Allhelgonahelg

Alla läsare tillönskas en trevlig allhelgonahelg!

Läs även andra bloggar om pumpa

Hur är det med sysselsättningen?

Med anledning av min kommentar till Mona Sahlins debattartikel om jobbpolitik i DN igår tänkte jag titta lite på hur det har sett ut med sysselsättningen de senaste årtiondena. Jag har markerat perioder då den borgerliga sidan haft regeringsmakten med blått och perioder då socialdemokraterna med stödpartier haft regeringsmakten med rött. Först tittar vi på antal sysselsatta:
Som synes ligger vi nu på ungefär samma nivå som då den nuvarande regeringen tillträdde 2006, vilket får sägas vara ett bra resultat med tanke på den kris vi gått igenom. Tittar man på icke säsongsrensade siffror är skillnaden mellan tredje kvartalet 2006 (högkonjunktur, socialdemokratisk regering) och tredje kvartalet 2009 (lågkonjunktur, borgerlig regering) 10 000 fler sysselsatta. I diagrammet ovan kan man dock notera att den uppåtgående trenden för sysselsättningen började redan i slutet av den socialdemokratiska regeringstiden. Jag har svårt för att se någon korrelation mellan färgen på regeringen och hur det ser ut med sysselsättningen. Snarare är det nog globala och lokala konjunkturförlopp som styr sysselsättningen. De borgerliga har haft oturen att sitta i regeringsställning under de senaste årtiondenas båda värsta arbetslöshetskriser. Krisen från 2001 var ifråga om sysselsättning mycket mild. Tydligare blir tendenserna om vi istället tittar på sysselsättningen som andel av befolkningen i arbetsför ålder.
Här ser vi att krisen 1992-1993 ledde till ett katastrofalt fall för sysselsättningsgraden för den vuxna befolkningen - vi hade faktiskt ännu år 2007 inte återhämtat oss helt.

För den som är intresserad av sysselsättningsfrågan rekommenderar jag en titt på "Jobbpartiets" diagram över förändringen i antal jobb inom den privata sektorn. Där kan man dra slutsatsen att den nuvarande regeringen lyckats bra med sysselsättningspolitiken.

Pappersekonomin växte snabbare än den reala

Bill Gross, chef för världens största obligationsinvesteringsfondbolag Pimco skrev en intressant marknadskommentar häromdagen (tack till Finansblogg.com för tipset). Han jämför där de senaste 50 årens BNP-tillväxt med tillväxten för tillgångar av olika slag. Rimligtvis borde t.ex. tillväxten summan av de börsnoterade bolagens värde i USA matcha BNP-tillväxten på lång sikt. Men det har det inte gjort de senaste decennierna. Han kommer fram till att övervärderingen är enorm.

A long history [...] produced a persistent increase in asset prices vs. nominal GDP that led to an average overall 50-year appreciation advantage of 1.3% annually. That's another way of saying you would have been far better off investing in paper than factories or machinery or the requisite components of an educated workforce. We, in effect, were hollowing out our productive future at the expense of worthless paper such as subprimes, dotcoms, or in part, blue chip stocks and investment grade/government bonds. Putting a compounding computer to this 1.3% annual outperformance for 50 years, produces a double, and leads to the conclusion that the return from all assets was 100% (or 15 trillion - one year's GDP) higher than what it theoretically should have been. Financial leverage, in other words, drove the prices of stocks, bonds, homes, and shopping malls to extraordinary valuation levels - at least compared to 1956 - and there could be payback ahead as the leveraging turns into delevering and nominal GDP growth regains the winner's platform.

Och det gäller inte bara USA, utan större delen av västvärlden.

The U.S. and most other G-7 economies have been significantly and artificially influenced by asset price appreciation for decades. Stock and home prices went up - then consumers liquefied and spent the capital gains either by borrowing against them or selling outright. Growth, in other words, was influenced on the upside by leverage, securitization, and the belief that wealth creation was a function of asset appreciation as opposed to the production of goods and services. American and other similarly addicted global citizens long ago learned to focus on markets as opposed to the economic foundation behind them.

Detta stämmer bra med det jag skrev häromdagen om två årtiondens indoktrinering med stigande tillgångsvärden.

Gross' slutsats blir att USA inte kommer att kunna gå ifrån sin nollränta förrän BNP ser ut att åter hålla en stabil tillväxttakt över 4%. Han verkar dock tveksam till hur möjligt detta är. Han ser också dåliga möjligheter att få hög avkastning på sitt kapital framöver - rimligtvis borde BNP-tillväxten sätta en övre gräns för investeringar i stort. Han ser också hela uppgången sedan mars för mer riskfyllda tillgångsslag som överdriven och en övergående fas.

Riksdagen börjar intressera sig för energiframtiden

Kjell Alekletts forskningsgrupp vid Uppsala universitet, Globala energisystem, har blivit inbjudna att presentera sin forskning vid ett seminarium för riksdagsledamöter den 4 november. All heder åt Göran Lindblad, riksdagsledamot från Göteborg för Moderaterna, för att han uppmärksammar denna viktiga framtidsfråga och låter riksdagsledamöterna informeras av några av världens främsta forskare på området.

Saknar konkreta förslag, Mona

Mona Sahlin skriver idag i en debattartikel i DN att "Folket har slutat tro på regeringens jobbpolitik". Vad jag saknar i artikeln är dock vilka konkreta åtgärder som Socialdemokraterna föreslår för att förbättra jobbsituationen. Det enda jag hittar är förslag på utbildningssatsningar, men dessa är av det mer långsiktiga slaget, så de kan knappast sorteras in under jobbpolitik. Jag var till och med tvungen att lusläsa artikeln en gång till, men nej, jag hittar inga konkreta åtgärdsförslag. Artikeln är istället till stor del fylld av politiskt fluff, mycket centrerat kring den opinionsundersökning som rubriken syftar på. Enligt opinionsundersökningen anser en majoritet att Socialdemokraterna är mer pålitliga ifråga om jobbpolitik än den nuvarande regeringen. Det är för mig inget argument för att rösta på Socialdemokraterna. Att många tycker något gör inte att det blir en sanning.

Hoppas nu att socialdemokrater ser detta inlägg för vad det är. Det handlar inte om ett påhopp på Mona Sahlin och Socialdemokraterna, utan om konstruktiv kritik angående vad jag skulle vilja se i en debattartikel.

Jag har själv ett exempel på nära håll på hur förgörande arbetslösheten kan vara - min sambo är arbetslös - och skulle gärna se att arbetslösheten minskar.

Läs även andra bloggar om arbetslöshet, politik

Två årtionden av indoktrinering

Ett mantra som brukar upprepas i samband med investeringsråd i tidningar och från banker är att aktier alltid är en bra investering på lång sikt - ibland med tillägget att man inte bör satsa alla sina pengar på en gång, utan till exempel gå in med en slant varje månad för att undvika att köpa allt på en börstopp. Men är denna investeringsstrategi alltid bra? Tiden sedan år 2000 har bjudit på två förgörande nedgångar för Stockholmsbörsen, så många börjar nog tveka.

Frågan är vad "på lång sikt" betyder. Har man lust att vänta tio år? Den som investerade sina pengar i Stockholmsbörsens 30 största bolag i början av november 1999 (indexet OMXS30 låg då på 944) har idag ungefär lika mycket pengar kvar som då. Detta efter en sanslös bergochdalbana upp till 1539 (mars 2000), sen ner till 421 (oktober 2002), sen upp igen till 1309 (juli 2007), ner igen till 568 (november 2008) och nu upp igen till 950 som högst i oktober 2009. Nu invänder säkert den noggranne att många av aktierna har gett utdelning under tiden, men då kontrar jag med att en investering i t.ex. räntefonder har gett ränta i gengäld. Under tiden har också några av bolagen i OMXS30-indexet bytts ut. Räntebärande investeringar har visserligen behållit kapitalet under denna turbulenta börsepok, men det som har slagit det mesta är råvaruinvesteringar, t.ex. guld där en investering 1999 har tredubblats fram till nu. Bloggrannen Cornucopia tog upp detta häromveckan. Nedan kan ni se min variant av diagrammet guld kontra börsen sedan 1999. Vilken är mest volatil?
Ett ännu värre exempel är att den som investerade 100 dollar på den amerikanska börsen 1929 inte fick sina pengar tillbaka förrän 25 år senare, 1954. Och under tiden hade flera av bolagen gått i konkurs, så man kanske inte fick tillbaka alla sina pengar ändå.

Under tidsperioden 1982-2000 hade vi historiens kraftigaste börsuppgång. Eftersom folk har kort minne och dessutom ofta misstar långa periodiska cykliska skeenden för linjära samband har detta också lett till en av de största indoktrineringarna i finansvärldens historia. Fortfarande lever denna jättelika börsuppgång över nästan två årtionden kvar i det allmänna medvetandet, trots att de senaste nio åren gjort sitt bästa för att motbevisa den. Det är också så att de allra flesta som idag arbetar inom finansvärlden och som ekonomijournalister aldrig upplevt något annat under sitt yrkesliv. De ser fortfarande perioden 1982-2000 som regeln och nedgångarna 2000-2002 samt 2007-2008 som undantag - det var ju en jätteuppgång från 2002 till 2007 också! Tittar vi på ett diagram av Stockholmsbörsen sedan 1901 ser man tydligt hur tidsperioden 1982-2000 sticker ut.
Kanske det är dags för en korrigering nu till den historiska trendlinjen för 1901-1981? Isåfall blir det inte roligt framöver. Korrigeringen behöver dock inte nödvändigtvis innebära jättestora börsnedgångar (även om den kan göra det). Det kan lika gärna bli en sidledes bergochdalbana fram tills vi kommer till trendlinjen igen. Men överdrifter åt ena hållet tenderar att leda till överdrifter åt andra hållet.

Ännu tydligare blir sambanden om man tittar på Stockholmsbörsen inflationsjusterat (logaritmisk skala).
Då ser man hur viktigt det är i ett längre perspektiv att man får årlig utdelning på sina aktier. Endast 1982-2000 samt 1940-1966 har det varit någon nämnvärd långsiktig uppgång, om man räknar bort utdelningen på aktierna.

Men nu är som sagt de arton gyllene åren sedan länge över och vi har klarat av nio år av bergochdalbanebörs istället. Om denna nya period blir lika lång, vilket inte är otroligt, så har vi nio år av bergochdalbana kvar. Vid slutet av den perioden kommer säkert konsensus att vara att aktier inte är något särskilt bra att investera i.

Intressant i sammanhanget är också det diagram som Cornucopia publicerade häromveckan över guldpriset kontra amerikanska börsen sedan 1900. Gör vi samma övning vad gäller svenska börsen blir resultatet ännu mer extremt.
Därmed inte sagt att du måste investera i guld, men diagrammet ovan antyder i alla fall att det på några års sikt torde vara betydligt bättre än aktieinvesteringar.

Läs även andra bloggar om guld, aktier, aktiefonder, fonder, börsen, investering,

Blott Sverige svenska bönor har

Svensk djurhållning är idag till stor del beroende av import av soja som foder. Vi importerar årligen cirka 250 000 ton sojaprodukter, varav mesta delen går till foder. Det mesta importeras från Sydamerika och USA. Detta är inte hållbart i ett längre perspektiv och det är därför dags att se över vilka alternativ som finns. Det som talar emot sojaimporten är förutom de långa transporterna att sojaodlingen i Amerika har mycket stor miljöpåverkan.

För några år sedan har man börjat nya försök med svensk sojaodling - en idé som kom från Charlotte Lagerberg Fogelberg vid Centrum för uthålligt lantbruk (CUL) vid SLU och Fredrik Fogelberg vid Institutet för jordbruks- och miljöteknik (JTI). Lite om resultaten kan man läsa i en artikel på FOBO:s hemsida av Fredrik Fogelberg och en artikel i ATL.

Redan på 1940- och 1950-talen gjorde man försök med sojaodling i Sverige. Sven Holmberg i Fiskeby utanför Norrköping tog fram flera sorter, varav Fiskeby V var den bästa. Denna sort cirkulerar fortfarande i liten skala bland svenska odlare och kan t.ex. köpas från fröfirman Impecta. Jag har själv odlat den i liten skala med hyfsat resultat. Grundproblemet med sojaodling på våra breddgrader är att de flesta sorter luras av våra långa sommardagar och inte sätter frön. De svenska sorterna är särskilt framtagna för att inte luras av daglängden och dessutom hinna ge skörd under vår korta odlingssäsong.

På 1970-talet gjordes större försök med svensk sojaodling, men dessa slog inte väl ut och därför har det funnits en negativ inställning till svensk sojaodling. 2005 kom dock som sagt idéerna tillbaka och man började också prova kanadensiska sorter. Provodlingar i Skåne och på Öland gav lovande resultat. Nu återstår dock en lång process om det ska bli någon svensk sojaodling i kommersiell skala. Intressantast borde väl sojan vara för ekologisk produktion, då ekologiska lantbrukare i dagsläget inte får använda sig av importerad soja som djurfoder. Då borde inhemsk eller till och med egenodlad soja kunna vara beaktansvärda alternativ trots det högre pris som svenskodlad soja skulle betinga. En förutsättning är dock också att svenskodlad soja ger bra lönsamhet som djurfoder jämfört med de baljväxter som idag används i svensk ekologisk djuruppfödning, t.ex. ärter eller åkerbönor.

Fredrik Fogelberg är även aktiv inom försöksodling av andra bönor. Idag kan man i de flesta svenska livsmedelsaffärer finna ett stort sortiment av kokbönor, både torra och kokta på burk, men så gott som allt är importerat, trots att många sorter går lika bra som bruna bönor att odla i Sverige. Jag har själv odlat flera sorter med gott resultat, t.ex. röda kidneybönor, borlottibönor och yinyangbönor. Här handlar det inte om kreatursfoder utan om kokbönor som människoföda. Även här kan förstås inte svensk bönodling konkurrera med den importerade ifråga om pris, men ekologisk odling eller närodlat kan vara argument som ger svenskodlade bönor en konkurrensfördel. Här kan Svenskt Sigills initiativ till klimatmärkning av mat vara intressant ur ett perspektiv med närodlad mat. Hälsokostmarknaden borde också vara intressant för svenskodlade bönor, åtminstone i liten skala. Mer om JTI:s försök med svensk bönodling kan man läsa i en kort sammanfattning på webbsajten eller så kan man ladda ner hela broschyren på tolv sidor.

Dessa försök med svensk bönodling är i mitt tycke mycket intressanta och viktiga. Hela vårt system för matproduktion är som det ser ut idag inte hållbart i ett längre perspektiv, och det är hög tid att vi gör något åt det innan det är för sent.

Rostad majs och pumpasoppa

För några veckor sedan nämnde jag bland "världens vackraste mat" mjölmajsen "Painted Mountain". Nu undrar säkert många vad man ska ha den till förutom att ha de vackra kolvarna till att hänga upp som inredningsdetaljer. Förutom det förslag jag skrev då, nämligen att mala den och koka polenta, så har jag nu ett ännu bättre förslag till goda snacks.

Rostad majs
Man kan ibland hitta rostad majs i affärer, men i mitt tycke är den alldeles för salt. Så här kommer recept på hur man gör sin egen "parched corn" som den kallas i Amerika. Man tar torra majskorn - det kan vara mjölmajs eller sockermajs, men inte popcorn. I originalreceptet rostar man kornen direkt, men jag har experimenterat lite och tycker det blir bättre om man låter dem stå i blöt över natten. Häll på kvällen på kokande vatten över majskornen i en skål. Låt stå till nästa dag och slå i durkslag för att få bort vattnet. Låt rinna av ordentligt.
Sen tar man en aning matfett (t.ex. olja, smör, ister eller baconfett) i en kastrull med lock. Majskornen ska inte bada i fettet, utan det ska bara vara så att det precis smörjs ut på botten när det smält. Sedan häller man i majskornen så att det blir ett lager som är omkring 1½-2 majskorn - välj alltså en lagom stor kastrull. Salta efter egen smak.
Stek sedan under lock på medelvärme. Var beredd på att några av majskornen kommer att poppa - därav locket och därför inte så mycket matfett att det kan skvätta omkring. Rör om då och då och rosta majsen tills den blivit ljusbrun. Om du använder flerfärgad majs som Painted Mountain är det bra att ha med några ljusa korn så är det lättare att se när de är färdiga. När majsen är färdigrostad häller du upp den i en skål och låter den svalna innan du äter den.
Det här var så gott att jag kommer att göra slut på min hemodlade majs väldigt snart. Då måste jag leta rätt på mjölmajs i någon affär - borde gå att hitta t.ex. i invandrarbutiker med inriktning på latinamerikaner. Nästa år ska jag utvidga min majsodling!

Om du odlar sockermajs, vilket väl är vanligast bland hobbyodlare i Sverige, så är detta ett sätt att använda kolvar som blivit övermogna. Låt dem helt enkelt torka och gör sedan rostad majs.

Pumpasoppa
När vi ändå är inne på recept kan vi se vad vi kan göra av de vackra pumporna förutom pumpagubbar. En rätt jag brukar göra är pumpasoppa. Dela pumpan i två halvor och gröp ur fröna och trådarna (fröna kan man spara och rosta på 175 grader i ugnen om man vill). Skär sedan pumpahalvorna i ungefär 2 cm tjocka skivor, som du skär av skalet på och sedan skär till tvåcentimeterstärningar.
Släng alla tärningarna i en stekgryta som du har tagit matfett i. Stek sedan sakta under lock tills det hela blivit mos. Rör om då och då så att alla bitarna blir stekta. När allt mosat sig (tar minst en halvtimme) tillsätter du pressad vitlök, chilipeppar och salt och låter det koka ett tag till. Tillsätt till sist creme fraiche eller matlagningsyoghurt, blanda ihop och låt koka upp under omrörning för att sedan omedelbart ta ifrån värmen innan det skär sig.

Pumpasoppan kan lämpligen avnjutas tillsammans med hembakt bröd.

Läs även andra bloggar om recept, majs, pumpa

Icke skalbara solceller

Jag läste häromdagen i Ny Teknik att Sharp har slagit rekord i verkningsgrad för solceller. Masstillverkade solceller är där uppe i en verkningsgrad på 35,8% - det tidigare rekordet var på 31,5%. Men det finns ett problem som inte nämns i artikeln, även om ett granskande öga kan ana det.

en solcell vars översta lager består av indiumgalliumfosfid, mellanlagret av galliumarsenid och det understa lagret av indiumgalliumarsenid

Indium är ett oerhört sällsynt ämne, som jag skrev om i våras.

Enligt vissa beräkningar finns det endast cirka tretton års utvinningsbara indiumreserver kvar vid nuvarande produktionstakt. Även om detta skulle visa sig vara för pessimistiskt kan vi i alla fall konstatera att det inte finns några större mängder indium att tillgå.

Den höga verkningsgraden hos de nya solcellerna från Sharp får därmed mest ses som kuriosa och är inte någon framkomlig väg mot energiersättning i stor skala. Världen får därför hålla tillgodo med kiselbaserade solceller och en verkningsgrad kring 20%.

Man kunde i våras också läsa i Ny Teknik om företaget First Solar, som uppnått en drömgräns genom att producera solceller för under en dollar per watt. Men även här finns en liknande hake.

First Solar använder tunnfilmsteknik baserad på cadmium-tellurid (CdTe) som bara kostar en tredjedel av solceller av kisel

Om tellur skrev jag också i våras.

Tellur är till och med mer sällsynt än platina i jordskorpan och framställs i ytterst små mängder som biprodukt vid kopparbrytning (omkring ett kilo från ett tusen ton kopparmalm).

Skulle First Solar försöka producera sina solceller i mängder som skulle lämna ett meningsfullt bidrag till jordens energiförsörjning skulle de alltså snabbt märka att en av råvarorna helt enkelt inte fanns tillgänglig. Långt innan dess skulle de dock ha drivit upp världsmarknadspriset på tellur till rekordnivåer och då skulle solcellerna inte längre vara så billiga att producera.

I sammanhanget frågar jag mig varför solceller av kisel är så dyra att producera - råvaran är ju inte särskilt sällsynt. Jag vet tyvärr inte tillräckligt om det, men det höga priset får mig att tro att det någonstans i processen går åt en massa energi.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att solcellerna inte kommer att kunna leva upp till de högt ställda förhoppningar som många har om dem. Det känns tråkigt att ständigt framstå som "party pooper", men vad gäller energialternativ presenteras jämt de positiva sidorna och de ses som lösningar för framtiden. Då är det på sin plats att påpeka alla obehagliga fakta som företaget och journalisten "glömt bort".

Läs andra bloggar om solenergi, råvaror, energi

Varthän, bostadspriser?

Just nu är läget lite förvirrande. Igår kom senaste Småhusbarometern från SCB, där man tydligt ser att småhuspriserna sjönk 2 procent från augusti till september, räknat på K/T-talet. Men enligt Mäklarstatistik steg priserna på både bostadsrätter och villor med 2 procent från augusti till september, men har en bit kvar till toppen från 2007. Skillnaden mellan Mäklarstatistik och Småhusbarometern brukar bestå i att de har olika fördröjning på sina priser, men tittar man på kurvan över villapriser på Mäklarstatistiks hemsida blir det svårt att passa ihop den med kurvan hos SCB. Jag ser därför just nu två motstridiga dataserier. SCB känns dock mest pålitliga. Vi får se hur det ser ut framöver.

SCB:s pressmeddelande och därmed pressmeddelandesväljarna TT och DN väljer att tolka statistiken så positivt som möjligt, nämligen att priserna under tredje kvartalet var i genomsnitt 3 procent högre än under andra kvartalet i år. Intressantare tycker jag är det tydliga trendbrott som syns under september. Här kan ni se det i det inflationsjusterade medelpriset, vilket jag använder istället för K/T-talet.
Till och med i ett tremånaders glidande medelvärde för att jämna ut svängningarna ser man trendbrottet tydligt.
Nu är septembers siffror ännu mycket preliminära, men tittar man på tidigare upplagor av Småhusbarometern ser man att revisionerna inte brukar vara särskilt stora.

Allt fler börjar nu prata om bostadsbubbla, vilket ni säkert vet att jag har varnat för ett tag. Vad gäller orsakerna till bostadsbubblan så tog DN häromdagen upp en genomgång som SEB gjort av boräntor i olika länder. Det visar sig då att de korta boräntorna ligger ovanligt lågt i Sverige och att bindningstiden i genomsnitt är mycket kortare här. Frågan är om det kommer att komma något slags anpassning eller normalisering framöver där Sverige i så fall närmar sig förhållandena i andra västländer. En sådan anpassning kommer inte att skicka bostadspriserna uppåt.

I sammanhanget tycker jag att ni ska läsa Cornucopias lilla skräcknovell om hur det kan gå om man tar för mycket lån på bostaden. Han har idag även skrivit lite om myterna kring att inflationen äter upp bolånet, samt i förrgår om varför stigande bostadspriser inte är positivt.

Lettiska statens fortsatta finansieringsproblem

Förra veckan försökte Lettiska staten sig på att låna upp pengar på marknaden, men misslyckades får man väl säga. I onsdags lyckades man prångla ut totalt drygt 2 miljoner lati i tre- och tolvmånaders statspapper, medan auktionen på sexmånaders statspapper inte sålde något. Detta ska jämföras med de totalt 24 miljoner lati som erbjöds. På torsdagen gjorde man ett nytt försök, men fick bara in 1,7 miljoner lati. Man försökte då inte ens ha med de sexmånaders papper som misslyckades på onsdagen. Orsaken till misslyckandet? Förutom att få i dagens läge vill ta risken att sitta med lettiska statspapper i portföljen, så steg den lettiska interbankräntan Rigibor så mycket att statspappren hade för lågt satt ränta för att vara attraktiva. På torsdagen hade tremånaders Rigibor stigit till 13,1%, jämfört med 10,5% ränta på tremånaders statspapper.

Nu fick lettiska staten in drygt 5 miljoner euro på dessa två auktioner, vilket inte är mycket jämfört med de behov som finns. Man är fortfarande fullständigt beroende av sina nödlån från IMF, EU och Sverige på 7,5 miljarder euro och har uppenbarligen inga möjligheter att finansiera sig på den öppna marknaden, åtminstone inte i den egna valutan.

Fortfarande måste man spara mer i statsbudgeten. Men tydligen är de fem regeringspartierna inte överens om budgeten. Allt detta gör att det åter spekuleras om devalvering. Som jag har sagt förut ser jag en devalvering som mer eller mindre oundviklig. Det ser dock ut som om man försöker att skjuta upp devalveringen så att alla parter ska hinna förbereda sig så gott det går (t.ex. nyemission i Swedbank).

Situationen blev knappast bättre när premiärminister Valdis Dombrovskis i tisdags föreslog en lag om att lettiska bolåntagare inte ska kunna krävas på mer än husets marknadsvärde. Det känns osökt som en förberedelse för devalvering, särskilt med tanke på att enligt Bloomberg så är 90% av de lettiska bolånen i euro. Swedbank får såklart stora skälvan och hotar med att trappa ned sin närvaro i Lettland om lagen går igenom. Vilket hot - det kanske bara vore bra för letterna om de slapp våra svenska banker som utsugare. Finansmarknadsminister Mats Odell sågar såklart det lettiska lagförslaget - han brukar konsekvent verka för de svenska storbankernas bästa. Till lagförslaget hör tydligen också att vid vräkning vid utmätning måste banken även kunna erbjuda en ny bostad. En lag med många intressanta sidor. Klart att bankerna hatar den, men jag måste säga att den egentligen låter väldigt human. Den gör inte folk till låneslavar och den ser till att man åtminstone har tak över huvudet.

I sammanhanget kan också nämnas att i USA fungerar bolån ungefär på det vis som nu föreslås i Lettland. Om bolåntagaren inte kan betala så tar banken huset och kan inte ställa några ytterligare krav.

Idag kan vi också läsa att det lettiska premiärministerbesöket i Stockholm samt Anders Borgs varningar tycks ha haft önskad effekt, då Lettlands regering nu lagt förslag om skattehöjningar och nedskärningar så att man når upp till Sveriges krav. Anders Borg är tydligen nöjd nu och kommer med lite floskler om "en ansvarsfull budgetpolitik men att den måste genomföras på ett socialt varsamt sätt". "Socialt varsamt" - nä dra mig baklänges! Jag skulle föreslå att Anders Borg flyttar till Riga, så får han själv uppleva hur socialt varsam den lettiska politiken är. DN frågar Anders Borg varför höjd fastighetsskatt skulle vara bra för Lettland, men inte för Sverige, men Borg slingrar sig och svarar inte ordentligt på frågan. Jag hade tidigare ett visst förtroende för Anders Borg, eftersom han agerade ganska vettigt i samband med finanskrisen, men nu har jag tyvärr tappat detta förtroende efter den senaste veckans uttalanden.

Fotnot: 1 lats (plural lati) är ungefär 1,40 euro.

Läs även andra bloggar om lettland, baltikum, statspapper, devalvering

Rekordunderskott i USA

Nu har vi fått facit för USA:s budgetunderskott för räkenskapsåret 2009 (räknas från första oktober till sista september). Minus 1,4 biljoner dollar (tolv nollor), vilket är det största sedan 1945, eller nästan 10 procent av BNP. Det var tre gånger så stort som för räkenskapsåret 2008. Förutom de ofattbart stora utgifter som amerikanska staten har haft för att täppa igen de svarta hålen i finanskrisen så orsakas underskottet av vikande skatteintäkter. Skatteintäkterna föll med 17 procent eller 420 miljarder dollar. Samtidigt ökade utgifterna med 18 procent. Underskottet var i och för sig ingen överraskning, men siffrorna är trots allt värda att nämna eftersom de är så stora och USA:s ekonomi är så viktig för resten av världen.

Det ser inte heller särskilt ljust ut framöver. För räkenskapsåret 2010 räknar Congressional Budget Office med ett budgetunderskott på 1,4 biljoner dollar. Hur länge kan amerikanska staten fortsätta att leva på lånade pengar innan långivarna revolterar?

Samtidigt har delstaterna också drabbats av budgetpanik efter kraftiga fall i skatteintäkterna. Kalifornien uppvisar till exempel röda siffror bara 10 veckor efter att den bantade budgeten antagits. Här krävs kraftfulla åtgärder för att balansera budgetarna, inte bara i Kalifornien, utan överallt. Delstaterna tvingas då välja mellan två onda ting - höjda skatter eller neddragningar i servicen. Alternativet sänkta löner för delstatsanställda är troligen omöjligt att få igenom. Missnöje lär det i alla fall bli hur man än gör. Och problemet lär vara svårt att skjuta på framtiden, eftersom det verkar som om det kommer att dröja mycket länge innan skatteintäkterna når upp till den nivå de var på år 2007.

Efter dessa tråkiga nyheter kan ni behöva liva upp er med något helt annat. Kolla in Pianotrappan! Viral marketing när den är som bäst.

Läs andra bloggar om usa, budgetunderskott, kalifornien, skatteintäkter

Vem är EU-sabotör?

Bloggaren Juggen skrev igår en läsvärd sågning av Expressens illa underbyggda påhopp på Václav Klaus för att han dröjer med att skriva på Lissabonfördraget. Läs även Juggens kommentarer om den "objektiva" journalistiken kring Lissabonfördraget.

Tjeckiens president gör i mitt tycke helt rätt som först låter författningsdomstolen granska Lissabonfördraget kontra grundlagen. Sveriges politiker har ju redan utan större tvekan skrivit på fördraget åt oss, så vi slipper folkomröstning och därmed risken att vi röstar "fel". Ingen närmare koll mot grundlagen här inte.

Just att det är så bråttom att få igenom fördraget gör mig ännu mer misstänksam. Har vi klarat oss utan detta fördrag i många år, varför gör det så mycket om det skulle dra ut på tiden i ett halvår till?

Läs andra bloggar om politik, eu

Inte RISK för bostadsbubbla - det ÄR en

SvD skriver idag om att bopriserna är på väg uppåt igen och att det är risk för bostadsbubbla. Vadå risk? Det är en bostadsbubbla, anser jag. I mitt första inlägg på denna blogg hösten 2007 skrev jag om detta. Vissa brukar kontra med att om man förutsäger fallande bostadspriser får man förr eller senare rätt, men notera skillnaden mot en viss KTH-professor som talat om boprisfall i många år tills ingen längre lyssnar på honom. Jag gjorde min förutsägelse hösten 2007, då reala (inflationsjusterade) bostadspriser faktiskt toppade.

SvD har även ett tjusigt diagram över inflationsjusterade bostadspriser sedan 1980, som är misstänkt likt de diagram jag fortlöpande har publicerat på denna blogg sedan hösten 2007. Lite förvirrande är det att de inte talar om att diagrammet visar inflationsjusterade priser, inte nominella.

Men bopriserna stiger ju nu igen, efter förra höstens nedgång - har vi då inte återupptagit upptrenden? Nej, anser jag, detta är bara en uppstuds efter första benet neråt. I september skrev jag om bubbelpsykologi applicerad på svenska bostadspriser. Just nu anser jag att vi befinner oss i stadiet "återgång till det normala".

Det som är mest oroande i dagsläget är att utlåningen ökar trots ökande arbetslöshet. I dagens läge skulle svensken i genomsnitt ha påbörjat sin avskuldning. Men Riksbanken har med sin huvudlösa räntesänkning eldat på den svenska bokreditbubblan. Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson varnar:

Hon konstaterar att vi har en starkare kreditgivning i år mot ifjol. Under augusti i år var den 8 procent högre än under förra året. Då hade vi en styrränta på 4,25 procent. Hon varnar för att hushållen får lite för stora skulder. Det är lätt att låna lite för mycket pengar när kostnaden för lån är låg.

Jag tycker hon är alldeles för mild. Det handlar inte om "lite för stora skulder". Det handlar om alldeles för stora skulder. Ett annat problem är att skuldbördan är ojämnt fördelad. Vissa sitter med väldigt stora lån och mycket små marginaler i privatekonomin, medan andra är skuldfria eller endast har små lån. Även den genomsnittligt låga amorteringsgraden är ett problem. Danske Banks chefsekonom Roger Josefsson säger:

Om hushållen uteslutande fokuserar på kassaflödet under kort sikt snarare än inkomsten över hela livscykeln väljer de det som är det billigaste lånet här och nu, vilket idag är rörlig ränta. Men då bortser man från det sparande som behövs för att upprätthålla konsumtionen vid högre räntor, en eventuell arbetslöshet eller när man går i pension.

Exakt! Många ser bara på vilken ränta de kan klara av i dagens läge och lägger sitt bud på bostaden efter det, utan att tänka på hur hela deras liv framöver ska se ut. Cristoffer Stockman skrev i januari i år också ett bra räkneexempel över varför man ska amortera.

Samtidigt tror större delen fastighetsmäklarna på stigande bopriser under hösten. Som orsak anges att utbudet är ovanligt litet. Men både utbud och efterfrågan kan växla snabbt. Och mäklarna talar som alltid i egen sak.

Som exempel på vad som kan ändra situationen står det i sidospalten till SvD:s boprisartikel samt i en artikel hos DN att allt fler svenska bostadsägare hamnar hos Kronofogden. På ett år har de ökat med 13 procent, trots att räntan är låg - säkerligen på grund av arbetslösheten. Höginkomsttagarna (årsinkomst över 400 000 kronor) står för den största procentuella ökningen.

- Höginkomsttagarna går igenom en större omställning när det gäller att anpassa sina utgifter efter inkomsterna. Steget från att tjäna 40000 kronor i månaden till att gå på a-kassa är mer drastiskt än att gå från en månadsinkomst på 20000 kronor, säger Jonas Åkerman

Det är inte förvånande - hög inkomst ger också möjlighet att ta stora lån om man bara räknar på sin månadskostnad. Och bristen på helhetssyn är minst lika utbredd bland höginkomsttagare som bland de mindre lyckligt lottade.

Om förväntningarna på den ekonomiska återhämtningen inte uppfylls kan det också leda till att hela psykologin på bostadsmarknaden förändras. Idag tror nog de flesta som bara läser det vanliga mediebruset att vi passerat det värsta och väntar sig en snabb återgång till det "normala" med kraftig tillväxt i ekonomin. Vi behöver inte ens få en ny BNP-nedgång för att knäcka dessa förväntningar, utan det räcker troligen med att vi får en snigelartad BNP-tillväxt för att folk ska misströsta.

Spanien eller Lettland?

Frågan är vilket av dessa två länder som kommer att starta nästa omgång av finansiell röra i Europa. Det finns också andra kandidater, men Spanien och Lettland ligger båda risigt till.

Edward Hugh är en ekonom som från början kommer från Storbritannien, men bor i Barcelona. Han skriver ofta på A Fistful of Euros om situationen i bland annat Spanien och Lettland, med intressanta analyser.

Häromdagen skrev han lite kring att Spaniens handelsunderskott nu minskar. Det kan i förstone tyckas positivt att det minskar, men som i flera andra länder beror det på att ekonomin imploderar och importen faller snabbare än exporten. För Spanien föll importen 29,5% i årstakt, medan exporten "bara" föll 15,8%. Så Spaniens BNP-fall visar inte hela bilden av hur det står till med ekonomin - BNP stiger nämligen när nettoimporten minskar. För den som inte vet det har Spanien haft den största fastighetsbubblan i Europa, åtföljd av konsumtion för lånade pengar, ungefär som för USA. 2007 hade Spanien det näst största handelsunderskottet av alla världens länder (efter USA). "Alla" spanjorer blev plötsligt "rika". Men efter bygg- och köpfesten kommer baksmällan. Spanska staten räknar med ett budgetunderskott på över 10% i år och EU-kommissionen räknar med att Spanien blir den enda av EU:s stora ekonomier som kommer att avsluta 2009 i recession.

Till Spaniens problem hör att man inte kan devalvera, eftersom man är fast i eurosamarbetet. Därmed tvingas man liksom Lettland till en smärtsam "intern devalvering", men med den skillnaden att man inte har en säkerhetsventil i att kunna släppa valutan fri om situationen blir ohållbar.

Ett annat problem i Spanien är att nettoskulden till utlandet är stor - runt 83% av BNP och stigande. För tillfället är detta inget jätteproblem eftersom ränteläget är lågt, men om det blir en återhämtning i övriga Europa kommer räntorna att stiga, vilket förvärrar Spaniens situation. Enligt Edward Hugh har över 85% av de spanska bolånen rörlig ränta.

Det ser också ut som att det fortsätter utför även i det kortare perspektivet. I september accelererade minskningstakten i industriproduktionen i Spanien enligt PMI-undersökningen. Då fick man också för första gången på tre månader en minskning av nya order. Industriproduktionen har fallit nästan 35% från toppen sommaren 2007 och 17,4% på ett år. Spanien har också EU:s högsta arbetslöshet - 18,9% i augusti. Edward Hugh räknar med över 20% i november.

Eftersom Spanien är en så stor del av EU och EMU kommer dess problem att få återverkningar på övriga länder i dessa samarbeten. Nu kommer euron och den europeiska centralbanken ECB att testas på allvar, p.g.a. diskrepansen mellan medlemsländer som Tyskland, som klarat sig förhållandevis bra, och Spanien, som är en katastrof.

Lettland kanske inte kommer att ha lika stor effekt på EU generellt, men är desto viktigare för oss i Sverige. I förra veckan varnade Anders Borg den lettiska regeringen att de måste genomföra de utlovade nedskärningarna i budgeten i slutet av oktober. Två av partierna i Lettlands styrande fempartikoalition motsätter sig nu dessa besparingar och vill bara spara drygt hälften så mycket. Anders Borg fortsatte också sina varningar vid IMF:s årsmöte i helgen.

Finansminister Anders Borg har enligt SvD varnat våra svenska storbanker för en akut politisk kris i Lettland med efterföljande devalvering och eventuell betalningsinställelse. Särskilt hemlig var kanske inte varningen då man kan läsa följande i statsbudgeten som presenterades för några veckor sedan:

Eftersom det är svårt att säkert bedöma Lettlands betalningsförmåga och förutsättningar för återhämtning går det inte att fullständigt utesluta risken för en omfattande betalningsinställelse.

Hursomhelst verkar IMF nu börja luta mot att tvinga Lettland till devalvering. Jag har ända sedan i våras sagt att en devalvering i Lettland är oundviklig och nödvändig.

En lettisk devalvering skulle innebära en katastrof för vissa svenska banker då kreditförlusterna skulle explodera, framförallt eftersom många lån i Lettland är skrivna i euro. Swedbank har 61 miljarder kronor utlånat i Lettland - där ryker i så fall säkert nyemissionens 15 miljarder, som officiellt var tänkta för offensiva satsningar. SEB har 40 miljarder utlånat i Lettland och Nordea har 30 miljarder.

Förutom de direkta effekterna i Lettland kommer en kris där ofelbart att smitta av sig på de baltiska grannländerna och kanske leda vidare till ett tappat förtroende för flera av de öst- och centraleuropeiska länderna. I det senare fallet är det inte bara Sveriges banker som sitter pyrt till, utan bankerna i flera andra västeuropeiska länder.

Idag bekräftar Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis indirekt farhågorna om Lettlands budgetnedskärningar i sin kritik av Anders Borgs "aggressivitet". Han säger att man inte kommer att förstärka budgeten lika mycket som tidigare sagts, utan bara med 4,9 miljarder kronor. Han anser dock att det skulle räcka för att få ner budgetunderskottet till 8,5 procent nästa år. Frågan är dock om det verkligen finns så mycket återhämtning i den lettiska ekonomin som Dombrovskis påstår/hoppas och hur hållbar denna återhämtning är.

Idag har också vår statsminister Reinfeldt kallat Lettlands och Litauens premiärministrar till Stockholm för att de ska få krypa lite för sin svenske storebror. Han passade inför detta på att instämma i Anders Borgs kritik av Lettlands regering. Nyheter från uppläxningen får vi säkert läsa imorgon.

Nåja, världsekonomin är spännande nästan jämnt nuförtiden. Lite väl spännande tycker jag faktiskt. Knappt har det hunnit lugna ner sig förrän det dyker upp nya orosmoment. Jag hade föredragit att ha ett lugnt liv utan en massa imploderande banker och sånt som bara väntar på att hota min lilla värld. Men nu är läget som det är, så jag försöker hålla mig à jour med vad som händer för att inte drabbas av alltför obehagliga överraskningar. Om Spanien eller Lettland orsakar stora svarta rubriker framöver så är jag i alla fall mentalt förberedd.

Läs även andra bloggar om spanien, lettland, baltikum, bnp, budgetunderskott, handelsunderskott, industriproduktion, devalvering, lån

En sorgens dag

Så har Sverige genom irländarnas folkomröstning kommit ett steg närmare att mer eller mindre fullständigt ge upp sin självständighet som nation. Ty detta är vad Lissabonfördraget innebär. För att få en motvikt till statsministerns och övriga politikeretablissemangets hyllning av irländarnas beslut kan man läsa vad Cornucopia har att säga om fördraget. För att förstå mer av fördraget, läs på SIEPS' sajt.

Folkomröstningar hålls för att skapa legitimitet runt frågor där politikerna redan bestämt sig. Ibland röstar dock folket "fel", så som irländarna gjorde förra gången de skulle rösta om Lissabonfördraget. Nu slapp de irländska politikerna köra över sina väljare, utan kunde ordna en andra folkomröstning efter diverse fagra löften från EU. Den kraftiga ekonomiska kris som Irland just nu genomgår gjorde argumentationen för fördragets förträfflighet enkel. De flesta irländare är rädda för vad som håller på att hända med deras ekonomi och många vill säkert knyta upp sig starkare inom EU för att säkerställa unionens stöd för ekonomiska räddningsåtgärder.

Finns det då inga svenska politiker som har råg i ryggen och vågar sätta sig upp mot detta europeiska maktprojekt? Tja, det ser ut som man i så fall skulle behöva rösta på partier som i övrigt har en ganska skum politisk agenda, t.ex. Vänsterpartiet eller högerextremister. Kanske dags att starta ett enfrågeparti till nästa val?

Vårt sista hopp står nu till att Tjeckien förhalar tillräckligt länge för att det ska bli nyval och sedan folkomröstning i Storbritannien.

EU har många positiva sidor, t.ex. samarbete och fri rörlighet. Överstatlighet är inte en av de positiva sidorna. Detta är en farlig utveckling som sätter mer makt i händerna på makthungriga politiker.

På grund av denna sorgliga händelse är min blogg svart de närmaste dagarna.

Läs även andra bloggar om politik, eu, irland, demokrati, lissabonfördraget

Många amerikaner ger upp arbetssökandet

Igår kom månadsrapporten över arbetslösheten från amerikanska BLS, som visade att sysselsättningen minskade betydligt mer än väntat. Rubriksiffran var på 263 000 förlorade jobb, jämfört med 201 000 i augusti. Tidigare i år har takten i vilken jobben försvinner avtagit, men nu ökade den igen. Vi får se om detta är ett trendbrott eller bara en tillfällig fluktuation. Hursomhelst fick de oväntat sämre siffrorna börserna att fortsätta fallet som påbörjades tidigare i veckan.

Som jag påpekade i samband med augustis siffror är siffran över förlorade jobb kraftigt justerad enligt en modell som just nu är långt ifrån verkligheten. Intressantare är egentligen den hushållsenkät som presenteras samtidigt. Enligt denna så var den officiella säsongsjusterade arbetslöshetssiffran 9,8 procent i september, jämfört med 9,7 procent månaden innan. Det bredare arbetslöshetsmåttet U-6, som även inkluderar "marginally attached" och "discouraged" samt deltidsarbetande som vill ha mer jobb, är nu uppe på 17 procent säsongsjusterat.

Men det finns fler intressanta siffror att titta på. Deltagandet i arbetskraften minskar stadigt och är nu nere i 65,2 procent av den arbetsföra befolkningen, jämfört med 65,9 procent i maj. Antalet personer som inte deltar i den potentiella arbetskraften ökade från augusti till september med ungefär 800 000 säsongsjusterat, vilket innebär 1,5 miljoner i faktiska tal.

Den genomsnittliga lönen per vecka har också minskat med 0,25 procent från augusti till september, trots att timlönen har ökat marginellt. Detta eftersom den genomsnittliga arbetstiden minskat - fler tvingas alltså jobba deltid.

De flesta av de här siffrorna får du inte läsa i svenska medier. Sammantaget ger dessa siffror en bild av den amerikanska arbetsmarknaden som är allt annat än ljus.

Läs även andra bloggar om arbetslöshet, usa

Osmarta försäkringar

SvD tar idag upp att fackförbundens inkomstförsäkringar kan ställa till problem för dem och försäkringsbolagen framöver. Självklart - om arbetslösheten ökar mer än vad man förväntade sig när försäkringarna tecknades så kommer utbetalningarna också att bli större och det hela kan bli en förlustaffär.

Inkomstförsäkringar har de senaste åren tecknats i en mycket större skala än någonsin tidigare, eftersom försäkringsbolagen uppenbarligen sett goda inkomstmöjligheter i detta segment. För några år sedan hade de flesta säkert (liksom jag) knappt tänkt på att sådana försäkringar skulle kunna finnas. Det är en del av hela den trend som funnits de senaste åren mot allt mer komplexa samband i ekonomin, där alla försäkringsbolag, fonder, banker med flera nu är sammanflätade i ett finmaskigt globalt nätverk av olika typer av avtal och finansiella instrument. Exakt hur en viss händelse i ekonomin påverkar detta nätverk blir på grund av komplexiteten oerhört svårbedömt. En av de största riskerna är motpartsrisken, exempelvis om du har en inkomstförsäkring, men ditt försäkringsbolag inte förmår leva upp till sina åtaganden.

Innan man lanserar en ny typ av försäkring så sitter aktuarierna på försäkringsbolaget och räknar på risken för att man ska behöva betala ut samt hur mycket man bedömer att man ska behöva betala ut, och får då fram premier, eventuellt uppdelade i olika riskgrupper. Allt med grundtesen att försäkringsbolaget aldrig ska gå med förlust. Beräkningarna görs utifrån matematiska och statistiska modeller av olika komplexitetsgrad. Dessa modeller bygger på en mängd grundantaganden, t.ex. hur stor andel av de försäkrade som i genomsnitt blir arbetslösa under en tioårsperiod. Problem blir det om sådana grundantaganden visar sig inte stämma, t.ex. om man får hög arbetslöshet under längre tid. Jag vet inte hur långa tider aktuarierna räknar med för denna typ av försäkringar, men gissningsvis använder man tidsspann över åtminstone en konjunkturcykel, kanske tio år. Men det finns även längre cykler i ekonomin. Senast vi hade en ekonomisk kris av denna kaliber var för knappt åttio år sedan och så långa tidsspann använder aktuarierna garanterat inte, eftersom det inte är praktiskt möjligt, då Sveriges ekonomi på 1930-talet såg helt annorlunda ut än idag, så att siffrorna inte är relevanta i dagens samhälle.

Fackförbundet Unionens inkomstförsäkringar ställer exempelvis nu till problem, då arbetslösheten stigit över vad modellerna antog. Försäkringarna ligger i det egna försäkringsbolaget Unionen Medlemsförsäkring, och det finns nu två alternativ - höja premierna (som är en del av fackförbundets medlemsavgift) eller tillföra kapital från förbundet. Ingendera känns särskilt attraktivt, men något av dem måste man välja. Att höja premierna kan vara svårt, som nämns i artikeln, eftersom man samtidigt vill ha ett konkurrenskraftigt erbjudande. Ingen vill vara först med att höja premien, men samtidigt kan man inte sälja försäkringsprodukter med förlust, så premiehöjningar kommer att tvingas fram.

Om krisen går in i en andra våg, så som jag räknar med kommer att ske (troligen under första halvan av 2010), kan det bli tufft för alla försäkringsbolag som har utfärdat konjunkturkänsliga försäkringar av olika slag, framförallt inkomstförsäkringar. Dessutom räcker det uppenbarligen med den konjunkturnedgång vi redan haft för att ställa till problem. Jag räknar med att vi kommer att få höra mer om detta framöver. Inkomstförsäkringarna är ju uppbyggda på lite olika sätt för olika fackförbund, så effekterna kan bli väldigt olika. Unionen äger tydligen sitt eget försäkringsbolag, medan andra fackförbund har "outsourcat" verksamheten till t.ex. Folksam. Hursomhelst kan man nog räkna med att premierna måste höjas kraftigt i de flesta fall och att vissa fackförbund kan få se sin kassa urholkad.

Läs även andra bloggar om försäkring, arbetslöshet, fackförening, ekonomi