Indien: strömavbrott och torka

Idag drabbades Indien av världshistoriens största strömavbrott sett till antalet drabbade människor. 670 miljoner personer (mer än halva landets befolkning) var utan el efter att elnäten i norra, nordöstra och östra Indien stängde ner. Igår måndag var det också ett strömavbrott (som "bara" påverkade en fjärdedel av befolkningen) i elnätet i norra Indien. Trassligt blir det när mångmiljonstäder som Calcutta och New Delhi blir utan el till kontor, industrier, tunnelbanor, tåg och trafikljus.

Elavbrotten skylls på att flera delstater använder mer el än tillåtet, men elbristen i Indien är inget nytt fenomen. Indiens ekonomi har växt snabbt och med den elförbrukningen, men elnätens kapacitet och kraftverkskapaciteten har inte växt i samma takt. Elpriserna hålls för låga för att det ska vara lönsamt att investera i mer kraftverk och elnät i den omfattning som behövs. Delstaterna vill inte höja elpriserna för mycket, kanske för att de vill stimulera det lokala näringslivet med billig el, kanske för att inte väcka protester mot dyr el.

Det finns helt enkelt ett gap på 8-9 procent mellan tillgången och efterfrågan på elmarknaden i Indien, vilket dagligen orsakar mindre strömavbrott i exempelvis New Delhi. Detta drabbar alla näringar som på något sätt är beroende av el. Indien har stora ambitioner som spelare i världsekonomin, men det är tveksamt hur de kan leva upp till dem med de kroniska elproblemen.

Samtidigt saknar 30-40 procent av indierna anslutning till elnätet.

Ett stort elavbrott i Indien slår dock inte så hårt som det skulle göra i exempelvis Sverige, då indierna är vana vid strömavbrott titt som tätt och har anpassat sig genom att många företag har egna generatorer för reservkraft.

De senaste två dagarnas strömavbrott kan delvis bero på de svaga monsunregnen denna säsong - 22 procent mindre regn än normalt. Detta har dels lett till högre temperaturer, vilket ger större elförbrukning för luftkonditionering och fläktar, dels har det lett till att man har pumpat upp mer grundvatten med elpumpar för att vattna torra åkrar. De låga regnmängderna har också gjort att vattennivån är mycket låg i många dammar för vattenkraftverk, vilket i sin tur minskar elproduktionen därifrån. Vattenkraft står för omkring en femtedel av Indiens elproduktion och vattenkraftsmagasinen är just nu bara fyllda till 24 procent, vilket är omkring hälften av nivån vid denna tid förra året.

För övrigt genereras hälften av Indiens elektricetet genom kolkraft och de har även en hel del kärnkraft.

De svaga monsunregnen har lett till att Indien nu upplever sin tredje torka på tio år. Under monsunsäsongen juni till september faller normalt omkring 75 procent av årsnederbörden.

Indiska staten försöker nu att hjälpa drabbade jordbrukare med bland annat dieselsubventioner och subventioner på utsäde.

Torkan i Indien kommer ytterst olägligt då det redan är problem med spannmålsskörden i bland annat USA, vilket redan drivit upp världsmarknadspriserna. Det blir dyr matimport för Indien, samt mer import än förra året. Det lär i sin tur leda till högre prisinflation i Indien, vilket gör det svårare för centralbanken att sänka räntan.

Tillväxt och parasitverk

Idag meddelade SCB att Sveriges ekonomi växte oväntat starkt under andra kvartalet i år. På ett år växte BNP med 2,3 procent (mot förväntade 0,8 procent). Detta är dock bara ett snabbestimat och kan komma att revideras ner, men även om det revideras ner något blir det ändå en stark BNP-tillväxt med tanke på situationen i omvärlden.

Intressant är att exporten ökar och då framför allt tjänsteexporten. Samtidigt minskade importen något. Det ser alltså ut som om Sverige fortfarande hävdar sig väl i den globala ekonomiska konkurrensen.

Detta lär dock knappast bero på ett av våra värsta parasitverk, nämligen Tillväxtverket, som enligt DN:s granskning har lagt sanslöst stora belopp på intern representation och konferenser. Nästan 25000 per anställd har de under två år lagt på "interna seminarier och representation" och 30000 per anställd på "intern utbildning och andra konferenser". Parasitverkets chef försvarar det hela, men jag gissar att hon sitter löst nu.
Parasitverket har redan innan DN:s granskning fått ett sparbeting på tio miljoner kronor, vilket är i samma storleksordning som den vidlyftiga internrepresentationen.

Kulturbloggen förvånas över att Parasitverkets chef tyckte att en middag på Grand Hotel för 1476 kronor per person var billigaste alternativet. Även jag kan enkelt komma på betydligt billigare sätt att ordna en middag för 220 personer i Stockholm.

Det som förvånar mig är att Riksrevisionsverket inte upptäckt och slagit ner på dessa excesser.

Hur mycket tillväxt skapas egentligen genom Tillväxtverket? De sitter och fördelar EU:s regionala bidrag och gör diverse satsningar för tillväxt och företagande, men hur stor andel av BNP-tillväxten är tack vare dem?

I ett längre perspektiv kan man undra varför vi ska ha ett Tillväxtverk, när vi istället borde inrätta ett Omställningsverk som ska ta hand om den omställning som vi av resursbegränsningar kommer att tvingas till.

På hemsidan skriver Tillväxtverket att

Som ett av världens rikaste länder har Sverige en potential för tillväxt i alla delar av landet. Likaså möjlighet att utveckla en hållbar tillväxt som tar hänsyn till att mänskliga resurser utvecklas och ekologiska värden bevaras.

Varför ska just vi, som är ett av världens rikaste länder, ha ekonomisk tillväxt? Har vi inte det redan tillräckligt bra? Skulle inte tillväxt istället behövas för jordens fattigare länder, så att de får mer dräglig levnadsstandard?

Svenska hushållens skuldökning fortsätter avmattningen

SCB rapporterade igår att hushållens skulder ökar i långsammare takt. Årstakten i juni var 4,5 procent, mot 4,6 procent månaden innan och 6,7 procent i fjol. Detta är en trend som har hållit i sig sedan början av 2010.

Det är som bekant de ökande hushållsskulderna som driver på den svenska bostadsbubblan och jag skulle tro att den snart börjar pysa ur på allvar om avmattningen i hushållens skuldsättning fortsätter så här.

Sverige har som bekant inte särskilt stor statsskuld (med EU-mått), men vi har en förhållandevis hög skuldsättning för hushållen. Nedan ser ni de olika sektorernas skulder som andel av BNP.

De svenska hushållen verkar ha nått något slags skuldmättnad, då skulderna knappt ökar snabbare än BNP. I en studie gjord av BIS (Bank for International Settlements "centralbankernas centralbank") har man kommit fram till att hushållens skulder blir ett problem och börjar dra ner tillväxten när de går över 84% av BNP. Sverige låg vid årsskiftet strax under på 82%. Vi får inte öka på hushållens skulder särskilt mycket mer och framförallt inte få något stort BNP-fall när EU:s skuldkris drabbar även oss och ger oss en recession.

Enligt BIS-studien blir de icke-finansiella företagens skulder ett problem vid 88% av BNP (eller kanske redan vid 73%). I Sverige hade dessa vid årsskiftet skulder på 84% av BNP.

Statsskulden blir enligt BIS-studien problematisk vid 92-99% av BNP (84% är också en gräns för när det kan börja bli problem), men där har vi i Sverige god marginal.

Var gränsen går för de finansiella företagens skuldsättning har inte BIS tittat på, men den är som ni ser den största posten bland de svenska skulderna. Jag anser dock att det blir mycket dubbelräkning av skulderna där, eftersom hushållens bolån även återkommer som bostadsobligationer i de finansiella företagens balansräkningar.

Ser vi på totalsumman för de svenska skulderna ser det ut som nedan.

Jag får inte fram de 470% som Steven Desmyter talar om. Jag har bara tagit med lån, obligationer och certifikat, men han har uppenbarligen med även den stora posten koncernlån, samt att han har med finansiella derivat och diverse småposter såsom leasing. Hursomhelst kan vi konstatera att även Sveriges skuldsättning är hög, men problemet ligger inte hos staten, utan i den privata sektorn.

Steven Desmyter intervjuades igår i SvD och sade upplyftande saker som att det kommer att ta 10-15 år att reda ut den nuvarande skuldkrisen. "Den trista sanningen är att vi har en alldeles för hög skuldnivå globalt sett." Det enda sättet att få världsekonomin i balans igen är enligt Desmyter att sänka skuldnivåerna kraftigt i alla länder, till maximalt 150-200 procent av BNP. Jag håller med.

En av Sveriges främsta finanstalibaner, Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén håller dock inte med och uttalade sig igår och sade att han tycker att Riksbanken borde sänka räntan. "En sänkning med 50 punkter skulle kunna vara lämpligt." Jaha! Ska vi driva på skuldsättningen ytterligare? Varför det? EU har nyligen varnat Sverige för de höga hushållsskulderna. Men sånt bekommer väl inte en finanstaliban som Dillén, som kämpar för den enda sanna läran - den heliga skuldsättningen.

Läs även Cornucopia om att lösningen är problemet.

Klimathotspropaganda?

Förra veckan skrev jag om att det för norra halvklotet varit den varmaste junimånaden sedan seriens början år 1880, samt att överhuvudtaget första halvåret 2012 varit ett av de varmaste globalt.

Temperaturstatistiken talar sitt tydliga språk - jorden har blivit varmare de senaste hundra åren. Detta yttrar sig framförallt som "global weirding", alltså fler extrema väderhändelser. Återförsäkringsbolaget Munich Re visar att väderrelaterade naturkatastrofer är i en starkt ökande trend.

En kommentator beklagade sig över att jag "har gått på propagandan". Då frågar jag mig - vilken propaganda? Det jag presenterade var bara data för temperatur och nederbörd globalt, samt Munich Re:s observation att antalet väderrelaterade naturkatastrofer ökat starkt.

När SMHI konstaterar att det varit regnrekord i juni i år, är det också propaganda? Nej, det handlar om observationer av hur vädret varit, liksom NOAA och Munich Re sammanställer observationer av väder respektive naturkatastrofer.

Även om den globala medeltemperaturen varierar från år till år, så finns ännu inget som tyder på att den trend med varmare än normalt som vi sett de senaste decennierna skulle vara bruten. Som jag skrev så är ett förändrat klimat med fler extrema väderhändelser något som vi måste ta med i beräkningarna för framtiden, eftersom observationerna visar att det är så, oberoende av vad klimatförändringen kan tänkas bero på. Att inte vara beredd på fler extrema väderhändelser vore dumdristigt.

Kommentatorn skickade även med länkar till tre artiklar som hen tycker kan ge "lite balans i analysen". Den första artikeln varnar för att vi kan vara på väg in i en ny istid, om man ser till hur mönstret sett ut de senaste 450 000 åren. Förvisso en varning som kan vara på sin plats, men det handlar isåfall om något som händer på längre sikt. De klimatförändringar jag refererar till händer däremot nu och går ganska snabbt. Det värsta problemet med denna artikel är dock att författaren inte precis är särskilt förtroendeingivande. Det handlar inte om någon forskare inom ett relevant forskningsområde, utan om webbproducenten, skribenten, redaktören med mera Torbjörn Sassersson (soultravel.nu), som bland annat är känd för hokuspokus såsom "astralresor" och "remote viewing". Han var med i teveserien "Det okända" där hans förmåga till "fjärrseende" testades och Sassersson misslyckades.

Den andra artikeln (från 2008) handlar om den ryske astrofysikern Khabibullo Abdusamatov, som varnar för minskad solstrålning och ny istid. Han ansåg då att "medeltemperaturen på jorden nådde sin höjdpunkt under perioden 1998 – 2005". 2007 talade Abdusamatov om att solens strålning hade börjat avta, vilket skulle ge en utdragen nedkylningsperiod som skulle börja 2012-2015, med ett köldmaximum runt år 2040. Eftersom det globala klimatet inte följt hans prognoser utan tvärtom hållit sig varmt har han skjutit fram "domedagen" något och i år förutsade Abdusamatov att den nya "lilla istiden" skulle börja 2014 och ha sitt maximum runt år 2055. Jag kan ana vad han kommer att säga år 2014...

Abdusamatov bygger sina prognoser på att global uppvärmning har observerats samtidigt på Jorden och på Mars de senaste decennierna, vilket enligt honom bara kan orsakas av variationer i solstrålningen. Andra forskare säger dock att det handlar om ett sammanträffande, då Mars liksom Jorden har svängningar i sin bana och lutning och den uppvärmning som observerats på Mars beror på detta och inte har något samband med uppvärmningen på Jorden. Vad gäller Abdusamatovs påståenden säger andra forskare bland annat att det "inte går ihop med fysiken", att "det är tokigt" samt att "idén stöds helt enkelt inte av teorin eller observationerna".

Den tredje artikeln är skriven av Peter Ferrara, som arbetar för Heartland Institute. Detta institut är ökända för att på 1990-talet tillsammans med tobaksbolaget Philip Morris ha lagt pengar på att ifrågasätta forskning som kopplar (passiv) rökning till sjukdomar. Efter att ha blivit överbevisade om rökningens farlighet satsar nuförtiden Heartland Institute på att ifrågasätta forskningen runt klimatförändringar och beskrivs av New York Times som "den främsta amerikanska organisationen som driver klimatförändringsskepticism".

Så till alla läsare som är skeptiska till den vetenskapliga konsensusen om klimatförändringarna - det går bra att debattera kom igen med några vettiga artiklar som kritiserar forskningen om klimatförändringar på grund av växthusgaser! Helst sådana som refererar till forskningsresultat. Inte artiklar av virrpannor eller lobbyorganisationer.

Avkastningskurvor Spanien, Italien, Irland

I morse gick räntorna på spanska statsobligationer upp till en ny rekordnivå, men sen har det lugnat ner sig lite under dagen. Cornucopia ritade upp den spanska avkastningskurvan för att visa att den ännu inte är inverterad (som vissa påstått), men använde tyvärr ett diagram där y-axeln inte börjar på 0, vilket kan förvirra tolkningen. Nedan ser ni hur kurvan ser ut när y-axeln börjar på 0 och jag har även lagt in hur den såg ut 1 mars i år som jämförelse.

Det som är slående är hur platt avkastningskurvan nu är jämfört med den "hälsosamma" lutningen i mars, förutom att räntorna på Spaniens statsskuld stigit kraftigt de senaste månaderna. Det är inte långt kvar till en fullständigt platt kurva - det fattas bara att räntan på de tvååriga spanska statsobligationerna stiger lite mer. Någonstans runt det här stadiet för avkastningskurvan och räntenivån tvingades Grekland, Irland och Portugal att begära räddningspaket. Men Spanien är "too big to fail and too big to bail".

Räntorna på italienska statsobligationer har också stigit kraftigt och kurvan har planat ut.

1 mars låg den italienska kurvan väldigt nära den spanska, men har inte stigit lika snabbt. Den har också kvar en viss lutning även på de längre löptiderna. Skillnaden kan man anta beror på att den italienska ekonomin är i bättre skick än den spanska. Spanien har en mycket hög arbetslöshet, medan situationen inte är tillnärmelsevis lika dålig i Italien. Italiens statsobligationsräntor tyngs framför allt av landets mycket stora statsskuld (123 procent av BNP).

Som jämförelse kan vi se på Irland.

Här har avkastningskurvan hållit sig ganska lika sedan mars, vilket tyder på att marknadsaktörerna bedömer att situationen på Irland har stabiliserats någorlunda. Notera också att utifrån statsobligationsräntorna tycks framförallt Spanien nu vara betydligt mer i riskzonen än Irland.

Det har talats om hur Grekland har en lång historia av statsbankrutter bakom sig (1826, 1843, 1860, 1893, 1932, 2012), men det som sällan nämns är att Spanien har en minst lika ärofull historia som dessutom börjar redan på 1500-talet (1557, 1575, 1596, 1607, 1627, 1647, 1809, 1820, 1831, 1834, 1851, 1867, 1872, 1882, 1936-1939). Sedan Napoleonkrigen har faktiskt Spanien ställt in betalningarna på statsskulden hela åtta gånger, mot Greklands mer måttliga sex gånger.

Slutspel i Syrien

Det verkar vara på väg mot något slags slutspel i det syriska inbördeskriget. Strider pågår om de två viktigaste städerna Damaskus och Aleppo. Genom desertörer blir rebellgrupperna allt starkare. Samtidigt har regimen fortfarande ett militärt övertag med sina mängder av stridsvagnar och helikoptrar. Sprängdådet mot säkerhetstjänstens högkvarter nyligen verkar dock ha utlöst en våg av militärer som deserterat.

Många människor är på flykt, men samtidigt har flera grannländer stängt gränsövergångarna, vilket tvingar flyktingarna att ta omvägar genom oländiga berg.

Att läget i Syrien nu har urartat såpass mycket kan delvis förklaras av att de har en hög andel "arga unga män". Som de flesta länder i området har de en befolkningspyramid som verkligen ser ut som en pyramid. Lägg till det att enligt den officiella statistiken så är 48 procent av 18-29-åringarna arbetslösa, så har man en perfekt grogrund för uppror - många arbetslösa missnöjda unga män.

Den Syriska regimen har nu erkänt att man har kemiska vapen, vilket troligen är en markering mot USA och andra som kan vilja ingripa. Utrikesministeriets talesperson sade att de kemiska vapnen inte kommer att användas i inbördeskriget, men däremot kan de användas mot "utländsk aggression". Det främsta hotet från de kemiska vapnen är dock att de skulle kunna hamna på villovägar vid ett okontrollerat maktövertagande i Syrien. Det ligger därför i USA:s, Israels med flera länders intressen att den syriska regimen lämnar över makten under kontrollerade former. Skräckscenariot för Israel vore om kemiska vapen hamnade hos Hizbollah i Libanon. Israel säger att man skulle ingripa om det vore på väg att hända, men frågan är vilka praktiska möjligheter de har att ge sig in i Syrien. Israel har en stark militär, men hur skickar man in dem i ett sönderfallande land för att hitta och förstöra eller hämta de kemiska vapnen? Det skulle krävas en fullskalig militär invasion för att göra det. Ett israeliskt ingripande skulle också skada deras relationer till övriga grannländer.

Risken är nu stor att det etniskt splittrade Syrien faller samman till en situation liknande den i Libanon, där olika områden hålls av olika grupper utan någon stark central regering. Det verkar osannolikt att al-Assad-regimen skulle kunna återta kontrollen över hela landet, trots sin militära överlägsenhet.

Det ser snarare ut som om Syriens president Bashar al-Assad planerar för att sätta upp en alawitisk ministat i provinserna Latakia och Tartus i nordvästra Syrien. Alawiterna är en gren av Shiamuslimer som utgör omkring 12 procent av Syriens befolkning på 22 miljoner och till större delen bor i provinserna Latakia och Tartus, som utgör Syriens kust mot Medelhavet. Många alawiter flyr nu från Damaskus via Bekaa-dalen i Libanon, som kontrolleras av al-Assads allierade Hizbollah. De kan inte fly genom Syrien, eftersom rebellerna håller delar av korridoren mellan Damaskus och Tartus. Omkring 15000 alawiter beräknas ha flytt genom Libanon den senaste veckan.

Spekulationerna om försöken att sätta upp en alawitisk stat i kustremsan mellan Libanon och Turkiet verkar bekräftas av att regimen har genomfört vad som ser ut som etniska rensningar i gränszonen österut därifrån. Massakrer har genomförts där för att driva ut alla som inte är alawiter (mestadels kristna och sunnimuslimer). Taktiken verkar vara att förstöra sunnidominerade städer och byar på gränsen till alawiternas hemland.

Om det verkligen är så att al-Assad har planer för ett "alawistan" och om taktiken isåfall lyckas återstår att se. De libanesiska drusernas ledare Walid Jumblatt har uppmanat såväl druser som alawiter i Syrien att revoltera mot al-Assad. Han har också kritiserat sina allierade i Ryssland för deras stöd till al-Assad-regimen. Det är dock tveksamt om alawiterna kommer att revoltera mot al-Assad, då de snarare kan se hans militärmakt som en garant för säkerhet mot hämndattacker från övriga landet. Ryssland kan komma att fortsätta stödja al-Assad även om hans makt reduceras till en ministat i nordväst, då ryssarnas främsta intresse i området är djuphamnen i Tartus. Ryssarnas stöd lär också göra att alawiterna fortsätter att se al-Assad som en stark figur att ty sig till.

Hur det går för övriga delar av Syrien kan man undra. I söder kan druserna komma att karva sig ett eget litet område utanför centralregeringens kontroll. I norr finns kurder som utgör 9 procent av landets befolkning och som säkert inte skulle ha något emot att skaka av sig centralregeringens ok. Även Syriens arabiska befolkning är splittrad genom att de talar tre dialekter som är sinsemellan mycket olika. Trots att de flesta har det gemensamt att de är sunnimuslimer kan de mycket väl splittras i en västlig del i remsan Aleppo-Homs-Damaskus och en östlig del runt Eufrat-dalen. De kristna, som mest bor i gränstrakterna mellan alawiter och sunnimuslimer samt i de större städerna, kan bli svårt trängda mellan alawiter och sunnimuslimer. Inte heller de mindre minoriteterna (syrianer, imamiter, ismailiter, turkmener, armenier med flera) kommer att få det lätt, för vem skyddar dem?

Om Syrien splittras blir det också problem med energiinfrastrukturen. Den mesta oljan finns i östra delen av landet och raffinaderier finns i Homs i den västra sunnimuslimska delen samt i Baniyas vid kusten i Tartusprovinsen. Större delen av Syriens elektricitet genereras i fossilbränsledrivna kraftverk (med bränsle mest från östra delarna av landet), samt runt 18 procent från vattenkraft (mest i Eufrat och dess biflöden i östra delen av landet). Den som har makten över östra Syrien har alltså ett starkt trumfkort i form av energitillgångarna. För en eventuell alawitisk ministat vid kusten skulle detta bli ett enormt problem. Troligtvis kan alltså en viktig prioritet för al-Assad bli att behålla eller åter skaffa sig kontroll över oljefält och vattenkraft. Samtidigt har den som behärskar kustremsan också ett starkt kort på hand genom att det är där som största delen av exporten och importen sker, inte bara av olja och oljeprodukter, utan av alla varor.

Förutom den uppenbara risken för att den syriska regimens enorma vapenlager sprids vind för våg i området (som tunga libyska vapen spreds till rebeller i Mali) finns det andra risker för omgivande länder. I Libanon är oroliga för hur konflikten i Syrien ska påverka dem. Shiamuslimska Hizbollah har en stark maktposition i Libanon och dess regering, men förlorar med al-Assad en av sina viktigaste allierade och finansiärer - om nu inte al-Assad blir kvar i ett fäste i nordvästra Syrien. Redan nu är dock al-Assad försvagad och bryr sig knappast om att ekonomiskt stödja Hizbollah. Ett försvagat Hizbollah leder till en förändrad maktbalans i Libanon och då kan andra grupper där försöka kapa åt sig en bit av makten. Både Libanon och Turkiet har också alawitiska minoriteter som kan påverkas av utvecklingen i Syrien.

Irans maktsfär kommer att försvagas om al-Assad-regimen faller. Då blir det ännu viktigare för Iran att försöka få mer kontroll i Irak. Om Irans maktsfär försvagas kan det dock leda till att USA och EU inte längre ser det som lika viktigt att upprätthålla hot och sanktioner mot ett Iran vars inflytande i området krymper.

Läs även vad jag skrev i november om Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien.

Aktieexperterna.se utvecklas vidare, inklusive PPM

(Detta inlägg är sponsrat av AktieExperterna.se)

AktieExperterna.se fortsätter sin satsning och har nu uppdaterat sajten med nya funktioner. AktieExperterna levererar en tjänst med namnet AktieSMS som innebär att man enkelt kan följa/synkronisera vanliga profilers och experters portföljförändringar genom att ta emot synkroniserade SMS varje gång förändringar sker i portföljerna. AE har nu släppt in fonder och PPM i utbuden till skillnad från tidigare då det bara handlade om aktier. Numera får alltså betalande prenumeranter även SMS när förändring sker i experternas PPM- och fondportföljer. Andra förbättringar är att sajten fått en överskådligare layout och ett mer levande forum än tidigare.

Väljer man att ta rygg på någon av experterna får man prova första månaden gratis och tillgång till deras privata forum där man kan få värdefulla tips om ekonomi. Experterna ger dessutom pengarna tillbaka på sina tjänster om respektive expertprofil inte slagit börsindex under kvartalet. Man kan alltså se avgiften som en förvaltningskostnad och respektive expert som en förvaltare, även om man själv får genomföra affärerna. Till skillnad mot fondförvaltning så slipper man alltså förvaltningsavgifterna om experterna inte slår börsindex.

Läs mer om tjänsten på: http://www.aktieexperterna.se/aktiesms/aktiesms.

På dagens osäkra finansmarknader kan det vara bra att ha en expert att "hålla i handen".

Finansövervakarna försäger sig?

Idag bär det utför på världens börser. Flera italienska bankaktier handelsstoppades under förmiddagen, bland annat UniCredit, Banco Popolare och MPS.

Runt lunchtid fick Italiens finansinspektion CONSOB panik och förbjöd blankning av aktier i banker och försäkringsbolag. Förbudet gäller veckan ut och enligt CONSOB är det "Med anledning av de senaste händelserna på aktiemarknaderna". Jag ser egentligen inte att det hänt något så spektakulärt på aktiemarknaderna. Milanobörsens FTSEMIB var ner med 5 procent som mest idag, och hade vid lunchtid sjunkit runt 8 procent på två dagar. Ingen sensationell händelse. De senaste tre veckorna (sedan 3 juli) har indexet fallit 13 procent.

Någon timme senare kom ett blankningsförbud från Spaniens finansinspektion CNMV, som tog i ännu mer. Detta blankningsförbud innefattar alla aktier noterade på den spanska marknaden och ska vara i kraft under 3 månader fram till 23 oktober.

Den extrema volatilitet som råder på de europeiska aktiemarknaderna skulle kunna störa deras ordnade funktion och påverka den normala utvecklingen av finansiell verksamhet.
...
Som en försiktighetsåtgärd med omedelbar verkan och av tillfällig art förbjuda ... operationer med värdepapper eller finansiella instrument som omfattar inrättande eller utökning av korta nettopositioner på aktier upptagna till handel på någon av Spaniens officiella sekundära marknader
...
Förbudet berör varje transaktion i aktier eller index, inklusive kontanttransaktioner, derivat på börser eller OTC-derivat, som handlar om att skapa en kort nettoposition eller öka en befintlig, även inom dagen.

Jag ser inte den "extrema volatilitet" som CNMV ser. Det spanska IBEX-35-indexet har fallit med 12 procent på två dagar, vilket är ganska mycket, men inte alls extremt. Sedan 3 juli har det fallit med 16 procent. Volatilitet är det förstås enligt CNMV bara när det rör sig neråt. När IBEX-35 steg med 5,6 procent 28-29 juni i år var det inget farligt.

Formuleringarna i dagens besked från Italiens och Spaniens finansinspektioner visar att de är rädda för helt andra händelser, där Spaniens rekordhöga statsskuldsränta är ett annat symptom idag. Uppenbarligen är något viktigt eller farligt på gång som får dem att vidta dessa panikåtgärder. De anser väl också att det är bättre att förekomma än att förekommas.

Som vi alla vet av tidigare blankningsförbud så är dessa helt verkningslösa och ger snarare motsatt effekt, då de signalerar "panik".

Läs även det jag skrev i morse om Spanien och Grekland.

Dra ut sladden till Grekland?

Inte oväntat blev det åter oro kring euroområdets krisländer i fredags. Spanien är åter i fokus efter torsdagens dåliga statsobligationsauktion, sänkningen av BNP-prognosen för 2013 samt att de spanska regionerna nu står på kö för räddningar.

Euron försvagas och står nu på morgonen så lågt mot svenska kronan som 8,44 SEK/EUR. Det är dock en bit kvar till rekordnivån från april 2000 då den låg runt 8,13, men den handlas definitivt i lägre delen av intervallet mot kronan.

Tillägg: spanska tioåriga statsobligationer handlas till 7,52 procents ränta idag och tvååriga stiger ännu snabbare - nu 6,53 procents ränta. Inte långt kvar till flatline-stadiet och sedan inverterad räntekurva. Fullständigt ohållbart.

Spanska regeringen tog inte oväntat tillbaks sin hopplöst optimistiska BNP-prognos på 0,2 procents tillväxt för 2013 och väntar sig nu en krympning på 0,5 procent nästa år, men skrev dock oväntat upp prognosen för 2012 från -1,7 till -1,5 procent. Jag förväntar mig dock att siffran för 2013 framöver revideras kraftigt nedåt.

De spanska regionerna behöver räddas, men det är småpotatis jämfört med de summor som behövs för bankerna. Ändå blir varje extra börda på den redan ansträngda spanska statsbudgeten en tyngd som drar ner landet. Valencia har redan sökt stöd från den statliga räddningsfonden och Murcia, Balearerna, Katalonien, Castilla-La Mancha, Kanarieöarna och Andalusien väntas följa efter.

I skuggan av de dåliga nyheterna om Spanien verkar man nu ha bestämt sig för att dra ur droppslangen till Grekland. IMF ryktas komma att stoppa utbetalningen av ytterligare stöd till Grekland, eftersom landet inte tros kunna uppnå målet om en statsskuld på 120 procent av BNP till 2020. Isåfall faller även Holland och Finland bort som långivare till Grekland, eftersom ett villkor för deras medverkan var att IMF var med. Även från Tysklands vice förbundskansler hörs nu tal om att dra in utbetalningarna till Grekland. Den 20 augusti ska Grekland betala tillbaks pengar till ECB, men det behöver inte bli "G-day", eftersom ECB kan hitta någon kreativ lösning. Men dras stöden in dröjer det inte länge innan grekiska staten får en akut likviditetskris.

Det talas nu om att ledare i euroområdet ser en "grekisk euro-exit som hanterbar". Alexis Tsipras, ledare för oppositionspartiet Syriza, tror att grekiska staten snart kommer att presentera en återgång till nationell valuta. Han säger också i ett anfall av uppriktighet att varje utvidgning av avtalet med trojkan "i praktiken är ett längre rep att hänga oss själva med".

Men EU är ändå fyllt av optimister! ECB-chefen Mario Draghi ser ingen risk för en recession i hela euroområdet. Han talar om en ”mycket gradvis förbättring” av euroområdets ekonomi mot slutet av 2012 och början av 2013. Och euron är "irreversibel”. Jo, snacka kan han! Vad skulle göra att euroområdets ekonomi förbättras mot slutet av året?

Överoptimister är också Madrid, som ansöker om sommar-OS 2020, trots att de är en av de mest skuldsatta städerna i Spanien. Vi får se om Olympiska kommittén väljer Madrid, Istanbul eller Tokyo som värdstad för 2020. Bäst ur ett ekonomiskt stabilitetsperspektiv vore nog Istanbul.

SvD har fått en ny krönikör istället för pappalediga Cervenka. Peter Benson skriver om framtidsalternativen för EU.

I scenariot där euron havererar drabbas både Nord- och Sydeuropa direkt av en mycket djup och otäck lågkonjunktur. Men livet går vidare och efter några år syns en återgång till bättre fungerande ekonomier med normaliserade mellanstatliga relationer.

I scenariot där ”Bryssel tar makten” lämnar medlemsländerna över den ekonomiska beslutsrätten till EU, ECB och kanske någon annan konstellation. Detta löser eurokrisen men till priset av att Sydeuropas lågkonjunktur permanentas med massarbetslöshet och industridöd i decennier framåt. Nordeuropa får agera arbetshäst och socialkontor.

Benson tror att det blir det senare som faktiskt genomförs. Jag är tveksam till om EU verkligen kommer att klara av en sån process.

Spanska statens dumdristiga obligationsauktion

Spanska staten envisades idag med att försöka bevisa att det inte finns några problem efter att de "räddats" av EU genom att genomföra en auktion av statsobligationer. Resultatet får väl beskrivas som mindre lyckat (ZeroHedge beskriver det som "ugly"), då räntorna blev genomgående högre än vid förra månadens auktion (som var innan EU-räddningen). Dessutom var intresset från investerare lägre än vid förra auktionen.

Femåriga spanska statsobligationer såldes till en ränta på 6,46 procent, mot 6,07 procent förra månaden. Detta gjorde att marknadsräntorna på spanska statsobligationer steg idag och den tioåriga gick idag åter över den kritiska sjuprocentsgränsen. Ännu mer oroande är att marknadsräntan på de tvååriga spanska statsobligationerna stiger snabbare än räntan på de tioåriga.

Räntespreaden mellan spanska och tyska statsobligationer nådde idag också rekordnivåer.

Räntan på italienska statsobligationer sjunker idag, vilket visar att marknadsoron idag är specifikt koncentrerad till Spanien.

Det beramade EU-mötet i slutet av juni och de åtgärder som utannonserades där har alltså redan förlorat sin verkan. Det vinglande euroskeppet kräver allt större åtgärder allt oftare för att inte sjunka. Dags för ny och större räddningsaktion snart?

Idag läser jag också att Spaniens sjätte största bank, Bankinter, rapporterade ett kraftigt vinstfall för årets första sex månader. Analytiker hade räknat med ett dubbelt så högt resultat. Dessutom gör Bankinter en nedskrivning p.g.a. den svaga fastighetsmarknaden och planerar en nyemission. Lycka till!

Och så två lästips apropå skuldkrisen. Patrik Engellau skriver på SvD Brännpunkt "Går det att sparka liv i dött kapital?".

Den kanske mest iögonenfallande förändringen i de olika ländernas ekonomiska uppbyggnad under de senaste tjugo åren är finansvärldens ökade omfattning och betydelse. Finansbranschen har fullkomligt exploderat, vilket troligen beror på att det funnits ökande mängder sparade pengar som måste placeras. Inte minst det institutionella kapitalet – läs pensionsfonder och motsvarande – har vuxit med väldig kraft

SvD:s Peter Benson skrev i lördags om EMU:s eventuella haveri.

Skulderna är bara ett symptom. Egentligen handlar eurokrisen om att Sydeuropa aldrig lyckats hålla jämna steg med konkurrenterna från Nordeuropa. Så länge varje land hade sin egen valuta var det ingen tragik i detta. Skillnaderna i produktivitetsutveckling kunde då regleras med att den tyska D-marken årligen förstärktes någon procent mot de svagare konkurrentländerna.
Med euron förändrades allt det och nu måste Europa välja mellan pest och kolera.

NIRP-klubben

ZeroHedge konstaterar att det nu finns hela 12 större länder där räntan på tvååriga statsobligationer ligger under 1 procent. Fyra av dessa är nu med i NIRP-klubben (Negative-Interest-Rate-Policy) där räntan på tvååriga statsobligationer är negativ. Schweiz (-0,4%), Danmark (-0,3%), Tyskland (-0,04%) och Nederländerna (-0,0007%) är alltså länder där staten får betalt för att låna pengar. Utöver dessa fyra extremfall har Kanada, Sverige, USA, Storbritannien, Japan, Frankrike, Österrike och Finland alla räntor på tvååriga statsobligationer under 1 procent. Räntan på tvååriga finska statsobligationer var också kortvarigt nere under noll idag.

Räntan på svenska tvååriga statsobligationer ligger runt 0,8 procent, vilket är lägre än inflationstakten enligt KPI, som i juni var 1,0 procent (KPIF-inflationen var 0,9 procent). Svenska staten får alltså också i praktiken betalt för att låna.

Denna absurda situation med rekordlåga räntor för vissa och rekordhöga räntor för andra illustrerar vilken enorm obalans det finns i världsekonomin. Ovanligt många investerare vill placera sina pengar så säkert som möjligt, vilket driver ner räntorna på de statsobligationer som upplevs som "säkra". Just de stora och ökande obalanserna ökar risken för en global finanskrasch liknande den som Feasta beskriver.

Rekordvarmt första halvår på norra halvklotet

Amerikanska vädertjänsten NOAA släppte nyligen siffrorna för temperatur och nederbörd globalt under juni samt hela första halvåret 2012. Det var globalt den fjärde varmaste junimånaden sedan seriens början år 1880, med en en global medeltemperatur 0,63°C över medelvärdet för 1900-talet. Den varmaste juni hittills inföll 2010.

För norra halvklotet var det den varmaste junimånaden sedan seriens början, med en temperatur 1,30°C över medelvärdet. Södra halvklotet hade bara sin tjugonde varmaste junimånad.

Den globala landtemperaturen i juni var också den varmaste sedan seriens början, 1,07°C över medelvärdet. Juni 2012 slog alltså två rekord.

Maj 2012 var också en varm månad.

Årets maj var hade den näst högsta globala medeltemperaturen för månaden (endast slagen av maj 2010) sedan mätningarna började. Högsta medeltemperaturen på norra halvklotet samt högsta land-medeltemperaturen för månaden maj.

Globalt var första halvåret 2012 var det elfte varmaste sedan seriens början, 0,52°C över 1900-talets medelvärde.

Tittar man på datatabellerna är det tydligt att vi befinner oss i en uppvärmd period. De kallaste första halvåren för 133-årsperioden inträffade runt 1900, medan de varmaste åren för januari-juni var under 1990- och 2000-talen.

Landet värms inte oväntat upp mer än havet.

Temperaturstatistiken talar sitt tydliga språk - jorden har blivit varmare de senaste hundra åren. Detta yttrar sig framförallt som "global weirding", alltså fler extrema väderhändelser. Återförsäkringsbolaget Munich Re visar att väderrelaterade naturkatastrofer är i en starkt ökande trend.

Klimatförändringarna kostar alltså redan stora belopp och blir en belastning på världsekonomin. Detta är något som vi tvingas att leva med och ta med i beräkningarna, för även om vi mot förmodan skulle stoppa alla utsläpp av växthusgaser idag, så kommer halterna i atmosfären att vara fortsatt höga under decennier framöver.

Det är inte bara värmen som varit onormal under juni 2012, utan även nederbörden, vilket som jag skrev igår gett stora problem med spannmålsskördarna på grund av torka.

Större delen av USA har som synes ett stort nederbördsunderskott, vilket även varit fallet tidigare i år. Nordvästra Europa har dock haft regnigare (och kallare) än normalt.

Fukushimabarnen (uppdaterad)

Enligt en studie där 38000 barn från Fukushima-området testats hade hela 36 procent av barnen cystor eller noduler på sköldkörteln! Detta bara ett år efter katastrofen. Detta gör olyckan vid kärnkraftverket Fukushima Dai-ichi betydligt värre än Tjernobyl, där bara 1,74 procent av barnen hade noduler 5 till 10 år efter olyckan. Nodulerna orsakas av radioaktivt jod.

Orsaken till att det blev värre kan man spekulera över. Det sägs att de radioaktiva utsläppen efter Fukushima-olyckan bara var en sjundedel av de från Tjernobyl, men kan den högre andelen sköldkörtelförändringar bero på att Tjernobyls utsläpp spreds över ett större område? Eller döljer de japanska myndigheterna något?

Tillägg 2012-07-22
På allmän begäran kommer här lite uppdateringar.
Först lite bakgrund om noduler på sköldkörteln hos barn. För den som orkar läsa det finns en lång medicinsk text om tyroidnoduler hos barn här.

Thyroid nodules are uncommon in children before puberty (1.5% or less)

En kort beskrivning finns här.

True solitary nodules occur in 0.22-1.35% of the pediatric population as opposed to the adult population, in which the prevalence is closer to 4%. [...] Suspected thyroid nodules merit close attention, however, in the pediatric population because the presence of malignancy in such nodules in a child is much more likely than in an adult. This frequency of malignancy is estimated to be 15-25%. In addition, thyroid cancer is much more aggressive in children and is associated with early metastasis to regional lymph nodes and parenchymal organs, most commonly lung and bone.

Det är alltså viktigt att hålla koll på förekomsten av sköldkörtelförändringar hos barnen.

Michael Kelley som skrev den första artikeln på Business Insider har också skrivit en uppföljande artikel. Han har där bett några medicinska experter kommentera. Australisk barnläkaren Helen Caldicott säger:

1. "Det är extremt ovanligt att finna cystor och tyroidnoduler hos barn."
2. "Detta är ett extremt stort antal abnormiteter för att vara hos barn."
3. "Man skulle inte förvänta sig att abnormiteter skulle uppträda så tidigt - inom första året eller så - därför kan man anta att de måste ha mottagit en hög dos av [strålning]."
4. "Det är omöjligt att veta från vad [japanska myndigheter] säger, vad dessa förändringar är."

Caldicott är kritisk mot att japanerna inte delar med sig av sina undersökningar till internationella experter på tyroidnoduler. Här borde väl både kärnkraftsvänner och kärnkraftskritiker kunna enas om att det vore bra om resultaten av de japanska undersökningarna kunde granskas närmare av experter för att se om fynden beror på mer noggranna undersökningsmetoder eller om man verkligen har funnit något signifikant.

Kelley har också kontaktat Dr. Bryan Haugen, ordförande för American Thyroid Association. Även han vill titta närmare på resultaten för att kunna utvärdera och kritisera.

Det är fortfarande svårt att hitta mer oberoende information om den aktuella undersökningen, men det kommer säkert framöver, eftersom nyheten nu har spridits snabbt. Ni får gärna tipsa om ni hittar något framöver.

Årets spannmålsskörd - stora problem globalt

Nästan två tredjedelar av den amerikanska mellanvästern har drabbats av torka enligt senaste US Drought Monitor från 10 juli, vilket är en ökning mot de drygt 50 procent som rapporterades 3 juli. En tredjedel av området lider av allvarlig till exceptionell torka, vilket är en ökning från omkring en fjärdedel en vecka tidigare. Den allt värre torkan drabbar framförallt skörden av sojabönor och majs. Majs- och sojabönsbältet har haft sin sjunde varmaste och tionde torraste april-juni sedan mätningarna började.

Dessutom är hälften av USA:s betesmarker i dåligt eller mycket dåligt skick på grund av torka, vilket är en ökning från 28 procent i mitten av juni. Torkan har tvingat vissa bönder att sälja sin boskap tidigare på grund av foderbrist.

Den torka som i år drabbat USA är den allvarligaste sedan 1956 och 61 procent av USA:s yta är drabbad av torka. USA:s jordbruksverk USDA har förklarat delar av 26 stater som naturkatastrofområden, vilket är den största händelsen någonsin av det slaget. Enligt USDA är årets torka den värsta sedan 1988 och de har skurit ner prognosen för majsskörden med 12 procent, vilket kan förvärras om inget regn kommer snart.

Kartan nedan från US Drought Monitor visar allvaret i situationen.

Läs även Cornucopias kommentarer till hur extremtorkan i USA slår mot majsskörden. Vi ska inte glömma att hela 40 procent av majsskörden i USA går till etanoltillverkning. Kommer det att bli så även i år? Kommer den fria marknaden att få råda för majsen? Kommer etanolproducenterna att ha råd med högre majspriser? Kommer etanolpriset att öka eller etanolproduktionen att minska i USA?

Torkan i USA drabbar även dess viktigaste vattenväg Mississippi, där pråmarna tvingas att lasta mindre för att inte ligga så djupt och riskera grundstötning. De låga vattennivåerna ställer även till problem vid många hamnar i floden när pråmarna inte kan komma tillräckligt nära kajerna.

Även i centrala och östra Kanada råder extrem värme och torka. Det har varit rekordhöga temperaturer i Ontario, Quebec och atlantprovinserna och även några av de lägsta regnmängderna sedan mätningarna började.

Går vi sedan till det stora spannmålsbältet Ukraina-Ryssland-Kazakstan, som också är bland världens största producenter, så har vädret ställt till det för skördarna även där. Dessa tre länder står för nästan 14 procent av världens veteskörd och mer än 21 procent av den globala veteexporten. Ryssland har nyligen på grund av torka skurit ner sin prognos för veteskörden till 45 miljoner ton, mot den tidigare prognosen på 49-50 miljoner ton. Förra året blev skörden hela 56 miljoner ton. USDA gissar att Ryssland i år bara kommer att exportera 12 miljoner ton vete, mot 21 miljoner ton förra året.

Varmt väder i Ukraina gör att årets skörd beräknas bli 20-25 procent lägre än förra året. Redan i höstas drabbades landet av torka och det har även kommit dåligt med regn de senaste månaderna.

Även Kazakstans spannmålsskörd tros minska till 17 miljoner ton, jämfört med 27 miljoner ton förra året.

Från centralasiatiska Turkmenistan rapporteras att president Kurbanguly Berdymukhamedov har sparkat sin jordbruksminister och många jordbruksbyråkrater eftersom landet i år inte lyckats uppnå sitt mål för veteskörden, vilket har ökat brödpriserna. Någon syndabock måste en diktator hitta när vädret inte blir som väntat. Turkmenistan är dock inte någon stor spannmålsexportör.

I Västeuropa är det istället det ihållande regnet som skapar problem och det är osäkert hur stora spannmålsskördarna blir i storproducenterna Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Även om skörden inte skulle minskas särskilt mycket finns risk att stora delar av skörden är av dålig kvalitet på grund av vätan.

Här i Sverige ser det trots det myckna regnandet dock ut som om spannmålsskörden blir bra och avkastningsnivån ser ut att ligga strax över SCB:s 5-årsssnitt. Än är dock spannmålen inte skördad - vi får hoppas att skörden inte regnar bort.

De dåliga skördeutsikterna gör att vi med största sannolikhet kommer att få se högre spannmålspriser på världsmarknaderna i år. Detta kan i sin tur medföra politiska problem i många fattiga länder som är beroende av spannmålsimport. Kommer "den arabiska våren" tillbaka? Risken är stor att åtminstone Egypten drabbas av protester mot höga brödpriser.

När vi talar om "höga" livsmedelspriser ska vi dock komma ihåg att än så länge är spannmålspriserna låga jämfört med innan 1985. Det är snarast perioden 1985-2005 som ser ut som en historisk anomali med sina stabilt låga spannmålspriser. Vad skulle hända i världspolitiken om livsmedelspriserna skulle fluktuera lika mycket som innan 1985?

Feasta-studie om global finanskrasch

ZeroHedge tipsar om en studie från David Korowicz på irländska tankesmedjan Feasta med titeln "Trade-Off: Financial System Supply-Chain Cross-Contagion: a study in global systemic collapse". Jag har inte hunnit läsa hela studien, men här kommer en snabb översättning av sammanfattningen:

Denna studie behandlar förhållandet mellan en global systemisk bank-, penning- och solvenskris och dess implikationer för realtidsflödet av varor och tjänster i den globaliserade ekonomin. Den skissar hur smittan i det finansiella systemet skulle kunna sätta igång halvautomatisk smitta i försörjningskedjor globalt, även där köpare och säljare är sammankopplade genom solvens, sunda pengar och bankförmedling. Korssmittan mellan det finansiella systemet och nätverk för handel och produktion är ömsesidigt förstärkande.

Vi argumenterar för att förståelsen av den systemiska risken i den globaliserade ekonomin är beroende av hur ökande komplexitet (sammankoppling, ömsesidiga beroenden och hastigheten i processer), delokalisering av produktion och koncentration inom nyckelpelare i den globaliserade ekonomin har förstärkt global sårbarhet och öppnat upp möjligheten till en rask och storskalig kollaps. "Kollaps" i detta sammanhang betyder den irreversibla förlusten av socioekonomisk komplexitet som fundamentalt förändrar ekonomins natur. Dessa avgörande frågor har inte uppmärksammats av beslutsfattare och återspeglas inte heller i ekonomiskt tänkande och modeller.

När den globaliserade ekonomin har blivit mer komplex och ständigt snabbare (till exempel just-in-time-logistik) har den reala ekonomins möjlighet att ta upp och förmedla fallerande försörjningskedjor och därefter smitta blivit större och potentiellt mer förödande i sina effekter. I en mer komplex och ömsesidigt beroende ekonomi behövs färre bortfall för att förmedla en kaskad av bortfall genom socioekonomiska system. Dessutom har vi normaliserat massiva ökningar i den komplexa konditionalitet som ligger till grunden för moderna samhällen och vår välfärd. Således har vi problem att se, än mindre planera för, sådana eventualiteter, alltmedan risken för att de ska inträffa har ökat kraftigt. Den mest kraftfulla primära orsaken till en sådan händelse skulle vara en storskalig finansiell chock som till att börja med centrerar på några av de mest komplexa och för handeln centrala delarna av den globaliserade ekonomin.

Argumentet att en storskalig och globaliserad finansiell-bank-monetär kris är sannolik kommer från två källor. För det första från utfallet och hanteringen av överexpansion av krediter och globala obalanser och påfrestningar i Eurozonen och det globala banksystemet. För det andra från den påtagliga risken att vi befinner oss vid toppen för den globala oljeproduktionen och att överkomlig realtidsproduktion kommer att minska under de närmaste åren. I det senare fallet är krediterna som bygger upp fractional reserve-banker, penningsystem och finansiella tillgångar i grunden inkompatibla med energibegränsningar. Vi argumenterar för att under de kommande åren finns det flera vägar till ett storskalig sammanbrott i det globala finansiella systemet, omfattande systemiska bankkollapser, sammanbrott av penningsystem, vaporisering av krediter och finansiella tillgångar. Detta sammanbrott, hur och när det än kommer, kommer sannolikt att bli snabbt och kaotiskt och kan komma att överväldiga samhällets möjligheter att reagera.

Vi reflekterar över ett scenario för att ge en praktisk dimension till förståelsen av smitta i försörjningskedjorna - ett sammanbrott för euron och en sammanflätad systemisk bankkris. Enkla argument och modeller pekar på sannolikheten för en kris för livsmedelssäkerheten inom några dagar i de direkt påverkade länderna och en initialt exponentiell spridning av produktionsbortfall över världen inom en vecka. Detta kommer att förstärka och sprida smittan i det finansiella systemet. Vi argumenterar också för att ju längre krisen pågår, desto större är sannolikheten för att den är irreversibel. Detta kan vara så kort tid som tre veckor.

Denna studie bygger på enkla idéer tagna från ekologi, systemdynamik och studien av komplexa nätverk som ett ramverk för diskussionen om den globaliserade ekonomin. Händelser från verkliga livet såsom Storbritanniens bränsle blockader (2000) och den japanska tsunamin (2011) används för att kasta ljus över sårbarheten i modern handel.

Observera att det alltså inte bara finns en tänkbar orsak till den systemkris som Korowicz målar upp, utan att det finns flera vägar som kan trigga den. Det räcker med det gigantiska kreditberg som byggts upp i världen de senaste decennierna för att ge mycket destabiliserande effekter. Lägg till detta effekterna av att världsekonomins livsblod oljan blir allt dyrare så har man en "perfekt storm".

Observera också att finanskraschen när den väl kommer troligen blir snabbt och kaotiskt. Det är väldigt svårt att säga hur den kommer att spela ut i detaljerna. Effekterna kan också bli väldigt olika för olika länder och regioner.

En sådan stor global finansiell krasch kommer såklart inte att innebära världens undergång, men den globala (och lokala) ekonomin kommer att se väldigt annorlunda ut efteråt.

Jag varnade för någonting liknande redan förra sommaren när jag skrev om "Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch. Vi vet inte när den stora finanskraschen kommer, men när den väl kommer blir effekterna genomgripande för hela det globala finans- och handelssystemet och genom det på samhället i stort. Jag får säkerligen anledning att återkomma till Korowicz studie.

Kan vi uppfinna oss till tillväxt?

Cornucopia skrev för någon månad sedan om att Romklubbens rapport "Tillväxtens gränser" från 1972 fortfarande i princip är korrekt och resonerade sedan lite kring vad nolltillväxt kan innebära. Jag tänkte ta upp en intressant sida av tillväxten, nämligen innovationer.

Tillväxt definierar jag här i rent ekonomiska termer, nämligen som bruttonationalprodukt (BNP). Denna uttrycks oftast i inflationsjusterade termer, för att man ska kunna göra relevanta jämförelser över tid som inte störs av förändringar i penningvärdet.

Ekonomisk tillväxt kan skapas av flera faktorer. Befolkningstillväxt är en uppenbar faktor, då fler människor kan producera fler varor och tjänster. Befolkningstillväxt skapar dock inte per automatik ekonomisk tillväxt om man räknar i BNP per capita, som i många fall är en mer intressant siffra än absoluta BNP-tal för en nation. Befolkningstillväxten har emellertid en gräns någonstans, som sätts av hur mycket livsmedel det går att producera.

Genom att använda mer energi kan man också skapa ekonomisk tillväxt, även räknat per capita, då man med energin kan driva maskiner som ökar ekonomins produktion. Även de allra flesta tjänster är beroende av energi, vilket tydligt illustreras av de energislukande serverhallar som Facebook bygger i Luleå. I de flesta fall är det dock svårare att se hur mycket energi tjänsterna kräver, då de är invävda i vårt komplexa samhällsmaskineri med dess långa produktionskedjor från gruva till färdig vara. Det är helt enkelt svårt att veta var man ska dra systemgränserna. En stor bit av tjänsterna i samhället är sjukvården och där kan man definitivt se att dagens sjukvård kräver mycket mer resurser än för säg femtio år sedan. Andra stora bitar av tjänstesektorn är handel, fastighetsbolag och transporter som alla är energikrävande.

I sammanhanget ska man inte glömma att vi också för att driva vårt industrisamhälle förbrukar en stor mängd råvaror och resurser, som kommer från alltmer utspädda eller svåråtkomliga fyndigheter.

Koppar är ett [...] exempel. Den första koppar som mänskligheten använde var troligen de sällsynta klumpar av ren koppar som finns utspridda här och var. Därefter kom någon på hur man kunde utvinna koppar ur malm. Till att börja med användes förstås de mest lättillgängliga och koncentrerade malmerna, men efterhand som de tog slut har man gått över till mer utspädda malmer. I dagens koppargruvor kan koncentrationen vara under en procent. För att utvinna koppar ur så utspädda malmer krävs förstås stora mängder energi.

I slutändan är alltså allt beroende av energi. Även om vi skulle ägna oss mer åt återvinning, så kräver även den energitillskott. Uppenbarligen är återvinning ännu inte intressant för många råvaror, då kostnaden för återvinningen inte kan matcha kostnaden för gruvbrytning.

Enligt IEA så toppade utvinningen av konventionell olja år 2006, så det är sannolikt att världen inom en snar framtid också står inför en totalt sett minskande energitillgång, även om den tidpunkten troligen kan skjutas upp några år genom ökad användning av framförallt kol och fossilgas. (Förnyelsebara energikällor är små i sammanhanget, liksom kärnkraft.)

Många teknikentusiaster hoppas på att vi skulle kunna gå runt tillväxtbegränsningarna från energin och råvarorna (inklusive livsmedel) genom innovationer. Uppfinningar kan som bekant öka effektiviteten i ekonomin och därmed skapa tillväxt.

Historiskt är det svårt bena ut vad som beror på uppfinningar och vad som beror på ökad energianvändning. De båda tycks vara sammanvävda i en uppåtspiral, där ökad energitillgång ger fler uppfinningar och vice versa. En av de första moderna maskinerna, ångmaskinen, uppfanns som en lösning på problemet att pumpa upp vatten ur kolgruvorna. Därmed kunde man utvinna mer kol och driva fler ångmaskiner, som sedan även fick andra användningområden.

Den tyske kemisten Justus von Liebig skapade från 1855 medvetenhet om det som kallas Liebigs minimilag, att "Det växtnäringsämne som ligger längst ifrån tillfredsställande nivå kommer att avgöra plantans tillväxtbegränsning". (Denna princip hade dock först formulerats av botanisten Carl Sprengel 1828). Denna princip kan även tillämpas på andra komplexa system. En process kan inte drivas i större omfattning än gränsen som sätts av den resurs som det finns minst av. Under större delen av mänsklighetens historia har energi varit en begränsande faktor. Leonardo da Vinci uppfann många maskiner, men han saknade en energikälla till att driva många av dem. När så mänskligheten upptäckte de fossila bränslena (och framförallt oljan) öppnade det upp möjligheter till att driva en mängd innovationer som aldrig hade varit möjliga förut. Nu har vi bränt oss igenom ungefär hälften av den olja som under hundratals miljoner år har skapats av biosfären och geologiska processer.

Att det inte räcker med innovationer och teknikutveckling för att driva samhället illustreras av exemplet med Tyskland under Andra världskriget. Tyskland hade då ett stort övertag vad gäller teknologi och forskning, men man saknade den vitala energikällan olja. Visserligen hade man en massa kol, men oljan har överlägsna egenskaper. Detta styrde till stor del tyskarnas krigsplanering, då det gällde att nå fram till oljekällor, till exempel vid Kaspiska havet. Tyskarna gjorde även stora insatser för att genom Fischer-Tropsch-processen få fram flytande bränsle, men de lyckades inte göra det i tillräcklig mängd. Trots sin teknologiska överlägsenhet lyckades som vi vet inte Tyskland att vinna kriget, utan de som satt på oljan vann istället. Energitillgången satte begränsningarna. Även Japan drabbades för övrigt av att de saknade tillräckliga oljetillgångar och stängdes ute från möjligheten att nå fram till oljefält i övriga Asien.

Ett problem med den vetenskapliga forskningen är att den över tiden drar allt mer resurser i förhållande till de resultat den levererar. Forskningen ger alltså avtagande avkastning (engelska: diminishing returns) på satsat arbete.

Det finns flera exempel på detta, men ett tydligt exempel är inom partikelfysiken, där man har byggt allt större och dyrare anläggningar för att utforska elementarpartiklarna. Den största anläggningen hittills, Large Hadron Collider vid CERN i Schweiz, tog tio år att bygga till en kostnad av 7,5 miljarder euro och då återanvände man ändå den 27 km långa tunneln från den tidigare Large Electron–Positron Collider.

Den avtagande avkastningen visar sig på många områden inom innovation och vetenskap. Exempelvis en undersökning av patent inom energiområdet i USA som visade att avkastningen på forskningen minskade i förhållande till satsade resurser. Enligt en artikel i Scientific American så minskar antalet publicerade vetenskapliga artiklar trots ökade anslag till forskningen - samma resurser som producerade 100 artiklar år 2001 skulle ha producerat 129 artiklar år 1990.

Särskilt inom den medicinska forskningen är den avtagande avkastningen ett problem. För 30-40 år sedan gjordes mycket fler medicinska upptäckter trots att forskningen bara kostade en bråkdel av vad den kostar idag.

Inom medicinen gjorde den första stora upptäckten, nämligen att hygien är viktig inom sjukvården, en enorm skillnad på dödligheten. Vaccinationer och antibiotika gjorde sitt till för att bättra på medellivslängden, men nuförtiden har de nya mediciner som introduceras jämförelsevis små effekter, trots att enorma pengar satsas på medicinsk forskning.

Inom fysiken kan man se att under 1800-talet och början av 1900-talet kunde enstaka forskare som satt i "hemmalaboratorier" fortfarande komma på banbrytande upptäckter, medan det numera handlar om stora forskningsteam som oftast bara producerar små resultat.

I och med den avtagande avkastningen på satsade forskningspengar ter det sig otroligt att vi i längden skulle kunna hålla en takt vad gäller uppfinningar och upptäckter som gör att vi kan upprätthålla ekonomisk tillväxt trots sjunkande energitillgång. Dessutom är det inte alls säkert att nya uppfinningar leder till energibesparing. Tvärtom verkar det som om många nya smarta prylar faktiskt leder till större energiförbrukning.

Därmed säger jag inte att det inte kommer att göras nya upptäckter och uppfinningar. Det kommer säkerligen att upptäckas och uppfinnas många kloka saker även i framtiden. Det jag säger är bara att vi inte kan förvänta oss att det ska komma så många banbrytande uppfinningar att vi kan få fortsatt ekonomisk tillväxt.

Framtidsbransch: Återvinning

När vi på grund av den framöver dyrare och knappare energin övergår i det som John Michael Greer kallar "Knapphetsindustrialismens tidsålder" (The Age of Scarcity Industrialism) kommer återvinning och återanvändning att bli betydligt mer intressant och lönsamt. Under den Överflödsindustrialismens tidsålder (Age of abundance industrialism) som vi har upplevt sedan omkring 1950 har många fullt fungerande saker slängts på tippen istället för att försöka sälja dem begagnade. Visserligen går de ofta till så kallad "energiåtervinning", men det är ett stort resursslöseri att bränna upp exempelvis fullt användbara möbler som slängs ut från ett kontor som ska byta inredning.

Jag har tidigare skrivit om att jag anser att reparatör är ett framtidsyrke, men jag anser att hela branschen med återvinning, återanvändning och reparation är något som har framtiden för sig. Det behöver inte heller vara dyr och knapp energi som gör återvinningen mer lönsam, utan den slowmotionkrasch av det finansiella systemet vi ser kan också göra det genom brist på pengar.

Återvinning kan komma i olika skepnader. Det kan handla om affärer som samlar in och säljer begagnade varor, till exempel Myrorna eller Återvinnarna på bilden ovan. Det kan också handla om att återanvända bortkastade saker till nya ändamål eller framförallt att "slakta" dem för att få fram reservdelar och material som kan användas till att reparera eller framställa andra prylar. I vissa fall kan delar av "soporna" innehålla sådana mängder av vissa sällsynta ämnen att det blir intressant att sortera ut de delar som innehåller råvarorna och återvinna dem. Detta gäller för övrigt redan idag för exempelvis koppar så till den grad att kopparstölder är ett problem.

Oljeprisets fasskiften

Den övre (ljusgröna) kurvan i diagrammet ovan visar det reala oljepriset i 2010 års dollar. Som ni ser var det oerhört volatilt i oljeutvinningens gryning fram till 1880. Därefter vidtog en förhållandevis stabil period fram till 1972. Sedan kom som bekant oljekrisen 1973, följd av revolutionen i Iran 1979 och kriget mellan Iran och Irak från 1980. Från 1986 stabiliserade sig dock oljepriset någorlunda, men nu på en högre nivå. Men under 2000-talet har oljepriset som bekant stuckit uppåt igen.

Om man istället för att rita ut oljepriset på en tidsaxel ritar ett diagram över oljepris mot oljeproduktion ser det ut som nedan. Idén har jag fått från Cornucopia som i sin tur fått den från en artikel i Nature). Jag har markerat de olika faserna i oljeprisets utveckling med olika färger.

Fram till 1972 samt 1986-2003 reglerades världsmarknaden för råolja genom efterfrågan. I princip tillkom nytt utbud av olja i takt med efterfrågan. 1973-1985 var istället en fas där oljemarknaden reglerades genom priset. Vad som skedde under denna tid var att användningsområden för oljan som inte var konkurrenskraftiga vid ett högre oljepris rensades bort, framförallt användningen av eldningsolja till att värma upp bostäder.

Sedan 2004 har vi åter gått in i en fas där oljemarknaden regleras av priset, då produktionsvolymen legat i princip still. Jag antar att det kommer att rensas bort en hel del användningsområden för olja framöver. Det som kommer att försvinna är sådant som inte längre är lönsamt vid ett högre oljepris. För många icke nödvändiga varor och tjänster går det inte att höja utpriset hur mycket som helst för att kompensera för dyrare omkostnader på grund av högre oljepris, då efterfrågan på varan eller tjänsten då minskar för mycket. Då återstår bara att lägga ner.

Vilka företag som kommer att försvinna är svårt att förutspå, men energiintensiva företag med lågt pris ut mot konsument är uppenbara kandidater. Visserligen kan det hända att deras varor eller tjänster framstår som såpass attraktiva att konsumenterna är villiga att betala ett högre pris, men det gäller nog bara en mindre del av företagen.

Oljepriset kommer också att slå olika mot olika länder, beroende på hur konkurrenskraftiga de är. Grekisk industri har exempelvis i de flesta fall inte mycket chans mot tysk industri. Vad gäller den grekiska turistbranschen så är visserligen Grekland attraktivt som semestermål på grund av sol och bad, men det hela är ju beroende av att turister har råd att åka dit med bränsleslukande flygplan.

Den process som världsekonomin kommer att gå igenom på grund av det volatila oljepriset kommer säkert att dra ut över många år. Eventuellt kan man tänka sig att oljepriset efter utrensningen av de energiineffektiva verksamheterna åter stabiliserar sig, men då på en högre nivå. Detta beror förstås på hur den framtida oljeutvinningen kommer att se ut. Om den sjunker stadigt kommer volatiliteten att bestå och utrensningarna att fortgå.