält strålningsskydd. Allt det slipper man på Antarktis.

En Marsfarkost kräver en enorm raket (flera gånger större än raketen som skickade iväg månlandare). Även om man kör något slags rymdtankning med bränsle producerat på månen är energi- och materialåtgången enorm. För en resa till Antarktis räcker det med flygplan eller fartyg.

Resekostnaden per person avspeglar förstås avståndet och svårighetsgraden. 1 miljard dollar per person räknade Mars One-projektet med att det skulle kosta, men siffran är troligen spekulativt optimistisk. Resor till Antarktis kan fås för 40 000 kronor tur och retur.

Man kan förstås tänka sig att skicka ut robotiserade expeditioner först för att förbereda platsen för den framtida Marskolonin. Dessa robotar ska gräva ut grottor, bygga kraftverk och infrastruktur med mera. Men även robotar får problem med strålning och elektroniken måste vara skyddad. Tanken har varit att man ska kunna använda de lokala mineralerna för att bygga infrastruktur. Men ska man alltså bygga (eller ha med sig) en mindre masugn? Och en liten cementugn? Och det kommer att först behövas (robotiserade) rekognoseringsexpeditioner för att hitta lämpliga lägen för den första Marskolonin, där nödvändiga mineraler finns i närheten. Antarktis har fördelen att man antingen ganska lätt kan frakta råmaterial från gruvor någon annanstans på Jorden, eller frakta färdiga komponenter.

Och var ska man få energi från? Det finns två alternativ som jag kan se: solpaneler eller kärnkraft. Produktion av solpaneler från lokala mineraler kräver något slags miniindustri som producerar kisel och aluminium (eller stål). Dessutom har Mars några svåra problem för solpaneler - låg solinstrålning, dammet och låg temperatur. Antarktis är förstås inte heller utan problem vad gäller solceller och kan nog anses vara i nästan samma svårighetsgrad som Mars just i detta avseende, framförallt eftersom solen lyser väldigt lite eller inte alls under halva året. Kärnkraft har förstås sina speciella problem, men att transportera en liten kärnreaktor till Antarktis torde vara oerhört mycket lättare än att transportera den till Mars.

Ett annat intressant problem på Mars är att den ytterligt tunna atmosfären gör att om man har högre spänning än 250-350 volt får man överslag (om det inte är väldigt långt mellan polerna). Man kan alltså inte använda högspänning som på Jorden, utan tvingas alltså hålla sig till ganska låg spänning, t.ex. 220 volt, vilket ger större förluster över längre sträckor.

Mars skulle behöva rekognoseras rejält med robotar först innan man bestämmer sig för den bästa (minst dåliga) platsen för en bemannad expedition att landa på. Den begränsade utforskning som hittills gjorts av ytan räcker inte. Om SpaceX menar allvar med en första bemannad expedition år 2024 borde de redan idag skicka något tiotal automatiserade utforskningsexpeditioner. Antarktis är i jämförelse grundligt utforskat och vi kan lätt utse de bästa platserna att etablera kolonier.

Antarktis vinner alltså stort på de flesta punkter! Så istället för SpaceX till Mars, satsa på AntarXiX till Antarktis! Och kan man inte ta Antarktis på grund av något förargligt fördrag, så framstår exempelvis Atacamaöknen eller Rub al-Khali som rena campingplatser som bara inbjuder till att etablera mänskliga bosättningar.

Och till sist ska vi komma ihåg att Mars troligen är den näst mest gästvänliga himlakroppen i solsystemet, näst efter vår gästvänliga jord. Alla andra planeter eller månar är ännu mer livsfientliga.

Så varför föreslår ingen kolonisation av Antarktis, Atacamaöknen eller Rub al-Khali, utan istället kolonisation av Mars? De tre förstnämnda är tyvärr icke-hippa och ingår inte i vår civilisations mytologi, medan Mars är hippt och har ingått i det moderna industrisamhällets mytologi i minst sjuttio år. Mars lever upp till de moderna myterna om mänsklighetens och den industriella civilisationens väg mot ständigt högre höjder. Myter som har förstärkts av decennier av science fiction.

2019-01-09

Ränteobservation 1: Bolåneräntor

Med anledning av att Cornucopia noterar att fler banker nu höjer bolåneräntorna tänkte jag uppdatera mitt gamla diagram över bolåneräntorna. Swedbank är nämligen så snälla att de har historik bak till 1985 på sin hemsida.
Det som jag främst noterar i detta diagram är vilken historiskt unik period vi har haft sedan 2015, då bolåneräntorna har rört sig minimalt. Under hela tiden sedan 1985 har detta aldrig hänt förut.
Swedbank bolåneräntor fr.o.m. 2018-12-28
3 mån2 år5 år10 år
2,25%2,20%2,30%3,33%
Nästa observation är att bolåneräntan bunden på tre månader efter senaste justeringen är något högre än bolåneräntan bunden på två år och dessutom närmar sig femårsräntan. Detta är något som kan innebära att större saker kommer att hända snart med räntorna.
Även om detta hänt är det fortfarande minimala rörelser, som knappt syns i diagrammet ovan.
Alltså har ännu inget anmärkningsvärt hänt med bolåneräntorna, även om det ser ut att kunna hända saker snart med tanke på hur räntorna på olika löptider uppför sig.

2018-12-03

Vi behöva en stark man för att styra i rätt riktning!

Jag läser huru filosofiprofessor Tännsjö, som politiskt synbarligen haver sina sympatier å vänster sida, nu ser "global despoti" som en möjlighet för att motarbeta den klimatkris som vi leva i. Detta synes mig helt riktigt, då endast en stark man med ett kraftfullt mandat kan leda ett samhälle i kris, utan att behöva ta hänsyn till hinder orsakade av demokratiska processer av olika slag.

Låtom oss därför snarast tillsätta denne starke man! Kanske filosofiprofessor Tännsjö själv borde axla denna viktiga roll, ty han haver (såsom den aktuella artikeln tydligt visar) uppenbarligen ägnat sig åt djupa filosofiska grubblerier just om klimatfrågorna och deras globala lösningar utifrån ett etiskt riktigt perspektiv. Just att professor Tännsjö är så kunnig inom etikens område torde göra honom särskilt lämplig för rollen som den upplyste despot som skall leda världssamfundet vidare mot en klimatpositiv framtid. Inget etiskt dilemma en upplyst despot skulle kunna råka ut för torde vara för komplicerat för denne gigant inom filosofin.

Just despotens roll är intressant, då historien visar huru despoter hava varit viktiga för att genomdriva snabba förändringar i samhällen. Förvisso finnas där många exempel på despoter som drivit samhällen i dåliga riktningar, men dessa despoter voro ju icke upplysta, utan endast simpla oupplysta despoter, som mestadels drevos av makthunger eller förfelade idéer. Nej, se istället på de upplysta despoterna genom historien! Jag kan emellertid för tillfället icke påminna mig några exempel på upplysta despoter, men haver starka minnen av att jag läst om sådana - jag får skylla på min glömska, eller måhända ouppmärksamhet å vissa historielektioner.

2018-06-27

Jemen - värsta kollapsen hittills?

I Jemen pågår sedan några år den värsta humanitära katastrofen i världen. Den bör knappast ha kommit som en överraskning för någon som tittat närmare på detta lands sorgliga utveckling.

Redan 2010 skrev Livet Efter Oljan två artiklar om Jemens stora bekymmer och Jemens olösliga problem. Dessa två artiklar är ännu idag läsvärda sammanfattningar för den som vill förstå mer om landet. Lite relevanta citat från dessa:
det fattigaste av alla länder i arabvärlden (BNP/capita ligger på under 1000 USD/år). Runt 40% av befolkningen lever på mindre än 2 dollar/dag. Bara 50% av kvinnorna är läskunniga. Samhället är starkt patriarkaliskt med polygami och stor barnadödlighet.
[...]
Befolkningsutvecklingen i detta karga och resurssvaga land har trots, eller kanske på grund av fattigdom och patriarkala traditioner varit explosiv; på bara 50 år har befolkningen fyrdubblats! Den genomsnittliga familjestorleken är sju personer och hela två tredjedelar av befolkningen är under 24 år.
[...]
står oljeinkomsterna för över 70% av Jemens nationella budget!
[...]
År 2002 toppade Jemens oljeprodukton på över 450 000 fat olje/dag. [...] år 2008, producerade Jemen bara 305 000 fat olja/dag (110 miljoner fat på årsbasis) och under årets första 10 månader exporterade man bara knappt 40 miljoner fat.
[...]
Förutom att den inhemska oljekonsumtionen “stjäl” olja som kunde exporteras för att få välbehövliga inkomster, så lägger staten dessutom hundratals miljoner dollar varje år på att subventionera den inhemska (ökande) energikonsumtionen. Redan år 2005 var olika subventioner den enskilt största posten i statens budget och bara subventionerna av bränsle uppgick till nästan 25% av statens totala utgifter.
[...]
- Landet har mycket hög frekvens av undernäring - över en tredjedel av befolkningen är undernärd (vilket är jämförbart med de fattigaste länderna i Afrika). Nästan hälften av barnen mellan två och fem år är undernärda och visar tecken på hämmad fysisk utveckling ("stunted growth")
[...]
- Vid sidan av olja har jordbruket varit en viktig del av Jemens ekonomi. Men avskogning, jorderosion och expanderande öknar gör det svårt att upprätthålla produktionen.
[...]
Ett speciellt problem för just Jemen är den starka ställning som den milt narkotiska växten kat (qat, khat, chat) har i kulturen. De flesta jemenitiska män (och en del kvinnor och till och med barn) tuggar dagligen kat
Jemen ligger trea från slutet på Fragile States Index (tidigare kallat Failed States Index). Endast Somalia och Sydsudan anses vara värre fallerade stater. Men Jemens krigsdrabbade befolkning har särskilda svårigheter, då landet ligger inlåst mellan Saudiarabien, Oman, Arabiska havet, Adenviken och Röda havet. De har helt enkelt ingenstans att fly, till skillnad från de andra värsta länderna i indexet, där det i princip är möjligt att vandra till fots (om än under svåra umbäranden) till grannländer. Till Saudiarabien i norr är det svårt att fly, dels eftersom landet är fientligt och bombar Jemen, dels eftersom stora delar av befolkningen i västra Jemen är shiamuslimer och inte skulle vara välkomna, dels eftersom större delen av landgränsen till Saudiarabien består av en av världens kargaste öknar - Rub al Khali. Det sistnämnda gäller även gränsen mot Oman. Och vad gäller att ta sig över havet begränsas det förstås av kravet på att ha en båt av något slag, men även av att på andra sidan havet finns dels Somalia (ett land varifrån människor tills nyligen flydde åt andra hållet), dels de fattiga och tämligen ofria länderna Djibouti och Eritrea, där jemenitiska flyktingar troligen inte skulle vara välkomna utan snarare slängas i fängelse även om de skulle vilja försöka ta sig vidare.
Sedan 2011 har Jemen varit i politisk kris, vilket började med protester och sedan urartat i inbördeskrig och till slut sedan 2015 saudiarabisk och arabemiratisk inblandning med flygbombningar. Omkring 2 miljoner människor är på flykt inom landet, men har som sagt mycket svårt att ta sig till något annat land.

Landets president är Abdrabbuh Mansur Hadi (som stöds av Saudiarabien), men hans anhängare behärskar bara omkring hälften av landets yta och han kontrollerar inte ens huvudstaden Sana'a, utan håller till i Aden på sydkusten. En fjärdedel av landet (den västra delen förutom sydkusten) kontrolleras av Houthi-rebeller och trupper lojala till den i december mördade tidigare presidenten Saleh. Houthi-rebellerna är shiamuslimer och anses av Saudiarabien vara sponsrade av Iran. En fjärdedel av landet (glesbefolkade delar i mitten) kontrolleras av Al-Qaida och IS-affilierade Ansar al-Sharia.

Redan innan kriget var Jemen det fattigaste landet i Mellanöstern. Den snabba befolkningsökningen är en av de främsta orsakerna. 1950 hade landet 4,3 miljoner invånare och 2016 uppskattades befolkningen till 28 miljoner. 46 procent av befolkningen är under 15 år. Huvudstaden Sana'a har växt från omkring 55 000 invånare 1978 till omkring 2 miljoner i början av 2000-talet.

Den snabba befolkningstillväxten har sin bakgrund i att dödligheten minskade kraftigt från 1980 och framförallt att barnadödligheten minskade redan från 1975. Men fertiliteten minskade inte lika snabbt - den toppade i början av 1980-talet på drygt 9 barn per kvinna! Fortfarande i slutet av 1990-talet var fertiliteten runt 7 barn per kvinna. Nu är fertiliteten nere på 4,5 barn per kvinna, vilket fortfarande är mycket högt.

Även innan kriget var Jemens vattensituation ytterst allvarlig med utsuget grundvatten och landet beskrevs av experter som det första landet i världen som skulle få slut på vatten. På grund av kriget har vattensituationen förvärrats ytterligare med bland annat förstörd infrastruktur. 80 procent av landets befolkning har svårt att få tag på vatten till dryck och hygien. Många människor har flytt inom landet, vilket satt ytterligare tryck på brunnarna i de områden de flytt till.

Vattenbristen har i sin tur orsakat världens största utbrott av kolera, med omkring en miljon smittade.

Kriget har även förstört för den lokala livsmedelsproduktionen. Skörden av den viktigaste grödan durra (sorghum) har sjunkit med över 40 procent och veteskörden med omkring 25 procent. Den inhemska livsmedelsproduktionen täckte emellertid inte ens innan kriget på långa vägar upp befolkningens behov, utan över 80 procent av spannmålen importerades!

Kriget har även försvårat livsmedelsimporten, särskilt som den viktigaste hamnstaden Hodeidah (Al Hudaydah) på västkusten kontrolleras av Houthi-rebellerna, men nu sedan 12 juni attackeras av saudiska styrkor. Större delen av landets befolkning torde därför löpa risk för en svältkatastrof av enorma mått. Saudiarabien säger att de måste ta tillbaks Hodeidah för att beröva Houthi-rebellerna deras främsta inkomstkälla och förhindra dem från att smuggla in vapen.

Livsmedelsimporten har redan minskat - för årets första kvartal minskade den med 11 procent jämfört med motsvarande period förra året. Omkring 18 miljoner av landets befolkning beräknas lida av livsmedelsosäkerhet och över 8 miljoner har svår livsmedelsosäkerhet och riskerar svält - omkring en fjärdedel fler än förra året. Dessutom är matpriserna på grund av den osäkra tillgången höga.

Oljeproduktionen då? Den har i princip sjunkit till ingenting. Därmed finns inget bränsle i landet annat än vad som möjligen kan importeras. Frågan är om det ens skulle löna sig att vid en (osannolik) fred dra igång oljebrunnarna igen. Reparationskostnaderna skulle troligen överstiga vinsten från vad som kan finnas kvar att ta upp ur marken.
Även om Saudiarabien och Förenade arabemiraten mot förmodan skulle sluta sina attacker mot Jemen och de inbördeskrigande falangerna mirakulöst skulle sluta fred skulle landet vara en humanitär katastrof av stora mått. Med fortsatt krig och inbördeskrig är katastrofen gigantisk och jag kan inte se något annat än obeskrivligt elände framöver.

Jemen saknar grundförutsättningarna för att repa sig. Fortsatt snabb befolkningstillväxt, livsmedelsbrist, akut vattenbrist, sönderslagen infrastruktur samt slut på inhemsk olja blockerar en återhämtning och gör landet för all framtid beroende av omvärldens hjälp med alla livets nödvändigheter. Ja, det låter deppigt värre, men som Livet Efter Oljan påpekade redan 2010 är Jemens problem olösliga.

2018-05-17

Passagerarflyget växer fortfarande exponentiellt

Det är nu drygt sju år sedan jag senast tittade på trafikflygets utveckling globalt, så det är väl dags för en uppdatering.

Som ni ser så har passagerarflyget fortsatt att öka i vad som ser ut att vara en exponentiell kurva, efter det lilla hacket 2009 i spåren av Finanskrisen.

Fraktflyget däremot har inte ökat i samma takt som innan Finanskrisen. Fram till 2007 följde fraktflygets kurva i princip passagerarflygets, men efter ett stort hack 2008-2009 så har den årliga ökningen inte alls varit densamma som tidigare. Vad detta beror på vet jag inte, utan överlåts till den ärade läsekretsen att spekulera i. Tillägg: Jag noterar dock att för 2017 så var det en rekordstor ökning på 9 procent för flygfrakten.

Vad gäller flygbolagens vinster så har de efter förluståren 2008-2009 faktiskt gått med vinst, men mestadels ganska usel vinst - som jag påpekat tidigare så ställs inte alls samma krav på vinst vad gäller flygbranschen som för andra branscher. Ändå är flyget starkt subventionerat, till exempel genom att flygbränsle inte beskattas, samt att flygplatser är statusbyggen som ofta finansieras genom skattemedel.

En orsak att flygbranschen gått med vinst sedan 2010 är troligen det extremt låga ränteläget globalt.

Värt att notera är att 2015-2016 har flygbolagens vinster varit på en nästan rekordhög nivå - endast mitten av 1960-talet kan mäta sig med dessa år. Detta torde till stor delen bero på det betydligt lägre oljepris som vi haft de senaste åren jämfört med det höga pris som rådde i några år dessförinnan.

Mångmiljardfrågan är nu förstås när nästa hack i kurvan kommer - både för flygtrafiken och för flygbolagens vinster.

2018-04-27

Kreditimpulsen svenska bolån snart negativ igen

Förra sommaren uppmärksammade jag att kreditimpulsen för de svenska bolånen blivit negativ, vilket förebådade den nedgång vi såg på bostadsmarknaderna under hösten.
Kreditimpulsen fortsatte att vara negativ till och med oktober, men uppstudsen från bottensiffran för maj 2017 tog kreditimpulsen upp till positivt territorium. I februari och mars föll dock kreditimpulsen åter och var för mars nära noll. April månads finansmarknadsstatistik får vi dock vänta på drygt en månad (kommer 29 maj). Risken är dock överhängande att nedtrenden då fortsätter och vi åter får en negativ kreditimpuls för de svenska bolånen.

Under tiden som kreditimpulsen studsat upp har bostadspriserna fortsatt nedåt. Årsnedgången för HOXSWE är nu större än för både 2008 och 2011. Med åter negativ kreditimpuls är det sannolikt att prisnedgången på bostadsmarknaden fortsätter. Fundamenta på bostadsmarknaden, till exempel de galna (reala) prisuppgångarna de senaste tjugo åren, talar också för det.

2018-01-04

Flygom mera!!

Infrastrukturminister - smaka på det ordet! Huru härligt är det icke? Ack, så det utstrålar makt, framåtanda och utbyggnad!

Sverige haver sedan i somras en infrastrukturminister vid namn Tomas Eneroth, socialdemokrat till färgen, som ser ut att taga sitt uppdrag att sikta framåt och uppåt på största allvar. Jag läser idag med glädje huru storstilade planer Herr Eneroth haver för Arlanda flygplats. Icke blott skall denna flygplats expandera, nej den skall i framtiden bliva det ledande flygnavet i Norden! Huru ärofulla äro icke dessa högt ställda ambitioner? Till råga på allt manar Herr Eneroth till nationell samling kring dessa ambitioner. Ack, vilken sant patriotisk enande kraft denne infrastrukturminister är!

Herr Eneroths grunder till dessa grandiosa planer äro sannerligen väl genomtänkta. Vi behöva helt enkelt bra flygförbindelser för att icke komma å den så nesliga efterkälken. Ty vi vilja förvisso icke vara sämre än våra grannar danskarna, som frikostigt satsa å sin flygplats i Köpenhamn.

Det må vid första anblicken (med tanke på Arlandas geografiska placering) förefalla som om Herr Eneroth främst hade Stockholms väl och ve i tankarna, men nej, hans planer äro mer vittomfamnande än så. De innefatta hela landet, ty Arlanda skall utgöra en motor för Sverige!

Herr Eneroth emottar för dessa sina högtflygande planer välförtjänt stöd från Fru Rankka, verkställande direktör för en av den kungliga huvudstadens viktigaste institutioner, nämligen Stockholms handelskammare. Hon påpekar så förnuftigt att Sverige icke må riskera att tappa i konkurrenskraft på grund av de usla flygförbindelser vi nu hava, utan att vi skola investera i denna styvmoderligt behandlade flygplats, framförallt för att icke riskera att förlora framtida utplaceringar av viktiga europeiska myndigheter.

Vissa elaka tungor försöka nu att misskreditera utbyggnaden av Sveriges pärla, vår största flygplats Arlanda, genom att i sin illvilja antyda att en större flygplats skulle förorsaka större utsläpp av koldioxid, en gas som redan Professor Arrhenius för etthundratjugu år sedan visade att den orsakar uppvärmning av klimatet. Intet kan emellertid vara mer felaktigt än dessa antaganden om ökade utsläpp! Kan vår stolte infrastrukturminister tänka ut så storstilade utbyggnadsplaner kan han säkerligen även tänka ut huru vi kunna hava fler flygförbindelser med mindre utsläpp. Eller måhända överhänder han detta uppdrag till sin för ändamålet kanske mer lämpliga regeringskollega miljöministern Fru Skog.

Så låtom oss framöver med stolthet bygga ut detta för Stockholm och Sverige livsnödvändiga nav, Arlanda flygplats! Och låtom oss flyga mer, ty det är viktigt för Sveriges näringsliv och den heliga tillväxten!